Det här måste väl vara tänkt som en vits? Ja, kopplingen mellan att tanten var balettdansös och uttrycket ”dans på rosor” är väl uppenbar, men visst är det en medveten sammansmältning också av rosor och namnet von Rosen?
Vi har i så fall att göra med en dubbel finurlighet, nåt av det finaste man kan uppbringa i memoartitelsammanhang (efter trippel finurlighet förstås).
En kvinna jag aldrig träffat hörde av sig via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges Radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.
Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sig uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: ”Åhå! Brev från John Holmes!”
Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov – som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt – blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscarsteatern och Solvallajippon.
Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln Strunt i kläder. Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa – kapitlet ”Nakenfotot” handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mig) igen), men nåt nakenfoto nämns inte – och helt dränerad på liv och gestaltning.
Men det liv Timander levt vid 52 års ålder – och fortsatte leva i fyrtio år till! – är i sig fascinerande. Tandläkare på dagen, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally – Wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och revydirektör – Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.
Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.
Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som refuserats, teaterlärare som sagt ”Men ni läspar ju!” och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:
”Den gröna katten” kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!
I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentlig service när hon låg sjuk på ett hotell i New York och upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge ”ytlig vänskap”. Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne – ”jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN” – och känner sig aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.
Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma – men massmedialt inte så uppmärksammade – framgångar i Ludvika-revyn 1947.
Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:
Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog ”10 års kamp”:
Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett ”premiärlejon”, så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.
Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.
Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut ”spralliga kläder” för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.
Inte för att det var särskilt synd om henne – hon fick trots allt betydligt mer än de flesta – men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.
Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om ”en test” som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.
Nog för att hon var knäpp – på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat – men det är gubevars inte förbjudet.
I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.
Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!
Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.
Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säga.
Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.
Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna – skicka den till mig! Det kan vara nån av de åttio jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål – sänd den till mig istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!
(Men stämpla helst inte ”recensionsex” på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)
På Valborgsmäss hade vi en liten inflyttningsfest i den gamla industrifastighet som min familj jämte fyra andra rustat upp för att kunna bo i. Våra fem lägenheter är alla malmöiters angelägenheter tack vare en artikelserie i Sydsvenskan, den enda tidning någon i Malmö prenumererar på.
När jag och min granne/kollega Valle Westesson jobbade på SVT ville Malmöchefen gärna diskutera byggkostnader med oss. Teveserien vi gjorde nämnde hon aldrig.
Huset ligger på Kirseberg, i folkmun kallat Backarna (i en normalt kuperad stad troligen kallad Vägguppet), och för att ge ett slags bakgrund till alla de gäster som tagit sej från övriga stadsdelar höll jag ett anförande om de kända gubbar och tanter som bott i Kirseberg genom åren.
Som bostadsrättsföreningen gubbansvarige såg jag naturligtvis detta som min plikt.
På femte plats: mördaren i Sjöwall-Wahlöös Polis, polis potatismos, som bor ett kvarter från oss. Nackdel ur kändissynvinkel: har aldrig existerat i verkligheten.
På fjärde plats: Sissela Benn.
På tredje plats: Sissela Benns pappa Kevin Benn. Känd som barnteaterskådespelare och eldsjäl för malmöiter i allmänhet och Kirsebergsbor i synnerhet.
På andra plats: Lars Patrik Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, tidigare Lars-Inge Andersson. Bara några kvarter från våra ligger riksanstalten Malmö Kirseberg. Där har Ferm bott i flera omgångar och under flera namn.
På första plats: Anita Ekberg.
1953 skapade hon i princip ensam den svenska synden tack vare La Dolce Vita. Sen dess har hon gjort … kanske inget storslaget, men säkert något. Men hon var med i den där filmen och badade i den där fontänen och det är ju mer än de flesta gjort. Hon spelade som en kratta i övrigt men det gör ingenting för i Italien dubbar de ändå alla sina filmer.
Hon växte upp på Östra Fäladsgatan i Kirsebergsstaden, men bor numera på Rivieran där hon ägnar sej åt det hon nog främst ägnat sej åt sen Dolce Vita-tiden: vin.
För att hedra stadsdelen stora dotter hade vi en liten Anita Ekberg-relaterad tävling kallad ”Vad fan sa Anita Ekberg egentligen?” Den gick ut på att vi spelade citat från Ekbergs något fuktiga Sommarprogram 2005 – en intressant mix av konstig svenska, aldrig uppföljda tanketrådar och märkliga utrop typ ”BLUÄÄH!” (apropå ormar) – och så fick publiken gissa ungefär vilka ord som sas.
I pris hade man fått cd:n med Anita Ekberg-citat. Dessvärre var det ingen som alls kunde orientera sej i sluddret. Cd:n finns alltså kvar i min ägo.
Jag ger därför de rätta svaren nu. Det hade så klart varit roligare om man också hörde henne, men ni får föreställa er hur det låter när Ekberg pratar.
CITAT 1: Jag tycker det skulle vara skoj med alla mina avokader – jag menar kiwi! Och mina mandariner! Kan ni tänka er Anita Ekberg sitta på gatan med en stor sån – vadheterdet ähum – vinbär!
CITAT 2: Kärlek till mej är väldigt viktigt. Jag tror det är något väl… (tappar tråden).
För er som eventuellt inbillar er att det nånstans i det här sluddret finns nåt klokt och insiktsfullt – ni har fel. Det första är en lång association kring frukt som Anita Ekberg gillar, det andra är den i Sverige födda Anita Ekberg pratande Refaat El Sayed-grammatik.
Men att hon är en världsstjärna som vuxit upp tre stenkast från vårt hus kan ingen ta ifrån henne. Vad någon borde ta ifrån henne är nog de där dunkarna med frukostvin.
Sammanfattningsvis ligger Kirseberg på kändistäthet-i-Malmö-med-omnejd-listan relativt bra till, något före Limhamn (som har Åke Arenhill) och något efter Burlöv (som har Lukas Moodysson, Robin Paulsson och Sten ”Taxi”).
Tiina Rosenberg har skrivit en – believe it or not! – queerteoretisk och hyperakademisk bok om Zarah Leander och hennes enorma status i homokretsar. Jag slår mig fram med machete mellan de knastertorra styckena för att vaska fram själva essensen.
Det är styckevis högintressant, även om jag nog tycker att jag själv sammanfattat saken snärtigare och begripligare här.
Men jag inser också varför jag själv en gång fick nog och trillade ut från universitetet utan annat i bagaget än en jävla massa högskolepoäng, ännu fler studieskulder och ett avgrundsdjupt förakt mot män i rosa overall.
Teorin är så teoretisk, tolkningarna så fria, freudianismen så galopperande och språkbruket så esoteriskt att det stundom känns som en parodi. Under rubriken ”Den sapfoniska rösten” resonerar Rosenberg:
Röstproduktionen och halsen kan också beskrivas som ett duplikat av vagina. Onekligen liknar röstproduktionen kvinnokönet och den sexuella akten. Röststyrkan beror främst på kraften som pressar upp luftströmmen mellan stämbanden. Men rösten blir också allt starkare ju mer resonanslådan, svalget, näshålan och munhålan öppnas. Själva ljudapparaten heter glottis och kan betraktas som en motsvarighet till klitoris.
Vi får också veta att ”filosofen och psykoanalytikern Luce Irigaray skriver att kvinnor har sexuella organ överallt på och i sin kropp, men hon betonar särskilt läpparna (mun och vagina) och handflatorna”.
Så då är det konstaterat. Handflatan är sexuell – dessutom lika sexuell som själva könet. Det har en psykoanalytiker sagt så då är det så. Om ni undrar varför vissa kvinnor ser så saligt inåtvända ut när ni tagit dem i hand så har ni fått svaret.
Till slut slår Rosenberg även fast att mörka kvinnoröster som Marlene Dietrichs, Ella Fitzgeralds och Annie Lennox ”klingar djupast och varmast närmast könet”. Vilket presenteras som ett faktum och inte för att det är viktigt för mig att säga emot men jag är faktiskt inte helt övertygad. Det känns som om Rosenberg snarare vill att det ska vara så än bevisar att det är så.
Jag är fullt medveten om att den Fria Forskningen har högre och viktigare ambitioner än att vara underhållande, men jag kan ändå inte komma ifrån ett visst vemod. Hur kan man skriva en bok om ett så sjukt fascinerande ämne utan att boken är oavbrutet spännande?
Hur kan man addera Zarah Leander (= galen färgstark tant med dunkelt förflutet, vass tunga, peruk och ett slott) med bögvärlden (= utsatta människor i skuggorna som söker alternativa genusuttryck) och göra det så tunggumpat? Hur är det över huvud taget möjligt?
Och den viktigaste av alla frågorna: varför var det ingen som bad mig att skriva den istället?
Jag läser troligen fler biografier över svenska halvglömda offentlighetspersoner än folk i gemen. Det gör jag i en ständig jakt på kuriosa. I varje bok om gamla nyhetsankare eller bedagade revyprimadonnor finns en bisats, en parentes, ett tomrum mellan två rader som retar igång min nyfikenhet och mitt amatörpsykologiserande.
Lill-Babs skrev – med hjälp av mångbarnsmamman och därmed självutnämnde barnuppfostringsexperten Anna Wahlgren – memoarerna Hon är jag. I den berättar hon om sin första förlossning. Sexton år, ogift, i princip ovetande om varför hon hade ett barn i magen. Efter krystvärkar och njurbäckeninflammation och tjockt fostervatten kommer då lilla Monica ut:
Och i ljuset av en stor lampa i taket får jag se henne. Men det jag ser är egentligen bara navelsträngen. Jag hade ju hört ordet, och för mig var en sträng en sträng, en sorts tjockare tråd. Plötsligt ser jag en tarm!
Jag tänkte på när mormor stoppade korv.
Jag är själv inte särskilt äckelmagad så det är inte så att jag sitter och mår dåligt när jag läser. Det är snarare en sorts förvåning som väcks i mej. Varför berättar Lill-Babs det här för mig? Vem är målgruppen? Är samma människor som intresserar sej för Simon Brehm och Itsy bitsy och Annie get your gun intresserade av Lill-Babs opåkallade matassociationer?
Egentligen förstår jag så klart. Lill-Babs vill visa att hon är en vanlig människa, och dessutom den kanske oskuldsfullaste barnföderska sen mor Maria. Det är ytterligare ett led i en strategi som lades upp på femtiotalet: att i varje del och hela tiden och oavbrutet visa vilken jordnära kroppsdoftande matmor Lill-Babs är.
Men samtidigt gissar jag att en stor del av Lill-Babs publik vill ha henne ansiktslyft, solbränd och käckt vitaminknaprande. Visst, hon är ju fortfarande mamma, men jag inbillar mej att den sortens publik gärna blir besparad detaljerna.
Sedan kom de och tryckte på magen och skulle ha ut efterbörden, och då trodde jag att det var en tvilling som kom.
De visade mig moderkakan. Köttfärs! tyckte jag.
Det var längesen jag läste nåt som jag hade så svårt att ta ställning till. Får dessa partier Lill-Babs att framstå som mer oskuldsfull eller mer köttslig? Mer eller mindre effektsökande? Jag vet inte. Det går att se texten från så många håll. Och jag har egentligen inte tid med det här. Jag är instängd i Lill-Babs egen spegelsal och kommer inte ut.
För trogna bloggläsare är det ett kärt återseende: Ulf & Kicke! Sveriges bästa festtraktörer! Svensk kokkonsts svar på Siegfried und Roy! En gammal teaterälskare och hans ännu äldre teaterälskarpartner! Under nittiotalet ett stående inslag i Aftonbladets söndagsbilaga, där de varje vecka for hem till random skådespelare, direktör eller glaskonstnär och trakterade fest så det stod härliga till.
Dessa ”reportage” gav avkastning i inte mindre än tre kokböcker. En av dem heter Det är serverat. Den består av foton på kändisar och ”kändisar” (nån som har koll på Lawrence Jasse?) samt samma kändisars bästa festrecept.
Allt – ALLT – är tillgjort, konstlat, onaturligt och uppstyltat. Allt – ALLT – i Ulfs & Kickes tillvaro ska ha guldkant och det där lilla extra och en doft av kärlek. En anknerskiten holme i utkanten av en sönderkalkad insjö är ett ”sommarparadis”, blandar man lite fulsprit i köttbullssmeten så gör man det ”vällustigt”.
Jag bläddrar med gapande mun. Jag har ingen relation till någonting i den här boken. Den hade lika gärna kunnat vara utgiven på 800-talet och vara skriven på sanskrit.
Aha! Han tokar sig! Hon tycker han är tokig! Så kul de har det! Allt som krävs för lite vardagsglädje är egentligen en serveringskupa, nån sorts direktör, hans fru och en fotograf med lite galna (rent kliniskt) idéer. Karln heter Bo Sillén och påstås vara riksbekant.
Bildtext: ”En optisk villa får ägget att sväva i luften. Göran Wärff demonstrerar sin sköna kristallskål”.
Alternativ bildtext: ”En optisk villa får inte alls ägget att sväva i luften utan låter det ligga i en helt vanlig skål. Göran Wärff demonstrerar sitt inåtvända leende”.
En klassisk snapshot. Innan de skildes stod Emilio ofta i mitten av köket med kokboken i ögonhöjd. Dock motsägs bilden av Emilios eget uttalande: ”Jag lagar aldrig efter recept. Jag experimenterar mig fram och våra vänner säger att jag kryddar bra”.
Här är egentligen det mest anmärkningsvärda att gamle Televerket-direktören Tony Hagström har gift sej med sin tvillingsyster utan att myndigheterna gripit in.
Du som trodde Robert Wells var en smula töntig – du hade fel! Han är supertöntig! Han har en herrklubb som regelbundet träffas, klär sej i smoking, dricker champagne, åker limousine och kallar sig Godingarna! ”Och som vanligt är det förbud mot tjejer. Fast man kan ju prata om dem i alla fall …”
Som sagt var: tönt.
Man kan ju givetvis inte göra en hel bok om kändisar som poserar som lallande byfånar utan att ta in Berghagen med fru. Se så roligt de har det. Eva tröttnar aldrig på hur Lasse tramsar sig. Titta! Han har en gitarr som han låtsas spela på! Vilken knasboll!
I utkanten av Eslöv, i ett i princip rivet hus, bodde den s.k. Mopedfamiljen. Den bestod av mor – som var tjock – och far – som var lika tjock som sin frus överarm – och sönerna Ingvar, Ingmar, Mats, Leif, Jimmy, Manolito och Lars. Jag har alltid undrat vart de tog vägen sen. Nu ser jag att de var kusiner med konstnärsfamiljen Beck-Fries.
Mannen i slokhatt och puffbyxor är Jarl Kulle. Den lilla flickan i klänning är traumatiserad för livet.
Ja, så där kan man hålla på och bläddra fram och tillbaka och låta sig fascineras av en värld av människor med alldeles för mycket pengar och alldeles för stort uppmärksamhetsbehov. Och då har vi inte ens nämnt Bertil Valliens utläggning om hur sensuellt det är med rabarber.
Den kommande kioskvältaren ”Människor det varit synd om” (skriven av en man med en blogg) lades inledningsvis ut på remiss till ett antal betrodda vänner och nördkollegor. Tanken var att sålla lite bland texterna och se om någon hade mindre berättigande än andra.
Samtliga uppsvenskar tyckte t.ex. att jag kunde stryka texten om dansbandskungen Thorleif Torstensson, eftersom de inte såg humorn i att han kallas ”Tolle” (som på skånska betyder nåt brunt och korvformat).
Kapten Stofil-redaktören Martin Kristenson reagerade också på att jag ägnar så mycket tid åt att Lennart Hylands fru och son hette Tuss och Per-Otto (dessutom med betoningen Per-Ótto) och ställer den försynta frågan om det finns ett samband mellan namnet Per-Otto och Tuss dokumenterade förlossningspsykos. Martin menade att det gränsade till mobbing att håna folk för deras namn.
Eftersom jag minns allt jag läst – och särskilt om det gäller namn – kunde jag snart kontra: Martin ägnar själv ett lång stycke i sin bok ”Partyt är ett faktum” (beställ här) åt just nöjespersonligheter med knasiga namn!
De svenska skådespelare som han lyfter fram är Kotti Chave, Sagnrid Nerf och Ittla Frodi. Smaka på dem. Smaka länge på dem. Sällan har tilltalsnamn befunnit sej så nära psykosen.
Kotti. Sagnrid. Ittla.
Chave. Nerf. Frodi.
Kotti Chave var sammetsögd flickidol i ett gäng trettiotalsfilmer och anställd vid Dramaten. Ursprungligen född Björn Julius Haraldsson Chave, tog han sig själv namnet Kotti – antagligen med motiveringen att ”varför bara ha ett prilligt namn när man kan ha två?” eller ”får jag inte uppmärksamhet på nåt annat sätt så”. Enligt SCB finns det två idag levande män som heter Kotti. Rimligen är det Chave som haft detta dåliga inflytande.
Sagnrid Nerf hade ett namn som låter som om det är stavat baklänges, men Dirngas Fren är faktiskt marginellt konstigare. Old girl Sagnrid var revyaktris och upptäcktes av Povel Ramel. Sin sista insats på film gjorde hon i knullkomedin Som hon bäddar får han ligga, en av ganska få filmer som handlar om en tysk sociolog som ska undersöka den svenska synden handgripligen. Och veterligt den enda film som lanserats som ”stjärnspäckad, snurrig sexkomedi med Sune Mangs och Jarl Borssén!”
Det finns f.ö. inga kvinnor (eller män) med förnamnet Sagnrid 2009. Sangrid blev m.a.o. aldrig lika stor som Kotti.
Ittla Frodi föddes som Ingvor Frodi, men tyckte tydligen inte att det namnet stack ut ordentligt. Mest känd är kanske Ittla för rollen som Tant Brun i de bisarra Elsa Beskow-filmatiseringarna från sextitalet, där regissören valde att låtsas som att filmdialog inte var uppfunnen utan istället använde berättarröst. För dej som undrar – ja, det känns lågbudget.
Det finns f.ö. inga som heter Ittla i förnamn eller efternamn 2009. Däremot finns det ett gäng som heter både Barbro och Berit, dvs. samma som Ittlas något mindre häcklade systrar.
Men vad Martin Kristenson glömmer är att det nästan konstigaste av alla namn finns strax utanför nöjesvärlden: medan Carl-Gustaf Lindstedt stod och spelade ”Fly mej en greve”, ”Vicke Nys” eller ”Spanska flugan” satt hustru Tullü hemma och väntade. Tullü? Tullü! Carl-Gustafs hustru – och Pierres (samt Pias och Peggys) mamma – hette Tullü. T-U-L-L-TYSKT Y.
Det finns ingen logik i det namnet. Ska det uttalas ”Tully” eller med markerat tyskt ljud? För inte katten ska det väl säjas ”Tullu”? Jag förmodar dock att ”Tullu” är vad hon i praktiken kallades, eftersom alla gamla jag nånsin känt sagt ”mussli”. Och ”Tullu” är fan inte mindre konstigt än ”Tullü”.
Plötsligt blir det liksom inte lika knäppt att Carl-Gustaf själv av sina vänner kallades ”Kluttas”.
Jag var häromdagen hungrig och klev därför in i en slakteributik för att köpa lite kött i bröd. I butiken salufördes, förutom döda djur, Pucko och Aftonbladet. Eftersom jag visste att det skulle ta mellan fyra och sju minuter att sluka köttpucken och jag är notoriskt rädd för att vara ensam med bara mitt undermedvetna, köpte jag Aftonbladet som förströelse.
Jag berättar detta bara för att ingen ska tro att jag regelbundet använder pengar för att få veta vad Jan-Olov Andersson har funderat på sen sist.
I en helsidesannons för sin egen söndagsbilaga – kongenialt döpt till Aftonbladet Söndag – presenterar tidningen ett antal skribenter som ”de största profilerna”.
Upplysningen är förbryllande. Jag kan till nöds gå med på att Malena Ivarsson tillhör de största profilerna, förutsatt att vi alla är timewarpade till 1988. Ronny Olovsson är kanske störst i sin genre nöjeschefer-från-Norrland och Mats Strandberg är säkert landets störste bögklubbsrecensent.
Men jag vägrar gå med på att Karin Ahlberg, Lennart Håård, Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är några profiler över huvud taget.
Däremot skriver jag gärna under på att både Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är de knäppaste namnen jag stött på den gångna veckan.
Nanny Anne-Lie: i förnamn en skitjobbig sitcom, i efternamn ett förnamn. Namn som Patrik Ehrnst och William Arne är för all del etablerade (jag tror inte Sten Sture räknas dit), men nog måste man ha passerat nån gräns när man har ett dubbelförnamn som efternamn? Hur har det blivit så? Är hon född Anne och gift Lie?
Ehva Löpp: kommentarer egentligen överflödiga, men man vill gärna suga lite på namnet ”Löpp”. Teorin är att hon från början tänkt skriva namnet ”Läpp” eller ”Lopp” på namnansökan, upptäckt den löjeväckande klangen och snabbt ändrat beslutet med en enkel handrörelse – utan att betänka att slutresultatet faktiskt blev ännu knäppare.
Sol Brith Rönnqvist: ”Solbritt” är den lite mindre etablerade lillasystern till ”Solveig”, som väl får räknas som ett riktigt namn. När man särskriver blir man dock plågsamt medveten om att tanten faktiskt heter ”Sol”. ”Stjärna” är ju ett vanligt namn på kossor och ”Måne” är ganska stort bland neohippies med batikdreads, så visst, why not?
I fallet Sol Brith (för övrigt väljer hon själv att stava det ”Sol-Brith”) är namnet kanske mindre anmärkningsvärt än professionen (för kännedom: den stora profilen Ehva Löpp ägnar sej åt styling). Sol Brith är dotter till Saida och har ärvt moderns klärvoajans. När hon inte letar efter folks borttappade glasögon i Aftonbladet, har hon en privatpraktik där hon ställer kristallkulan i allmänhetens tjänst.
På hemsidan redogör Sol Brith för vad hon kan sia om:
Framtiden
Försvunna människor och djur (ej katter)
Drömtydning
Lyckotal och vinstchanser
Ibland även ”spökerier”.
Jag vill understryka att detta är direktciterat. Sol Brith förklarar också för presumtiva gästboksskribenter att ”Jag vill ha både ris och ros, men såklart värmer rosor mer”.
Bara så att vi vet.
För övrigt dök följande bilder upp allra först när jag bildgooglade ”Sol Brith Rönnqvist”:
Som kulturarbetare finns det saker du förväntas göra.
Som hårdrockstrummis förväntas du doppa snoppen i äggburritos för att din flickvän inte ska lukta att du har varit otrogen.
Som Sune Mangs förväntas du sjunga ”Någonting att äta”, annars kommer inte publiken att släppa dej av scenen.
Som finsk skådespelare förväntas du skrika könsord och jonglera med din egen avföring.
Som svensk skådespelare förväntas du prata överdrivet artikulerat, vilket är totalt meningslöst eftersom du som svensk ljudtekniker förväntas koncentrera dej på atmosfärljudet.
Och som memoarförfattare förväntas du döpa dina minnesord till nåt som fiffigt anspelar på ditt namn, din karriär och helst nån gammal sur soldatanekdot. Det gäller hög- som lågkulturarbetare, företagsfifflare som stjärnjurist, spritprimadonna som legitimerad lekare.
Även en av våra hovsångerskor sällar sej till raden. Hennes första minnesskrift tassar lite försiktigt på dubbeltydighetsgränsen – ”I min tonart” – medan den andra löper hela finurlighetslinan ut:
Ni fattar grejen va? ”Sjung ut” betyder ju att man ska säga vad man har på hjärtat och så är hon dessutom sångerska!!! Exakt så på pricken-fyndigt som det anstår en koloratursopran.
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén