Etikett: såssar

Ebbe.

den 2009-04-02

Har ägnat några dagar åt att fördjupa mej i Ebbe Carlsson-affären. Filmen Ebbe – the movie var fascinerande, Anders Isakssons bok Ebbe – mannen som blev en affär välskriven och så lättfattlig man gissningsvis kan göra en så rörig härva. Tre övergripande reflektioner:

1) även tjugo år senare med de flesta kort på bordet, är det svårt att bli riktigt upprörd. Vad var egentligen problemet? Varför var Guillou så uppfylld av helig vrede? Ja, Ebbe Carlsson privatspanade och nej, som förläggare borde han inte ha regeringens godkännande att göra det och nej, det fanns ingenting annat än Ebbes hjärnspöken som tydde på att kurderna var skyldiga, men vad fan – en statsminister var skjuten.

2) det hade kanske varit något mindre rörigt om inte hälften av de inblandade hade haft samma efternamn (Ebbe, Ingvar, försvarsminister Roine, livvakt P-O).

3) figuren Ebbe Carlsson är djupt fascinerande. Sina vänners vän, lösmynt, opålitlig, makthungrig och fruktansvärt osentimental. Klassiskt bitchig i replikföringen. Man kan tycka vad man vill om honom, men det finns en stor humor i hans sätt att använda tungan.

Gällande sin homosexualitet levde han enligt devisen ”never complain – never explain”. Som den uppmärksamhetstörstande sälle han var kunde han ändå inte låta bli att skjuta in antydningar där han kunde. På cocktailmingel serverades svampkrustader. Ebbe fick frågan hur de smakade, svarade ”som sperma” och tog en till.

Smittad av HIV, kraftigt avmagrad, fortfarande inte outad, hör han en väninna beklaga sig över problemen med att gå ner i vikt. Ebbe: ”Du kan få en blodtransfusion av mig”.

Chefredaktör på Västgöta-Demokraten under sjuttiotalet, en tidning som kunde fortsätta finnas tack vare att tidningens tryckeri drog in storkovan på porr: ”Så länge folk fortsätter att sitta hemma och runka kommer tidningen ut”.

I en ETC-intervju med Jonas Gardell 1991 haglar ebbismerna över sidorna. Staffan Heimerson – som var med och satte igång ryktet att hela Ebbe-affären var en enda stor bögröra – ”är ju bara en misslyckad padda”. När Gardell säger att han känner Guillou flikar Ebbe in: ”Umgås du med vilka råttor som helst?” Och allra roligast är han när han lite i förbifarten tar heder och ära av en allmänjournalist:

T ex publicerade Dagens Nyheter en artikel av en hästliknande person som heter Gun Fälth, som innehöll några ”fakta” som, om de vore sanna, hade varit utomordentligt nedsättande för mig. Och så slutar den artikeln med … ”Tyvärr har inte Dagens Nyheter kunnat nå Ebbe Carlsson för en kommentar”. Då skrev jag följande brev till henne: ”Med anledning av ditt påstående i Dagens Nyheter idag, att du inte kunnat nå mig för en kommentar, vill jag citera ett uppslagsord ur Bonniers Lilla Uppslagsbok: ”Telefoni är tekniken att överföra tal på elektronisk väg över stora avstånd”.

Som polis var han nog tämligen misslyckad, givetvis mycket på grund av att han inte var polis. Som arrogant kommentator till sina egna snedsteg var han däremot lysande. Och jag kan gott tycka att även såna har ett underhållningsvärde.

Högerhittar del 4: Fonderna är skit.

Av Kalle Lind

den 2009-03-06

i blogg

1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt – alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet – skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:

Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit

Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern ”Löntagarfonder är socialism”, vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.

Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara – åtminstone om man definierar ”folk” som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.

Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: ”Fonderna är skit”. Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter ”Löntagarfonder hustle” och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.

Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s ”Krama mig och dansa” (sjätte plats i schlager-SM 1972).

Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:

I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson

Ord som bedömer
Vårt nationella problem
Och det man gömmer
Där bakom fondernas sken

Nu börjar man förstå
Vad de har hittat på
Vad de baxat hit
En liten rikspoet
Har röjt sin hemlighet
Fonderna är skit

Så har en sann profet
Fått spegla vad han vet
På sin lilla pappersbit

På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.

Åshöjdens Socialdemokratiska Bollklubb.

Av Kalle Lind

den 2008-11-04

i blogg

Åshöjdens BK kom som bok 1967-71, som serie i Buster från 1975 och som teveserie 1985. Det är en mäkta spridd historia, den om det lilla skånska samhället som sätts på kartan under rekordåren, tack vare europaväg, fotboll och samförståndsanda.

Mannen som faktiskt fick åtskilliga pojkar att läsa böcker hette Max Lundgren. Han var mer eller mindre husförfattare åt SVT Malmös dramaavdelning under långeliga tider. Förutom att vara en skribent som behärskade hantverket var han såsse. Det var man om man bodde i Malmö på sjuttitalet, och Lundgren gjorde ingen hemlighet av det i sina böcker. En heter till exempel Inga Eliasson, affärsbiträde och handlar bl.a. om bildandet av ett Konsum.

Rune Formare hette en av Malmö-TV:s fast anställda regissörer (den andra var Jan Hemmel, så småningom tillkom Richard Hobert). Även han var såsse. Det kungör han glatt i Bengt Forslunds standardverk om den svenska tv-teatern.

Det får man naturligtvis lov att vara. Mig synnerligen närstående är aktiva inom SAP. Det kan bli lite ensidigt dock om det bara är den rösten som kommer till tals i drama efter drama.

Teveserien Åshöjdens BK finns numera på dvd. När jag nu tittat på den är jag tveksam till om det verkligen är just den produktionen som ska lyftas fram ur SVT:s åttiotalsfatabur. Å andra sidan kan jag inte komma på vad det borde vara istället.

Som alltid med nåt som en gång betydde nåt känns det mesta igen. Som för det mesta med nåt som en gång betydde nåt undrar man varför det betydde nåt.

Jag har aldrig varit intresserad av fotboll. Ändå läste jag Åshöjden. Jag tror jag tillhörde den exklusiva minoritet av Åshöjden-läsarna som faktiskt engagerade mej i parallellberättelsen om det expansiva sextitalet, Bagarns motell och Edwards turistbygge. Och så har jag alltid varit fascinerad av tattare. Det kanske kom just från Åshöjden?

I teveserien spelas tattarnas mest framträdande figur, Ruben Svarte, av Göran Ragnerstam. Det hade jag faktiskt inga som helst minnen av. På omslaget nämns hans namn som ett av tre. Det är falsk varudeklaration. Ruben Svarte är allt annat än en huvudfigur i storyn.

I övrigt är det idel bortglömda och försvunna namn och ansikten. Johan Hedenberg förstås, som efter Åshöjen spelade våldtäktsman i Varuhuset och sen upplöstes i atomer under några decennier. Han var 31 när teveserien hade premiär. Han spelar Edward Engmark, som är gymnasist. Hur tänkte Rune Formare där? Var det fullkomligt omöjligt att hitta en gymnasist för rollen som en gymnasist?

Samma sak gäller dialekten. Byn Åshöjden är en isolerad språkzon utan påverkan från byarna runt omkring. På medeltiden byggdes en mur runt samhället, och sen dess har ingen varit utsocknes och påverkats av omgivningens tungrots-r och diftonger. Istället har man utvecklat en egen dialekt. Den heter teatersvenska och finns inte i verkligheten.

Jag har aldrig begripit det där. Jag har aldrig träffat nån människa som tycker att det är ett smart grepp av svenska castare att sätta gävlebor som skånska poliser, stockholmare som pajalaynglingar eller Regina Lund som finlandssvenska. De flesta känner till att man pratar skånska i Skåne. Ett effektivt sätt att döda all form av illusion är att låta skåningar prata hittepåspråk.

