Etikett: tanter Sida 1 av 5

Topp 5: reservationer i svensk låtlyrik.

den 2018-02-01

Schlager och pop utmärker sig, om vi tillåter oss en grov generalisering, för att vara grovt generaliserande. Man är upp över sina öron förälskad i någon, man är kär och galen, man är reservationslös och inställd på maxreglage.

Det finns dock ett och annat undantag, där librettisten petat in ett men, ett kanske, ett typ. Här är en subjektiv lista:

5) Sång: ”Högt över havet” (1987)

Text och musik: Lasse Holm

Artist: Arja Saijonmaa

Reservation: ”Det måste va’ kärlek/Ja, eventuellt!”

Efter att närmast ha slagit knut på sig själv i jakten på nya kärleksmetaforer – här pratas om telepati och telegrafi och plus och minus och zoner och SOS – förvånar Lasse Holm med att avslutningsvis ifrågasätta om det överhuvudtaget är kärlek han beskriver. Vid närmare eftertanke är det kanske något helt annat som sångjaget upplever. Oklart vad, men levande charader – högaktuellt via Gäster med gester när sången tillkom – kan vara inblandade.

4) ”Möte i monsunen” (1935)

Text, musik och artist: Evert Taube

Reservation: ”Konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund/Hon var det sötaste jag dittills hade sett”

Först berättar sångjaget i fyra verser om hur han träffar Fritiof Andersson, sen berättar Fritiof i tolv verser om hur han skjutit gorillor, gift sig med en piratdotter, blivit hard up i Kina och rånad i Shanghai samt drivit i land på Camarin på Malabar. Sen berättar jaget i två verser om hur Fritiof åker iväg igen.

I sin informationstäta berättelse hinner Fritiof också träffa (den autentiske) svenske konsuln, kapten Fredrik Adelborg. Och denne är alltså gift med den kvinna vars söthet är den mest anslående den kräsne Fritiof tagit del av – dittills.

Det är uppenbarligen angeläget för Fritiof att förstaplaceringen icke må ristas i sten. Närsomhelst kan det dyka upp någon nymfett som kan peta ner konsulinnan från listan.

Vi kan dock notera att mäster Taube på senare insjungningar sjunger ”nånsin hade sett”. Så av allt att döma bestämde sig Fritiof på äldre dar.

3) Sång: ”Sång om syrsor” (1962)

Text: Gösta ”Flips” Rybrant

Musik: Jules Sylvain

Artist: Zarah Leander

Reservation: ”Våren kom med grönt/Allt var ganska skönt/åtminstone på vissa ställen”

Den enormt flitige textförfattaren Rybrant skrev texten till ett av Zarahs senare örhängen, en sång som är hundra procent bitter och hundra procent ljuv. Ett åldrat jag minns en ungdoms förälskelse och texten är pepprad med utsagor som genast tas tillbaka eller problematiseras. Redan öppningsversen uttrycker tvehågsenhet: ”Jag kan inte längre höra syrsor/Det är trist/Men det är en överkomlig brist”.

2) Sång: ”Det börjar verka kärlek, banne mej!”

Text och musik: Peter Himmelstrand

Artist: Claes-Göran Hederström

Reservation: ”Det mesta pekar på/att jag är kär och så/Men för all del/Jag kan ha fel”

Himmelstrand var kanske den mest krasse schlagerlyriker vårt arma fosterland har mött, aldrig helt övertygad om att det här var den rätte och att kärleken är så värst himlastormande egentligen. Tillsammans med sin hustru Kerstin Aulén sjöng han in en sång där de beskriver sitt äktenskap. Refräng: ”Det sa prästen ingenting om den där gången/Hade han det hade jag nog sagt nej”.

1968 års vinnare i schlager-SM, ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, var en av hans genombrottslåtar och där visade han upp hela sitt register för en stor publik. Typiska Himmelstrandstrademarks är vardagsjargong (snyftare, grabbarna, banne mej), djärva rim (pang-pang/dang-dang) och så den där vanan att inte vara riktigt säker. Kärleken är inte, den börjar verka. Och det kan faktiskt vara en helt felaktig bedömning.

1) Sång: ”Tänker nästan jämt på dej”

Svensk text, artist: Alf Robertson

Originalsång: ”You were always on my mind”

Alf Robertson hade sett livet i brunögat och gjorde regelbundet av med sina intjänade hit- och turnépengar på fruntimmer och spånken och generöst leverne och ogenomtänkta impulser. Han såg gärna sina löften mer som rekommendationer, men trodde nog sig själv varenda gång han utlovade evig kärlek. Han formulerar det själv i sin kantigt varsamma tolkning av ”Always on my mind”: ”Jag tog lite lätt på löften/såna där om lust och nöd”.

