Etikett: tove jansson

Viveca? Nej, ViVIca!

den 2013-08-21

Ni som följer mig på Twitter vet redan att jag har Vivica Bandlers memoarer på muggen. Adressaten okänd heter boken och berättar om en kvinna från finsk adel som blev en av Nordens största teatergestalter, främst som chef och regissör och introduktör. Hon spelade Sartre och Genet och Ionesco, grundade Lilla teatern i Helsingfors och ledde Stockholms stadsteater under en rad vitala år på sjuttiotalet.

Hennes mest bestående insats för kulturen är nog att vara förlaga åt Vifslan, Tofslans (Tove Janssons) kompis i Trollkarlens hatt m.fl. Tove och Vivica fann varandra – Vivica satte upp de första Muminpjäserna på sin teater – i en tid när inte ens de mest liberala och toleranta kulturkretsar erkände den sortens intimitet.

De utvecklade därför sitt alldeles egna språk, obegripligt för omvärlden. I sin kappsäck bär Tofslan och Vifslan en klarröd rubin som de aldrig vill ge ifrån sig, tolkad som kärleken och samförståndet mellan två kvinnor som vigde sina liv åt konsten.

Memoarerna rekommenderas varmt. De dryper av välformulerat överklassjälvförtroende, dock från den underdogposition det trots allt innebar att vara kvinna i en ständig sky av neurotiskt pumpande testosteron. Hennes regidebut på Svenska Teatern 1948 – Sartres Den respektfulla skökan – får följande efterspel:

Efter premiären och några snapsar på Villagatan frågade den skådespelare som spelade Senatorns son hur det kom sig att det var jag som fick regissera och inte han.

– Det är naturligtvis för att dina föräldrar har pengar, sa han.

– Nej, sa jag, det är inte därför.

– Nå, säg då varför.

– Ok, men lovar du att aldrig berätta det för någon.

– Jag lovar, men jag vill veta, varför fick du och inte jag?

– Svär att inte berätta.

– Jag svär.

– Jo, det är för att jag är mera begåvad.

Han berättade det aldrig.

Ohemult.

Av Kalle Lind

den 2009-11-09

i blogg

Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bland annat sa han att ”vi ser också ljuset”, vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

Cornelis Vreeswijk skulle för övrigt ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sig med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck – dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom Super Rebus med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen – till Tove Jansson.

I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sig med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej – Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg – Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sig själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sig – kanske på Muminmammans egen hallonsaft – så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.

(Källa: Christina Björk, Tove Jansson – mycket mer än Mumin 2003.)

De gör verkligen inte såna barnböcker längre.

Av Kalle Lind

den 2008-09-23

i blogg

Den brittiska barnboksfiguren Nicke Nyfiken (Curious George) har fått en renässans med tecknade filmer som har ganska lite med originalböckerna att göra. Den första boken kom 1941 och är på flera sätt ett bedårande – eller motsvarande – barn av sin tid.

På den tiden hade man t.ex. en annan syn än den idag barnboksgängse på att fånga djur och sen visa upp dem mot betalning. Vi sjuttitalister har ju lärt oss via Bamse att djurparker är nåt förkastligt.

(Vilket så klart blir ännu tydligare i Bamse, där ju alla figurerna är djur. I Bamse-världen borde ju en djurpark snarast betraktas som ett slags kommersiellt fängelse. Och vi som läste Bamse fick ju också reda på att både kommersialism och fängelse också var nåt förkastligt.)

I Nicke Nyfiken presenteras däremot en alternativ syn på djurparker. Historien börjar med att Nicke, glad i hågen, lever i djungelns frihet och dinglar i lianer och snaskar bananer. En dag kommer mannen med den gula hatten och lurar Nicke att krypa in i den gula hatten. Därefter knyter mannen med den gula hatten in Nicke i en säck, fraktar honom med en båt till ett annat land och säljer honom till en djurpark.

En historia som naturligtvis är traumatisk för en liten nyfiken apa, men som berättas som en solskenshistoria:

Boken gör också en stor poäng av att mannen med den gula hatten blir Nickes bäste vän. Nicke tyr sej alltså till sin egen kidnappare, mannen som först lurar honom, sen knyter in honom i en säck och till slut säljer honom för blodspengar.

Ett typiskt fall av stockholmssyndrom enligt modern expertis.

Men det finns fler passager man reagerar på i Nicke Nyfiken. Förutom sekvensen där Nicke faktiskt sätts i finkan efter att ha råkat ringa ett falskalarm till brandkåren, kan man fundera på händelseförloppet på den här sidan:

I dagens barnböcker ser man aldrig några apor ta sig en pipa rök med lystet slutna ögonlock. Men det här är inte på något vis ett isolerat exempel. Tobaksrökning är ständigt återkommande i barnböcker skrivna innan åttitalet började.

I Godnatt Alfons Åberg har Alfons pappa inga problem med att ta sej en pipa rök medan han läser godnattsaga för sin son.

Samma pipa som Alfons glatt leker är skorstenen på hans tåg i Alfons och Mållgan.

Både Muminpappan och Snusmumriken röker obekymrat pipa. Muminpappan odlar dessutom sin egen tobak och Snusmumriken är till och med döpt efter mald tobak.

Och 1980 gav Inger och Lasse Sandberg – paret bakom Lilla spöket Laban och Lilla Anna-böckerna – ut följande psykologiska fallstudie:

Även om den här boken förhåller sig kritisk till tobaken som stimulantium så behandlar den ändå ett ämne som helt försvunnit ur barnlitteraturen.

Tänkte jag tills jag faktiskt hittade följande i Pettsson får julbesök från så sent som 1988:

Men samtidigt – hade Sven Nordqvist skrivit boken tjugo år tidigare hade det antagligen inte stannat vid en bild på en gubbe och hans myspipa. Då hade en Pettson-bok garanterat handlat om att Findus också ville lära sej röka pipa. Och så hade där varit lite roliga bilder på hur Findus blir grön i ansiktet och kanske hostar på en höna, och grannen Gustavsson hade väl dykt upp just som Pettsson tagit pipan från katten, och så hade det blivit helt galet, och så hade sensmoralen i boken varit att ”man får vänta tills man blir lite äldre innan man börjar nyttja tobak”.

Kan man gissa.

Vem ska trösta Knyttet?

Av Kalle Lind

den 2008-04-29

i blogg

Ibland stänger jag och Måns Nilsson in oss och filar på ett projekt för barn. Det där att det är för barn är egentligen mest en förevändning; alla genuina barnprojekt görs av vuxna som skriver för och om sej själva.

Trazan & Banarne är en fullkomlig orgie i lasseåbergiana: femtitalsserier, brylcreme, släpiga sketcher. Kåldolmar & kalsipper svänger mer än Nationalteaterns vuxenplattor. Emil i Lönneberga är Astrid Lindgrens djupdykning i sin egen och pappa Samuel Augusts barndomsskogar.

Som far till en fyraåring har jag haft all anledning att återstifta bekantskapen med min barndoms hjältar. Jag märker att jag har de flesta i levande minne: Karlsson på taket, Tant Mitt-i-prick, Lennart Hellsing, Doktor Snuggles, Bamse, Bobo, Ville, Valle & Viktor, julkalendrar, mors äldre arbetskamraters barns kasserade serietidningar, Djungelboken, Robin Hood, Aristocats, Mumintrollen, Torbjörn Egner och Loranga.

(Faktum är att förhållandet till vår barndoms kultur är en av de saker som från dag 1 har varit kittet mellan mig och min fiancée; redan första gången vi träffades 1997 noterade vi varann genom att vara de enda runt bordet som kunde räkna upp namnen på Duchess kattungar.)

Men man skriver också om sin privata kulturhistoria. Som liten stod jag inte ut med Peter Lundblads musikalisering av Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? Idag inser jag att den, trots att Lundblads hela senare karriär har gått ut på att krama dom sista dropparna gubbsjuka ur ”Ta mej till havet”, är genial.

Med ett sånt råmaterial är det kanske svårt att misslyckas, men jag har sett motsatsen. I somras såg jag en teaterversion av samma historia, gjord av ett ambitiöst amatörgäng (tror/hoppas jag), som tyckte att dom hade mandat att stryka lite här och var i den stringenta och rimmande texten. Det hade de så klart inte. Man stryker inte i Tove Jansson.

Vem ska trösta Knyttet? är den vemodiga berättelsen om hur ensamhet möter ensamhet och tvåsamhet uppstår. Det är kampen mot sin egen rädsla, den som gör att vi blir människor och inte små lortar, som driver historien.

Den visar också hur effektiv barnkultur kan vara. Skriver man för barn, kan man skära bort dököttet och ge sej rakt på skelettet. Tove Jansson var tillvägagångssättets mästarinna.

Ville hon berätta om en liten, osedd och oälskad varelse, ett knytt – så kallade hon figuren Knyttet. Och vem är ännu räddare än Knyttet? Naturligtvis – ett Skrutt.

Så tog hon bort allt utanpåverk och skapade en representant, en symbol, som ÄR ensamheten.

Så slapp hon bry sig om den yttre trovärdigheten, den där karaktärskosmetikan som man måste lägga på sina karaktärer om man har realistisk-naturalistiska ambitioner. Operaintresset, schackintresset, den konstiga sjukdomen, den sexuella läggningen, den konstiga snedluggen, analfisteln, you name it.

Så kunde hon helt koncentrera sig på den inre trovärdigheten, den allt igenom genuina skildringen av rädsla, ensamhet och utanförskap.

Och barnbokens möjlighet till stilisering och koncentration gjorde att hon också kunde skapa litteraturhistoriens antagligen bästa bild av det predestinerade, dömda utanförskapet: Mårran.

Som vuxen inser jag vidden av Mårrans öde.

Det är klart att Mårran redan till det yttre är tokläskig. Hon är ju en stor, tyst, grå klump med små stickande grisögon. Men det riktigt obehagliga är ju hennes stigma, hennes inverterade Midas-egenskap: allt hon rör vid fryser till is. Det innebär att hon aldrig kan närma sej en annan varelse. Aldrig. Hon är fjättrad vid sin ensamhet, sitt annorlundaskap, hon kan aldrig hitta sitt skrutt, hon är den ständigt avvikande som måste titta på från håll.

Råkar man sen vara en författare med lite känsla för effekter så tryfferar man så klart anrättningen med lite drontar och mymlor och mumrikar och homsor, som skapar sköna nonsensstämningar.

Och har man sen dessutom kontroll över språket, kan man krama musten och ge liv också åt dom mest basala och banala känslor. Slutraderna i Knyttet klamrar sig omedelbart fast i hjärterötterna:

Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer

Lyckas jag en gång i livet ställa två så löjligt enkla rader mot varann och få fram samma överväldigande effekt, kan jag dö nöjd.

Amoraliska barnboksfigurer.

Av Kalle Lind

den 2007-10-05

i blogg

Noterar att flera av mina inlägg på bloggen kan ge intrycket av att jag representerar nåt slags staffanhildebrandsk nymoralism. Jag är tydligen skeptisk till alkohol, tobak och reklam. Rebelliskt.

För att motbevisa detta tänker jag nu uttrycka min kärlek till barnboksfigurer i total avsaknad av moral. Jag hör till dem som har ett väldigt levande förhållande till sånt jag läste för några decennier sen. Särskilt som jag nu får läsa det igen för min treåring. Vi är rörande överens om en massa.

Halvan är ett litet otäckt barn som kör olika leksaksbilar, och dom böckerna har vi noggrant övertalat Leonard att inte gilla. (Det är f.ö. i Halvan-boken Här kommer bussen som man får den högst ointressanta informationen att en stadsbuss är 3,4 meter hög och att busschaufförer har en myntkassett.)

Jan Lööf, Tove Jansson och Pettson (som f.ö. är ett arv från min mormor som helt ogenerat köpte dom till sej själv – alla är namnmärkta) gillar vi bägge.

Vad jag blir gladast över när man botaniserar i barnkulturen är hur orädda dom bästa barnförfattarna är för att visa upp hjältar i total avsaknad av präktig moral och rättrådiget. Detta gäller naturligtvis inte Rune Andréasson. Men det gäller det riktigt gamla gardet: Torbjörn Egner, Astrid och Barbro Lindgren, Tove Jansson. Hjältarna.

Mina fem favoriter bland amoraliska barnboksfigurer – just nu och sen tretti år tillbaka:

5) Klas Klättermus (Torbjörn Egner). Egner är väldigt snäll och predikar försynt sammanhållning och – tror jag – vegetarianism (ett tema i Klas Klättermus är att man inte ska äta sina vänner). Dom roligaste figurerna är Mickel Räv, som är dum (på mitt livs första LP tolkad av Sven-Bertil Taube, varför jag alltid föreställt mej Mickel med sidenscarf), samt Klas Klättermus själv.

Klas är vad som i den judiska kulturen kallas ”schnorrer”. En snyltare. Han tittar alltid in till Mårten Skogsmus när han vet att denne har köpt en sockerkaka till sin farmor, och han ber Mårten skära den i en stor och en mindre bit. Han är helt öppen med att han lever för att sjunga, spela och skapa; eftersom jag parallellt läser Lundell-biografin, där Ulf ofta pratar om att han varit gift med sin skrivmaskin, tänker jag mej att Klas har en grop i hakan och är besatt av 1967 och kvinnohår.

Mårten vill införa en skogslag där tredje regeln lyder ”den som är lat och inte skaffar sej mat får inte ta mat från andra”. Klas spontana kommentar är då så klart: ”Men vem ska han då ta från?”

Klas Klättermus drar sej nämligen inte heller för att stjäla om han på så vis kan undvika kroppsarbete. Under förevändning att han gör Kurre Ekorre en tjänst, bryter han sej in i Kurres källare för att spana efter tjuvar och när han ändå är där kan han ju lika gärna provsmaka: ”Bara för att känna efter om det verkligen är nötter alltihop”.

4) Loranga. Samt i någon mån Masarin och Dartanjang. Och så klart tjyven Gustav. (Barbro Lindgren).

De enskilda verk som betytt mest för mej i livet är de båda böckerna om Loranga. De öppnade dörren till en värld jag sen dess velat utforska: humorns, galenskapens, normbrytandets värld.

Det är fantastiskt roligt att Loranga är pappa och ensam vårdnadshavare, samtidigt som han helst bara gör mat till sej själv.

Att han alltid vinner alla tävlingar mot Masarin, även när Masarin har fler poäng.

Att han absolut inte vill jobba eftersom det är jobbigt och med ungefär samma motivering håller Masarin från skolan.

Att hans enda souvenir från sin egen skolgång är en skrivbok där han klottrat ”fröken är en jäkel”.

Och att tjyven Gustav kommer på besök, röker chokladcigaretter, gör tatueringar med kulpenna och sen snor med sej Lorangas prispokaler under tröjan under förevändning att det är flugbett.

Allra roligast är det när Dartanjang för dagen tror han är målare och därför guldmålar husets toalett. Loranga flyttar genast in och beordrar Masarin att hålla sej för resten av livet.

Boken upprörde förstås känslor när den kom i slutet av sextitalet. Vilket är roligt eftersom Barbro Lindgren ger ett så försynt, mysproggigt intryck. I en radiointervju jag hörde för tio år sen förklarade hon med emfas att nåt så knäppt som Loranga-världen – med en morfar som är så gammal att han sitter i ett träd och gal som en gök, en korvgubbe som får betalt i tigrar (som naturligtvis tappar öronen när dom blir gamla) och en arg gubbe som samlar ugglor i sin postlåda – naturligtvis inte går att hitta på.

Tvärtom, menade hon på, är allt sant. Loranga, Masarin och Dartanjang var hennes man, son och svärfar.

Intervjuaren (Erik Haag) upplyste om att Barbro Lindgrens son vid tillfället spelade i bandet Girlsmen, och ställde frågan om man kunde tänka sej att man lyssnar på Masarin när man lyssnar på Girlsmen. ”Ja”, svarade Barbro Lindgren.

3) Sniff (Tove Jansson). Det lilla djuret som hänger med Mumintrollet och Snusmumriken utmärks främst av sin stora kärlek till ägodelar och sitt hävdelsebehov. I serierna – där Tove och hennes bror Lars Jansson tillät sej en helt annan historieskrivning än i böckerna – är han direkt cynisk. I böckerna lyser hela tiden hans mindervärdeskomplex igenom.

Hittar man en grotta, är Sniff väldigt snabb med att vilja döpa den till Sniffs grotta. Hittar man en båt, föreslår Sniff att den ska heta Sniff.

I novellen ”Cedric” är Sniff lessen eftersom han gjort det ödesdigra misstaget att – för första gången i livet – ge bort nånting. Inte av altruism, utan tvärtom, har han gett bort plyschhunden Cedric åt Gafsans dotter.

Men kära lilla Sniff, sa mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric sådär förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Gafsans dotter?

Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man tillbaka det tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.

I Muminpappans bravader/ memoarer (utgiven under olika titlar) skriver muminpappan just sina memoarer. Vid fullbordandet diskuterar han innehållet med mumriken och Sniff.

Står där ingenting om ditt dålighetsliv med hatifnattarna? frågade snusmumriken.
Näh, sa muminpappan. Det här ska bli en lärorik bok förstår du.
Just därför! skrek Sniff.

Begreppet ”dålighetsliv” är inspirerat av Tove Janssons egen pappa, skulptören Faffan. Han levde emellanåt dålighetsliv. Läs: han söp.

2) Kasper, Jesper och Jonatan (Torbjörn Egner). Återigen: Egner är en idylliker som målar upp en stad med åsnor på gatorna, gamla snälla vädergubbar med skägg och en överkonstapel som hellre vill sjunga än häkta.

Men Egner drog sej därför inte för att skildra mänskliga skavanker. Kasper, Jesper och Jonatan är verkligen rövare. De stjäl ”så lite dom kan”, inkluderat oxfilé, fläsk- och köttkonserver samt gull. Deras ledmotiv ”Rövarvisa” har spelats in av KSMB (och också av Hasse Kvinnaböske, men det är kanske inte lika talande som exempel).

De gillar inte heller att tvätta sej. Eller arbeta. Eller hålla reda på saker. Det är det säkert många barnboksfigurer som gör, men Kasper, Jesper och Jonatan är trots allt skildrade som sympatiska. De gillar att spela (fagott, flöjt och trummor och lock), och då är man automatiskt accepterad i Kamomilla.

1) Karlsson på taket (Astrid Lindgren). Så klart. En barnbokshjälte med multidiagnos: narcissist med ADHD och klart sociopatiska drag. En tjockis, som i all sin gränslösa självupptagenhet, vinner en stackars ensam pojkes hjärta. Och som tackar med att ta sönder hans ångmaskin och tvinga honom att köpa godis – kuckelimuckmedicin – för sina sista pengar.

Det är fascinerande att lindgrenskan å ena sidan kunde skriva så syrat, sinnesutvidgande, hämningslöst som i Karlsson och Pippi, och å andra sidan präktigt och tillrättalagt som i Barnen i Bullerbyn och Barnen på Bråkmakargatan (som är de minst bullriga och bråkiga barn som nånsin funnits). Hon måste bejakat varje infall hon fått och varje sida av sin egen trots allt ganska komplexa karaktär.

Hon har gått till historien som en snäll tant som inte gjorde nåt annat än att älska djur och barn och var allas vän och som flitigt citeras av kungar och riksdagsmän och samhällets stöttepelare. Min Astrid Lindgren är den subversiva, orosmomentet.

Hon som 1945 skriver om en stark flicka som slåss med poliser, ställer till oreda på fina damers kafferep och gäspar sej igenom en halv skoldag.

Hon som skriver om döden och vidunder, helvetesgap och självmord (väl? hur fan dör annars Mio och bröderna Lejonhjärta?).

Hon som skildrar storskäggiga rövare som fjärtar och sotare som stövlar in på fina baler för att dansa med pigan Alva när den snipiga borgmästarinnan uppmanat societeten att nobba henne.

Och som har skrivit en av dom vackraste texter jag vet: ”Fattig bonddräng”. Visan som osminkat skildrar drängarnas helvetestillvaro i det gamla goda varma bondesverige:

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus
och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss
Vila hos en flicka vill jag också förstås
Och sen kommer söndan och då vill våran präst
att jag ska i körka men då sover jag mest
Präster kan väl vila hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Och som framför allt skapat den vandrande katastrofen Karlsson, som ogenerat flyger fram genom tillvaron och avfärdar övriga mänsklighetens problem som världsliga saker. Och som, givetvis, med den sanne humanistens ögon, påtalar Karlssons ensamhet och bekräftelsebehov och faktiskt får en att bli avundsjuk på Lillebror som får ha en så jobbig kompis.

Och så genast lite mer om Tove Jansson.

Av Kalle Lind

den 2007-09-19

i blogg

En väldigt fascinerande upplysning får jag dock från Boel Westins Tove Jansson-bok (Tove Jansson. Ord, bild, liv, ett känt förlag drivet av känd familj som inte behöver mer uppmärksamhet just här).

I Trollkarlens hatt dyker som bekant Tofslan och Vifslan upp. De är små, Tofslan har en röd mössa och Vifslan en kappsäck. I kappsäcken ligger Kungsrubinen. De talar sitt eget språk, påminnande om smurfernas eller fikonspråket:

Tror du att vi får komsla in? undrade Tofslan.
Det berorslar på, sa Vifslan. Låt inte skrämsla dig om de är usla mot oss.

Tofslan och Vifslan, upplyser Westin mej om, är pseudonymer för Tove och Vivica. Vivica hette Bandler i efternamn, var i många år chef för Svenska teatern i Helsingfors och Stockholms stadsteater och en av svensk-Finlands kulturella giganter. Dessutom Tove Janssons älskarinna.

Tofslan och Vifslan talar sitt eget hemliga språk så att ingen annan ska kunna förstå dem. De bär på en röd rubin som är det enda dom håller kärt och som hela tiden är hotat: Kärleken.

En vackrare och mer oväntad bild av att leva med ett utanförskap och ett socialt stigma på fyrtiotalet, även i en så liberal kontext som ett konstnärstätt Helsingfors, är svår att föreställa sej. Så såg Tove Jansson sej och den hon älskade: som små rädda knytt, som bands vid varann av ett hemligt språk och en skatt som ständigt var i fara.

För övrigt var ”mymla” ett internt begrepp för ”nuppa” i Janssons konstnärskretsar. Mymlan är mycket riktigt mor till ett otal figurer, däribland Mymlans dotter (ingen högoddsare) och Lilla My.

Apropå Karl Gerhard. Och lite om Zarah Leander. Och en del om Tove Jansson.

Av Kalle Lind

den 2007-09-19

i blogg

Har egentligen inte tid att blogga eftersom jag läser Zarah Leanders memoarer (och ja – utlåtande kommer så fort jag sugit i mej rubbet). Måste bara citera ett pyttestycke som retar min nyfikenhet angående Karl Gerhards faiblesse för det otäcka könet.

Jag fascineras av antydningarna, blinkningarna, de diskreta signalerna och undertexterna. För en modern publik är det uppenbart vad Zarah syftar på i citatet (vi har ju också facit). En omodern publik – till exempel min farmor – antar jag att det passerar många meter över huvet. Också för att hon inte vill förstå.
Zarah skriver, med anlag för rökridåer:

Kvinnor älskade honom och män älskade honom – och han älskade dem alla tillbaka. Kanske hjärtat var engagerat när det handlade om kärlek, vad vet jag, för jag var aldrig med i de yttersta, innersta stunderna. Jag var inte hans kvinnotyp och han var inte den typ av män som jag skulle falla till sängs för. Vi hade ett långt och varmt förhållande, men det var alldeles oerotiskt, det var ett yrkesmänskligt innerligt samförstånd.

Jag har till och från i ett halvår kämpat med professor Boel Westins biografi över Tove Jansson. Att läsa Zarah bredvid Westin är som att äta laxkanapé bredvid ett stycke surt träkol.

Leander är självironisk, bitchig, utlämnande och hela tiden känner jag att det viktigaste står mellan raderna. Westin är detaljerad, underdånig, redogörande och så besatt av Tove Jansson att hon fått för sej att ALLT Jansson gjorde var spännande. Det var det så klart inte. Exakt vilka städer hon besökte på en utlandsresa 1970 är mej likgiltigt.

Och så klart svischar Westin bara förbi ett ytterst intressant påstående som anknyter till mitt pågående intresse för homos i ett ännu mer homofientligt samhälle: Jansson levde ju i många år som lesbisk med grafikern Tuulikki Pietilä. De hade ateljéer bredvid varann, byggde hus tillsammans längst ut i finska skärgården och reste hand i hand genom världen.

Samtidigt hade Tove Jansson ett ovanligt intimt förhållande till sin mamma, illustratören kallad Ham. De semestrade ihop genom livet, utbytte konstnärserfarenheter, sökte stöd hos varann i livets alla skeenden. Utom ett. Westin skriver om Tove, Ham och homosexualiteten:

Så rättar sig dottern (Tove) efter koden: att inte tala. Det kan hon varken med modern eller fadern. En respekt för integriteten, så tolkar Tove Hams tystnad, men det är en respekt till priset av ensamhet. Det var en stor sorg. Det fanns ingen uttrycklig värdering, inget öppet avståndstagande, men det fanns ingen gemenskap. [—] Den ´eleganta´ tystnaden blev heller aldrig helt bruten, inte ens sedan Tove träffat Tuulikki Pietilä, som blev hennes kärlek för livet.

Betänk då att denna Ham halva året bodde med dottern Tove och den inofficiella svärdottern Tuulikki i ett hus MED ETT RUM längst jävla ut i Pellinge skärgård! Hur elegant kan tystnad vara innan den blir parodisk? Hur mycket kunde Ham titta bort när dom andra två började vänslas?

Jag vill veta mer, men Westin är mer uppehållen vid Tove Janssons adresser under parisvistelser. Och visst, Tove Jansson ska så klart inte minnas främst som lotus, men visst vill man försöka förstå hur dialogen mellan de tre kvinnorna såg ut? Vad sa Ham när hon såg att Tuulikki steg upp ur Toves säng på morgonen efter att ha lagt sej i sin egen?

Så. Tillbaka till Zarah. Fast fan! Nu är det Mia och Klara. Och sen Studio 60. Och så börjar Myggan också (dessvärre inte nöjeslexikat utan Hammarssons & Wikings nya). Ååååh! När ska en hårt arbetande småbarnsfar ha tid att försjunka i gamla primadonnor?