På samma sätt som jag inte kan förstå varför man låter skådisar ha kvar sina åttiotalsfrisyrer i en serie som uttryckligen handlar om sextiotalet.

Johan Hedenberg spelar alltså artonårige Edward från nordvästra Skåne i slutet av sextiotalet. Det gör han som trettioplussare med tungspets-r och sån frisyr som de coola snubbarna hade i fotokatalogen 85. Är det en medveten Verfremdungseffekt? Ska jag hela tiden sitta och tänka ”just det, det är inte på riktigt, det är bara en teveserie”? Varför ska jag i så fall göra det?

Andra upptäckter som fascinerar: Sten ”Taxi” Jonsson, numera riksbekant via Hammarsson och Wiking, flimrar förbi i en statistroll.

Och ”pilen”, den symbol som betydde att ett annat program började i andra kanalen, ett sånt där fenomen jag aldrig kommer att kunna förklara för min son (”jo förstår du, det fanns bara två kanaler och Arne Weise var med i dem båda och så var det för att någon hade bestämt att det inte fick vara flera”), har på nåt vis letat sej in på dvd-versionen.

Hur kan det komma sig? Lade man in den från början? La man programtablån efter när pilen skulle börja blinka i grannkanalen?

Åshöjdens BK är inte direkt dålig. Rune Formare har en lite olycklig kärlek för män i träningsoverall som springer i motljus, men i övrigt är tempot inte så segt som jag befarat. Felet med den är snarare att den är så förbannat harmlös. Det är en serie som skulle kunna handla om konflikter. Istället handlar den om konsensus. Om samförstånd och laganda och ett samhälle vi bygger gemensamt om vi bara slutar bråka.

Det är en socialdemokratisk teveserie. Och det är exakt så spännande som det låter.

Sen undrar jag såklart vad som hände med killen som spelade ”Kula”. Med en sån look borde hans karriär ha varat i evinnerlighet.

Dagens horoskop.

Av Kalle Lind

den 2008-10-31

i blogg

Att försöka sätta sig in i ”Bordellhärvan”/”Geijer-affären” är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttiotalet slutar med att snutarna konstaterar ”men dom stora bovarna får vi aldrig fast”).

Den bisarra historien sträcker sig över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

Det är ju normalt inte så argumentation fungerar – ”det är så här därför att jag säjer att det är så här!” – men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.

2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden – Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc – men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister – med hälsning till Bratt – ”skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar”.

3) Thage G. Peterson – en av Palmes närmsta män – försöker i sin memoarbok Resan mot Mars få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda – Fälldin.

Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 – det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna – och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttoitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.

En man som kallas Peje och ändå får gå fri på gatorna.

Av Kalle Lind

den 2008-09-10

i blogg

Alla ni som är maniskt intresserade av Carl Bildts gamla ungdomsgäng vet ju redan att Peje Emilsson – ”Peje” är Per-Magnus på infantilmoderatska – grundade högerpropagandabyrån Kreab. På CV:t finns x antal moderata valkampanjer och påtryckningar som gjorde Maria Borelius till minister.

I oktober 2006 firade Peje och hans fru – lustigt nog inte ”Guje” eller ”Gulle” eller ”Guggu” utan bara Gunilla – fyrtioårig bröllopsdag.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade om en glad och uppsluppen stämning: festen firades ända fram till halv ett i Spegelsalen på Grand och med tre generationer högerledare – Adelsohn, Bildt, Reinfeldt – bland gästerna. Reinfeldt kommenterade tillställningen på det där extra spirituella viset som är hans specialitet:

Det var jättetrevligt.

Det mest bisarra i den här två år gamla artikeln är en passus där det berättas att Peje överraskat Gunilla med en ”morgongåva”. En anonym festdeltagare berättar:

Peje köpte en bokbuss som morgongåva till sin fru och hon och gästerna överraskades med en film om bussen. Det var mycket romantiskt.

Det här lämnade mig ingen ro när jag läste det. Artikelförfattaren bara sveper förbi det helt BISARRA faktum att en man har gett sin fru en buss i morgongåva – utan att ställa en enda följdfråga.

Körde bussen alltså in i sovrummet? Hur löjligt stort dörrhål har i så fall Emilssons?

Eller var det bara så att Peje lät sin fru gå ombord på en vanlig bokbuss och låna så många böcker hon ville? För det får ju alla göra? Och hur romantiskt är det?

Och den där filmen? Stod alltså Adelsohn och grabbarna och glodde på en film om en bokbuss?

Frågor, frågor, frågor.

En gissning var att Gunilla är uppväxt ute på landet och tyckte det var jobbigt när bokbussen kom att hon aldrig riktigt hann bestämma sej, och så sa hon till sej själv att ”en dag, när jag fått en man som tjänar löjligt mycket pengar på att få folk att rösta på en man som kallas Totto, då ska jag minsann ha min egen bokbuss i mitt sovrum, en bokbuss som bara jag får låna av!”

Det som talar emot den teorin är ju att bokbussen är en typisk gammal sosseinstitution av precis den sorten alla moderater med självaktning hatar. Är det inte konstigt att Bildts bästa kompis köper en socialdemokratisk ikon och ger till sin fru?

Det kan ju ha varit så att det var en hatpresent. Som nåt slags voododocka. Peje köpte det värsta han och Gunilla visste, och sen ägnade dom sej bägge åt att spotta och pissa och slå på den där bussen. Under rituella former. Medan Adelsohn och Reinfeldt stod i ring runt omkring och gjorde raketen.

Var det en sån ritual som vår regeringschef tyckte var ”jättetrevlig”?

Det lät ju orimligt, minst sagt.

När jag nu försöker reda ut den härvan genom att googla på ”peje bokbuss”, förstår jag en smula bättre. Peje är inte bara propagandachef, han sitter också i styrelsen för nåt som heter Kunskapsskolan och verkar vara ett pionjärprojekt för friskolor. Gunilla visar sej vara bibliotekarie och båda ”älskar kultur”.

Och bokbussen ÄR på riktigt en bokbuss. En buss med böcker. Alltså en sån som alla stadsbibliotek höll sej med när jag var liten. Fast den här är alltså privat (alltså per definition lite bättre). Tanken är att den ska användas helt altruistiskt. Idén är att alla elever som går på Kunskapsskolan med dess filialer ska få tillgång till bussen, där de kan låna ett gäng böcker som Peje, Gunilla och Horace Engdahl bestämt kan vara lämpliga.

Det är alltså samma princip som tillämpas på just stadsbibliotek, med den skillnaden att de här böckerna inte ger bakterier från barn i lägre socialgrupper. Och att man slipper skänka nån form av tacksamhet till ett samhälle som engagerar sej i en. Istället får man buga inför en man som kallas Peje och som tvingar sina bröllopsgäster att titta på en film om en buss.

Clintn.

Av Kalle Lind

den 2008-08-24

i blogg

Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys – som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir – huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för Vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer ”jag tror på Jan Björklund” eller ”jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson”, vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens ”Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem” (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken – liksom Trudeau – satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, försvarar han allt – ALLT – Clintn gjorde under sin tid vid makten. ALLA beslut Clintn fattade var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas ”nörd” av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, Nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft Nobelpristagare i vår partiledarkår – Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säger inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av de två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

Scen omsider.

Av Kalle Lind

den 2008-07-31

i blogg

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar – kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:

Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungelfotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallanderbok blev det en trött kliché.

”Mannen från Mallorca” är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, som byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. ”Mannen från Mallorca” var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen ”Victoria”, ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till ”Victoria” hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som trettio år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen ”cementfabrikör” och ”asfaltkokare”. Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit premiären på framtiden (från 78 till 79 till 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstört hans film med ”dödseko” på ljudbandet och ”goebbelska förtexter”.

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att filmrullarna inte var med spelade i sammanhanget inget roll: ”Filma ändå!” står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln ”aphuset” och de resultathungriga spanarna ”målkåta” när dessa i jakten på justitieministern – ”JM” – ”sätter ett frimärke” på ett ”lyxluder”).

För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. ”Mannen från Mallorca” är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring (Sven Wollter) om huruvida de ska stödja det ”internationella monopolkapitalet” McDonalds eller äta ”PLO-käk”.

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker ”nej” när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja. Nylon.

”Mannen från Mallorca” har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen ”de höga herrarna kommer vi aldrig åt” – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.

Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

Den reaktionära radikalismen.

Av Kalle Lind

den 2008-07-26

i blogg

Björn ”Affe” Afzelius var – enligt egen utsago – Rebell (ett epitet som även Ulf Lundell och Patrik Isaksson förärat sej själva i sina texter). Självutnämnda rebeller drar sej aldrig för att förklara för omgivningen vad som är radikalt, rita kartor, bestämma dagordning och vara bödel, polis och domare.

Stefan Jarl förklarar t.ex. utförligt i den senaste intervjuboken varför hans egna hjärtefrågor är Viktigare än Mona Sahlins engagemang i homofrågan. Peter Dalle berättade i programmet Tevehuset att en miljöfråga han var engagerad i var Angelägnare än ”trängselavgifter och allergier och jämställdhet in i absurdum”.

Som rebell har man också rätten att vara hur gnällkverulantiskt detvarbättreförrig som helst med bibehållet patos. ”Affe” har skrivit texter till rocklåtar med budskap som den mest polisdyrkande insändarskrivande skolagenostalgikern hade tyckt doftade gubbkiss.

I ”Sådan herre” förklarar han först hur världen såg ut förr:

Det var vi som gick och boxades,
det var vi som stod och joxade
med trasorna på skolgården
och dyrka’ Nacka Skoglund.
Alla ville va som Robin Hood,
man fick lära sej att vara god;
En riddare för damerna
och en hjälte för dom svaga.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej dom filmer som vi såg.

Förr diggade man alltså Nacka Skoglund (som f.ö. söp ihjäl sej) och då var det Bra. Förr slogs man hederligt (jfr bombningen av Dresden eller Bartolomeinatten) och Nu (dvs. efter ”Affes” skilsmässor) är det Dåligt:

Nu springer våra barn på gatorna,
nu ser dom rena rama fasorna;
Nu är det inte man mot man,
nu gäller inga hedersregler.
Nu exploderar man på en sekund,
nu kör man stövelklacken rakt i mun;
Man slår ihjäl varann och kopierar
det man sett på TV.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej vad kidsen tittar på.

Jag försöker förgäves hitta ironin i texten ”Gammaldags moral” (från skivan med den rättvisande titeln Tankar vid 50), men tvingas inse att karln på fullaste allvar har gått på den gamla grosshandlarmyten att det verkligen var bättre innan, tidigare, när man fortfarande fick upp den, när sekreteraren fortfarande sa ja:

Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså.
Man efterlevde lagen från det man kunde gå.
Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal.
Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har.

Så var det då. Ja, så var det då;
Den tiden kommer aldrig mer igen.

Min åttinioårige f.d. landsfiskal till farfar kunde inte formulerat det bättre. Han berättar ibland för mej om hur rent det var på gatorna på fyrtitalet. Han glömmer därvid alltid att berätta om det där kriget när man gasade människor metodiskt som pågick parallellt. ”Affe” har också fått för sej att korruption, fiffel, centralstimulantia och sexuella avarter är nya fenomen:

Som att prästen går på horhus, att polisen säljer knark,
och att läraren står och blottar sej på kvällen i en park.
Som att dom yngre slår dom äldre, att politiker bedrar,
och att statens uppgift verkar va att skydda fifflarna.

För så är det nu. Ja, så är det nu;
Vad ska mina stackars ungar tro?

Jag associerar till en text av Hasse ”Kvinnaböske” där han med samma gråtmildhet minns Förr – ”pågarna slogs och drog fingerkrok/ och klappa´ töserna i baken” – som blivit ett förvirrat och förhatligt Nu: ”töserna klappar pågarna nu/ och alla klär sej lika”.

Innan han rycktes ifrån oss hann ”Affe” också övertrumfa sina egna gamla revolutionspekoral ”Bella Donna” och ”Renée Chardier” – låtar om olika sydeuropeiska kvinnor som ska stå vid ”Affes” sida när han ska ut i Striden – med en text där han omsorgsfullt glömmer bort varenda anklagelse han och hans marxistiska vänner under sjuttitalet riktade mot den Amerikavänlige högerorienterade politruken Palme:

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Så ritas kartan om på nytt. Så blir det fyrtiotalisten tycker rätt oavsett om det är fel. Så blir gnällighet progressivt. Så blir alla djur lika men vissa djur likare än andra.

Dolf Tops.

Av Kalle Lind

den 2007-08-23

i blogg

Jag är så himla glad att det finns en man som heter Dolf Tops. I förnamn: Dolf. I efternamn: Tops. Tillsammans: Dolf Tops. Eller, rent matematiskt: Dolf + Tops = Dolf Tops.

Dolf (Tops) är studierektor på Socialhögskolan i Lund och antagligen kompis med min svärfar, så jag ska akta mej för att säja nåt om Dolf Tops övriga kvaliteter. Jag vill bara säja till alla potentiella läsare (varav en naturligtvis kan vara Tops*) att jag är väldigt glad över att det finns en man som heter Dolf i förnamn och Tops i efternamn. Dvs. en man som all together heter Dolf Tops.

Det är roligt av två anledningar: dels för att förnamnet är Dolf och dels för att efternamnet är Tops. ”Dolf” associerar man så klart till steroidpaketet Hans Lundgren som åkte till Hollywood och av alla anglosaxiska namn som finns valde namnet Dolph som inte finns (jfr Yngwie).

Tops associerar man till en bomullspinne som man stoppar i örat eller urinröret.

Om man vill kan man argumentera för att det finns en tredje anledning att namnet är roligt: för att det sammanlagt är Dolf Tops. Men då är vi inne på akademiska hårklyverier.

Tillsammans med främst Ola Norén, Valle Westesson och Jesper Rönndahl gjorde jag åren 03-06 ett program i P3 som hette Hej domstol! Det var ibland roligt, ibland halvseriöst, ofta tramsigt, emellanåt dåligt. Det i särklass vanligaste vi gjorde oss lustiga över var folks namn.

Förre VD:n på Shell heter Birger Baisgård. Ungerns vice premiärminister heter Peter Kiss. En känd malmöfotograf heter Pierre Mens. Allt är sant, och humorn är uppenbar.

Men det måste inte vara grovt, burleskt, folkligt och mustigt för att vara roligt. Ett namn kan låta roligt för att det bara nästan låter som ett namn. En bokstav kan förvandla det från ett helt vanligt namn till ett lite lustigt nästan-namn (Leni Björklund och Nalin Pekgul i såssarna borde ju egentligen heta Lena och Malin – nu heter dom ju som vandrande tryckfel).

Det roligaste namnet som finns är antagligen Oddvar Bull Tuhus. Så heter en norsk regissör som också är Åse Klevelands man. Det är antagligen helt ordinärt och slätstruket i Norge, men för ett svenskt öra låter det prilligt. Inget av dom tre namnen låter ju som ett namn (Oddvar? Bull? Tuhus?!?), och inte fan blir det bättre av att du trycker ihop dom. Oddvar. Bull. Tuhus. Inte. Helt. Vettigt.

Jesper gjorde en gång en ringning till Oddvar Bull Tuhus. Jag skrattade så jag grät när jag hörde den. Det var nog det närmaste en kosmisk, utomkroppslig upplevelse jag haft. Samtalet var så… konstigt. Jesper ringde upp enbart för att få Oddvar Bull Tuhus att bekräfta att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper inledde alltså med att fråga ”Är detta Oddvar?”
Oddvar svarade – naturligtvis – ”ja”.
Jesper: ”Oddvar Bull?”
Oddvar: ”Ja?”
Jesper: ”Oddvar Bull Tuhus?”
Oddvar (nu något irriterat): ”JA?”
Jesper: ”Okej”.

Så lät ringningen i radio. För varje bekräftande, lade Jesper på en stor talkör som upprepade respektive namn plus en fanfar. Det blev ett ganska roligt inslag. Roligt på det konstiga viset snarare än det finurliga.

Men det där kosmiska, utomjordiska skrattet kom av råmaterialet. Lyssnade man vidare på det ursprungliga samtalet, märkte man att Oddvar inte var nöjd bara för att Jesper var nöjd. Vad Jesper i sin iver över att få prata med en man med namnet Oddvar Bull Tuhus inte riktigt räknat med, var att Oddvar Bull Tuhus skulle kontra med en motfråga: vad var det du ville eftersom du ringde mej?

Det är knepigt, även för en slagfärdig människa som Rönndahl, att improvisera ihop en anledning att ringa Oddvar Bull Tuhus när det enda man vet om Oddvar Bull Tuhus är att han heter Oddvar Bull Tuhus.

Jesper stammade fram nånting om att Oddvar Bull Tuhus film Blücher var en kultrulle i Sverige. Okej, tänkte väl rimligen Oddvar (Bull Tuhus), vad vill du då veta om den? Öööh, svarade ju då Rönndahl, som bara uppfattat titeln på IMDb och inte visste ett piss om den. Oddvar Bull (Tuhus alltså) la på luren något vredgat.

Jesper klippte ihop inslaget och styrde sen mot nya djärva mål och nya oförskämda uppringningar.

Döm därför om hans förvåning när vi, på Olas initiativ (ja, jag skyller ifrån mej), sände ut det oredigerade råmaterialet. Faktum är att, hur roligt det redigerade materialet än var, så kunde ingenting överträffa dom ”öööhhh” som Jesper la fram när Oddvar (Bull Tuhus) kom med motfrågor.

Stor komik.

Vi skämtade mycket om balter i det där programmet. Varje vecka utnämnde vi Veckans balt. Skämtet gick oftast bara ut på att vi sa deras namn så många gånger som möjligt. Baltiska namn är per definition roliga: Enn Kokk. Ilmar Laaban. Anu Us. Peep Aru. Pär Nuder. Ants Nuder (Pärs pappa).

Allra lustigast namn hade Ollon Koldjerv, en stackars lirare som åkte över till Sverige med fyllefärjan så fort Estland kom med i EU och som genast höggs av en Ekot-reporter på kajen, som sen hängde ut hans namn i Ekot så att ett gäng hjärtlösa tramsare på P3 fick tillfälle att säja det många, många gånger.

Om någon missade det hette han alltså Ollon i förnamn.

Apropå Ekot är det också tjockt med människor med lustiga namn. Ekoarbetare har oftast lustiga namn för att dom kommer från övre medelklassen. Där ligger man mycket med tyskar och fransoser hit och dit på ett tvångsneurotiskt övre medelklassvis, vilket leder till att folk heter Heinz Wennin och Angela Wiese och Alice (uttalas Alís) Petrén och Fredrik Furtenbach och – klassikern – Folke Waxin.

Dessutom skäms man inte för såna smeknamn som barn i lägre socialgrupper blir skinheads för att slippa bli kallade – tvärtom lanserar man sej gladeligen som Kidde Johansson också i riksmedierna.

(Jag vill, i den händelse nån verkligen skulle läsa det här, understryka att jag så klart inte vet om Wennins, Wieses, Petréns, Furtenbachs och Waxins föräldrar är från övre medelklassen eller om dom över huvud taget har legat med varandra. Det enda jag säjer är att det skulle kunna vara så. )

* dvs. Dolf