Etikett: sjuttital Sida 3 av 11

IB-affären känner ni ju till. Då Jan Guillou, enligt Jan Guillou, skrev historia. Frågan är om det hade varit lika mycket historia om inte Jan Guillou hade sett till att berätta historien om historian så fort han kommit åt.

Hursomhelst: Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade, via uppgiftslämnaren/golaren Håkan Isacsson, att sossepartiet höll sig med en egen underrättelsetjänst som kartlade vänstersympatisörer och samarbetade med internationella spionorganisationer. Den påstods heta IB. Ibland sades det stå för Inhämtning Birger (efter chefen Elmér), oftast för Informationsbyrån.

Jan Guillou och Peter Bratt fick sitta i fängelse för att de avslöjade andras brott. Det tycker de flesta anhängare av rättssamhället var en skum ordning. Det tyckte en himla massa människor redan när det var aktuellt.

22 oktober 1973 fångades Guillou, Bratt, Isacsson och ett par till in av polis. december samma år hölls en manifestation i Gamla riksdagshuset – vilket torde vara det nuvarande riksdagshuset, som då var under ombyggnad – som samlade runt fyratusen människor. En handfull av dem framträdde, det övriga gänget lyssnade och lärde.

Kvällen gavs ut på lp. En av de sällsynta lp där man kan höra Jan Myrdal tala. Somliga av spåren går att höra här. Varning utfärdas härmed: inte allt som sägs och sjungs är högaktuellt idag.

Olof Buckards ”Tal till nationen”, med en ganska lik Palme-imitation, är till exempel inte helt lättillgänglig. Eller Klararevyns ”Politiska hörnet” med många nålstick på Gunnar Heléns bekostnad. Eller Gösta Bredefeldts Viktor Rydberg-pastisch ”Endast Palme är vaken” (”Går genom riksbank och riksdagshus/ känner på alla låsen/ IB pysslar i månens ljus / Hemlisar prasslar i påsen”).

Dramatiska teaterns visa ”Historien är gravid” må ha ett allmängiltigt budskap – att ny historia ständigt tränger fram ur den gamla historiens sköte – men är lite för förtjust i sin egen metafor för att det ska vara riktigt klädsamt.

Det är inte säkert att jag hade rotat fram den här lp:n om det inte vore för ett obskyrt Hasseåtage-nummer. IB-affären engagerade båda halvorna av Svenska Ord: Hasse skrev sin dikt om att han trodde på Erlanders skrynkliga cheviotbyxor men inte på Palmes skrynkliga jeans, Tage skrev sin rimmade tanke ”Lag om lagom” om IB-affärens alla hemligstämplar och oegentligheter (”Överstepräster i maktens tempel / stämplar varandra med hemligstämpel / Släpper sen, bakvägen, fram i ljuset / lagoma korvar från hemlighuset”).

Nu släpade de med sig affischnamnen från den aktuella ”Glaset i örat”-revyn – Gösta Ekman, Lena Nyman och Monica Zetterlund – för att framföra den IB-kritiska sketchen ”Domaren dömer – ett drama i en polisakt”.

Det är ett besynnerligt litet stycke, helt obegripligt om man inte har chiffernycklarna och referensverket.

Hasse spelar häradshövdingen Robert Gagger (syftande på chefsåklagaren Carl-Axel Robèrt), Tage gör fjärdingsmannen Ib Synnerhet (förnamnet är förstås en nickning till IB, efternamnet till ÖB Stig Synnergren), Gösta Ekman är den anklagade Folke Bild (syftande på Folket i Bild/Kulturfront – tidningen som publicerat avslöjandet) och Lena Nyman är Svea, häradshövdingens eventuellt våldtagna hustru.

I korthet går sketchen ut på att fjärdingsmannen har legat med Svea, men domaren fäller istället Folke Bild som har spionerat på dem. Fjärdingsmannen lyckas nämligen leda i bevis att Folke Bild haft för avsikt att våldta Svea (”Jag öppnade då dörren där från insidan, och vem stod då och tittade genom nyckelhålet) […] Han förberedde sig uppenbart för en våldtäkt”.)

Varje försök från Folke Bilds sida att få polisen att erkänna sin skuld mynnar ut i repliker som ”det får jag inte tala om på grund av tystnadsplikten” eller i polisens förhör med sig själv (”Nå, vad jag hade för mig därinne? Svara nu uppriktigt annars! Var det fula saker? Jaså, jaha, det var fina saker, det var bra det!”). Polisen leder i bevis att Folke Bilds brallor är bevismaterial – han har nämligen gylfen fram och är därmed redo för våldtäkt – och vill även ”sy in” Folke Bilds skräddare för medhjälp.

Skämten är inte alltid så finurliga: polisen säger sig ha gjort en ”musundersökning” i Sveas sovrum, domaren Hasse blandar ihop ord och säger ”en ung höger” och ”en lång neger” istället för ”en svensk tiger”. Det där våldtäktstemat känns kanske inte heller så fräscht i våra moderna upplysta öron, även om det är uppenbart för publiken att Svea gladeligen har legat med fjärdingsmannen.

Budskapet är inte heller så subtilt. Om någon till äventyrs satt och funderade på vems parti Hasseåtage tog så fick denne någon svar i slutreplikens korus:

DE SOM ICKE VILL BLI HÄNGDA
HÅLLER KÄFT OCH GYLFAR STÄNGDA!

Publiken skrattar glatt. Om det är för att det är roligt eller för att de sympatiserar med budskapet är omöjligt att säga.

Som sketch betraktat är det kanske inte så mycket att rapportera hem om. Hasseåtage gjorde den som sagt aldrig igen. Som ett stycke nutidshistoria har den förstås sina poänger.

Extraspår från lp:n:

Finn Zetterholm: ”Den svenska politiken”

Klararevyn: ”Politiska hörnet”

Dramatiska teatern: ”Historien är gravid”

Slumpvisa annonser ur Expressen juli 1974.

Av Kalle Lind

den 2014-04-24

i blogg

Överst på sextiotalets sexualliberalers önskelista stod fri abort och fri pornografi. Det dröjde inte så fasligt länge innan visionerna blev verklighet. 1975 fick Sverige fri abort. Redan i slutet av sextiotalet ”sprängdes sexvallen”, som det alltid heter i översikter: Filmcensuren klippte inte längre bort ”upphetsande” eller ”skadligt upphetsande” scener, bara de som var ”förråande”. Vilket enbart våld och våldsporr ansågs vara.

Att denna sprängda sexvall faktiskt kom att förändra samhället – åtminstone det samhälle som skymtar genom en kvällstidning – kan man se svart på vitt i några slumpvis upplockade Expresser från juli 1974.

Här annonseras det friskt – vi pratar två, tre sidor per nummer – för liveshower, striptease, can-can-show utan trosor, sexfilmsvisning, samlagsfilmsvisning och porno-film.

Tonen är, som synes, ofta skojfrisk. Slippriga vitsar som ”upplev den nakna sanningen” och ”fräck i frack” blandas hejvilt med titlar som ”Småluder i sängen”, ”Slavflickor”, ”I sängen med neger” och ”Mannen med jättelemmen”. Det, enligt egen utsago, ”raffinerade” haket Funny Girl understryker i annonsen att de har luftkonditionering.

På Pussy cat älskar de så de nästan blir i hatten.

Pussy Cat kallar sig också ”Stockholms nya ’hål-i-gångställe'”.

Sexy House satsar uppenbarligen på det mer spektakulära. Där möter utmanaren Lollo regerande mästarinnan Blodiga Mari i nakenboxning.

Det är inte bara sexklubbarna och porrbiograferna som annonserar. Tidningen FiB/Aktuellt, som legitimerade sin existens med reportage av typen ”Bluffen som avslöjade en polischef” och ”Myndigheterna drev honom till självmord”, tar nästan en Expressensida i anspråk för att annonsera:

Notera Svante Foersters närvaro i FiB/Aktuellt. Foerster var en respekterad poet och kulturjournalist, övertygad socialist men i kraft av Israelvän också polare med Per Ahlmark.

Den märkligt experimenterande tidsandan ledde också till att man satsade på renodlat tecknade porrtidningar, fyllda med ”snuskis & buskis”:

Seriefiguren James Fjong är för övrigt ett kapitel för sig, men det har mina kamrater Martin Kristenson och Fredrik af Trampe redan skrivit.

Den gladporriga, hårdexploaterande, naiva och cyniska – allt på samma gång – tonen smittade också av sig på andra sorters produkter. En annons för en kamera illustreras med en naken dam, ironiskt nog tecknad och inte fotograferad:

Och även i tidningar som riktade sig mot kvinnor smög sig pornografins jargong in:

Man förstår varför Björn Afzelius 1976 skaldade: ”Men liberalerna är värst för de tror det jämnas ut / om man för varje brud man visar också viker ut en kuk”.

Och lite grann förstår man nog också fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred:

Inga-Britt Larsson var vid tiden riksbekant för att riva ner löpsedlar med osedligt innehåll. Rubriker som ”Inga-Britt Larsson fortsätter sin kamp: Uppmanade kioskbiträde att bli frälst” i Smålands dagblad (15/8 73) och ”Nu har porrens ﬁende nr 1 slagit till igen: Det här är Guds vilja” i Göteborgstidningen (14/10 73) talar sitt tydliga språk.

Utan att vara varken pryd eller religiös kan jag trots allt känna med den som tyckte att porren i sjuttiotalets början stod en upp i halsen. Eller långt ner i halsen.

Tala om! Jag hatar måndan!

Av Kalle Lind

den 2014-04-17

i blogg

Det upphör aldrig att fascinera mig hur svensk musikindustri en gång kastade in alla internationella hits som fanns i sin stora översättningsmaskin och sen gav resultatet till slumpvis artist som gick förbi studion.

Boomtown Rats – bandet som Bob Geldof hade innan han ordnade insamlingsgalor och blev Sir Bob – gjorde 1979 låten ”I don’t like Mondays”. Det var en kontroversiell sång: bara några månader tidigare hade sextonårige Brenda Ann Spencer i Cleveland mejat ner fjorton personer på sin skola, varav tolv skadats och rektorn och vaktmästarn dött.

Tillfrågad varför hon gjorde det svarade hon: ”I don’t like Mondays. This livens up the day.”

Det där snappade Bob Geldof upp från en telexmaskin när han satt i en radiostudio och snart därefter var låten färdig. Det blev Boomtown Rats största hit jorden runt. Dock inte i USA. Där bojkottade många radiostationer den. Flickans föräldrar försökte få den stoppad i domstol.

Uppenbarligen kände någon svensk producent med näsa för sånt som slår att den skulle göras på svenska. Och vilka var bättre lämpade för att göra en kontroversiell låt om en dödsskjutning än Streaplers?

Popbandet från Kungälv blev ett dansband och gav oss hits som ”Lilla Klumpeduns”, ”Tony Pepperoni”, ”Lady Banana” (”… har du plockat bananer till mej?”), ”Vad har du under blusen, Rut?” (”… vad är det där som putar ut?”) och ”Du läser mellan raderna, Carina”.

1979 – samma år som skolmassakern, innan skjutvapnet ens hunnit kallna i Cleveland – sjösattes ”Jag hatar månda’n”.

Det slog bara slint i huvudet
Att inte nån förstår
Till skolan är det inte nån som går
De stannar hemma och de får
Och far är den som minst förstår nåt
för hennes vett det var alltid gott
Och han ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan

Vår telexmaskin är superfin
För oss skriver printern ut
Mor har fått en chock, fars karriär är slut
Deras liv kan aldrig bli som förut
Sexton år, i sin ungdoms vår
Som ett nederlag tar de allt idag
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak

TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
TALA OM! Jag hatar måndan!
Jag skjuter ne-e-er eeer
Skjuter bort den trista dan
Dan, dan, dan
– skjuter på stan

Och skolans gård är tom, nu är leken slut
men hon vill dit – leka som förut!
Schemat ändras, nåt nytt ska vi lär’
och temat idag är hur man dör!
Och sedan snackar packet detektiver
och brottas med problem, frågar hur, varför
För de ser ingen orsak, det finns ingen orsak
Behöver det ens finnas ett skäl?

Med viss reservation för att Bjarne Lundqvist, trummis och tillfällig sångare, ibland är så känslosam att jag inte hör alla ord.

Musikaliskt övertrumfar Streaplers nästan Boomtown Rats i pampighet, inte minst känns pianointrot än mer svulstigt melankoliskt.

Texten är originalet ganska troget, även om ordföljden ibland gör sammanhanget svårforcerat. Själva refrängtexten blir något dunkel på svenska: vill sångens jag verkligen att lyssnaren ska tala om för henne ATT hon hatar måndan? Vet hon inte det redan?

Återstår då bara frågan: är det inte lite konstigt att dansbandet Streaplers valde att spela in en new wave-låt om en skolmassaker på svenska?

EDIT: det var det inte alls. Det var förmodligen djupt känt av Kungälvshärstammande Streaplers. I Kungälv, får jag veta av en informerad kommentator, skedde en av Sveriges få skolskjutningar redan 1961. Troligen var flera av streaplarna personligt påverkade av händelsen.

Inte särskilt viktigt, men ändå nåt man bör läsa.

Av Kalle Lind

den 2014-01-29

i blogg

Få serier är ju så omhuldade som Fem myror är fler än fyra elefanter. Överlag med rätta; jag har haft anledning att se om det som finns på dvd många, många, jävligt många gånger och konstaterar varje gång att serien är genomtänkt och -arbetad och -festlig.

Visst retar det mig att sången är så lågt mixad på de flesta låtarna att jag fortfarande inte alltid hör vad de sjunger, vilket torde underminera de pedagogiska ambitionerna. Och visst är det ett knasigt grepp på dvd-versionen att göra långa prologer där Brasse Brännström håller för näsan och berättar på rim vad som sen ska ske i avsnittet, men det berodde nog på att Brasse behövde stålar akut och därför tvingade in något nyskrivet upphovsrättsligt på dvd-utgåvan.

Men annars är det faktiskt så bra som Magnus och Brasse själva tycker. Skitsamma att en massa nollnolltalist- och tiotalistbarn inte förstår att uppskatta det; när blev barn pålitliga smakdomare?

I historieskrivningen brukar det heta att det fanns ett visst motstånd från pedagoger, som var oroliga att barn som fick lära sig läsa innan de började skolan skulle bli understimulerade när de väl hamnade i klassrummet och dessutom onödigt mycket bättre än sina klasskamrater. Det brukar också heta att det fanns ett visst avundsjukebetingat motstånd inne från SVT-huset: varför skulle det programmet kostas på en massa glittriga bokstäver och annan lyxdekor när andra program fick hålla till godo med en färgglad soffa?

Det första tror jag är överdrivet, ett påstående som ofta upprepas för att understryka hur tokigt rättviseinriktade de var på sjuttiotalet. Det andra tror jag är underdrivet. Om SVT har jag hört och läst så mycket att jag tror att the sky was the limit vad gällde konkurrenstänkande och underminerande.

I den Röster i radio/TV som presenterar den allra första säsongen Fem myror 1973 framgår att Magnus, Brasse & Eva faktiskt spelade andrafiolen när det begav sig. Den översta halvsidan på artikeln som för första gången presenterar Fem myror är fler än fyra elefanter lyder:

Uppenbarligen var det två dockor, inspirerade av den uttalade föregångaren Sesame street, som förväntades bli programmets stjärnor. Dockdialogerna skrevs av Sandro Key-Åberg (för senare tiders teaterelever främst känd för sina ”prator”: – Säg nåt! – Ankskit!), John Harrysson och Helena Brodin gjorde rösterna.

Jag vet inte om dåtidens barn pratade om Knysten och Fräs och deras dråpliga äppelprat. Senare tiders barn eller vuxna har med all säkerhet inte gjort det.

Mer bildbevis på att Knysten och Fräs var en integrerad del av det ursprungliga Fem myror-gänget här.

Tidsdokument 12b:914 avdelning 1970-tal.

Av Kalle Lind

den 2013-12-04

i blogg

Ur Aftonbladets Vi 5. Årtal och datum är osäkra, men ”1970-tal” är en extremt kvalificerad gissning. Fem människor tillfrågade, fem människor rörande överens. Utan att ha någon evidens tillgänglig är jag tusen procent säker på att man hade fått leta ett tag idag innan man hittade fem människor på gatan med de här åsikterna:

ÄR DET RÄTT ATT LÅTA INTERNER ÅKA OCH VILA PÅ FÄNGELSER?
Kriminalvårdsstyrelsen planerar ett semesterfängelse. Dit ska interner, som har mångåriga straff, få fara på semester för vila och rekreation.

MARTIN CARLSSON, civiling., Stockholm:
– Ja, det tycker jag. Om de sköter sig skulle det säkert vara nyttigt för dem att få byta miljö.

SIGVARD BLOMQVIST, tjänsteman, Stockholm:
– Ja, det är ett riktigt förslag. Många interner skulle säkert må bra av det och resultatet bli positivt. Ett bra försökt till lättare rehabilitering.

MARIANNE MALMBERG, stud, Stockholm:
– Javisst, dom måste ju få en chans att bättra sig. Dom ska muntras upp. Det håller jag benhårt på!

BIRGITTA NOLVI, stud, Stockholm:
– Absolut. De ska ju också behandlas som människor. Får de inte en människovärdig tillvaro kan de inte återanpassas till samhället.

BENGT BEDRUP, TV, producent [sic!]:
– Ja, jag har som föredragshållare på fängelser sett många deprimerande fall. Det är mycket behjärtansvärt att göra denna insats.

Det sista inlägget nånsin om ett antal män med degiga lösnäsor.

Av Kalle Lind

den 2013-10-16

i blogg

Jag håller på att gå igenom gamla bloggtexter. Dels för att det retat mig hur fult bilderna förhåller sig till texten när bloggverktygen bytts ut, dels för att jag tänkte norpa lite av mig själv till kommande boken Sverige för idioter.

Det är ett ganska digert arbete att läsa igenom dryga tusentalet texter. Tydligen har jag tyckt mig ha ganska mycket att säga om böcker, filmer och tidskrifter som nog egentligen hade hoppats på att få vila i frid.

En av de företeelser som jag återkommit till med den sinnessjukes monomana envishet är De Geer-Alexandersson-producerade Tårtan, ett barnprogram från 1972 som nånstans definierade mig trots att jag inte ens var påtänkt när det skickades ut i etern första gången.

Och trots att jag skrivit om den gång på gång har jag aldrig citerat följande utsaga från Krister Broberg (Frasse, Doktor Krall, privatdetektiven Kant):

Vi hade någon form av kontroverser och demonstrerade. Vi gick runt bakbordet i nån sorts protestmarsch, framför allt mot manusbristen. Samtidigt var det inte särskilt allvarligt. Vi hade roligt också, men vi vågade inte stå för det så därför tog vi pseudonymer. Jag hittade på det där med att jag skulle heta Allan Fröding.

[Jan Lööf – Janos – kallade sig Åke Zickus. Mats G. Bengtsson – Hilding – kallade sig Bengt Padda. Bloggarens anm.]

Sedan fanns det ett avsnitt som hette ”Mjölstraffet” och som är mycket märkligt. Det är en homosexscen där jag fick ett straff, antagligen för att jag ätit deg. Jag lägger upp röven på bakbordet, så häller de mjöl över baken medan de slår med en brödkavel. Så säger Janos ”Känns det gött?” Det censurerades nog bort. Håkan och Carl Johan insåg väl att det inte gick att visa vare sig för barn eller vuxna.
(Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Det där avsnittet tillhör den svenska smalkulturens heliga graaler. För varje nytt dvd-släpp går ryktet att ”Mjölstraffet” den här gången ska ingå i extramaterialet. Veterligt har det aldrig gjort det. Jag har träffat människor som säger att de har sett det där avsnittet. När man frågar vidare heter det strax att det inte är de själva som gjort det utan en nära vän. Som till slut visar sig vara en kompis som har hört Carl Johan De Geer berätta om det på ett föredrag.

Så med det sättet att räkna har jag också sett det där avsnittet. Flera gånger.

Sjuttio-sex.

Av Kalle Lind

den 2013-10-03

i blogg

I förra numret av gatutidningen Faktum (Göteborg-Skåne) har jag signerat en artikel med utgångspunkt i sjuttiotalets många sex- och porrklubbar. Den är rätt spännande om man har ett aldrig så litet intresse för nuppandets historia. Publiceras här i originalskick.

1971 hade Malmö 265 000 invånare och sjutton porrbutiker, främst vid Möllevången (idag kulturmedelklassområde), gamla Väster (idag kulturövremedelklassområde) och Lugnet (sedermera rivet, idag totalt anonymt). Somliga var koncentrerade på försäljning av tidningar och smalfilm, andra erbjöd samlag på scen.

Vissa namn försökte associera till det sofistikerade: Pigalle, Arabia Sex Night Club, Röda Rubinen (syftande på den norska skandalboken Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle). Andra namn känns mindre inspirerade, även om man förstås slapp att fundera på vad Pornografispecialisten sysslade med. Och hur gänget som drev Plym-Piraten tänkte när de namngav sitt ställe står för evigt skrivet i stjärnorna.

Mariah Larsson är filmvetare och har kartlagt Malmös sexklubbar och porrbiografer 1971–76. Utifrån småannonserna i Kvällsposten, som på den tiden fyllde en daglig tidningssida, har hon ringat in hur utbudet såg ut. Forskningsarbetet har hon bedrivit inom ämnet sexologi. På filmvetenskapen tyckte en del forskarkollegor att ämnet var något suspekt. Sexologerna var mer luttrade.

Vi knallar runt i de alltmer gentrifierade Möllankvarteren och försöker föreställa oss hur trappuppgångar, som nu hyser barnfamiljer och mediemedelklass, en gång skyltade med ”avancerad sexstrip”.

– Tvärtemot vad många föreställer sig så är det offentliga rummet mindre sexualiserat idag än på sjuttiotalet. Nu finns betydligt mindre porr i butikerna, och aldrig i barnhöjd. Filmuthyrningsställena har inte längre någon vuxenavdelning. Det beror delvis på att porren flyttat in i datorerna, men också på att kvinnor och barn tar plats på ett annat sätt idag och kräver att inte bli kränkta.

Även om många skulle skriva under på att det är en positiv utveckling, så är det ändå lockande att försöka förstå varför det en gång såg ut som det gjorde. Varför blomstrade sexinrättningarna just på sjuttiotalet? Var behovet och efterfrågan större då? Troligen inte. Vår liderlighet har varit tämligen konstant sen hedenhös.

Det börjar på sextiotalet, då en våg av sexualliberalism går genom västvärlden som en del av tidens allmänna ifrågasättande.

P-pillret släpps på marknaden 1964.

Liberala studentföreningar arrangerar ”abortcharter” till Polen där abort ännu är legalt (Sverige fick fri abort först 1975, Polen förbjöd abort på nytt 1993).

Respekterade regissörer som Ingmar Bergman (Jungfrukällan 1960, Tystnaden 1963), Mai Zetterling (Älskande par 1963, Nattlek 1966) och Vilgot Sjöman (491 1963, Jag är nyfiken – gul 1967, Jag är nyfiken – blå 1968) gör filmer som triggar riksdagen att se över sina regler för sexskildringar på film.

Personer som även senare skulle låta tala om sig – Leif Silbersky, Per Gahrton – debatterade för upphävandet av vad de såg som en moraliserande lagstiftning.

I februari 1971 försvinner 11§ i brottsbalkens 16 kapitel, den som förbjuder ”sårande av tukt och sedlighet”. Pornografin blir i princip fri, proppen dras ut och marknaden svämmar över av allsköns nakenaktiviteter. I chica kretsar ses porr som anti-borgerligt och normbrytande. I extrema fall pratar man om ”den goda porren” som ska ”frigöra människan”.

– Jag har hört om studentskivor där man visade porr på 8mm-film på duk för att visa hur okonventionella man var.

Ett av Malmös mer spektakulära ställen, Elsie och Hasse på Amiralsgatan, byggde sin image på lika delar tillkämpad frigjordhet och påstådd elegans. Värdparet Elsie och Hasse förekom själva i annonserna utan en tråd på kroppen, och ryktet säger att Elsie ibland intog också skyltfönstret i bara mässingen, med kännbara följder för stadstrafiken. I deras annonser hittar vi begrepp som ”sober miljö” och ”handplockade artister” för ”quinna och man”. Atmosfären av världsvana och förfining får sig en törn när man inser att alkoholrättigheterna stannade vid folköl.

– En annan förutsättning för att porrbutikerna kunde blomstra, och just runt Möllan, Väster och Lugnet, är att där fanns gott om rivningskåkar. Det innebar låga hyror.

Sjuttiotalet är ”totalsaneringens” tid i Sverige. Stora delar av landets innerstäder jämnas med marken och ger plats för monstruösa betongkvarter och en infrastruktur anpassad till bilar. Innan rivningarna tar fart låter fastighetsägarna husen förfalla, med påföljd att porrentreprenörer, narkomaner och kulturarbetare kan ta centrum i besittning.

I Stockholm drabbas främst Klara, de gamla tidningskvarteren i centrum. Klara Norra Kyrkogata blir i folkmun ”Klara Porra”.

