Etikett: udda kultur

La(i)sse på Börsen!

den 2008-10-14

Det är säkert gårdagens nyheter för alla er andra, men för mej dök det alldeles nyss upp som en nyhet. Jag fick äntligen tummen loss att surfa in på Lasse Kronérs hemsida – och döm av min förvåning när jag förstår att Kronér har konstruerat ett brädspel! Och inte vilket brädspel som helst: ett Wall Street-spel! Så kusligt aktuellt i dessa tider!

Kronér skriver själv:

Wall Street recentioner
Spelet fick strålande kritik. 5 av 5 i dom flesta tidningar. Skall hitta dom och scanna in dom så ni kan läsa. Det blev det mest sålda spelet under 2 års tid i Sverige. Jag spelade det igen härom kvällen och måste säga att det är faktiskt riktigt bra.

Vi får hoppas att Lasse är en bättre spelkonstruktör än rättstavare. Vi får också hoppas att min misstanke om att verklighetens aktieklippare faktiskt utgått från Lasse Kronérs gyllene regler, inte stämmer:

* Ge aldrig upp! I Wall Street har du alltid chansen att komma igen!
* Var inte rädd för att köpa aktier, företag och fonder! I Wall Street kan du aldrig äga för mycket, eftersom du alltid får lov att sälja tillbaka till fulla värdet om du behöver kontanter.

Jag är förvirrad, förundrad, förryckt. Jag gled bara in på sidan för att se vad Lasse för tillfället har i sin iPod – och så får jag veta detta! Att Kronér på sin fritid gör brädspel av det tråkigaste som finns.

Finns det fler insikter att komma till där ute på nätet? Gör Göran Rudbo också brädspel? Kanske om att köra singel? Och Ken Wennerholm har kanske konstruerat ett spel om hur man ska bli av med torr hud? Jag måste genast ge mej ut på nätet igen! Vi hörs!

Rätt i planeten, Janne!

Av Kalle Lind

den 2008-09-12

i blogg

Den här tycker jag att det är konstigt att ingen uppmärksammar.

Den är alltså skriven av Jan Guillou. Ni känner säkert till honom. Han har skrivit böcker om hur Hamilton spöar folk i underrättelsetjänsten och hur Arn spöar folk på medeltiden och hur han själv spöar folk på internatskola.

Gudarnas berg utkom så sent som 1990. Det är alltså ingen ungdomssynd från den där mörka tiden mellan IB och Rekord-Magazinet, då Guillou i sin egen framgångssaga var utstött av etablissemanget och tvingades hanka sej fram.

1990 gav Jan Guillou också ut den femte Hamilton-romanen Den hedervärde mördaren, krönikesamlingen Åsikter samt Stora machoboken. Det ligger alltså nära till hands att tro att Jan Guillou inte la ner så hemskt mycket tid på sin science fiction-roman.

Det ligger också nära till hands att tro att han som omslagstecknare valde samme kille som illustrerar Vakna! och Vakttornet.

På omslaget presenteras för övrigt Guillou – redan då Sveriges mest kände journalist och bestsellerförfattare – i märkligt distanserade ordalag:

En spännande science-fiction-berättelse om en annan planet civilisation av den skicklige författaren Jan Guillou.

På ett vis är det naturligtvis inte konstigt att Guillou har skrivit science-fiction. Hela hans författarskap har vilat på pojkrumsromantik – riddare, spioner, agenter – så på ett vis är det egentligen konstigare att han inte skrivit några sjörövar- och musketörsromaner.

Det konstiga är som sagt att Gudarnas berg inte blev en minor classic jämte Hamilton och Arn.

Samt förstås innehållet.

Gudarnas berg utspelar sej alltså om några hundra år, då huvudstaden i landet Skandinavien heter Köpenhamn och jordens fem länder har varsitt stort stjärnskepp som kan döda hela befolkningen om de används, varför man alltså måste se till att inte börja kriga så att de kommer till användning.

Det är onekligen lite Orwell över det hela. Fast mest George Lucas:

I kalvningssäsongen år två, stevansk tid i det Gudomliga Imperiets tideräkning, kom det uppror i det tätast befolkade landet, nummer 5, som Lara länge hade varnat för.

