Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: thorsten flinck

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar.

Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.

För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten – men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

Ja Victor Jara, Victor Jara
dina sånger ska aldrig bli glömda
Från gitarr till gitarr ska de spridas
över stad och land

De ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa
De ska marschera med oss
när dagen är här

Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när ”dagen” (torsdagen? lördagen?) är här?

Visst – den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

Mannen som sjöng om livet finns inte mer
Stympad och utan vapen stod han mot er
Ännu när skotten föll var det som han log
Vinden bär med sej sången som aldrig dog

Kampen mot Chiles bödlar i uniform
Mannen som sådde vind och ska skörda storm
Vinden ska bära sången så tung som sten
Tyst som en fågelunge med brutet ben
Stark som en fors och liksom en vallmo röd
Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
Sångerna som ska leva fast han är död

Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit Den underbara resan (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand

(”Blues för Victor Jara”)

Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.

Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern ”Balladen om Joe Hill”, insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: ”Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han”.

Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

Nåväl – hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende – ”en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår” – eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen – ”Ho! Ho! Ho Chi Minh!” – man reagerar mot:

Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
byggde upp Partiet som visar vägen fram
De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
för ett enat och fritt Vietnam

Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
den når alla länder trots borgarnas hat!
Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!
(”Sången om Stalin”)

Varje båt behöver en rorsman
Växande gröda kräver regn
Varje liv behöver solens ljus
För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner
(”Rorsmannen”)

Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: ”Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA”.)

Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin (”Malin”?) och Mao (”ciao”?) och Ho Chi Minh (”plockepinn”?).

Det enda exemplet jag känner till – och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop – är Cornelis tolkning av Jaras ”A Cuba”. Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

Övriga genremarkörer:

  • Personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne – eller ännu hellre hammare och skära – varsamt uppförd i rektum.
  • Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen – ”som vajande säd ska de bölja över fälten”, ”jag sått ett frö som ej kan dö” – och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet.
  • Som komp bör man nöja sig med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall – och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta – funkar en flöjt.

I grodan ro med Thorsten.

Thorsten Flinck har inte varit på tapeten sen gud vet när och jag gissar att det är mitt ansvar att tejpa upp honom igen.

Flinck är rolig mycket därför att han är så osannolik. Alla som befunnit sej på en radie av tolv komma fem kilometer ifrån honom har en hoper anekdoter som alla visar rött på bisarrometern. Kryckor och krabbor och konstiga doktorer och död i två minuter och en av Sveriges 37 morfinister och mitt i alltihop har karln killingar ihop med Annika Jankell.

Han är en sån där figur som normalt inte finns i Sverige, som man anar finns i Hollywoods mest dekadenta utmarker, men som normalt inte ligger med programledare för Svensktoppen.

Med detta i åtanke är nästan det knäppaste av allt att Thorsten Flinck medverkade i ”Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr”. Det är så långt ifrån svartmålade naglar och manierade galen-vetenskapsman-skratt man kan komma.

Han har inte gjort särskilt många insatser på film och de flesta har varit i verk som signalerar sånt Thorsten Flinck gillar att signalera: perversioner och samhällskritik (Moodyssons Ett hål i mitt hjärta om porr och blygdläppsförminskning), psykopatvåld (Sökarna, om bl.a. ett konstigt diskotek i ett slakteri med PG Hylén som vansinnig klubbägare med nåt djurkadaver på axeln) och pretentiöst dravel (Stig Larssons Grötbögen, om en man som vill ha gröt i stjärten).

Därför blir det ännu lustigare att en av hans kanske femton insatser på film och teve är rösten som en av de tre företagsledarna Tonto-Turbo i en barnfilm om hur en groda och en gräshoppa räddar ett småfolk med kottar på huvet.

Och att de andra två rösterna görs av Flincks scenskolekompisar Peter Dalle och Claes Månsson. Vilket får en att fundera på om Johan Ulveson var upptagen.

Man börjar också leka med tanken på att i en annan tid och under andra omständigheter kanske Flinck hade varit med i Lorry. Det hade med stor sannolikhet skänkt en annan aura av dekadens åt lösmustascherna.

Koreansk självbefläckelse med Thorsten.

Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons Ett hål i mitt hjärta 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

– vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det sägs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

– vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sig medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sig fram genom tuppruskning? Tänker han sig att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt – i den mån han är ett sanningsvittne – att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

Bergmans perfekta dag.

Boken Tre dagböcker är för DN-intellektuella lämpligt utvalda köttbitar ur Bergmans, hans sista fru Ingrid von Rosens och hans dotter/styvdotter/bådadera Maria von Rosens dagböcker under Ingrids sista år med cancer.

Med all respekt för död och sjukdom och diarré och varbildningar, så är det rejält ointressant att läsa. Det är kortfattat och fragmentariskt och man måste hela tiden läsa mellan raderna för att komma åt de verkliga knäppigheterna. Men hittar man in mellan alla triviala konstateranden, så kan det trots allt bli ganska lustigt.

För det är ju trots allt inte vilken prostatitpensionär som helst som för pennan:

Sitter med Ulla Åberg och översättningen av ”Misantropen” som vi nu tragglat oss igenom. Thorsten Flinck på hastigt besök. Rar men obeskrivligt skitig. Jag gillar honom. Han lyser av begåvning. Snäll kväll. Lite trötta. Glasspinne. Vi ser amerikansk deckare.

Det är nånting med kontrasterna som gör det komiskt. För det första gillar jag tanken på att Ingmar och Ingrid sitter och slickar på varsin Puckstång medan dom kollar – gissar jag – Kojak eller Miami Vice (jag tror IB tyckte Sonny Crockets krokodil var ”skitfräck”).

För det andra gillar jag att den lätt mogadondoftande friden på Karlaplan plötsligt bryts av att en otvättad Thorsten Flinck raglar in och luktar skarpt.

Det är liksom bara i kontrast till Thorsten Flottbalja (och till magdämoner och dramatenångest) som en glasspinne är värd att minnas.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén