I senaste numret av Populär Historia citeras ur ett samtida vittnesmål om Carl Michael Bellmans sista (beskrivna) föreställning 1794. Skalden sägs ha gett ett förvirrat intryck – tankarna går till Per Oscarsson – och förefallit apatisk. Han inledde lite odramaturgiskt med att sjunga en mycket sorglig visa om Gustav III:s ryska krig, som fick publiken att falla i gråt över stupade män och en död monark.
Efter en stund kom någon på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sig och började härma diverse blåsinstrument och hojta slumpmässiga fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken – de skrattade ”mer än de orkade”.
Det som fascinerar mig mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans ”besynnerliga” klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mig offentligt i något så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:
Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt arsle.