En galen tant startar krig för att komma åt jordens vattenreserver, varför huvudpersonen Steva – en elvaårig tjej – och hennes familj flyr iväg i ett av stjärnskeppen. De hamnar då, efter att ha legat nerfrysta i stjärnskeppet i två miljoner år, på en planet där folkslaget mogerna slaktar urinnevånarna stevaner – ett människoliknande folkslag som livnär sej på vattenödlor och frukt och som sover i högar i stora sovgropar.

Det är ungefär så konstigt som det låter:

Dom fyra moger som stod närmast sovgropen såg ut att vara något större och kraftigare än dom andra. Så började dom lyfta upp stevaner ur gropen, en i taget. Sen öppnade dom sina stora gap och bet hastigt till över nacken på den dom höll i så att man kunde se hur den liksom sprattlade till.

Sen skickade den som bitit ihjäl en stevan sitt offer till nästa man i kedjan. Och när den första döda kroppen kom fram tog närmsta mog resolut hand om den, sänkte sina stora huggtänder i buktrakten och slet sen med ett ryck upp skinnet på buken.

När det var klart vände han stevanen upp och ner, med buken närmast vattnet och sträckte in en av sina händer i buken och började slita ut maginnehåll och inälvor som han lät driva ner i strömmen. När stevanen var rensad sköljde han bukhålan med vatten och sen bet han tag över huvudet så att han fick av benen inne i nacken och slet av huvudet och slängde det i vattnet efter inälvorna.

Marknadsvarietéekonomi.

Av Kalle Lind

den 2008-09-09

i blogg

Man kan ha många synpunkter på porrbranschen – jag är själv ganska emot sexuella övergrepp och människoförnedring – men man måste ge den att den är väldigt uppfinningsrik. Inget verkar trigga en förstklassig pornografientreprenör mer än utmaningar i form av lagar och teknik.

Pionjärerna inom alla medier är alltid – alltid! – den skenheliga treenigheten Porren, Våldet och Kyrkan.

Skapas ett nytt medium, ett nytt format, så dröjer det i snitt två minuter innan det finns minst ett knullreferat, en våldsskildring och en upplysning om att Jesus älskar dig ute på marknaden. Det har gällt laserdisc, Betamax, dvd, Internet, virtual reality, dataspel och installationskonst. Det kan låta som en överdrift, men det är marknadsekonomi.

Pingströrelsen var dom första som lyckades bygga upp en beständig fri radio i Sverige, och dom var lika snabba med att ge ut sina best-of-predikningar-och-tungomålstalande på fonogram.

Den första tryckta boken var Bibeln, nästa var med stor sannolikhet Johann Gutenbergs bästa snuskisar.

Det första som målades på en grottvägg var en dödad tjur, det andra en erigerad manslem och det tredje tecknet för nån stenålderskult som dyrkade döda tjurar och manslemmar.

Med detta sagt: ett av dom mer oskyldiga exemplen på porrens ständiga anpassning till rådande lagar är fenomenet statyettstrippor.

På 1950-talet rådde för marknadsvarieteter – som var forat för naken hud innan vhs och Internet – ett förbud mot rörlig nakenhet. Man fick alltså ställa sej naken på en scen inför publik, men man fick inte röra sej. Rörde man sej – för att man t.ex. tappade balansen eller var tvungen att nysa – så begick man ett lagbrott.

Detta löste dom fiffiga porrgubbarna genom att bjuda på ett program med statyer.

I boken Bland strippor och fakirer: Den svenska marknadsvarietén söker författaren Bo Sjökvist upp Miss Mañana – enligt uppgift en av våra mest namnkunniga och erfarna strippor (dessutom parallellt verksam som socialsekreterare) – som beskriver en typisk femtitalsakt sålunda:

När jag började hade jag en morgonrock på mej som jag dansade av mej för att visa mej i en genomskinlig negligé (man fick alltså röra sej om man var lite påklädd, bloggarens anm.) Sen dansade jag med morgonrocken framför mej som om den var en kavaljer. Ja, jag hittade på lite såna saker. (Kanske inte så erotiskt, men väldigt uppfinningsrikt! Bloggarens anm.)

Men när man stod staty, som var det vanligaste, fick man inte röra sej alls enligt lagen. Konferencieren drog för ett skynke mellan varje byte och sen presenterade han nästa. ”Lilla Havsfrun” och ”Våren”. Några gånger hände det att vi var två eller tre stycken som stod där framme i staty.

Andra nummer som kunde vara aktuella för varietéscenen var så klart ormtjusare, knivkastare, fakirer, folk som slet sönder telefonkataloger och – Stellan Skarsgård. Han berättade vitsar i Bombi Bitt-utstyrsel mellan strippnumren den magiska sommaren 1968.

Några decennier senare hade positionerna flyttats fram och paragraferna ändrats. 1975 hette två av dom största succénumren på Kiviks marknad ”Kåtbomben Venusmattan” (”ett femtiotal nakna människor studsade upp och ner på en stor studsmatta medan en halvnaken tivolidirektör piskade dem”) och ”Banantricket” (inkluderande en strippa, en banan, en man ur publiken samt en hålighet).

Så det spelar ingen roll vilka vindar som för tillfället har blåst. Pornograferna har alltid lett utvecklingen framåt.

OBS! Bilden ovan är ett skivomslag och alltså inte att betrakta som pornografi.

En karriär att avundas.

Av Kalle Lind

den 2008-09-04

i blogg

Finge man byta sitt liv med någon annan, skulle jag lätt ha tagit Hans Hatwigs .

Nog har karln inte bara ett namn utan också en karriär att avundas? Han kom till Sverige från Tyskland på sjuttitalet, startade då tidningen Poster, blev bästa kompis med Kiss och Slade och tog en nakenbild på Mick Tucker i Sweet. Sen startade han tidningen Okej, fick hänga med Anders Tengner och lottade ut The Runaways-sångerskans trosor.

Och då är vi bara framme vid tidigt åttital.

Sen gjorde han inte mindre än två usla filmer: 1) skräckisen Blödaren (med Sussie Ax från hårdrocksbandet Stitch och – tadaaaam – Danne Stråhed!) med regi, foto, manus och produktion av Hans Hatwig (jfr Orson Welles, som också regisserade, producerade, skrev och visserligen bara spelade huvudrollen i Citizen Kane).

2) Gröna gubbar från Y.R! En fullkomligt självlysande film, kanske inte som just film betraktat, men som uppvisning i ohämmad spekulation. I princip hela filmen är inspelad på Skara Sommarland, med Bert Karlsson i en cameo. I huvudrollerna har Hatwig – på gammalt marknadsvarietémanér – placerat tre dvärgar som han dessutom rakat på huvet och målat gröna. Dessa tre föreställer dom tre gubbarna från planeten Y.R., Yr-ving, Yr-sel och Yr-vaken.

Så är premissen upprättad: några rymdgubbar landar på ett utedass placerat långt ute i en granskog, och några unga människor utan skådespelarbakgrund sätts på att leta upp dom. Vad kan man mer begära av en film? Möjligtvis Carl Billquist som hysteriskt militärbefäl med namnet Pansarsson och festliga förolämpningar av typen ”grönfläckiga halvidioter” och ”sanslösa paraplyråtta”.

Att skådespelaren (eller motsvarande) som identifierar tefatet på sin hemmaradar råkar säja ”okänt företag” istället för ”okänt föremål” kan man välja att se som ett tecken på att filmen gjordes lite för snabbt och med lite dålig tid för omtagningar. Man kan också se det som ett tecken på Hatwigs charmiga låt-gå-mentalitet.

Närmast känns det dock som en freudian slip, för är det något som inte förblir okänt i Gröna gubbar från Y.R. så är det just företag. I synnerhet Skara Sommarland.

I en sekvens framträder bandet Bubbles på Skara Sommarland. Tusentals (åtminstone låter det så; vi ser bara tiotals) unga människor står och Beatlesvrålar efter Bubbles, som sjunger sin förmodade megahit ”We are the Bubbles”. Att ingen hört talas om Bubbles innan filmen och inte heller nu (vi pratar alltså inte om det Bubbles som existerar idag), tar vi som ett indicium på konstnärlig frihet.

Inte bara Karlsson-produkter visas ogenerat upp i varenda bildruta. En av de gröna rymdgubbarna kastar sej också över ett exemplar av kulturtidskriften Okej. Och faktiskt är Okej den enda tidning DVD-utgåvan hittat ett uppskattande recensionscitat ifrån: ”Höstens roligaste filmäventyr”.

Men trots att han alltså gjort en film som tokhyllats av sin egen tidning, kände inte Hatwig att det var dags att dra sig tillbaka och börja odla krukväxter. Han fortsatte att utöka den svenska tidningsfloran med den ena kulturtidskriften efter den andra.

Först startade han ”En ding ding värld”. En tidning om hundmänniskor och långtungor; enligt Hatwig själv var allt tryckt i färg sant och allt i svartvitt påhitt. (Excerpten snodd… lånade härifrån.)

Sen startade han Veckans Nu!

Sen – vid typ femtio års ålder – startade han Månadens date. (Visserligen en jätteflopp, men ändå.)

Och nu – Royal! Ett nytt glättigt magasin om den lätt grumlade genpoolen på Drottningholm.

Och dessutom ska han ge ut en roman om ett storpolitiskt jättescoop han fått av en Mycket Viktig Person för 25 år sen och som verkar ha förgreningar långt upp i Nazi-Tyskland. Och varför inte? Har man ägnat sitt liv åt att klippa och klistra i tyska veckotidningar så är det klart att man får mängder av storpolitiska scoop kastat över sig.

Ärligt talat: det finns inget annan stämpel på karln än ”renässansmänniska”.

Apkvinnan.

Av Kalle Lind

den 2008-08-16

i blogg

En av de stora hetsdebatterna under det senaste decenniet har riktat sej mot vad Jan Malmsjö kallar [doo:kusåpor] och andra belackare kallar ”förnedrings-tv”. Som så ofta har klassperspektivet varit påtagligt; kvinnor med kiselimplantat och snubbar med tribaler från småstadens arbetarklass har visat upp sej i all sin skröplighet i teve, medan folk med akademiska titlar och innerstadslägenheter har brett ut sej i spalterna om hur dåligt dessa Grums- och Flen- och Hjobor har mått.

Vara hur det vill med den saken; offentlig förnedring var inget Adam Alsing uppfann. Så länge det funnits tid för människor att göra annat än att jaga mat och ligga med varann, har det funnits figurer som visat upp sej eller visats upp som underhållning.

I den fascinerande essäsamlingen Orienterarsjukan (2001) berättar författarna om apkvinnan Julia Pastrana. Hon föddes med abnormt stora käkar och var från topp till tå klädd med pälsliknande hår. Född i Mexiko på 1830-talet togs hon till New York i tjugoårsåldern, där en läkare raskt konstaterade att hon var 50% människa och 50% orangutang (och möjligtvis ”all a cop”).
Pastrana gifte sig med sin tids Brinkenstjärna, impressarion Theodor Lent, som visade sin kärlek genom att skeppa runt sin fru och visa upp henne på cirkusar och tivolin. Hon fick bära klänning och dansa lite, ungefär som hennes påstådda halvsyskon aporna får göra på vykort. Julia Pastrana födde sitt och Lents barn, drabbad av samma märkliga syndrom som sin mor. Både hon och sonen dog snart efter förlossningen.

Där andra nyblivna barnlösa änkemän hade gråtit och ordnat en värdig begravning, såg Lent tillvaron ur ett mer praktiskt perspektiv. Istället för att gräva ner sin fru och sitt spädbarn, lät han stoppa upp dom hos en rysk konservator. Kanske för att slippa anklagelser om att vara hjärtlös, spenderade han mycket pengar på att ge sin familj en uppstoppning i absolut toppklass.

Lent insåg snart det fina i den nya kråksången: nu kunde han visa upp både fru och son – utan att behöva dela med sej av pengarna till dom. Där han tidigare varit tvungen att slänga till Pastrana en och annan banan, kunde han nu låta alla inkomster glida rätt ner i fickan. Och faktum är att den döda Pastrana med barn drog ännu mer folk än den levande utan.

Dom fraktades från marknadsscen till marknadsscen, där människor glatt stoppade en slant i handen på Lent för att se dessa avvikande anatomier. Långt efter Lents död visades mumierna upp: under andra världskriget var dom i Sverige på turné, 1959 såg 700 000 besökare dom på en lantbruksutställning i Norge (exakt vilken kopplingen mellan skördetröskor och apmänniskor var står skrivet i stjärnorna) och så sent som 1973 visades apmänniskorna upp i svenska folkparker på turné arrangerad av Björkmans tivoli. Enligt odefinierade källor drog dom lika mycket folk som Lill-Babs och Thore Skogman.

Nu hade dock begreppet ”etik” trängt sej in i det mänskliga medvetandet. Hälsovårdsmyndigheten i Hudiksvall hörde av sej till justitieminister Geijer och visningarna stoppades.

Efter diverse turer hamnade till slut statyerna på ett norskt tivolilager, där de stals. Bebisen kastades i ett dike och åts upp av möss. Pastrana hittades så småningom i en husvagn, utan arm och utan klänning men i övrigt intakt. Hon togs till Rettsmedisinskt institutt i Oslo, där den svenske medicinhistorikern Jan Bondeson hittade henne och började rota i hennes bisarra öde.

Pastranas änkling, Teodor Lent, gifte för övrigt om sej. Med en skäggig flicka från Österrike. För att kunna slå mynt också av den rena och självuppoffrande kärleken döpte han om henne till Zenora Pastrana och hävdade att hon var Julia Pastranas syster.

Och ja, även hon fick visa upp sej på cirkus. Bland annat fick hon rida lite barbacka på en häst medan publiken jublade.

Den mätta dagen är en dag av fruset vatten med fläderextrakt. Eller: staden hyllar sin poet.

Av Kalle Lind

den 2008-07-22

i blogg

Har under ett par dagar insupit göteborgsatmosfär och blev som vanligt upplivad av krogar som ”Rumpan bar” och ”Kock & vin” och Lisebergsinstitutioner som ”Glassikern”. Utanför Liseberg noterade jag en staty av Kål och Åda där några parioter bemödat sej att göra en plakett med den tråkigaste vets jag läst (det var inte ens en vets, det var mer en lägesbeskrivning som gick ut på att Kål var lite full och att Åda vill gå hem men att Kål vill gå in på Liseberg och… ja, som sagt, den var så tråkig att jag föll i koma).

I övrigt kunde jag notera att 2:a Långgatan har gentrifierats – porrbutikerna har blivit erotikbutiker – och det alltid lika fascinerande i att affären Bohusslöjd har lyckats överleva bland bratskrogarna på Avenyyyn.

Uppe vid Götaplatsen såg jag dock en staty av Karin Boye som tidigare undgått mej – men framför allt såg jag glasskiosken alldeles bredvid. De erbjuder följande litterära delikatess:

Vad försöker man säja med detta? Finns det nån dold koppling jag inte förstår? Innehåller mjukglassen kallocain? Har fläderknopparna värkt när de brustit? Är det nyskapande ordet ”fläderssorbet” ett sätt av glasskiosken att verka i Boyes anda?

Hur mycket Karin Boye än har adopterats av senare generationer emo-gymnasister och Berny Pålsson-wannabees och kentofiler – de svartklädda, svartögda och svartsynta – så var hon den störste inom sin generation och med rätta citerad av både Lena Nyman och min stofile läroverksadjunkt Sigvard Härnring (lika kuriös som sitt namn). Nog är hon värd mer än 29 kronor?

För mej är det lika bisarrt som om nån skulle lansera Lars Forssell-colan eller Edith Södergran-frisbeen.

Ett populärkulturellt – och inte särskilt sympatiskt – fenomen jag tills alldeles nyss var lyckligt omedveten om.

Av Kalle Lind

den 2008-07-11

i blogg

Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar ”det elektroniska nätet” (där saker enligt samma uppdaterade källa kan ”läsas av en miljon människor eller flera”) har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen – med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sig Bob Dylan – politiskt radikal, hade de sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland de lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sig.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med de av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. ”Big Bad Bruce” alluderade på en folksångshit – ”Big John” – i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev’ry mornin’ at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn’t give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He’s kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say ”Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, ”Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

Henning Sjöströms bravader. Del 11: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Av Kalle Lind

den 2008-06-09

i blogg

Henning och Ernst Sjöströms bok Det glatta livet (1966) är på 231 sidor. De första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage à trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: de var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

– Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

– Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller…

Agnes var tyst en stund.

– Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

– Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [—]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säga vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är de inte. Den sista delen av boken är så kallat ”mustig” och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på ”godluktsvatten” och mustascher som ”spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen”.

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att Det glatta livet är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dem var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är Mördaren i byn – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvudet på Sjöström i en tevedebatt. Men mer om den en annan gång.

Denna smutsiga värld.

Av Kalle Lind

den 2008-05-24

i blogg

John Waters har gett ut en dvd där han orerar oavbrutet i en och en halv timme och jag mår som en prins på en racerbana. This Filthy World handlar ganska lite om smutsen i världen men desto mer om John Waters och världens kanske intressantaste filmkarriär. Om än inte världens intressantaste filmer.

Han avverkar dom i ett furiöst tempo och vi får så klart såna anekdoter vi vill ha:

1) Hur regissör Waters tvingade ner sin leading star, den 150 kg tunga transan Divine i grisskit i åtta timmar för att Waters ville ha en bild på Divine bredvid knullande grisar, alltmedan bönderna som ägde stian och som inte var tillfrågade satt livrädda i boningshuset och väntade ut dom.

2) Hur lesbiska grupperingar stoppade visningen av Desperate living i Boston när filmen kom 1977 och hur samma film nu är den lesbiska grupperingar vid olika universitet hetsvisar så fort de behöver likvider.

3) Hur Waters team ordnade statister till samma film: genom att lura ut hemlösa i en skog via en hittepå-loppis. Där fick de hemlösa sen springa nakna i åtta timmar i november utan mat. Waters kommentar: ”I think it was against the union law”.

4) Hur pappa Waters vid 89 års ålder kommenterade sonens senaste film A Dirty Shame: ”It was pretty fun but I hope I´ll never see it again”.

5) Hur Waters gått förbi en gråtande familj på en gata i Baltimore. Barnet: ”Why is mummy crying?” Pappan: ”Because you´re an asshole”.

Och det är bara dom citaten jag på rak arm erinrar mej.

Gillar man Waters kan man antagligen backstoryn, men här är den i korthet: en ung gay man från Baltimore samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som Mondo Trasho (70) och Multiple Maniacs (71). Tiden är det tidiga sjuttitalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmusch-kultur.

Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och – roliga.

Visst är chockeffekterna magstarka – det ÄR lätt motbjudande att se Divine stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i Pink Flamingos (72) (Waters kommentar trettiosex år senare: vi gjorde bara en tagning!), och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i Female trouble (75), och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser samme Divine bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i Multiple Maniacs under flera minuters tid – men det är onekligen ganska festligt.

Waters mest citerade uttalande – ”if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation” – tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor.

Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild (Jungfrukällan).

Det fanns en tid när man var tvungen att lösa medlemskort i olika obskyra föreningar där killar med konstiga T-shirts och förtvinad ryggmärg visade importfilm på laserkanon, för att kunna se Waters tidiga filmer. Idag kan man naturligtvis beställa rubbet från Amazon.

Det förtar kanske det obskyra, känslan av att nästan göra nåt subversivt när man tittar på tjocka män i kvinnokläder, men man slipper å andra sidan doften av armhåla när man tittar.

Och man ska inte beklaga sej. Även om Waters som filmregissör blev betydligt mer ointressant när han började casta Kathleen Turner och Melanie Griffith och slutade casta porrstjärnor och tjocka tonårsflickor, så vinner världen på att människan och estradören John Waters görs tillgänglig.

För världen behöver en man i tangorabatt som åker Amerika runt för att gå på bisarra rättegångar och som tycker tanken på massage – dvs. att en främling tar på en i en ”non-sexual way” – är motbjudande.

En man som skyr alla grupperingar utom den queera, som rör runt i den egna böghögen genom att ropa till folk som kommit ut: ”You should go back in! We don´t want you!”, som drömmer sej tillbaka till tiden när bögar slogs för att slippa behöva gifta sej och skaffa barn.

Världen behöver nån som hela tiden testar, flyttar och ifrågasätter gränserna. Som påminner oss om att det normala är perverterat och det perverterade fantastiskt.

Brost lapar djungeljuice.

Av Kalle Lind

den 2008-05-13

i blogg

Jag är gammal Fantomen-fantast (”Dragos” för gamla SvD-läsare). Inte att undra på – Fantomen-universat är en nörds/onanists Mekka med sin detaljerade uppsättning myter och gimmickar: stamkrig, piratfiender, fantomenklippor, döskallegrottor, furstendömen, djungelpatruller, appost, Keela-Wees gyllne strand, Den viskande skogen, Djungelolympiaden och urtidsdjuren Hzzzz och Hrrrr.

Vi som läste Fantomen intensivt i mitten av åttitalet minns chefredaktör Ulf Granbergs (pappa till Fredde) flitiga rapportering från Fantomenmusikalen 1985.

Som Sveriges Radio-anställd hade jag tillgång till världens tredje största skivarkiv. Det andra jag övr huvud taget beställde därifrån – efter ”Ulla-Bella-rapp” med Ola Ström – var inspelningen av Fantomen-musikalen.

Det var ungefär så knäppt som jag förväntat mej. En thinktank verkar ha suttit ett par timmar och slöbläddrat i gamla seriemagasin och skissat på snytservetter, och redan dagen därpå lär man ha haft premiär på Scala-teatern. Där spelades den dock hela 95 gånger, inte sällan för utsålda hus. Vilket nog får säjas vara det knäppaste av allt.

Om man inte tycker det är knäppt nog att den där thinktanken främst utgjordes av Peter Emanuel Falck, senare landets störste såpakung.

Och att Johannes Brost och Peter Dalle spelade två amerikanska djungelskurkar – Fitzpatrick och Brodski – som slår sej ihop med den skurkaktige medicinmannen Hot Pot, spelad av Kjell Bergquist i höftskynke.

Detta var alltså innan Dalle gjorde Lorry och blev ett namn som den där särskilt fina sortens komiker, som skriver om relationer och helst sätter upp revyer på Drrramaaaaten.

Det var också innan Kjell Bergquist kunde välja och vraka bland erbjudanden.

Fast allra allra knäppast är förstås att man lät bandarerna – infödingsstammen vid Dödskallegrottan – prata skånska. Guran och hans gäng halvnakna infödingsvildar mässade alltså sina trollformler på skånska. Och inte vilken skånska som helst – utan låssaskånska.

”Vaaaoouur eai Fantaumen idaaau?” lyder en refrängrad. Ska betyda ”Var är Fantomen idag?”

Initiativtagare, kompositör och huvudroll: Urban Wrethagen. Och här ropar alla bloggläsarna i korus: Urban vem? Gott folk, det smärtar mej in i hjärteroten, men jag tror vi hittat min akilleshäl: en gubbe i den svenska nöjeshistorien som jag inte känner till!

En googling gör mig inte mycket klokare, men låter mej i alla fall konstatera att Wrethagen måste ha haft sin konstnärliga och karriärmässiga pik runt 85-86. Det var 1986 han gjorde musik och sjöng huvudrollen i den tecknade filmen Råttis.

Han verkar också ha varit förtjust i tecknat.

Musikalen har aldrig getts ut på cd. Serieäventyret ”Tempelskatten”, med musikallibrettot som bas, tecknades av Kari Leppänen och gick i Fantomen 9/85. Dock utan skånsk fonetik. Djungelskurkarna sjunger inte heller ”Bronx Blues”, Dalles paradnummer från musikalen.