Ett måste för oss som vill hålla oss ständigt uppdaterade på sånt som skedde för längesen är naturligtvis Martin Kristensons nyutkomna Vårt kära strunt, en bok som samlar de långa, belysande och sjukt välresearchade essäer som var Kristensons bidrag i tidningen Kapten Stofil (1999–2010, salig i åminnelse). Somliga texter är uppdaterade; redan tidningen Pop konstaterade att pophistorien ständigt måste skrivas om och det samma gäller naturligtvis strunthistorien.
I många år, säkert tjugo, gick jag till och från och funderade på hur man kunde skriva en rolig bok. Jag hade läst Tage Danielsson till förbannelse och visste att det borde gå att skriva böcker med komiska kvaliteter, som inte är Bert Karlssons bästa fittvitsar eller Roliga bilder jag hittat på Internet. Böcker som man skrattar åt, men som ändå är skrivna med en personlig röst.
Tre skrifter inspirerade mig speciellt till det som blev Människor det varit synd om, och i förlängningen ytterligare några böcker med humoristiskt avsedda krönikor om saker som hänt i verkligheten och i nöjesvärlden: Hammarssons & Wikings 100 höjdare, Liv Strömquists 100% fett och Martin Kristensons 100-tals (typ) artiklar i Kapten Stofil.
De visade alla tre, på varsitt vis, att man kunde bryta loss partier ur verkligheten, ganska små partier, rentav obetydliga, förstora upp dem, punktbelysa dem och berätta nåt om samtiden, dåtiden, politiken, mänskligheten och Sverige. Och, främst i Livs fall, om patriarkatet.
Kristenson är den av de tre med minst uppenbara komiska ambitioner. Icke desto mindre är det han skriver genuint underhållande. Dels för att han beskriver en nöjesvärld som präglats av excentriker och idéer, storslagna misslyckanden och märkliga framgångar. Dels för att han gör det med ett sardoniskt leende som aldrig döljer det ärliga intresset.
Det ärliga intresset framgår inte minst av de timmar av mikrofilmsbläddrande och genomtittande på Statens Ljud- och Bildarkiv som föregått varje enskild artikel. (Ytterligare en sak jag lärt av Martin: man kan aldrig gräva för djupt.)
Här finns nu, hursomhelst, inom mjuka spänstiga pärmar, genomgången av samtliga svenska Glada änkan-uppsättningar utifrån samtidens preferenser, referat från den animerade riksdagsdebatten om tevevisningen av Gula hund, en fullständig exposé över det märkliga tillstånd Sverige hamnade i efter att Hyland utlyst Frufridagen, Jerry Lewis aldrig färdigställda svenska film, tevevisningarna som blev ”skräcksommaren -72”, den bisarra politikern/tidningsutgivaren/sexklubbsföreståndaren/rättshaveristen Asta Gustafsson, tre artiklar om Karl Gerhard och – en av de roligaste texter som skrivits på svenska – ”Knohults värmedöd”. Där de första tjugo Åsa-Nisse-filmerna analyseras utifrån fysikaliska lagar, lika gravallvarligt och initierat som parodiskt och uppskruvat.
Få skribenter gör oviktigheten så viktig som Martin Kristenson. Och det är ett mycket fint betyg när det kommer från en som nästan lyckas försörja sig på trivia.