Lika romantisk som luttrad – som gjord för att svenskifiera countryn. Det gjorde han genom att totalt omfamna det mänskligt halvdana, kantstötta, vinddrivna, men alltid värdiga. ”Always on my mind” – skriven för Brenda Lee, mest känd med Elvis och Pet Shop Boys – är en psalm för de ångerköpta, de som kommer på lite för sent att de kanske skulle ha betett sig lite bättre. Alf ångrar sig lika mycket som nånsin Elvis, men han lägger in ett litet förbehåll: ”Jag tänker nästan jämt på dej”. Inte riktigt hela tiden, det finns trots allt andra damer också att tänka på, och så var det visst nån fest nästa vecka, och så behöver ju katterna ha käk, men nästan. Kanske inte varje timme, men väl varje vecka.

Och nu invänder den prosaiskt lagde att Alf förstås behövde det där ”nästan” för meterns skull. Då känner ni inte Alf som jag gör. Alf petade alltid in en force majeure-klausul bland det finstilta. Ingen skulle komma och säga att han lovat nåt som han bara nästan lovat.

Snedtänkt #138 om country på svenska – hela listan!

Av Kalle Lind

den 2017-11-30

i blogg

Det droppas en del namn, väntade som oväntade, i den ovanligt mastiga Cacka– och Kikki-kaka som går under den populära beteckningen Snedtänkt #138 om country på svenska. Ina Lundström, en av Snedtänkt-stammisarna, sprutar ur sig exempel och då vill förstås programvärden inte vara sämre. Kanske väcker de många exemplen lyssnarens lust att leta längre. Här nedan listas de flesta, om inte alla, musikexempel som används i avsnittet. En påfallande fyllig Spotifylista har satts ihop av en synnerligen vaken och begåvad lyssnare. Finns det inte där så finns det, med ett identifierbart undantag, på tuben.

Sen trillar förstås en och annan felaktighet ur truten på en när man babblar. Ruben Nilson debuterade 1929 och var verksam in på 1960-talet. Han var således fullt medveten om hur Fred Åkerström blåste nytt liv i hans försiktiga karriär, och man får anta att det var Freds just utkomna Ruben Nilson-lp som gjorde att Nilson fick Ferlinpriset 1963.

Sven-Olof Sandberg: ”Gamle Svarten”

Fred Åkerström: ”Den odödliga hästen” (fel titel nämns!)

Cacka Israelsson: ”Amerikabrevet” (avhandlas men spelas inte)

Lisbeth Bodin: ”There’s a cowboy rollin’ down Kungsgatan”

Lisbeth Bodin: ”I min lilla värld av blommor”

Kikki Danielsson: ”Rock’n Yodel”

Jailbird singers: ”Rulla på, rulla på”

Tanya Tucker: ”Jamestown Ferry”

Alf Robertson: ”Hon steg på Finlandsbåten”

Alf Robertson: ”Lasse och Marie”

Johnny Cash: ”A boy named Sue”

Cornelis Vreeswijk: ”Hönan Agda”

Ola Magnell: ”Kliff”

Highwaymen: ”Mamas, don’t let your babies grow up to be a cowboy”

Mats Rådberg: ”Mamma, låt inte din grabb växa upp och bli en cowboy”

Merle Haggard: ”Oakie from Muskogee”

Cacka Israelsson: ”Knegar-Svensson”

Cacka Israelsson: ”Geraldine”

Loretta Lynn: One’s on the way

Loffe: ”Vi röker inte hashish här i Tranås”

Lorry: ”Sosse från Bagarmossen”

Trio me’ Bumba: ”En kis från Söder”

Lars-Kristerz: ”Här på landet”

Mats Rådberg: ”Hej George”

Thåström: ”Samarkanda”

Whitney Houston: ”I will always love you”

Euskefeurat: ”Det är hit man kommer när man kommer hem”

Traste Lindéns kvintett: ”Tåget går”

Perssons pack: ”Taskiga tänder, spetsiga skor”

Lee Hazlewood: ”Let’s take a walk down Valhallavägen”

Lee Hazlewood/Nina Lizell: ”Vem kan segla förutan vind?”

Pierre Isacsson: ”Då går jag ner i min källare”

Cacka Israelsson: ”Då går jag ner under källaren”

Pierre Isacsson: ”Farfars moped”

Pierre Isacsson: ”Vägens vänner” (fel titel nämns!)

Alf Robertson: ”Tacka vet jag vanligt folk”

Alf Robertson: ”Mitt land”

Ronny Carlsson: ”Vindens väg”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Peta in en pinne i brasan”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Det är inte lätt att va ödmjuk”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Berit”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Eva-Lena”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Ann-Christine”

Hoola Bandoola band: ”Andersson & co”

Nationalteatern: ”Hon flytta’ ut till Bergsjön”

Greg Fitzpatrick: ”Befria Norden”

Lena Andersson: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”

Hootenanny singers: ”Aldrig mer”

Fria Proteatern: ”Vi blir fler”

Contact: ”Jag är lite ledsen ikväll”

Monica Törnell: ”Vintersaga”

Bodes bögbitar och Lillemors lesbolåtar.

Av Kalle Lind

den 2016-04-06

i blogg

Johnny Bode – myten och mytomanen – har avhandlats noggrant i det mest fullpackade avsnittet av podden Snedtänkt. Jag och Gustaf Görfelt, ordförande i Johnny Bode-sällskapet, började med en bortskämd spoling i Falköping och slutade med ett trött fyllo i Malmö sjuttio år senare. Längs vägen hann vi nämna stulet bordssilver hos Gösta Ekman d.ä., Karl Gerhard-föreställningar iförd hakkors, tvångssterilisering, omyndighetsförklaring, Jimi Hendrix, stulna porromaner, operettkarriär i Österrike, utvisning ur minst fyra länder, påstått prostituerade hemsamariter, maniska skov iförd leopardpäls samt, förstås, porrplattorna som blev den mycket begåvade kompositören Bodes mest hågkomna bidrag till kulturen.

Ändå skrapade vi bara på ytan av ett späckat liv. Den närmast mytomspunna biografin Jakten på Johnny Bode – stulen på minst två bibliotek och slut på förlaget – är så informationstät att nästan varje mening rymmer ett spektakulärt påstående som man vill gräva vidare i. Nöjesjournalisten Ingmar Norlén gjorde det närmast till en livsuppgift att följa Bode i de kringelikrokiga spåren genom nittonhundratalet. Han hittade en jädra massa. Ändå anar man att det finns en historia till under varje uppgrävd historia.

1968 tog Johnny Bode den lovande kuplettprimadonnan Lillemor Dahlqvist under sina vingars beskydd. Det skadesköt henne så att hennes egen karriär aldrig kom att lyfta, men märkligt nog förlät hon honom flera gånger om. Inte bara sjunger hon på Bordellmammas visor och ett par av uppföljarna; de spelade också in varsin singel med homosexuellt tema och med Bodes låtar.

De båda skivorna verkar ha haft de officiella namnen Visor för homosexuella respektive Visor för lesbiska (ja, jag vet att lesbiska också är homosexuella, men Bode var ingen identitetspolitiskt orienterad människa på det viset). Porrförlaget Rondex, som gav ut en del av Bodes övriga porrvisor (han ställde förstås förlagen mot varandra för att maximera förskotten), gav ut dem. Givetvis också i tysk version (även Bordellmammas visor spelades in på tyska. Samt danska. Och engelska. Och säkert fler språk än så.)

Det första som slår en vid en genomlyssning av Bodes båda bögbidrag – ”Achilles klagan” och ”Vi är inte som andra vi” – är att de är helt befriade från porr. Texterna från Bordellmammas visor och dess uppföljare får ju kinderna att blossa även på en modern lyssnare (”Styrman kommer jämt om hösten/och då har jag alltid trösten/smeka Janssons jättestora kuk/Först jag honom alltid bjuder/provknulla mitt nya luder/Är han nöjd, ja, då tas hon i bruk!”).

De båda bögvisorna, insjungna under Bodes mest etablerade alias Johnny Delgada, är av helt annan art än horvalserna. De är närmast propagandasånger för rätten att leva som man vill. ”Achilles klagan” är för all del ett pekoral, en storslagen dramatisk historia om en förbjuden kärlek som kräver ett offer för att kunna levas ut:

De läppar som en gång så kärleksfullt lett
Snart är kalla men innan detta skett
Jag kysser dem, dina bröst, dina länder
Till dödens ö du en hälsning dig sänder

Vi trotsar den makt som har gjort att vi två
Som döda först evigt varandra få

Men att Bode – den av samhället utstötte, dessutom uppvuxen i ett tjugotal då gamla könsgränser började utmanas – står på de utstöttas sida är uppenbart. Det blir ännu tydligare i det andra spåret, ”Vi är inte som andra vi”:

Gud lär skapat man och kvinna
Evigt för varann
Men också kvinna-kvinna, man och man

Vi får nöja oss med det som är
Var och en ska alltså älska det
Som han och hon har lust att alltid ge

Låter man oss bara vara
Som vi är finns ingen fara
Och vår harmoni består

Och ännu tydligare blir det i singelns baksidestext:

Vid mitt första möte med de homosexuella tyckte jag synd om dem. De betraktades som parias, utstötta från det levande livet. De hade inte ens egna, för dem komponerade sånger. Jag erinrade mig Achilles, hjältarnas hjälte och hans vilda sorg när Patroklos, den älskade vännen fallit för Hektors svärd.

De båda sångerna han skrev till Lillemor Dahlqvist är av liknande slag. ”Vill du bli min väninna” är en ganska ordinär kärlekstext, som får laddning bara genom att den så tydligt sjungs av en kvinna till en kvinna (”Ta mig/jämt som du vill ha mig/Lova att ej bedra mig!”). Det lesbiska temat på ”Följ mej till min dröm-ö” är otvetydigt för den som kan allra minsta antik historia:

Följ mej till min dröm-ö
Du ska bli min drömmö
På Lesbos susar vindens sång

Låt oss därför leva
Eva med sin Eva
På Lesbos liksom förr en gång

Just där
i olivgröna lunder
i kärleksrusstunder
skrev Sapfo sin dikt

Just där
i Egeiska havet
är minnet begravet
av kärlekens bikt

Det är svårt för moderna öron att läsa in något pornografiskt. Tvärtom är det ju storslagna hyllningar till den samkönade kärleken utan ekivoka eller pikanta inslag. 1968 var det så suspekt att plattan uteslutande såldes via pornografiska kanaler: sexshoppar och postorder.

Den som undrar varför ett porrförlag gav ut något så icke-porrigt bör betänka att homosexualitet vid tiden fortfarande var officiellt sjukdomsstämplat och även om det var lagligt var det allt annat än accepterat. Bögar och flator fick alltså snällt söka sig till samma ljusskygga arenor som alla andra som inte fick vad de ville ha inom den accepterade heterosexuella tvåsamheten.

Man ska också komma ihåg att 1968 var en nybyggar- och upptäckarperiod inom pornografin. Allting skulle testas. Bode var först med porr-lp och med visor med uttalat homosexuella teman. Förlaget Rondex gav också ut en singel med två ”erotiska dialoger”: ”Tåg-pipp” och ”Båt-pipp”. På Youtube anges Bode som upphovsman, men enligt Ingmar Norlén är det skådespelarna Gudrun Brost (Johannes mamma) och Ove Stefansson (vars mest bekanta skådespelarinsats torde vara den här) som står för pratandet. Någon egentlig upphovsman har jag inte funnit. Om ”pipp-singeln” konstaterar Norlén lakoniskt: ”Skivan sålde dåligt.”

Jag ber om ursäkt. Det blev ett långt inlägg. Och då är det bara en fotnot i Bodes liv.

Ahlmän information.

Av Kalle Lind

den 2015-11-20

i blogg

Vill man ha skvaller och slipprigheter om De Stora ska man gå till deras chaufförer, påkläderskor och uppassare. Gösta Ahlm var i många år nattportier och alltiallo på Falsterbohus, ett hålligångställe för de besuttna i skånska Falsterbo. Där hade Hagasessorna eget rum, där häckade Sten Broman om somrarna, dit kom George och Paul för att träffa Maharishi Mahesh Yoga, där tävlade Åke Söderqvist och Lasse Holmqvist i kräftätning (Söderqvist vann med sextio stycken), där roade sig Thommy Berggren och Carolina Gynnings pappa med direktörer och folk med fåniga efternamn.

Ahlms lilla skrift Rapport från Nordens Hawaii! föll ner som en bomb på svenska bokhandelsdiskar första gången 1973. Förmodligen bävade den societet som hade grumliga minnen av att den där nattportieren förmodligen var på plats när de betedde sig ovanligt grisigt. Särskilt som skandalblaskor som Lektyr och Expressen slog upp boken så stort de bara kunde:

De behövde inte oroa sig sådär förskräckligt mycket, salongslejonen. Ahlm ville inte gärna förlora jobbet. Tvärtom var han kvar på Huset, som Falsterbohus heter för alla som har en relation till det, och kunde skriva en utökad upplaga så sent som 1991. Den innehåller lika lite av skvallervärde.

Visst nämner Ahlm att det förekommer kokain på Huset. Visst citerar han en gammal trotjänarinna på Huset som berättar om ett tjugotal då det ”förekom alla sorters brott utom våldtäkt, för det behövdes inte”. Visst är han gruvligt irriterad på vissa överklassfasoner; han berättar om en tant som tvingade honom att leta efter hennes smycken hela natten och först en vecka senare meddelade honom att hon visst haft det hemma hela tiden. Ahlm nämner inga namn, även om vi kan gissa att den där tanten hette Bianca Castafiore.

Visst får man veta att kronprins Carl Gustaf tyckte om att dansa, att Sten Broman var en skräck för personalen (han krävde inte bara iskall snaps utan också iskallt snapsglas), att Lasse Lönndahl flitigt uppvaktade damer, att Henning Sjöström log iförd sober smoking och vit poloskjorta, att unga rika människor betedde sig illa redan på femtiotalet. Men det där visste de som brydde sig redan då.

Det mest spännande med boken är att den är skriven av en nyfrälst. En nyfrälst som skriver högst associativt, utan att nån gång stanna upp och kontrollera vad han skrev i meningen innan:

Ett gäng som gästar Falsterbohus varje sommar är Knäppupp-ensemblen. Där låg de i sanden och lät sig villigt bestrålas av solen. På stranden såg man kändisar av alla slag och vanligt folk. Men solen värmer alla och Gud älskar alla, rik som fattig, känd eller okänd. ”Så älskar Gud världen, att han sände sin son JESUS hit ner till vår jord, för att var och en som tror på honom bliver frälst.” Inför Gud är vi alla syndare, men JESUS förlåter människans synd.

Den som får sin synd förlåten får verkligen känna den rätta glädjen. En glädje som inte nöjeslivet kan ge. Lejonen i Falsterbo och Skanör hade fest i Falsterbohus i går kväll. Det var mannekänguppvisning av sköna damer. Auktion av från företag skänkta varor, samt utlottning av en hammock. Det var hög stämning redan från början till det ljusa slutet. Alltså vid tiden för soluppgången. Behållningen läg på 8000 kronor.

Det är med andra ord en bok som väcker fler frågor än den ställer. Den vanligaste frågan som dyker upp är förstås: ”Förlåt, men hur tänker du nu, Ahlm?”

Men Ahlm går inte bara storögt runt och refererar från derbyn och auktioner och golfbanor och kälkåkning på restaurangbord och annat som den tjusiga klassen ägnar sig åt. Han inser att det också finns en annan verklighet. Kapitlet ”Klyftan mellan rik och fattig” lyder i sin helhet:

Men det finns också en annan sida av Falsterbohus där man ser nöd och elände av olyckliga människor. Det är personalen på Falsterbohus, som bor på den stora vinden och nere i källargångar. Det är dessa som sköter diskning och städning och som för bort allt avfall. Dessa människor får inte visa sig i hotellets två stora huvudingångar. De får inte bada på samma sida som gästerna från bryggan. Gästerna på höger sida av bryggan och personalen på vänster sida. Många av dessa människor är alkoholister och är mycket olyckliga. De super upp den lilla lön de får och är glada bara genom rusets inverkan. Det finns en klyfta mellan rik och fattig. Men inför Gud är vi alla lika.

Gösta Ahlm flyttade sedermera hem till sin uppväxtstad Askersund. Han finns dessvärre inte längre ibland oss, vilket innebär att hans två nästa bokprojekt aldrig kom att förverkligas:

Jesus finns det nog redan ett par böcker om, men den där Askersundsboken är vi många som retar oss på att vi aldrig får läsa.

Nancy & Carina.

Av Kalle Lind

den 2015-03-23

i blogg

Jag var för ung för Daily Live 1987 och för sällan hemma för Barbarella live 1991. Ändå slungar samlings-dvd:n med Nancy & Carina mig omedelbart tillbaka till åren då jag, via SVT, skivbörsar, Galago och paret Drougges Magazin April, fick ett fönster till underground- och queer- och motkultur.

Recap för er som inte minns och inte hängde med: Anna-Lena Bergelin (sedermera Brundin, numera åter Bergelin) från Lund och Lill-Marit Bugge från Norge tillbringade första halvan av åttiotalet i Berlin. Där stod de på diverse källarscener och utvecklade en showsort utifrån lika delar mim, dans, dekadans, musik, chock och extravaganza, knappast opåverkade av punk och postpunk och Tysklands tradition av crossdressing och cabaret. Ett SVT-team åkte till Berlin för att dokumentera stadens undergroundscener och upptäckte två skandinaviskor som var i ropet. Ett par år senare sände de båda live i SVT från klubben Daily News i Kungsträdgården.

Vi ser ett slags åttiotal, ett helt annat popkulturellt åttiotal än det som brukar presenteras när Clabbe af Geijerstam är ciceron. Jacob Dahlin gästar i en stickad tröja som idag känns betydligt extremare än Nancy & Carinas egna kreationer. En smal – men alls icke hälsoosande – Freddie Wadling flimrar förbi jämte en Peter LeMarc med antydan till hår och en Niels Jensen i Adam Ant-jacka. Fläskkvartetten är husband, de spelar elektriskt och brötigt, trummisen har Eat the rich-tröja och knasig hatt.

Redan Johan Hagelbäcks vinjettanimation placerar mig i tiden. Hagelbäcks filmer syntes alltid i SVT på den tiden; barnprogrammen visade hans filmjölksanimationer och vuxenprogrammen visade hans Charles Nonsens (Charles Nonsens spelade till och med mot Måns Herngren i biofilmen I skog och mark).

Och utöver dessa kult- och alternativfigurer paraderar figurer från helt andra hörn av nöjesvärlden förbi: Eva Rydberg, Sven Wollter, Michael Segerström och Martin Ljung.

Martin Ljung-inpasset är särskilt intressant. Som synes viger han Nancy & Carina. Vi pratar alltså ett samkönat äktenskap år 1987. Här kommer vi in på det som Nancy & Carina nog främst ska uppmärksammas för: de var med och förde in en queervärld i SVT och därmed i ett svenskt medvetande. Utöver de allmänt utlevande Nancy & Carina gjorde Bergelin & Bugge en annan duo: de finska kulturflatorna Marja och Agneta som pratar hatiskt om ”mannens missprydande utväxt”, driver den frivilliga kvinnoorganisationen Marjas mussla och läser dikter till blockflöjtskomp:

Hon målar brösten röda
Hon har fjädrar i sitt hår
Hon låter mensen flöda
mellan sina breda lår

Här kan vi prata om ett pionjärskap. Bergelin & Bugge gjorde roliga flator som drev lika mycket med män som med manshat. Dessutom visade de tuttarna, moonade, ramlade, skrevade och gned sig extatiskt mot glansiga stolstyg. I flera filmade sketcher är de aplikt kåta och kastar sig över karlar som tvingas fly undan deras omättliga libido.

Historien om kvinnliga komiker är full av hål. Varje gång nya skämtare med xx-kromosomer dyker upp får man ett intryck av att de skapats ur ett vakuum och att det är fråga om en helt ny gren på ett helt nytt träd. Men innan systrarna Kronlöf sprang nakna i Full patte och innan kåta Gun spann loss i Kvarteret Skatan, till och med innan Ulla Skoog och Suzanne Reuter lyfte Lorry, fanns Nancy & Carina. Det mesta på samlingds-dvd:n är svårbegripligt utan 1980-talsglasögonen på, men pionjärskapet kan ingen gärna ta ifrån Brundin & Bugge.

FOTNOT: Bergelin har sedermera haft en lång och brokig karriär inom show och ståupp, bor numera i Malmö och samarbetar tätt med sambon Jan Sigurd, senast med sextiotalsshowen Anna-Lena med man. Bugge har varit chefredaktör för finerotikmagasinet CupidZero, vilket tonåringen i mig är särskilt tacksam för. 2010 firade de trettioårsjubileum som samarbetspartners med den här dvd:n och romanen om Marja och Agneta.

Från andra sidan ropar jag och ”Sucken” Sauk till dig.

Av Kalle Lind

den 2014-11-25

i blogg

Det har kommit en ny bok som ni gott kan införskaffa. Den ser ut så här:

Den innehåller diverse texter av kända och halvkända svenskar där de s.a.s. skriver sina nekrologer i förtid. Stefan ”Sucken” Sauk är med. Cecilia Frode. Fredrik Belfrage. Clabbe. Babben. Pillan. Och så plötsligt, mitt i noblessen, hittar man det här namnet:

Och bredvid det namnet också den här texten:

Överskottet från försäljningen går oavkortat till Alzheimerfonden. En bättre julklapp än ett gott samvete är svår att föreställa sig.

Nej, jag skriver inte bara om gubbar!

Av Kalle Lind

den 2014-05-08

i blogg

För er som inte följer mig på Twitter, inte är Facebook-bekanta och inte läser Sydsvenskan – jag medger att det nog är en minoritet av bloggföljarna – så har jag skrivit ett par artiklar som kan tänkas intressera någon.

Den ena handlar om Maria Lang. Den innehåller också ett tjyvnyp på den mondäna borgarklassen.

Den andra handlar om Jackie Ferm. Den innehåller också några slumpvisa minnen från min tid som plit.

Påståendet att jag bara skriver om gubbar är därmed motbevisat. I det ena fallet skriver jag till och med om en kvinna som är yngre än jag. Och i livet.

Aschbergs gamla synder.

Av Kalle Lind

den 2014-03-21

i blogg

Innan han blev storrökande hatälskad programledare för Diskutabelt i TV3, efter att han varit maoistiska Oktoberförlagets chef, var Robert Aschberg reporter på tidningen Expressen. På sin fritid skrev han brev under pseudonymen Otto Ruben Svensson, hovleverantör av damnylon.

Han ordnade en adress; en polare hade en friggebod med egen brevlåda. Han ordnade ett lagom tacky brevhuvud.

Aschberg gick på alla sätt in i rollen som den frispråkige, burduse, gåpåige gamängen Otto Ruben Svensson. Otto Ruben fick en historia, den trogna hustrun Lillemor, några anställda tjejer som kan rycka in på allehanda arbetsuppgifter, skattehatarjargong och en stor fäbless för John Pohlman.

Sen skrev han alltså brev och satte sig att vänta på svaren. Resultatet blev ett par böcker i början av 1980-talet som bitvis är stor underhållning än idag.

Vi pratar alltså om nån sorts politisk Eric Ericson, en Kalle Sändare – eller ännu hellre ett Pippirull – i brevform. Greppet har förstås också tagit sig in i den digitala eran: mina vänner Nanna Johansson och Johannes Finnlaugsson sprider förvirring på amerikanska nätdejtingsajter.

Otto Ruben skriver till Moderaternas Ulf Adelsohn och berättar att ”jag omsätter sådär en halv miljon och lite vid sidan” och kräver broder Ulfs ord på att u-hjälpen ska läggas ner med Moderaterna vid makten.

Han skickar en tusenlapp till landshövdingen i Halland för att snabba på sökandet efter en lämplig villatomt.

Han skriver till Statens invandrarverk:

Humorn kommer ibland som ett brev på posten. Invandrarverket vidarebefordrar brevet till Länsarbetsnämnden, där en man svarar:

Då jag har ett antal rumänier aktuella hos mig, ser jag med intresse fram emot att från Er erhålla ytterligare information om verksamheten och vilka arbetsuppgifter som kan bli aktuella.

Otto Ruben svarar omedelbart: han vill ha tre unga kvinnor (”de ska vara attraktiva, om ni förstår vad jag menar”) och tre unga män (”atletiskt byggda, ha snygga tänder och vara beredda att jobba dygnet runt tillsammans med kvinnorna”). Brevet besvaras ej.

Musikalstjärnan Ulla Sallert var vid tiden känd för en viss new age-vurman. Hon får i brev veta att Otto Ruben kommer att lansera ”Ulla Sallert-byxan” – ”zonterapibyxor, ett modernt medicinskt hjälpmedel som påverkar känsliga punkter i underlivet” – med en stilig bild av Sallert i screentryck.

Per Ragnar hade tagit över Go’morron Sverige efter Hyland. Han får ”en festlig grej som Du kan dra i rutan: Gomorronfisen frisk som brisen”. Ragnar svarar:

Och så är det där med den skojfriske väderpresentatören Pohlman. Otto Ruben skriver och ber om en signatur på en väderbok och skickar med ett par vitsar som Pohlman kan dra i teve:

Turken till svensken: Vad det er som loktar?
Svensken: Det är dy.
Turken: Er det jak?!!

Svensken till turken: Ditt kräk!
Turken: Jak inte krek! Jag tyrk!

Otto Ruben avslutar:

Det blir en fröjd för oss att ställa på 27-tummaren så vi kan höja blicken till något trivsamt när TV:s samhällsredaktion visar soptippar i Peru och andra sömnpiller.

Han får svar från Pohlman:

Tack också för vitsarna. Jag fick ett gott skratt och skall försöka klämma in dem vid något passande tillfälle. Men man får väl Radionämnden på sig förstås!

Pohlman-korrespondensen växlar upp när Otto Ruben sen skickar en faktura på 108:- till SVT:s ekonomienhet. När det sen framkommer att Tomas Bolme dragit en av vitsarna i ett Jan Guillou-program får Sveriges Radios ledning veta att om de ”inte snabbt kan hjälpa mig ser jag mig nödgad att överlämna affärens hela dokumentation till kvällspressen”.

Per Ahlmark får en hundralapp för att analysera Otto Rubens frus dikter ”Till Otto” och ”Min man Otto”. Hovmarskalken får veta att Otto Ruben sen länge kallar sig hovleverantör och nu vill bli det också i praktiken. Carl Jan Granqvist får frågan om han kan fixa ”professionell escort” när sällskapet Vägens vargar kommer till Grythyttan för samkväm.

Det är ömsom en fröjd, ömsom en plåga att läsa. Den frejdiga respektlösheten mot samhällets samtliga instanser måste ha varit en ventil i ett hårt reglerat Sverige. Otto Ruben Svensson är en osäkrad revolver, ett vandrande orosmoln. Byråkrater och handläggare måste febrilt ha kliat sig i huvudet när de efter otaliga slagningar inte hittat några personuppgifter om den gränslöse brevskrivaren.

Medan Aschberg fortfarande var Expressenreporter valde han att ge ut breven under pseudonym: ”Det var lite känsligt, om man säger så. En del chefer där gillade inte Otto Ruben Svensson”.

Under Stenbecks vingar var det dock inga problem att ge ut en best of-samling med Aschbergs välbekanta panna på omslaget.

Omförutsett.

Av Kalle Lind

den 2014-02-19

i blogg

Oförutsett var ett teveprogram i sex delar som sändes i SVT 1987. Producenten hette Pelle Törnberg och skulle strax därpå sugas upp av Kinnevik och vara en av hjärnorna bakom Aschbergs framgångar. Det förvånar inte när man ser programmet.

Det är väldigt icke-SVT. Wikipedia hävdar att både kritik och publik gav tummen upp, jag minns det som extremt omdiskuterat. En omaka programledartrio, som verkligen ser ut att försöka sitta så långt från varandra som möjligt på respektive stol: Jörn Donner, Kristina Lugn och Bert Karlsson. Kontroversiella gäster: här pratar de med Kjell-Olof Feldt och här med Harry Schein. Jag har sett programmet med det här intervjuobjektet:

Han klarar sig ganska bra, den gode Siewert, men så är inte motståndet så knivskarpt som man kan tro.

Bert Karlsson vill ha svar på olika saker som han läst om Öholm i pressklipp och Öholm avfärdar det mesta som ”ackumulerade lögner”.

Jörn Donner är så bisarrt arrogant att inte ens spriten eller övremedelklassbakgrunden räcker som förklaringsmodell (”Jag skulle gärna vilja veta vilka kvalifaktioner du har, Siewert”).

Kristina Lugn är bäst. Hon överraskar Öholm från flankerna: ”Om man ser massmedia som en statsmakt, ser du dig då som jordbruksminister?” eller ”När du råkar ut för de här sakerna som du råkar ut för ibland, att ingen vill ha dig som chef eller så, går du hem och tröstäter då?”

Det är också hon som då och då påminner de andra att de kanske ska lyssna på svaren innan de ställer nästa fråga. Och så är det hon som beskriver programledartrion:

Bert representerar folkets smak, Jörn den intellektuella eliten och jag den neurotiska medelklasskvinnan. Det är nån typ av lyteskomik inblandad i den här programidén.

Donner lägger ribban redan med att inledningsvis läsa upp en ”fråga” som han just ”har hittat på”: ”Siewert – jag har aldrig sett ett teveprogram med dig. Vilken lycka!”

Han möts av den här blicken:

Öholm själv möts för det mesta av de här blickarna:

Samtalet är märkligt, bitvis surrealistiskt. Öholms kyrklighet kommer på tal. Tydligen har han sagt att SVT borde sända fler högmässor. Öholm förklarar för Donner: ”Vi har de vanligtvis om morgonen klockan nio, jag vet inte om du är vaken då ens …” Ett uttalande från Öholm om att Sverige behöver ett andligt uppvaknande turneras:

Lugn: Att samhället håller på att falla sönder – beror det på att vi inte är tillräckligt högkyrkliga?
Öholm: Nej, det tror jag inte …
Lugn: Nej, du är baptist va?

Donner vill ifrågasätta Öholms bevekelsegrunder: ”Vad är egentligen viktigast? Är det ämnena eller din egen person?” och ”Du är väl ändå så pass mycket exhibitionist att du vill synas i rutan?” Öholm kontrar med att de tre programledarna själva vill nånting annat än att bara synas. Bert Karlsson får kvällens största skratt när han säger: ”Nej, jag vill bara göra reklam för mitt sommarland!”

Karlsson går på om att Öholm, som uttalade sig ganska vidlyftigt i medierna vid tiden, bara klagar på sitt företag: ”Om man läser på om dig så – egentligen är allting väldigt dåligt på teve? Cheferna är dåliga, programmen är dåliga …” Donner skjuter omedelbart in: ”Och programledarna”.

Lugn vill prata om problemet med att teve alltid blir till underhållning: ”Man tänker: ikväll är det ett program om alkoholism, då ska jag köpa en semla och titta på det.” Donner skjuter sticker sävligt in: ”Ikväll är det ett program med Siewert Öholm, då ska jag köpa en avmagringskur.”

Öholm försvarar sitt tevemakande med att han skapar diskussioner som sen fortsätter på arbetsplatsen nästa dag. Donner kontrar:

Om du inte fanns så skulle de ju ändå snacka på arbetsplaten. De kanske hade pratat om nåt viktigare än det som finns i dina program.

Nota bene: detta alltså sagt av någon som inte sett programmen i fråga.

Lugn får in kvällens finaste nålstick när Öholm pratar om programmakarnas roll:

Öholm: Det viktiga är väl att vi som jobbar med teve inte får så stora pekfingrar.
Lugn: Att vi inte blir för uppblåsta?
Öholm: … javisst.

Donner får in kvällens fulaste nålstick:

Lugn: Har du haft nån verkligt stor skönlitterär upplevelse som har förändrat dig?
Öholm: Nej …
Donner: Inte? Du har inte läst nåt?

Donner kallar Öholm upprepade gånger ”predikant” och Öholm replikerar åter med:

Själv är Donner en gås som Öholm fåfängt försöker ösa vatten på:

Öholm: Du är dåligt påläst.
Donner: Påläst? Jag är inte påläst!

Sen ska det sägas att det väl knappast är nån oskyldig lammunge som programledartrojkan fäktas mot. De tar upp ett tidningsbråk mellan Öholm och den påstått koleriske Allan Schulman. Öholm beskriver skeendet med väl inövad sarkasm:

Vad det handlar om var att jag blev ombedd att ta över ett jobb som han påstod att jag inte blev ombedd att ta över. Och det tyckte han var pösigt.

När en halvtimme gått är stämningen något besvärad. Medan slutsignaturen ljuder hör man Lugn: ”Är programmet slut nu?” Därefter vänder hon sig till publiken: ”Kommer ni att prata om det här på era arbetsplatser imorron?”

Bakom kulisserna lär programledarna över huvud taget inte ha pratat med varandra. Den passiva aggressiviteten ligger tung i studion. Den dåliga stämningen är gravt underhållande. Ärligt talat – jag hade gärna sett att Oförutsett pågick för tid och evighet.

Det är en förstås en fåfäng dröm. Men om nu inte den går att uppfylla så önskar man i alla fall att någon på SVT rotar fram det program som aldrig sändes: moderatkvinnan Birgitta Wistrand från organisationen Positiva Sverige! var så arg efter inspelning att SVT lät avsnittet bero. Jag förutsätter att den dåliga stämningen var extra bra den gången.

Tack för påminnelsen: Björn Aidemark.

Nej, baske mig att de gör såna barnböcker nuförtiden! (Del 177)

Av Kalle Lind

den 2013-10-14

i blogg

Einar Nerman, bror till den Ture som drev antinazistiska tidskriften Trots allt! under kriget och skrev ”Den vackraste visan om kärleken”, var främst känd som illustratör. En osedvanligt driven och framgångsrik sådan, som hängde med De Stora och porträtterade dem med till synes enkla och pregnanta penndrag.

Mest känt blev hans porträtt av sonen Tom.

Han illustrerade också barnböcker. Och det är där rubriken på det här inlägget kommer in i bilden. Eller om det är bilden som kommer in i rubriken.