Etikett: serier Sida 3 av 6

Förverkliga ungdomsdröm – check.

den 2012-05-07

När jag var fjorton drabbades jag av Galago. Jag hittade den på bibliotekets tidningsrum och förstod omedelbart att det här var ball, hipp, storstad, underground, punk, flum, kult – allt som inte var Eslöv, leda och killar från Löberöd som gjorde fula fingret från skolbussen.

På anarkistaffären Wapiti i Lund hittade man baknummer. Man kunde även beställa dem från tidningen. Bägge distributionskanalerna var lika opålitliga – Wapitis öppettider var helt betingade av biträdenas bakfyllor, Galagos ordning under Rolf Classons ledning var legendariskt ickeexisterande.

På åttiotalet var Galago ett tillhåll för gamla hippies, postproggare, nyavågare och folk som gärna romantiserade Berlin och Amsterdam – en sorts Imperiet i tidningsform, fast med humor. Rottrådarna löpte tillbaka till Lasse Hillerbergs subversiva Puss och den sortens frihetliga haschanarkism som i Sverige främst manifesterat sig i Gärdetfestivalerna.

Likt Ulf Lundell hade tidskriftens grundare Rolf Classon, Kerold Klang och Olle Berg skrivit dikter och sånger under almarna och varit Rimbaud i sin egen apokalyps.

Tidskriftens tecknare och teckningar – Joakim Pirinen, Joakim Lindegren, Lena Ackebo, Socker-Conny, Åke Jävel, Arne Anka, Klas Katt, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist, Max Andersson, David Nessle – kom från olika håll och spretade i olika riktningar men kändes logiska bredvid varandra. Somt var artsy-fartsy, somt var burleskerier, det mesta både och.

Under åren har Galago successivt ömsat skinn och en ny generation av navelskådare, självbiografer, genusteoretiker och neoproggare – Liv Strömquist, Mats Jonsson, Sara Granér, Pontus Lundkvist, Nanna Johansson – har tagit över sidorna. Jag träffar regelbundet människor – alltid män – som framhäver att Galago var bättre förr, när den inte var så feministisk, så queerig, så i-ditt-ansikte-vänstrig.

För egen del har jag dyrkat Galago i alla dess inkarnationer. Naturligtvis är det inte samma livlina för mig nu som under den värsta akneblomningen, men jag finner utvecklingen både logisk och nödvändig. Tack vare redaktörerna Johannes Klenell och Mats Jonsson – bägge sjuttiotalister som jag, bägge en gång räddade av Galago när småstaden höll på att kväva dem – har tidningen lyckats behålla sin subversiva fräschör utan att bli ett museum över åttiotalets subkulturer.

Det nummer som dök ner i min brevlåda idag är nummer 107. Det lanseras som ”antiborgarnummer”, häcklar adeln och Ayn Rand, lyfter fram planekonomi och poesi. På ett sätt skulle det mycket väl ha kunnat stencileras upp av en lätt pårökt Roffe Classon att krängas i samband med Mullvadsockupationen 1978, på ett annat sätt formligen osar det av 2012.

Utan att älska varje enskild serie så älskar jag numret lika mycket som jag älskar de övriga 102 Galago som står prydligt ordnade i mapparna på mitt kontor (vill nån skänka mig nummer 1-4 så mejla lagomtjock@yahoo.se).

Och ja, troligen blir min kärlek ännu något större av att jag på sidan 84 ser mitt eget namn över en text. En våt dröm har torkat. Fjortonåringen i mig har fått upprättelse.

Begåvade människor jag känner del 12: Nanna Johansson.

Av Kalle Lind

den 2012-04-10

i blogg

Idag hade Morgon i P4 i Radio Malmöhus, där jag ingår på ett hörn, Nanna Johansson som gäst. Hon har just nedkommit med ett nytt album, Välkommen till din psykos, och jag och programledare Ebba Granath skulle samspråka om detta.

Det var inte helt oproblematiskt. Nanna och jag känner nämligen varann. Inte för att vi umgås varje dag och hela tiden, men tillräckligt för att jag skulle ta vid mig om nån ropade ”jäv!” Nanna jobbar på Tankesmedjan i P3, som jag var med och drog igång, ingick i Rikets sal-kollektivet, tillsammans med mina nära vänner, grannar och kollegor, sammanbor med Kristoffer ”Kringlan” Svensson som jag just ska ge ut roman med, och ibland är vi fulla tillsammans.

Samtidigt: albumet är värt att uppmärksammas. Det är en samling teckningar som bejakar både satiren och tramset, utan att egentligen göra avkall på någondera. Politik utan präktighet. Larv utan sökta poser. Humor som inte serveras färdigtuggad utan tvingar en att fundera på vad fan hon menar. Tre delar: Överjaget, Jaget och Detet. Där jag mest går igång på Detet – det förbryllande och det förvirrade, krockar mellan begreppsvärldar, driftens seger över viljan – som får ytterligare en komisk dimension i skuggan av Överjagets noggranna regelverk, som naturligtvis metodiskt överträds.

Det blev nog aldrig att jag underströk i radio att vi känner varann sen tidigare. Troligen framgick det ändå.

Jag har, sen jag startade den här bloggen, ibland etiketterat inlägg som ”Begåvade människor jag känner” . Därtill inspirerades jag bl.a. av Lars Forssells storartade bok Vänner, en semimemoar där han skriver om vänner han känner och vänner han bara har läst, krogkompisar vars alster han imponerats av och krogkompisar som blev för fulla för att producera några alster. Den går dessutom att lägga bredvid Beppe Wolgers artikelsamling ”Crazy, man, crazy!” där han beskriver samma tid och samma krogbord: där sitter Pär Rådström, där sitter Slas, där sitter Sven-Bertil.

Både Forssell och Wolgers skriver om begåvade människor – män – de kände. Om personerna, men förstås också om böckerna, revyerna, sångerna. En särskild laddning uppstår av att den som håller i pennan är kritiker, skribent, vän – och konkurrent.

Vad som slog mig när jag läste böckerna ifråga är att jag inte alltid vill ha de objektiva, sakliga, distanserade analyserna. Jag vill också kunna förstå de mellanmänskliga sambanden, de som är oundvikliga i livet och i princip också i konsten. Det jag läser mellan raderna i Forssells vänporträtt av Slas kan jag läsa på raderna när jag sen byter till Slas.

Vad som också slog mig är att det lugnade mig att veta att den och den känner varann och har delat krognota. Det undanröjde en herrans massa frågor som jag annars hade ställt mig, och som jag ställer mig varenda gång journalister intervjuar journalister och musikrecensenter skriver devota hyllningar till grannar.

Min poäng: jag ska inte låta bli att skriva att Välkommen till din psykos är ett lysande verk för att jag känner upphovsmakaren. Däremot ska jag inte låta bli att skriva att jag känner upphovsmakaren. Att jag gillar upphovsmakaren är kanske en följd av att jag gillar hennes album, eller tvärtom. Med största sannolikhet hör det dock ihop.

Nu inser jag också att det är skillnad på det dynamiska och nyskapande femtiotal då Forssell och Beppe hade stambord på Operabaren, och det malmöitiska tiotal jag själv är verksam i (en skillnad är t.ex. att även män i mina kretsar vet vad deras barn heter). Jag glider inte runt genom tillvaron i tron att de sammanhang jag själv ingår i – en ohelig allians av ståuppare/vaktmästare, teveskämtare, serietecknare, radiopratare, triviasamlare, formgivare, gamla spexare och Möllevångenhipsters – är så himla intressanta för nån annan.

Men samtidigt: har du nu råkat hamna här och börjat läsa mina vitsord om Nanna Johansson, så har du faktiskt också rätt att veta vem det är som skriver dem.

Och man kan också tillägga att om man har för vana att redogöra för sina kontakter, så kan man faktiskt avfärda ganska många misstankar om nepotism. Även om världen kan tyckas liten så innebär det inte att den är sammanhängande. Min programledarkollega, t.ex., jobbar i samma hus som Nanna och hälsar på henne dagligen i cafeterian. Ändå var hon fram till i morse helt övertygad om att hon heter [na:na].

Ljus utlånat av Lennart Swahn.

Av Kalle Lind

den 2012-03-22

i blogg

Jag dagdrömmer ofta om att mina söner en dag ska gå igenom mina bokhyllor, haja till vid nån obskyr referens och genast gå och knacka på min kontorsdörr. Jag ska därvid lägga ner mitt arbete, luta mig tillbaka i länsstolen (NOTE TO SELF: skaffa länsstol!), slå eld på min pipa (NOTE TO SELF: lär dig röka pipa!) och säga ”Jag är glad att du frågar, min son. Det är hög tid att du och jag har ett allvarligt samtal om Carl-Uno Sjöblom” (eller vems namn de nu kommer att haja till inför vid läsningen).

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara Joakim Lindengrens serier. Dem ägnade jag en gång mycket tid åt att dechiffrera och det hade varit trevligt om det någon gång finge sin payoff.

Under åttio- och tidigt nittiotal producerade Lindengren i hög takt en handfull album där Krystmarodören och särskilt Svenska småbils- och rusdrycksförbundet var återkommande figurer. Det mer än antyddes att karaktärerna var hämtade ur verkligheten, och med dem en hel värld av åsikter, som oftast gällde ting och varumärken. För att verkligen förstå humorn i serierna var man alltså tvungen att förstå vad Joakim Lindengren tyckte om olika bensinmackar och grillsåser.

Det var nu ofta inte särskilt svårt. Det sas uttryckligen i serierna. Bra (eller ”bizarra”) företeelser: BP, ormfösarmössa med bizarra tryck, bilmodeller från innan 1969, skepparkrans, raka pipor, surkål, isterband, cocktails, rökrock, fez, ”Smoke rings” och brittiska motorcyklar. Dåliga (eller ”obizarra”): loafers, ormfösarmössa utan bizarra tryck, Pumaväskor, Wunderbaum, lightprodukter, japanska motorcyklar, arslesbyxor (utställda byxor), Siewert Öholm, Clabbe af Geijerstam och nya grejer.Sen var det nåt med Caj P:s grillsås också där jag och mina vänner aldrig blev riktigt kloka. Var det bizarrt eller ej? Vi köpte för säkerhets skull varsin flaska men lät dem stå oöppnade. (Det sista är inget skämt. Jag har vänner som under sina intensivaste Lindengrenläsarår vägrade åka med om taxin man beställt var japansk.)

Förutom regnet av varumärken med lätt patinerad aura kryllade serierna av andra, mer eller mindre begripliga, gimmickar. Alla som stånkade använde samma fras: ”Pust … pes …” Folk höll ofta händerna i en märklig töntig hundaktig pose. Ibland dök det upp en liten man med en egendomlig catchphrase: ”Vi geodeter får inte vara rädda för att bära”. Emellanåt förekom också en karaktär med ett stående epitet: ”Brita, det jävla apskaftet”. I intervjuer har jag förstått att det där var referenser till Joakim Lindengrens pappas arbetsplats.

Så det får väl sägas vara ganska smalt.

Samtidigt som serierna alltså garnerades med ett internt referenssystem, var humorn ganska lättfattlig. Väldigt ofta handlade det om bajs. Kombinationen avföring och internhumor lade Lindengren lite i samma fack som de samtida Hassan- och Killinggängen. Den medvetna infantilismen. Den intelligenta dumhumorn. Det träffade mitt gymnasiehjärta med full kraft och kärleken har inte släppt.

Särskilt mycket ser jag fram emot att förklara den här rutan för mina söner:

Tittar man noga är alltså ett av ljusen i kandelabern nersmutsat och ”utlånat av Lennart Swahn”. Vi minns väl alla ryktet om att den verserade och något manierade, men aldrig outade, programledarprofilen Lennart Swahn – tidigt nittiotal fortfarande aktuell genom TV3:s Blåsningen – kommit in på Karolinska med ett stearinljus fastkilat i rektum.

På Bergagymnasiet i Eslöv var det mer än levande. Vissa hävdade stearinljus – oftast preciserat ”Liljeholmens” – medan en falang kunde svära på att det var en gurka – lika ofta preciserat ”Mäster Grön”.

Redan då anade de skeptiska av oss att det där var just ett rykte, men jag minns när jag stötte på den här rutan och insåg att det åtminstone var ett rykte med stor spridning. I en tid innan Flashback kunde den sortens legender alltså spridas från, gissar jag, en stockholmsk skvallervärld till Lindengren i Töreboda och Lind i Eslöv. Idag hade väl nån överambitiös flashbackare dessutom hackat sig in i Karolinskas journaler för att undersöka ryktets giltighet.

Allt detta räknar jag alltså kallt med att mina söner själva söker upp mig för att få svar på. Skulle detta inte ske kommer jag att bli gruvligt besviken.

(Jag ber om ursäkt för att skanningarna lämnar en del i övrigt att önska. Det har troligen nåt med teknik att göra.)

Människor som har haft fel: Kalle Lind om Goebbels.

Av Kalle Lind

den 2011-11-10

i blogg

Kommande vecka går den att köpa, men kan beställas redan nu: ”Människor som har haft fel”. En trilogi avslutas, en cirkel sluts, en säck full med trivia knyts ihop. I vanlig ordning presenteras en skara figurer – Börje Ahlstedt, Hans Majestät Konungen, migrationsminister Barbro Holmberg, Jehovas vittnen, Amelia Adamo – som på olika sätt haft, sagt, gjort eller varit fel.

Ibland går man på pumpen i sin research. Jag hade för avsikt att skriva ett kapitel om Joseph Goebbels, men fick lägga ner det på idéstadiet. Nu kan man invända att det rentav är en underdrift att påstå att Goebbels hade fel. Idag tycker många att det är fel att propagera för en rasbaserad fascistoid ideologi som praktiserar folkmord. Det hade naturligtvis varit mer spännande att plocka in Goebbels i en tänkt bok med titeln ”Människor som har haft rätt”. För nån gång hade han väl det, kan jag tänka. Han tyckte t.ex. Zarah Leander var het.

Det var nu ett specifikt uttalande av Goebbels som jag hade för avsikt att plocka sönder och vederlägga. När Superman/Stålmannen – en serie som med sina nitzcheanska undertoner länge uppskattades av Hitlers glada gäng – 1940 sprängde Atlantvallen och tog USA:s parti mot Tyskland, lär Goebbels ha utbrustit på ett möte: ”Superman ist ein Jude!”

Det var det uttalandet jag hade för avsikt att demontera: Superman kommer rimligen inte från Israel eftersom han kommer från Krypton. Jag föreställde mig att det skulle vara en enkel match att pulvrisera utsagor från en sedan sex decennier tillbaka död propagandaminister.

Sen började jag rota i saken och fann att somliga rön faktiskt pekar mot att Superman är jude. Eller åtminstone judisk.

Clark Kent är rimligen inte jude. Han trillar ner i Kansas och uppfostras av det metodistiska paret Kent, där särskilt styvmor Martha går regelbundet i kyrkan. Clark får alltså samma religiösa skolning som Nelson Mandela, Hillary Clinton och George W Bush, vilket på något vis känns självklart när man begrundar det.

Däremot var seriens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster barn till judiska immigranter. Som sådana var de troligen marinerade i en immigrantkultur som å ena sidan öppnade sig mot gojimmajoriteten i syfte att få erkännande i Den Nya Världen när de aldrig fick det i den gamla, å andra sidan bar på ett gediget kulturarv av myter, riter och traditioner som de helighöll.

Gissningsvis är det ingen slump att kopplingen är så tydlig mellan Kal-El, som placeras i en rymdkapsel för att räddas från Krypton, och Mose, som placeras i en vasskorg för att räddas från faraos slakt på nyfödda. Även om Joe och Jerry inte satt i pojkrummet och tänkte ”nu jäklar ska vi göra en parafras på Mosemyten!” – utan snarare ”nu ska vi göra en skithäftig serie så att vi äntligen får träffa tjejer!” – så plockade de väl ur det mytologiska arv de bar med sig.

Det är heller ingen vansinnig övertolkning att Superman i sin kryptonska skepnad hette just Kal-El, och hans pappa Jor-El, efter det hebreiska ordet ”El” (”Gud”). Även om Superman under sina tidiga år mest verkar ha ägnat sig åt att slå bankrånare på hakan och rädda folk från fallande kassaskåp, så är Superman så klart en mytisk hjälte och historierna om honom ett slags modern gudasaga.

När Kal-El så adopteras av det strävsamma midwesternparet Kent och ges en rekorderlig WASP-uppfostran så är det alltså en assimilerad jude, en plikttrogen patriotisk american citizen. 1940 angriper han Hitler personligen i äventyret ”How Superman Would End the War” och flyger både honom och Stalin till Leage of Nations där de döms för krigsförbytelse.

Siegel och Shuster var för övrigt inte de enda superhjälteskaparna med judiskt påbrå. Tvärtom. DC Comics-kollegan Batman skapades av Robert Kahn, som sedermera neutraliserade sitt namn till Bob Kane. Och på Marvel satt några decennier Stanley Martin Lieber, mer känd som Stan Lee, och sprutade ur sig spindelmän, X-män och fantastiska fyror. Inte minst The Thing – i Sverige Big Ben – har tydliga beröringspunkter med det judiska mytmonstret Golem. Liksom The Hulk, för övrigt.

För att komma till själva poängen: Goebbels hade kanske inte så fel den där gången (fast givetvis många andra gånger!). Även om nu judisk tillhörighet ärvs på mödernet och inget tyder på att kryptoniern Lara var en av Davids döttrar, så har Superman absolut en plats i ett judiskt kulturarv. Dessutom fungerade tanken om en judisk Superman alldeles utmärkt i nazismens bisarra raslära, där ju judarnas förmågor – att styra världens ekonomier, att förvrida huvudena på befolkningen – faktiskt sågs som just övermänskliga.

(Inspiration till detta inlägg fick jag för övrigt också när jag igår bevistade en föreläsning på Nördcaféet på Form/Design Center i Malmö.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 10: ungdomstidningar.

Av Kalle Lind

den 2010-12-12

i blogg

Jag är inte säker på att jag nånsin skulle anställa Ann Ekeberg som researcher. Å ena sidan hittar hon obskyra företeelser – dataspel om foster, filmer som Den blodsugande gatan – men å andra sidan placerar hon inte alltid in dem i sin rätta kontext.

I boken För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen går hon i ett kapitel igenom ”ungdomstidningar”. Det är i praktiken två tidningar hon tittat på: Okej (”tidningen utstrålar sadism, förnedring och människoförakt byggt på sex, våld och droger. Dessutom är det ingen lämplig litteratur för våra tonåringar”) och Horst Schröders tidning Samurai med japanska samurajserier (1988-92).

Samurai tillhörde på intet sätt det tidiga nittitalets mainstreamkultur: först några år in på decenniet började innerstädernas caféposörer svänga sej familjärt med begreppet ”manga”.

Men främst faller Ekebergs talang som researcher på det att hon inte alltid drar begripliga slutsatser:

Det finns en uppsjö av nya våldsfixerade serietidningar med namn som man aldrig hört talas om. En av dem är Samurai. I Samurai nummer 5 kan vi på 23 (!) sidor efter varandra se (inte läsa, för här står inte ett ord) grymma samuraiers hatiska ögon, när de håller på att döda varandra. Ofta smygs det in en massa fördomar i serierna. Jag minns att jag reagerade för flera år sedan på att man döpt en båt som smugglade knark till ”Nirvana”. Ingen kan direkt påstå att serietidningen gjort reklam för narkotika. Men ändå är det just precis vad den gjort. På det subtila planet föreslår man narkotika som ett medel till nirvana och lycka – vilket naturligtvis aldrig kan uppnås. Tvärtom!

Soptunneungar.

Av Kalle Lind

den 2010-12-02

i blogg

Åttiotalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev – i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna – ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen.

Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken Människor som gått till överdrift).

När hon Ekeberg förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för ”den stora skökan”, ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar ”Barn”, liksom ”Livet”, med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar – ”Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran” – och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.

Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrina, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var – Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus.

Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mig att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säga vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Luncha Rasta.

Av Kalle Lind

den 2010-11-18

i blogg

Bläddrar i en Kalle Anka & co från häromnyss och upptäcker att Ankeborg fått en ny invånare sen jag senast läste. Luncha Rasta. En rastaanka. Kanske är det logiskt att en ”ny” subkultur slagit rot i staden, veterligt den första sen kusin Knase trillade in i Kalles liv 1964. För Knase var väl nån sorts entreprenörshippie? På Den Stora Koncernens egen hemsida beskrivs han som ”sundhetsapostel, forsränning med tunna, dekoratör, kattälskare”.

Ankeborg är en märkligt och slumpvist befolkad stad. Åtminstone tre ziljonärer är skrivna där – von Anka, von Pluring och Guld-Ivar Flinthjärta – och minst två galna vetenskapsmän: förutom Oppfinnar-Jocke även den excentriske Ludwig von Anka. Bor även Musse Pigg i stan, vilket jag aldrig riktigt greppat huruvida han gör (musen och ankan träffas ju aldrig i serierna), kan vi även addera Emil Örn.

Till detta ska läggas tre superhjältar: Stål-Kalle, Stål-Långben och så den senares brorson Stål-Gilbert, som bara förekommer i just de Långbenserier där denne snaskar sina magiska jordnötter.

Dessutom gäckas staden, som med sina låga hus och villakvarter snarast ger intrycket av en småstad, av inte mindre än två häxor:

1) Magica de Hex är – liksom Guld-Ivar och Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas, Gröngölingarna, Cornelius Knöös, Björnligan (världens enda björngrupp som består av hundar) och det mesta annat av det vi finner genialt i gamla ankserier – skapad av Carl Barks. Redan det häxinslaget bröt lite mot Kalle-seriens överenskommelse med publiken: det magiska och exotiska hörde hemma i de serier där Joakim och knattarna for på skattjakt, i Ankeborg utspelades snarare nån sorts näbbrealistisk sitcom.

2) Madame Mim letade sej helt utan logik in i serietidningsserien från sin birollsposition i Kung Arthur-filmen Svärdet i stenen (1963).

Att jämföra med hur Ladys och Lufsens valp Ludde eller Stora stygga vargen från Tre små grisar-filmatiseringen i kortfilmsserien Silly symphonies blev till egna serier – men i de fallen lever åtminstone figurerna kvar i ett likartat universum. Madame Mim är för jäkelen en medeltidshäxa! Varför bor hon nu plötsligt i utkanten av en modern ankstad?

Dagens mest uppburne Kalle Anka-tecknare heter som bekant Don Rosa. Han har fått sin status inte minst för att han – liksom alla de män med flyende hårfäste som hjälteförklarat honom – är lika mycket fan som konstnär. Don Rosa har vigt sin skapargärning åt att fylla i alla de logiska luckor som Carl Barks skapade i sin mångåriga ankproduktion, rita komplicerade släktträd och reda ut vad som egentligen hände med den unge Joakim under guldgrävaråren i Klondyke.

Vilket påminner mej om Andres Lokkos gamla tes apropå Popsicle: 1993 var inte popkritikerna misslyckade popmusiker, utan popmusikerna misslyckade popkritiker. Även om det inte är nån högoddsare att just popkritikern Andres Lokko utsåg popkritiken till Det Viktigaste Som Fanns, hade han en poäng. Alla de indieband som gick och såg anemiska ut i landets universitetsstäder (plus Skellefteå) i nittitalets begynnelse, var betydligt bättre i popquiz än vad de var på scenen.

Don Rosa är ankismens Popsicle. Han gör vad alla vi anala kalenderbitare som tillsammans bestämt att Carl Barks tillhör de sju underverken alltid velat att nån ska göra. Don Rosa är ingen vidare tecknare, inte världens bästa berättare. Han är en arkivarie som omsorgsfullt restaurerar Barks Femtitalsankeborg.

Jag avundas inte Don Rosa. Att försöka lägga pussel av alla de spår och hugskott som Den Stora Seriefabriken slängt ur sej under decennierna är så klart omöjligt. Kalle Anka-serien är ologisk och inkonsekvent, vilket inte minst beror på att den licensproducerats över halva jorden.

Som liten förundrades jag över att von Pluring bara gäckade von Anka i Kalle Anka Pocket-serierna. Som vuxen har jag förstått att pocketarna främst bestod av italienska serier, och att italienarna ensamma plockat upp den lilla bikaraktär som svischat förbi när Barks som hastigast behövt honom.

I Brasilien lär papegojan som Kalle träffar på i 1944 års film Three Caballeros vara en av de populäraste Disneyfigurerna med mängder av spinoffserier.

Nu har Don Rosa för all del gjort det lite lättare för sej genom att utse Carl Barks serier till Den Enda Urkunden, men inte heller Barks var så jämrans konsekvent.

Inte minst måste det reta Don Rosa att hur mycket han än ställer till rätta bland alla motsägelser, så fortsätter andra klåpare runt jorden att kasta in nya figurer och inkonsekvenser och ge fullkomligt fanken i att Don Rosa har bestämt att Ankeborg är fastfruset i ett evigt femtital.

De kastar, helt utan känsla för Barks och Rosas arbeten, in figurer som Luncha Rasta.

De kastar också – noterar jag när jag halkar runt på Den Stora Koncernens hemsida – in karaktären Folke Fiskmås. Jag har inget som helst förhållande till Folke Fiskmås, men jag förutsätter att han inte var någon bra idé.

Member 340 509 talar!

Av Kalle Lind

den 2010-11-17

i blogg

Det här är sött. Jag ber om ursäkt för den uschliga kvaliteten men det är avfotograferat med mobil i nåt väntrum nånstans. Det är alltså inte ni som blandat Fernet Branca med rödtriangelpiller (alternativt har ni gjort det också – berätta i så fall gärna om effekten är dubbel eller om det tar ut varannat så att ni ser en helt klar bild).

Insändarskribenten vill alltså ha mindre demoner, bland annat med den inte så tuffa motiveringen ”det gillar inte mamma och pappa”. Mammas och pappas motivering är heller inte helt genomtänkt: ”Dom säger att man blir påverkad av det”. Påverkan är som bekant en ofta önskvärd effekt hos den som berättar en historia för nån annan.

Inte heller påståendet att ”det blir mer spännande då” om man inte berättar om ”gudar, demoner och spöken” är helt vattentätt. Jag kan nämna flera författare genom historien som nog tycker sej ha hittat spänning i övernaturliga väsen (bl.a. teamet bakom Bibeln).

Men det som gör mej mest glad är förstås att Member 340 509 efterlyser mindre overklighet – i Fantomen! I rimlighetens namn borde han ha löpt hela linan ut:

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen går i spandextrikåer? Var i djungeln hittar man syntetmaterial?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen lyckats hålla sej rasren genom 21 generationer? Hade det inte varit mer verkligt om någon Fantomen någon gång faktiskt förälskat sej i nån av de svarta kvinnor som faktiskt funnits omkring dem?

Är det inte väldigt overkligt att Fantomen har ön Eden där rovdjur och gräsätare lever i harmoni med varann? Och att ett av djuren är ett grottmonster som heter Hzz och ett är en stegosaurus som heter Stegy? Är inte Stegy ett overkligt namn?

Jag inser att det är billigt att ge sig på en tolvåring som skrev en insändare till en serietidning för typ 25 år sen, men ibland måste en man göra vad en man måste göra.

Referensverk.

Av Kalle Lind

den 2010-10-29

i blogg

Referenshumor provocerar. Ute i landet, och inte minst på nöjesredaktioner, sitter människor och blir mäkta irriterade när de anar att nåt är roligt men inte själva har nyckeln. Istället för att googla eller NE:a sej till kunskapen och ta det hela på sitt eget ansvar, blir de aggressiva och pratar om ”elitism” och ”kunskapsfascism”. Särskilt det sista är ett konfunderande begrepp enär fascismen ju till sin natur var gravt ointellektuell och kunskapsföraktande.

Jag har aldrig förstått den där ilskan mot humor som bygger på förkunskaper. Själv tas jag hellre på allvar än på skämt.

För egen del är jag djupt tacksam gentemot den referenshumor jag konfronterats med genom åren. Hade jag inte fascinerats av Hasseåtage som koltpilt hade jag inte vetat så mycket om kärnkraftsomröstningen 1980. Hade jag inte glott på Helt Apropå i mitten av åttitalet så hade jag inte kommit ihåg Allan Larsson lika tydligt. Hade jag inte förstått att Killinggänget var nåt hippt 1992 hade jag inte vetat vad gitarristen i Sonic Youth heter. Och hade det inte varit för att jag läste Joakim Lindengrens serier som Vedaskrifterna på gymnasiet, hade jag inte fnissat till varje gång jag ser en flaska Caj P:s grillsås.

Lindengren har, tillsammans med mina bekanta David Nessle och Martin Kristenson, drivit tidningen Kapten Stofil i elva år. Tidningen har byggt på referensspäckade serier och artiklar om typ Karl Gerhard och typ tjeckisk pilsnerfilm. Jag har läst varenda sida med lupp och, medvetet eller omedvetet, snott hur mycket som helst till mina egna texter.

Nessles återkommande seriebidrag heter Den maskerade proggaren. De bästa avsnitten samlades häromsistens i albumet Den maskerade proggarens stora röda. Redan titeln innehåller sålunda en referens (till en tjock gubbe som hette Mao, ska för säkerhets skull tilläggas). På omslagsbilden tittar proggaren sturskt mot himlen över en stiliserad kolchos – återigen en referens, den gär gången till den stalinistiska socialrealistiska affischkonsten.

Jag har läst David Nessles serier sen jag började få kroppsbehåring. De publicerades förr i världen i tidskriften Galago, på den tiden när den var sådär stockholmskt åttitaligt Röda rummet-arty och Socker-Conny och Arne Anka var de stora fixstjärnorna.

Nessle är en sån som gärna faller mellan stolar. Han var för glättigt ordvitsig och kisslarvig för de pannrynkade caféposörerna, men mer akademiskt svårtillgänglig än Lindengrens dåtida BP-och-avföringshistorier eller Arne Ankas fylletugg.

”Den maskerade proggaren” förenar två helt oförenliga begeppsvärldar: proggens och superhjälteseriens. För att till fullo kunna uppskatta den bör man kanske vara orienterad i dem bägge. Jag har en stark känsla av att många som förr i världen uppskattade Arne Anka nöjde sej med fyllecitaten och brydde sej mindre om Charlie Christensens samhällskritik.

För egen del kan jag mitt sjuttital ganska väl. Jag skrattar därför gott och självgott åt de utseendemässiga kopplingarna mellan Ola Ullsten och ICA-ikonen Icander, åt avsnittsrubriken ”De räddade Simon Spies hjärna” och åt bandnamn som Musikkollektivet Skörbjugg och Träd, brass & älgar.

Dörrarna står öppna åt alla håll: efter att Karl Marx kommit förbi på julafton för att ge proggaren i uppdrag att organisera nissearbetarna på Tomtens Nordpolenverkstad fackligt, stöter proggaren på Stålmannen som sitter i Ensamhetens fästning och firar en ensam jul som invandrare. Televinken försöker strypa Staffan Westerberg. Sovjets egen superpojke, Komsomolpojken, har vapen i sitt redskapsbälte med upp till 63%-ig tillförlitlighet. Proggaren möter sin fiende Postmodernisten som är skyldig till subjektets död. Fabolous Freak Brothers är CIA-infiltratörer under vietnamdesertörens nerrökta täckmantel.

Det är inte så avancerat som det kan tyckas. Det är som ett bra studentspex, om nu ett sådant går att föreställa sej, ett spex utan självtillräckligheten och de publikfriande perukerna och med bara lekfullheten kvar. Och där man i spexarvärlden skämtar hejdlöst om Napoleon och Karl XII utan att kanske vara särskilt intresserad av den faktiska historien, genomsyras nesselserierna av kärlek: till velourbyxor och och bjällerluvor och folk i mikrofonfrillor som säjer ”groovy”, till de stackars författare på DC Comics som fick sitta och krysta fram historier om hur Stålmannen bygger en fetischsamling över sin reporterkollega Jimmy Olsen mest för att fördriva tiden.

Jag misstänker starkt – jag vågar nästan säja att jag vet – att Nessle besitter samma fascination för populärkulturen som jag själv. Ska jag vara helt ärlig kommer en del av min fascination just från överkonsumtion av gamla Nessle-album som Döden steker en flamingo och Gasen i botten, Hieronymus Bosch!

Och mitt ideliga försvarande av smala referenser kan mycket väl vara snott från en gammal intervju Nessle gjorde med sej själv i Galago, där han tryckte på det meningslösa med att vara allmänbildad om man aldrig utsätts för allmänbildning.

I senaste och sista numret av Kapten Stofil går Martin Kristenson till (mycket mild) attack mot begreppet ”värdelöst vetande”. Han vill istället kalla det ”vetande-som-inte-direkt-hjälper-dig-att-betala-hyran-men-som-ändå-höjer-din-livsglädje-några-snäpp”.

Populärkultur kan berika ditt liv. Värdelöst vetande kan vara värdefullt. Det understryks inte minst av Den maskerade proggaren.

Let’s take a walk down Valhall.

Av Kalle Lind

den 2010-10-21

i blogg

En av Danmarks största konstnärer, Peter Madsen, utkom förra året med den avslutande volymen i Valhall-serien. Det borde ha stått på löpsedlar. Kultursidor borde ha avsatt artikelserier. Babel borde ha ställt Bob Hansson åt sidan och ställa all programtid till förfogande. Rapport, Aktuellt, Agenda, Sportspegeln, Go’kväll, Hundkoll – alla borde de ha riktat blickarna mot Landet Rödkorv.

Det gjorde de inte. Den enda tidskrift mej veterligt som uppmärksammat saken är Bild & Bubbla. Och det är väl knappast nån högoddsare att de skulle skriva om serier.

Valhall är, enkelt uttryckt, en nordisk Asterix. Asterix är en fransk nationalsymbol som prytt omslagen på alla tunga tidskrifter och namngav Frankrikes första rymdsatellit (sedermera skickade europeiska rymdprogrammet upp en tung rackare i rymden, som följaktligen fick namnet Obelix).

I Norden är vi gärna snålare mot konstnärer som inte har konstanta magbesvär och gör film om folk som skär sej i slidan med glas. Det pratas ibland om kungliga avundsjukor och Jantelagar. Vi som inte är lika svaga för floskler pratar kanske hellre om en brist på förståelse. Det gäller inte minst serier. Som ju fortfarande betraktas som ett barnfenomen om de inte är svartvita och/eller feministiska.

Första albumet Vargen är lös (översättaren hade uppenbarligen tullat på gammeldansken eftersom det handlar om Fenrisulven) fick jag som sexåring. Föga anade jag då att det bara var första kapitlet i en trettiårsberättelse. I femton album, fram till 2009 (Völvans syner), har Peter Madsen och hans författare tagit sej an flertalet kända nordiska gudasagor.

Det är inga skolbokstorra redogörelser för myterna. Det är verk på egna ben. Med Tors människotjänare Tjalve och Röskva i förgrunden, har serien byggt upp ett persongalleri som täcker de flesta mänskliga och gudomliga facetter. Det handlar om ondska, godhet, dumhet, fåfänga, makt, maktmissbruk och – vilket borde komplicera bilden av en utpräglad barnserie – kåthet.

För det handlar ju om gamla vikingasagor. Vikingar kände ingen kristen prydhet. Listige Loke förklär sej i lopphamn när han ska stjäla kärleksgudinnan Frejas Brisingasmycke:

Och i förd hästhamn kåtar han upp jättehästen Svadilfare:

De grovhuggna runristade eddorna fördjupas, kompliceras, färgsätts. Inga ämnen censureras. Mitt i serietidningsvåldet dyker riktig smärta upp, när krigsguden Tyr konfronteras med sin jättepappa och gamla misshandelstrauman aktualiseras:

Allting kompliceras. Ljusets gud, den hulde Balder, är rättrådig. Inihelvete rättrådig. Han hjälper sin blinde broder Höder genom att ta ifrån honom hans självkänsla. Godhet bor granne med självgodhet.

Vi pratar på intet vis Nordman och ännu mindre Ultima Thule här. Det här är vikingarockens antites: smart och komplex istället för enögd och enfaldig.

Valhall dekonstruerar myterna med tungan i kinden och lyfter också fram det högst mänskliga hos förfädernas gudar – fordomdags var gudarna mänskliga, med Jesus blev plötsligt en människa gudomlig. Tor är för all del urstark, men fåfäng och trögtänkt. Oden är lat och kåt. Frej är mest kåt. Människoflickan Röskva är den enda med både hjärta och hjärna.

Till skillnad från den katolskt misogyna Asterix – där tjejer är nåt otäckt och obehagligt som stör den fina homoerotiska äventyrslustan och längtar efter Lutetias flärd – understryker Valhall att bakom varje stor hjältegud står en underordnad gudinna.

En gång i tiden dubbade TV3 Simpsons. Det var ju tecknat! Det handlade ju om barn! Alltså var det en serie för dagisungar. Den sortens dagisungar som uppskattar kärnkraftsskämt och referenser till bebop och Scorsese, ska tilläggas.

Valhall är, liksom Simpsons, ett verk med många nivåer. Min sexåring skrattar högt när bärsärkarna dänger varann i huvet. Jag fnissar sofistikerat när Loke efter Ragnarök möter missionärerna Ansgar och Poppo:

Jag fnissar lite mindre sofistikerat när jag kan identifiera Rowlf och Animal och nästan hela Electric Mayhem i orkestern på jättebröllopet:

Mest uppskattar jag det Asterix-anakronistiska. Inte för att det rent generellt är så himla finurligt när det dyker upp en telefon på vikingatiden, utan för det osökta mötet mellan de gamla myternas klichéer och de moderna, populärkulturella, myternas klichéer. Tydligast framstår det i albumet Skaldemjöden, där Oden fungerar som en Sam Spade eller Philip Marlowe med voice over-textplattor och nerdragna persienner.

I Valhall blir Hugin och Munin till Bill och Bull eller Pigge och Gnidde:

Och den guldälskande jätten Trym tar sej på von Anka-vis ett pengabad och sparar på sin först intjänade peng:

I komiken drar man ett påstående till sin spets. Den fege Bifrostvakten Heimdall är resultatet av Odens kärleksmöte med nio systrar. I konsekvensens namn hjälpskriker Heimdall:

Det är inte de där detaljerna i sig som gör Valhall genial. Det är snarare mötet mellan det välbekanta och det personliga, det komiska och det dramatiska, det våldsamma och det inkännande, de stora myterna och de små människorna, den lekfulla texten och den snygga bilden.

Jag tycker, kort sagt, att det här är bra. Hade jag varit en sån som kunnat dra ordvitsar och stå för dem hade jag sagt asbra.