Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: såssar Sida 1 av 3

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

Om IB på Gamla riksdagshuset – en synnerligen osexig lp-titel.

IB-affären känner ni ju till. Då Jan Guillou, enligt Jan Guillou, skrev historia. Frågan är om det hade varit lika mycket historia om inte Jan Guillou hade sett till att berätta historien om historian så fort han kommit åt.

Hursomhelst: Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade, via uppgiftslämnaren/golaren Håkan Isacsson, att sossepartiet höll sig med en egen underrättelsetjänst som kartlade vänstersympatisörer och samarbetade med internationella spionorganisationer. Den påstods heta IB. Ibland sades det stå för Inhämtning Birger (efter chefen Elmér), oftast för Informationsbyrån.
IB Elmér
Jan Guillou och Peter Bratt fick sitta i fängelse för att de avslöjade andras brott. Det tycker de flesta anhängare av rättssamhället var en skum ordning. Det tyckte en himla massa människor redan när det var aktuellt.

22 oktober 1973 fångades Guillou, Bratt, Isacsson och ett par till in av polis. december samma år hölls en manifestation i Gamla riksdagshuset – vilket torde vara det nuvarande riksdagshuset, som då var under ombyggnad – som samlade runt fyratusen människor. En handfull av dem framträdde, det övriga gänget lyssnade och lärde.

Kvällen gavs ut på lp. En av de sällsynta lp där man kan höra Jan Myrdal tala. Somliga av spåren går att höra här. Varning utfärdas härmed: inte allt som sägs och sjungs är högaktuellt idag.

Olof Buckards ”Tal till nationen”, med en ganska lik Palme-imitation, är till exempel inte helt lättillgänglig. Eller Klararevyns ”Politiska hörnet” med många nålstick på Gunnar Heléns bekostnad. Eller Gösta Bredefeldts Viktor Rydberg-pastisch ”Endast Palme är vaken” (”Går genom riksbank och riksdagshus/ känner på alla låsen/ IB pysslar i månens ljus / Hemlisar prasslar i påsen”).

Dramatiska teaterns visa ”Historien är gravid” må ha ett allmängiltigt budskap – att ny historia ständigt tränger fram ur den gamla historiens sköte – men är lite för förtjust i sin egen metafor för att det ska vara riktigt klädsamt.

Det är inte säkert att jag hade rotat fram den här lp:n om det inte vore för ett obskyrt Hasseåtage-nummer. IB-affären engagerade båda halvorna av Svenska Ord: Hasse skrev sin dikt om att han trodde på Erlanders skrynkliga cheviotbyxor men inte på Palmes skrynkliga jeans, Tage skrev sin rimmade tanke ”Lag om lagom” om IB-affärens alla hemligstämplar och oegentligheter (”Överstepräster i maktens tempel / stämplar varandra med hemligstämpel / Släpper sen, bakvägen, fram i ljuset / lagoma korvar från hemlighuset”).

Nu släpade de med sig affischnamnen från den aktuella ”Glaset i örat”-revyn – Gösta Ekman, Lena Nyman och Monica Zetterlund – för att framföra den IB-kritiska sketchen ”Domaren dömer – ett drama i en polisakt”.

Det är ett besynnerligt litet stycke, helt obegripligt om man inte har chiffernycklarna och referensverket.

Hasse spelar häradshövdingen Robert Gagger (syftande på chefsåklagaren Carl-Axel Robèrt), Tage gör fjärdingsmannen Ib Synnerhet (förnamnet är förstås en nickning till IB, efternamnet till ÖB Stig Synnergren), Gösta Ekman är den anklagade Folke Bild (syftande på Folket i Bild/Kulturfront – tidningen som publicerat avslöjandet) och Lena Nyman är Svea, häradshövdingens eventuellt våldtagna hustru.

I korthet går sketchen ut på att fjärdingsmannen har legat med Svea, men domaren fäller istället Folke Bild som har spionerat på dem. Fjärdingsmannen lyckas nämligen leda i bevis att Folke Bild haft för avsikt att våldta Svea (”Jag öppnade då dörren där från insidan, och vem stod då och tittade genom nyckelhålet) […] Han förberedde sig uppenbart för en våldtäkt”.)

Varje försök från Folke Bilds sida att få polisen att erkänna sin skuld mynnar ut i repliker som ”det får jag inte tala om på grund av tystnadsplikten” eller i polisens förhör med sig själv (”Nå, vad jag hade för mig därinne? Svara nu uppriktigt annars! Var det fula saker? Jaså, jaha, det var fina saker, det var bra det!”). Polisen leder i bevis att Folke Bilds brallor är bevismaterial – han har nämligen gylfen fram och är därmed redo för våldtäkt – och vill även ”sy in” Folke Bilds skräddare för medhjälp.

Skämten är inte alltid så finurliga: polisen säger sig ha gjort en ”musundersökning” i Sveas sovrum, domaren Hasse blandar ihop ord och säger ”en ung höger” och ”en lång neger” istället för ”en svensk tiger”. Det där våldtäktstemat känns kanske inte heller så fräscht i våra moderna upplysta öron, även om det är uppenbart för publiken att Svea gladeligen har legat med fjärdingsmannen.

Budskapet är inte heller så subtilt. Om någon till äventyrs satt och funderade på vems parti Hasseåtage tog så fick denne någon svar i slutreplikens korus:

DE SOM ICKE VILL BLI HÄNGDA
HÅLLER KÄFT OCH GYLFAR STÄNGDA!

Publiken skrattar glatt. Om det är för att det är roligt eller för att de sympatiserar med budskapet är omöjligt att säga.

Som sketch betraktat är det kanske inte så mycket att rapportera hem om. Hasseåtage gjorde den som sagt aldrig igen. Som ett stycke nutidshistoria har den förstås sina poänger.

Extraspår från lp:n:

Finn Zetterholm: ”Den svenska politiken”

Klararevyn: ”Politiska hörnet”

Dramatiska teatern: ”Historien är gravid”

Högerhumor vi (=en tynande skara) minns 7: Poul Ströyer.

blogg ströyer 52 kopia
Det här är ingen representativ Ströyer-teckning. Den är sextiotvå år gammal och kan möjligen förklaras, svårligen försvaras. Poul Ströyer var globetrotter och slogs i den danska motståndsrörelsen under naziockupationen. Att försöka kleta rasism på hans tanklösheter är en överflödshandling, däremot är teckningen ett exempel på hur närvarande kolonialismen var i svensk humor på femtio- (och en bra bit in på sextio-)talet. Hottentotter har ben i näsan och kokar missionärer, kineser krubbar svalbon, Efraim Långstrump är negerkung och skämten är alltid på deras bekostnad.
blogg stroyer tv
Det här är en betydligt mer representativ Ströyer-teckning: en kommentar till ett samtidsfenomen (SVT:s påstådda vänstervridning), medvetet naiviserad och förenklad, inte särskilt rolig men å andra sidan aktuell när den publicerades 1969.

Den här skulle nog många av Ströyers belackare säga är talande för hans konstnärskap: som så många av femtio- och sextiotalets kåsörer och samtidskommenterare kunde han vara både radikal och liberal i sin maktkritik, men hade nog föga förståelse för den växande kvinnosakskampen.

1975 erhöll han ett anti-pris av borgarfeministerna i Fredrika Bremer-förbundet. Priset hette ”Plumpen” och gavs till Ströyer främst för en specifik teckning. 1974 hade Arbetsgivarföreningen tagit bort den illa omtyckta paragraf 32 ur sina stadgar. DN utlyste en tävling om vad man kunde använda den kasserade paragrafen till och Ströyer gav sitt bidrag:

Ett år senare blev han uppringd av Fredrika Bremer-förbundet som, något förvånade, förstod att Ströyer var beredd att komma och ta emot sitt pris. På utdelningen sa han i sitt tal:

Jag känner mig hedrad över uppmärksamheten. Jag anser dock att jag inte är värdig priset, men jag lovar att i framtiden försöka leva upp till det.

Oavsett vad man tycker om teckningen och argumentationen, måste man ge Ströyer kredd för civilkuraget.

Känner man alls igen Ströyers typiska manér idag så är det från hans många Lennart Hellsing-illustrationer. De trycks i nya upplagor, ”Ströyers dagbok”-utgåvorna samlar damm längst inne i de nerlagda antikvariatens vattenskadade restlager. ”Ströyers dagbok” var ett stående inslag på DN:s Namn&nytt-sida typ dagligen från femtiotalets mitt till hans död 1996.

Som hos de flesta dagskommenterare är det svårt att se någon partiideologi genomsyra Ströyers teckningar. Själv hävdar han i sina memoarer Minneserinringshågkomster (1989) att hans skällbrev kom från tre kategorier av DN-läsare:

1) arga förespråkare för kärnkraft,

2) arga nykterister,

3) arga partitrogna socialdemokrater.

Sin egen politiska hemvist definierar han: ”Jag är liberal, men inte förmyndarliberal som man är i folkpartiet”.

Kungörandet kommer inte som en överraskning bredvid den här sortens teckningar:

blogg ströyer bild 12

Idag känns de flesta Ströyer-bilder trötta och gnälliga, men sätter man in dem i sin samtidskontext så inser man att han många gånger var inopportun. Ströyer ritade under en tid när Socialdemokratin och Makten var två synonyma storheter – faktiskt så även under de där åren 1976-82 då en borgerlig regering försökte göra samma sak men lyckades sämre.

Det som kan ses som förutsägbar sossekverulans kan alltså också ses som ett högst legitimt gisslande av makten. Oavsett vilket så är de flesta nog överens om att det finns en tydlig anti-sossig tendens.

blogg ströyer bild 7

Att samtliga dessa exempel utgör illustrationer till ex-moderatledaren Gösta Bohmans memoarer spädde förstås på sossarnas misstanke att den där Ströyer var en notorisk sossebashare. Då bläddrade de raskt förbi sidan där Bohman självironiskt placerat också den här Ströyer-bilden:
blogg ströyer bohman 9
Å andra sidan kunde de kontra med att Folkpartiet faktiskt köpte in den här Ströyer-bilden och satte upp den bredvid SAP:s valaffischer (det året med formuleringen ”Tänk framåt!”):

I sina memoarer skriver Ströyer ganska mycket om sin herostratiska ryktbarhet som sosseantagonist i allmänhet och Palmevedersakare i synnerhet. Det är inte så konstigt; boken är skriven tre år efter mordet, som ju rörde upp en del överreaktioner från alla möjliga håll. Episkt arroganta pro-sossar som Harry Schein och Olof Lagercrantz skyllde på debattsidorna mordet på alla som ”kaffesladdrat”, gjort ”fula grimaser” och ritat ”groteskt uppförstorade näsor”:

Hatets kolportörer hade stora resurser. De påstod sig tala på folkets vägnar, men representerade bara en liten minoritet. (Schein.)

Hatet mot Palme var en del av det större hatet, ur vilket en dag det tredje världskriget – det universella mordet – kommer att springa fram. (Lagercrantz.)

Orden så klart inte riktade mot Ströyer specifikt, men av många tolkade så. Brevskrivare rev ut debattsidan ur tidningen och skickade hem till Ströyer med medföljande kommentarer: ”Ingen glömmer din mångåriga insats för att smutskasta Palme. Du bidrog starkt till att han hamnade i en råttfälla … Känns det bra nu?”

Och då ska vi komma ihåg att mannen som indirekt skylldes för att vara delaktig i statsministermordet främst gjort sig ett namn på att rita krumelurer som kommenterade saker han läst i lokaltidningar.

Det är att tillmäta en skämtare stor betydelse väldigt stor betydelse. Vilket kanske är ett gott betyg till skämtandet, men ett underbetyg till debattklimatet.

Republiken Sverige …

… var titeln på en liten debattbok, författad av bland annat Aftonbladets gamle chefredaktör Gunnar Fredriksson. Den kom ut 1967, bara några år efter att Ingvar Carlsson m.fl. skrivit den republikanska debattskriften Författningsreform – nytt alternativ, Vilhelm Moberg förklarat att Därför är jag republikan och Herbert Tingsten på DN:s ledarsida kungjort hur förlegat och odemokratiskt det monarkistiska statsskicket var.

På sextiotalet var den sittande kungen Gustav VI Adolf gammal som gatan och kronprinsen Carl Gustaf ung och tämligen oförstörd. Många var de sossar och liberaler som tyckte tiden var mogen att införa den där republiken som det tjatats om i decennier. Om allt gick som beräknat skulle nämligen gammkungen hinna dö innan kronprinsen var myndig – ett mer lysande tillfälle att tömma slottet och ändra lite i grundlagarna hade väl aldrig funnits.

Nu blev det som bekant inte så. Erlander och Palme tyckte inte att det var värt striden – de bestämde ju ändå över det viktiga. Men det hade kunnat bli så. Om detta kom jag att berätta när Sydsvenskan bad mig att skriva en kontrafaktisk historieskildring.

Frågar ni mig blev texten tarvligare mot sossarna än mot kungahuset. Ändå räknar jag kallt med att fler rojalister än sossar kommer att höra av sig till Sydsvenskan-redaktionen.

Palmemordspodden.

Olof Palme är hetare än vad han varit sen 1986, hyllad i Palme-dokumentären, förtalad i Call girl. Debattvågorna har gått höga – hur bra var han egentligen? Var han så bra som Mona Sahlin säger eller så dålig som Ulf Adelsohn antyder? Var han inte för god vän med diktatorerna, för taskig mot Jan Guillou, för maktlysten för sitt eget bästa? Eller var han symbolen för en fantastisk folkhemstid som ingen riktigt förstod att uppskatta då, eftersom de hade fullt upp med att skrapa möglet från sin miljonprogramslägenhet eller stå i kö på Systembolaget eller somna framför någon av de två Kubadokumentärer som SVT sände parallellt?

Vad kan väl i sådana tider vara mer opassande än att göra en serie humorpoddar om mordet på Olof Palme? Inget, tänkte min vän Johannes ”Jofi” Finnlaugsson, känd från eftertexterna till Robins. Och som alltid när Jofi får en smaklös idé i huvudet vill han gärna förverkliga den. Tur för vänner av smak att han är ganska lat.

Jag medverkar hursomhelst i Palmemordspodden del 2, där vi diskuterar det märkligt bortglömda Ted Gärdestad-spåret.

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Olle Svenning – mest känd som ledarskribent på Aftonbladet – skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent ”partiordföranden”, Palme ”Palme” och Olle Svenning själv ”Hans Stenberg”. Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

”Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat.” Pekka Langer blev självklart programledare. […]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. […]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harpsund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

– Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. […]

– Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

– Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. […]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

– Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. […]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

– Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn?

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet – det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan – men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Deleted riksdagsman: Valter Åman.

I gömmorna hittar jag utkast, anteckningar och nästan färdiga texter ämnade för boken 52 festliga riksdagsledamöter. Den här, om sossarnas förhållande till monarkin, skulle nog ha förtjänat sin plats om jag bara orkat skriva den färdigt.

Alla partier sin barlast: Moderaterna drogs länge med de gamla överstarna på öfre Östermalm som ville låta militären tvångsklippa skolungdomen, Vänsterpartiet har kommunisterna som fortfarande inte riktigt vill gå med på att Kuba är en diktatur – åtminstone inte mer diktatur än USA! – och Kristdemokraterna har frimicklarna som envisas med att tycka illa om bögar också offentligt.

Kort sagt: de som är mest besvärande för partierna är de där som enträget fortsätter att tycka det som står i partiprogrammet.

För socialdemokraternas del handlade det länge om republikanerna. När SAP bildades 1889 utsåg man fyra tydliga huvudfiender: svärdet, korset, penningpungen och kronan. 1911 skrev man in ”republik” på första sidan i partiprogrammet. Där har det sen stått kvar, som en lustig kvarleva från forna tider, som ett museiföremål, som en påminnelse om hur tokigt man tänkte förr i tiden – och på så sätt påfallande likt själva monarkin.

För med tiden fick ju sossarna makten i Sverige. De kom till och med att regera landet, ensamma eller tillsammans med partier som var beredda att tycka likadant som de, under mer än halva 1900-talet.

Ändå fanns alla fienderna kvar och tilläts rentav växa: försvaret fortsatte ligga i vassruggarna och spana mot Sovjet, statskyrkan fortsatte arrangera skolavslutningar, kapitalet fortsatte växa i Wallenbergs pengabinge och kungen fortsatte kalla till konselj och ta emot blommor från små barn.

Fortfarande under sextiotalet svor nyblivna riksdagsledamöter en ed där de lovade att ”städse vara min rätte Konung, den stormäktigste furste och herre Gustaf VI Adolf huld och trogen” och att ”med liv och blod försvara det konungsliga väldet”. Det kändes säkert udda för många av de riksdagsledamöter som tillhörde det där partiet som hade republikkravet på första sidan i partiprogrammet.

Den där meningen i partiprogrammet var liksom … besvärande. För trots att sossarnas maktställning bara blev starkare och starkare satt kungen kvar, under andra världskriget dessutom en direkt tyskvänlig kung som skrev brev till Hitler och gratulerade honom för framgångarna på östfronten (för er som har gått i den moderna svenska skolan: han hette Gustaf V, vilket uttalas ”Gustav den femte”).

Hur hävda att man är för republik och ändå sitta vid makten utan att införa republik? Kan man kanske hålla handen över den där meningen varje gång man visar partiprogrammet? Kan man ändra så att man är för monarki? Men strider inte det mot allt det där andra med frihet och rättvisa som man står för? Kan man kanske göra kungen till sosse?

Dessutom fanns ett glapp mellan teori och praktik vad gällde grundlagen. Trots att parlamentarism – principen om att regeringen ska ha folkrepresentationens (riksdagens) förtroende – börjat införas 1917 och sen successivt förfinades så att till och med kvinnorna och samerna fick rösträtt, sa grundlagen länge något annat.

Fram till 1974 verkade svenskarna formellt under 1809 års regeringsform. Denna grundlag – en av Sveriges tre heligaste lagar, höjda över alla andra regler och paragrafer – undertecknades av Karl XIII (för er som gått i skolan efter 1970: det uttalas ”Karl den trettonde” och han är i övrigt bara känd för att inte vara känd för nåt).

Där står att läsa att ”vi Carl, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, &c. &c. &c., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Ditmarsen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst &c. &c., göre veterligt” bland annat att Sveriges rike ska styras av en Konung (1 §), att Konungen alltid ska vara av den evangeliska läran (2 §), att Konungens Majestät ska hållas i helgd och vördnad (3 §), att alla regeringsärenden ska föredragas för Konungen och där avgöras (7 §) och att Konungen har rätt att starta krig eller sluta fred sedan han bara redogjort planerna för statsrådets samtliga ledamöter (13 §).

De där orden hade ganska lite med den politiska verkligheten att göra. Det insåg också den socialdemokratiska ledningen. Det fanns nånting juridiskt skört med att ha en grundlag som i praktiken skulle tas med en nypa salt. Och en klackspark.

Inom de egna leden haglade motionerna till varje sossekongress om att det började bli dags att efterleva partiprogrammet. Ledningen anade att det skulle vara känsligt att helt plötsligt börja stå för vad man tyckte: kungamakten hade en särskild plats i menighetens hjärta och på deras utedass.

Man valde till slut den väg som politiken gjort till sin huvudfåra: man tillsatte en utredning. Och sen lät man den utredningen utreda i två decennier. Därefter lät man allt vara som innan, fast nu officiellt.

Han som höll i klubban när det slutligen fastslogs hette Valter Åman och var socialdemokrat, van att förhandla, kompromissa och slutligen få sin vilja igenom.

Det var troligen ingen slump att just Valter Åman fick uppdraget. Han var en sån som trodde mer på det handfasta – fackliga regler – än det ideologiska. Det fanns delade meningar om huruvida han alls läst partiets program. Det kan ha varit så att han beställde det men så fastnade det hela i byråkratin och han tänkte regelbundet att ”just det, jag skulle ju ordna fram ett sånt däringa partiprogram, får absolut inte glömmas!” och så gick åren.

Valter Åman samlade ett gäng meningsmotståndare med samma mening som han själv i Torekov 1971. Där åt de god mat, drack god dryck och bestämde att den där kungen trots allt var ganska festlig.

”Han gör ju ändå inget annat än inviger motorvägar och samlar på medaljer, och till slut tröttnar väl folk på honom. Om vi bara tar ifrån honom all makt men låter honom behålla operettkostymerna och sagoslotten så ska väl alla vara nöjda. Utom de där ideologerna förstås, men varför skulle vi börja bry oss om dem nu?”

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Det tog mig några dagar och när jag tittar ut genom kontorsfönstret är omvärlden intill förväxling lik sig själv. Baksidestexten är m.a.o. inte alldeles tillförlitlig. Frågan är om resten av romanen är det.

Den gavs ut 1991. Författaren avled i hiv i augusti året därpå. Manuset måste ha tillkommit under fysiska smärtor. Det är lite svårt att förstå att någon trotsade en plågsam infektionssjukdom för att pressa fram just den här texten – men samtidigt: nåt ska man sysselsätta sig med också i skuggan av galgen.

Jag känner mig märkligt hemma när jag trevar mig fram genom texten. Det känns som om jag läst det här nån annanstans: det är poliser och ministrar och statssekreterare och palestinier och en hårdkokt ironisk ton som slår mot både lättidentifierade personer ur offentligheten och mot samhällsfenomen i största allmänhet.

Vad påminner det om? Bo Balderson? Ja, tydligen – i en gammal understreckare pekas på många likheter mellan Ebbe Carlsson och den mytomspunna pseudonymen Balderson – men honom har jag skam till sägandes aldrig läst. Jan Guillou? Ja, ironiskt nog påminner ärkefienderna en del om varann, men framför allt representerar Liket i lådan en fascinerande genre: nyckelromaner om sossar skrivna av folk i maktens närhet på ett slängigt-distanserat vis.

Även kallat Grisfesten-genren, efter G W Perssons humörstinna romanuppgörelse med den socialdemokrati som gett honom silkessnöret från rikspolisstyrelsen efter Geijeraffären. (Är du rädd för namn på gubbar och helt utan orientering i  de senaste decenniernas politiska skandaler bör du hitta dig en annan blogg.)

Här finns en sorts sossetaktik-satir som känns igen. När några araber skjuter ner varann på Strandvägen får  den pålitligt opålitlige gamängen ”utrikesministern” (Sten Anderssons) säga:

– Va bra, vi har inte så många araber som medlemmar i Arbetarkommunen, och för övrigt brukar inte socialdemokratiska araber skjuta på varann när polisen ser på.

Här finns en kokett lek med fiktion och fakta. Somliga verkliga personer har maskerats – ”den kände kriminologen Mikael P O Olovsson” kritiserar polisens bristande kompetens och föreslår en kommission, ”gärna under ledning av honom själv” – medan andra står kvar med originalnamn:

I Dagens Eko, Aktuellt och Kanalen intervjuades Jan Guillou. Guillou förklarade att det inträffade var ännu ett av den stollige polismästarens upprörande övergrepp mot det palestinska folkets rättmätiga kamp.

I just de här fallen blir ju spegeleffekten närmast överväldigande, eftersom både Guillou och G W använt samma grepp när de beskrivit liknande händelser. Det blir som om de allihop rör sig i ett och samma Marveluniversum där olika uppblåsta superegon sticker nålar i varann.

Ebbe Carlsson kan förstås inte heller låta bli att referera till den affär han själv kom att namnge. När några snutar kommit farliga fakta på spåren föreslår en: ”Vi måste få kontakt med någon vettig människa som har kontakter i regeringen.” En annan replikerar då: ”Det är väl en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson.”

Här finns också en intressant detalj: när författaren Carlsson beskriver en  parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda polisen är det som om han i efterhand vill outa en av sina fellow olycksbröder:

Kommittén hade blivit något försenad på grund av att en av sekreterarna plötsligt avlidit i en märklig och dittills okänd virussjukdom.

Sekreteraren namnges med vad jag förutsätter är ett alias – Kalle Nordqvist – men av sammanhanget mer än antyds att påståendet har verklighetsbakgrund.

Ebbe Carlsson skriver om östtyska agenter och Säpo och statsråd och fotpoliser på ett sätt som ska få en att tänka: oj, här har vi en kille som vet vad han skriver om. Inte minst skriver han om välbekanta kompisar till sig – länspolismästare Hans Holmér och ambassadör Carl Lidbom i synnerhet – på ett sätt som ska få en att tänka: oj, vilken orädd kille han är som till och med vågar häckla sina polare.

Det är ingen särskilt bra bok. För att vara gammal tidningsman och förläggare skrev Ebbe Carlsson visserligen underhållande men påfallande rörigt och osammanhängande. Som tidsdokument – och som en av hundratals skärvor från en skrattspegel över nittonhundratalshistorien – har den odiskutabelt värde. Inte minst för att den hellre lägger till än rätar ut frågetecken.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

  • i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

 

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Oddjob.

Under våren har jag alltså arbetat med boken 52 festliga riksdagsledamöter, som lyfter fram ett antal människor och incidenter från maktens epicentrum då och nu. Urvalet har gjorts efter diverse spontana principer: inte för många centerpartister, åtminstone några kvinnor, helst någon som folk känner till. Av skäl som jag inte riktigt kommer ihåg nu föll Odd Engström bort.

Han kom från sossetjänstemännen, kanslihushögern, Feldts pojkar, var som hastigast finansminister och vice statsminister under Ingvar Carlsson, och vände sig sen till sin gamle skolkamrat Jan Stenbeck som gav honom styrelseuppdrag inom Kinnevikkoncernen och smak för att spela pajas. 
Eftersom Engström hade rötterna i Värmland och eftersom alla värmlänningar tydligen känner varann kom han i kontakt med skådespelaren Solveig Ternström – som själv skulle bli både centerpartist och sosse med tiden – och fick ännu fler möjligheter att stå framför kameran.

Ternström hade skrivit en teveserie, Morsarvet (1993), en mustig värmländsk skröna om släktgräl och antinazism under andra världskriget. Engström fick rollen som Dollarn, en i ett gäng av värmländskt mustiga gubbar, där en annan (den värmländskt mustige Fröding, döpt efter den mustige värmländske poeten) spelades av poeten – och riksdagsledamoten! – Bengt Berg.

Personkemin mellan Solveig Ternström och Odd Engström var tydligen så lyckad att de så småningom slog sina påsar ihop för ett annat teveprojekt – och det är egentligen här den riktiga humorn börjar. Teveserien Framtidståget fick i DN omdömet: ”Så här dålig kan bara inte en underhållningstimme år 1995 i Kanal 1 vara”.

Jag beställde förstås ner ett avsnitt, och kunde för första gången i livet ge en DN-skribent rätt. Det var nåt av det konstigaste jag sett, som om ett gäng kreativa människor utan spärrar och omdöme låst in sig i en thinktank, gjort en brainstorm, kladdat ner en mindmap och sen använt den som manus.

Programmet vilar på tre tematiska ben: framtid, tåg och Värmland. Studion ska föreställa tågstationen i Åmotfors, där Johan Rabaeus är stins och Gunilla Åkesson en resenär. Åkesson: ”Jag har tappat kärleken!” Rabaeus: ”Kärlek? Då får jag rekommendera vår hittegodsavdelning!” Sen följer en jääääättelång drömsekvens där ett gäng Kulturamaelever fått experimentera hejvilt med chromakeyeffekter och där Åkesson förgäves letar efter sin älskade. Inslaget har poetiska ambitioner. Tror jag.

Ute på rälsen sitter sen Odd Engström – som utgör infobiten i denna infotainment – och samtalar med en ”framtidskvinna” (dvs en flicka). Lite senare intervjuar han också den kvinnliga vd:n på Skultuna Mässing om uppbrott och framtid och de vältrar sig tillsammans i klyschor: ”Vi är lite för upptagna av att vi mår för bra”, ”den som tror att den sitter säkert kommer att ha problem”, ”det här är toppen – men jag skulle säga att det är toppen av ett isberg”.

Nu klipper vi plötsligt till Solveig Ternström och den värmländskt mustige Stig Torstensson (känd som kåte Börje i Svenska hjärtan). De har klätt ut sig till gamla rallare och vill, tillsammans med sångaren i Lill-Ingmars (som är från det mustiga Värmland), åka dressin ”västerut! Mot framtiden!”

Hänger ni med? Det är ni i så fall ensamma om.

Ternström gör nu en intervju med SJ:s generaldirektör Stig Larsson, som får smaka rallarspecialiteten nävgröt och berätta om sitt förhållande till tåg (”Har man släkt som arbetat på järnvägen så har man sitt hjärta där” – ett resonemang som lätt slås sönder om man överför resonemanget till att ha släkt som suttit på kåken eller i koncentrationsläger).

Under tiden springer Torstensson  runt i SJ:s ledningscentral och visar svartvita filmklipp i en kamera (”man måste ju kunna se bak för att kunna se fram” – återigen ett av alla påståenden som inte tål att närgranskas). Sigge Fürst och Edvard Persson besjunger romantiskt tågets tjusning och man funderar febrilt på vad ”Framtidståget” egentligen försöker säga till en. Att det är härligt att åka tåg? Tyckte nån att den tesen räckte att bygga en lördagsunderhållning kring?

Nu klipper vi hursomhelst tillbaka till studion (av min beskrivning kan man få intrycket att det går undan – det gör det inte).  Doris & Biggan – en mustigt värmländsk humorduo som jobbar efter principen ”pratar vi bara på tillräckligt länge så blir det nog roligt så småningom” – gör nävgröt på skrädmjöl och håller armarna i en lustig ställning. I bakgrunden rör sig statisttanter i gamla torparkläder och ser mycket frågande ut.

Jarl Borssén dyker upp och pratar poetiskt om lingon medan han lagar ”Jarls empatidessert”: lingon, källvatten, tålamod.Monica Z:s kusin Greta Olsson, också hon i bondmorekläder, sjunger Cole Porter och Gershwin, ackompanjerad av ett band ifört stinsuniformer. Jag gissar att programmet försöker säga oss att den felande länken mellan Värmland, tåg och framtiden är jazz. Hursomhelst blir jag inte särskilt övertygad.

Klipp till gubbar på ljugarbänk utanför stationen som drar värmländskt mustiga historier om fröntimmer – inte allt går att förstå utanför Värmlandsgränsen. Faktiskt lyckades jag inte de
chiffrera några poänger alls, men gubbarna skrattade åtminstone.

Tillbaka till studion, där några amatörskådespelare gör en vansinneslång sketch om kärlek mellan en kvinnlig passagerare och en manlig konduktör i en tågkupé. Ett skämt om att passageraren inte kan vara ”nypåstigen” eftersom hennes man dog för fjorton år sen bakas ut några minuter för länge.

Sen klipp tillbaka till de mustiga värmlandsgubbarna på ljugarbänken, som inte talar tydligare nu. Sen tar det hela slut. Fast ännu återstod fem program.

Hela denna redogörelse utelämnade jag alltså i den kommande boken 52 festliga riksdagsledamöter. Så här i efterhand begriper jag inte varför.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén