Etikett: självgodhet

Jag tittar på GW.

den 2011-10-28

Kvällspressen hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) Björklund.

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström).

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om.

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna.

I ett annat avsnitt blir Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga.

Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i Profitörerna (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han haft sin befattning också i det civila. Och i Anna Holt – polis (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla.

Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men någonting skaver när jag ser Kvällspressen och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.

Kulturkrock.

Av Kalle Lind

den 2010-08-26

i blogg

Torsdag 26 augusti 2010 möttes två världar som nog inte var menade att mötas. Inte i denna dimensionen och absolut inte i samma tevestudio. Resultatet: Stor Komik/Tragik.

I ena hörnet: Liv Strömquist, serietecknare som just nedkommit med sitt nya album ”Prins Charles känsla”. Liv – som jag har äran att känna – jobbar med de tre byggstenarna Genomtänkt Samhällsåskådning, Grundlig Research och Humor. Utan att tulla på underhållningsfaktorn blottlägger hon strukturer, påvisar historiska samband, dekonstruerar myter. Kanske är hon den uppskattade satiriker som mest förtjänar det.

I andra hörnet: Steffo Törnquist, livsnjutare som just nedkommit med ännu en tweet om dyr whisky, hickoryklubbor eller gubblues. Steffo – som jag är ärligt rädd för att träffa – jobbar med de tre byggstenarna Lättja, Slapphet och Inbillad Charm. Utan att tulla på sin egenkärlek blottlägger han sitt ointresse för andra människor och allt det som han och hans kår vill att vi ska förknippa med journalistik. Kanske är han den höginkomsttagare som minst förtjänar det.

Allt sker i TV4:s morgonsoffa.

”Intervjun” tar drygt sju minuter. Steffos partner, Jenny Östergren, driver samtalet framåt. Steffo själv har typ tre inpass. Vart och ett av dem antyder a) att han mest har tittat på teckningarna i det album vars skapare han lyfter pengar för att intervjua och b) att han inte ens begrep dem. Man kan också notera Steffos häpenhet när han förstår att Liv faktiskt researchar innan hon tecknar serien.

”Samtalets” komiska höjdpunkt uppstår när Steffo vill driva in samtalet på nåt som han och Lennart Ekdahl säkert brukar utbyta tankar om i golfklubbens bastu: hur ”det gåtfulla” spelet mellan Mannen och Kvinnan är en, underförstått upphetsande, drivkraft hos mänskligheten.

Utan att ha hunnit läsa albumet anar jag att Liv Strömquist har andra ambitioner än att skriva gubbsnusk. Kanske är hennes tanke snarare att visa hur könsrollerna begränsar oss och hur de tvivelsutan har uppstått för att det ena könet är intresserat av att dominera det andra.

Livs svar på Steffos ”fråga” går rakt in i min personliga klassikerkanon: ”Öhh … mmm … Absolut”.

Nästan lika festligt är det när Jenny Östergren vill ta upp en serie som ytligt sett handlar om Gry Forssell, men som egentligen diskuterar normer för otrohet och där Forssell figurerar i egenskap av ”normal”. Steffos kommentar: ”Hon går på krogen va?”

Han vill liksom visa att han också noterat den där serien under sin ”research” (Steffo-svenska för att hastigt bläddra igenom nåt medan man blir sminkad). Han minns till och med vad som händer i en ruta.

(UPPDATERING: jag har nu läst den aktuella serien. Forssell går inte på krogen.)

För att undvika alla missförstånd: jag påstår inte att Steffo Törnquist skiter frankt i människan han intervjuar, hennes ambitioner eller för den delen alla tittare. Jag antar bara att han är totalt ointresserad av människan han intervjuar, hennes ambitioner och för den delen alla tittare.

Å alla kära Ebba-Witt!

Av Kalle Lind

den 2010-08-22

i blogg

Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.

Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: Å alla kära systrar!

Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. ”Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande”, påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.

Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp (”feminism” var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:

… månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop …

Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en ”Ola” får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).

Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.

Och alla systrar är starka och solidariska – utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.

Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:

Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!

Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort – saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.

De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.

Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals – det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén – att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer – är inte lika bisarr.

Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:

Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]

Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till ”alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister”: ”Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!”

Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.

Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem ”Befrielsen är nära” från 1975:

En dag ska barnen säga:
”Tack mödrar! Det gjorde ni bra!”
En dag ska barnen säga
”Denna mänskliga värld vill vi ha!”

Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt ”tack mödrar!” till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sig helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.

Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.

400 meter Hägg.

Av Kalle Lind

den 2010-04-14

i blogg

Göran ”nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?” Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok Utveckla monarkin. Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: ”Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!” På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.

Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mig för övrigt att tänka på hans bok Välfärdsåren, som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtiotalets Vällingby, skolpolitikens sjuttiotal och den statliga förvaltningens åttiotal.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet ”gouterad”. Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sig själv – svensk fyrtiotalist och därmed en av millenniets vinnare – i historien, vilket inte i sig är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt – med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen – han avverkar sina studier.

Först är ”universitetskurserna […] föga tids- och arbetskrävande” och något senare är ”studierna […] fortfarande genant lätta”. ”På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt”, och året därpå ”läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in ’proppkursen’ i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen.”

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare – ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

Koreansk självbefläckelse med Thorsten.

Av Kalle Lind

den 2008-12-04

i blogg

Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons Ett hål i mitt hjärta 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

– vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det sägs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

– vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sig medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sig fram genom tuppruskning? Tänker han sig att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt – i den mån han är ett sanningsvittne – att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

N som i Narcissism.

Av Kalle Lind

den 2008-10-03

i blogg

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dem som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka de flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik ”självupptagen”. Troligen är det dock en underdrift.

Gubbröra är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt P som i Parnevik, en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett ”P” – inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

… den här texten har en fortsättning. Läs och lär i Människor som gått till överdrift.

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

Av Kalle Lind

den 2007-11-16

i blogg

I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad I blickpunkten (lämpligare titlar: Tre Weise män, Weise VD eller En man som är besatt av hur dålig älskare han är), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland – som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft – kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet 21 från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för ”21”. ”En katastrof!” sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?