Etikett: tanter Sida 4 av 5

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna – varken fruar eller mördade nymfomaner – utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har till exempel en fru som vi – sammanlagt – får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna (Brandbilen som försvann).

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är ”stora mörka”, ”stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”, ”stora ljusbruna”, ”små och blekbruna” respektive ”stora och styva och mörkbruna”.

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) – också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på ”det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen” (Mannen på balkongen), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är ”förbluffande ful och storväxt”, att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena ”ut att vara en verklig drake” medan den andra ”var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut” och att en tjugofemårig lapplisa ”framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake”.

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms ”äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful” (Terroristerna) – som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I Polis, polis, potatismos är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, ”en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på”.

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att ”en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan”, så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med ”en köttätande växt” (Polismördaren). Han får också vid två tillfällen – med författarnas goda minne – kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I Polismördaren förtäljer han att han ”har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel.”

I Terroristerna frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: ”Det tror jag inte. [—] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså.”

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I Polis, polis, potatismos berättas att Stockholm är en plats ”där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former.” I Det slutna rummet påpekas att ”pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige.”

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I Brandbilen som försvann anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar ”en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.