Etikett: vanvett Sida 2 av 3

Rubiner för svin del 7: Pupillmysteriet.

den 2008-08-11

Jag gissar att ni alla ser kopplingen mellan Röda Brigaden-aktivisten Giovanni Senzani och porträttet från Echnatons Egypten? Inte? Titta på ögonen! Samma ”avskärmade övre del av ögat” som ger ”det skrämmande fanatiskt inåtvända uttrycket”.

I kapitlet ”Drogen runt omkring oss…” redogör arkitekten Allan Rubin delvis hur han gått tillväga när han gjort sina felkopplingar, alla manifesterade i den magsyrespäckade publikationen ”Inget är som drogen” från 1982.

Rubin refererar till en amerikansk bok där narkotikasnutar och potheads påstår sej känna igen andra ”marijuanamissbrukare” på förstorade pupiller. Författaren till boken, Gabriel Nahas, avfärdar dock detta då en professor i Michigan hävdar att pupillerna tvärtom drar ihop sej.

Eftersom Rubin är av samma rättshaveristiska skrot och korn som folk som instinktivt tror att miljöhot och passiv rökning är en socialdemokratisk konspiration, vill han inte tro på denne professor i Michigan. (Jag personligen har ingen aning om vilket och kan inte förstå vad informationen ska användas till.)

Rubins tes är att missbrukare, snutar och – först och främst – såna som ritar klädkammare och gästtoaletter är de som är bäst lämpade att dra slutsatser. (Det är de kanske också. Ibland. Särskilt när det gäller att a) skilja afghan från nepal, b) avgöra om en pundare ska köras till arresten eller bara ha spö på stället, och c) bestämma bästa platsen att sätta en spotlight.)

Allan Rubin får en hint om att han själv har rätt och att Michigan-professorn har fel när han – åter igen – träder in i en skivbutik. Han har haschtentaklerna ute och vet att det kan ”finnas kunder som var intresserade av såväl det ena som det andra”. Han noterar att biträdet – ”en litet loj 20-åring” – ser ”litet avskärmad ut”:

En flicka, som hunnit före fram till disken, sträckte fram den skiva hon skulle betala, samtidigt som jag studerade expediten. Då hände något överraskande. När han tog kontakt med flickan, krympte hans pupiller märkbart. Men så fort han var färdig med sin kund, förstorades de igen!

Utropstecknet är alltså Allans, inte mitt. Jag tycker inte alls att detta är en så världsomvälvande händelse att den behöver utropas.

Men Allan har fått en uppenbarelse. Tillsammans med den ständigt uppdykande Eva – som jag gissar är hans hårt prövade hustru – går han runt i skivbutiken och noterar att ”flera av ungdomarna hade precis som expediten betydligt större pupiller än Eva”:

Det här var värt att kolla vidare. Kunde ungdomarnas ögon vara påverkade av eftereffekter av tidigare rökning?

På väg hem får Allan ”en impuls”. Han sliter med sej Eva in på ett postkontor och ber henne granska hans pupiller:

Genom att undvika att fixera blicken lyckades jag med viss ansträngning ”flyta bort”, sjunka in i mig själv, och Eva såg direkt att mina pupiller växte. Och när jag sedan återvände med blicken, krympte pupillerna igen.

Det tycktes vara så att pupillerna växte när man skärmade av yttervärlden. Expediten bakom disken måste ha varit just så avskärmad som han såg ut. [—] Först när det var nödvändigt jobbade han sig upp till ytan igen. Kan det vara så en cannabisskadad har det?

Allan kan inte släppa den uppenbarelse han fått, att haschrökare eventuellt får större pupiller. Han frågar ut ”ögonläkare i bekantskapskretsen”, där ingen känner till – eller orkar bry sej – om sagda samband. En optiker ger dock Allan några fjädrar han kan bygga en hönsfarm av:

Enligt honom kunde missbruk ge ökad glansighet, rödsprängda ögonvitor – och förstorade pupiller.

Han menade också att den växande marknaden för solglasögon till en del var en konsekvens av denna drogframkallande vidgning av pupillerna. [—] Han höll med om att detta skulle kunna förklara varför man så ofta ser popmusiker i solglasögon, även i mulet väder.

Tidigare hade jag trott att detta bara var för att de inte ville bli igenkända, för att de skulle kunna ha ett privatliv. Men även okända popmusiker i småband uppträder ju med samma attribut. Kanske är det inte bara för att efterlikna sina mer framgångsrika förebilder!

Allan och Eva fortsätter nu att granska pupiller på ett femtital människor omkring sej – och rönen är tydligen skrämmande:

Bland personer i 30-40-årsåldern visade så gott som alla som rökt hasch större pupiller än de som aldrig prövat. Detta gällde även när testpersonen inte rökt på en längre tid (i något fall inte på 4 år).

Tyvärr har Allan inte tid att fortsätta sina ”ögonstudier” – han har fullt upp med andra tokerier – men han skickar med oss ett påstående som jag spontant inte riktigt kan hålla med om:

Nog vore det motiverat att gå vidare på denna punkt. Finns det ett samband mellan cannabiseffekt och pupillstorlek är det viktigt att utreda det.

Rubiner för svin del 6: homohaschet.

Av Kalle Lind

den 2008-08-08

i blogg

1981 ökade tydligen sexintresset markant i Sverige. Från att folk varit ganska, lagom, smått och till husbehov intresserade av sex, exploderade nu intresset för nakenaktiviteter. Dessutom blev ”sexmaterialet” ”allt råare”. Förlagsdirektören Albert Bonnier citeras: ”Jag häpnar över sexintresset!”

Allt detta inhämtade Allan Rubin från sin position på arkitektkontoret. Det ska nämligen i ärlighetens namn säjas att Rubin inte bara bygger teorierna i boken Inget är som drogen på klotter, skivbutiksbesök och paranoja – han läser även kvällstidningar. Expressen-citatet på bilden ovan kommer t.ex. från en artikel skriven av en trovärdig och nyanserad skribent i sanningens tjänst.

Vad tror då Allan Rubin är orsaken till detta ökade sexintresse? Ja, vad fan tror ni? – haschet så klart: ”med drogens aktivering av reptilhjärnan stimuleras såväl aggression som sexualitet”.

Men det tar inte slut där. Det räcker inte med de drogskadades intresse för förgrovad och förråad ”vålds- och sexporr”. Haschet för den drogskadade ännu längre ut i civilisationens tassemarker: ”det är inte bara den av samhället accepterade sexualiteten som väcks till liv”.

Rubin, som annars ägnar mycken möda åt att förklara att vetenskapsmän inte vet så mycket om hasch eftersom de inte gått runt och fotograferat klotter i Stockholm (ungefär så går faktiskt resonemanget), hänvisar nu till en medicinprofessor Hardin Jones i Kalifornen.

Denne har påvisat att ”marijuanamissbrukare många gånger medverkar i sexuella handlingar som de under normala omständigheter skulle ha undvikit”.

Och så kommer det:

Han redovisar bl a att en stor del av de patienter som sökt honom varit bekymrade över att de gått in i tillfälliga homosexuella relationer under drogens påverkan – något som de chockerats över när de nyktrat till.

Jones menar att deras agerande varit en följd av att cannabis gör individen öppen för varje form av sexuell kontakt – att drogen kväver individens normala vilja att sätta gränser.

Det tycks vara så att de latenta möjligheter till s k avvikande sexuellt beteende som vi alla rymmer inom oss – och som samhället gör sitt bästa för att hålla tillbaka – det väcks till liv genom att drogen slår ut de socialt uppbyggda spärrarna, våra hämningar.

Det kanske inte är en tillfällighet att Amsterdam och San Fransisco – Europas respektive USAs stora centra för cannabismissbruk – inte bara är hippierörelsens huvudstäder i dessa världsdelar utan även de två städer i Västerlandet som har den största andelen öppen homosexualitet.

Rubin gör inte bara kopplingar mellan cannabis och homosexualitet. Likt dagens kristna homofobhöger, som journalisten Tor Billgren envetet granskar på sin blogg, gör han minst sagt försåtliga kopplingar mellan homo- och pedofili:

I Dagens nyheter den 25 april kunde man läsa om att propaganda nu sprids genom film och annat material av en grupp som vill legalisera sexuella handlingar mellan barn och vuxna. Denna nya ”rörelse” kommer till oss från Holland via Danmark, och den följer precis drogens väg.

På ett annat ställe skriver Rubin – som förutom att vara arkitekt, klotterfotograf, skivbutiksbesökare och homofob, även fuskar i läkarskrået – om hur ”drogen” påverkar könslivet:

Produktionen av könshormon minskar och därmed rubbas t ex menstruationscykeln. Mycket tyder på att haschrökaren, genom den minskade könshormonproduktionen, kan bli osäker på sin könsidentitet.

Hela det hormonellt betingade spelet mellan könen, som är så avgörande för upplevelsen av jaget och omvärlden, tonas ner, vilket väl bara kan göra ont värre.

Så nu vet vi.

Rubin har för övrigt skrivit fler dumheter. Den här serien är bara påbörjad.

Rubiner för svin del 4: arkitektens samfunderingar.

Av Kalle Lind

den 2008-08-06

i blogg

Tidigt åttital går husritaren Allan Rubin runt i Stockholm och räknar ut hur hasch fungerar. Det gör han genom att titta på klotter och gå i skivaffärer. Ibland pratar han också med ”haschmissbrukare” omkring honom, men är då mycket noga med att bara höra det han vill höra. Resultatet av denna forskning (eller motsvarande) blir boken ”Inget är som drogen” (med underrubriken ”Hasch, anarki, kaos hotar oss alla” och överrubriken ”HASCH”).

I kapitlet ”De haschrökande psykologerna vår tids häxmästare?” leder han i bevis att det finns ett haschsamfund där olika haschbrukare håller varann om ryggen. ”Samfund” och ”samfundets bröder” är begrepp som han tydligt försöker trumma in i läsarna (jfr begreppen ”den judiska världskonspirationen”, ”böglobbyn” och ”marsmänniskorna”).

Rubin har noterat hemma hos intellektuella haschbrukare att dom ofta har Castanedas förvisso flummiga Samtalen med Don Juan i bokhyllan. Efter att ha bläddrat fram ett stycke i boken där trollkarlen don Juan pratar om hur djävulsört ger en känsla av att man flyger, står mönstret klart för Rubin (om än inte för någon annan).

Med stöd i detta påhittade resonemang av en fiktiv figur i ett skönlitterärt stycke, konstaterar Rubin: ”Den som själv gjort en flygtur i den inre rymden kommer att ha förståelse för andras flygövningar”. Han riktar en skrämmande fråga till läsaren:

Vad kommer detta att innebära när allt fler – och bland dem psykologer och socialarbetare – kommer att betrakta flygning som ett naturligt beteende?

Det visar sig att Rubin ”har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk”.

Rubin radar upp ett gäng påståenden som han inte riktigt källhänvisar till:

Man (läs: de haschrökande psykologerna) har med stor auktoritet förklarat såväl missbruket som beteendeförändringarna som följd av problem i uppväxt eller aktuell situation. Ansvarig psykiater vid ”Behandlingsgrupp” i Stockholms stads regi har manat oroade föräldrar att inte vara ”så fixerade vid haschet”.

Detta är tydligen fel. Arkitekt-Allan vet att en tonårings förändrade beteendemönster, trotsighet och nihilism inte kommer ur den sociala kontexten. Arkitekt-Allan vet att haschet är orsaken.

Det är mycket man får lära sig på KTH.

Fortfarande utan att riktigt förklara var han träffat på dem, hänvisar han till ”nio psykologer, alla omkring 35-årsåldern” varav ”sex uppgivit att de själva rökt hasch”:

Alla tillhör denna ”mjuka”, lediga kategori, där ingen skulle uppfattas speciellt avvikande om de hamnat i en hippiefestival, i vare sig förhållningssätt eller klädedräkt. Flera av dem har betonat att hasch inte är farligt, att de känner många som röker och att detta dessutom är personer de värderar högt.

Dessa har i flera fall (dvs. mellan tre och fem fall, min anm.) beskrivits som speciellt underbara och varma, och kollegor som rökt har betecknats som speciellt duktiga yrkesmän.
Som ytterligare bevis anförs dessa psykologers skepsis mot den rabiate och kontroversielle cannabismotståndaren Nils Bejerot (också känd för 1954 års överhettade bok ”Serier, våld, samhälle”, där han slog fast att serier är ”ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla” – man kan kalla Bejerot sin tids Allan Rubin):

Jag tror att dessa psykologers inställning till hasch och till Bejerot mindre är baserad på vetenskaplig grund än på deras egen relation till drogen. För den som gjort utflykter i det undermedvetna – flugit – blir det uppenbarligen viktigt att hävda rätten till denna utflykt i sitt inre.

Och här blir det riktigt knäppt. För er som inte hänger med i tankehoppen:

a) Rubin refererar till några psykologer han tydligen känner till som har rökt hasch och dessutom värdesätter kollegor som också någon gång rökt hasch,
b) Rubin konstaterar frankt att psykologernas respekt för varann enkom bygger på att dom rökt hasch,
c) Rubin är fixerad vid ”flygning” (han lägger också fram teorin att flugsvamp – som ju är hallucinogen – egentligen heter ”flygsvamp”).

Nu ställer Rubin helt ifrån ingenstans frågan: ”Man kan undra om det är psykologi eller häxkonst dessa drogliberala familjeterapeter utövar”. Det står det en naturligtvis fritt att undra, men svaret är ju väldigt enkelt: psykologi.

Men utan vidare förklaringar trollar nu Rubin fram ett uppslagsverk – och det återkommer till förbannelse i den här boken – och slår däri upp dom båda orden ”häxkonst” och ”bolmört” (och jag lovar, jag hoppar inte över några stycken i texten här!).

Han noterar då att ”häxa” ursprungligen betyder ”gärdsgårdsryttarinna” och att ”en del av de för häxeri anklagade” pratade om mystiska, eventuellt drogbaserade syner. Om bolmört kan han läsa att inmundigande kan ge ”känsla av flykt genom luften”. Från sitt ritbord rapporterar nu Rubin:

Dagens gärdsgårdsryttare beskriver sina upplevelser litet försiktigare. De har gärna bagatelliserat sina upplevelser under ruset. Någon påpekade att drogen kunde framkalla ångest – andra att de enbart kände sig lite euforiska.

Eufori betyder enligt uppslagsboken förhöjt stämningsläge, upprymdhet. Upprymd! Uppe i rymden! Kan man komma närmare en beskrivning av att ha flugit utan att säga att man tagit en tur på häxans kvast?

Ja, det kan man förstås, och hursomhelst vet jag inte riktigt vad Rubin härmed bevisat. Fattar jag honom rätt så ÄR haschliberala psykologer häxor som använder hasch på samma vis som kloka gummor förr använde bolmört. Är det det han vill ha sagt? Att psykologer som någon gång har rökt haschisch per definition är trollpackor? Eller? Vem är det egentligen som är flummig här?

Slutklämmen på detta redan beklämmande resonemang:

Nog är det ett minimikrav att de som yrkesmässigt ska behandla drogmissbrukare själva kompromisslöst tar avstånd från drogen. Detta gäller dock inte i Sverige idag. Behöver du hjälp med eget eller en anförvants missbruk – förvissa dig noga om att du inte vänt dig till någon av samfundets bröder.

Rubiner för svin del 3: Ebba-grön på området.

Av Kalle Lind

den 2008-08-05

i blogg

I boken Inget är som drogen (med sin mängd av alternativa titlar, alla innehållande ”hasch”) använder arkitekten Allan Rubin samma guilt-by-association-bevisföring som gjorde McCarthys amerikanska femtital till en härva av paranoja och självcensur.

Hans metod går mycket ut på att han a) går in i en skivaffär, b) noterar att skivaffären säljer skivor med specifika grupper, c) noterar att skivaffären också säljer armmärken med hampablad, d) påstår att grupperna är drogskadade.

Likadant gör han med klottret. Alla inringade a:n – anarkistsymbolen – blir i sej drogskadade och legaliseringsbenägna, eftersom somligt klotter med inringade a:n är pro-legalisering.

Han har kommit över ett exemplar av punkfanzinet KLOAK STANK och hänger inte, till skillnad från alla andra, upp sej på särskrivningen utan på innehållet. Han citerar en sida med en diktartad, stream-of-consiousnessdrapa mot samhället, i spåren från beatnik och cut-up:

VÅGA VÄGRA VÄRNPLIKT Ställ inte upp för MILITÄRISMEN (sic!) utan vägra ge ditt LIV som KANONMAT… utan SLÅS (sic!) för fred… VÄGRA LYDA Ifråga sätt (sic!) allt som SVINEN säger TILL DIG… RIV ALLA FÄNGELSER… DU KAN ÄNDRA PÅ ALLT… GÅ SAMMAN OCH BÖRJA SLÅSS FÖR ETT BÄTTRE LIV… BEFRIA ALLA… KÄRLEK & UPPROR… LEVE FANTASIN… LEVE ANARKIN… LEVE B.F.F. (Beväpnad FörortsFront, min anm.)

Det här skulle kanske jag karakterisera som naivt men ärligt. Rubin kallar det ”en fullständig redovisning av vad anarki i drogbetingad tappning står för”. (Magnus Jonsson, redaktör för Kloak Stank, är idag frilansfotograf med inriktning på tredje världen.)

I samma stycke skriver Rubin:

Den som fortfarande känner sig osäker om det verkligen finns samband mellan drogen och den samhällsupplösande viljan uppmanas att studera EBBA GRÖNs aktuella skiva ´We are only in it for the drugs´. Låtarnas rubriker avslöjar vad drogkulturen uppmanar till: ´Totalvägra´, ´Sno från dom rika´ och ´Beväpna er´. På en annan skiva sjunger man ´häng Gud´.

Rubin besitter samma ovilja och oförmåga att tolka bilder och förstå frustration som Erik Zsiga, nyliberalen som dansade för några somrar sen med boken Popvänstern där han ogenerat kopplade ihop Ken och Linda Skugge.

Den som bemödat sej att läsa texten till ”Häng Gud” vet att den är ett stycke gymnasial religionskritik:

Gud e fascist
Gud e rasist
För Gud gillar inte fattiga
och Gud gillar inte svartingar
Och inte fan gillar han dej
Han har glömt dej för längesen

Det är ö.h.t. roligt att läsa om Ebba Gröns farlighet 2008. I backspegeln framstår ju Ebba främst som en något hippare och förortsskitigare förlängning av proggrörelsen, med proggcovers på repertoaren och uppmaningar som ”Köp Hallbladet!” på innerkonvoluten, långt ifrån den riktigt storstadscyniska heroinchica Bahnhof Zoo-punkgrenen.

Rubin hävdar alltså att totalvägran är en samhällsupplösande handling (vilket t.ex. måste komma som en nyhet för buddhister och Jehovas vittnen). Och det är också farligt på sikt! Allan Rubin:

Många av dessa vapenvägrande haschdrabbade placeras då i s k vapenfri tjänst, vilket ofta innebär arbete på lekis eller dagis. Denna är bakgrunden för många i denna nya kategori barnvårdare – nittonåriga grabbar med långt hår och hippieliknande klädsel, som nu sätts att ta hand om våra barn – det värdefullaste vi har!

Rubin går sen igenom P3-programmet Ny våg, som var SR:s punkfäste under några tidiga stormiga år på åttitalet. Rubin citerar ett antal framförda texter som ”blev en otäck illustration av drogkulturens samverkan med etablissemanget”:

Guds barn – era jävla barn
(Pissoir)

Ja knugens kuk – knugens kuk
Alla vill vi se knugens kuk
Veta hur den e – knugens kuk
(Kriminella gitarrer)

Det hände igår när jag knullade min hund
Dom har alltid spottat på mig
Dom satt där och äcklade sig mitt på ljusan dan
Idag har jag gjort det
och jag sköt och sköt och sköt
Idag har jag gjort det
(Dom dummaste)

I programmet spelades dessutom Ebba Gröns gamla anthem ”Skjut en snut”. Rubin redogör indignerat för Radionämndens beslut att inte fälla programmet för att ha spelat dessa låtar, och hakar speciellt upp sej på Radionämndens formulering att programmet riktar sej till ”en ungdomlig publik med speciellt intresse för den musikgenre som kallas punkrock”.

Rubin – och se framför er hur blodådrorna i arkitektpannan reser sej till bergskedjor – skriver:

Speciellt intresse för denna musikgenre – inte är det en musikgenre det handlar om, snarare en droggenre.

I en mening stannar Rubin upp och hämtar andan. Kanske han trots allt inser att han är en fyrtisjuårig husritare, kanske han till och med inser att hans överreaktion tangerat hysterin:

Kanske kan det här tyckas att jag alltför snabbt förknippar programmet och dess budskap med drogkulturen.

Men lika snabbt är Allan på banan igen och förklarar inte bara hur ”ungdomen” fungerar utan också hur den bör fungera:

Ungdomen har ju alltid stått för revolt och tagit avstånd från auktoriteter som kungahus, kyrka och polismakt, och även från etablissemangets gängse moraliska lagar. Men när detta ifrågasättande sker genom att diskutera knugens kuk, tala om ”Guds jävla barn”, uppmana till ”skjut en snut” och att knulla sin hund, då ser jag detta som ett tecken på en primitivisering, en oförmåga att ge protesten ett konstruktivt uttryck.

Namninsamlingar, klassråd och påtryckningar på din lokala Barn-och-Utbildningsnämndsordförande: ja. Frustrerade utrop och könsord: nej.

I den fortsatta texten ondgör sej Rubin över att Ebba Grön mottagit ett stipendium på 50 papp från Statens Kulturråd:

Man kan undra över hur mycket dessa etablissemangets representanter agerar som en följd av aningslöshet – och hur mycket som beror på att man av någon anledning känner värdegemenskap med drogkulturen.

Visst kan man undra det. Man gör sig lätt löjlig när man gör det bara.

Särskilt upphängd är Rubin på Ebbas cover på Dag Vag-låten ”Flyger”, ”som helt oförtäckt och bejakande beskriver en flyg-drog-upplevelse” (på ett annat ställe skriver han på insinuant svengelska: ”är det en ´drogtrip´ låten skildrar?”).

Här blir den puritanska tankevärlden som mest fascinerande: texten i fråga skildrar absolut en människa som flyger – ”jag flyger fram och prövar mina vingar” – men ingenstans nämns den minsta lilla illegala substans och VAD SPELAR DET FÖR ROLL?

Måhända skildrar låten nåt slags preparatbaserad lustkänsla – ”ja tittar ner å ja ser en massa måssa/ de känns så skönt ja de känns så skönt att jag nästan får frossa” – men en inte oväsentlig ingrediens i lyrik (och motsvarande) är ju tolkningsmöjligheterna.

Jag håller det så klart inte för omöjligt att Stig Vig var pårökt när han skrev ner orden – varför skulle han inte ha varit det just då? – men på vilket sätt gör det låten moraliskt tveksam?

Texten innehåller inte ens en uppmaning att pröva själv. Den skildrar ett jag som flyger över några hustak och tycker det är mysigt. Jag vill minnas att Stig Vig sedermera la låten på sin barnskiva Stickan & 2 Till. I kontexten barnlåtar – mazurkadansande gurkor, prickiga hästar och pyjamasklädda bananer – handlar den då fortfarande om det Rubin påstår? Och har det nån som helst betydelse?

Vem fan börjar röka hasch för att Stig Vig ser en massa ”måssa”? Allan? Läser du, Allan? Svara mej – jag undrar ärligt.

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.

Av Kalle Lind

den 2008-08-04

i blogg

Åttitalet var en förskräcklig tid. Jag tänker inte bara på oförargligheter som Herreys och pastellfärger, utan främst på den nykonservativa nymoralism som Staffan Hildebrand försökte gjuta positiva vibbar i med repliken ”Min moral, den är mycket gammal – kom ihåg det!”

Uttalad av Lasse Strömstedt – själv gammal omvänd kåkfarare – i rollen som mackägare, med drag av Fryshusets Anders Carlgren och Hildebrand(s idealbild av sej) själv. Givetvis i filmen G – som i gemenskap, som enligt regissören handlade om ”kärlek, rock´n´roll och hasch” och som känns som åttitalets mest representativa konstverk.

Siewert Öholm ledde, omväxlande med frireligiösa sångprogram, tevedebatter där Okejs Anders Tegnér ensam fick möta Hem & Skolas mest moralpaniska hysterikor för att försvara hårdrockens flirt med satanismen. Hem & Skola var det närmsta vi kom Moral Majority i Sverige, Öholm är idag anställd av högerkristna Världen idag (styrelsemedlem: Ulf Ekman) och har just kommit ut med boken Pastor Ulf.

Öholms kollega Göran ”Cissis pappa” Elwin ledde Studio S och satte för lång tid framåt likhetstecken mellan ”video” (uppspelningsapparat) och ”våld” (skadeverkan).

I samförståndets Sverige kunde gamla proggare och nya konservativa mötas i sin präktighet. Bengt Fahlström satt med uppspärrade ögon i Barnjournalen och varnade för hur W.A.S.P. slängde grislik på publiken och utförde kvinnoförnedrande ritualer (samme Fahlström började sen skriva travtips i den feministiska tidskriften Lektyr).

Folkaktionen mot pornografi agerade inte mot just pornografi, som annars legat nära till hands, utan mot serier. Horst Schröders tidning Pox blev åtalad, bl.a. för Neil Gaimans serieversion av Domarboken och Dori Sedas feministiska S/M-fantasier.

I detta bedrövliga pussel är Allan Rubin en av bitarna. En förvirrad arkitekt som plockar citat på måfå ur olika fanzines och uppslagsverk han kommer över, för att saxa ihop en alldeles egen verklighet där alla subkulturella uttryck är betingade av droger och bara droger.

Hans första stapplande steg mot offentlighet och idiotförklaring var boken Inget är som drogen (med överrubriken HASCH och underrubriken Hasch, anarki, kaos hotar oss alla) 1982.

Problemet är naturligtvis att Rubin börjar i fel ände. Han snappar i en bok om 2 juni-rörelsen – lite enkelt uttryckt en filial till Baader-Meinhof – upp att gruppen på ett tidigt stadium kallat sej ”De kringströvande haschrebellerna”. Istället för att se cannabis som ett av tusentals uttryck för desperation, desolation, alienation och andra ord som slutar på -ion, härleder Rubin HELA RÖRELSEN – OCH LITE I FÖRBIFARTEN ALLA ANDRA TERRORRÖRELSER – till haschet.

Ymnigt potrökande ska ha gjort dem samhällsfientliga. Samhället har inget med samhällshat att göra:

Från mitt arkitektbord har jag tyvärr inte resurser nog att kontrollera om också andra terroristgrupper varit missbrukare. Två tyska reportrar jag kommit i kontakt med anser sig dock minnas att de sett uppgifter om att Baader-Meinhof skulle ha nyttjat hasch. [—]

Alla dessa samband mellan drog och terrorism är säkert inte en tillfällighet. Jag tror att terrorismen går att förstå som en drogframkallad, närmast assasinsk-religiös-fanatisk vilja till kamp – ofta för ädla mål.

Men den politiska förvirring och djuriska impulsstyrdhet som drogen samtidigt framkallar ger kampen fullkomligt vettlösa former.

Oavsett hållning till den västtyska vänsterterrorismen under sjuttiotalet – jag är t.ex. själv motståndare till ambassadockupationer, bankrån, kidnappning och flygplanskapning – är man så klart dum i huvet om man tror att det bara rörde sej om ett gäng knesskadade virrpannor.

Inte minst för att det resonemanget i förlängningen implicerar att alla som nånsin rökt spliff – Peps, Timbuktu, Dan Hylander, Fridhems folkhögskola – när som helst kan utlösa ett terrorismbehov inom sej själva.

Rubins resonemang är att slumpen avgör om haschet gör en mild och meditativ (”hippie”) eller aggressiv och våldsam (”punk”). Men det ligger alltid bara i drogen.

Vad hände med Allan Rubin efter 1982? Avfärdades han som den uppmärksamhetstörstande nyanslöse Don Quijote han var? Inte bara. Han fortsatte skriva böcker med namn som Hasch – himmel eller helvete? och Trippen. Det senaste Rubin-signerade debattinlägget på nätet är från 2006 och ligger på en hemsida som är knuten till IOGT-NTO.

Med vänner som Rubin behöver nykterhetsrörelsen inga fiender.

Det inte fullt lika tekniskt raffinerade Jurassic Park i nordvästskåne.

Av Kalle Lind

den 2008-06-15

i blogg

Barnföräldrar! Se hit! Har ni tröttnat på karuseller och Pippi Långstrump och vilda djur? Då är detta ett erbjudande för er!

Kör så långt ni kan ut i obygden och ta sen av till höger. Där ligger numera Dinoland. Som alla vet låg det tidigare vid Röstånga – i en annan lagom utvecklad del av Skåne – men sen snart ett decennium är det till Åstorp man ska ta sig om man vill njuta av 32 skräcködlor i tvättäkta skumplast, alla målade i samma neongröna nyanser.

Tyvärr är cirkusskolan inställd i år. Och tyvärr hann de göra affischerna innan clownerna lämnade slutgiltigt återbud.

Tisdagar är familjedag. Till skillnad från veckans övriga dagar, då föräldrar och barn rimligen får gå på varsitt håll.

Som liten besökte jag Dinoland där det låg från början, på nåt som hette Konga ö i mitten av ingenstans. De hade en attraktion som förbryllade mig redan i prepuberteten. Efter att man tittat på de 32 lagom välgjorda dinosaurierna och lyssnat till deras vrål från i träden upphängda högtalare, fanns ytterligare en sak att beskåda.

I slutet av den snitslade banan stod två störar. 2 meter och 42 centimeter upp låg en tvärslå. På en skylt stod: ”Så här högt hoppade Patrik Sjöberg i friidrotts-VM 1987″.

Det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig om natten och undrar vad fan Sjöberg har med triceratopser att göra.

Rolfkrämen.

Av Kalle Lind

den 2008-06-12

i blogg

Revydirektören Ernst Rolfs sista tid i livet – innan ett teatraliskt självmordsförsök råkade lyckas 1932 – var en synnerligen överhettad tid. Det var depression på börsen, skott i Ådalen, Kreugerkrasch och revoltstämningar i luften. Det stora barnet Ernst Rolf hade satt en ära i att leva över sina tillgångar och bränna förskott innan skivor ens var inspelade. Ständigt jagad av fordringar från skumma procentare, dessutom konstant svartsjuk på hustru Tutta (sina egna äktenskapliga snedsteg bortförklarade han med ”att det var som att gå på toaletten”), alltid med pistoler och piller och påbörjade självmordsbrev i bagaget för att kunna hota med sitt snara frånfälle.

När hjärnan var som mest uppmjukad hos revycharmören fick han en ingivelse – han skulle göra en salva! Riktigt vad för salva och vad den skulle användas till verkar han inte ha fnulat närmre på, men brevet han skrev till en affärskollega doftar av manikerns gränslösa tro på att anything goes:

Du och jag måste slå oss ihop. Varför inte göra en olja? Tag Johannisolja och tillsätt något annat, kalla det Rolfbrunt eller något ditåt och jag skall skaffa hur många intyg som helst från all världens artister att oljan är utmärkt och samtidigt göra oerhörd reklam för saken.

Varför inte göra en ny salva som heter ”Läker Allt” eller vad som helst, något som jag också kan skriva intyg om och organisera reklam för. [—]

Tiderna äro djävliga och något måste göras. Sätt nu igång med salvan, gubbe, så skall du få se på kosing!

Den något vaga idén är alltså att göra en ”olja, tabletter eller liknande”, som eventuellt ska användas för eller mot solbränna. Idén är i Rolfs huvud så solid att man självklart ”skulle kunna tjäna mycket pengar” på den. Reklamkampanjen är i princip klar, det är bara att geschwint höra av sej till all världens artister och be om ett intyg. Nu återstår bara precis att koka ihop själva produkten.

Att gubben han skrev brevet till var hans turnéarrangör och knappast pillertrillare verkar inte heller ha bekommit en revycharmör med kniven mot strupen.

Jag gissar att Rolf la ner den briljanta idén lika snabbt som han fick den. Jag antar att han redan dagen därpå kom på en ännu bättre. Kanske en pizzeria där kunden bakar pizzan själv? Eller att bygga mellangolv i sin lägenhet? Eller en behå för män?

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Av Kalle Lind

den 2008-06-02

i blogg

Vi är framme på sidan 66 i en bok på 231 sidor. Detta kommer att bli en låååång sommar.

Henning Sjöström har nu kommit upp sig i världen. Han umgås med diverse adelsmän vars namn droppas över boksidorna som spermafläckarna på Hennings lakan. I det elfte kapitlet är Henning bjuden till fideikommissets (ett av svenskans vanligare ord) herrgård av en Calle Beck-Friis. Dit åker han med Hans-Ulrik Eschberg i dennes lilla MG. Nån Staël von Holstein och nån som kallas Pyran är så klart med.

Det ska bli morkullejakt, och hur generös värden Beck-Friis än är med sina ”skönheter” som han kastar till ”unga lejon och vargar” som Henning, så är han ”restriktiv när det gällde morkullejakten. Det fick inte supas förrän jakten var över”.

Av någon anledning bryr sig Henning och Hans-Ulrik inte om detta. Dom avser att supa sig ”ordentligt fulla”:

Till sup hällde vi i oss nittiosexprocentig sprit. Vanligt brännvin drack vi istället för öl. Efter en halvtimme tyckte jag att det sprutade eld ur munnen på mig när jag pratade. Men jag var i fin form. Samma gällde Hans-Ulrik. I så bra form var vi att vi inte kunde sitta stilla. Vi for omkring som klätterapor under de grova takbjälkarna och avslutade med att hänga i fötterna med huvudet neråt som sengångare. Och vi skrek och levde rövare för att imitera kosackerna.

”Calle Beck” förbjuder de båda stjärnjuristerna (jag antar att Hans-Ulrik är stjärnjurist, Henning har ju kvalitet på umgänget) att följa med på jakten. Henning och Hans-Ulrik bestämmer sej för att åtnjuta jakten på avstånd, tar med sig en flaska whisky som skaffning och kör iväg i Hans-Ulriks MG. De hamnar snart på ett järnvägsspår, där en motordressin kommer emot dem i full fart. Hans-Ulrik får väja med MG:n så den kraschar.

I det här tillståndet kommer de båda på att det varit dålig stil att förbjuda dem att följa med på jakt. Ivrigt sörplande whisky drar de tillbaka till herrgården, där de rotar fram de båda älgstudsare Calle Beck gömt undan. Sen hoppar de i en roddbåt.

Hans-Ulrik rodde. Jag satt och siktade på måfå i luften med älgstudsaren och hoppades få en fågel på kornet. Någonting andliknande dök upp rakt framför mig. Jag sköt. [—]

Hans-Ulrik satt och glodde till vänster om båtstäven.
-Såg du om jag träffade, frågade jag.
Då vände sig Hans-Ulrik om. Han var kritvit i ansiktet. Och hans hår stod på ända.
– Är du inte klok, ditt helvete, sa han.
– Vadå? Vad går det åt dig?
– Tänker du skjuta mig?
Då såg jag att hans basker flöt fem-sex meter till vänster om båten.

Man skjuter inte en överklasslyngel med fånigt namn ostraffat. Hans-Ulrik lyfter nu sitt gevär, siktar lite mellan Hennings ögon och skjuter sen mellan Hennings ben, ner i båten. Skottet klickar. Henning ”låtsades oberörd” och räcker Hans-Ulrik ”kavaljersmässigt” sitt eget gevär. Hans-Ulrik skjuter då hål i båten.

Sen dyker värden, Calle Beck, upp och är irriterad. Dels visar det sig att Hennings skott träffat ett hus på andra sidan sjön, dels har mannen med dressinen hört av sig till landsfiskalen. Calle Beck är naturligtvis också gramse över att nån skjutit sönder hans båt.

Karriären som stjärnjurister är i gungning, men heter man Beck-Friis lever man ovanpå lagen och kan dupera landsfiskaler, torpare och dressinmän. Calle Beck är dock personligen kränkt över att hans nykterhetspåbud inte har respekterats.

En tid senare ligger Hans-Ulrik och humpar på en flicka i sin lya på Värtavägen. Mitt i natten stegar Calle Beck in med ”sitt dubbelpipiga hagelgevär”. Flickan blir förstås ”skräckslagen” och Hans-Ulrik ”ängslig”. Utan ett ord samlar Calle Beck ihop allt porslin i Hans-Ulriks lya.

Sen släcker han ljuset och skjuter.

Smällen var ohygglig. Porslinsstoft virvlade runt i rummet. Ena fönsterrutan var utblåst. Flickan flög rakt upp och gav ifrån sig ett kort och gällt skrik.

Sen säjer Calle Beck ”nu är vi kvitt” och lämnar lyan.

Jag har ställt frågan förut och kommer jävlar att ställa den igen: varför berättar Henning Sjöström detta? Jag förstår att han vill säga att han känner adelsmän, jag begriper att han vill förklara hur rakryggad och stoisk han själv är, jag fattar att han vill lämna ut andra för att själv framstå som lite tuffare.

Men mitt i karriären som stjärnjurist – 1966 var hans stjärna ständigt stigande – varför då berätta att han är en oansvarig fyllkaja utan omdöme och respekt för folk? Jag försöker förstå hur karln tänkte.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: Henning och homosexet.

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

Av Kalle Lind

den 2008-05-29

i blogg

I femte kapitlet – vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken Det glatta livet – är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom de bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var ”ovanligt fri från kapitalkomplex”), börjar han berätta om ”en fransyska som hette Catherine”.

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att de delat på EN LITER brännvin ”befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke”.

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sig Catherine upp till ovanvåningen där de ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset –

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han gräver bland minnesfragmenten får han klart för sig att gästerna hade sina ytterkläder ”just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända”.

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning – prinsesspillaren.

Öppet brev till Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Av Kalle Lind

den 2008-05-18

i blogg

Kära Elisabeth,

som du kanske vet har jag tidigare uppfattat ditt liv och ditt f.d. ämbete som hovnarr som lika meningsfullt som mjäll. Jag har ju länge haft svårt att para ihop idén om att låta statschefstiteln i en demokrati ärvas av en skara inavlade grilljannar med idén om rättvisa, modernitet och intelligens.

Jag har nu läst din intervjubok med prinsessan Lilian, Mitt liv med prins Bertil, den du har skrivit ihop med Omar Magnegård.

Jag är ledsen, Elisabeth, men jag blir inte omvänd.

Visst anstränger du dig för att få Lilian att verka som en glad lax, men det enda som verkligen gör mig en pyttesmula fascinerad är hur ni med målarfärg och en stöttande planka har lyckats få prinsessan att se nästan levande ut på flera av bilderna.

Om du undrar vilken av alla prinsessans anekdoter jag upplever som allra skinntorrast, kommer svaret nedan:

Jag är mycket för att skoja. Och jag gillar practical jokes. En gång i Vita huset lurade jag president Ronald Reagan med en flaska tomatjuice som inte var någon tomatjuice (utan någon annan sorts rödfärgad vätska). Han skrattade gott och frågade om han fick behålla flaskan. Det fick han. Ronald Reagan hade glimten i ögat.

Ärligt talat, Elisabeth: jag vet att du tycker det är en historisk händelse som borde rendera höjt apanage varenda gång en kunglighet klämmer en fistel – men det där var ju inte särskilt roligt. Kunde du åtminstone inte ställt följdfrågan till prinsessan vad det var för ”annan sorts rödfärgad vätska”? Hade inte historien blivit något pyttelitet uns roligare om vi åtminstone fick höra vilken vätska tanten höll upp? Och varför frågade Reagan om han fick behålla vätskan? Hölls middagen i Vita huset så var det väl redan hans vätska? Var det det som var det roliga, Bettan? Att Lilian erbjöd Reagan hans egen röda vätska?

Om du någon gång tvivlar på att du vigt ditt liv åt en ädel sak, Betsy, så kan du nå mej via den här bloggen. Jag förklarar gärna för dej att tvivlet är korrekt.

Auf Wienerschnitzel,
Kalle Lind