Etikett: stolpskott

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.

den 2008-08-04

Åttitalet var en förskräcklig tid. Jag tänker inte bara på oförargligheter som Herreys och pastellfärger, utan främst på den nykonservativa nymoralism som Staffan Hildebrand försökte gjuta positiva vibbar i med repliken ”Min moral, den är mycket gammal – kom ihåg det!”

Uttalad av Lasse Strömstedt – själv gammal omvänd kåkfarare – i rollen som mackägare, med drag av Fryshusets Anders Carlgren och Hildebrand(s idealbild av sej) själv. Givetvis i filmen G – som i gemenskap, som enligt regissören handlade om ”kärlek, rock´n´roll och hasch” och som känns som åttitalets mest representativa konstverk.

Siewert Öholm ledde, omväxlande med frireligiösa sångprogram, tevedebatter där Okejs Anders Tegnér ensam fick möta Hem & Skolas mest moralpaniska hysterikor för att försvara hårdrockens flirt med satanismen. Hem & Skola var det närmsta vi kom Moral Majority i Sverige, Öholm är idag anställd av högerkristna Världen idag (styrelsemedlem: Ulf Ekman) och har just kommit ut med boken Pastor Ulf.

Öholms kollega Göran ”Cissis pappa” Elwin ledde Studio S och satte för lång tid framåt likhetstecken mellan ”video” (uppspelningsapparat) och ”våld” (skadeverkan).

I samförståndets Sverige kunde gamla proggare och nya konservativa mötas i sin präktighet. Bengt Fahlström satt med uppspärrade ögon i Barnjournalen och varnade för hur W.A.S.P. slängde grislik på publiken och utförde kvinnoförnedrande ritualer (samme Fahlström började sen skriva travtips i den feministiska tidskriften Lektyr).

Folkaktionen mot pornografi agerade inte mot just pornografi, som annars legat nära till hands, utan mot serier. Horst Schröders tidning Pox blev åtalad, bl.a. för Neil Gaimans serieversion av Domarboken och Dori Sedas feministiska S/M-fantasier.

I detta bedrövliga pussel är Allan Rubin en av bitarna. En förvirrad arkitekt som plockar citat på måfå ur olika fanzines och uppslagsverk han kommer över, för att saxa ihop en alldeles egen verklighet där alla subkulturella uttryck är betingade av droger och bara droger.

Hans första stapplande steg mot offentlighet och idiotförklaring var boken Inget är som drogen (med överrubriken HASCH och underrubriken Hasch, anarki, kaos hotar oss alla) 1982.

Problemet är naturligtvis att Rubin börjar i fel ände. Han snappar i en bok om 2 juni-rörelsen – lite enkelt uttryckt en filial till Baader-Meinhof – upp att gruppen på ett tidigt stadium kallat sej ”De kringströvande haschrebellerna”. Istället för att se cannabis som ett av tusentals uttryck för desperation, desolation, alienation och andra ord som slutar på -ion, härleder Rubin HELA RÖRELSEN – OCH LITE I FÖRBIFARTEN ALLA ANDRA TERRORRÖRELSER – till haschet.

Ymnigt potrökande ska ha gjort dem samhällsfientliga. Samhället har inget med samhällshat att göra:

Från mitt arkitektbord har jag tyvärr inte resurser nog att kontrollera om också andra terroristgrupper varit missbrukare. Två tyska reportrar jag kommit i kontakt med anser sig dock minnas att de sett uppgifter om att Baader-Meinhof skulle ha nyttjat hasch. [—]

Alla dessa samband mellan drog och terrorism är säkert inte en tillfällighet. Jag tror att terrorismen går att förstå som en drogframkallad, närmast assasinsk-religiös-fanatisk vilja till kamp – ofta för ädla mål.

Men den politiska förvirring och djuriska impulsstyrdhet som drogen samtidigt framkallar ger kampen fullkomligt vettlösa former.

Oavsett hållning till den västtyska vänsterterrorismen under sjuttiotalet – jag är t.ex. själv motståndare till ambassadockupationer, bankrån, kidnappning och flygplanskapning – är man så klart dum i huvet om man tror att det bara rörde sej om ett gäng knesskadade virrpannor.

Inte minst för att det resonemanget i förlängningen implicerar att alla som nånsin rökt spliff – Peps, Timbuktu, Dan Hylander, Fridhems folkhögskola – när som helst kan utlösa ett terrorismbehov inom sej själva.

Rubins resonemang är att slumpen avgör om haschet gör en mild och meditativ (”hippie”) eller aggressiv och våldsam (”punk”). Men det ligger alltid bara i drogen.

Vad hände med Allan Rubin efter 1982? Avfärdades han som den uppmärksamhetstörstande nyanslöse Don Quijote han var? Inte bara. Han fortsatte skriva böcker med namn som Hasch – himmel eller helvete? och Trippen. Det senaste Rubin-signerade debattinlägget på nätet är från 2006 och ligger på en hemsida som är knuten till IOGT-NTO.

Med vänner som Rubin behöver nykterhetsrörelsen inga fiender.

Ett populärkulturellt – och inte särskilt sympatiskt – fenomen jag tills alldeles nyss var lyckligt omedveten om.

Av Kalle Lind

den 2008-07-11

i blogg

Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar ”det elektroniska nätet” (där saker enligt samma uppdaterade källa kan ”läsas av en miljon människor eller flera”) har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen – med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sig Bob Dylan – politiskt radikal, hade de sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland de lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sig.
1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med de av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. ”Big Bad Bruce” alluderade på en folksångshit – ”Big John” – i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev’ry mornin’ at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn’t give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He’s kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say ”Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, ”Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

Av Kalle Lind

den 2008-05-29

i blogg

I femte kapitlet – vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken Det glatta livet – är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom de bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var ”ovanligt fri från kapitalkomplex”), börjar han berätta om ”en fransyska som hette Catherine”.

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att de delat på EN LITER brännvin ”befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke”.

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sig Catherine upp till ovanvåningen där de ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset –

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han gräver bland minnesfragmenten får han klart för sig att gästerna hade sina ytterkläder ”just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända”.

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning – prinsesspillaren.

Henning Sjöströms bravader. Del två: Parispipparen.

Av Kalle Lind

den 2008-05-26

i blogg

Vi läser alltså bröderna Sjöströms – den ökände stjärnjuristen Henning och den okände brodern Ernst – bok Det glatta livet från 1966. Dagens inlägg grundar sig på bokens tredje kapitel. Det har inget namn men låt oss kalla det för ”Henning berättar helt apropå om hur han knullar i Paris på fyrtitalet”.

I detta introduceras vi för Hennings kamrat Adam Svensson. Om detta är en pseudonym har jag ingen aning om; de flesta runt omkring Sjöström borde ändå ha kunnat räkna ut vem som åsyftades och vem Henning hängde ut. (EDIT: på 1960-talet fanns en namnkunnig advokat som hette Sven Adamsson.)

Henning och Adam åker till Paris, där de bl.a. bedriver studier ”vid ett tekniskt institut [—] där tester av olika slag gjordes”.

Övrig plats i kapitlet ägnas åt lite synintryck från tågfönstren, lite svartabörsaffärer och bordeller. Samt åt hinkvis med Calvados.

Henning är pissfull sida upp och sida ner. Han står och skriker mellan husen, slåss med en ryss i en taxi, släpar med sig gatskyltar hem. Till slut hamnar han så på en krog där en ”söt” flicka – Henning påpekar upprepade gånger att hon var ”mycket söt”, ”skön och söt” etc – börjar smeka honom under bordet. Hon fäller sen den helt naturliga repliken: ”Jag måste ovillkorligen gå bort en stund”. Hon ber Henning vänta.

Det hade hon inte behövt säga. Därför att det var omöjligt för mig att stiga av stolen. Om jag rest mig hade jag fått stå i vinkel.

Okej – jag hoppas att ni alla föreställer er den gamle juristen med 180-gradig ståfräs? Bra! Då fortsätter vi. Historien slutar i alla fall med att flickan snor Hennings plånbok, vilket han märker när svällkropparna lugnat ner sig efter en halvtimme. Hennings lakoniska kommentar: ”Det var mitt första möte med fransyskan”.

Det där var bara uppvärmningen. Sen träffar Henning en dansös som utan vidare näckar för honom på stranden. Henning hakar förstås på och så badar dom.

När vi kom upp på stranden igen var jag fullständigt vild. Jag ville genast komma åt henne. Hon hade ingenting emot det. (- ett påstående som genast gör mej övertygad om motsatsen, bloggarens anm.) Likaväl skrek hon av förskräckelse när jag dammade igång. Jag var så ivrig att snabeln råkade gå ner i sanden och det flög gnistor i den svarta natten. I ivern märkte jag inte felpejlingen. Men flickan gjorde det. Och hon var förskräckt.

Ovanpå detta kommer sen en utvikning som jag inte riktigt förstår alla dimensioner av. Den innefattar hursomhelst en noggrant namngiven man – ”Karl-Gustav Stjärnstedt från Häverborg i Skåne” – och en ”brud av märkligt slag”. Anekdoten – nedan citerad i sin helhet – börjar med att Henning väcks av att denne Karl-Gustav Stjärnstedt ligger med den märkliga bruden på Hennings golv:

Han förstod inte ett ord av hennes språk. Hon pratade arabiska. Jag lutade mig över sängbalken och såg honom på golvet med arabiskan. Hett var det i rummet och han var alldeles sjöblöt. Medan de helt ogenerade höll igång inför ögonen på mig och Adam skrek Karl-Gustav:
– Safta för fan! Annars tar det eld i dig.
Men arabiskan förstod inte.

Och ärligt talat, Henning: det gör inte jag heller. Vadå safta? Vad fan betyder det? Och varför är det så spektakulärt att en arabiska inte förstår det? Och framför allt – VARFÖR BERÄTTAR DU DETTA, HENNING? VARFÖR?

Gott folk – vi har bara hunnit halvvägs genom kapitel tre. Jag är ledsen, men vi får fortsätta imorron.

Missa inte del tre: Henning – bordellbesökaren.

Människor som gått till överdrift: Stig Larsson.

Av Kalle Lind

den 2008-05-15

i blogg

Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för just knoppade flickbröst.

För er som till äventyrs inte minns: innan Stieg Larsson fanns Stig Larsson. Stieg Larsson arbetade aktivt mot rasism och högerextremism, skrev tre löjligt tjocka sidvändare till kriminalromaner och dog medelålders. För detta fick han folkets kärlek.

Stig Larsson skrev svåra postmodernistiska romaner och dramer med titlar som ”Grötbögen” och ”VD” och påstod sej dessutom ha övernaturliga krafter (en gång kände han på vibbarna i en manushög att Magnus Dahlströms ”Skärbrännaren” var nåt extra). Han lät sej alltid intervjuas i kalsingar i sin etta på Lilla Essingen och blev figuren Sigge Pigg i Arne Ankas kulturmachouniversum. För detta fick han kultursidornas kärlek.

1998 berättade han för tidningen Darling att han helst tog på flickor som kunde varit hans döttrar. Detta blev på den tiden uppmärksammat också i tabloiderna – Jan Guillou kallade honom ”pedofil” vill jag minnas (han kallade ju vid ett annat tillfälle Rikard Wolff för ”pederast”) – och Larsson fick nåt slags ful-gubbe-stämpel.

2008 sitter jag av nån anledning och funderar på detta (det kan vara för att jag ätit en schweizerost) och tänker att det där måste ju ha uppförstorats och överdrivits. Jag går således direkt till källan; jag har så klart alla nummer av tidningen Darling 1997-2001 sparade i en mapp (mellan ”Chaplin 95-98” och ”div. magasin 80-tal”).

Det visar sej att det var lite värre än jag mindes. Stig Larsson tillhör det trötta släktet av män som tror sej vara sympatiska för att de på ett ärligt vis erkänner sej vara osympatiska. Det är de inte. Den påstått sympatiska ärligheten uppväger inte den de facto osympatiska hållningen.

Stig Larsson (vid tillfället fyrtitre): ”Jag tycker i allmänhet att de (unga flickorna) är mer attraktiva. Sexuellt sett. Det finns även äldre tjejer som är attraktiva, men de är sällsynta. Jag har träffat väldigt få tjejer över 25 år som jag tycker är attraktiva. Sen kan jag tycka att tjejer är attraktiva trots att de är väldigt unga, säg runt 13 år. Men det tycker alla män, fast det är bara jag som erkänner det”.

Här sällar sej Stig Larsson till en stolt tradition av gubbsjuka svenska författare: Erik Axel Karlfeldt lät Svarta Rudolf minnas en trettonårig negerprinsessa, Taube sjöng om ”den barnsliga hand” som han kysst. Larsson går ett litet steg längre när han dessutom ska göra mig till medbrottsling.

Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken ”Människor som gått till överdrift”. Den finns i handeln från april 2010.

Harry varu me nån gång?

Av Kalle Lind

den 2008-05-05

i blogg

Harry Franzén tillhör samma gäng som Bert Karlsson i Skara, Big Bengt som byggde High Chaparall, Carl P Herslow som initierade Skånepartiet och ytterligare ett gäng rättshaveristiska affärsidkare som gillar vitsar om enfaldiga kärringar och ogillar folk som bryter på icke-svenska språk. En sorts blandning av megalomana imperiebyggare i krimskramsbranschen och klassiska insändarkverulanter.

Han kallas ”Frasse” av sina – påfallande många – vänner. Vi andra kallar honom det invektiv som för tillfället dyker upp i huvet.

Han är ICA-handlare i en by som heter Röstånga och bland annat är känd för att ha hyst Sveriges första sommarland, ett ”Dinoland” med kanske femton skumplastdinosaurier målade i spygrönt samt en marknad där man kan köpa exakta AK4-kopior till små barn.

Han blev rikskänd för att sälja vin i sin ICA-butik (en smutshärd till butiksparodi som bl.a. säljer Thailand-linnen och grått kött). Det renderade honom att medverka i Carl Hamiltons gamla rollspelsprogram Dilemma, där politiker och makthavare fick leka vad dom skulle göra om Sverige t.ex. drabbas av terrorism. Jag såg inte programmet, men gissar att Franzéns svar på alla frågor var: sälja sprit på gatorna och köra ut invandrarna.

För det är lösningen på allt, både för honom och hans kumpaner. Har åldringarna ingen mat? Kör ut invandrarna! Har du en spricka på tunntarmen? Kör ut invandrarna! Har ett gäng brats kört över en iransk korvgubbe med pappas Lexus? Kör ut invandrarna!

Efter att alltså ha krängt fulvin och blivit riksuppmärksammad, har han försökt upprepa succén genom att sälja nikotintuggummin i sin butik. Det var dock inte lika spektakulärt och gav bara en insida i kulturtidskriften Aftonbladet.

För oss som bott inom några mils radie från Franzén var han naturligtvis bekant innan han fick sina femton sekunder i riksmedia. Som ordförande i Centrumdemokraterna har han drivit hjärtefrågor om fri fart på motorvägarna och vatten och bröd åt snattare (det står så i deras partiprogram!) sen sjuttiotalet.

Men få har påpekat hans indirekta roll i filmhistorien. 1970 spelade Hasse Alfredson, Tage Danielsson och pianisten Gunnar Svensson 88-öresrevyn i Skåne. Hasse och Tage tog då in på gästgivargården i Röstånga, där dom bl.a. en gång satt och skrev sin första film Svenska Bilder.

De söktes då upp av Harry Franzén, redan då nåt slags självutnämnd ambassadör för trakten, som ville ha dom med på en guldgrej. Kunde dom riksbekanta humoristerna månne tänka sej att skriva några positiva rader i en broschyr? Franzén höll nämligen på att projektera för ett Turistparadis: Dennisland!

I den natursköna Nackarpsdalen ville han och hans tyska mecenater slänga upp lite betongstatyer av seriefiguren Dennis och sen låta ungar köra ler-gocart och äta picknick i regn och sånt som ungar gillar.

Det är så knäppt att man inser att det måste ha varit på riktigt. Dennis? Alltså Dennis the Menace, busungen som brukar slåss med farbrorn som ibland heter Wilson och ibland Nilsson beroende på om översättaren varit bakfull eller inte. Varför just Dennis? Har han nånsin varit så het? Skulle dom fylla ett naturreservat med avgjutningar av honom? I betong?

Hasseåtage avböjde det heta erbjudandet.

De åkte istället hem till Stockholm och skrev filmen Äppelkriget om hur tyska businessmen samarbetar med korrupta lokalpolitiker om att lusa ner naturen med turistanpassat skräp.

Proggiga barnböcker del 17: Lasses farfar är död.

Av Kalle Lind

den 2008-04-10

i blogg

I en serie böcker om dagisbarnet Lasse – Lasses pappa är dum, Lasse är en tjuv, Lasse i lekparken – försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.

Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.

Men Lasses farfar är död (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.

Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:

En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.

Och så får Lasse lära sig att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.

På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: ”Hej då farfar”. Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.

Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen-högerhåll vill säja.

Stanley Sjöberg – pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och diversepysslare i helbrägdagörelsesektorn – reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut Lenas farfar är i himlen.

På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):

I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.

Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [—] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.

Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [—]

I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.

Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:

Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.

Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:

Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.

I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon ”log så vackert”. På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: ”Farfar är i himlen”.

Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.

Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mig.

Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot – utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver ”boken rekommenderas varmt!”, fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.

En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.

Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag tuta i mina barn.

P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.

Skånepartiets närradio.

Av Kalle Lind

den 2008-01-21

i blogg

Jag var och besiktigade bilen (gick i princip igenom, så när som på åtta akuta och skitdyra saker som måste åtgärdas omedelbart) och hade det blandade nöjet att få in Skånepartiets närradio när jag satt och inväntade min tur.

Skånepartiet är vad man kallar ett missnöjesparti (dvs ett litet oetablerat parti som är missnöjda med samhället, till skillnad från större etablerade partier som tycker samhället är perfekt och inte vill ändra nånting).

Med sin grundare, entreprenören och virrpannan Carl P Herslow, var de pionjärer inom närradiosändningar, som de började med redan i slutet av sjuttitalet.

Under de första åren var de fria medierna i princip CP Herslows enda fråga, som han drev med den sinnessjukes monomana envishet. Efter hand insåg han att gemene man skiter rätt frankt i den frågan, och utvidgade därför sitt partiprogram till att också gälla fri sprit och strypt invandring. Då kom han in i Malmös kommunfullmäktige.

Vad jag satt och lyssnade på idag var en typisk sändning från Skånepartiet. En av världens äldsta och tråkigaste gubbar ledde ett slags telefonväkteri, där olika människor han uppenbarligen kände och som inte hade nåt annat för sej en måndagseftermiddag, ringde in och höll med gubben i allt han tyckte.

Samtalen växlade eklektiskt mellan tidskriften Manas ifrågasatta kulturstöd (Skånepartiet var emot stöd eftersom de hört att Mana är ”antisemistisk”), terrorceller i Spanien (där de satt på info som CIA säkert betalt stora pengar för), valet i Österrike (som de var oproportionerligt intresserade av med tanke på att de inte hade några som helst siffror tillgängliga), Malmös badhus (där problemet är invandringen, som skapar gängbildningar och som dessutom ska ha tolk) och så en obehaglig personfixering vid kommunstyrelsens ordförande, Ilmar Reepalu, som de gjorde personligen ansvarig för att vi snart har ett muslimskt styre i Sverige.

Hur känner då dessa sjuk- och ålderspensionärer till allt? Ja, källorna redovisades noggrant: kulturtidskriften Punkt.SE. Jag anar att de även lyckats läsa in en del mellan raderna.

Med tanke på Skånepartiets långa historia av radiosändningar var det ett påtagligt otajt program. Programledaren avbröt sej hela tiden för att svara i telefon men bara en av fem gånger hade han nån på tråden varför han satt och sa ”hallå?” i evinnerlighet. En besvärande muntorrhet tog sej uttryck i smackanden som skar i diskanten. Det hann gå ett världskrig mellan påan och låten (under stunden jag lyssnade spelades bl.a. Karl Gerhards ”Våren i Skåne”, dansbandet Dannys och nån ovanligt otäck dragspelsdänga).

Och detta må väl vara hänt. Det stora problemet är kanske inte att sändningarna låter som knäckebröd, och det är ju kul att di gamla har nåt att göra mellan ankmatandet och Go´kväll.

Problemet är så klart att de är dumma i huvet och närmast verkar stolta över det.

Jag fascineras av en typ av människor som tycker sej ha lösningen på alla världens problem (då ska tilläggas att 90% av världens problem verkar vara den höga muslimska populationen i Malmö och att lösningen är deportation). Vilket påstående programledaren än ställdes inför hade Skånepartiet svaret i sitt partiprogram.

Den globala uppvärmningen, visste den här gubben att berätta med den auktoritet som är de enfaldiga förunnat, är inte så mycket en fråga om utsläpp som om överbefolkning. Den enda lösningen på överbefolkningen är – blev jag lite överraskande upplyst om – ett världsparlament. Och det har Skånepartiet haft i sitt partiprogram sen 1995 – men det har massmedierna helt ignorerat!

Det är klart att man blir bekymrad när man hör att pressen helt förbiser att ett gäng halvdementa sydsvenskar vill bygga upp en världsomspännande regering för att minska befolkningen. När man sitter och lyssnar kommer man dessutom på helt andra sätt att, nu på en gång, minska befolkningen med åtminstone en programledare och några inringande dårfinkar.

Ja, och sen hann de också förklara att det var bättre att palestinierna sökte sej till de omkringliggande arabländerna istället för att envisas med att jobba och gå i skola i det land de bor i.

Denna mentala sprutdiarré hade jag alltså inställd på bilradion när bilprovningens kontrollant tog över ratten. Jag var för långsam i tanken och hann inte stänga av, och sen stod svadan och läckte ut genom den öppna bildörren medan han undersökte mitt underrede. Samtidigt som han körde en penna genom min sönderrostade dragkrok hörde jag Laila i Oxie förklara att Sverige inte kommer att bli anfallet av muslimer eftersom det är här ”dom” sitter och planerar sina dåd.

Jag hoppas innerligt att det var mitt val av radiokanal som fick honom att underkänna bilen.

Knutna nävar del 1.

Av Kalle Lind

den 2007-10-07

i blogg

När vi gjorde Hej domstol! insisterade jag flera gånger på att få prata om Knutna nävar. Kulmen kom när vi gjorde specialprogrammet Hej progg! första maj 05, där jag klippte ihop ett inslag på 16 sammanhängande minuter enbart tillägnade några skönsjungande gamla stalinister.

Jag anar att det stred mot flera av de förhållningsregler P3:s musikläggare satt upp för programmakarnas verksamhet. Knutna nävar låter inte riktigt som Evanescence.

Jag är inte ensam om att gång på gång återkomma till Knutna nävar. Peter Birro gör det också.

I Upp till kamp! figurerar en uppenbart Knutna nävar-inspirerad sångkör som får skäll av partiledningen när de sjunger Nationalteaterns ”Ut i kylan” (en låt som idag har en självklar proggstatus, men av ärkerevolutionärerna var flummig och politiskt otydlig).

I Hammarkullen lät Birro skådisen Anders Lönnbro spela en gammal KPML(r):are som döpt sin son till Josef och fortfarande står och säljer Proletären utanför bolaget.

I seriens kanske allra starkaste sekvens sitter r-aren – som naturligtvis hette Frank (efter r:s ordförande Frank Baude) – och tittar på gamla super 8-filmer av sej själv som ung i demonstrationståg, ackompanjerad av Knutna nävars ”Sången om Stalin”.

Vi riktar ett leve
till minnet av Stalin
Den stålhårde kämpen
Vår vän och kamrat

Scenen gavs så klart en extra dimension av att de gamla super 8-filmerna var autentiska. Det var bilder från Lönnbros egen tokröda ungdom som flimrade förbi. Och han hade själv under en period varit med i Knutna nävar. Det är han som sjunger på ”Lär av historien”, den knäppaste låt som spelats in på svenska språket.

Till Creedence ”Proud Mary” sjunger han om hur partiet KFML 1970 splittrades i KFML (senare SKP) och KPML (r). Där tydligen (r) var det bästa av två likadana alternativ.

Nu sedan vi gjort oss kvitt
småborgarna i sosse-KFML
kan vi kommunister börja bygga partiet,
som är vår historiska uppgift och plikt.
Småborgarrevisionister
kan aldrig bygga partiet.
Det lär oss, lär oss, lär oss, lär oss, lär oss historien.

Jag har själv träffat Lönnbro, rentav specialskrivit en roll som kåkfarare i teveserien Häktet åt honom och i en radiointervju försökt förstå den här ilskan i samband med partisplittringen. Partiet var ju inte så fruktansvärt stort; det var en handfull kampkåta göteborgare som tyckte en handfull kampkåta stockholmare var för flummiga och därför bröt sej loss.

Men fortfarande omfattade ju bägge partierna marxismen, leninismen och ordförande Mao Zedongs tänkande.

Det borde vara betydligt mindre skillnad mellan KFML och KFML(r) (senare KPML(r)) än mellan en sosse och en annan sosse.

Så vad var egentligen skillnaden på KFML med (r) och utan (r)?

Lönnbros lakoniska svar: ”Det går egentligen inte att säja idag”.

Men då upprörde det tydligen så till den milda att nybildade KFML(r) gjorde revynumret ”Lär av historien”, kokande av ilska och av hån mot sina förra partikamrater, och sen spelade in skräpet på skiva. Att KPML(r) över huvud taget sysslade med revy är f.ö. symptomatiskt; hur blodröda och järnhårda och stridsberedda de än var, så var dom först och främst göteborgare.

Knutna nävar hade sitt ursprung i Vietnamrörelsen och var alltså starkt förankrade i KPML(r), ett slags partiorkester på samma vis som man har partiledare och partiorgan. Deras uppdrag var att medelst musik ge arbetarna stöd i den förestående revolutionen. Deras uppdrag var absolut inte att sjunga sånger som kunde tänkas spegla någon annan sida av mänskligheten än just revolutionslustan.

Det fascinerande med bandet är hur de lyckas trampa på varenda politisk mina som finns (givetvis sett med ett däst trettiofemårigt perspektiv). De besjöng inte bara Stalin – han som var nästan lika ond som Hitler, världens ondaste man – utan också Albanien (under kalla kriget kanske världens deppigaste land) och Mao.

Fisken behöver vatten
och blommornas rötter jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner.

Själva grundtonen i Knutna nävars hållning till världen är att de har rätt och att det bara är en tidsfråga innan vi andra ska förstå det. De älskar att beskriva sej – dvs. kommunisterna i allmänhet och (r) i synnerhet – som hatade, fruktade, svärtade, bespottade. De gläds som busungar över att hamna på svarta listor på olika göteborgsvarv och -fabriker, de beskriver gång på gång de som hatar dem som rädda.

Ni är rädda nu,
ni skakar nu,
herrar Volvokapitalister

Det är klart att (r)-arna hamnade på svarta listor. De var ju bråkstakar. De gjorde ju bråket till en livsluft. De såg det som sin rättighet att paja, splittra, förstöra, eftersom deras grundtes var att de hade rätt.

Och det är lika klart att Broströms och Engellaus och Gyllenhammars och de andra göteborgssocietetsfamiljerna inte var det minsta rädda för några skrålande pajsare i snickarbyxor.

På http://www.progg.se/ är Knutna nävar ständigt ett av de tre mest efterfrågade banden, jämte Hoola och Nationalteatern. Deras båda LP trycktes på sin tid i kanske tusen ex, deras singlar (”Hallå där bonde”, ”Rickard Dollarhjärta” m.fl.) ännu färre. Intresset idag är alltså inte proportionerligt mot intresset då (även om intresset på det hela taget får betraktas som marginellt).

Hoola och Nationalteatern låg för fan på Svensktoppen och fick grammisar (innan proggrörelsen stoppade både Svensktoppen och grammisgalan). Medlemmarna har dessutom haft framgångsrika karriärer sen dess.

Knutna nävar har aldrig riktigt varit ett stadionband. Få människor har ens nån koll på vad medlemmarna i Knutna nävar hette. De lät antagligen bli att skriva ut namnen på skivomslagen för att inte spela Säpo i händerna (att de skämdes håller vi som osannolikt).

Ryktet säjer att en av kvinnorna sen dess drivit ett livmoderfeministiskt spa med fittformade bassänger att föda i. I övrigt är det svårt att googla sej till nåt väsentligt.

Jag fascineras av det extrema och det distanslösa. På www.progg.se kan man ta del av diverse diskussioner där somliga sturskt försöker urskulda texterna med de vanliga trötta motiveringarna (det var nödvändigt då, det är ändå bättre än i USA, Ho Chi Minh var faktiskt ingen mördare). För egen del har jag svårt att se nåt annat än det komiska.

Komiskt för att det är så tråkigt.

Hur kan nån ens orka fundera på att ge ut en skiva med titeln Stöd de strejkande hamnarbetarna, hur viktig kampen som sådan än var?

Hur ser det ut i huvet på en människa som ger ut dubbelkassetten 10 års i partiets tjänst?

Hur kan det ha funnits människor som sett nån som helst skönhet, nåt som helst eftertraktansvärt, i kolchoser och rödgardister?

Hur kan nån ha åkt till Kina och sett en miljon människor klädda likadant, läsande samma bok, och känna att precis så där vill jag att det ska vara?

Och hur kan de ha trott på sej själva när de på fullaste allvar pratade om revolutionen som de snart, snart, snart skulle göra?

Det viskas i väster och öster, hör du det inte, Kamrat?
Det är borgarnas skrämda röster, hör du dem inte Kamrat?
[—]

Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti!
En kampstat med ledning som inte förråder,
med hängivna klasskämpar i!
Vår samlade vilja, vår medvetna förtrupp
som leder till seger,
vår väldiga kamp.
Vår stolthet, vår ryggrad, vårt hjärta, vår hjärna,
är arbetarklassens eget parti!