Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: sjuttital Sida 7 av 11

Nä, baske mej att de gör såna barnböcker nuförtiden! Del typ valfritt jättehögt tal.

Fyra lejon äter middag är en Pixi-bok, avsedd för de minsta. Den handlar om ganska exakt det titeln utlovar. Fyra lejon äter zebra med spenat vid köksbordet, yngsta lejondottern spiller ut mjölk på lejonpappan, som tröstar med att han som tur var bara har ”den här gamla slängpälsen” på sig. En typisk sjuttiotalsinteriör, med den pyttelilla skillnaden att lejon normalt inte åt just vid köksbord eller drack just mjölk heller på sjuttiotalet.

Men det typiska blir extra tydligt när det dags för familjen att glida över till dessert:

På sjuttiotalet rökte alltså även lejon i anslutning till mat och barn.

I bokens avslutande M Night Shyamalan-aktiga tvärvändning – OBS! SPOILERVARNING! – visar det sig dock att lejonen inte är lejon. Det är en helt vanlig familj inbegripna i avancerade zoologiska rollekar. Zebran är inte zebra utan falukorv, ingenting är vad det synes vara.

Utom pipan då. För den avnjuter man fortfarande bäst i anslutning till mat och barn.

Hasch du lieber Augustin.

Benny Goodman var en väldigt välpressad man som gjorde trevlig och dansant swingmusik. På trettitalet spelade han in en låt med titeln ”Sweet Marijuna Brown”. Den finns – i Barney Bigards inspelning – på en samlingsplatta med ”Reefer songs” från trettio- och fyrtiotalet.

Där hittar vi också evergreens som ”Save the Roach for Me”, ”Weed Smoker’s Dream (Why Don’t You Do Right?)” och ”Who Put the Benzedrine in Mrs. Murphy’s Ovaltine?”. Och så klart ”Wacky Dust” med Tage Danielssons gamla husgudinna Ella Fitzgerald.

Jag skriver inte detta för att jag tycker att det är ball med cannabis. Visserligen har jag svårt att uppröras över att folk på olika vis försöker göra konturerna omkring sig mjukare, men min poäng här är att påpeka ett paradigmskifte.

När jag växte upp fick jag lära mej att cannabis var inkörsporten till tyngre droger. Det fick jag bl.a. via den UR-producerade tevedokumentären Ska du med och dra en braja Micke? från 1981.

Hade jag växt upp på en annan tid och en annan plats hade det kanske inte gjorts så himla mycket väsen om att nån blandade nåt i tobaken så att den faktiskt fick nåt slags effekt bortom de gulmuggiga tapeterna.

Bara några år innan Ska du med och dra en braja Micke? var tongångarna annorlunda även i Sverige. I USA, England och Holland trodde många – även motståndare – att en legalisering var nära förestående. I Danmark fanns Christiania. På sextitalet satt konstnären Öyvind Fahlström i prime time-debattprogram och förevisade haschpipor tillsammans med ensemblen från balla hippiemusikalen Hår. Bredvid satt läkaren/komikern Moltas Eriksson utan att förfäras. I Sveriges television.

Under 1970-talet köpte internationella tobaksbolag upp stora åkerareal särskilt lämpade för hampaframställning och triggade igång sina ”forskare” att börja produktutveckla så det stod härliga till.

Den 3 mars 1978 tog Svenska Tobaks AB – för att göra historien ännu bättre givetvis ett statligt bolag – patent på varumärket ”Golden Green”.

De 6 april 1979 inregistrerade samma bolag – alltjämt statligt – varumärket ”Blue Grass”.

Att Svenska Tobaks själva sen dess har förnekat att detta absolut inte berodde på att de krattade manegen för en förestående legalisering är inte ett självklart bevis för att de inte krattade manegen för en förestående legalisering. Ett statligt tobaksbolag får aldrig tas för sanningsgaranter.

Två år senare initierade Utbildningsradion – för all del inte statligt, utan bara styrt via staten och finansierat av staten – filmen Ska du med och dra en braja Micke? I mellantiden for pendeln tillbaka med en våldsam rörelse.

