Etikett: stjärnjurister Sida 2 av 3

Henning Sjöströms bravader. Del 11: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

den 2008-06-09

Henning och Ernst Sjöströms bok Det glatta livet (1966) är på 231 sidor. De första 90 handlar om Henning (och ganska mycket om Hennings kuk), är skrivna i jag-form och har avhandlats här i tio blogginlägg.

På sidan 91 byter boken utan förvarning, utan förklaring och – om ni frågar mej – utan anledning karaktär och inriktning. Plötsligt är boken i tredje person och skildrar ett antal bondska individer på den norrbottniska vischan.

Min teori är att dessa 140 sidor är brodern Ernsts bidrag till boken. Det förvirras något av att det förekommer en Ernst, som inte är berättaren.

Ärligt talat: av allt konstigt med denna konstiga bok är detta nog det konstigaste. Vänder sej boken till samma publik? Är det samma människor som vill läsa om Hennings menage à trois som vill läsa om loppiga norrlandsbönder? Hur tänkte bröderna Sjöström nu? Hur tänkte deras förläggare? Just det – där finns en del av förklaringen: de var sina egna förläggare.

Jag har ärligt talat bara skummat igenom det här partiet. Jag är inte överdrivet intresserad av priset på drängen Almar och det synska följehjonet Adults rädsla för blixten. Särskilt inte med repliker skrivna på fonetiskt bygdemål.

Men jag har läst tillräckligt för att kunna konstatera att Ernst – om det nu är han som skrivit – är väl så intresserad av det kroppsliga som broder Henning. En passage berättar om en Ernst – som eventuellt alltså är synonym med författaren – som går och lägger sej bredvid pigan Agnes. Ernst försöker göra närmanden, men Agnes somnar snart. Fortsättningen är en orgie i burleskerier och märkligheter:

Av all mjölmat hon ätit var hon väderstinn. Så snart hon somnat började hon pruppa – ganska dämpat men intensivt. Ernst tog tillfället i akt att fingra sig fram över magen på Agnes. Men hon var lättväckt. Pruppandet upphörde och hon grep tag i den trevande handen. Men hon somnade snart på nytt.

Så upprepades pruppande, trevande och fasthållning till in på natten. Men då var Ernst desperat och klöste och slet vilt. Agnes fick inte tillfälle att sova längre.

– Kan du int låt bli mäg, sa hon. Jäg jär trött å vill sova.

– Ja, jär hä så färligt om jäg få rör vä däg, vädjade Ernst. Du jär väl ingen oskuld heller…

Agnes var tyst en stund.

– Jo, hä jär jäg, viskade hon sedan.

– Hä hjälps int, sa Ernst. Jäg dö om hä int bli nånting av nu. [—]

Agnes hjälpte till med fingrarna. Då äntligen gick det att komma in en bit. Men Ernst kände redan kraften tryta. Efter ytterligare några centimeter på djupet kändes det som om den ömtåliga kroppsdelen behandlats med femmans sandpapper.

Säga vad man vill om bröderna Sjöström – sippa är de inte. Den sista delen av boken är så kallat ”mustig” och radar upp den ena anekdoten efter den andra innefattande dyngfulla brudgummmar, rallarsvingar, tattare, grisuppfödning, brännvinskaggar, fyllor på ”godluktsvatten” och mustascher som ”spretade aggressivt av nattsnuset på ovanläppen”.

För er som minns satanistposören Nikanor Teratologen och hans kritikerhyllade splatterspya Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) – jag tror vi har funnit Teratologens inspiratör. Tidningen Z publicerade visserligen en lång lista över alla böcker pseudonymen Nikanor stulit från biblioteket i (typ) Skellefteå, vilket var ca 100 satanistiska skrifter samt Hockeyåret 1971. Men det hindrar ju inte att han trillat över bröderna Sjöströms magnum opus på en osedvanligt loppig loppmarknad i finnträsken.

Bröder och systrar: jag vidhåller att Det glatta livet är den knäppaste bok jag hållit i mina händer. Visst, jag har läst William Burroughs och Sture Dahlström, jag har bläddrat i Aleister Crowley, jag har tagit del av Breton och Triztan Tzara och dadaisterna – men ingen av dem var stjärnadvokater med en karriär i den kolorerade veckopressen.

Den enda bok jag kan komma på som skulle konkurrera i knäppighetsgrad är Mördaren i byn – av Henning Sjöström. Den lär ha varit ett sånt hopkok av hittepå och lättidentifierade autentiska personer att Expressens dåvarande kulturredaktör Bo Strömstedt hotade att kasta den i huvudet på Sjöström i en tevedebatt. Men mer om den en annan gång.

Henning Sjöströms bravader. Del 10: Henning och horan.

Av Kalle Lind

den 2008-06-07

i blogg

Gott folk, ärade publikum, damer, herrar och genderbenders: detta är den näst sista delen i den sinnessjukt populära serien om Henning Sjöströms otyglade skryt, moraliska snedsteg och allmänna överhetta år 1966. Jag vet att ni är många som kommer att sakna den parodiskt usla kvinnosynen, narcissismen och begrepp som ”svajmast”, ”mojäng” och ”veke”. Men även fula sagor har ett slut.

I ett kapitel vi för enkelhetens skull kan kalla ”Den nyvordne stjärnadvokaten tackar nej till en hora, underförstått för att han baske mej kan få ligga gratis”, får Henning besök av ”en ung snygg flicka” (uppskattningsvis den tjugosjätte i boken som ser ut exakt så). Hon vill att Henning ska försvara henne i ett mål.

Hon livnärde sig som hora. Hon hade gått med en man hem till hans rum en natt. Efter några samlag hade mannen klätt på sig och sagt att han skulle gå ut och köpa cigaretter. Men efter en timme hade han alltjämt inte dykt upp. [—] Hon lämnade det tillfälliga natthärbärget med en silverstake i handväskan.

Henning bjuder hem den unga snygga flickan. Hon lapar i sig gin, som Henning ”av en händelse” har hemma. Hon oroar sig för hur det ska gå i tingsrätten, men hoppas på att få upp målet i hovrätten där ”två lagmän och tre hovrättsråd är stamkunder hos mig”.

Den unga snygga flickan rapporterar glatt för Henning om vilka ”kända, stelkragade ämbetsmän” som regelbundet köper hennes tjänster/slida, och Henning frångår sina principer genom att inte lämna ut dem med namn i sin bokrapport.

Sen inträffar något som uppenbarligen sårar Hennings manlighet (som han har ett inte helt oneurotiskt förhållande till):

– Nu måste jag tyvärr gå ändå, sa jag och granskade armbandsuret omsorgsfullt. (En lättgenomskådad lögn eftersom de är hemma hos Henning, bloggarens anm.)

– Jag hade tyckt om att få vara snäll med advokaten, sa hon. Advokaten har nog inte så lätt att få tag på fruntimmer.

Jag visste inte om jag skulle bli arg eller skratta åt hennes antaganden om mina förutsättningar hos kvinnor.

Eftersom Henning – observera vid det här laget, bara några år tidigare har han ju försökt pruta på en Parisbordell – självklart har sådan framgång bland kjoltygen att han inte behöver hyra kön, tar han inte ens saken i övervägande.

Nog har det ryckt och kliat i stjärnadvokatens vevstake under åren, och det gör det förstås också vid det här laget, men plötsligt har det börjat såra nån sorts heder (eller motsvarande) hos honom att behöva köpa vad han kan numera kan få gratis bara genom att säja ”hej, jag är stjärnjurist”.

Stolt, manligt, omhändertagande leder han den unga snygga flickan till dörren, men eftersom han också är godhjärtad åtar han sig – trots förolämpningen – hennes fall.

Historien slutar med att Henning pläderar vältaligt och övertygande för att den unga snygga flickan ska slippa fängelsestraff. Åklagaren kontrar med att lägga fram ett faktum som tydligen sluppit Henning förbi: att det inte alls var torskens silverstake den unga snygga flickan stulit, utan hans hyrestants.

Jag hade hela tiden trott att flickan tagit ljusstaken från den tillfällige älskaren. Nyheten slog ned som en bomb för mig. Distraherat fortsatte jag en stund att plädera för villkorlig dom innan jag överlämnade ärendet åt domstolen.

Domen blev ovillkorlig.

Sensmoralen? Som vanligt en smula diffus. Men gissningsvis att man aldrig kan lita på horor.

Det kan vara jag som är nojig, men jag får ett intryck av att Henning lite grann ångrar att han inte lät den unga snygga flickan vara snäll med honom – särskilt när det visar sig att hon ändå inte kan bli en fjäder i hans stjärnjuristhatt.

Utmärkande för Henning Sjöström som författare är att han är mer intresserad av chockeffekter än av begripliga sammanhang. Utmärkande för Henning Sjöström som advokat verkar vara ett påtagligt slarv: att det var hyrestantens silverstake den unga snygga flickan stulit borde rimligen ha stått i förundersökningen.

Med sorg i hjärtat – men samtidigt med en oerhörd lättnad – annonserar jag sommarseriens sista del: Henning och en lång obegriplig historia om smutsiga män i Norrland.

Henning Sjöströms bravader. Del 9: Henning och homosexet.

Av Kalle Lind

den 2008-06-05

i blogg

Stjärnjuristen är tillbaka! I ett av kapitlen i sin (och brodern Ernsts) bok Det glatta livet skriver Henning Sjöström om en resa han gjort till Sälen.

Där lägger han och en läkare båda an på en ”mörkhårig skönhet” – tydligt namngiven som vanligt – men får bägge nobben. Av en slump råkar läkaren och Henning dela rum med våningssäng. Sen Henning gått och lagt sej inträffar nåt som tydligen är traumatiskt:

När han fått på sig pyjamasen och började kliva upp i överslafen, tappade han balansen och damp ned i min slaf.

Missödet verkade fullt godtagbart. Läkaren skrattade gott åt händelsen. Men han steg inte genast upp utan strök med en smekande hand över mig. Jag kände äckel och knuffade honom resolut ut på golvet.

Läkaren blev bister:

– Så hårt hade du inte behövt ta i, sa han.

– Ska jag ligga med någon ska det vara en kvinna, svarade jag.

På morgonen försöker Henning chockat berätta om ”den obehagliga händelsen”, som gjort honom ”obehagligt berörd”, för en folkskollärare. Denne beter sig suspekt genom att inte alls bli så uppbragt som Henning antagit. Tvärtom svarar han att ”varje människa bör vara i sin fulla rätt att söka kärlek där han vill”. Sen berättar folkskolläraren att han själv står i begrepp att gifta sig med en femtiårig operasångerska, dubbelt så gammal som han själv.

Henning tycker – så klart – att det är mycket mystiskt att folkskolläraren inte fördömer läkarens invit med full kraft. Men något senare sker något som gör att Henning förstår ”varför folkskolläraren förhållit sig så neutral när jag på högfjällshotellet berättade om läkarens neddimpande i min säng”: operasångerskan kommer till Hennings kontor och berättar att folkskolläraren tagit livet av sig. I kvarlåtenskapen har hon funnit kärleksbrev från en (underförstått manlig) präst:

Under granskningen av den dödes brev och handlingar påträffades ett slags fribrev från folkskolläraren. Det var från Skolöverstyrelsen. I det framhölls att man kände till hans dragning till det egna könet men att det kunde anses uteslutet att han skulle utnyttja sin ställning som lärare och förgripa sig mot någon av sina elever. Men det antyddes tydligt att man hade ögonen riktade mot honom.

Hennings allmänna attityd till homosexet verkar vara i linje med den kristna högerns: hata synden men älska syndaren (så länge han inte syndar för då måste han dödas).

Längre fram i boken försvarar Henning en ”ung, prydlig man som åtalats för otuktig handling”, dvs. dragit sej i struten framför en annan man. Henning ”fäktade intensivt just mot planerna på inspärrning” i en salvelsefull slutplädering:

– Den sämsta tänkbara av reaktioner mot en som åtalats för otuktsbrott av detta slag är att spärra in honom på ett ställe där grogrunden för homosexuell aktivitet är den bästa, hävdade jag. Det är mycket beklagligt att samhället accepterat ett så horribelt förfaringssätt.

Men rätten vägrar lyssna på Henning. Pojken sätts på Långholmen. Till jul åker Henning ut och hälsar på och får se sina värsta farhågor besannade: mycket riktigt bögar pojken mer än nånsin! Han har förhållande med inte mindre än två andra män så att de kan vakta åt varandra. Henning – som försökt rädda en ung man från bögandet – konstaterar bittert:

Samhället hade utdömt ett genialiskt straff åt den homosexuelle. Och det räknade med att om några månader återge friheten till en från sexuell snedvridenhet botad ung man. I verkligheten fick fängelsevistelsen för denne unge man rakt motsatt verkan.

Henning Sjöström är (eller var åtminstone 1966) en mycket komplex man. Sällsamt radikal i förhållande till fångvård, sällsamt reaktionär i förhållande till homosexualitet. Och på det hela taget sällsamt dum i huvet.

Och från det ena till det andra – missa inte nästa del: Henning och horan.

Henning Sjöströms bravader. Del 8: fyllefarbrorn.

Av Kalle Lind

den 2008-06-02

i blogg

Vi är framme på sidan 66 i en bok på 231 sidor. Detta kommer att bli en låååång sommar.

Henning Sjöström har nu kommit upp sig i världen. Han umgås med diverse adelsmän vars namn droppas över boksidorna som spermafläckarna på Hennings lakan. I det elfte kapitlet är Henning bjuden till fideikommissets (ett av svenskans vanligare ord) herrgård av en Calle Beck-Friis. Dit åker han med Hans-Ulrik Eschberg i dennes lilla MG. Nån Staël von Holstein och nån som kallas Pyran är så klart med.

Det ska bli morkullejakt, och hur generös värden Beck-Friis än är med sina ”skönheter” som han kastar till ”unga lejon och vargar” som Henning, så är han ”restriktiv när det gällde morkullejakten. Det fick inte supas förrän jakten var över”.

Av någon anledning bryr sig Henning och Hans-Ulrik inte om detta. Dom avser att supa sig ”ordentligt fulla”:

Till sup hällde vi i oss nittiosexprocentig sprit. Vanligt brännvin drack vi istället för öl. Efter en halvtimme tyckte jag att det sprutade eld ur munnen på mig när jag pratade. Men jag var i fin form. Samma gällde Hans-Ulrik. I så bra form var vi att vi inte kunde sitta stilla. Vi for omkring som klätterapor under de grova takbjälkarna och avslutade med att hänga i fötterna med huvudet neråt som sengångare. Och vi skrek och levde rövare för att imitera kosackerna.

”Calle Beck” förbjuder de båda stjärnjuristerna (jag antar att Hans-Ulrik är stjärnjurist, Henning har ju kvalitet på umgänget) att följa med på jakten. Henning och Hans-Ulrik bestämmer sej för att åtnjuta jakten på avstånd, tar med sig en flaska whisky som skaffning och kör iväg i Hans-Ulriks MG. De hamnar snart på ett järnvägsspår, där en motordressin kommer emot dem i full fart. Hans-Ulrik får väja med MG:n så den kraschar.

I det här tillståndet kommer de båda på att det varit dålig stil att förbjuda dem att följa med på jakt. Ivrigt sörplande whisky drar de tillbaka till herrgården, där de rotar fram de båda älgstudsare Calle Beck gömt undan. Sen hoppar de i en roddbåt.

Hans-Ulrik rodde. Jag satt och siktade på måfå i luften med älgstudsaren och hoppades få en fågel på kornet. Någonting andliknande dök upp rakt framför mig. Jag sköt. [—]

Hans-Ulrik satt och glodde till vänster om båtstäven.
-Såg du om jag träffade, frågade jag.
Då vände sig Hans-Ulrik om. Han var kritvit i ansiktet. Och hans hår stod på ända.
– Är du inte klok, ditt helvete, sa han.
– Vadå? Vad går det åt dig?
– Tänker du skjuta mig?
Då såg jag att hans basker flöt fem-sex meter till vänster om båten.

Man skjuter inte en överklasslyngel med fånigt namn ostraffat. Hans-Ulrik lyfter nu sitt gevär, siktar lite mellan Hennings ögon och skjuter sen mellan Hennings ben, ner i båten. Skottet klickar. Henning ”låtsades oberörd” och räcker Hans-Ulrik ”kavaljersmässigt” sitt eget gevär. Hans-Ulrik skjuter då hål i båten.

Sen dyker värden, Calle Beck, upp och är irriterad. Dels visar det sig att Hennings skott träffat ett hus på andra sidan sjön, dels har mannen med dressinen hört av sig till landsfiskalen. Calle Beck är naturligtvis också gramse över att nån skjutit sönder hans båt.

Karriären som stjärnjurister är i gungning, men heter man Beck-Friis lever man ovanpå lagen och kan dupera landsfiskaler, torpare och dressinmän. Calle Beck är dock personligen kränkt över att hans nykterhetspåbud inte har respekterats.

En tid senare ligger Hans-Ulrik och humpar på en flicka i sin lya på Värtavägen. Mitt i natten stegar Calle Beck in med ”sitt dubbelpipiga hagelgevär”. Flickan blir förstås ”skräckslagen” och Hans-Ulrik ”ängslig”. Utan ett ord samlar Calle Beck ihop allt porslin i Hans-Ulriks lya.

Sen släcker han ljuset och skjuter.

Smällen var ohygglig. Porslinsstoft virvlade runt i rummet. Ena fönsterrutan var utblåst. Flickan flög rakt upp och gav ifrån sig ett kort och gällt skrik.

Sen säjer Calle Beck ”nu är vi kvitt” och lämnar lyan.

Jag har ställt frågan förut och kommer jävlar att ställa den igen: varför berättar Henning Sjöström detta? Jag förstår att han vill säga att han känner adelsmän, jag begriper att han vill förklara hur rakryggad och stoisk han själv är, jag fattar att han vill lämna ut andra för att själv framstå som lite tuffare.

Men mitt i karriären som stjärnjurist – 1966 var hans stjärna ständigt stigande – varför då berätta att han är en oansvarig fyllkaja utan omdöme och respekt för folk? Jag försöker förstå hur karln tänkte.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: Henning och homosexet.

Henning Sjöströms bravader. Del 7: ombudet från helvetet.

Av Kalle Lind

den 2008-05-30

i blogg

Författaren (eller motsvarande) Henning Sjöström har inga som helst problem att lämna ut känsligheter. Allra gladast är han för att glatt röja människors självmordsplaner och -försök. Det börjar med den arabiska prinsessan som blir så handlöst förälskad i den unge stjärnjuristen, och i ett och samma kapitel hänger han sen ut skådespelaren Anders de Wahl med namn samt en f.d. sekreterare på Hennings firma.

Om Anders de Wahl – som för all del var död när Henning och broder Ernst skrev Det glatta livet 1966 – fanns det säkert mycket att säga. Alla historier om honom kretsar kring ett ego synligt från månen och ett oändligt hävdelsebehov. Han blev Dramatenstjärna på den tiden när genikult låg i tiden, långt innan MBL och du-reform, och skulle antagligen få både Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt att framstå som ödmjuka dilamm.

Icke desto mindre var han Henning Sjöströms klient. Och Sjöström delger oss förtroenden. När Anders de Wahl förklarade för sitt juridiska ombud att ”fem gånger har jag stått på balkongen för att hoppa”, räknade han antagligen inte kallt med att det sen skulle citeras i ett gytter av knullminnen.

I samma kapitel berättar Sjöström vad som eventuellt ska uppfattas som en lustig anekdot. Han släpar hem en flicka från krogen, och när ”hon höll på sig” inser Henning att ”hon var en rejäl och allvarlig flicka”. Alltså ger han henne ett jobb som sekreterare och en lön på 250 kronor:

Jag tyckte mig ha varit njugg med lönen. Men det visade sig snart att jag överbetalade henne. Hon skrev långsamt. Ibland dröjde det så länge mellan tangentnedslagen att jag hoppade upp av förskräckelse när det äntligen kom ett. Och varje brev måste hon skriva om två gånger. Därtill var hon svår att få stil på. Hon drev in klienterna med samma fart som vi drev hem får i Bergviken.

Stackars Henning som förbarmat sig så över en flicka fast att han inte fått ligga med henne – ett tydligt tecken på storsinthet – och detta är alltså tacken! När hon sen annonserar de Wahls ankomst med repliken ”Hör du, Henning! Det sitter en snubbe i väntrummet och säjer nånting som jag inte begriper”, är måttet rågat.

Henning ger henne en utskällning och det må väl vara okej. Mindre okej är att Henning sen berättar för mig och andra läsare att denna ”rara flicka” förklarar att hon har trassel med fästmannen – och att hon dagen efter gör ett seriöst självmordförsök. Det tycker jag att Henning kunde hållit för sig själv. Den rara (och dessutom rejäla och allvarliga) flickan måste med all säkerhet ha känt igen sig i Hennings synnerligen nedlåtande offentliga omdömen.

Avsikten med historien är antagligen att visa Hennings handlingskraft. Resultatet blir snarare att han tydligt röjer sin totala brist på omdöme och empati:

Förskräckt blev jag stående i dörröppningen. På spisen låg min sekreterare. Hon hade lagt ett par tidningar på gasspisen och lutade huvudet på dem. Gaskranen var öppen.

Jag stängde gaskranen och öppnade båda köksfönstren. Sedan bar jag ut sekreteraren till kontoret och placerade henne på golvet innan jag ringde ambulansen. [—] Jag var själv ganska omtöcknad när ambulanspersonalen tog hand om min sekreterare.

På mitt skrivbord hittade jag ett brev som förklarade varför sekreteraren handlat så desperat. Hon nämnde i det att hon fått slut med sin fästman kvällen innan. Dessutom hade hon tagit mycket illa vid sig av det skäll hon fått av mig.

Händelsen inträffade på senhösten. Adam Svensson och jag beslöt oss för att klara oss året ut utan sekreterare.

Visst får man intrycket att det var mest synd om Henning? Inte nog med att han blev lite omtöcknad av gasen – dessutom blev han utan sekreterare.

Vad som hände med flickan därefter är Henning inte lika noga med att redovisa. Men vi vet i alla fall att hon var usel på sitt jobb, att hon bråkade med sin karl och att hon nästan tog sitt liv.

Tack för den informationen, Henning. Den gör mig precis lika illa till mods som tanken på att du fingrar efter en klitoris.

Förresten! Missa inte nästa avsnitt: Henning – fyllefarbrorn.

Henning Sjöströms bravader. Del 6: prinsesspillaren.

Av Kalle Lind

den 2008-05-30

i blogg

Vi har nu kommit fram till när Henning Sjöström inte bara är slipprig och självgod, utan också glatt börjar lämna ut namn och känsligheter. Har boken Det glatta livet tidigare varit obehaglig i bemärkelsen ”snälla Henning, jag vill inte tänka på din svajmast”, går den nu över i obehaglig i bemärkelsen ”herregud vad jag inte vill vara din klient, Henning!”

Kapitel sju lämnar vi därhän – där sker inget konstigare än att Henning går på maskerad i nazistkostym och dumpar över kvällens ragg på sin kompis Sture Lindegren – för att istället kasta oss raskt över kapitel åtta.

I detta avhandlar Henning sin relation med en arabisk prinsessa, som han givetvis hänger ut med fullständigt namn. På de första fyra meningarna påpekar han två gånger att hon var den vackraste kvinna han sett. I den sjunde meningen förklarar han varför: ”Hon hade en tandrad utan minsta defekt”.

Denna Samsara vill av någon anledning spendera tid med Henning Sjöström. De tar in på Grand Hotell, där hon hunsar personalen och introducerar Henning för rosa champagne. Hon dansar för Henning och blir ”på en gång den mjuka och behagfulla exotiska skönheten”.

Henning blir tokförälskad, Samsara blir tokförälskad. Men det finns ett aber. Samsara är så svartsjuk att hon inte låter Henning arbeta. När han flyttar från Grand och hem följer hon med för att hålla ögonen på honom. Hon blir nerstämd när han går på kontoret och tror att han ligger med andra kvinnor (vilket för all del inte är ett orimligt antagande).

Till slut kommer Henning hem till sin rika arabiska prinsessa:

Då jag kom hem låg hon i sängen. Hon hade klätt sig i den guldfärgade arabiska dräkten. Hon var förtrollande vacker där hon låg. Men när jag såg hennes ansikte var det inte vackert. Hennes ögon var öppna och stela och gula. Hon dräglade i ena mungipan.

Henning försöker prata med henne på sin flytande spanska. Han beskriver hur utom sig han var och att han inte ens lät bårbärarna röra henne när ambulansen hämtade henne. Han återkommer till hennes nerdräglade klänning. Han inser till slut det uppenbara: ”Jag anade att hon bar på självmordstankar”.

Till slut förstår Henning att situationen inte håller längre. Han måste ju för håken kunna arbeta! Han kan inte ha olika prinsessor skräpande i lägenheten som inte längre vill ”skratta och dansa” och bära ”strutsfjädrar i sina kjolar” och inte längre laga mat åt Henning (”Härskarinnan förvandlades till en tjänarinna”).

Den rådige Henning ringer hennes bror och sätter henne på ett plan till Madrid redan samma dag. Så kan han äntligen ägna sig åt det viktiga i livet: sin stjärnjuristpraktik och, förstår vi snart, andra sexuella eskapader.

Efter ett år ringer Samsara från London. Hon säger: ”Kom till London. Jag vill att du kommer till London”.

Henning tar sig snyggt ur situationen: ”Jag har så mycket att göra”.

Men nog kunde han flera år senare sakna hennes otroliga skönhet. Synd att hon skulle bli så jäkla gnällig bara att hon började drägla och ha sig. Tur att Henning kan beklaga sig och lämna ut hennes namn och olycka i en boulevardbok.

Och apropå ingenting – missa inte del sju: ”Henning – ombudet från helvetet”.

Henning Sjöströms bravader. Del fem: publikpipparen.

Av Kalle Lind

den 2008-05-29

i blogg

I femte kapitlet – vi läser alltså Henning Sjöströms minnen i boken Det glatta livet – är Henning tillbaka i Stockholm. Henning sliter hårt med sina studier eftersom de bekostas av det allmänna:

Jag var statsstipendiat och staten betalade mitt rum. Kärleksäventyren fick jag bekosta själv. Men flickorna fick i gengäld bara ett glas filmjölk och vasabröd mellan varven.

Efter en lång passage där Henning mycket skrytsamt förklarar hur han lurade sina examinatorer genom att aldrig svara klart på deras frågor, och lite droppande av namn som Peter Wallenberg (som var ”ovanligt fri från kapitalkomplex”), börjar han berätta om ”en fransyska som hette Catherine”.

Jag tog flickan hem till mig och hon fick dela min bostad. Hon fick också dela min säng eftersom det bara fanns en att tillgå. Catherine var skön och eggande. Jag nästan förtog mig på henne.

Henning och Catherine går på stor valborgsfest i ett tvåvåningshus. Efter att de delat på EN LITER brännvin ”befann jag mig redan i urtidsmänniskans primitiva stadium. Det enda jag minns klart är att värdinnan hade mycket snygga bröst. Jag kysste henne direkt på brösten och bet till så att det blev ett märke”.

Hm. Knäppt. Och knäppare blir det så klart. Henning sliter med sig Catherine upp till ovanvåningen där de ockuperar en divan i ett rum som Henning tror är undanskymt. Henning tänker egentligen sova av sej ruset –

men att ligga passiv i närheten av Catherine var omöjligt. Jag vek upp hennes japanska klänning och slet av henne byxorna. Sedan lade jag mina egna byxor snyggt på en stol. Kavajen och skjortan likaså. Så njöt vi storslaget av samvaron.

På morgonen vaknar Henning med kopparslagare, tömmermand, Ågren och minnesluckor. När han gräver bland minnesfragmenten får han klart för sig att gästerna hade sina ytterkläder ”just i det rum där jag råkade ligga med min flicka. Alla som skulle gå ut måste förbi platsen där jag låg med fransyskan. Visserligen hade vi släckt taklampan men ett ljus var tänt så att gästerna skulle hitta sina kläder. Varenda gäst hade defilerat förbi min bara ända”.

Sjöström avslutar sitt kapitel med vad han troligen anser vara en självironisk knorr:

Men jag har aldrig blivit bjuden till samma ställe sedan den Valborgsmässofesten. Men så är det också enda gången jag så demonstrativt vänt ändan till åt en vårfest.

När Bo Strömstedt recenserade den här boken (eller motsvarande) i Expressen 1966 hävdade han att denna nakna ända var Henning Sjöströms självporträtt.

Det tycker jag var ganska roligt skrivet.

Förresten! Missa inte del sex: Henning – prinsesspillaren.

Henning Sjöströms bravader. Del fyra: klittkittlaren.

Av Kalle Lind

den 2008-05-28

i blogg

De av läsarna som är lite mer härdade, lite mer toleranta, lite mer världsvana har kanske inte höjt ett enda ögonbryn hittills i den här serien. Ni tycker antagligen att det är mer anmärkningsvärt med stjärnjurister som inte delger kreti och pleti sina mest intima och dunkla upplevelser.

Med viss sannolikhet förundras till och med ni över det femte kapitlet i Henning och Ernst Sjöströms Det glatta livet (1966), en bok som inledningsvis består av stjärnjuristen Hennings knullminnen från fyrtitalet.

Vi befinner oss fortfarande i Paris, där Henning och hans kamrat Adam Svensson går runt med ständig byxklåda och spanar på dom svenska flickorna vid Sorbonne. Vid ett tillfälle blir de rivaler om samma dam, ”en kraftigt växt blondin med friskt utseende och vackra drag”.

Blondinen förklarar att hon tycker lika mycket om Adam och Henning, och dessa bestämmer sig helt sonika för att dela henne. Med en motivering som bara låter logisk:

Varför skall inte två män kunna samsas om en kvinna en natt, när det är så vanligt att två kvinnor delar bädd med en man.

Är det verkligen ”så” vanligt? Jag inser att jag och Henning Sjöström – gud vare tack och lov – kommer från olika platser och olika tider, men var två kvinnor och en man verkligen så vanligt ens i juristkretsar på fyrtiotalet?

Blondinen går hur som helst med på arrangemanget, förutsatt att de är fulla som apor när de gör det. De köper en flaska whisky och dricker ”åtskilligt” på vägen hem till henne. Där klär hon av sig naken utan mankemang medan Henning och Adam Svensson inledningsvis behåller småbyxorna på. Sen börjar komplikationerna rada upp sig.

Det krävs ”åtskilligt debatterande” innan Henning och hans kumpan kommer överens om vilken sida av flickan de ska ha. I vanlig ordning vinner Henning striden, i vanlig ordning med ett obegripligt argument: ”Eftersom jag är vänsterliggare måste han finna sig i att frångå den plats han först reserverat åt sig”.

Därefter uppstår den ena dråpliga situationen efter den andra. De krockar och kolliderar och konkurrerar och ”bara när det gällde brösten räckte flickan till för oss båda samtidigt”.

Känsliga läsare varnas sen för följande passage – särskilt ni som är känsliga för konstiga gubbar:

Adam flyttade sig nedåt i sängen. Strax efteråt hörde jag ”slap – slap – slap”, som när en hund lapar ur sin vattenskål. Jag förde min hand mot flickans klitoris och fick tag i någonting extraordinärt som jag ivrigt körde runt med. Vilken kvinna! tänkte jag. Men det var kamratens tunga jag fått tag i. Adam lyckades emellertid slita åt sig den och kröp upp i brösthöjd igen. Han tog inte risken att en gång till bli förväxlad.

Ni får säga vad ni vill, men jag tycker i alla fall att det är konstigt. Hur såg kärleksknapparna ut på Sjöströms tid när han så lätt förväxlade dem med en lång och sträv muskel?

Trepartssamlaget fungerar hur som helst sådär. Henning och Adam Svensson blir lite stressade över varandras närvaro, men som tur är utspelar det här sig på den tiden när varje riktig kvinna såg som sin innersta plikt att göra blivande stjärnjurister tillfredsställda:

Sedan högg hon med vardera handen en veke och började en dubbelstakning som knappast skulle ha legat efter den legendariske Särna-Hedlunds när han i sin våldsammaste finish stakade sig fram mot Vasaloppssegern.

Då tände det. Jag knuffade Adam ur sängen och övertog ensam den livfulla flickan. Och då blev det med missionärsställningen. Det fanns inte tid för nåt annat. Medan jag dammade på satt Adam i rummets enda stol och väntade på tur med svajmasten höttande mot oss i sängen.

Ja, sen kommer Henning för tidigt (”stjärnregnet kom redan efter tio sekunder”) och det blir upp till Adam Svensson att försvara deras ställning som älskare. ”Han tog vid på ett häpnadsväckande sätt” och ”fäktade på i tjugo minuter”, medan Henning satt på stolen ”med slocknad blick och veke”.

Jag tror inte att Henning bara är medlidsam mot en god vän när han noggrant noterar att Adam Svensson efter tjugo minuters frustande fortfarande inte registrerat nån sädesavgång. Jag tror också han är mycket nöjd över att kunna konstatera detta faktum.

Och förresten! Missa inte del fem: Henning – publikpipparen.

Henning Sjöströms bravader. Del tre: bordellbesökaren.

Av Kalle Lind

den 2008-05-27

i blogg

Vi befinner oss fortfarande bara i mitten av det tredje kapitlet i Henning Sjöströms helt sinnessvaga levnadsskildring Det glatta livet. Platsen är i Paris, dit den unge Henning tagit sej med sin vän Adam Svensson .

I en passage får vi reda på att Hennings medhavda kamera är en dörröppnare som ger inträdesbiljett i alla möjliga miljöer där folk vill förevigas: ”Vi kom till och med in på fnaskavdelningar där vi höll på att bli förförda”.

Ni som till äventyrs inte vet vad ”fnaskavdelningar” är får dessvärre fortsätta sväva i ovisshet – Sjöström pratar bara till de initierade – men vi får å andra sidan veta desto mer om Sjöströms förhållande till ”fnask”. Och till vad som är viktigt att berätta om.

På fyra rader avverkar Sjöström ett besök i Monaco, ”där det fanns mycket intressant att se”, för att sen detaljerat återge hur han och Adam Svensson går för att ligga med horor i Paris. Författaren Sjöström ber inte det minsta om ursäkt för detta, försöker inte bortförklara, försöker ö.h.t. inte förklara eller försvara. Han konstaterar bara kallt:

Återkomna till Paris gick Adam Svensson och jag på ett ställe där det fanns fnask. Vi fick anmäla oss hos en hallick. Jag sa åt honom att vi ville ha ett fnask men att vi hade litet pengar så vi ämnade dela på samma för att det skulle bli billigare.

Börjar ni känna av hur inihelvete knäpp den här boken är? Och nej, fortsättningen är inte vackrare:

När horan skulle göra sig klar fick vi komma in i rummet.

Hon satte sig ned helt ogenerat och tog av sig och vaskade sitt underrede. Så kom turen till oss och hon tvättade mojängen åt oss. Medan hon tvättade gick den upp i enskild ställning. Sen skulle hon ha betalt i förskott.

Hon högg till med ett pris som var ohyggligt för oss. Vi hade hört att det var ett visst pris.

– Det blir ju rabatt om man är två stycken, sa jag.

– Det blir tvärtom dubbel taxa, svarade hon.

Och så dyker det upp en hallick som hotar Henning och Adam Svensson med prygel. Och så tar ”fnasket”/”horan” stackars Hennings och Adam Svenssons pengar ”som ersättning för tvättproceduren”.

Aisopos fabler avslutas som bekant med en sedelärande moral: ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket”, ”Den enes död den andres bröd”, ”Om du väsnas för ingenting kommer ingen tro dig när det är allvar”, ”Girighet är roten till allt ont”.

Sjöströms gamla reseminnen avslutas med att han använder tre rader till att sammanfatta vad vi alla redan räknat ut (och som är det absolut minst spektakulära i hela historien):

Besöket i horhuset kostade oss ungefär 40 kronor i svenska pengar. Snopna gick vi därifrån. Vi hade trott att vi skulle få rabatt så att de skulle kosta ungefär 20 kronor för oss var.

Förtvivlat försöker jag finna en poäng med dessa slutrader. I frustration inser jag att den inte finns.

Efter denna bok har Henning Sjöström anlitats som juridiskt ombud av Jan Guillou (i Keith Cederholm-målet), Björn Borg, de drabbade i Estoniakatastrofen och i p-piller- och bröstimplantatmålen mot Dow Corning. Han har också grundat Juristhuset, som efter vad jag förstår varit en anlitad advokatbyrå, och varit mentor åt Leif Silbersky.

Jag kan inte låta bli att fundera över om alla dessa människor som velat köpa karlns tjänster för perversa summor läst den här boken.

Förresten! Missa inte del fyra: Henning – klittkittlaren.

Henning Sjöströms bravader. Del två: Parispipparen.

Av Kalle Lind

den 2008-05-26

i blogg

Vi läser alltså bröderna Sjöströms – den ökände stjärnjuristen Henning och den okände brodern Ernst – bok Det glatta livet från 1966. Dagens inlägg grundar sig på bokens tredje kapitel. Det har inget namn men låt oss kalla det för ”Henning berättar helt apropå om hur han knullar i Paris på fyrtitalet”.

I detta introduceras vi för Hennings kamrat Adam Svensson. Om detta är en pseudonym har jag ingen aning om; de flesta runt omkring Sjöström borde ändå ha kunnat räkna ut vem som åsyftades och vem Henning hängde ut. (EDIT: på 1960-talet fanns en namnkunnig advokat som hette Sven Adamsson.)

Henning och Adam åker till Paris, där de bl.a. bedriver studier ”vid ett tekniskt institut [—] där tester av olika slag gjordes”.

Övrig plats i kapitlet ägnas åt lite synintryck från tågfönstren, lite svartabörsaffärer och bordeller. Samt åt hinkvis med Calvados.

Henning är pissfull sida upp och sida ner. Han står och skriker mellan husen, slåss med en ryss i en taxi, släpar med sig gatskyltar hem. Till slut hamnar han så på en krog där en ”söt” flicka – Henning påpekar upprepade gånger att hon var ”mycket söt”, ”skön och söt” etc – börjar smeka honom under bordet. Hon fäller sen den helt naturliga repliken: ”Jag måste ovillkorligen gå bort en stund”. Hon ber Henning vänta.

Det hade hon inte behövt säga. Därför att det var omöjligt för mig att stiga av stolen. Om jag rest mig hade jag fått stå i vinkel.

Okej – jag hoppas att ni alla föreställer er den gamle juristen med 180-gradig ståfräs? Bra! Då fortsätter vi. Historien slutar i alla fall med att flickan snor Hennings plånbok, vilket han märker när svällkropparna lugnat ner sig efter en halvtimme. Hennings lakoniska kommentar: ”Det var mitt första möte med fransyskan”.

Det där var bara uppvärmningen. Sen träffar Henning en dansös som utan vidare näckar för honom på stranden. Henning hakar förstås på och så badar dom.

När vi kom upp på stranden igen var jag fullständigt vild. Jag ville genast komma åt henne. Hon hade ingenting emot det. (- ett påstående som genast gör mej övertygad om motsatsen, bloggarens anm.) Likaväl skrek hon av förskräckelse när jag dammade igång. Jag var så ivrig att snabeln råkade gå ner i sanden och det flög gnistor i den svarta natten. I ivern märkte jag inte felpejlingen. Men flickan gjorde det. Och hon var förskräckt.

Ovanpå detta kommer sen en utvikning som jag inte riktigt förstår alla dimensioner av. Den innefattar hursomhelst en noggrant namngiven man – ”Karl-Gustav Stjärnstedt från Häverborg i Skåne” – och en ”brud av märkligt slag”. Anekdoten – nedan citerad i sin helhet – börjar med att Henning väcks av att denne Karl-Gustav Stjärnstedt ligger med den märkliga bruden på Hennings golv:

Han förstod inte ett ord av hennes språk. Hon pratade arabiska. Jag lutade mig över sängbalken och såg honom på golvet med arabiskan. Hett var det i rummet och han var alldeles sjöblöt. Medan de helt ogenerade höll igång inför ögonen på mig och Adam skrek Karl-Gustav:
– Safta för fan! Annars tar det eld i dig.
Men arabiskan förstod inte.

Och ärligt talat, Henning: det gör inte jag heller. Vadå safta? Vad fan betyder det? Och varför är det så spektakulärt att en arabiska inte förstår det? Och framför allt – VARFÖR BERÄTTAR DU DETTA, HENNING? VARFÖR?

Gott folk – vi har bara hunnit halvvägs genom kapitel tre. Jag är ledsen, men vi får fortsätta imorron.

Missa inte del tre: Henning – bordellbesökaren.