Etikett: progg

Proggiga barnböcker del 4: Mannen på tåget.

den 2007-11-27

Ibland vill man kunna lägga upp en hel bok på bloggen. Jag anar att mej närstående i så fall skulle häckla mej ytterligare för orddiarré.

Sven Wernström skrev en jävla massa ungdomsromaner, alltid med politiska förtecken och inom alla upptänkliga genrer.

Hans storhetstid var, inte oväntat, sjuttitalet. Jag hade gärna ägnat honom en uppsats här (vill f.ö. minnas att jag har ägnat honom en uppsats nån gång på högstadiet), men hans böcker innehåller så mycket att jag måste suga på karamellen och ta dem en och en.

Men lite basfakta: karln föddes 1925 och var alltså lastgammal Det Magiska Året 1968. Då hade han redan hunnit med en serie tendentiösa ungdomsromaner i latinamerikansk revolutionsmiljö. Han var, kan man säja, nån sorts Proggnestor. Han riktade mycket medvetet in sej på att fånga den läsande ungdomen för att bakvägen, smygande, ge dom politisk insikt och instinkt.

I ”De hemligas ö” använder han robinsonaden för att visa hur man bygger ett socialistiskt samhälle: ett gäng kollokids hamnar på en ö, där en ledargestalt bygger en diktatur som han rättmätigt blir störtad från.

I Resa på okänd planet gör han samma sak med sci-fi-romanen, i Max Svensson Lurifax sagan, i Trälarna-sviten den historiska spänningsromanen och i Den underbara resan ett modernt Nils Holgersson-motiv.

Han slänger lite (nota bene: lite) socker i botten av medicinen genom att, via klassiska populära genrer, lära ungdomen hur orättvis kapitalismen är, hur förljuget Sverige är och hur förljuget Sverige alltid har varit.

I Mordet på Lillan nöjer han sig till och med att låta titeln vara spännande. Först när man läst boken inser man att Mordet i titeln är lika med nerläggningen av en fri teatergrupp i Norrköping. Sällan har man känt sej mer blåst på kolan.

Mannen på tåget – ämnet för denna uppsats modell mini – är från 1971 och beskriver en svensk revolution. Kort och gott.

Det är en roman efter den kittlande tankeleken ”tänk om…”, men en roman som anstränger sej om att vara verklighetsförankrad och vars intention antagligen är att mana sina läsare till kamp. Det mesta utspelar sej under en fredag och lördag i ett Sverige som nog såg ut ungefär så.

En strejkande gruvarbetare från Norrland medverkar i ett lätt förklätt Hylands hörna och uppmanar alla tittare att ta makten över sina produktionsmedel.

Han får stöd av en spontandelegation på fyratusen man som ändå varit ute och slödemonstrerat mot Vietnam. Under natten börjar det pyra hos folket.

Revolutionen sprider sej som ett löpeld genom Sverige under natten 1971. Militären vill slå ner demonstranterna, men får givetvis mothugg från de politiskt medvetna värnpliktiga, beredda att upprepa det mytifierade som hände i Boden 1917: en grupp soldater sköt sin officerare istället för de upproriska arbetarna som ordern sa. För övrigt odödliggjort i ”Revolutionsoperan” i Tältprojektet (Sven Wollter hörs mest i kören):

Vi vägrar att sättas in mot arbetare
Det vore – det vore en alltför stor skam!
Vem vill väl skjuta på sina egna?
Då sköt vi hellre officern!

(Ja, texten är lite otymplig, men det kompenseras av att melodin är värre.)

Tillbaka till Mannen på tåget: Hyland själv lämnar studion i vredesmod, hans redaktion gör myteri, sångkören som på Hylands order sjungit mjäkiga borgerliga visor börjar nu glatt och utantill sjunga Joe Hill ”i Jacob Brantings kraftfulla översättning”.

Revolutionen har liksom legat latent hos hela befolkningen. Det krävs bara en förlösning, en vänlig man från Norrland som kan sin Lenin.

Evert Nyström – så heter den gruvstrejkande mannen på tåget – talar till svenska folket via Hylands kameror och förklarar att detta är Arbetarnas revolution – och på andra sidan står egentligen bara Kapitalet, finansfamiljerna som såsseregeringen tills nu kohandlat med. Paroller ekar: All makt åt folket! Vänd aldrig vapen mot era egna!

Från hyreshusens fönster och balkonger började röda dukar fladdra ut, först enstaka, sen många. Några ungdomar lyckades hissa FNL-flaggan utanför gamla rikdagshuset och röda flaggor på två av Vasabrons flaggstänger.

Ungdomar närmar sej utslagna gamla sågarbetare och pappersarbetare. En gammal alkis blir nykter. Broar byggs.

Men det blir ännu bättre! DN bryter sej loss från Bonniers och blir ”folkets tidning”!

Skolans elevråd blir ”arbetarråd” och tar makten från rektorn!

Och eleverna får lära sej allt om feodalsamhället!

Hyresgästerna säjer upp sin värdinna!

Folk åker gratis på tågen!

Fackföreningsordföranden gör självkritik och inser att han gått kapitalets ärenden!

Allt tillhör folket!

Och i mitten står den gruvstrejkande Evert Nyström och citerar Mao!

