Etikett: tokvänstern Sida 1 av 4

Ideologikritik.

den 2015-11-06

När jag var barn och ville läsa in mig på seriehistoria så fanns det på biblioteket ett par volymer av Sture Hegerfors samt de här båda:

De är båda skrivna av teckningsläraren Lars Peterson, 1974 respektive 1984, och utmärks av 1) akademisk lingo och 2) en ideologikritisk analys. Det är med andra ord inga skrattfester. Lars själv kunde dock kosta på sig ett leende om han bara fick rikta blicken mot en punkt några meter bredvid kameran:

Man behöver inte läsa särskilt noga för att se att Peterson har ett Ärende. Han gillar serier som konstform men tycker att de förmedlar unkna värderingar. Familjeserier som Blondie är ”propaganda för status quo i fråga om könsroller, levnadsmönster och familjebildning”. Kalle Anka presenteras i ett kapitel med underrubriken ”Sagan om kapitalismens förträfflighet”. Om Fantomen påpekas: ”Folket i Bengali har inga som helst möjligheter att utöva någon form av demokratisk kontroll över Fantomen och hans Djungelpatrull, som utgör en stat i staten”. Om skräckserier skriver Peterson att ”en mer pervers berättargenre får man faktiskt leta efter”:

Språket är sådant att varje ord i rubriker och ingresstexter är ytterst suggestivt. Orden uttrycker maximal känsla och det är på känslor hela den här genren bygger. Ty det är med fantasins hjälp man frammanar skräckkänslorna, inte med intellekt eller kritiskt tänkande.

I sin uppföljande bok Seriealbum på myternas marknad zoomar Peterson mer specifikt in på de fransk-belgiska albumserier som blev populära under sjuttiotalet. Han gillar fortfarande inte vad han ser:

Grunden för Spirous äventyr är en kommersiellt betingad verklighetsuppfattning och berättarinställning. Livets beståndsdelar framställs med en kulkärve från berättarens automatvapen. […] Tempot och skämtens art gör livet hysteriskt intill hjärtinfarktens sköra gräns. Det är flåshurtigt uppskruvat som om det gällde att mata på så att läsaren inte hinner hämta andan och reflektera.

Remi (Hergé) använder verkligheten till att mytisera. Alla äventyrens ytliga gåtor och mysterier klaras upp i en spännande händelsekedja. Men de samhälleliga motsättningarna bakom dem diskuteras eller klargörs aldrig, oavsett i vilken världsdel äventyret utspelas.

Peterson är väldigt upphängd på det faktum att varken Tintin, Haddock eller Kalkyl har några riktiga jobb. Haddock ”tycks leva på en förmögenhet som endast Gud och han själv vet varifrån den kommer”. Om Kalkyl konstateras att ”inte heller han har något arbete (professor är annars en tjänstebeteckning och inte en karaktärsegenskap) så hur han försörjer sig är också en gåta”. Och mest irriterande är förstås Tintinkaraktären:

Tintin är en ganska präktig, lite lillgammal och scoutaktig tonårspojke som sägs vara journalist. Men han skriver inga artiklar, har inga kontakter med någon tidning, har inga inkomster, ingen egen familj och han har bara i de äldsta albumen någon egen bostad. Han har haft samma kläder på sig i bra många år: turkos tröja med vit krage (kanske vit skjorta under?) och bruna golfbyxor.

Uppenbarligen störde det Lars Peterson att en seriefigur rörde sig i en så orealistisk värld att kläder inte slits ut under så flitigt nyttjande.

Det ska dock sägas att Peterson är påfallande positiv till Asterix – i synnerhet det kapitalismkritiska albumet Obelix & co – men han skyndar sig också att tillägga:

Berättare kan naturligtvis välja att driva med allt och alla, men vad man kan begära är att de tar ställning och väljer sida. Goscinny/Uderzo väljer att solidarisera sig med Asterix och det är ett kommersiellt ställningstagande. Den stärkande tanken att det är rätt att göra uppror och kämpa mot förtryck kanske bara gäller galler. I varje fall gäller det inte slavar, romerska lantarbetare, romerska män som tvångsrekryteras som ockupationssoldater, kvinnor och negrer.

Inte ens den vänsterkodade serieförfattaren Janne Lundströms försök att skapa en politiskt korrekt äventyrsfigur i 1600-talsfiguren Johan Vilde – en svensk pojke i de svenska kolonierna i Afrika – finner nåd hos Peterson. Tecknaren Jaime Vallvé har nämligen ett alldeles för kommersiellt manér:

Vallvés visuella ideolekt är robust och effektiv när det gäller att transportera en berättelse. Där finns en förmåga att visuellt komprimera en situation till dramatisk täthet. Men det finns också mycket av ytlig, populärkulturkodad snitsighet. Teckningarna är hårt och ganska stereotypt ituschade. Dessa bilder utmanar ingen läsares bildsyn. Däremot stryker de fantomenläsaren medhårs och kanske är det just det som är avsikten. Men den stereotypa ytligheten och visuella nyansfattigdomen hamnar ofta i opposition till den betydligt mer nyanserade texten. Och det är ett allvarligt problem.

Vi kan nu sätta oss i smågrupper och diskutera hur allvarligt det problemet verkligen är, men kanske är vi några decennier för sent på det. Idag läser väl bara medelålders nostalgiker Spirou och ingen alls Johan Vilde. Finns det ett problem nuförtiden så är det väl att en massa festliga och välberättade albumserier har glömts bort.

Men vi kan konstatera att triggervarningar inte är något nytt. 2015 sägs Sverige svämma över av normkritiska studenter som ägnar all sin tid åt att begära triggervarningar till litteratur som de finner misshaglig (=heteronormativ, androcentrisk, etnocentrisk, cisnormativ).

Lars Peterson kan vara intressant att studera för att se att det knappast är ett nytt fenomen att kritiskt närgranska populärkulturen för att se om den passar överens med ens eget verklighetsideal. Det har folk gjort i alla tider; Peterson stöder sig i sin tur på Nisse Bejerot som skrev Barn, serier, samhälle 1954 och redan då kunde konstatera att amerikanska populärserier inte alls propagerade för ett solidariskt svenskt folkhem.

Även mycket av det Peterson skrev 1984 känns igen från dagens debatt; han kritiserar bland annat att Tintin i Kongo överhuvudtaget gavs ut på svenska:

Men ett ”nytt” Tintinalbum är ju en stor kommersiell händelse, vilket synbarligen är en viktigare bevekelsegrund för förlaget än att berättelsen genomsyras av herrefolksmentalitet och att afrikanerna skildras som imbecilla lakritsvildar utan begrepp om vare sig arbete, moral eller humanistisk civilisation.

Peterson och många av hans moderna efterträdare har naturligtvis rätt i sak: Tintin i Kongo är ofrånkomligen både rasistisk och kolonialistisk. Sen måste man väl i nästa led fråga sig varför rasistisk och kolonialistisk – och rentav heteronormativ! – litteratur inte skulle få finnas.

Vänsterhumor del 2: småborgarna i sosse-KFML.

Av Kalle Lind

den 2015-09-23

i blogg

Den här bilden är hämtad från boken Vänd ansiktet mot arbetsplatserna: två års kamp för ett kommunistiskt parti 1970-72, under redaktion av KFML(r):s Centralkommitté, som jag förutsätter att ni alla regelbundet läser om. Den utgörs av splittringsdokumenten från när några revolutionära kommunister bröt sig loss från ett inte fullt så revolutionärt kommunistförbund.

I korthet: 1967 bildades det maoistiskt influerade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (sedermera SKP, sedermera Solidaritetspartiet). 1970 tyckte ett gäng inom förbundet att ”nej, nu har det blivit för mesigt och kärringaktigt och scoutaktigt i det här förbundet! Nu bildar vi tammefan ett förbund till!” Resultat: KFML(r) – där (r) stod för ”revolutionärerna”.

Sina forna kompisar i kfml kallade den nya, göteborgsbaserade falangen för KFML(s). Där (s) stod för ”sossejävlar”.

Och för att riktigt vrida om kniven i de mesiga gamla förbundspolarna i KFML publicerade KFML(r) (sedermera kpmlr, sedermera Kommunistiska Partiet) en nidbild i sin tidning Klasskampen. Det är den ni ser här ovan. Ettret riktigt dryper om den. I förgrunden ser ni alltså ”småborgarna i sosse-KFML” (som Knutna Nävar sjöng om i ”Lär av historien”) hjälpa en tant och ha blomsterkransade slagord och vara lydiga och tjäna folket. I bakgrunden ser ni de riktiga kommunisterna, de sanna revolutionärerna, de som skulle leda den där revolutionen som skulle krossa klassamhället och mynna ut i proletariatets diktatur, ni vet.

Detta, mina vänner, är satir när den är som satiriskast. Elak och intern och helt obegriplig för den som inte har alla nycklarna.

Torrbollsvänstern.

Av Kalle Lind

den 2015-03-16

i blogg

Det enskilt viktigaste citatet ur världslitteraturen är, rent objektivt, ett stycke ur PG Wodehouses roman Tack Jeeves! Där träffar den sangviniske aristokraten Bertram Wilberforce Wooster – på Drönarklubben främst känd som Bertie – en bolsjevik av det aggressivare slaget. Han kommenterar mötet:

Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.

Thank you, Jeeves kom ut 1934 och är uppenbarligen lika aktuell nu. För att inte tala om hur skriande, brännande, högröstat gapande aktuell den måste ha varit i sjuttiotalets begynnelse.

Tidningen Röda rappet var KFML(r):s mer djuplodande, magasinsaktiga publikation där Proletären var – och är! – den dags- eller i alla fall veckokommenterande. I Röda rappet hittade man lättsammare material: artiklar, intervjuer, korsord och barnsidor.

Man hittade också serien Gustav, som troligen var det närmaste tidningens läsare nånsin kom ett leende. Som de revolutionärer och motvallskärringar seriens upphovsmän var så gick de helt emot den gamla regeln att avsluta en seriesida med ett rappt skämt, s.k. punchline. Istället öste de bokstäver över pratbubblorna från starten och ända in i fuktspärren. Här är ett urval slutrutor:

PFF är, för den som till äventyrs inte kan sitt kpml(r), Proletärens FF. En klubb med mottot ”Idrott åt alla!” och Nelson Mandela som hedersordförande.

Inte bara slutpoängerna synes något överlastade med bokstäver. Även bubblorna under berättelsens gång dignar och bågnar av ord. Men så har också skaparna mycket att säga, främst om hur fruktansvärda kapitalisterna är och hur fruktansvärdare facket är:

Roligast, som alltid när man studerar sjuttiotalets sektvänster, är de hätska påhoppen mot kamratpartierna på yttersta vänsterflanken. Vpk, lett av den i breda läger respekterade C H Hermansson, var tydligen de mest skrattretande reformistbögarna:

Ja, så kul var kommunismen i vitsens och västkustsalladens huvudstad i 1970-talets begynnelse. Och här hade jag nu kunnat lägga till nåt om hur träaktigheten och fnöskkvaliteten och bolltorrheten känns igen hos den som 2015 försöker ta sig igenom ledarsidornas synpunkter på satir. Alla paradigm må ha skiftats, allt fokus må ha flyttats, alla gamla sanningar må ha ersatts av nya och sannare, men då som nu blandar sig levande vedträn in i humorn, då som utövare, nu som kommentatorer.

Humorlösheten never goes ut of style. Vilket är kul för oss som vill ha nånting att skratta åt.

Sista budet.

Av Kalle Lind

den 2014-10-18

i blogg

Det kom en dvd med posten: en vänlig man med det originella aliaset Fredrik skickar mig en film jag velat se i tjugofem år. Den heter Sista budet (1981) och gjordes av författar/filmar/stalinistkollektivet Kennet Ahl. För längesen fick jag en hemmabränd dvd i näven av filmens huvudrollsinnehavare Anders Lönnbro. Den fungerade inte när jag väl satt den i dvd-spelaren. Jag skrev till Lönnbro och bad om ett nytt ex. Det fungerade inte heller. Sen tyckte jag det blev pinsamt.

Anders Lönnbro (bekymrad).

Anders Lönnbro (arg).

Jag hade inga högt ställda förväntningar på filmen. Det är inte för att jag nödvändigtvis tror att något är bra som jag går i tjugofem år och trängtar efter det. Jag kan ha helt andra bevekelsegrunder. Sista budet är dels ett rödkindat tidsdokument från Göteborg i varvskrisernas skugga. Dels syns Hasse Alfredson i en biroll. Fler skäl än så behöver inte jag för att trängta.

Jag drar mig till minnes att även Lönnbro själv – som också ingick i manuskollektivet – var skeptisk till filmen när vi pratade om den. Kanske blev den för politiskt övertydlig, sa han. Kanske borde vi nöjt oss med att påpeka felen, inte försöka lösa dem.

Överklassinteriör.

Arbetarklassinteriör.

Trasproletariatinteriör.

Utan några direkta förhoppningar sträcker jag alltså ut mig framför teven och blir glatt överraskad. Det är inte så pjåkigt. Förutsatt att man står ut med en något förenklad klassanalys och med Göteborg. Det gör jag.

Sten-Åke Cederhök hade kunnat se den här filmen och säga: ”Åkajj, jag ger majj, ni vinner, mer götebosst än så här blir det änna inte!” Det är fabriksnedläggningar, kapitalistsvin, kommunal korruption, vilda strejker, Weiron Holmberg, Roland Jansson, Sven Wollter och ett jävla tjôtande i varje scen. Okvädingsorden flyger som fiskmåsar över Avenyn: överklassare, sketstövel, lakej, kantareller, klättermus (om fackföreningsrepresentant), cementröv (om fackföreningsrepresentant), jävla snackbögar (om fackföreningsrepresentanter). I eftertexterna tackas ”vänner sympatisörer medlemmar i Göteborgs kpml(r)-avdelning” samt Änglarnas supporterklubb.

