Etikett: sextital Sida 2 av 5

En Kärlekshistoria.

den 2014-09-23

Det här är de två första delarna i sviten Kärlek, ej att förväxla med Theodor Kallifatides roman Kärleken, Stockholms negrers album Kärlek eller Robban Brobergs låt om hans kärleksaksaffär. Som synes finns det inget direkt uppseendeväckande med utsidorna, de är tvärtom nästan parodiskt sobra och intetsägande. Mellan pärmarna var det dock ett jädra snuskande.

Kärlek kom ut med hela fjorton volymer mellan 1965 och 1970. En skara erkända författare, och några som nog mest råkade vara på rätt plats, bidrog med så kallat erotiska noveller. Somliga noveller är så subtila att man knappt hinner uppfatta vad som skulle vara upphetsande, andra är klassiska knullskildringar i knappt skönjbar litterär förklädnad.

Bland författarna i dessa två första delar hittar vi P C Jersild (som jag hoppas inte hade ett lika tråkigt kärleksliv som novellen indikerar), Anderz Harning, Lars Ardelius och Loka Ehnmark. Senare anslöt sig dåtida celebriteter som Maria Scherer, Jonas Cornell, Lasse O’Månsson, Anette Kullenberg, Bertil Schütt och – kanske mest fascinerande – författaren och prästen Rune Pär Olofsson.

Samtliga ville de vara med och spränga de hämmande sexualtabuna, vädra ut den lutherska instängdheten och frigöra den nya människan. Samt kombinera sina intressen för snusk med sina intressen för inkomst.

Mest känd bland novellerna blev ”När det gick för kyrkoherden”, som något senare blev en bisarrbuskis med Jarl Borssén, Cornelis Vreeswijk och Kim Anderzon. Den skrevs av Bengt Anderberg, som också fungerade som redaktör för Kärlek-projektet. Han hade 1948 blivit skandalkändis genom den frispråkiga romanen Kain och i sin egenskap av konstnär/pornograf den perfekta portalfiguren för den vida uppmärksammade Kärlek-serien.

Det är märkliga böcker att läsa. Novellisterna gör vad de kan för att spränga tabun och dra fram det mest förbjudna i ljuset. Det händer att de tar i ganska häftigt.

Loka Ehnmarks ”Med ring i nosen” handlar om ett syskonpar: ”Dom delade rum ganska länge så man kan väl säga att det var ett förståndigt begär de greps av. En incest händer så lätt, skämtade dom på tu man hand sedan de vuxit upp.”

Nine Christine Jönsson beskriver en våldtäkt i en reakö ur förgriparens synvinkel: ”Nu äntligen vet hon sin bestämmelse som hona: att njuta mest med baken och under tvång.”

Annakarin Svedberg gör en porrversion av Rödluvan, där såväl mormor som jägaren blandas in i leken: ”Det ryckte i jägarens kuk. Vargen hade tagit på den.” Det är ännu lite konstigare än vad det låter.

Annars är det mycket ”vårtorna var styva tornspiror och hon hade spetsat upp Björn på tinnarna” och ”hans förnimmelse att han låg på en bädd av blommor” och ”han kände säden tömmas ut, det var som trumpetstötar av triumf, han svävade i rymder av salighet”. Lika mycket som författarna vill visa att de är frigjorda nog att skriva pornografi, lika mycket vill de visa att de kan skriva poesi. Jag vet inte vad de lyckas minst med.

Kärlek-böckerna blev förstås storsäljare. Samtiden rymde hela spektrat av ris och ros. Ute på högerkristenkanten blev man förstås förfärade över sedligheternas slutgiltiga förfall. Inom maoismen såg man hela den sexliberala vågen som spekulation och pikanteri. Jan Guillou beskriver i sin satiriska inifrån-herrtidningsvärlden-skildring Det stora avslöjandet (1974) hur jargongen hos de mer cyniskt lagda karlakarlarna på FiB/Aktuellt gick:

Flera av tjackena är ju vänsterförfattare så det är fortfarande det här tugget om att det är radikalt och fint med knullerierna. Dagens jobb består i att få någon av dom att vika ut sig och så köra ett stycke av brudens porrförfatteri till det. Eller om inte det går så blir det i alla fall intervjuer med bilder på dom och sen allt tugget om frigjordhet och den moderna kvinnan och hela det där larvet.

De ironiska iakttagarna Hasseåtage gjorde sig hellre lustiga över moralpaniken än över det påstått frigörande Kärlek-projektet i sig. I ett nummer betitlat ”Svenska rikets nedgång och fall” lät de Per Myrberg sjunga till sitt fosterland:

Du lärde alla världens folk att inte bete sig som djur
Du skapade åt dem ett välfärdssamhälle med bildning och konst och kultur
och med lag och med rätt …
Men så kom Kärlek I
– och då började det svenska rikets nedgång och fall

Denna skrift va
första droppen
som förgift
samhällskroppen

Vi vet från historieböckerna hurdant det är
Både romare
och greker
egyptier
och azteker
– deras riken föll när de började läsa sånt där
Du starka, friska, svenska folk, du jordens jättelem
fördärvades av Kärlek I, Kärlek II, Kärlek III, Kärlek IV och V

(Åh vilken härlig fred!, 1966)

Det verkar ha varit roligt på sextiotalet. Antingen kunde man sitta i de fina salongerna och läsa porr eller så kunde man gå till de fina teatersalongerna och skratta åt det.

Kulturradikalen och de 140 läkarna.

Av Kalle Lind

den 2014-04-22

i blogg

Alla läser vi väl nån gång en historik över Kristdemokraternas historia. Alla känner vi väl till att partiet grundades för att motverka det tidiga 1960-talets sedlighetsförfall. Alla har vi väl hört nämnas de tre faktum som främst triggade igång pastor Lewi Pethrus och hans lärjungar:

1) filmen 491
2) det faktum att kristendomslära skulle ersättas med religionsvetenskap
3) en skrivelse från 140 läkare angående ungdomens sexuella löslighet

Den där skrivelsen är fascinerande. Den hette kort och gott 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för förstärkt karaktärsfostran m.m. Den inkom till ecklesiastikdepartementet 31 januari 1964. Efter det skulle ingenting längre vara sig likt. Typ.

Man kan säga att det är en lite lätt moraliserande text. Den är skriven i polemik mot dåtidens kulturradikalism (= sextiotalets svar på dagens pk-maffia). Framför allt riktar den sig mot skolans sexualundervisning, som blev obligatorisk i Sverige 1957.

Det kan tyckas ha varit radikalt att föra upp snuskkunskap på schemat, och det var det väl i någon mån också, men dåtidens sexualkunskap var noga med att äktenskaplig samvaro var både naturligare och trevligare än att ligga med vem som helst:

Det är bättre att tidigt grundlägga ett hem, även om det sker under blygsamma ekonomiska omständigheter, än att under fria former helt överlämna sig åt varandra.

För 140 läkare, som var så nöjda med att ha tagit en medicinexamen att de skrev det redan i rubriken på sin skrift, var redan det på tok för lössläppt. De ville inte ens att ämnet skulle heta sexualkunskap. Det indikerade nämligen att det hade med sex att göra. Bättre att kalla det ”familjekunskap”. Inget trams med preventivmedel och sånt, ety det kunde antyda för barnen att det var okej att förena könsdelarna i annat syfte än reproduktion.

Skolan borde istället upplysa om ”att det icke finnes något annat medicinskt tillförlitligt skydd mot graviditet eller venerisk smitta än avhållsamhet”.

Äktenskapet var ”den naturliga livsordningen” och ”den enda normala ramen för sexuell gemenskap”. Sex utom äktenskapet var ”från medicinsk och mentalhygienisk synpunkt icke ofarligt, från personlighetens synpunkt neddragande och från social och nationell synpunkt skadligt”.

Skrev alltså 140 läkare. Från sina kliniker hade de iakttagit hur gonorrésiffrorna ökade och de ogifta mödrarna bara blev fler och ogiftare. Någon borde se till att ”tendenser till översexualisering stävjas”.

Detta fick de dock inte lov att säga i det här landet. Genast steg kulturradikalerna fram och kallade dem ”oanständiga reaktionärer”, ”fanatiker i vitt” och ”kvackare i moral” från sina elfenbenstorn på tidningsredaktionerna. Pingstkyrkans tidning Dagen – där pastor Lewi Pethrus var chefsideolog – svarade: ”Har den kulturradikala pressen monopol på rätten att tycka?”

Det hade de naturligtvis inte. Tidningen Dagens skribenter kunde till exempel tycka vad de ville i tidningen Dagen.

Femtio år senare kan vi se resultatet av det tidiga sextiotalets hätska sexualdebatt: RFSU lär skolbarn analsex i skolorna och ingen annan än Göran Skytte upprörs, barn avlas i synd, äktenskap upplöses på så lösa grunder som misshandel eller brist på kärlek. Och fortsätter opinionssiffrorna att sjunka så finns det snart inga kristdemokrater i riksdagen som kan förhindra förfallet.

Sex och samhälle, abort och porr.

Av Kalle Lind

den 2014-04-11

i blogg

Ja, ni vet ju redan att sextiotalet var en härligt frigjord tid. Mamma, och kanske ännu mer pappa, har lyriskt berättat för er om p-pillrets införande. Farbror Klas har fyllt i med historier om fri kärlek och såna där skärgårdsligg som var extra vanliga på sextiotalet.

Eftersom sextiotalet brukar anses vara ett vänsterdecennium så brukar också sexualliberalismen tillskrivas vänstern. Det är inte riktigt sant. Sexualliberalismen var framför allt liberalismens. Som å andra sidan var mer vänster då.

1964 arrangerade Liberala Studentklubben i Stockholm, tillsammans med RFSU, en ”sexkonferens” på Medborgarhuset i Stockholm. Över 600 personer kom till ”Sex och samhälle”. På programmet stod:

* två unga kvinnor som på en mörklagd scen berättade om sina erfarenhet av att inte få abort (den ena hade åkt till Polen, den andra levde som ensamstående mor).

* ett föredrag av Henning Pallesen, som i boken De avvikande samma år hade propagerat för acceptans av homosexuella. Han anklagade Stockholmspolisen för att föra ett homosexregister, vilket Stockholmspolisen blev kränkt av. Idag vet vi att Pallesen hade rätt.

* ett föredrag om brottsbalkens resonemang om sedlighet.

* ett föredrag av Lars Ullerstam om pornografi.

* ett föredrag om sexualitet ur ett sociologiskt perspektiv.

* ett föredrag om skolans undermåliga sexualundervisning av Gabriel Romanus (senare folkpartistisk riksdagsman och Systembolagets vd).

* ett föredrag om den kristna kyrkans moraluppfattning.

* en estraddebatt mellan litteraturprofessor Viktor Svanberg och pornografiförespråkaren Nina Estin om just pornografi.

* visning av pornografisk film, där publiken fick använda mentometerknappar för att deras upphetsning skulle kunna kartläggas. Sociologen Joachim Israel och psykologen Hans Gordon samlade in uppgifterna.

* försäljning av pornografiska magasin, s k boulevardblad.

Debatten fick följande efterverkningar:

* Svenska Dagbladet satte som rubrik på sin ledare: ”Snusk!”

* Expressen rapporterade om konferensens alla upphetsade tonårsflickor.

* Leif Biureborgh, ordförande i Liberala studentklubben, fick tio dagsböter för att det visats pornografisk film, vilket ansågs såra tukt och sedlighet.

* Hans Nestius, medlem i FPU (Folkpartistisk ungdom) och redaktör för Liberal debatt, fick impulsen att arrangera ”abortcharter”: under åren framöver förmedlade han kontakter mellan ofrivilligt gravida svenskor och polska abortläkare. Både han och kvinnorna ansågs skyldiga till brott, men Nestius lämnade aldrig ut namnen på någon av dem han hjälpt.

* året därpå arrangerade Liberala studentklubben i Lund en ”sex-fest”, benämnd som ”sex-spex” i spalterna. Där arrangerades högläsning av pornografisk litteratur, auktioner av pornografiska affischer, en ”sexhappening” där en naken kvinna målades med rödfärg och lindades in i en svensk flagga. Folkpartiets ordförande Sven Wedén underströk att ”den osmakliga pornografiska spekulation som LSK i Lund har anordnat har ingenting att göra med att förbättra samhället”.

I förlängningen blev de två viktigaste punkterna på sexualliberalernas program verklighet: 1) i slutet på 1960-talet släpptes porren fri, 2) 1975 fick Sverige fri abort.

En av de mest profilerade sexliberalerna hette alltså Hans Nestius. Han blev sedermera a) besviken på att porr inte alltid var så varm och mjuk som han tänkt sig, b) ordförande för RFSU 1979-1987. Då antog han parollen ”Död åt pornografin! Leve den erotiska bilden!”

Tant Mård.

Av Kalle Lind

den 2013-10-15

i blogg

Det här är verkligen inget särskilt spännande inlägg. Jag har hittat den här boken bara, där Maud ”Tant Mård” Husberg berättar en saga om Chico. Maud Husberg var tevehallåa på sextiotalet och förvandlades då och då till sagotanten Tant Mård.

Det var ingen banbrytande insats. Marionettdockan Andy Pandy, hakgubbarna Humle och Dumle, Anita Lindman och marionettdockan Televinken gjorde större intryck på de första tevegenerationerna. Innan dess fanns Efraim Alexander, som Sven Jerring skrev om och lät framträda i sitt Barnens brevlåda. Barnens brevlåda blev världens längsta radioserie någonsin, detta trots att ingenting tyder på att Jerring hade minsta intresse för barn. Däremot för sin egen röst.

I Ingegerd Rydins översiktsverk om barnprogram i Sveriges radio 1925-1999, Barnens röster, nämns inte ens Tant Mård.

Den enda anledningen att jag alls tar upp Tant Mård är att jag ganska nyss förstod att hon funnits. Och vetskapen om hennes existens ger en helt ny dimension åt Skäggets tredje & sista fräckisar, en snuskbok från 1968 som till exempel ger oss följande lilla skämtbit till livs:

Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös – sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.
Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:
– Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.
– Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.

Vi kan också notera att en annan skojighet ur samma skrift även den väljer att alludera på vid tiden aktuella barnprogram:

Fritz Teodor hälsar på sin gode vän Olle Persson i Storträsk. Kaskarna blir många och det blir sent. Gästfriheten är större än utrymmet, så Fritz blir bjuden att övernatta i den äkta sängen, mellan Olle och hans hustru Viola.
Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.
– Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.
– Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.
– Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.

Du Sture-tid!

Av Kalle Lind

den 2013-10-01

i blogg

Få svenska konstverk har samma ikoniska status som Sture Johannessons ”Revolution Means Revolutionary Consciousness” a.k.a. ”Friheten på barrikaderna II” a.k.a. ”Haschflickan”:

Parafrasen på Delacroix målning ”Friheten på barrikaderna” från franska revolutionen, haschpipan, Che Guevara-skogen, den oklippta nakenheten – allt sammanfattas i devisen ”Revolution means revolutionary consciousness”. Att tillkomståret var 1968 är så självklart att man inte behöver understryka det (även om det tänkta utställningsåret var 1969).

Legenden har inte minst fått vingar genom historien om affischen: framtagen för en utställning på Lunds konsthall, stoppad av lokalpolitikern Torsten Andrée, skälet till konsthallschefen Folke Edwards avgång och Sture Johannessons eviga gossen Ruda-stämpel.

Johannesson tillhör en av Sveriges minsta subkulturella minoriteter: Göingehippies (övriga två exempel: Peps Persson och dennes bortglömde kompis Ronny Åström). Hans galleri i Malmö – jepp, det hette Galleri Cannabis – var lika mycket coffeeshop som utställningslokal och besöktes av Jefferson Airplanes gitarrist när psykedeliaprofeterna spelade i Köpenhamn.

I sextiotalets slut tog Johannesson glatt på sig rollen som Sveriges ledande THC-förkunnare. ”Alla vet att haschisch är hälsosammare än det absolut rena” skrev han i en debattartikel i Sydsvenskan 1968, vilket inte alla visste på den tiden.

Så sent som 2004 ryckte narkotikapolis ut för att beslagta delar av Johannessons utställning ”Counterclockwise circumambulation”. I ett dygn var utställningens 75 krukor med späda plantor av hampa beslagtagna, men utställningen kunde så småningom slutföras med de torra resterna. Två år senare gjorde Johannesson utställningen ”Reclaim the pot” där han gjorde en stor sak av att ha fått med ”brass” – närmare bestämt brassica, dvs. kål – i de utställda krukorna.

Över huvud taget gillar Johannesson att följa upp sina provokationer. Den där haschflickan som drogs in (”pipan stoppades”) följde han upp med en affisch som jag aldrig helt förstått innebörden av:

Tack vare den nyutkomna boken Affischerna från den svenska alternativrörelsen 1967-1979 kan jag räta ut några frågetecken. Andrée hette alltså ordföranden för Lunds konsthall, tillika ledare för Lunds Drätselkammare (dåtidens kommunstyrelse). Johannesson var förstås snabb med att se kopplingen mellan Andrée och (psykedelisk) luftfärd samt uttyda akronymen för Lunds Stads Drätselkammare.

Torsten Andrée förbjöd haschflickan med motiveringen att den var ”oförfalskad propaganda för haschrökning”. Gycklaren Johannesson svarade i tidningen Se 1968:

Jag ska göra en motanmälan mot en affisch med Lill-Babs, där hon sitter och dricker Gevalia. Hon ser fantastiskt glad ut. Så djävla glad blir man inte av bara kaffe. Hon måste ha renat i kroppen.

Ligga i Lund.

Av Kalle Lind

den 2013-08-07

i blogg

1968 – nådens och dådens år – öppnade Lunds konsthall utställningen Erotic art. Det här var året innan den famösa Underground-utställningen, till vilken Sture Johannesson gjorde affischen med den hamparökande paradisklädda kvinnan, som ledde till att konsthallschefen Folke Edwards sa upp sig och Johannesson själv stal tillbaka sina affischer.

Edwards – sedermera stadsteaterchef i Göteborg och initiativtagare i projektet Röda Sten – hade ett visst sinne för provokationer redan innan dess. Eller, om man så vill, för tidens tecken.

Två psykoanalytiker från New York, Eberhard och Phyllis Kronhausen, hade länge samlat erotisk konst. Förstår jag saken rätt, var Lund den första stad i världen att visa upp deras kollektion av lerpenisar, tygslidor och japansk scullfucking. Sen la man till lite inhemska grejer för att få extra piff.

Paret Kronhausen framstår som typiska representanter för sin tid, sin stad och sin samhällsklass, att döma av vad jag sett i Mad Men och Woody Allen-filmer och läst mig till i Philip Roth-romaner. På festen kvällen innan vernissagen bars fru Phyllis in i en fittformad sarkofag, ur vilken hon gjorde entré iförd genomskinlig negligé. Så klart. Det var ju sextiotal. De var ju frigjorda.

Fast sen frös hon visst och klädde på sig.

Bildtidningen Se skickade ner Annette Kullenberg till Lund att ta pulsen på besökarna. Attityderna hon plockar upp är intressanta. Ingen verkar vara intresserad av erotisk konst. Dumt av dem att gå på en utställning med erotisk konst.

– Jag har gått omkring här så länge att jag reagerar inte längre. Men många kommer att gotta sej. (Lärare i tyska och svenska)

– Popbilderna av älskande par är läskiga. Dom liknar några vi känner. Det är som om vi stod och tittade in till dom. (Nygift studerande par)

– Har ni er fru med er?

– Hon är så konservativ. Hon tycker att det är onödigt att visa sånt. Bland vanliga människor verkar det här alldeles extra förbannat hemskt. […] Mina vuxna döttrar skulle aldrig gå hit. Raffinerat är det inte.

– Skadligt?

– Nej, men groteskt. Inte en enda riktig penis har jag sett. (Äldre man)

– Jag har sett många ensamma damer här. Man undrar förstås vad de tänker. Skulle aldrig våga prata med någon. Kanske säga ett ord till en karl. (Mekaniker, 50-årsåldern)

Vi ska förstås inte förledas att tro att menigheten i detta frigjordhetens tidevarv förhöll sig lika avslappnat intresserade som tidens tongivande debattörer och danska reseklubbsmiljonärer. Dagen efter vernissagen slängde någon ”en stinkbomb nedanför en svit japanska teckningar där små mulliga japaner, ungefär 3-4 stycken, låg med varandra i ganska stor röra”.

Och när konsthallschefens fru, Inga Edwards, lät sig fotograferas med en fruktbarhetsguds överdimensionerade träkuk i handen, hörde en upprörd lundabo av sig per brev:

Ni, fru Inga Edwards, vilken fräck kvinna ni är. Usch på Er. Vi från Lund vill inte ha vår konsthall till en horhall.

Inga Edwards var för övrigt med i de tidiga upplagorna av Nationalteatern.

Herr och fru Edwards lyckades inympa provokationsviljan, lusten att ifrågasätta, viljan att flytta gränser, hos sina döttrar. Sanna blev regissör och har bl.a. gjort Keillers park (2006) om det brutala satanistbögmordet i Göteborg 1997 och Fackklubb 459 (2004) om den stridbara fackklubbsordföranden Frances Tuuloskorpi (tidigare Frances Vestin, kvinnan bakom Handbok i barnindoktrinering). Andrea blev skådespelare och gjorde Valerie Solanas i TUR-teaterns lätt uppseendeväckande föreställning SCUM-manifestet (2011).

Republiken Sverige …

Av Kalle Lind

den 2013-05-04

i blogg

… var titeln på en liten debattbok, författad av bland annat Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform – nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig – ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden – de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring.

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

Svensk historia i löpsedlar.

Av Kalle Lind

den 2012-12-18

i blogg

Jag hittade (läs: lånade (läs: stal)) en bok som en bekant till mig, Paul Frigyes, har skrivit: Nyhetsflås & tidsanda (2005). Den gick rakt upp i min allé: svensk nysstidshistoria ur ett mikroperspektiv, i det här fallet genom löpsedlarna. Jag antar att de här journalistiska reklamlapparna har nåt att säga om det land vi lever i och de tider som flytt. Om inte annat måtte det väl säga nåt om tabloidpressen.

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Av Kalle Lind

den 2012-11-22

i blogg

Olle Svenning – mest känd som ledarskribent på Aftonbladet – skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent ”partiordföranden”, Palme ”Palme” och Olle Svenning själv ”Hans Stenberg”. Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

”Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat.” Pekka Langer blev självklart programledare. […]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. […]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harpsund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

– Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. […]

– Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

– Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. […]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

– Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. […]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

– Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn?

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet – det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan – men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Skäggets tredje & sista fräckisar.

Av Kalle Lind

den 2012-11-01

i blogg

Minnesgoda läsare kommer ihåg att vi tidigare närläst volymerna Skäggets bästa fräckisar (1965) och Skäggets andra fräckisar (1966). Normalbegåvade läsare inser att Skäggets tredje & sista fräckisar (1968) är uppföljaren.

Åke Söderqvist – som han hette bakom skägget, dåförtiden riksbekant Aktuelltchef, tevenöjeschef och framför allt som provokatör i just Skäggen-programmen – framhärdar i sitt förord att han saluför ”den lite eleganta, salongsfähiga fräckisen”. I tidigare inlägg har vi konstaterat att fräckisarna gärna handlar om horor, tidelag och frigida/nymfomana fruntimmer. Vad som påstås ha gått hem i salongerna på sextiotalet gör det inte nödvändigtvis idag.

Men vi ska minnas att böckerna kom i en tid då författare, kulturskribenter, Vilgot Sjöman och Per Oscarsson tävlade om att flytta fram snuskpositionerna. Åke Söderqvist kommenterar:

Min första bok vållade skandal genom att i en värmlandsskola användas i modersmålsundervisningen. Jag skulle inte bli överraskad om denna utgåva kom till användning i söndagsskolan. Utan att det blir skandal!

Jag har för all del ingen närmare koll på sextiotalets – eller någon annan tids – söndagsskolor, men jag betvivlar att han nånsin blivit besannad. För även om det är pikant snarare än grovt, ekivokt hellre än explicit, så handlar det fortfarande väldigt mycket om ”kvinnor ur det lättare gardet” och ”Stockholms kärlekssamariter”. Och även om Söderqvist gör en stor sak av fräckisarnas avsaknad av ”runda ord” – som den samtida termen löd – så blir det väl så slipprigt med de barnvänligare synonymerna:

Framför en korvkiosk (Kioskenkorva) i Helsingfors står en gubbe. Nästan tandlös – sånär som på en gadd i bottenvåningen. Han har köpt en korv och har mäkta besvär med att bita däri.

Ett par tonårsflickor står och fnissar åt detta. Gubben blir stött, säger åt dem att de borde gå hem och lägga sig och:

– Såna småjäntor som ni borde inte vara ute och ränna. Ni har väl inte fått hår på Tant Mård än.

– Jodå, svarar ena flickan. Nog har vi såpass att det räcker till en tandborste åt herrn.

Morgonen därpå frågar Fritz Olle om han kan lita på Viola.

– Det är ingen fara, sa Olle. Vi har varit gifta i så många år och hon har aldrig varit mig otrogen.

– Det var konstigt, men hon låg faktiskt och höll i min televink hela natten, avslöjade Fritz.

– Nä, där har du fel, sa Olle. Det var jag. Om det är nån som jag inte litar på så är det du.

Svante från Motala är på tillfälligt besök i Stockholm. Han är mycket fascinerad av den kungliga huvudstaden, eftersom det finns så många intressanta saker. En afton känner han hur det pockar alldeles oerhört i ”kärleksdosan” och på Biblioteksgatan träffar han på en vacker och villig yrkeskvinna.

Eftersom erfarna män i hans vänkrets varnat honom för galanta men ack så farliga sjukdomar, vill han, innan han skrider till verket, klart förvissa sig om att flickan är frisk.

Han tar med sig flickan något avsides och i skenet av en tändsticka företas en undersökning. Snart nog frågar Svante ivrigt:

– Kan du kissa?

Tösen, som av naturliga skäl är ganska irriterad över det ovanliga och omständliga förfarandet, svarar en smula förargat:

– Det är klart att jag kan!!

– Skynda dig och gör det då, säger Svante, för det brinner i torvan.

Två medlemmar av ledighetskommittén går ströget fram. Framför dem går en s.k. fin dam med sin lilla dotter. När modern och flickan passerar en överförfriskad ölgubbe, som tror sig avlida i urinförgiftning om han inte genast uträttar sitt behov, pekar dottern på farbroderns kisspinne och säger:

– Mamma, mamma, vad är det där?

– Tyst. Det är ingenting att tala om, väser modern.

De bakomvarande från ledighetskommittén ser på varann. Den ene säger:

– Du, vikka jäkla pretantioner!

Dottern berättade för sin mor om bröllopsresan i Afrika:

– Så en dag höll det på att gå alldeles åt helsike. När vi skulle ge oss av, vägrade den förbannade kamelen att stiga upp.

– Oerhört! replikerade modern. Redan på bröllopsresan!

Vi sammanfattar: Tant Mård, televinken, kärleksdosan, torvan, kisspinnen och kamelen. Oanständigare ord har jag väl för all del hört, men sammanhanget gör dem väl så snuskiga som dem man finner klottrade på lyktstolpar. De sammanfattar den märkliga blandning av oskuld och syndafall som genomsyrar alla skäggfräckisarna.

När jag jobbade på gruppboende för längesen berättade en downssyndromare att hans dito rumskamrat ”bajsat vitt” på hans tygkanin. Samma olustkänslor – och samma ofrivilliga fnissbehov – som for genom kroppen på mig då känner jag igen när jag läser om tandlösa gubbar som pratar Tant Mård med småflickor eller tillresta lantisar som inspekterar torvan på yrkeskvinnor.

Sista chansen, sa kärringen och hoppade kråka i sparrislandet.