Etikett: sjuttital Sida 8 av 11

Cabaré Öppen kanal.

den 2008-12-22

Min vän Bengt Strömbro (som för övrigt sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mig en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett så kallat satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden – det vanligast förekommande ordet är ”Bohman” – och bar den något pretentiösa underrubriken ”listiga lögner och sataniska sanningar”.

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).

Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer ”njurens lunga” istället för ”hjärtans gärna”. Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

”Satir” betyder för övrigt fortfarande – hos de fyrtitalister som har vetorätt – ”elakheter om riksdagspolitiker”. Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt.

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och sådana har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

Proggiga barnböcker del 32: Måns och Mari från vår till vinter.

Av Kalle Lind

den 2008-12-15

i blogg

Det här är egentligen en filosofisk-existentiell bok för barn snarare än en politisk. Till bleksiktiga akvarellbilder berättas om barnen Måns och Mari som bor hos ”en liten tant” som heter Matti.

Årstider kommer och går och författaren Kaj Beckman – som är en kvinna – lägger stor vikt vid att lära barnen vad ”kamferspindelskivling” och ”höggul fingersvamp” är. Detta när hon inte låter barnen och Matti brottas med De Stora Frågorna:

Somliga får leva länge och andra lever bara en kort tid på jorden. Vad som kommer efter, det vet vi inte. Det är den stora hemligheten som vi alla undrar över. Men ingen är ensam, för alla har döden tillsammans.

Det intressanta är att boken är från sjuttitalet, och på sjuttitalet trängde sej det politiska på ett självklart vis in i alla sammanhang. Efter påskris och majbål kommer naturligtvis första maj:

– Vart ska du gå, Matti? frågar Mari.

– Jag ska demonstrera mot krig och svält och allt annat som inte är bra i världen, svarar Matti. För i dag är det första maj och då brukar folk samlas och demonstrera.

De går till torget, där alla som ska vara med i demonstrationståget håller på att samlas. Somliga bär på plakat där det står skrivet vad de skulle vilja ändra på i världen.

När tåget sätter i gång säger Mari:

– Så bra att vi kom med dej, Matti! Så är det flera som visar vad dom tycker.

– Ja, jättebra var det, säger Matti.

Hon har läst högt texterna på plakaten. JORDEN ÄR ALLAS HEM står det på ett. ALLA MÄNNISKOR ÄR SYSKON står det på ett annat.

– Då är jag din bror, Matti! Va bra! säger Måns.

Det var bara på sjuttiotalet nån inbillade sej att en grabb i förskoleåldern längtade efter att idka syskonskap med en gammal tant.

Proggiga barnböcker del 29: Ville Valle & Viktor. Första mötet med den Mystiske Mannen.

Av Kalle Lind

den 2008-12-03

i blogg

Ville, Valle & Viktor är kanske de mest urtypiskt proggiga barnfigurerna, Staël von Holsteins värsta mardröm, fortfarande det mest flagranta beviset på den nyliberala tesen om publice service-vänstervridningen. Liksom Kåldolmar & kalsipper var det ett underligt möte mellan å ena sidan fantasi och sång och å andra sidan smutsgrå plakatpolitik.

De tre figurerna – besserwissern Ville (de tusen konsternas man), vindflöjeln Valle (de 999 konsternas man) och ifrågasättaren Viktor (en levande docka) – debuterade i en av Beppes lördagsunderhållningar 1969. Trojkan gjorde sen ett par teveserier (1970och 1977), så småningom förevigade på LP, ironiskt nog belönade med just en sån Grammis som proggrörelsen såg till att avskaffa.

I korthet: Björne, Kapten Zoom och han som spelade Helge i Rederiet är tre ambulerande gatumusikanter, som med hjälp av Valles bok ”Farfars praktiska råd” försöker orientera sig i ett samhälle som fyllts med avgaser, betong och profitbegär. Viktor frågar ofta ”varför”, Ville försöker auktoritärt avfärda med ”därför”, Valle försöker vara kompis med bägge.

Två böcker blev det också. Första mötet med den Mystiske Mannen är den första. Den Mystiske Mannen slår till igen är den andra.

Om skivorna trots allt har kvar charm i och med Anders Linders stammande replikleverans och ruffa gatusvängsarrangemang, är böckerna tämligen träiga. I en passage läser Ville i Farfars praktiska råd att Stureplan ”är en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden”:

Så var det kanske på farfars tid. Men nu är Stureplan inte längre en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden, det är en bullrig och otrevlig plats i hjärtat av staden, och just den här dagen ångade den av upplöst asfalt och avgaserna flöt som dimmor kring Villes och Valles och Viktors huvuden.

Viktor, som ju är en levande docka född i Burgund på 1300-talet, kidnappas av en mystisk man i lackskor (på sjuttiotalet var alla fiktiva direktörer fashionabelt klädda, detta trots att samtidens mest hajpade direktör var Simon Spies). Direktörens syfte är både dunkelt och diaboliskt:

Tänk bara, en levande docka som kan arbeta lika bra som en arbetare. Ja bättre. Vanliga arbetare går ju så lätt sönder. Och så har de så mycket krav. På löner och arbetsförhållanden och på att vara med och bestämma, ja jag vet inte allt.

Således sätts Viktor att arbeta vid en maskin, kontrollerad av en tidsstudieman enligt tidens hippaste trend hos fabrikskapitalet – MTM (Methods-time measurement):

– Står man så hela dagen, undrade Viktor upprört. Varje dag, måndag tisdag onsdag torsdag fredag, varje vecka? Hur orkar man det?
Han frågade en arbetare som gjorde samma rörelse 20 gånger i minuten. Men mannen hörde inte. Blicken var fästad på samma plats och han rätade inte på ryggen.
– Stör honom inte, sa testmannen omtänksamt. Här jobbar de på ackord.
– Vad är ackord?
– Det är när man får mera betalt ju fortare man jobbar, sa testmannen. Då har man inte tid att prata strunt.

Efter en del ganska festliga förvecklingar och maskeringar lyckas Ville och Valle frita sin kompis/docka. Viktor pustar ut och läsarna får en lagom fantasieggande sens moral:

– Vem är det som tjänar på att de arbetar så där då, sa [Viktor] sen.
– Den mystiske mannen, föreslog Valle.
– Just det, sa Ville. Det måste löna sig att ha fabriken, förstår du väl.
– Vem är egentligen den där mystiske mannen, undrade Viktor. Och varför gör folk som han säger?
– Han är en sån som äger och bestämmer, sa Ville.
– Men det måste väl vara de som arbetar i fabrikerna som bestämmer, sa Viktor upprörd. Det måste det väl, Ville.
– Njae … det är inte så enkelt det där förstår du Viktor. Nu är det som det är. Det har det alltid varit.

2008 finns knappt några fabriker och följaktligen inga barnböcker om fabriker. Dyker Anders Linder upp i barnprogrammet Vintergatan – nota bene: utan att ventilera en enda åsikt – skriker diverse nyliberala bloggare i gäll falsett om statstelevisionens uppenbara stalinism. Samma statstelevision fyller sin barnkanal med Byggare Bob och Rorri Racerbil och den tecknade Mr Bean.

Jag säger inte att det var bättre förr av den självklara anledningen att det inte var det. Men saker var annorlunda förr. Jag vägrar att tro att ett enda Anders Linder-indoktrinerat barn växte upp till en elak människa. Jag har inga problem att föreställa mej att Johan Staël von Holstein uppfostrar sina barn till monster.

Högerhittar del 1: En sång om friheten.

Av Kalle Lind

den 2008-12-01

i blogg

Carl-Anders Dexter ”heter” en snubbe som tidigt blåste i varningspipan (”Dexter” är som bekant latin för höger). Redan under det sjuttital man brukar kalla ”det röda” (dvs. det decennium då sossarna förlorade makten till borgarna) gav han ut sin första skiva. Denna hans andra kom 1981 och är en brinnande protest mot förtrycket i öststaterna och framför allt mot kommunistiskt väggklotter.

Plattan En sång om friheten är ett slags inverterad proggplatta, där den gode Carl-Anders och hans medmusikanter från närmsta finlandsfärja ringat in vänstermusikens beståndsdelar och försökt hitta deras raka motsats.

Istället för förtryck i Vietnam och Chile sjunger Dexter om förtryck i Afghanistan och Moskva. Istället för utflippade jazzfusionexperiment dansbandskomp med elorgel. Istället för storslagna folkkörer en ensam överdrivet artikulerad man med teveglasögon.

Titellåten ”En sång om friheten” är en bakochframvänd Björn Afzelius-låt:

Och från land och stad
ljuder samma krav
Om friheten – om friheten
Den stiga ska till slut
och få större kraft än krut
Om friheten – om friheten

Den gnolas i Moskva, Berlin och Budapest
Den nynnas i Warszawa, Prag och Bukarest

Afzelius hade sjungit Nicaragua istället och gubbrockat lite svängigare och sjungit med nåt slags övertygelse. Dexter kom fram pre-Reinfeldt, på den tiden då det fortfarande var ball inom högern att vara cynisk och oberörd. Han sjunger som en ovanligt lillgammal ordförande i Moderat Skolungdom.

Men nödrimmen känner inte av nån höger-vänster-skala.

”Dig ska vi knyta upp svansen på!” är en hotsång i en tradition från Nationalteatern. Deras första platta Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot! innehåller bland annat raderna:

Vi ska hälsa på nån gång hos dom som äger Göteborg
som hittar på all skit i stil med Frölunda Torg [—]
Vi ska riva varje förort och besegra hela stan
Sänka alla pampar i nån djup ocean

Ytterst går retoriken tillbaka på Jesus och ”de första skola bli de sista” och snickaren i Röda rummet och hans glödgade brandtal:

Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi…

Dexter och hans organiska organister meddelar att:

Du som står på torget
med ditt röda magasin
Sprider din villfarelse
med en överlägsen min

Jag varnar dig att illa det kan gå
Dig ska vi – dig ska vi – dig ska vi knyta upp svansen på!

Du som klistrar lappar
på var och varannan mur
för att du vill få till stånd
en röd diktatur

Jag varnar dig …

Du som demonstrerar
under röd paroll
Tomma tunnor skramlar mest
men IQ:n den är noll

Jag varnar dig …

Ett par av Dexters alster drog säkert ner stora skratt bland seglarskorna och vindjackorna i MUF. I politiska kretsar behöver som bekant inte skämt vara roliga så länge de misskrediterar motståndare. I ”Tjejer” sjunger Dexter om sina preferenser gällande motsatta könet (att döma av omslagsfotot var tjejer för Dexters del mer en fråga om teori än praktik):

Tjejer – arga och snälla
Vanliga och rätt originella
Tjejer som är att föredra
Tjejer – smarta och dumma
pratsamma och nästan stumma
Alla kan väl vara bra att ha

Men aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
gå i säng med en tjej som är kommunist

Och i ”HCN” gör Dexter diverse fyndiga kopplingar mellan vänsterfolk och ohyra:

Runt omkring oss hus har rasat
Varje dag så rasar fler
Kom och stoppa dessa röda
Snälla ni, jag ber, jag ber

Skicka över några män
skicka över några män
skicka över några män
Kom och rök ut dem med HCN

Övriga Dextertexter att nämna är ”Björntjänster”, som fyndigt alluderar på den ryska björnen, och ”En kärlekstragedi” om svensken Sven och östtysken Gretel. Jag blir inte klok på hur mycket som är tänkt att vara roligt och vad som är ofrivillig komik. Min gnagande misstanke är att det jag skrattar åt är Dexters djupt kända tankar, och det jag blir illa berörd av är hans humor.

Carl-Anders Dexter och hans högermuzak motbevisar den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik. På samma gång understryker han den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik som går att lyssna på.

Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.

Av Kalle Lind

den 2008-11-26

i blogg

James Hollingworths och Karin Liungmans gemensamma debutplatta för barn, ”Barnlåtar” (1974), är mer proggig i betydelsen ”vi kan göra låtar om vad vi vill men inte minst om samhällsfenomen” (jfr Blå Tåget) än ”vi gör musik som ska ackompanjera borgerlighetens nära förestående och synnerligen blodiga död” (jfr Knutna Nävar).

Man ska inte glömma bort den flummigt livs- och fantasibejakande sidan av den svenska musikrörelsen, ofta irriterande i sin obegriplighet, men samtidigt sant subversiv och alternativ. Säja vad man vill om Träd, gräs och stenar eller Samla mammas manna, men det är tammefanken inte dogmatiskt. Pårökt, experimentellt och skitjobbigt – ja. Uppfordrande, pedagogiskt och förnumstigt – nej.

James och Karin gör visserligen några mer traditionellt Televinken-pedagogiska låtar om att se sej för i trafiken och använda flytväst och tandborste och inte sätta eld på skogar i onödan.

Dom låtarna överskuggas dock av besynnerliga texter om att det är ”dags att skaffa katt igen” (med motiveringen: ”det var så länge sedan sist”) eller dialogvisan Ebert, som börjar i ett löst samtal om grodor i fickan och pappas jobb men mynnar ut i en orgiastisk hyllningskör till majs.

Men mitt i det fantasibejakande är James och Karin missnöjda med samhället. I den mest berömda låten på skivan, ”Älgarna demonstrerar”, läser älgarna upp sina paroller:

Vi älgar kräver:
För det första – totalt förbud mot all jakt i skogen
För det andra – stoppa alla kalhyggen
och för det tredje – fri passage över alla vägar

Att älgar i verkligheten gillar kalhyggen (förlåt: föryngringsytor) kan vi lämna därhän. Poängen är att en barnlåt där begrepp som ”demonstrationer” och ”paroller” nämns oförklarade, bara kan ha skrivits på sjuttitalet. Naturdyrkan och tillkämpad skogsromantik har säkert funnits sen den förste svensken motiverade för sina barn varför i helvete han slog ner bopålarna i ett land med ständig tjäle, men bara på sjuttitalet paketerade man romantiken i politiska lösningar.

Jag förutsätter att ”Älgarna demonstrerar” fortfarande går varm på Miljöpartiets kongresser.

Mer implicit är den associativa ”Har du grävt någon grop idag?” där James Hollingworth ställer några anklagande frågor till den förmodat underårige lyssnaren:

Har du sett någon häst idag?
Har du tittat utanför din dörr?
Det finns så många saker
du borde se …
Till exempel:
Vem har ett hjärta
och vem har det ej?
Jag börjar bli orolig för dig
– just för dig

Civilisationskritiken blir som tydligast i slutklämmen:

Varför vill alla bo i en stad?
Dåliga lungor och ingen glad
– ingen glad

Den kommer dock tydligast till uttryck i ”Sagan om Stefan”, det talade partiet som gudskelov låg sist på sida 1 så man enkelt kunde hoppa över det även på den analoga tiden. Hollingworth berättar en historia om en pojke som flyttar ut i en skog, där en myndighetsperson kommer och kräver att han ska ha en brevlåda. Sagan mynnar ut i en sång i den mer pissljumt anarkistiska traditionen:

Ska man ha brevlåda nu
och vad är byggnadslov för nåt
och varför får man aldrig göra
som man vill
när man är snäll?

Jag gissar att man även kan tolka visan om brevet som kommit bort på posten som svidande kritik mot ett postverk som inte fungerade heller på tiden när det var helstatligt. Men det kan vara att övertolka.

”Barnlåtar” är en skiva jag spelat betydligt mer än dom Smiths- eller Dylan-skivor jag gärna framhävde som världens bästa under mina Popläsarår. Texternas konstiga hopp mellan ämnen och infallsvinklar skapar samma feberrusiga kreativitetskänsla som Beatles vita album, där högt och lågt och politiskt och banalt och enerverande blandas lika ostrukturerat.