I Göteborg är det de rivningshotade Hagakvarteren som blir porrcentrum. Frikyrkokapellet på Haga Nygata stöps om till stripteaseklubb, innan kvarteren till slut renoveras och Göteborgs Gosskör flyttar in i samma lokal.

Det dröjer inte många år innan sexualliberalismen möter motstånd hos en feminism som anser att pornografi sker på mannens villkor och till kvinnans nackdel. Från sjuttiotalets andra halva är det i hög grad kvinnorörelsen som lobbar för inskränkningar för pornografiindustrin, med de utsatta kvinnornas bästa för ögonen. 1982 förbjuds liveshower, som betraktas som en grogrund till prostitution.

Och nu då? 2013 är klimatet relativt tillåtande mot sex men relativt kritiskt till pornografi. Porr har blivit synonymt med en onaturlig värld där aktörerna rakar sig, svälter sig och fyller sig med plast för att behaga. Därför lyfter nu somliga fram sjuttiotalet som en sund och närmast oskuldsfull tid för porren. Ser Mariah Larsson skäl att romantisera?

– Man pratar om att kvinnorna i sjuttiotalsporren hade naturliga kroppar och könshår – och så var det väl. Men det var också hårdföra entreprenörer bakom sexklubbarna, som många gånger rörde sig i en laglig gråzon. Och det är ju inget att romantisera.

Eftersom sjuttiotalet garanterat aldrig kommer att återuppstå så är det riskfritt, men också rätt meningslöst, att vare sig romantisera eller avfärda det. Däremot kan man gott låta sig fascineras av tidens många motsägelser. Att något på en och samma gång kan framstå som så naivt och så cyniskt. Att något som vill vara så flärdfullt kan kännas så solkigt. Och att en tid som ligger så nära vår kan kännas så avlägsen.

Omvändelse under guilloutinen.

Av Kalle Lind

den 2013-09-20

i blogg

Trillade över en av Jan Guillous minst spridda skrifter. Varken utgiven av Norstedts eller Piratförlaget, utan av SKP:s bokförlag Oktober. Året är 1976, tre år efter IB och två år efter Långholmen. Det är fascinerande att läsa var Guillou då ansåg sig stå i offentligheten:

Mitt läge var då, 1970, att jag fått sparken från FIB/Aktuellt på grund av Vietnam, blivit utslängd från Se på grund av Mellanöstern och utslängd från Veckojournalen på grund av Tjeckoslovakien. Mina möjligheter att försörja mej som journalist var helt uttömda och jag hade med tunga steg återvänt till universitetet.

Då drämde Per Ahlmark i på Expressens kultursida med att jag var en person som försökte mörda judar. Jag fick då rätt att skriva en replik där jag sa att jag inte var en person som försökte mörda judar och så pågick det ett slag efter normala svenska debattregler. […]

Idag tror jag inte ens att Per Ahlmark skulle kunna ge mej ett handtag. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och den socialdemokratiska pressen är nu, som jag uppfattar det, helt stängda för mitt medarbetarskap. Jag har trots mycket funderande inte kunnat hitta någon okomplicerad förklaring (det kan inte vara IB-reportagen, i så fall skulle Peter Bratt ha varit i samma situation). [Bratt jobbade som bekant på DN, där han bl.a. gjorde misstaget att avslöja att justitieministern låg med horor, bloggarens anm.] […]

Därför är det möjligt att detta urval från mina första tio år som journalist blir en slutgiltig summering.

Utsagan är förstås intressant därför att Guillou några år senare blev programledare i Magazinet/Rekordmagazinet, spionmiljonär, medeltidsmultimiljonär, Fagerhultsgrabb, superkolumnist och förmodligen den kändaste journalist Sverige har haft. Men också för att Guillou redan här börjar skriva Det Riktigt Stora Reportaget: det om Jan Guillou.

Vi som har läst hans memoarer – Ordets makt och vanmakt – har noterat Guillous svaghet för dramaturgiska effekter. Hjälten måste börja på noll för att steget till hundra ska kännas som en rättfärdig seger. Fall ska vara höga, pratar vi om hjältars fall så får det inte bero på nån värre svaghet än oförmåga att hålla käften om sanningen.

Rapporten från den absoluta botten återkommer i memoarerna: längst ner på stegen, utspottad, bespottad, skydd av kommunistkompisar och avskydd av etablissemanget stapplade han sig sen upp till sin välförtjänta topposition. Där han givetvis retade etablissemanget ännu mer, med påföljd att de lade ner Rekord-Magazinet, med påföljd att Jan hade ännu mer tid att skriva spionromaner, med påföljd att han sålde så mycket att ingen kunde tysta honom. Ungefär.

1976 publicerade sig Guillou regelbundet i den ännu existerande FiB/Kulturfront – det skriver han också i det ovan citerade förordet – och långt senare har han börjat sammanfatta tiden från sextiotal till åttiotal så här: ”Först fick jag sparken från FiB/Aktuellt för att jag var för mycket kommunist, sen fick jag sparken från FiB/Kulturfront för att jag var för lite kommunist” (ungefärligt citerat). Den redan tillspetsade historien har komprimerats och vässats ytterligare.

Det råder säkert delade meningar bland de inblandade huruvida Guillou verkligen fick sparken från någondera tidning. De flesta som var med är döda. Få av de andra har Guillous möjlighet att yttra sig. I kraft av sin status trummar Guillou in sina sanningar tills det blivit de enda kända sanningarna.

Jag kan inte säga att det är moraliskt förkastligt: han ser säkert på både världen och livet i dramaturgiska termer och ljuger förmodligen inte. Det är bara fascinerande att se en yrkesman i ständigt arbete.

Boken i fråga kommer vi förstås att ha anledning att återkomma till. Han skriver bland annat om Halv sju, Sveriges första soffprogram.

Fan fann Fantomen farlig.

Av Kalle Lind

den 2013-08-29

i blogg

Ni som regelbundet läser kommentarfält, särskilt de under ironiskt formulerade artiklar och blogginlägg, ska veta att humorlöshet inte är en modern företeelse. Förmågan att se dubbelt, känna igen en parodi, läsa sig till ett tvetydigt tonfall var varken då eller nu så spridd som man vill hoppas.

Tidningen Vi – som ägdes av Kooperativa Förbundet och hade tjocka rottrådar ner i arbetarrörelsen – upplät under många år en sida i tidningen till folkets egna ledartexter. Insändare dubbade till ledare.

Folk hade, då som nu, synpunkter på allt möjligt. Överlag var människor nöjda med samhället och livet, men det fanns förstås irritationsmoment även på sjuttiotalet. Några av läsarledarna vittnar om just den brist på humor som jag i mina mörka stunder tror kommer att leda till civilisationens undergång.

1976 skriver en R Ingemar Eriksson om ett brev som en honom närstående tioåring har tagit emot. Avsändaren var Fantomenredaktionen. Eriksson förklarar hur Fantomens fanbase är organiserad:

Man bildar på uppdrag fantomenklubbar och lokala klubbar därav med sina lekkamrater och skriver ivrigt meddelanden på det hemliga språket. Fantomenklubben har ungefär samma normer som en armé.

Redan här vill man gjuta lite olja på vågorna och invända: nja, riktigt samma normer som en armé har väl inte Fantomenklubben? Armén uppfostrar unga män att döda för att försvara fosterlandet, Fantomenklubben lär unga hur man skriver ”fröken är dum” på kodspråk.

Och över alla dessa småfantomer för FANTOMEN befälet. Han som tecknar sig ”Chefen”. När chefen talar lyder en fantom.

Ett tillfälle då ledaren talar är när krigskassan tryter. Så och Fantomen.

Det visar sig att skribentens tioårige vän velat avsäga sig sitt medlemskap och då fått ett brev från Fantomenklubben: ”Du trotsade uppmaningen!”

Men så räcker ledaren ut sin hand på nytt: ”Än har du chans att rätta till skadan …” Den underställde har alltså trotsat och vållat skada. Hur skall detta kunna rättas till? ”Fyll i ett av korten. Gå, spring till posten eller närmaste brevlåda! Dödskallegrottans kansli gör resten”. En kraftfull uppmaning och så lite bombastiskt, som alla stora ledare: ”Jag har talat. Chefen.”

Jag har svårt att föreställa mig att gamle Fantomenredax Uffe Granberg – pappa till Fredde – inspirerades av verklighetens diktatorer och generaler. Jag tror snarare att han levde hela sitt liv i en pojkbok, simmade omkring i dåligt översatta djungeläventyr, åt gamla spänningsklichéer till frukost. Ingenting tyder på att de unga Fantomenfans som trotsade hans uppmaning verkligen skulle få några livshotande uppsträckningar.

Kryp in i din dödskallegrotta, chefen, och begrunda det oanständiga i att med hjälp av sociologiska och psykologiska lagar bygga upp ett maktförhållande och sedan utnyttja det till att ”tvinga” av barn och/eller föräldrar deras pengar.

Detta kommer alltså från samma penna som några rader ovanför skyllt någon annan för att vara bombastisk.

Det är klart att man inte ska tvinga av barn pengar som de inte har. Det är klart att arméideal och blind lydnad och hierarkitänkande är en fara för mänskligheten. Men A och O för en general med ambitioner är alltid att dränera sina underställda på humor: bara humorlösa människor kan tänka sig att slåss för att få sätta en medalj på bröstet.

En långt större fara än han som skämtsamt försöker få en tioåring att köpa ett medlemskap i Fantomen, är han som tolkar det bokstavligt.

En ALLRA sista vända med snuskministern. Et consortes.

Av Kalle Lind

den 2013-08-09

i blogg

I gårdagens inlägg om boken Kopplingen, filmen Call girl, Geijerhärvan och de två underåriga flickor som fortfarande inte har fått någon juridisk upprättelse nämndes som hastigast Sigvard Hammar. Idag tämligen bortglömd av oss som inte minns honom som krönikör i Röster i Radio/TV och av de specialintresserade av specialintresserade av klassisk musik. I Tage Danielssons Sopor (1981) flimrar han förbi, i myllret av autentiska nyhetsreportrar. Det är han som sitter i rullstol. Han hade polio som ung.

Vid hans bortgång 2002 skrev Aftonbladet om en man som var känd för ”sin skarpa tunga, sitt temperament och respektlösa intervjuteknik”. Sveriges Radio rapporterade att ”Sigvard Hammar fick 1999 medalj av Musikaliska akademien för sitt brinnande engagemang för klassisk musik”. AB kallade honom också ”den ständige frilansjournalisten inom samhälls- och nyhetsjournalistiken”.

I Kopplingen beskriver författarparet Thomas Hellberg (en gång känd som skådespelare) och Lars Magnus Jansson (aldrig så känd som skribent) ”Sture Hanérs” karriär i mindre smickrande ordalag:

Sture Hanér var en bitter människa och det genomsyrade hela hans väsen, för att inte tala om hans handlingar. På sextio- och en bit in på sjuttiotalet hade han varit ett tungt och aktat namn inom televisionen. De kontroversiella inslagen i hans sena magasinsprogram hade hållit TV-publiken uppe om kvällarna.

På den tiden hade [bokfiguren Gerhard] Lundh känt respekt och en viss beundran för den rullstolsbundne TV-mannen och studiekamraten. Men Hanér hade sålt sig. Han hade sålt sig till det stora veckotidningsförlaget.

Officiellt hade han tagit jobbet för att äntligen ge Sverige ett seriöst och nyhetsinriktat veckomagasin. Hanér var till synes rätta mannen för jobbet. Gerhard Lundh kände dock till det sanna skälet till att Sture Hanér lämnade sitt jobb på televisionen. Hans dyrbara levnadsvanor krävde allt större inkomster.

Det stora förlaget öppnade glatt och villigt på plånboken. Hanér fick en hutlös lön, vidlyftiga resebidrag och tjänstebil med chaufför. Det var på den tiden det stora förlaget skar guld med täljkniv.

Men det seriösa nyhetsmagasinet blev ett formidabelt fiasko. Förlagsledningen upptäckte, till sin stora förvåning, att intresset ute i landet var svalt. De människor som ville följa världshändelserna var kapabla att läsa Newsweek eller Times. [Det seriösa magasin som åsyftas var troligen Nu eller Nutid, två av Bonniers fiaskon, bloggarens anm.]

Det stora förlaget hade fått ett delikat problem på halsen. Var placerade man den högavlönade, samarbetsovilliga före detta TV-stjärnan? Att han frivilligt skulle lämna förlaget ansågs otänkbart. Hans levnadsvanor hade inte blivit billigare.

Det var bokförläggarens yngre bror [Lukas Bonnier, bloggarens anm.] som kom med lösningen. Förlagets stora penningkossa, den spekulativa herrtidningen [med all sannolikhet FiB/Aktuellt, bloggarens anm.], behövde en ny chefredaktör. Sture Hanérs namn skulle något balansera tidningens framtoning.

Kritiken inom förläggarfamiljen mot herrtidningen hade blivit besvärande för bokförläggaren [Abbe Bonnier] och hans yngre bror. Det ansågs vara en skam att ha en sådan tidning inom huset, men siffrorna talade sitt eget tydliga språk: herrtidningen svarade för nära 30 procent av förlagets vinst.

Den svulst som familjemedlemmarna ville skära bort – inte minst för att slippa försvara sig på de eviga cocktailpartyna – kunde räknas i tiotals vinstmiljoner.

Hanér hade skrattat rått när han fick erbjudandet. Men han fann snart att det i realiteten var ett ultimatum.

Hur mycket av ovanstående som är skvaller, fria fantasier eller ren sanning vet jag inte. Författarparet Hellberg-Jansson hade kanske en oplockad gås med Sigvard Hammar. Hellberg fick kanske inte vara med i hans teveprogram. Eller så hatade de klassisk musik.

Sant är i alla fall att Sigvard Hammar 22 november 1977 dömdes till villkorlig dom för ”att han under sommaren 1974 hade medverkat till Doris Hopps brottslighet genom att, i avsikt att flickorna därigenom skulle få kunder för sexuellt umgänge mot betalning, sammanföra [den ena minderåriga flickan] och hennes kusin med Doris Hopp, genom vilken flickorna därefter tillsammans hade fått i vart fall ett 70-tal kunder” (ur JK:s bakgrundsbeskrivning, 2008).

Det står det ingenting om, varken i Aftonbladets eller SR:s nekrologer.

Alldeles uppenbart fick Hammar i alla fall fortsätta jobba, om än bara som ”ständig frilans”, på SVT och SR. Det fick inte Thomas Hellberg.

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: sjuttital Sida 3 av 11

Om IB på Gamla riksdagshuset – en synnerligen osexig lp-titel.

Slumpvisa annonser ur Expressen juli 1974.

Tala om! Jag hatar måndan!

Inte särskilt viktigt, men ändå nåt man bör läsa.

Tidsdokument 12b:914 avdelning 1970-tal.

Det sista inlägget nånsin om ett antal män med degiga lösnäsor.

Sjuttio-sex.

Omvändelse under guilloutinen.

Fan fann Fantomen farlig.

En ALLRA sista vända med snuskministern. Et consortes.