Historien hade kunnat se annorlunda ut. Steffo Törnquist hade kunnat komplettera besserwissertrilogin Njut, Lust och Sprit med Spliff. Bengt Fritiofsson hade kunnat rekommendera en fin bit kashmir till helgen. Dryga män hade kunnat förlägga sin avdragsgilla inspirationsresa till Afghanistan istället för whiskydestillerierna i Skottland.

Det hade kunnat vara så. Jag har ingen åsikt i saken annat än att tanken är ganska fascinerande.

(Källa: Hasch. Romantik och fakta av Thomas Nordegren och Kerstin Tunving.)

Proggiga barnböcker del 33: bolleskole för piger og drenger.

På sjuttiotalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas ”hålet” i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.

Redan 1971 kom Sådan får man ett barn till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.

Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att ”morens revne (spricka) hedder kussen” och att ”tisse-manden (kissmannen) hedder pikken” och att ”den lille pose” som far har mellan benen ”hedder pungen”.

Nu ska det bli åka av. ”Moren og faren kan godt lide hinanden” och därför kysser de varann.

Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.


Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och ”putter pikken ind i kussen”.

Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.


Sen ställer sig far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.

Nyckelordet för bokens tonfall – och den danska folksjälen – är ”hygge”. Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:

Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.

Och när det gått ”mange, mange dave” så börjar far och mor prata med varandra:

”Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen”,
siger moren til faren.
”Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende.”


Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.

Och sen är mor og far glada och far klipper av ”navle-snoren” och mor ”hviler sig nogle dage” och barnet äter från ”morens bryster”.

Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.


1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska ”Lär av historien” med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen Nils Johan Andersson m.fl. (mest känd som NJA-pjäsen), Pjäsen om Norrbotten och en något daterad barnbok.

På plattan Hör upp allt folk (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången ”Strejken på Saab”:

Klockan 9 onsdag morgon
skulle avtalet vara klart
De finska väntade spänt på resultatet
och bandet var färdigt för start
Men förhandlingsdelegationen
som inte förhandlat för dom
meddelade kort: ”Det avtal som gäller för er
är samma som förut”

Då tog de eld i de finska leden
och ett vilt slagsmål bröt fram
Det blev allmänt tumult i salen
där rörtänger yrde som damm
Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
och hamnade prydligt till slut
i huvet på verkstadsklubbens ledamot
som störtade ut med ett tjut

Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som ”förhandlingsdelegation” betraktas inte – till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang – som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet – vilket rimligen skulle krossa ett kranium – betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören ”Med raka rör mot socialismen!” En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

1974 gav Nynningen ut låten ”Vilda strejker lönar sig” – popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

Vi förhandlade för alla
Vad vann vi egentligen på det?

Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

Hela fackföreningsapparaten
har blivit en del av borgarstaten
Att det är arbetarnas vapen
det borde va en självklar grej

Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som ”det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om” och ”det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext”.

Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar – återigen – gjorde ”Strejken på Arendal”, som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: ”de köpta socialfascisterna”, dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också – enligt låten – till att en tanke planterades i alla arbetarna.

Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
Månadslönen var en bluff
Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
Vi skulle ju bli ”meritvärderade” gubevars
men det som gjorde oss mest förbannade
det var att de sänkt lönen för oss

Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
och nu gick vi med dem
Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
De hade varit med och sänkt lönerna för oss
Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
det var många som lyssnade på dem
och det hade vi inte räknat med
Därför gjorde vi ett misstag

Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som strejkkommitté”.

Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln ”Kamrater, Bodenarbetare” som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

Och Dan Berglund – jepp, (r)-are även han – sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
”Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann”
Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann

2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde ”jag lärde mej att fajtas”-klassikern ”Hanna från Arlöv”, som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som ”en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution” – ”det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?”

Herreman Jarl och lilla bocken Bruce.


Svensk ståupp (som trots Myggan Ericsons upprepade propåer aldrig kom att kallas raktuppochnerkomik) blev ett fenomen på Westermans och Norra Brunn i åttiotalets slut. Jonas Hallberg, Adde Malmberg, Lasse Tennander, snart Ulla Skoog och Lennie Norman satte igång nånting som blev bespottad fyrtiotalistfirmafesthumor på nittiotalet och hippt och edgy på nollnolltalet.