Dessutom svänger det om Barnlåtar. James och Karin drygar ut ljudbilden med ”knäppmoj”, ”tandborste” och ”nagelfil”, och bakom dom på bas och trummor står Mike Watson och Roger Palm – samma gubbar som skapade sväng åt hyfsat framgångsrika akter som Björn Skifs, Abba och Ted Gärdestad. Och inte minst kompade Ola Magnell, den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft.

Som proggplatta är den helt okej och doftar fortfarande lagom mycket Timotej, Patchouli och tilläggsisolering. Som svängplatta är den omistlig.

FOTNOT: James och Karin gjorde även plattan och radioprogrammet Djurens brevlåda. Hollingworth gjorde också Halvfemhuset innan han blev webbdesigner och krögare. Nu har han slagit sig ihop med Jojje Wadenius i en barnfunkens supergrupp som säkert gör dagens sjuåringar extremt nostalgiska.

Silberskys selektiva minne.

Av Kalle Lind

den 2008-11-09

i blogg

1976 greps den s.k. ”bordellmamman” av svensk polis, misstänkt för koppleri och sedermera koppleri med underåriga. Det är en synnerligen rörig härva, av Palme benämnd ”sliddersladder”, som lyckades smutsa ner minnesbilderna både av dom som eventuellt gick till horor och dom som eventuellt ljög om att andra gick till horor.

Jag tänker inte ta ställning. Jag har inte sett någon riksdagsman, partiledare eller SAF-lobbyist betala för sexuella tjänster. X antal prostituerade och x antal polismän påstod visserligen att det var så, men å andra sidan påstod rikdagsmännen, partiledaren och SAF-lobbyisten att det inte var så. Så vem ska man egentligen tro?

Inte helt oväntat försvarades bordellmamman – ett missvisande medienamn eftersom hon egentligen inte drev en bordell utan en telefonkopplingscentral – av Leif Silbersky. Han har som bekant tagit sig an massmediala mål även senare.

Enligt författarna till ”Makten, männen, mörkläggningen” (2003) – Deanne Rauscher & Janne Mattsson – besökte Silbersky och åklagaren tillsammans bordellmamman i cellen. De inhämtar detta bl.a. från åklagaren själv. De ser det också i häktets besöksjournal. Dock råkar just den sidan vara utdragen när de kommer tillbaka för att ta en kopia.

Det är kanske fria fantasier alltihop, vad fanken vet jag, men nog är det fascinerande att läsa Silberskys ”försvar” (och betänk nu att han är landets mest bekante försvarare) när han blir uppringd ett kvartssekel efteråt:

”Det gäller målet mot [bordellmamman] och det så kallade bordellmålet”.
”Jaha, jag kommer inte ihåg någonting”.
”Det är 25 år sedan.”
”Det hjälper inte, jag är 64 år nu, så … Jag har inget minne av det. Det är helt borta. Jag har jobbat så aktivt under de här åren.”
”Men du hade ett möte med [åklagaren] och [bordellmamman] innan rättegången. Ni lade upp strategier inför rättegången.”
”Jag träffar aldrig en åklagare tillsammans med en klient och lägger upp strategi, aldrig!”

Kunde han inte komma upp med nåt bättre än att han inte minns? Det är en av århundradets mest spektakulära affärer – landets polischef antydde att ministrar hade förbindelser med den kriminella nomenklaturan! – och Silberskys minne är helt utraderat. Det gapar tomt. Det har blivit en vit karta. En bränd åker. Ett stort vakuum.

Men kom igen, Leif! Du minns ju att du har exakt 1809 låtar i din mobiltelefon – bl.a. ”avkopplande musik, pianomusik” – och att din bok Och tiden den stod stilla drog in fyra miljoner till Cancerfonden för sexton år sen. Det har jag sett hos Luuk alldeles nyligen.

Det lustiga här är att Silbersky minns just att han INTE träffade åklagaren med klienten, men i övrigt ingenting – nada, rien, nothing – av detta sensationella mål, som måste ha tagit så mycket tid och energi och trixande och fixande i anspråk.

Vad har man för urvalsprincip när man kan erinra sig när man hörde talas om Barbra Streisand första gången, men inte ens minns att man över huvud taget försvarade löpsedelskvinnan för dagen långt senare?

Jag känner på nåt sätt besvikelse. Jag trodde i min naivitet att advokaten som gärna antyder att det var han som förde in retoriken i svenska rättssalar kunde komma upp med nåt spirituellare. Nåt kvickare. Nåt fiffigare.

För att hänvisa till att man är så ohyggligt gammal när man är 64 (och självgott säjer att man ”ska gå ned till heltid när han fyller 75”) måste ju betraktas som en usel plädering.

Och att säja att man inte minns nåt innan man ens fått en fråga kan ju inte enligt några parametrar anses trovärdigt.

Jag säger inte att Silbersky gjorde nåt fuffens. Jag vet inte ett dyft om juridik; det är kanske helt normalt att åklagare och advokat förhandlar med den tilltalade tillsammans och det kanske är så att journalisterna och åklagaren ljuger om att det har skett. Det enda jag säger är att jag hoppas att Silbersky är bättre på att försvara andra än sig själv.

Dagens horoskop.

Av Kalle Lind

den 2008-10-31

i blogg

Att försöka sätta sig in i ”Bordellhärvan”/”Geijer-affären” är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttiotalet slutar med att snutarna konstaterar ”men dom stora bovarna får vi aldrig fast”).

Den bisarra historien sträcker sig över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

Det är ju normalt inte så argumentation fungerar – ”det är så här därför att jag säjer att det är så här!” – men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.

2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden – Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc – men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister – med hälsning till Bratt – ”skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar”.

3) Thage G. Peterson – en av Palmes närmsta män – försöker i sin memoarbok Resan mot Mars få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda – Fälldin.

Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 – det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna – och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttoitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.

Avdelningen för märkliga monumentala män: Fleming Broman.

Av Kalle Lind

den 2008-10-24

i blogg

Jag vet inte riktigt hur välbekant Fleming Broman nånsin varit för allmänheten. Antagligen hyfsat namnkunnig för den som följde det sena sjuttitalets skandalpress.

1982 bestämde han sej i alla fall för att släppa en oerhört öppenhjärtlig skildring av sitt och stockholmskriminalitetens sjuttital. Han valde att ge boken titeln ”Ursäkta, mitt namn är Broman”, som syftar på den gamla Ernst Rolf-kupletten ”Ursäkta, mitt namn är Boman”, som Hasse Alfredson refererar till i sin monolog ”Gamle man”, vilket ger ungefär hundratusen miljarder stofilpoäng efter min skala.

Fleming Broman var dock ingen stofil på det sättet. Han var mer av en fifflare. Han drev den ärevördiga krogen på Sandhamn, där wallenbergarna och deras kumpaner i Kungliga Svenska Segelsällskapet höll hov om somrarna (Karl Gerhard: ”I KSSS kommer inte en katt in bland hermelinerna! Ty segling och klasskillnad hör ihop!”)

När han inte serverade kaviar till potentaterna, kokte Fleming Broman amfetamin i källaren. Sen gick han på horhus och umgicks med tidens bordellmamma Doris Hopp (där han troligtvis umgicks med landets f.d. justititeminister). Han lyckades vid ett tillfälle driva Stockholms mest etablerade konstnärskrog Prinsen till konkurs och utskänkningsförbud.

I sina memoarer vill den gode Fleming noggrant redogöra för sin bana. Efter hundra sidors läsning har Fleming inte begått andra brott än bolagsfiffel och skattetrix. Han startar nån oerhört framgångsrik arkitektfirma som han tömmer på tillgångar (och har en fru med MS som han lämnar för att hon är ”för jobbig”).

Sen är det lite enarmade banditer och lite luftfakturor och lite annat sjuttiotalsfiffel (jfr Bert Karlsson), uppblandade med Fleming Bromans lätt kontroversiella åsikter: bl.a. hävdar han ”liksom de flesta amerikaner som faktiskt har negrerna på hemmaplan, att de är lata”.

Men det riktigt intressanta med den här boken är dock Fleming Bromans sätt att lämna ut sina gamla kumpaner. På försättsbladet står:

Med risk för sin egen personliga säkerhet har Fleming Broman valt att så långt det varit möjligt avslöja alla med sina riktiga namn.

Den principen drar han in absurdum. Alla hängs ut och namnges. Varenda kommungubbe som Fleming betalt under bordet, varenda småskojare i Stockholms svartspritsvärld, varenda bartender som skickat folk vidare till Flemings svartklubbar och svarta lägenhetskontrakt. Kumpaner, pälshandlare, ”riksbekanta skojare”, kollegor i spel- och byggbranschen och inte minst Snoddas gamle manager Torsten Adenby, som verkar ha varit spindeln i Stockholms svarta lägenhetsnät.

Och de flesta får så klart också en liten extra armbågsstöt på vägen:

Jag fick ta upp ett lån på huset i Kälvesta på 50 000 kronor och skjuta in i företaget med löftet att få tillbaka halva den summan av Christer. Jag har ännu inte sett röken av dessa pengar.

Förutom de som verkligen hudflängs:

Själv kallade han sig ”mannen med guldkuken”, vilket kanske krävdes för att han skulle lyckas vinna kvinnornas ynnest. Han var totalt charmlös, slafsigt klädd och ständigt försedd med en präktig prilla under överläppen.

Han är väldigt frank också mot sig själv – han kallar uttryckligen ett av sina bolag ”mitt gamla mutbolag” – och konflikträdda jag läser med en konstant orosklump i magen. Vad mycket spö han måste ha fått efter att boken publicerats! Givetvis är den mestadels skriven inne på kåken, och där kan man begära isolering för sin egen säkerhet, men sen då? Vågade han sticka snoken utanför dörren? Eller hade han redan ordnat ett inkognitoliv på spanska solkusten?

Jag googlar ”Fleming Broman”. Spåren tar slut strax efter den här bokens utgivning. Han kanske upplöste en identitet och antog en annan. Kanske hade han trots allt en pyttesmula överlevnadsinstinkt.

Avdelningen för pysslingporr.

Av Kalle Lind

den 2008-10-22

i blogg

Det här är naturligtvis förkastligt ur en moralisk synvinkel. Som feminist och vän av småväxta måste jag naturligtvis ta avstånd från en film om hur en mycket kort dansk kille systematiskt plågar kvinnor. Usch och tvi säjer vi till denna sjuttiotalssexploatering av allt som är spektakulärt och naket. Tacka vet vi Höga Visan.

Men det är naturligtvis roligt att en film lanseras med en tagline som: ”Filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte!”

Och med en annan som: ”Någonting är ruttet i Danmark. Han heter Olaf”.

Och med en baksidestext som:

Han driver ett slitet vandrarhem tillsammans med sin mor. Utöver sin tillverkning av leksaker, sysslar han mestadels med sadism, droger och kvinnohandel. I vindsvåningen håller han ett flertal unga kvinnor instängda och nerdrogade. Han är världens mest ondskefulla dvärg och innan solen gått ner kommer han ha snärjt ännu ett oskuldsfullt offer till sin lya av syndafördärv.

Fast roligast av allt är nästan att regissören givetvis heter Vidal Raski. Det är precis vad jag förväntar mig att galna påtända misogyna sjuttiotalsdemonregissörer ska heta.

Proggiga barnböcker del 27: Gräddvargen.

Av Kalle Lind

den 2008-09-30

i blogg

Det här är en ”barntillåten pjäs om koloniala attityder”. Rollistan ser ut som följer:

GRÄDDVARGEN
FOLKET (2-20 personer)
MDODINGO – senare kallad LILLA GRÄDDVARGEN

Det vill säga att den kan spelas på fyra-tjugotvå personer. Gissningsvis kan tjugo pers ge en bättre illusion av Afrikas samlade befolkning än två.

Figuren Gräddvargen, iförd vit lammskinnsmössa, representerar den moderna västvärlden. Han dyker upp i Afrika, där folket odlar ris och maniok och i talkör ropar ”MANIOK! MANIOK!”. Gräddvargen inför på nolltid kapitalism och bankar ner en svensk flagga på afrikanernas mark.

GRÄDDVARGEN: Detta är tecknet på att jag upptäckt ert land.

FOLKET: Men vi bor ju här…

GRÄDDVARGEN: Ja, ni bor här, men jag har UPPTÄCKT landet som ni bor i. Jag far omkring i hela världen och slår mig ner i land efter land. Detta kallas för att UPPTÄCKA. På det sättet har jag fått vänner över hela jordklotet. Ska vi inte fira att jag har kommit just till ert land?

Och på imperialistens vis tvingar han afrikanerna att ändra sin urgamla folkvisa ”Jorden är härlig” till ”Härlig är jorden”. Sen börjar han försåtligt roffa åt sej av afrikanernas mark, ris, guld och arbetskraft i utbyte mot krimskrams.

Han lurar på stackars Mdodingo ett stycke tyg på avbetalning. Och så kommer då avbetalningstillfället:

GRÄDDVARGEN: Men varför har du ingenting med dig? Det står ju på lappen här att du ska betala med ris och bananer.

MDODINGO: Det kom inget regn i år heller. [—]

GRÄDDVARGEN: Det var mycket tråkigt. Men du ska inte vara ledsen för det. Jag vill nämligen inte ha några saker längre. Jag vill ha någonting annat i stället.

MDODINGO: Men jag har ju ingenting.

GRÄDDVARGEN: Det har du visst. Jag vill ha – DIG.

MDODINGO (ryggar tillbaka): Mig?

GRÄDDVARGEN: Det finns mycket pengar i dig.

MDODINGO: Pengar? Det har jag inte märkt.

GRÄDDVARGEN: Kom fram ska jag visa (känner på den skuldsattes muskler, synar hans tänder etc.) Det var inte illa. Kanske lite undernärd, men ganska frisk ändå. Du börjar arbeta för mig förstås. Du arbetar för mig och sen får du lön av mig och med dom pengara kan betala mig vad du är skyldig. Begrips?

Så blir Mdodingo Lilla Gräddvargen, överlöparen, förrädaren, som vänder sej mot sina egna forna kamrater.

LILLA GRÄDDVARGEN: Bara din skyldiga min säger tydligt att du höll på med något förbjudet. Och du där. Håll tyst!

FOLKET: Jag har väl ingenting sagt.

LILLA GRÄDDVARGEN: Nej, men du TÄNKTE säga!

Men Afrikas befolkning inser att de blivit lurade och gör revolution. De rycker åt sej den käpp Gräddvargen viftat med genom föreställningen och skanderar ”Gräddvargen – skitpropp”, ”Gräddvargen – knaspotta” och ”Käppen åt folket!”

Gräddvargen och hans lakej flyr och folket stämmer upp i ”Jorden är härlig”.

Som satir och allegori betraktad är ”Gräddvargen” inte alldeles oäven. Konstigt vore väl f.ö. annars; författaren Göran Palm var en av 68-rörelsens litterära chefsideologer (av extremvänstern visserligen misstänkliggjord eftersom hans ”En orättvis betraktelse” gavs ut på det borgerliga Bonniers) och sedermera landets störste sverigeskildrare – åtminstone på blankvers.

Och Siv Widerberg har vi rapporterat om tidigare.

Som barnpjäs däremot är dramat mer tveksamt. Mest för att det måste tett sej svårbegripligt för telningarna. Och då syftar jag inte bara på allegorin över en kolonialism som de rimligen var knapphändigt insatta i – det måste ha precis lika obegripligt varför Afrikas befolkning – två personer – stod och vrålade ”MANIOK!” i talkör.