Etikett: sjuttital Sida 2 av 11
Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba).
Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.
Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.
Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.
Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:
Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.
Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.
Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).
I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.
Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.
För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.
Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.
Somliga vill inte förstå att det där är en Robban Broberg-text. Många har fått för sig att han bara ägnade sig åt ytligt ordlekande och maniskt larv. De flesta samtal jag har haft om Broberg har jag fört i opposition: folk har hånfullt sagt ”Arne Hegerfors med leksaksinstrument” och vägrat lyssna när jag pratat om Brobergs långa, sökande karriär där han gått från skiffle till revy till psych till barnvisa till en genre som nog bara kan kallas Robban Broberg-pop.
Jag ska villigt erkänna att jag inte alltid brytt mig, och att även jag lätt känner mig mätt på det fonetiska associerandet, men ett mer originellt konstnärskap hittar man svårligen inom rikets gränser. På sextiotalet slog Broberg igenom som skämtare och värvades till och med till Kar de Mummas nyårsrevy, men han ville något mer, något annat, något eget. Han satte sig på en vespa och for till Frankrike för att bokstavligen hitta sig själv. Han kom hem och konstaterade i popform att ”ha det taskigt med sig själv i Paris är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm”. Han samarbetade med proggpastorerna i Hoola Bandoola men konstaterade helt korrekt att det inte finns några absoluta sanningar eftersom ”i människornas inre två och två ibland blir fem”.
Brobergs storhetstid är hans sjuttiotal. Det förstod han inte själv. Då gjorde han det musikaliskt flippade barnprogrammet The Pling & plong show, lekte med inspelningseffekter på sin rullbandspelare, lät världens vackraste barnkör ackompanjera den supersnuskiga ”Redan när vi sätter oss till bords”, bytte namn till Zero (alltså även officiellt) för att börja om på ruta ett, skrev sånger på engelska om sin längtan att bli artificiell, målade och filmade och vägrade att låta sig placeras in i några givna fack och genrer.
Jag förnekade mig själv och alltihop som jag så länge drömt om
Mina drömmar jag har glömt dom
Jag tänkte bara på gurka och apelsin
På filmjölk och ost, på kaffe och smör
Och allt sånt där som man gör
När man är i snabbköpsbutiken
Då har man glömt det där med erotiken
I alla retrospektivshower och samlingsboxar han gav ut längre fram i livet, efter soloshowerna på teatrar på åttiotalet och på Globen på nittiotalet, är sjuttiotalet försummat till förmån för det mer glättiga och lättillgängliga. Kanske var det som frejdig skämtare han helst vill se sig, kanske trängde mörkret och rotandet i självet sig på utan att han riktigt ville det. Även till synes ytliga ordleksbonanzas som Raket och Morot och Målarock och Flygeltur är visserligen långt mer psykologiskt intrikata än man tror vid en första anblick, men det är långt ifrån texterna om personlighetsförvirring och -klyvning:
Du har poliser i kalsongerna
Che Guevara på affisch
Gorillorna i ditt kylskåp
har två nunnor just låst in
Furirerna bak i huvet
de ger order hit och dit
medan en fredstagare sitter i din telefon
och pratar skit
Du har så många sidor i dej!
Vem är du när jag ringer på dörrn?
Och du försöker va rationell
går runt och ljuger om dig själv
(”Du har Pinochet i garderoben”, 1978)
Svärtan finns där hela tiden för den som lyssnar. En på ytan löjlig ordlek som ”Du är min” handlar om den desperata känslan efter ett uppbrott:
Du är min
Du är min-sann ute och roar dig du
Du är min
Du är min-inimalt hemma om nätterna nu
Du är min
Du är min-net av det som en gång var min fru
Du är min
Du är min-st av allt min just nu
(”Du är min”, 1983)
Att leka med orden, att närmast fysiskt klippa sönder dem och placera ihop dem på nya sätt, var Brobergs sätt att spränga sig ur livskriserna. Ofta blev det fånigt – att stå med ett lock på huvudet och spela lock’n’roll är mest tröttsamt – men när han var som bäst var han outstanding. Och som helhet måste hans konstnärskap snarare jämföras med en Frank Zappa eller en Captain Beefheart än med en Sten-Åke Cederhök.
Och den där sången om att ta en främmande kvinna på fittan i snabbköpsbutiken är något av det mest nakna jag hört. Jag vet ingen annan text som så öppet beskriver en tvångstanke, där vi rentav får följa en av de där tankegångarna som poppar upp i de flesta huvuden och som vi kväver med alla kuddar vi hittar för att ingen annan nånsin ska få veta hur sjuka i huvudet vi är hela vägen in i mål:
Inte kan man göra nåt så ovanligt som
att ta en fru på fittan mitt som hon står där
och kollar på gurka
Hur skulle det se ut?
Det slutar som alla andra sånger
Den slutar som den gjort alla andra gånger
Ja, ingenting hände
Jag vred och vände
på litern mjölk
Sen gick jag ut
Sen gick jag hem
och satte mig ner
och spelade in det här
Magnus Uggla hade en Svensktoppshit med ”Ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt?” 1987. Det var en cover på en Lasse Tennander-låt från debutplattan Lars Vegas 1974. Ugglas version var förfärlig, men ingen missunnar Tennander Stimstålarna.
Tennanders låttitel var i sin tur en blinkning till Lasse Hallströms tevefilm Ska vi hem till dej eller hem till mej eller var och en till sitt? från året innan. Den förebådade i sin stil och sin tematik Hallströms debutlångfilm, mästerverket En kille och en tjej (1975). Båda filmerna kretsar kring relationer på ett realistiskt, improviserat, charmigt och okonstlat vis. En kille och en tjej tar ett bredare grepp – Brasse Brännström träffar Mariann Rudberg på krogen och filmen följer deras vingliga färd till bröllopet – medan Ska vi hem … utspelas under en och samma krogkväll med diverse efterspel.
På sjuttiotalet var Lasse Hallström och Janne Halldoff i princip ensamma i Sverige om att göra vardagskomedi – realistiska filmer utan politiska eller konstnärliga ambitioner. Deras filmer är därför inte bara tillgängliga och begripliga idag, de är också sevärda som tidsdokument. Hallström visar till exempel upp tre högst representativa sjuttiotalshem:
Göran Stangertz på bortamatch hos Lena Lindgren. Han föreslår, fullt begripligt, att de ska flytta lite närmare varann.
Marvin Yxners (Teliapappan) ungkarslya. Kuktavlan på väggen tar han ner när han fått ragg. Notera Jägersro-spelet som han tydligen roar sig med ibland.
Stig Engström (H:son-Larsson i Göta kanal) och Anita Ekström, det enda av de tre raggen som funkar. Trots att det aldrig blir nåt ligga av,
Manuset rymdes troligen på ett A4. Tre snubbar går på krogen och träffar tre damer. Punkt. Replikerna förutsätter jag improviserades fram. De ser överlag rätt torftiga ut i skrift:
Göran Stangertz på krogen: Jaså du jobbar på Televerket du, det är ju jävligt intressant! Det måste va intressant att jobba på ett sånt ställe med så mycket kommunikationer och kontakter och det va … Jag är faktiskt jävligt intresserad av det …
Göran Stangertz på krogen: Har du förresten läst den där McLuhan?
Lena Lindgren: Nej.
Göran Stangertz: Nej, inte jag heller.
Claire Wikholm på krogen: Just nu går jag mest runt och pejlar in saker … Försöker liksom bara kolla in läget … försöker leva … Det blir så platt va om man försöker ringa in det med ett par ord va … förstår du?
Marvin Yxner: Mmmm …
Göran Stangertz i sängen: Gick det för dig, du?
Lena Lindgren: Ja. (Tystnad) Nästan.
Stangertz vid avklädning: Vilka är det där?
Lindgren i sängen alldeles bredvid: Mina föräldrar.
Talade, mumlade, sluddrade, stammade är replikerna däremot både trovärdiga och fulla av undertext.
Som säkert framstår är jag väldigt förtjust i Ska vi hem … Jag imponeras av hur Hallström vägrar att gå till överdrift, karikera eller infoga några vilda farselement. Komiken ligger i små detaljer: pysljudet som hörs när Marvin Yxner med stor möda blåst upp en luftmadrass, Lena Lindgrens min när hon ser att Stangertz har badbyxor under brallorna, Marvin Yxners fåfänga försök i att hänga med i Claire Wikholms redogörelse för hur tibetanska munkar tuggar gasbinda för att rensa tarmarna, Stangertz hopplösa försök att lätta upp stämningen med en sockertång:
Jag vill hävda att detta är sjuttiotal när det är som bäst: chosefritt, krusidullfritt, naket.
Filmen finns så klart i Öppet arkiv. Orkar man inte se alla femtio minuterna bör man i alla fall titta fram tills att Janne Forssell är med som påstridig krograggare (han återkom i ungefär samma roll i En kille och en tjej och utgör även den filmens höjdpunkt). Jag ger er ett smakprov på dialogen:
Tjej: Jag har ju redan talat om att jag vill ju inte dansa med dej!
Forssell: Det är bara dina låsningar!
Återigen: det ser torftigare ut i skrift.
Ibland hookade Hasseåtage upp med sina gamla student- och radiokompisar Carl-Uno Sjöblom (ja, han heter så), Hatte Furuhagen (nej, han heter inte så), Moltas Eriksson (nej, inte han heller), Olle Pahlin, Ulf G Johnson och Thord Carlsson. Tillsammans utgjorde de befolkningen i Mosebacke monarki, en hittepånation på Söders höjder vars radioutsändningar gick ut i det svenska etermonopolet. Det blev några filmade grejer också: några inslag i revyn Konstgjorda Pompe (1963), lösa inslag i teve 1967, åtta kvartslånga sketchprogram 1968 och Mosebackes nyårsvaka på nyårsafton 1970. Det sista var veterligen enda gången de framträdde i färg.
Halvtimmen ligger på Öppet arkiv och har sina absoluta poänger. Åtminstone om man är intresserad av Hasseåtage och sjuttiotalet. Och är man inte det förstår jag inte vad man gör på den här bloggen.
Några reflektioner:
Mosebacke-redaktionen bestod av en skara män i underhållningsbranschen. De har därför en osviklig känsla för att fånga upp klichéerna inom sina egna verksamhetsfält och få saker att se väldigt trötta ut. Nedan spelar Ulf G Johnson 1970 och Carl-Uno Sjöblom 1971 i en nyårssketch som bryts ”eftersom vi hörde och såg den här sketchen under fjolårets nyårsvaka också”.
Hela utsändningen görs från ”Mannaskolans aula” som de lyckas få att se alldeles fantastiskt ofestlig ut:
Tycker man inte att alla skämten känns så fräscha 2015 kan man roa sig med att se hur det tidiga sjuttiotalet såg ut i en skara medelålders mäns huvuden. Så här avbildas till exempel en kändisfotograf:
Vilket för övrigt överensstämmer ganska väl med hur Janne ”Loffe” Carlsson såg ut när han gestaltade en flickfotograf i Vem älskar Yngve Frej 1973:
Vidare tar programmet förstås upp de gladporriga och tillgjort frigjorda stämningarna i tiden. En sekvens utspelar sig på en topless självservering:
I en sekvens spelar Carl-Uno Sjöblom också en ”liderligt progressiv” skådespelare, såna som det fanns många av i sjuttiotalets begynnelse. ”Här engagerar han sig i Matt-Olles”:
I ett nummer framträder hela ensemblen som ungdomar. Och vi vet ju sen gammalt hur ungdomar såg ut 1970:
Även här kan vi jämföra med ett stycke verklighet. Så här såg ensemblen ut när Hair för första gången gjordes på svenska 1968 (längst fram Bruno Wintzell):
Överhuvudtaget fanns ett bildtänkande hos Hasseåtage som märks på vissa fyndiga rekvisitadetaljer som fladdrar förbi som hastigast:
I ett nummer gör Hasse, Tage och Carl-Uno tre murvlar som på olika trixiga sätt mörkar vem de egentligen skriver om. De sjunger:
Viss Skansenchef blir bassad för han plågar elefant
Kan ni gissa vem det är vi tänker på?
En stenrik grekisk redare har trassel med sin tant
Kan ni gissa vem det är vi tänker på?
Skansenchefen syftar på Nils-Erik Bæhrendtz, tidigare tevechef, och redaren och tanten är förstås Aristoteles och Jackie Onassis. Drygt tjugo år senare blev Hasse Alfredson själv Skansenchef och anklagad för att plåga sina elefanter.
I ”Mosebackes nyårsvaka” hör vi för första gången ”Vad har du i fickan, Jan?”, som blev en revyklassiker med Lena Nyman och Gösta Ekman i Glaset i örat tre år senare. Här framförs den av Helmer Bryd Eminent Five Quartet (Gunnar Svensson och en bunke musiker som jobbade på Sveriges Radio) samt ”kosmetologen Dolma” (Lissi Alandh). Melodin skrevs av Gunnar Svensson och användes första gången instrumentalt i långfilmen I huvet på en gammal gubbe (1968).
Teveprogrammets slutnummer blev kontroversiellt. Programmet sändes alltså som nyårsvaka mellan halv tolv och tolv natten till 1971. När programmets visare står på tolv korkas skumpan upp. Så gjorde förstås också tevepubliken ute i landet. Strax efter att tolvslaget firats in upplyser dock programmets studiovärd (för övrigt Bosse ”Nygammalt” Larsson) om att de är några minuter tidiga.
Kära tittare, vi ber om ursäkt för det här lilla missödet. Hoppas ni har dubbla uppsättningar champagne hemma.
Ett klassiskt prank som naturligtvis inte uppskattades av alla. Somliga tevetittare valde att sätta sig vid telefonen och ringa Sveriges Radios klagomur istället för att fortsätta dricka champagne och trivas.
Det är klart att ”Mosebackes nyårsvaka” inte är helfestligt hela tiden för en modern och bortskämd publik. Men tempot är påfallande högt, skämten är inspirerade och här finns en visualitet som inte var självklar bland folk som jobbade inom monopolmediet för rörliga bilder 1970. Ingen ska anklaga Hatte Furuhagen för att vara en fullfjädrad karaktärsskådespelare – han var historiker och tevechef – men det kompenseras av att det blir roligt varenda gång nån riktar en kamera mot Hasse Alfredson. De gånger programmet är direkt osvängigt är det faktiskt helt medvetet.
Andra halvan av sextiotalet kom det ett gäng skärgårdsfilmer. Det var ett effektivt sätt att kombinera lite Sturm-und-Drang och coming of age med hud. 1969 bestämde sig producenten Bengt Forslund – som just var i farten med Troells Utvandrarna-filmatisering – och regissören i ropet Janne Halldoff – som just var i farten i största allmänhet – att döda genren och exploatera den.
De ville alltså driva med hudvisandet samtidigt som de visade hud. Det kunde se ut så här:
Men också så här:
För att dessutom ge det hela en lite finkulturell aura kallades poeten och sedermera akademiledamoten Lars Forssell in för att putsa på dialogen. Det var nog inget högprioriterat jobb från Forssells sida, men samtalen låter i alla fall trovärdigare än i genomsnittliga svenska filmer. Trots att handlingen är avsevärt mer hårdskruvad.
Rötmånad är en sån där film som många av oss minns från diverse SVT-visningar på åttiotalet. Eventuellt minns vi inte bara Christina Lindberg utan också storyn. Eventuellt vill vi inte tro att vi minns rätt.
Den gode Carl-Gustaf Lindstedt, vid tillfället enbart förknippad med det glada och oförargliga, är en fumlig och tafatt ensamstående pappa till Christina Lindbergs Anna-Bella. De för en bekymmersfri tillvaro i en skranglig skärgårdskåk tills den dag Carl-Gustafs hustru (Ulla Sjöblom) bokstavligen dyker upp ur vattnet. Hon har varit skendöd i fyra år, vilket snart visar sig betyda att hon gått på sporten. Hon fortsätter omedelbart sin verksamhet i badhuset, och drar nästan lika snabbt in dottern i verksamheten.
Frun är oerhört förslagen och lyckas få den snokande taxeringsmannen att tänka på annat:
Och tycker hon sammanhanget kräver det så går hon längre än så:
Stackars Carl-Gustaf reduceras till kypare, men får ligga med sin fru när han har pengar. Då och då antyder han att han inte är helt bekväm med situationen.
Han ventilerar sitt problem med grannen Ernst Günther som inte är nåt stabilt träd att luta sig mot:
Det fascinerande med Rötmånad – liksom Halldoffs följande film Firmafesten – är svärtan. Cynismen. Halldoff gjorde folkliga filmer utan krusiduller, utan Bergmanskt symbolspråk och svårsmält politik, men han strök inte publiken medhårs. Rollfigurerna i Rötmånad är svåra att älska. Männen är kåta och impotenta. Kvinnorna är handlingskraftiga men hänsynslösa. Även om man lider med den hunsade Carl-Gustaf så tycker man att han får rycka upp sig. Och han ägnar större delen av filmen åt att försöka ta sin fru av daga, givetvis utan att lyckas.
Rötmånad är ingen helgjuten film, men onekligen fascinerande med sin brutala handling och sin krassa människosyn. Halldoff fortsatte vara illusionslös i en hastigt producerad radda filmer. Sen kom andra intressen emellan: hundar och alkohol (på halldoffska: jyckar och borsten). Kjell Bergqvist, som hann jobba en del med honom, sveper förbi det i sina aktuella memoarer: hur Halldoff, många år efter att karriären gått i stå, fortsatte ringa varje år och säga ”Tjena Kjelle, jag har en rulle på gång, har du lust att vara med?”
Inget öde att avundas, men väl som gjort för en Halldoff-rulle.
Det enskilt viktigaste citatet ur världslitteraturen är, rent objektivt, ett stycke ur PG Wodehouses roman Tack Jeeves! Där träffar den sangviniske aristokraten Bertram Wilberforce Wooster – på Drönarklubben främst känd som Bertie – en bolsjevik av det aggressivare slaget. Han kommenterar mötet:
Mannen var hopplös. Jag hade ingen invändning mot att han tillbringade sin tid med att planera massakrer på bourgeoisin, men jag kunde förbaske mig inte inse varför han inte kunde göra det med ett glatt och ljust leende.
Thank you, Jeeves kom ut 1934 och är uppenbarligen lika aktuell nu. För att inte tala om hur skriande, brännande, högröstat gapande aktuell den måste ha varit i sjuttiotalets begynnelse.
Tidningen Röda rappet var KFML(r):s mer djuplodande, magasinsaktiga publikation där Proletären var – och är! – den dags- eller i alla fall veckokommenterande. I Röda rappet hittade man lättsammare material: artiklar, intervjuer, korsord och barnsidor.
Man hittade också serien Gustav, som troligen var det närmaste tidningens läsare nånsin kom ett leende. Som de revolutionärer och motvallskärringar seriens upphovsmän var så gick de helt emot den gamla regeln att avsluta en seriesida med ett rappt skämt, s.k. punchline. Istället öste de bokstäver över pratbubblorna från starten och ända in i fuktspärren. Här är ett urval slutrutor:
PFF är, för den som till äventyrs inte kan sitt kpml(r), Proletärens FF. En klubb med mottot ”Idrott åt alla!” och Nelson Mandela som hedersordförande.
Inte bara slutpoängerna synes något överlastade med bokstäver. Även bubblorna under berättelsens gång dignar och bågnar av ord. Men så har också skaparna mycket att säga, främst om hur fruktansvärda kapitalisterna är och hur fruktansvärdare facket är:
Roligast, som alltid när man studerar sjuttiotalets sektvänster, är de hätska påhoppen mot kamratpartierna på yttersta vänsterflanken. Vpk, lett av den i breda läger respekterade C H Hermansson, var tydligen de mest skrattretande reformistbögarna:
Ja, så kul var kommunismen i vitsens och västkustsalladens huvudstad i 1970-talets begynnelse. Och här hade jag nu kunnat lägga till nåt om hur träaktigheten och fnöskkvaliteten och bolltorrheten känns igen hos den som 2015 försöker ta sig igenom ledarsidornas synpunkter på satir. Alla paradigm må ha skiftats, allt fokus må ha flyttats, alla gamla sanningar må ha ersatts av nya och sannare, men då som nu blandar sig levande vedträn in i humorn, då som utövare, nu som kommentatorer.
Humorlösheten never goes ut of style. Vilket är kul för oss som vill ha nånting att skratta åt.
I avsnitt 15 av podden Snedtänkt – podden som pratar om sånt inga andra poddar pratar om – tar jag och succéduon Anders & Måns oss an sjuttiotalsdansbanden. Avsnittet kan man lyssna på här. Sveriges Radio har ännu inget Stimavtal för poddar och jag kunde därför inte spela nån musik i avsnittet. De tio svängigaste av de närmast osannolikt svängiga låtar som nämns är i alla fall de här:
Schytts: Här kommer Mårtensson
Ola, frukt & flingor: Starke Arvid
Peter Himmelstrand & Kerstin Aulén: Det sa prästen ingenting om
Drifters: Inatt ska jag bli Hulk
Baracudaz-omslaget här ovan – som jag valde ut för att jag gillade uppmaningen på det – är förstås hämtat från den här bloggen som jag gissar att ni redan läser.
När jag var elva var Magnus Ugglas Den döende dandyn det hottaste vaxet i stan. Vi spelade den på roliga timmen tills en mycket rödkindad mellanstadielärare stängde av och skällde ut oss för att vi skrattade.
Bland låtar om fula gubbar som med den enklaste teknik kan få fjäder på sin skinnspik (”Fula gubbar”), Saigons röda ros och herpes på sin nos (”Passionsfrukt”), otrohetsaffärer som slutar med att prasslet blev på smällen och ”frun blev med djur” (”Staffans matematik”) samt uppmaningen att rulla bort kärringen och skaffa ny (”Mattläggar-Oves hjulsång”) hittar vi också ”Rumpnissar”:
Han är en reko gay, en gummiboss,
en nätt förgätmigej, Kapten Mykonos
Hans vän är arab
Han säger: ”Ställ dig som en Saab!
Så kör vi åh-åh-åh-åh
Kom killar och sitt opp!”
Det är en fascinerande text. Porträttet av Läder-Kent hamnar bredvid skivans andra karikatyrer av gubbsjuke Disco-Kaj, sure servitören Erling och den töntige hårdrockaren Joey Killer/Roine Blom. Det är lätt att se Ugglas text som något homofob.
Samtidigt: skivtiteln och omslaget refererade till en tavla av den förmodat bisexuelle Nils Dardel, föreställande den förmodat bisexuelle Gösta Ekman d.ä. och deras förmodat bisexuella kompisar i teatrala gester. Tavlan från 1918 var då och har sedan dess haft ikonisk status i en föraktad och beundrad kosmopolitisk liberal queerkultur.
Samtidigt: 1986 omnämndes homosexualitet bara i mainstreamkultur som något som orsakade hiv. Uggla visade sig vara väl insatt i en undanskymd och åsidosatt kultur: han droppar homomagasinet Revolt, gayparadiset Mykonos och transgruppen After Dark.
Den enda som ens antytt att den där världen fanns innan var Jacob Dahlin: hans Jacobs stege var en trojansk böghäst i ett tokstraight normmedia. Det sades aldrig rakt ut, men allting som hände i stegen var ju bögkodat: ryska primadonnor med risiga frisyrer, After Dark åter igen, Alexander Bard i transtramsprojektet Barbie, Diana Ross, kitsch och skumpa, opera och boor.
Samtidigt: även Uggla kom till studion när Dahlin kallade. 21 november 1987 stod han i studion dressad som Östermalmsmadame och sjöng Karl Gerhards ”Katt bland hermelinerna”. Mycket queerare än så blir det inte.
Och går vi sen bakåt i tiden, till Ugglas debut Om Bobbo Viking (1974), så rör vi oss verkligen i ett gränsöverskridande könslandskap. Kraftigt Bowie-inspirerad skapade Uggla sin egen Ziggy Stardust, Bobbo Viking: ”Bowie fann han, använder henna/ glitter i pannan, flickans stämma”. Iförd ”omelott” styr han vägen mot nästa bar.
Jag bildgooglade omelott. Det här var det första jag hittade:
Uggla fortsatte att visa sig väl förtrogen med den nattliga skugglika queervärlden. På prettoplattan Livets teater (1975) gör han sitt eget Karl Gerhard-svep över det manierade Östermalm. ”Två små primadonnor” flänger runt på tesalonger i ”bästa frack, skor av lack och chapeau-claque”.
På plastpunkplattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt (1977) så gjorde han just Karl Gerhard i pubrocktappning, tillika en av KG:s mest queera kupletter. ”Jazzgossen” har ”tusch på sina ögonlock” och ”på sitt lilla bakverk frossar”.
Och på Vittring-plattan (1978) översatte han ett gammalt Phil Spector-spår, skrivet för flickgrupp och mest känt genom The Crystals. ”Then he kissed me” blev ”Åh, han kysste mej”:
Han bjöd mig en soffa av zebraskinn
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin
Jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mig
Nog hade jag blivit kysst,
men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra:
”Låt det aldrig ta slut!”
Han ursäktade sig
att han hade burit sig så illa åt
Men vad fan gjorde det,
nu när han hade fått mej så jävla [piiiip]?
Det som jag som politiskt korrekt och medveten ung man tolkade som fördomsfulla bögpåhopp verkar aldrig på något vis ha ifrågasatts av homovärlden.
Ugglas mest famösa gaybetonade insats, porträttet av mustasch-och-hästsvans-klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands G – som i gemenskap, tycker några kanske är att betrakta som en fördomsfull karikatyr. Men det långt utdragna i:et i den mäkta citerade repliken ”Det kunde han tänkt på liiiite tidigare!” måste kanske inte ses som en imitation. Det är så man pratar på Östermalm. Uggla spelade en förhöjning av sig själv. Porträttet godkändes uppenbarligen av den bisexuelle Staffan Hildebrand, som likt Uggla ansåg att det var på tiden att en osynliggjord grupp människor fick en representant på bioduken.
Men ”Bli gay” då? Uggla-låten från 1997? Hur ska den tolkas? Hävdar inte Uggla i den att folk stiger fram som homos för att få uppmärksamhet? Är inte det ett påhopp på alla dem som varje dag gömmer sig i garderoben av rädsla för att förskjutas av familjen och knackas av byns homohatare?
Ooo – bli gay!
Det skänker mycket kredd
och utan tvekan
blir man hörd och sedd
Ingen skulle våga
undra eller fråga
Neeeeeeej
Ja, det är världens grej
att bli gay
Uggla menar själv att den där texten främst riktade sig mot Efva Attling, som han av allt – eller av den här intervjun – att döma har en gammal schism med. Men helt kommer han väl inte undan: är det någon svensk artist som har flirtat med homokulturen utan att ta de stora riskerna så är det väl heterokillen som redan från början sjöng om glitter och platå och kittlade lite lagom med fraser som ”En sån som dej skulle kunna få mig att bli gay” (från Godkänd pirat live, 1981).
Fast, som det påpekas i en gammal RFSL-intervju, det var förstås inte särskilt opportunt att leka bög på sjuttiotalet. Uggla tog nog större risker än vad vi idag kan föreställa oss när han fick hela – hela! – Gröna Lund-publiken i början av åttiotalet att skråla med i ”Åh, han kysste mej”.
Så sammanfattningsvis: det mesta tyder på att Uggla snarare har fört bögrörelsens talan än varit dess häcklare. Det trodde jag faktiskt inte när jag började rota i det igår. Men jag undrar om han fortfarande kör ”Rumpnissar” på livespelningar.
Det kom en dvd med posten: en vänlig man med det originella aliaset Fredrik skickar mig en film jag velat se i tjugofem år. Den heter Sista budet (1981) och gjordes av författar/filmar/stalinistkollektivet Kennet Ahl. För längesen fick jag en hemmabränd dvd i näven av filmens huvudrollsinnehavare Anders Lönnbro. Den fungerade inte när jag väl satt den i dvd-spelaren. Jag skrev till Lönnbro och bad om ett nytt ex. Det fungerade inte heller. Sen tyckte jag det blev pinsamt.
Anders Lönnbro (bekymrad).
Anders Lönnbro (arg).
Jag hade inga högt ställda förväntningar på filmen. Det är inte för att jag nödvändigtvis tror att något är bra som jag går i tjugofem år och trängtar efter det. Jag kan ha helt andra bevekelsegrunder. Sista budet är dels ett rödkindat tidsdokument från Göteborg i varvskrisernas skugga. Dels syns Hasse Alfredson i en biroll. Fler skäl än så behöver inte jag för att trängta.
Jag drar mig till minnes att även Lönnbro själv – som också ingick i manuskollektivet – var skeptisk till filmen när vi pratade om den. Kanske blev den för politiskt övertydlig, sa han. Kanske borde vi nöjt oss med att påpeka felen, inte försöka lösa dem.
Överklassinteriör.
Arbetarklassinteriör.
Trasproletariatinteriör.
Utan några direkta förhoppningar sträcker jag alltså ut mig framför teven och blir glatt överraskad. Det är inte så pjåkigt. Förutsatt att man står ut med en något förenklad klassanalys och med Göteborg. Det gör jag.
Sten-Åke Cederhök hade kunnat se den här filmen och säga: ”Åkajj, jag ger majj, ni vinner, mer götebosst än så här blir det änna inte!” Det är fabriksnedläggningar, kapitalistsvin, kommunal korruption, vilda strejker, Weiron Holmberg, Roland Jansson, Sven Wollter och ett jävla tjôtande i varje scen. Okvädingsorden flyger som fiskmåsar över Avenyn: överklassare, sketstövel, lakej, kantareller, klättermus (om fackföreningsrepresentant), cementröv (om fackföreningsrepresentant), jävla snackbögar (om fackföreningsrepresentanter). I eftertexterna tackas ”vänner sympatisörer medlemmar i Göteborgs kpml(r)-avdelning” samt Änglarnas supporterklubb.
Så jävla mycket Göteborg i samma bild: Anders Lönnbro, Weiron Holmberg, Roland Jansson, fabrik.
Storyn i korthet: Roger och Lisette Ahl är losers. De får tretton rätt på tipset, hivar ut soffan genom fönstret och visar sig vinna 823 spänn (”Det känns inte som man kan lita på Tipstjänst längre!”). Två slemma bröder – en finlandssvensk och en skåning – kommer in i deras liv: Anders Berger (Carl-Axel Heiknert) är direktör för fabriken där de jobbar, Joakim Berger (Hasse Alfredson) är krögare och anställer Lisette som servitris/eskortdam/smugglare/allt som en slem figur behöver.
Ni ser väl hur slem han är?
Dessa omoraliska kriminella kåta obehagliga usla kapitalister gör sen sånt som dylika gör: de ligger lite med Lisette, lånar henne pengar till en krog som de kör i botten, mutar snuten, köper dåliga maskiner till fabriken, kranar stålar från AMS, lägger ner fabriken när de tömt kontona och byter dessutom dialekt lite när det passar dem. Facket springer förstås deras ärenden (”vi inom facket har lyckats i vår strävan att skaffa en ny ägare”) och blir förstås handfallna när arbetarna till slut väljer att ockupera sin fabrik:
– Protesterar gör vi varje dag men vi gör det i rätt form!
– Då är ni i jävligt dålig form!
Roger är fritänkare och rebell (men förstår till slut att organisera sig!) och säger både ”dra röven i koks din jävla sosse!” och ”dra röven i koks din jävla kommunist!” Han är dessutom en utpräglad humör- och känslomänniska: när det förljugna fackombudet (Roland Jansson) har glömt en gång för mycket vem som har betalat hans kurser i förhandlingsteknik skickar Roger in lite ström genom röret till hans pissoar.
”Hörde du vad han tjöt när han fick tjugo kilowatt genom snoppen?”
Någon ropar ”Har du fått missfall?” till det svårt plågade fackombudet och här kan jag inte låta bli att känna lite sympati med honom, hur mycket klassförrädare han än må vara.
Jag märker att jag raljerar när jag refererar storyn, men jag tycker på allvar att filmen har en massa kvaliteter. Hur fångade Kennet Ahl-kollektivet än var av den för tillfället rådande stalinistiska strömningen i Göteborg så hade de humor. Även om de tydligt tar de vilda strejkarnas parti så framställs de inte som felfria hjältar. När apeller ska läsas upp i megafon trasslar den jättelånga mannen in sig i sladden och den pyttekorta kvinnan glömmer att hålla upp plakatet ordentligt.
Glada och fumliga strejkare i olika storlek.
Och Hasse Alfredson är inte bara castad för att kasta lite stjärnglans över vad som annars kanske blivit en intern västkustangelägenhet; Kennet Ahl förstår också att använda hans komiska talanger. Jag fnissar glatt när han målar upp en restaurang som ska servera ”svensk husmanskost istället för pizza och grönsaker och skit!”
Dessutom lider man en smula med Roger och Lisette, paret i historiens förgrund, som var och en på sitt sätt kämpar och sprattlar för att överleva i en värld som faktiskt är ganska orättvis.
Filmen producerades av Europafilm, som strax därpå gick i putten. De flesta av deras filmer ligger och samlar damm på de nedersta hyllorna i rummet längst in på SF – och då har SF inte ens nån större lust att göra sina egna klassiker tillgängliga. Men trillar ni över den så kan den rekommenderas som ett underhållande dokument av sin tid och sin plats och sin Sven Wollter.
Anders Lönnbro (sammanbiten) och Sven Wollter (korrupt).
Lisette spelades för övrigt av Bodil Mårtensson, även hon en del av manuskollektivet Kennet Ahl (tillsammans med regissören Christer Dahl, som Bodil Mårtensson innan dess sammanlevde med). Sonen Harald spelades av Harald Lönnbro, Anders Lönnbros och Bodil Mårtenssons son också i det privata och numera själv etablerad skådespelare. Han spelade för övrigt deras son redan som spädbarn i filmen Lyftet. Och som vuxen i teveserien Häktet (2005).
”Stöd ockupationen av Bergerverket!”