Inledningsvis hörde man inte sällan äldre män som ville understryka att ståupp inte var nåt nytt. Martin Ljung hade visst gjort det. Carl-Gustaf. Och så hade Jarl Kulle gjort Lenny Bruce i TV i början av sjuttiotalet.

Det är både sant och inte. Ljung och Carl-Gustaf stod visserligen upp och var visserligen roliga, men de gjorde revymonologer där de spelade gubbar. Och Jarl Kulle spelade Lenny Bruce. Det är en ganska viktig skillnad.

För är det nån som inte varit Lenny Bruce är det Jarl Kulle. Jarl Kulle hade ett stuteri i Skåne och läste poesi på Dramatens lilla så att östermalmstanterna svimmade i sina uppvisningspälsar. Lenny Bruce var gift med en strippa, sköt heroin och hoppade ut från ett fönster med orden ”I´m a Super Jew”.

Det ter sej nästan fyrti år senare som en kulturkollision utan motstycke: Jarl Kulle gjorde alltså Lenny Bruce. I dåtidens på en gång vänstervridna och folkhemspräktiga statstelevision.

Teveserien Varför gömmer du dej i häcken? sändes 1971. Jag har en skiva som samlar Kulles Bruce-monologer därifrån. De har titlar som:

Pumpor Och Rumpor
AB Religion
Kommuniké Från Ekumeniska Rådet
Blottaren
Småbögar
Adolf Hitler
Blylavemanget
Adolf Eichmann
Att Komma
Jag Kommer Att Kissa På Er
Hur Skall Man Få Färgade Vänner Att Känna Sig Hemma På Ett Party
Psykopatika Sexualis
Dryparen

Det är en lätt hallucinatorisk upplevelse att höra Jarl Kulle – Gustaf Adolf Ekdahl! Gustav III! Greve Carl Magnus Malcolm! – orera om att pissa i vasken och ta med sig barnen på porr. Kulle kämpar som ett djur, kopierar Bruces intonationer, pratar om ”tattarpack” och ”finnjävlar”, väser, spottar, skriker. Skämten känns inte särskilt svängiga 2009, men det är storartat skådespeleri.

För det är skådespeleri det är. Som exempel på det svenska sjuttitalets schizofrena underhållningskultur är det fascinerande. Som milstolpe inom svensk ståupp är det lika intressant som Evert Taubes inverkan på svensk rap.

Intressant att notera är för övrigt att TV visade serien sent på lördagskvällar, att den röda TV2 inte var intresserad och att en insändarskribent kallade programmet antisemitiskt. Allt enligt tidningsklippen på konvolutet.

Proggiga barnplattor del 3: Här kommer Ville, Valle & Viktor!


På sjuttiotalet pratades det mycket om vänstervridningen i Sveriges Radio. Än idag hävdar vissa nyliberaler att SR och SVT är nåt slags kommunismens sista bastioner. Jag har haft en del att göra med bägge kolosserna och kan upplysa er oroliga: så är inte fallet.

Ett av de mest flagranta exemplen på sjuttitalets vänstervridning var Ville, Valle & Viktor (mer här och här)- tre showartister som i två teveserier lärde barnen att ifrågasätta och att ”centralbyråkrat” betyder ”ungefär detsamma som knöl”.

Den första serien kom på LP 1971 och innehåller ”16 låtar och dialog”. Det är klart att det är vänstervridet.

Valle (Anders Linder) drömmer om en röd planet ”där alla har vad de behöver och alla gör vad de förmår” (som ju refererar till ett Marx-citat, populariserat av Brecht i ”Dialektikens lov”).

Uppåtsträvaren Ville (Jörgen Lantz) förklarar pedagogiskt varför lekplatserna i förorterna är mindre än p-platserna: ”Vilket kostar mest – en bil eller ett barn?”

Revoltören (och dockan) Viktor (Hans Wigren) frågar, när gänget ska ut i världen: ”Är det så där också, att det är några som försöker bestämma och några som lyder?”

I ”Fiskvisa” rimmas ”trasig eternit” på ”vattnet som var rent förut är numer fullt av skit”.

I ”Bilar bilar” rappar Viktor att bilarna ”gör hela centrum/ till dödens väntrum”.

På sin norrlandstripp hittar gänget en avfolkningsbygd. Skyltarna annonserar ”affären är stängd” och ”bussen har upphört”. Ville försvarar så klart dåtidens urbaniseringspolitik och hävdar att de operativa centralbyråkraterna ”ser till att allting flyter”. När Valle och Viktor då kastar honom i vattnet (för att se om även Ville flyter) ropar han: ”Jag flyt´ int´!”

En ganska rolig anspelning på dåtidens välbekanta slogan ”vi flytt´ int´”, använd av de norrlänningar som skulle utlokaliseras för att fylla ut de nybyggda mögelhusen runt storstäderna.

Samtidigt sjunger för övrigt Valle och Viktor om centralbyråkraten:

Han måste jobba och se till
att människor inte får bo där de vill
Man kräver resultat av en centralbyråkrat
Men vem är det som kräver?

Men först och främst vill jag nog påstå att Ville, Valle & Viktor handlar om ifrågasättande. Och även om det nu var Mao som råkade copywrita frasen ”det är rätt att göra uppror”, så måste man inte stå bakom folkmord och massvält för att tycka att kritiskt tänkande är sunt.

När Viktor frågar ”varför?” svarar Ville ”därför”. Viktor replikerar:

Man har rätt att fråga varför
Man har också rätt att få ett svar
för annars är det ingen mening med att fråga

Jag kan inte tycka att det är knäppt eller ens kontroversiellt att framföra dylikt i ett barnprogram. Jag kan inte heller se det principiella problemet med att upplysa barn om existerande faktum som miljöförstöring och omänsklig byggnadspolitik.

Det är faktiskt inte Anders Linders fel att samhället hade – och har – sina fläckar. Det är samhällets.

De gör inte såna skämttidningar längre.

Ungefär så här minns jag att alla lustiga tidningar såg ut när jag som liten stod och bläddrade bland serietidningarna på Domus. Mycket kvinnor med tuttar och män med lystet uppspärrade ögon. Hemmafruar som ligger med hantverkare, direktörer med cigarrer bredvid kortkjolade sekreterare och grannar som spanar lystet på varann i gillestugan. Och givetvis den urgamla manliga drömmen om damer som glider runt utan kläder och könsbehåring i vad som av allt att döma är hennes egen trädgård, alltmedan nån sorts fakir lägligt spelar ormtjusarvisor.

Det verkar ha varit en synnerligen promiskuös tid.

Och mitt i dessa tabubrott, denna nakenhet, detta nerrivande av slöjorna som omgett sexualiteten, mitt i denna till porr gränsande skämtlystenhet, så kunde man döpa en skämttidning till nåt så urbota töntigt som ”Nya Skratte”.

Skratte? Kalle Ankas fjärde brorson? Eller är det ett tillmäle? Nu ska du få på nöten, din jäkla skratte?

Och vadå nya? Fanns det en gammal Skratte som betraktades som något förlegad?

Man hade så gärna velat se in i hjärnan – eller motsvarande – hos han som skapade kulturmagasinet Nya Skratte. Troligtvis dog han dock när han, p.g.a. bristande förståndsgåvor, förväxlade en skrivbordsstol med ett rostigt spett.

Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.

Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttiotalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mig (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sig själv.

1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken ”Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?”

Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen, använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:

Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.

Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:

En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.

Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.

Visst antyder pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sig för revolutionens sak?

Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:

I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk ”flum”-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.

Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer – dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:

Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt – för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.

Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst ”svårsjungen”, svår att komma ihåg – inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?

Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska sägas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften ”Folket har aldrig segrat till fiendens musik” och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.

Så kul var det när pappa var ung.

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 2: Blindtarmens sång.

”Blindtarmens sång” spelade jag så ofta jag fick i Hej domstol! Det är ett nästan sju minuter långt sambanummer med Sven Wollter och precis så knäppt som det låter. Samban förekommer visserligen bara i början och slutet av sången; merparten av numret är en monolog av Wollters karaktär Blindtarmen, anställd vid ett göteborgsvarv.

Först kommer en passus där Blindtarmen uttrycker sitt förakt för en vpk-are på jobbet, som föreslagit att varvet ska bygga spårvagnar istället för båtar trots att det finns ”en mycket bra spårvagnsfabrik i Örnsköldsvik, Hägglund & söner” (ett av de ovanligaste orden i traditionell poplyrik: ”spårvagnsfabrik”; ett ännu ovanligare ord: ”Örnsköldsvik”; det kanske ovanligaste: ”Hägglund & söner”).

Därefter redogör Blindtarmen för en dröm han har haft. Och nej, den handlar inte som andra drömmar om flygande får eller gamla klasskamrater som fått huggtänder eller ens om samlag med äldre släktingar. Den handlar om att rädda samma båtvarv:

Jag drömde i natt att jag reste mej upp på jobbet
och talade till mina kompisar
Jag var inte rädd för att tala längre
Jag stod där mitt framför dem och jag sa:
Låt dem bygga spårvagnar! Vi ska bygga båtar!
Det finns jättelika BEHOV av båtar!

Och sen, i drömmen, så valde vi en delegation
som gick upp till Angolas och Moçambiques ambassader
”Ja visst fan, visst behöver vi båtar” sa ambassadörerna

Och sen var vi ett gäng som gick upp till handelsministern
och brötade in på hans kontor, jag först
”Hörru handelsministern!” sa jag
”Hörrudu! Har du försökt sälja båtar
till Angola och Moçambique?”
Och handelsministern bara satt där, stirrade
”Det var allt fan till påflugen arbetare” tänkte han
men han sa inte det
”Sälja båtar till negrer och socialister! Uuuuh! Fy fan!”
tänkte han, fast det sa han ju inte
Han bara stirrade på mej. Dumt.

Sen drömde jag omen jämlik handelspolitik
med de före detta kolonierna
Jag drömde om att vårt land sällade sej till en familj av nationer
befriade från monopolens förlamande grepp

Jag drömde om en värld där arbetet tjänade till att
tillfredsställa alla människors behov
istället för vissa människors profitbegär

Jag drömde att jag inte drömde längre

Och så då den subtila refrängen:

Säj mej: simmar världen i honung?
Säj mej: är världens gator klädda i silver och guld?
Säj mej: är detta den bästa av världar?
Eller finns det ett litet parti …

… där jag med min kunskap
om arbetarklassens läge
skulle kunna göra en insats?

Wollter har, som bekant, en lite speciell röst. Man får intrycket av att han, snarare än vid varvet, jobbat i en gruva de sista tolv decennierna, där stendammet yr och där Wollter trotsat skyddsombudet och vägrat gå med munskydd. Det blir inte svängigt i den klassiska bemärkelsen när han rosslar fram sambamelodier. Det låter som en enda lång harkling.

Engagemanget tar man dock inte miste på. Och man ska inte förneka att varven var en makalöst stor arbetsplats, vars existens var en förutsättning för tusentals göteborgsfamiljers överlevnad. Tretti år senare är det dock lätt att häpnas över hur tråkig man tog sej rätten att vara, bara för att man visste att man hade rätt.

Numret var troligen en succé i KPML(r):s valrevy 1979. Den spelades över trettio gånger i Göteborg. Varven lades ner ändå. Sverige sällade sig aldrig till familjen av nationer. Wollter valdes sju-åtta år senare till Sveriges sexigaste man i Sköna söndag.

Sensmoral: världskommunismen är död, Sven Wollter mår utmärkt.

Tjyvromaner.

Det finns en litteraturgenre som jag inte riktigt har grepp om hur stor den är, men som bör ha den ungefärliga beteckningen ”galghumoristiska tjyvromaner skrivna av vänstermän, gärna med akademisk, sociologisk och/eller tjyvbakgrund”.

På det famösa sjuttiotalet gavs det förstås ut ett antal. Först och störst var författarkollektivet Kennet Ahl som skördade exempellösa framgångar med romanerna Grundbulten (1974) och Lyftet (1976).
blogg tjyvroman 1
Kollektivet bestod ursprungligen av den då nyss avpolletterade kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl. Med tiden kompletterades de av Dahls och Strömstedts f.d. flickvän Bodil Mårtensson och hennes nye man Anders Lönnbro (vilket blev för infekterat även under the swinging seventies, varför Strömstedt hoppade av).

Då tippade det också över från insideskildringar av fängelser och Plattan i tröttsam kpml(r)-retorik om alltings förfärlighet.

Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttiotalsamfetaminister. I romanerna grundläggs några av de grepp som blir genremarkörer: tokigt högt tempo, galet många lik, noggrann återgivning av tjyv- och narkomanjargong, karaktärer som heter Blommor-till-mor, Hannibal och Blippe samt sentenser om samhället skrivna på näsan.

tjyvroman grundbulten

Det är vad man kan kalla centralstationstoalettsrealism eller mer realism än vad som efterfrågats. Tonen är hårdkokt, cynisk och författarna hade inte haft nåt emot att jämföras med Raymond Chandler eller Ed McBain:

Att Rolle inte går att knäcka beror på att han fortfarande hatar. Han har gått den långa vägen, omhändertogs för samhällsvård redan i sexårsåldern och har från insidan sett att det enda den vården innebär är att man är kalkad och pantad för ett liv i brottets och knarkets tecken.

Det är därför han hatar det här förljugna och falska systemet som väljer ut oskyldiga ungar till anstaltshjon och har mage att kalla det för vård. Rolle tror inte på nån förändring, skiten är som den är och som den har varit i tusentals år men själv tänker han aldrig böja sig. (Grundbulten).

tjyvroman lyftet
Det finns så mycket som står i vägen för en flicka från Tensta eller Hallunda som vill ha lite kul här i livet innan hon lämnar in, och jämfört med hennes tidigare tillvaro levde hon nu ett lyxliv.

Men för de flesta varar det som sagt bara en kort svindlande period. Tids nog måste man ut på gatan och ragga torskar. Till en början inte så ofta dock. Bara när det är ont om storfräsare på grund av att yngre och smidigare kollegor varit framme och snappat bort dem.

Men när tandlossningen sätter in i sjuttonårsåldern blir det hårdare att leva.

(Lyftet).

Inne på en av Centralmuggens toaletter satt Tjacke och kände sig ytterligt väl till mods. Han hade just smällt i sig dagens andra macka. Vera Hanssons morfinbas var av god kvalitet och kostade därefter. (Fähundarna 1977, av journalisten Per Odebrant och min gamle filmlärare Joel Ohlsson).

– Hur mycket vill du ha? Det är fina grejor!
– Ge mej en halv meter.
Bengt drog upp pumpstången och mätte upp en halv milliliter direkt i sprutan.
– Här, sa han och räckte över den till Jan.
Han mätte sen upp samma mängd till sig själv.
– Har vi nånting att lösa det i? sa Jan.
– I guds natur finns allt, sa Bengt och öppnade bildörren.
Han böjde sig ner och tog upp vatten direkt ur en vattenpöl som bilen stod i.

(Fultjack 1986, av Johnny Kalderstam, fil dr i rättssociologi).

Bingo, Lill-Janne, Svenne och de tre, nåja, lammkötten haffade snabbt två taxibilar och drog iväg till en kvart uppe på Söder där telefonen varit avstängd i närmare tre månader, och där innehavaren med största sannolikhet skulle vara glad, ja överförtjust, att låna ut sin lägenhet några dagar mot några kapslar samt pengar att betala telefonräkningen med.

Analysen visade sig vara riktig. Lägenhetsinnehavaren visste inte till sig av glädje. Detta var verkligen manna från himlen, och han lovade att omedelbart betala telefonräkningen. Först skulle han bara ta sig en sil hemma hos någon trevlig flicka i grannkvarteret.

Det finns anledning att misstänka att televerket skulle få vänta ytterligare, men eftersom Bingo och hans sällskap inte avsåg att stanna någon längre tid och eftersom telefonsignaler bara stör när man ligger och knullar så beredde inte telefonen dom några besvär 
(Storfräsarna 1979, av f.d. kåkfararna Lasse Strömstedt och Allan Westberg).

Jag ska ärligt säga att jag gillar det, men så är Ett anständigt liv en av mina favoritfilmer och Kentas textrader ”Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod” storartad poesi i mina öron.

Allt som påminner mig om att jag, trots tarmvred och ett hus som läcker, trots allt inte injicerar smutsvatten gör mig tillfreds.

Sida 7 av 11

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén