Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: ullstenare

För Svitjod i dåtiden.


I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mig cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mig Kar de Mummas bästa och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mig från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mig och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mig, som om hon trodde jag var en åttioårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik – skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre – för att ”få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år”.

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) – även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK – f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och med andra ord värd för mången testosteronosande släktmiddag – började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson – för övrigt storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse – var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mig, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt – ledare för De Ståndaktige – syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [—]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.

Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt.

Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson – Per Byxefäller – av sej hos Lennart Hyland – Lennart Ordsprut – samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men – som nu – att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.

Som sagt: när jag gav mig i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dig.

TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Such a mäss!


Det har varit sån häringa bokmässa. Inget särskilt hände. Jag antastade Finn Zetterholm. Olle Ljungström uppträdde på Nya Upplagans två kvadratmeter. Kultureliten var där, bland annat Bengt Alsterlind. Jag åkte hiss med före detta kulturminister Jan-Erik Wikström och tyckte nog han blängde väldigt argt på mej. Jag blev intervjuad av Magnus Uggla. Bengt Westerberg såg sammanbiten ut. Henning Mankell har nog bantat (afrikansk diet?). Johan Hakelius ser ännu knäppare ut IRL. Jag pratade Sjöwall & Wahlöö med Fredrik Lindström (rättare: han pratade Sjöwall & Wahlöö med mej). Jag pratade Asta Gustafsson a.k.a. Sveriges Glistrup med Martin Kristenson. Jag pratade SVT:s oräddhet och ryggrad med Aron Flam. Bankomaten stal mitt kort så jag fick övergå till naturavaluta och byta in mina egna böcker mot andras. Jag såg Göran Greider tre gånger och fnissade till varje gång. Jag såg inte Björn Ranelid. Jag lovade att ge en bok till Rolf Classon på Kartago, sen berättade min förläggare att han fått den av honom för flera månader sen. Björn Hellberg satt på exakt samma ställe varje gång jag passerade under tre dagar. Vi ägnade en kvart åt att försöka få en hiss att stanna på rätt våning, när den gjorde det så var vi i fel torn. Jag blev påmind om att jag var i Göteborg när Anders Lönnbro stod utanför mässhallen och skramlade med en Ship to Gaza-bössa.

Och just det, sen ställde jag mej helt spontant i den position jag finner mest naturlig:

Varför jag står med en pingvin på huvet? Tja, jag önskar att svaret var: för att jag är en så spontan och crazy kille som gärna bjuder på mig själv. Men nu handlade det istället om ett av de största filmlitterära reklampriserna i norra Europa.

Ledare avleddes – ledare slapp lida.

Carl-Adam Nycop startade det inte helt obekanta filosofimagasinet Expressen och den alltmer bortbleknade bildtidningen Se. Han har m.a.o. haft ett visst inflytande på nittonhundratalets press och nittonhundratalet självt.

Idag vet få vem han är. Därför begriper ingen varför det göteborgska skridskoparet i Mosebacke Monarki heter Kal och Ada Nycop. Å andra sidan vet alltför få vad Mosebacke Monarki är för nåt.

I en av sina memoarvolymer, Nyfiken med sting!, berättar Nycop – som var en påfallande sansad man med tanke på boulevardtidningarna han hade på sitt samvete – en del om egna snedsteg och ännu mer om andras.

Ett av snedstegen var Herbert Tingstens. DN-redaktören, samhällsdebattören, den hetlevrat intellektuelle Tingsten är heller ingen det glunkas om på dagens cocktailparties. Idag är det veterligt bara Per Ahlmark (som själv håller på att falla i glömska) som pratar om Tingsten, och med såna vänner behöver väl Tingstens minne inga fiender.

När det begav sig var han starkt tongivande i det svenska debattklimatet under några decennier, känd, ökänd, beundrad, bespottad, bl.a. för sin brinnande agitation för svenska kärnvapen och sin fjolliga röst.

Ett dominerande drag hos Tingsten var av allt att döma hans arrogans. Inför valet 1948 hade Tingsten från sin ledarsida skällt ut såssarnas Erlander (vem? undrar åttitalisterna och undertecknad stönar) och lyft upp Folkpartiets Bertil Ohlin (Nobelpristagare i ekonomi, en av partiets få intellektuella giganter om man inte räknar PG Gyllenhammar och det gör man inte, idag på sin höjd känd som far till den också nästan bortglömda Anne Wibble).

Tingsten ansåg själv att han varit så framgångsrik i att tala om för svenska folket (dvs. de som läste den folkpartistiska DN) hur de skulle rösta att han ansåg valet vunnet på förhand.

Valnatten masade han sej inte ens ner till DN-redaktionen utan satt hemma och lyssnade på radio. Där pekade siffrorna inledningsvis till Ohlins fördel, varför Tingsten ringde upp kollegan på ledarredaktionen och bad honom skriva en (underförstått självbelåten) kommentar.

Nöjd med att i princip ensam ha vunnit valet bytte Tingsten sin basker mot nattmössa och släckte fotogenlampan.

Således proklamerade första sidan på första upplagan av DN under natten att ”den socialistiska majoriteten (var) undanröjd”.

Problemet – för Tingsten mer än svenska folket – var att den socialistiska majoriteten inte alls var undanröjd. Mot valnattens slut strömmade såsserösterna in och Erlander satt kvar på den taburett han inte lämnade på två decennier.

Det hade kunnat sluta illa för morgontidningen. Till lycka för en tidning som redan då var tämligen högfärdig, ingrep en man från distributionsavdelningen som lyssnat lite noggrannare till radion än ledarredaktionen. Mot uttryckliga order från ledningen vägrade han att skeppa ut fler upplagor med uppåtväggarnainfo.

Han övertalade centralredaktionen att göra nya förstasidor och tidningen blev försenad – dock utan diverse chefers medgivande. Mannen på distribution hann till och med bli avskedad av en i raden av koleriska chefer innan han gick hem och tog sej en hård natts dagsömn.

När så även DN:s redaktörer läst konkurrenttidningarna och insåg vad de faktiskt hunnit sprida till en del av läsekretsen fick han jobbet tillbaka på stående fot.

Nycop påpekar lite förargligt att Herbert Tingsten själv inte skriver en rad om detta i sina omfattande memoarer. Tur då att Nycop kunde påminna oss alla.

Liberal lyrik.

Jag upplever inte Per Ahlmark som en Guds gåva till mänskligheten. När han för tio-tolv år sen satt hos Skytte och berättade att han ogillar sej själv, tänkte jag att ”det där var första gången du och jag höll med varandra, Per”.

Hasse Alfredson berättar nånstans att han på femtiotalet ingick i redaktionen för ”Vi som vet mest”, ett frågesportprogram för gymnasister. En snubbe i uttagningarna var så femjävligt överlägsen att de tog in honom i redaktionen istället för att låta honom göra förutsägbar slarvsylta av motståndarlagen. Väl i redaktionen skrev han toksvåra frågor som ingen kunde svara på.

Den lillgamle besserwissern hette alltså Per Ahlmark. Han blev sen känd som a) folkpartiledare, b) Bibi Anderssons ligg och c) frilansare i arabhatarbranschen.

På åttitalet drabbades han också av behovet att uttrycka sej i dikt. Som liberalismens svar på Ricky Bruch gav han sig på att formulera världen i abstrakta sentenser. Jag sitter här med diktsamlingarna ”Flykter”, ”Överleva” och ”Visum” framför mej och ett pockande behov av att skriva nåt elakt om dem.

Det är dock inte så enkelt. Ahlmark tycker om det otydliga och svävande – poemen kryllar av ”masker”, ”blanka ansikten”, ”tyngdlösa ögonblick”, ”spegelbilder” och ”hemligheter” – vilket gör honom svåråtkomlig för kritik. Det gör honom också rätt trist.

Ibland – när man har skummat förbi radklustren av ”mörkröda fåglar” och ”loja, glädjelösa rörelser” – bränner det till när Ahlmark blottar sin karga liberala ångest. En dikt heter naturligtvis ”Död”:

En gång såg jag döden
Hennes ansikte var nästan svart
som en negress under min gula filt
tyst kall
efter 25 nembutal

Slutklämmen är lika deprimerande som inledningen:

En gång andades jag döden
En kropp som börjat ruttna
bakom neddragna gardiner
Med hennes ångest kvar i trappan
Med mitt liv kvar – var då?

Även en dikt med den rosaskimrande titeln ”Kärlekssaga” är djupt nerslående: ”tillsammans tusendubblar vi med lätthet våra tyngder” och ”jag hör jag är glömd”. Per ”slänger bort det bästa som jag har” och ”har funnit att ingen bryr sig om mina ord, innehållet i vad jag säger” (vilket man önskar vore sannare än det är).

Och givetvis är Ahlmarks ångest lika värd att tas på allvar som Karin Boyes (som han apostroferar i dikten ”Till Boye” och titeln ”Vapenlös”). Samtidigt är det svårt från min position att inte tänka: men snälla Per, om du inte var så styvnackat övertygad om hur rätt du har och jämt ventilerade detta på olika pissliberala debattsidor, så kanske du hade mått lite bättre?

Hade man varit en tvättäkta satiriker kanske man till och med hade passat på att citera Ahlmark själv, som ju i egenskap av arbetsmarknadsminister gav de friställda Ericsson-arbetarna i Olofström det glada tillropet ”lycka till!”

Nu är man dessvärre alltför blödig för sånt. Jag lider ärligt med den ångestridne Per Ahlmark. Jag önskar dock att han hållit sej till lyriken. Där gör han liksom ingen skada.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.


Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 – för övrigt samma år som Galago hostade igång – och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sig) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för ”Mannen med dom stora kalsongerna”, ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.

Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:

Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.

Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:

Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):
Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:
Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):
Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck… ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):
Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

Med såna vänner …

En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. ”En man med en skägg” har blivit länkad av – Folkpartiet! I Nacka!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas?

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén