Etikett: skägg Sida 4 av 5

Kalvfilé Oscarsson.

den 2008-04-19

Per Oscarsson får väl rimligen kallas folkkär. Näst Allan Edwall och Björn Gustafsson (alltså den riktige, inte göteborgaren) är han den mest profilerade Astrid Lindgren-aktören (folkkärlekspoäng: 1000) och jämte Birgitta Andersson den meste julkalenderskådisen (folkkärlekspoäng: 1001).

Egentligen är det lika märkligt som när Latin Kings sjunger om att spöa aina och Eldkvarn om att bli fulla för kärlekens skull på Skansens allsångsscen.

Oscarsson inledde sin tid i offentligheten med att spela en nattvakt med fetichistiska böjelser för en vaxdocka (Vaxdockan, 1962), fortsatte med den famösa kalsong-och-sexualupplysningsstrippen hos Hyland och kryddade det med att komma in och säja fula ord så fort nån uppstudsig teveproducent vill hjälpa till att spränga tabugränser.

Oscarsson är vad man kallar en sökare (läs tokstolle). Ömsom militant vegetarian, ömsom fårbonde, ömsom ateist, ömsom Jehovas vittne, ständigt jagande och till synes ständigt jagad. En sån som utan att blinka slängde bort sin pensionsförsäkring på ett jättelikt kostymspektakel tillsammans med exploitionsregissören/rättshaveristen Mats Helge Olsson (Sverige åt svenskarna, 1980).

Den mest bisarra posten i hans cv är dock filmen Ebon Lundin, skriven, regisserad, producerad och agerad av Per Oscarsson.

Det var ett stycke film Oscarsson gjorde på sin fritid ihop med folk i kretsen kring Folkets Bio och Stefan Jarl, och som han själv hann lägga ner flera gånger innan premiären. Få hade blivit lessna om han gjort det.

Jag hör till den klick som faktiskt sett rullen. Som radioanställd hade jag lånekort på SVT:s arkiv och hade o-/turen att den faktiskt fanns bevarad när jag inledde en inslagsserie benämnd ”Våra tokigaste filmer” i radioserien Hej domstol!

En sen natt bänkade jag mej i det gamla multimedia-rummet på SR i Malmö (året var 2003, vilket med tanke på mängden rullbandspelare som stod där inne känns märkligt nära i tiden) och satt igenom en timme och elva minuter ohämmad Per Oscarsson.

Man kan väl säga att för den som till äventyrs går runt med ett jättebehov av Per Oscarssons funderingar och utlevelsebehov, får en skräddarsydd film. För oss andra är det mest underligt. Och aningen långsamt.

I filmens första scen står Per Oscarsson i underkläder och luftdirigerar en orkester på stereon. När han gjort det går han och kissar ljudligt samt plockar fram en skjorta. När allt detta väl är överstökat har det gått sju minuter av filmen.

Resten av filmen skildrar lite punktvisa nedslag under en vanlig dag för karaktären Ebon Lundin, Per Oscarssons alter ego. Vi får se Per Oscarsson gå i demonstrationståg i fyra minuter, på krogen i sju minuter och sen sätta sej lite oväntat i en kyrka för att samtal med Jesus i sex minuter.

Vad pratar så Per och Jesus om? Dels om Gud, som Per inte tror på. Och dels om runka, som han tror desto mer på.

Efter avklarad tupprusksdiskussion med Messias, går Per Oscarsson på krogen och tappar bort sin plånbok lagom till notan. Den gastkramande historien om hur han inte hittar plånboken och till slut tvingas att diska ute i köket berättar Per Oscarsson på inte mindre än elva minuter. Därefter får vi se Per Oscarsson diska i ytterligare några minuter.

Och hittills är det kanske inte särskilt konstigt. Per Oscarsson har gjort en film om Per Oscarssons sökande, och valt en lite långsam och eftertänksam berättarstil. Det riktigt riktigt konstiga, det superkonstiga, sker när det gått nästan en timme av filmen.

Det ligger en hög från en hund på en t-banestation. Hundens ägare har gått. Per Oscarsson tar lite från vänster på sej ansvaret för högen. Han börjar torka upp den med en bit papper han har på sej. Han blir brun och kladdig om fingrarna. En grupp ungdomar ställer sig i en ring runt honom och berättar för honom att det är lite äckligt det han gör. Per Oscarsson reagerar som vi alla säkert skulle göra, förutsatt att vi är kliniskt galna: han smörjer in hela sitt ansikte med hundträck.

Ja, och när detta hänt åker Per Oscarsson ut till en klippa och tar livet av sig.

Lustigt nog har filmen aldrig fått nån uppföljare, trots att den antagligen spelade in de fyrtio spänn den måste kostat att göra och trots att den lämnar kvar flera stora stora stora frågetecken.

Det är lätt att vara raljant, men det här tillhör en typ av filmer som tidens tand ganska fort gnager sönder. Oscarsson hade säkert en tanke, men den drunknar i en provokationshunger som säkert var angelägen då men känns väldigt avlägsen nu. Och hur mycket Oscarsson än ville berätta om människans utsatthet i en kall värld (för nåt i den stilen är nog den tänkta poängen), så har han väldigt svårt att flytta kameralinsen från sitt eget navelludd.

Det var inte precis nån som skrek av glädje när det begav sig heller. Undantaget Vilgot Sjöman, en man som själv gjorde märkligt känslokalla filmer om incest (Syskonbädd), hundsex (491) samt alla andra sexuella avarter (Tabu). Sjöman såg nåt som måste ha klippts bort i den version jag sett:

Vad man än kan säga om Ebon Lundin, men inte är den slapp, töntig, utspridd. Tvärtom. Den är klar i linjen, stark i rörelsen, och till slut så kompromisslös att den hart när sätter krokben för upphovsmannen.

Det sista kan jag möjligen hålla med om.

Mer bruchiana.

Av Kalle Lind

den 2008-04-11

i blogg

Jag har faktiskt inte bara den gamle diskusfantomens poesisamling och hans memoarer.

Jag har så klart även Ronja Rövardotter, där Ricky gör en lysande tolkning som stum storväxt man (f.ö. gick han sen ut i pressen med hur mycket kokain det sniffades under inspelningen – Lill-Klippen?) samt alltså Stefan Jarls dokumentär ”Själen är större än världen”.

Vidare har jag ägt ett ex av Agent 69 Jensen – I Skyttens tecken (den danska gladporrfilm där Ricky i tydligt inklippta bilder fläskvalsar med Ingmar Bergmans dotter Anna) och en inspelning av hans ogenerat chauvinistiska singel ”Mej fångar ingen brud”.

Men framför allt har jag följande textilkonstverk, signerat min kompis Karin Lindgård:

Vi har samma initialer så jag brukar säja till besökare att det är jag som gjort den.

Bruchpennan.

Av Kalle Lind

den 2008-04-08

i blogg

Läser Cyril Hellmans gedigna men taskigt korrlästa (Radiotjänsts gamla kurator hette som bekant Lis Asklund, den obese skådespelaren Benkt-Åke Benktsson stavade så klart med k) intervjubok om Stefan Jarl.

Jag dyrkar Stefan Jarl. Jag lägger mig platt för människor som går runt i nåt slags ständigt koffeinrus, fullkomligt besatta av världens och Svenska Filminstitutets orättvisor, ständigt redo för kamp mot Systemet. Han sprutar ur sig statistik om genmanipulerad majs på samma självklara sätt som han njutningsfullt pratar Charlie Parker och Bob Marley.

Mest glad blir jag så klart över Ricky Bruchs medverkan i boken. Stefan Jarl gjorde ju filmen Själen är större än världen, där Bruch får representera en modern Sisyfos. Man anar att de båda temperamenten kattfajtades och björnkramades om vartannat, särskilt när Jarl under inspelningen blev själaglad över att Bruch inte togs ut till Los Angeles-OS 84. Det skulle nämligen göra Jarls film bättre.

Bruch blev lite arg och slog sönder nån dörr. Jarl hade så klart rätt. I den färdiga filmen sitter Bruch mycket riktigt och gråter när han följer OS-diskusen utan att han själv medverkar. Efter Skalle-Pers död kan scenen vara det mest gripande i svensk filmhistoria.

Har Jarl landets största eld, är Bruch landets mest överhettade jätte.

I Jarl-boken berättar Ricky, på sitt fullkomligt självklara sätt, att han har 36 000 videofilmer. Trettiosextusen! Och dessutom har han sett fyrtiotusen (av alltså bara fyratusen inte var värda att tejpa)! Och som om han verkligen skulle kunna ha en chans att veta vilket lägger han i en bisats till: ”bara Spielberg har sett mer”. Av alla människor? På hela jorden? Sett flest filmer: Steven Spielberg. Sett näst flest filmer: Ricky Bruch. Vem har tillgång till den statistiken?

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser och måste rusa lite fram och tillbaka i lägenheten och kolla igenom min bruchiana. Hans memoarer, med den något överlastade titeln Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend, har avhandlats tidigare i dessa spalter.

Via Google trillar jag genast in på klassiska bruchare av typen:

Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4-5 timmar om dagen.

Riktigt Berghagen-glad blir jag förstås när jag hittar Bruchs poesisamling Själ och kropp i bokhyllan, utgiven på det inte överdrivet välrenommerade Kristallförlaget 1975. Då stod Bruch på toppen av en osannolik diskus-och-kula-karriär och tittade ut över ett berg av priser, rekord och tidningsrubriker. Bland damerna, filmerna, tävlingarna och skivinspelningarna hann han tydligen också med att filosofera över livet. Förordet lyder:

I mina dikter vill jag visa att jag inte bara är den store, muskelsvällande Ricky, utan att jag också söker en verklighet utanför mig själv, en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse. Men – vad är det då jag söker? Se sid 105.

Och så bläddar man andäktigt fram till sidan 105 – vadärdetRickysöker?vadärdetRickysöker? – och finner:

SANNING
och
LOGIK

Och är det nåt Bruch verkligen ser ut att fattas när man läser, så är det just logik. Engelska och svenska blandas hejvilt, politik och själsliv likaså, många dikter åtföljs av en kommentar som är om möjligt mer svårtolkad än dikten (”-Va? -Jaså”, ”Tvångsabort kan behövas!”).

”Reflexioner inför en uppsats” (med rimparen lust-juste och snorstopp-topp) verkar hämtade från Bruchs läroverksår, ”10 Mån. Militär (´Black out – wipe out´)” är tankar inför en militärtjänstgöring som han påstår sej ha sluppit pga ”ovan dygnsrytm”.

”Kolpilla” lyder i sin helhet:

Vad som syns i bad,
är bubbla,
efter en sjunkande mullvad,
så sluta grubbla,
över stinkande korvspad.

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Av Kalle Lind

den 2008-02-24

i blogg

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dem.

Han ser ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn.

Han har varit puppet master i några av de gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner. Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sig själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer.

Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att de här manussnubbarna – för det är mest snubbar – har haft tur i oturen. Otur för att de föddes som misfits, tur för att de hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget Silicon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer – någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot – så konstiga röster – en låter som Lord Vader – så udda utseenden – en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn – och så neurotisk framtoning – samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran – bli stjärnor.

På ingen annan plats – och då undantar jag de terapisoffor jag förutsätter att de flesta av dem nött sönder – kan de ha blivit så väl mottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups – för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

De borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar – nu blev de vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dem alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av de exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dem som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold.

Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Charles regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke – han fick för fan säja ”cut!” till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även de/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sig i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten.

Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dem som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säga att han är min idol. Nu är jag trettiotvå och tänker det bara.

Gladiatorns kamp (mot det sunda förnuftet).

Av Kalle Lind

den 2008-02-02

i blogg

En klassiker inom memoargenren är förstås Björn ”Ricky” Bruchs något förvirrade Gladiatorns kamp. Tycker ni titeln är lite självförhärligande har ni fortfarande inte läst underrubriken: Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend.

Träffar ni på nån som påstår sej ha plöjt igenom de över 600 sidorna – tro för fanken inte på mänskan! Det är nämligen en fullkomligt omöjlig bok att tränga sej in i. Ricky hoppar lika djärvt mellan ämnena som mellan typsnitten, och allt i ett fullkomligt furiöst tempo.

På två sidor hinner Ricky redogöra för hur han tack vare ”ceralstimulansia” höll sej vaken i 76 timmar, hur han nästan vann inomhus-EM i ”SOFIA” (Ricky skriver – ibland – stadsnamn med versaler), hur han kom in på Svensktoppen med singeln ”Mej fångar ingen brud” och om sin dotters födelse. Dessutom får han plats med ett foto samt en dikt:

Materia köpes alltid kontant,
varför göres barn på avbetalning,
skyll inte bara mig, din fjant.
felet är samhället, en stor galning

Föreställ er alltså vad karln varit med om för att fylla 600 sidor!

Det mest frustrerande med boken är att det blir svårt att avgöra vad som får Ricky att framstå som mest galen: sina upptåg – ”jag ville vara anonym och svarade med konstiga namn som Theodor Mjölbacke eller Plicklemost i telefon” eller sitt sätt att beskriva dem.

Här ett exempel på Rickys väldigt öppna förhållande till grammatik, kommatering och grafik (och det är fullkomligt slumpvis utvalt):

”En dag kom jag i lunchrummet att sitta mittemot Florence Griffith-Joyce. Jag var mållös (och det säger inte lite) över hennes centimeter-långa naglar målade och olikfärgade naglar. Jag frågade henne, hur hon kunde äta – eller hålla fingrarna i startgropen – utan att knäcka dem, men jag minns inte vad hon svarade. Hon var så vansinnigt vacker att jag bara stirrade. Carol Lewis var också där. Granna töser! Motsatsen mötte jag på kvällen, då en öststatslöperska satte sig vid mitt bord – löperska? Jag kunde inte se, av vad kön hon var.”

Visst får man ett intryck av att han bara sluntit över kursiv-knappen och låtit det stå som det står?

I princip kan man bara blunda, bläddra och hugga med fingret på måfå och genast få en snapshot från en hjärna som antagligen aldrig slutar mala, inte ens när den är övertrött och borde få en mogadon och några timmars vila.

Om inspelningen av gladporrfilmen I skyttens tecken (a.k.a. Agent 69 Jensen): ”Man sade, att jag skulle spela den ena livvakten åt agenten i denna som man sade agentfilm och en dvärg på hela 96 cm skulle vara den andra livvakten. Det lät ju bra.”

Om en utflykt till Monaco: ”Jag satt sedan och tittade på landskampen (förklädd med peruk och västerndräkt) och såg på när Prins Rainier, prinsessorna Caroline och Stephanie (varav sistnämnda var den då absolut vackraste) invigde och delade ut priser. Hon är det goaste jag vet…huh!”

Om pressen: ”I år var det en spansk tidning, som kom med en stor anka. Man påstod nämligen ”att muskler av stål skyddar homosexuella” och hade därvid en bild av mig. Med andra ord påstod man att jag var homo – tydligen hade de ingen aning om mina många frntimmershistorier. Jag försökte stämma tidningen på en miljon kronor och borde nog ha haft Henning Sjöström för att ta hand om saken”.

Sen avslutar han boken med att säja att han nu ska ägna sitt liv åt filmande och ljudläggning samt skriva en bok om doping.

Och för den som undrar: ja, memoarerna är utgivna på eget förlag.

En man med skägg om sex män med skägg.

Av Kalle Lind

den 2008-01-09

i blogg

Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade ”Skäggen”.

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från de sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet – coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären – en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O’Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) – har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar – utan att med en min röja ironin – att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) – och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta – liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda – var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann – och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna – med det överdrivet familjära ”du grabbar”.

”Du grabbar” blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.

Hjälp.

Av Kalle Lind

den 2007-12-10

i blogg

Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan ”Kvalite och arbete”).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar – de medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till – men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet ”Hjälp!” från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

”HJäLP!” var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet ”sjuk humor” i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen ”den vanliga hopern fårskallar” och ”åkerbock”.

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mig glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid – när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet – kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som Tarzan super, säger aporna och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som ”konstiga”.

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om de ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer ”du har skrivit hit – ja, du fick väl hjälp förstås”, en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer ”åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!”

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad – som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden – funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. De nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.

Backstabber!

Av Kalle Lind

den 2007-11-09

i blogg

Nya Galago är ute. En tidning jag läst i snart tjugo år. Jag har samtliga nummer från typ 8 prydligt samlade i mappar. Står det ”anal” på ens visitkort så gör det.

De första numren av tidskriften gavs ut typ 1978. Det första nummer jag har är från 1985. Jag började givetvis inte köpa obskyra artsy-fartsy-serier med flumvänsteristiska undertoner som tioåring. Jag var kanske tretton. Men de gamla numren fick man – långt innan Internet – sitta och leta upp från baklagret längst bak i tidningen, och sen gå till ett postkontor och postgirera i förskott och sen få numren kanske ett halvår senare. Om man alls fick dem, varken Galago eller postverket var några jag skulle anförtro åt barnpassning eller ens soptömning.

Nuförtiden är det kanske inte en högtidsstund omgivet av ett magiskt skimmer, med burkig åttitalspunk på stereon (givetvis tio-femton år för sent) och tre timmars minutiöst bläddrande som gäller. Men tidskriften har sina kvaliteter, och det har varit en ynnest att följa talanger som Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall, Anneli Furmark, Mats Jonsson, Henrik Bromander och på sista tiden Sara Granér från första parkett.

Men vad nu! Jag var visserligen förberedd, men det slår mej ändå som ett knytnävsslag i underredet! Liv Strömquist, kollega och ”vän”, breder ut sig på tre sidor om Cornelis famösa natt 1975 med två transvestiter, den som började som en vanlig glad/tragisk spritkväll och slutade med att karln rispade en transa med brödkniv och sen dömdes till fängelse.

Och den något otympliga löpsedeln ”Känd trubadur i knivslagsmål med män som var utklädda till kvinnor”.

(En parentes: Cornelis Vreeswijk råkar ha en särskild plats i mitt hjärta och min bokhylla. Min son heter Cornelis i andranamn. Det är kanske att överpsykologisera, men jag är inte helt säker på att jag haft skägg om det inte vore för Cornelis. Det är över huvud taget den ende offentlige person som jag är på förstanamnsbasis med – jag är t.o.m. mycket noga med att säja ”Plura Jonsson” och ”Bantar-Björn Thoresen” för att ingen ska tro att jag försöker kokettera med att jag känner dem. Cornelis får på mycket goda grunder vara undantaget från en av mitt livs många märkliga principer.)

Det värsta är inte att jag själv bidragit med researchen. Det värsta är inte att Liv antyder att Cornelis var fysiskt motbjudande. Det värsta är det oförlåtliga sakfelet som smugit sig in i serien: Liv påstår att Cornelis hittar på ”Sportiga Marie” samma kväll som han träffar transorna! Alla vet ju att den skrevs tio år tidigare!

Jag ligger chockad och förlamad i fosterställning på golvet. Tungan ringlar sej ner på hakan, kallsvetten går från tårna upp till det flyende hårfästet. Jag är spastisk och paralyserad om vartannat. Jag har en vilopuls på 300 och blod i avföringen. Så här måste Caesar ha känt sej när han såg att Brutus höll i kniven. Jag hoppas att du fick betalt, Liv! Tretti silvermynt!

Nja, jag skojar bara (nåt jag hatar att behöva skriva, men i skrift syns ju inte ens tonfall). Alla ikoner mår bra av att svärtas ner.

Cornelis Vreeswijk var en man med dubbel moralisk bokföring. Som höll vpk kvar i riksdagen genom att följa med partiledare CH Hermansson på valturné och som samtidigt hade ett mycket kluvet förhållande till skatt. Visst, staten kunde kanske få några allmosor, men först sen Cees själv impulsköpt en guldpenna och kanske en motorbåt.

Men det var människan Vreeswijk. I skalden Vreeswijk märks faktiskt ganska lite av den minst sagt tveksamma kvinnosyn som både hans systrar och f.d. fruar vittnar om. Nog sjunger han om horor, men han ger dem verkligen sin sympati (”Sportiga Marie har min sympati, hon är toppen”).

Samma slags sympati som han ger tjyvar, ungdomsbrottslingar, heroinister, alkisar, socialbidragstagare och fångar, samma rätt till respekt och människovärde.

Att han sen med stor sannolikhet inte problematiserade det patriarkat och den könsmaktsordning som håller de prostituerade på botten, och som han själv var en ganska stolt del av, komplicerar så klart bilden.

Däri ligger också en del av mystiken kring denne osannolike folkhjälte. Han var en slugger och en rucklare som ramlade mellan stödspelningar för almarna i Kungsan och krogshower med Ernst-Hugo och Östen Warnerbring, lika desperat beroende av cash som av bekräftelse, lika böjlig i moralen som han var rakryggad i attityden till sitt arbete.

Ett kräk, men ett ömkligt kräk hellre än ett avskyvärt kräk.

Som nog tålte att skrattas åt. Men mera att hedras ändå.

Det händer att jag tänker på Bob Balaban.

Av Kalle Lind

den 2007-10-20

i blogg

Det finns ett antal människor man skulle vilja byta liv med. Det gäller antagligen inte Bob Balaban. Jag förutsätter att han är lika neurotisk, självupptagen och freudianskt mammafixerad som alla andra judar i showbiz verkar vara. Men hans karriär skulle jag gärna offra några invärtes organ och hela min samling Cornelis-memorabilia för.

Få skådisar är i sej ett kvalitetsmärke. Jag har aldrig förstått människor som ser en film för att en specifik skådis står med på affischen. Det funkade kanske med Dustin Hoffman på sjuttitalet, men aktörskrået är inte kända för sitt goda omdöme. Den gamla vanliga mixen av opiater, scientologi och det faktum att de bor i en kuliss, gör att ganska få av dem i sej är en garant för en films attraktionskraft.

Den som säjer emot mej har inte tänkt igenom frågan.

Bob Balaban är undantaget. Liten, oansenlig, spelar ofta – tro det eller ej med tanke på hans semitiska ursprung – jagad, neurotisk, passivt aggressiv. Hans skådespelarinsatser är allihop förglömliga. Men han har en avundsvärd förmåga att hänga med exakt dom jag vill hänga med.

Han har spelat med i Seinfeld. Han har spelat med i Friends. Han har spelat med i Entourage.

Han har spelat mot Woody Allen i Deconstructing Harry.

Han har skrivit manus, samproducerat och spelat med i Gosford Park, Robert Altmans bästa film sen Short cuts.

Han har regisserat Oz – HBO:s mest underskattade serie genom tiderna.

Okej, vi håller där och smakar på det. Han har alltså medverkat i alla tiders bästa sitcom och några av de mest välskrivna. Han har arbetat med USA:s två bästa regissörer i efterkrigstid. Han har gått runt, kortväxt, mumlande, neurotisk, på setet till Oz och instruerat olika tatuerade skådisar hur de måste stå när dom ska gruppvåldta varann för att undvika oskärpa.

Gott jobb, Bob. Sagt i avund och inte i beundran.

Han debuterade som filmskådespelare i John Schlesingers Midnight cowboy – det vackraste dramat om två missanpassade särlingar som tyr sig till varann och åker till Florida ihop som gjorts.

Han medverkar i Tim Robbins Bob Roberts – den roligaste satir över republikaner och folksångare i oskön förening som gjorts.

Han spelar med i Terry Zwigoffs Ghost world – den bästa och smartaste adaption av en Daniel Clowes-serie som gjorts.

Och inte minst återkommer han i Christopher Guests cast. Guest har i en serie filmer – Waiting for Guffman, Best in show, A mighty wind, For your consideration – grupperat ett gäng lysande improvisatörer runt en mycket lös sammanhängande idé och på kuppen gjort några av de smartaste komedier som aldrig fått vettig distrubition i Sverige som gjorts.

Guests återkommande cast – bl.a. hans forna kompanjoner från Spinal Tap, Michael McKean och Harry Shearer – har svällt för varje film. I och med den senaste har Ricky Gervais äntrat troppen. Balaban har så klart varit med från början.

Hur gör karln? Han har karisma som ett hålfotsinlägg och syns inte i en folkmassa. Vilka trådar har han dragit i? Varför vill Amerikas största komiska begåvningar samarbeta med just honom? Och hur gör han för att varje gång satsa på rätt kort – flera av de här projekten hade få siat skulle få sån status med tiden?

De svaren har antagligen bara Bob själv. Och hans psykoanalytiker, för det förutsätter jag att han har en.

Fler män med skägg.

Av Kalle Lind

den 2007-09-07

i blogg

Cornelis dog 1987, vilket är 20 år sen. Han är fortfarande Metronomes mest säljande artist.

Då och då droppar det in nya Cornelis-relaterade böcker och skivor. Det mesta är ointressant. Cornelis gamla körtjej – numera solotant – Inger Öst har gett ut en coverplatta. För att spä på intresset är Jack Vreeswijk och Stefan Sundström med och körar på två-tre låtar, medan Persbrandt läser några Cornelis-dikter.

Inget högprioriterat jobb för Persbrandt, kan man bl.a. utläsa av omslaget. Samtliga bilder på Persbrandt visar en semestertjock Gunvald Larsson i nåt slags Ullared-outfit med keps och neonfärgade cykelbyxor, plåtad i studion vid inläsningstillfället. Han hade alltså inte ens tid att stanna på en ordentlig fotosession.

Bengt Sändh – som jag kom att tänka på häromdan – har gett ut boken Cornelis i mitt minne. Den är väldigt anekdotisk och handlar som dom flesta Cornelis-böcker (det finns två seriösa biografier, en doktorsavhandling och ett par gamla-polare-minns-volymer) ganska mycket om knark och fylla och damer. Som vanligt fascineras man av det här med knarket.

Bengt Sändh och Cornelis drack te och åt bantningspiller och ersatte på så sätt lördagsfyllan. Det är så konstigt. Knark är så ungdomligt, och dom där figurerna är så gubbiga.

Jag inser så klart att Sändh och Cornelis på sextitalet var relativt unga, för att inte säja yngre än vad jag själv är nu, men förr blev man gammal mycket tidigare. Och Cornelis med sitt skägg, sin rondör och sina bittra livserfarenheter framstod som sextio redan när han debuterade, 27 år gammal. Och sen förblev han sextio, oaktat att han dog vid femtio.