Så jävla mycket Göteborg i samma bild: Anders Lönnbro, Weiron Holmberg, Roland Jansson, fabrik.

Storyn i korthet: Roger och Lisette Ahl är losers. De får tretton rätt på tipset, hivar ut soffan genom fönstret och visar sig vinna 823 spänn (”Det känns inte som man kan lita på Tipstjänst längre!”). Två slemma bröder – en finlandssvensk och en skåning – kommer in i deras liv: Anders Berger (Carl-Axel Heiknert) är direktör för fabriken där de jobbar, Joakim Berger (Hasse Alfredson) är krögare och anställer Lisette som servitris/eskortdam/smugglare/allt som en slem figur behöver.

Slemmare kapitalistbuse har vi inte sett sen Krösus Sork.

Ni ser väl hur slem han är?

Dessa omoraliska kriminella kåta obehagliga usla kapitalister gör sen sånt som dylika gör: de ligger lite med Lisette, lånar henne pengar till en krog som de kör i botten, mutar snuten, köper dåliga maskiner till fabriken, kranar stålar från AMS, lägger ner fabriken när de tömt kontona och byter dessutom dialekt lite när det passar dem. Facket springer förstås deras ärenden (”vi inom facket har lyckats i vår strävan att skaffa en ny ägare”) och blir förstås handfallna när arbetarna till slut väljer att ockupera sin fabrik:

– Protesterar gör vi varje dag men vi gör det i rätt form!
– Då är ni i jävligt dålig form!

Roger är fritänkare och rebell (men förstår till slut att organisera sig!) och säger både ”dra röven i koks din jävla sosse!” och ”dra röven i koks din jävla kommunist!” Han är dessutom en utpräglad humör- och känslomänniska: när det förljugna fackombudet (Roland Jansson) har glömt en gång för mycket vem som har betalat hans kurser i förhandlingsteknik skickar Roger in lite ström genom röret till hans pissoar.

”Hörde du vad han tjöt när han fick tjugo kilowatt genom snoppen?”

Någon ropar ”Har du fått missfall?” till det svårt plågade fackombudet och här kan jag inte låta bli att känna lite sympati med honom, hur mycket klassförrädare han än må vara.

Jag märker att jag raljerar när jag refererar storyn, men jag tycker på allvar att filmen har en massa kvaliteter. Hur fångade Kennet Ahl-kollektivet än var av den för tillfället rådande stalinistiska strömningen i Göteborg så hade de humor. Även om de tydligt tar de vilda strejkarnas parti så framställs de inte som felfria hjältar. När apeller ska läsas upp i megafon trasslar den jättelånga mannen in sig i sladden och den pyttekorta kvinnan glömmer att hålla upp plakatet ordentligt.

Glada och fumliga strejkare i olika storlek.

Och Hasse Alfredson är inte bara castad för att kasta lite stjärnglans över vad som annars kanske blivit en intern västkustangelägenhet; Kennet Ahl förstår också att använda hans komiska talanger. Jag fnissar glatt när han målar upp en restaurang som ska servera ”svensk husmanskost istället för pizza och grönsaker och skit!”

Dessutom lider man en smula med Roger och Lisette, paret i historiens förgrund, som var och en på sitt sätt kämpar och sprattlar för att överleva i en värld som faktiskt är ganska orättvis.

Filmen producerades av Europafilm, som strax därpå gick i putten. De flesta av deras filmer ligger och samlar damm på de nedersta hyllorna i rummet längst in på SF – och då har SF inte ens nån större lust att göra sina egna klassiker tillgängliga. Men trillar ni över den så kan den rekommenderas som ett underhållande dokument av sin tid och sin plats och sin Sven Wollter.

Anders Lönnbro (sammanbiten) och Sven Wollter (korrupt).

Lisette spelades för övrigt av Bodil Mårtensson, även hon en del av manuskollektivet Kennet Ahl (tillsammans med regissören Christer Dahl, som Bodil Mårtensson innan dess sammanlevde med). Sonen Harald spelades av Harald Lönnbro, Anders Lönnbros och Bodil Mårtenssons son också i det privata och numera själv etablerad skådespelare. Han spelade för övrigt deras son redan som spädbarn i filmen Lyftet. Och som vuxen i teveserien Häktet (2005).

”Stöd ockupationen av Bergerverket!”

Kennet Ahlologi del 3: Slutstationen (1980).

Av Kalle Lind

den 2013-02-15

i blogg

Jag är dåligt bevandrad i dystopiltteraturen, även den politiska dystopilitteraturen. Jag har naturligtvis läst Fredrik Reinfeldts ”Sovhjärnorna”, de tjugonio sidorna dyster framtidsvision om mannen som dött välfärdsdöden ur boken Det sovande folket (1993).

Jag har också läst Martin Kristensons text om Didrik Dackes otäckt exakta blick i kristallkulan, Sverige 1999 – ockuperat land (1976), där författarens visioner om ett framtida genomsocialdemokratiskt land med särskilda knullutrymmen kallade Vilgotrum blev i princip sannspådda.

Och så har jag just tagit mig igenom författarkollektivet Kennet Ahls Slutstationen (1980), ungefär samma text som Reinfeldts eller Dackes fast från andra hållet. Samma såssehat, samma undergångsvision, samma uppgivenhet och samma semipornografiska frossande i det mänskliga förfall som Det Här Jävla Samhället kommer att leda till.

Slutstationen är skriven av tre medlemmar i kpml(r) – Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro – som flitigt studerat och lärt partiläxan. I Sverige år 2080 lever förtryckta människor i olika klasslager, där treorna är lägst och blir ansiktstatuerade som barn och används som försökskaniner på laboratorierna och satsar varandra i stora boxningsbettningar som arrangeras av statliga Tipstjänst.

De bor i H-koncentrationer, gamla miljonprogramsområden som aldrig rustats upp och dessutom blivit radioaktiva från de näraliggande kärnkraftverken. Där matas de med korv och medicinska preparat så att de kan bli användbara när de behövs: till experiment (läkarna dödar deras barn för att se om de har känslor) eller till nya korvar.

Ettorna, kallade dekisar, är däremot alldeles gränslöst perverterade, dvs. karlarna har homosexuella böjelser och kvinnorna lägger ingen band på liderligheten. Inför en boxningsmatch samlas några ettor och betraktar boxarna från underklassen:

– Jag vill ligga med den som vinner. Vill du vara snäll och ordna det.

En annan av flickorna skrattade gällt.

– Men snälla Kerstin, nu går du väl ändå för långt. Det är ju värre än att ligga med ett djur.

Flickan som hette Kerstin log vänt.

– Kan jag inte inse. Jag anser inte att det är någon artskillnad på djur och treor, bara en gradskillnad. Och jag ligger med mina hundar så varför skulle jag inte kunna ligga med en boxare.

– En boxare stinker ju.

– Självklart måste han desinficeras.

Detta förfall har naturligtvis administrerats av socialdemokratin, så klart tillsammans med kapitalismen. Den etta vi lär känna närmare heter Marcus Wall och är ättling i rakt nedstigande led till Anders. Marcus Wall äger Beijer-Invest, som i sin tur äger hela Sverige. Världen runt omkring, däremot, ägs av Coca cola.

Samhället lyder under Läran, som alla medborgare förväntas kunna utantill: ”Det är som det är därför att det inte kan vara på något annat sätt”, ”Sverige styrs av Socialdemokraterna, som väljs av representanter för folket, nämligen produktionsvårdarstammen”.

Bokens tillkomstid, 1980-talet, benämns ”den mörka tiden”, socialarbetarna ser som sin uppgift att hetsa ungpöbel mot ensamma förbipasserande för att ungdomarna ”ska ha något att göra”, på Dramaten spelas inte längre politisk och viktig teater utan Innerlig teater där unga flickor möter Döden och mördas på riktigt inför publiken. Och i skolan fostras barnen till dreglande kollin. Fröken förhör sin nioårige elev:

– Varför går du i skolan, Peter?

– För att jag måste.

– Är det ingenting du vill lära dig?

– Nej.

– Är det nånting du skulle vilja ha?

Han tänkte trögt, så lyste han upp.

– Knark. Ett helt berg av knark.

– Om du inte fick nåt knark, vad skulle du vilja då?

– Dö. Fast det vill jag ändå.

– Varför vill du dö då?

– För att allting är meningslöst.

Lärarinnan strålade.

– Bra Peter, bra. Det var rätt alltihop. Det är som det heter i Läran: ”Av allt meningslöst är skolan det mest meningslösa.”

Redan när det begav sig verkar förlaget ha haft sina dubier kring utgivningen. De la åtminstone in en triggervarning:

Sedan ska det till författarkollektivets försvar tilläggas att allt trots allt inte är vedervärdigt i det där framtida sossesamhället. Det finns hopp, det finns ljus. Det hoppet och det ljuset heter – socialismen. I en ficka i landet Sverige 2080 har nämligen några människor lyckats rädda både solidariteten, värdigheten och biblioteksböckerna. Men vi förstår att det krävs mycket möda och stort besvär för att skydda detta sköra från de blodtörstande kapitalisterna.

Till boken Slutstationens försvar ska sägas att den trots allt är originell. Så många kpml(r)-iga framtidsskräckvisioner tror jag faktiskt inte att det finns.

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Av Kalle Lind

den 2013-01-17

i blogg

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld – småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor – flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker.

Till formen är det en polisroman. Där de två första – klassiska – Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, ”socialfascisterna”. Eller till poliserna, ”kapitalistlakejerna”.

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

– Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

– Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

– Öh … samhället är skyldigt … öh förlåt oskyldigt … öh skyldigt att försvara sitt … öh förtroendekapital … öh när huliganer … öh förlåt hullisar … öh huliganer ifrågasätter vår … öh värdegemenskap … öh förlåt värdelöshet … öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

Grundläggande Ahlologi (formulär 1Ahl).

Av Kalle Lind

den 2013-01-15

i blogg

Få författarbegrepp är så förvirrande som Kennet Ahl. Från början är det en pseudonym för den f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl, som i sjuttiotalets begynnelse slog sig samman för att skriva romanen Grundbulten (1974) utifrån Strömstedts erfarenheter från Hall. Redan här föreligger viss förvirring; Kennet Ahl är också romanens berättare.

Grundbulten blev en försäljningssuccé – på den tiden sålde marxistiskt präglade kriminalvårdsfarser multum – och samma duo slog sig sedan samman för att skriva uppföljaren Lyftet (1977). Succén upprepade sig – och nu förekommer Kennet Ahl i handlingen i tredje person.

Strömstedt bodde hemma hos Dahl och passade på kuppen på att börja ligga med Dahls sambo – hej! det var sjuttiotal! – men det hindrade inte arbetsprocessen. Tvärtom fungerade denna Bodil Mårtensson som informell redaktör och smakråd. Grundbulten är dedicerad ”Till Bodil”.

Mårtensson var skådespelerska och kom snart istället att hooka upp med skådespelaren Anders Lönnbro. Fortfarande hängde hon dock med Strömstedt och Dahl – hej! det var fortfarande sjuttiotal! – och de fyra kom att arbeta tillsammans.

Lyftet (1978) filmatiserades med Dahl som regissör, alla fyra som manusförfattare och Mårtensson och Lönnbro i huvudrollerna. Det vill säga filmen är inte alls, eller åtminstone ytterst lite, byggd på boken. Boken är en mycket brutal fars i nattlig Stockholmsmiljö, filmen är ett socialrealistiskt drama.

Under filmarbetet, där Strömstedt medverkade i rollen som präst och som kriminalvårdsexpert, blev de fyra ovänner. Strömstedt blev irriterad på de andras kfml(r)-retorik – hej! det var sjuttiotal! och de bodde i Göteborg! – och tog sitt pick och pack och stack.

Kvar blev så Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro, som tillsammans skrev två romaner, gjorde långfilmen Sista budet (1981) och tevefilmen Nya tider (1988) – allt under pseudonymen Kennet Ahl. I satirromanen Rävsaxen (1979) förekommer Kennet Ahl som en bifigur.

I dystopiromanen Slutstationen (1980) är en framtida släkting till honom, Kennet Ahl, en av huvudpersonerna.

I Sista budet heter huvudpersonen, spelad av Anders Lönnbro, dock Roger Ahl.

Det där ursprungliga kåkfarartemat hade nu så sakta tonats bort till förmån för diverse blandad samhällskritik och allmän kverulanskommunism, troligen beroende på att insidertipsaren Strömstedt satt och skrev satiriska kåkfararromaner med en gammal kåkfararkollega som hette Allan Westberg istället.

Förvirrande? Det fortsätter. Så småningom blev Lasse Strömstedt och Christer Dahl kompisar på nytt – Dahl hade flyttat ifrån Göteborg och lämnat kvar några av parollerna på Hisingen – och började på nytt skriva romaner under namnet Kennet Ahl.

I Mordvinnaren (1987) är Kennet Ahl berättare utan att förekomma i storyn. Däremot heter huvudpersonen Lasse Ström. På baksidan berättar författarna att de först var vänner i sju år, sen ovänner i sju år och nu hoppas vara vänner så länge att de hinner skriva några nya romaner tillsammans.

Nästa Kennet Ahl-roman, Hämndemännen – en roman om ett system i upplösning (1991), har en grundidé som ”föddes under en våldsam hjärnstorm mellan Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Lasse Strömstedt är dock ej medförfattare till Hämndemännen.” Därefter skulle Christer Dahl aldrig mer ha med Kennet Ahl att göra.

På omslaget till Högriskbegravning (2006) står sedan ”Kennet Ahl alias Lasse Strömstedt” – vad poängen är med en pseudonym om man anger författarnamnet precis under får nån annan utreda.

Vad skulle då en modern konsult från valfri välfakturerande byrå ha kunnat tipsa det här gänget gamla ärrade r-are om? Jo, att det måste finnas nåt sätt att tydliggöra varumärket.

En man med ett skägg sjösätter härmed en ny serie där vi successivt betar av de Kennet Ahl-romaner som kommer i min väg. De två första är sen länge avhandlade, de resterande poppar upp när andan faller på. Tipsa era barn och barnbarn.

P.S. Förvirringen slutar naturligtvis inte där. Parallellt med att han skrev Kennet Ahl-romaner med Mårtensson och Dahl skrev Anders Lönnbro också romaner ihop med en Lars-Göran Nilsson. Under pseudonymen Bertil Ahl.

P.P.S. Inte utan stolthet har jag själv bidragit till förvirringen. I teveserien Häktet (2005), som jag skrev manus till, förekommer Anders Lönnbro som kåkfararen Kennet Ahl. I rollen som hans son John Ahl sågs Anders Lönnbros son Harald Lönnbro. Samma roll kreerade Harald som nyfödd i långfilmen Lyftet.

Dokument: stalinism och homosexualitet.

Av Kalle Lind

den 2012-10-31

i blogg

Det är ju, i alla bemärkelser, yesterday’s news att stalinisterna i sjuttiotalets kpml(r) var lite lätt homofoba. Påståendet har bland annat sitt ursprung i en text i tidningen Klasskampen från 1973. Texten skrevs som svar på en rundskrivelse som RFSL skickade till landets alla politiska partier med frågor om hur de ställde sig till homosexuellas likaberättigande.

Dåvarande partiorföranden Frank Baude skriver i sina memoarer Mot strömmen att det var ”en av kamraterna i centralkommittén” som ”var angelägen att ge ett marxistiskt svar” på skrivelsen. En efterklok Baude tycker i memoarerna att de kunde ha nöjt sig med att säga att det var en privatsak för att sen gå över på det verkligt angelägna (varvsstrejkerna). Nu fick istället ärkefienderna inom Vänsterpartiet ett ständigt trumfkort i debatterna.

Vad skrevs då i denna text i tidningen Klasskampen? Jag saxar:

KFML(r) [detta var innan Förbundet blivit Parti, bloggarens anm.] har från Riksförbundet för sexuellt likaberättigande tillställts ett brev med en rad frågor rörande vår syn på homosexuella och andra sexuellt avvikande. I brevet betonar de att vårt svar på dessa frågor kan bli av stor betydelse eftersom de sexuellt avvikande, trots att de utgör en minoritet, säger sig representera 4 % av valmanskåren.

Detta argument kan naturligtvis inte på något sätt påverka vår principiella inställning. Vad däremot Gnistangänget [=ärkefienderna inom KFML, sedermera SKP, bloggarens anm.] beträffar skulle det inte förvåna oss om dessa opportunister, vägledda av sådana argument, reste paroller som ”bärbara stegar åt fönstertittare” och ”djupfrysta lik åt nekrofiler” om de därmed trodde sig kunna uppnå det röstetal som bar dem in i det borgerliga parlamentet.

KFML(r), som står på den vetenskapliga socialismens grundval, bedömer frågan om de sexuellt avvikande utifrån den historiska materialismens teori. Vi ber på förhand om ursäkt för vår öppenhjärtighet.

Sen kommer texten in på nåt som vi nog måste likna vid domedagspredikningar:

Förvisso finns det andra typer av homosexuella än sådana dekadenta parasiter som kejsar Nero och Gustav V. Homosexualitet finns inom alla klasser, men för den skull får vi inte glömma att homosexualiteten är en produkt av klassamhället – ett av dess sjukdomssymptom – och att den i första hand utövas av de härskande utsugarklasserna, vilka i allmänhet utsett sina sexualobjekt bland de behärskade, främst samhällets utslagna skikt.

Det är som en historisk komedi att man just nu i kapitalismens mest utvecklade länder basunerar ut att homosexualiteten är något sunt och naturligt. Påminner inte detta i högsta grad om bibelns Sodom och Gomorra, om det gamla Grekland, om kejsar Neros Romarrike och om alla andra ruttna samhällen som stått inför sin omedelbara undergång.

Men givetvis fanns det plats för vissa nyanser även inom ett parti som hyllade den något onyanserade Stalin:

Det kan emellertid inte vara den socialistiska statens uppgift att bestraffa någon för att han är homosexuell, för att han är bärare av en av det gamla samhällets sjukdomar.

Och som svar på en fråga från RFSL – ”anser KFML(r) att homosexuella i allmänhet är säkerhetsrisker och därför bör övervakas av säkerhetspolisen?” – svarar partiet med något som rentav kan kallas överseende:

Det är ett bekant faktum att speciellt medan homosexualiteten betraktades som kriminell, homosexuella utnyttjades i utpressningssyfte, och detta kan naturligtvis i viss utsträckning vara fallet även idag. Detta förhållande kan givetvis i vissa fall äventyra den borgerliga statens intressen.

Men att av denna anledning betrakta homosexuella i allmänhet som säkerhetsrisker för den borgerliga staten är naturligtvis lika orimligt som att betrakta de två i sammanhanget nämnda grupperna alkoholister och narkomaner som säkerhetsrisker i allmänhet.

(Källa: marxistarkiv.)

Mer i ämnet: SR Minnen. Där kan man också höra – tro det eller ej – kristdemokrater.

Guld, rökelse och Myrdal.

Av Kalle Lind

den 2012-03-23

i blogg

Nya Filter berättar att Lasse Diding, den kommunistiske hotellägaren från Varberg som tidigare grundat Jan Myrdalsällskapet och instiktat både Lenin- och Robespierrepriset, har bestämt sig för att förvalta Myrdals jättelika arbetsbibliotek, innehållande såväl mexikansk affischkonst som tysk artonhundratalspornografi.

Lasse Diding brukar man stöta på på Bokmässan. Om inte honom själv så hittar man i alla fall broschyrer för hans tydligen framgångsrika halländska hotell, där badet är prytt med Leninbyster. På nåt vis är det svårt att inte bli lite upplivad av nåt så gränslöst daterat och politiskt inkorrekt.

Samma sak gäller Jan Myrdal. Jag har lite svårt att bli på annat än gott humör av Myrdal. Visst, han har gjort uppåtväggarnauttalanden om de kommunistiska diktatorerna, han har försvarat Khomeinis dödsfatwa mot Rushdie, han har skrivit på ett antihomoäktenskapsupprop tillsammans med Anna Maria Corrazza Bildt. Men just därför – att karln är som en obstinat obsklasstonåring med trippla bokstavsdiagnoser vid fyllda 84 – är det lätt att bli i gasen av honom.

För vi ska komma ihåg att när en, högst eventuell, kommunistisk revolution inträffar i Sverige så är Jan Myrdal den förste som får ett nackskott.

Myrdals grej är ju bångstyrigheten. Tycker du nåt, så kommer Myrdal omedelbart förklara för dig att du har fel. Han kommer också att hänvisa till nåt han läst i en gammal bok som han tillika har i sin ägo, och han kommer att vinna diskussionen genom att påpeka att han skrev om det där redan 1972. Såna har aldrig varit populära i de totalitära samhällen som Myrdal slentrianförsvarar.

Myrdal är mannen som gör vad som faller honom in. En antiauktoritär auktoritet, konsekvent i sin inkonsekvens, lojal endast mot illojaliteten.

Ett halvår efter att hans livskamrat under decennier, Gun Kessle, gått ur tiden, gifter han sig med en trettiofem år yngre mexikanska. Givetvis är han iförd mexikansk folkdräkt. Några år senare skiljer han sig. Givetvis efter att hans fru blivit sur på Henning Mankell efter att denne kallat henne ”ointelligent” i ett mejl till mäster Jan.

På bilden i Filter kan vi också notera att Myrdal vid nästan åttiofem gått och skaffat sig hästsvans. Såna var förbjudna i Enver Hoxhas Albanien, som Myrdal talade så vackert om när det begav sig.

Ett samhälle där alla är Jan Myrdal hade naturligtvis aldrig fungerat. Risken att det nånsin skulle komma en enda person som ens tillnärmelsevis för tankarna till Jan Myrdal är dock försumbar.

Nu flyttas alltså Myrdals bibliotek – hans arbetsliv och därmed liv – till Varberg där det i framtiden kommer att göras tillgängligt för forskare och, hoppas jag, intresserad allmänhet. Jag planerar att ta med mig barnen dit redan i sommar. Under resan upp ska jag förklara för dem varför de bör blir som Jan Myrdal, och varför de absolut inte bör bli som Jan Myrdal.

TILLÄGG: bara några dagar efter att det här inlägget skrevs får jag tips från vännen Fredrik af Trampe att fnurrorna har rätats ut mellan Jan och Andrea. Och inte bara det – de har dessutom börjat pippa så det står härliga till.

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

Av Kalle Lind

den 2012-03-16

i blogg

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt ”nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju”.

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.