Mannen på tåget är en jävligt konstig bok att läsa 2007. Inget av det som, för åtminstone Sven Wernström, kunde te sej tänkbart 1971, har någon relevans idag. Det finns inget Hylands hörna, inga politiskt medvetna värnpliktiga, inga demonstrationståg på väg mot amerikanska ambassaden en fredagskväll och knappt några norrlänningar.

Mao visade sej vara en vettvilling bakom de tjusiga fraserna, typograferna på Svenskan är behändigt ersätta av datorer.

DN finns dock kvar. Liksom Bonniers.

De Geer sej med tiden.

Av Kalle Lind

den 2007-11-22

i blogg

Det är nåt speciellt med människor som lyckas dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som i kraft av sin kreativitet, upptäckarlusta, exhibitionism eller whatever gör sej själv till maskot för en epok eller en skola.

Carl Johan De Geer var med i precis allt som definierar Stockholms kulturella-alternativa vänsterrörelse under sexti- och sjuttitalen. I alla sammanhang som lät tala om sej fanns han där, liten och satt, läspande och oändligt cool.

I konsten: den huvudsakliga arenan för den politiska, utmanande undergroundstämplade konsten hette Galleri Karlsson. Bo A Karlsson ställde från 1964 ut Kjartan Slettemarks Nixon-bilder (där han bl.a. monterade in Nixon på sitt eget pass och lyckades resa utomlands), Jarl Hammarbergs pappskylt med texten ”Vägra döda. Vägra värnplikt” (nerriven av polisen) och – revolutionerande på sin tid – mängder av serier (Karlsson var också med och bildade Svenska serieakademin).

Mest uppseende av dem alla väckte – Carl Johan De Geer. Hans litografier med svenska och amerikanska flaggan, och klottertexter som ”USA Mördare”, ”Svik Fosterlandet”, ”vägra mörda vägra mördas”, ”var onationell” och ”Kuken”, beslagtogs av polisen.

De Geer dömdes för uppvigling och skymfande av rikssymbol, både i tings- och hovrätt. Böterna var dryga.

Detta trots att konungens egen adjutant, viceamiral Stig H:son Ericson, på vernissagen kommenterat bilden ovan med de uppskattande orden:

Det är vad jag alltid sagt, det är KUK i svenska flaggan.

De Geer har själv tolkat den överhettade reaktionen som etablissemangets hämnd på en svikare: hans farfars farfar var Louis De Geer, statsmannen. Farfar var statsminister, pappa diplomat. Själv växte han delvis upp på ett slott utanför Kristianstad.

I satiren: 1968 startade Lars Hillersberg m.fl. tidskriften Puss, under deviser som ”Puss gör korv av heliga kor”. Det var en tidning som vägrade att vara inställsam mot någon, ständigt i blåsväder, alltid i opposition.

Vanliga måltavlor var staten Israel och dess svenska anhängare (Per Ahlmark var från vettet redan då), men likväl haschflummare, sektvänster och välgörenhetsvänner.

Mest känd – och givetvis åtalad – är bilden på folkpartiledaren Sven Wedén, som tillika råkade vara tångfabrikant. Puss publicerade ett montage där den store liberalen stod naken och ”nafsade sej i ollonet med en tång”.

Exakt vad det skulle syfta på vet inte jag, men professor Oscar Reuterswärd förklarade i rätten:

Tången alluderar på den fabrik för tångtillverkning som Wedén är aktieintresserad i och symboliserar här privatkapitalets försök att hjälpa upp det ifrågavarande partiet ur dess nedåtgående tendenser.

Människor som bidrog till tidskriften Puss var bl.a. en ung Lars Norén och en något äldre Lars Forssell. I redaktionen satt bl.a. Marie Louise De Geer (född Fuchs, sedermera De Geer-Bergenstråhle, numera Ekman) och hennes make – Carl Johan De Geer.

I textilen: konsthantverkskollektivet 10-gruppen existerar fortfarande (mer adekvat namn idag vore dock 3-gruppen). Gruppen tryckte egna tyger i starka färger och banbrytande mönster, hade egen butik och ville revolutionera svensk heminredning. En av de tio var – Carl Johan De Geer.

I modet: Mah-Jong var firman som ville skapa progressiva kläder. Unisexmode, rättvisa löner till fabriksarbetarna, sjyssta avtal med exportörer i u-länderna. Bland firmans återkommande modeller fanns Marie Louise De Geer (numera gift med Gösta Ekman), Fatima Ekman (dåförtiden gift med Gösta Ekman) och Åsa Moberg (kolumnist i Aftonbladet).

För det nyskapande streetsmarta modefotot stod – Carl Johan De Geer.

I musiken: det kanske mest typiska proggbandet anno sextitalets slut var Gunder Hägg, som senare blev Blå Tåget (och innan dess var Gorilla-orkestern, Sound of music och Tjalles horisont). En grupp politiskt medvetna konstnärer och poeter bestämde sej för att testa musiken som konstnärligt uttrycksmedel.

De skrev således långa låtar om Marshallhjälpen, Truman-avtalet och Saltsjöbadsavtalets menliga inverkan på svensk efterkrigspolitik, likväl som små valser om skogen om hösten och konstens villkor.

Eftersom sångaren/kompositören/klarinettisten Tore Berger var rikemansbarn, kunde hans arv dessutom vara grundplåten till proggmusikens stora flaggskepp – skivbolaget MNW (ännu existerande). MNW gav t.ex. ut Hoola Bandoola band och Nationalteatern.

Och vem tjatade sej in för att få spela trombon i bandet? Mannen längst till vänster på bilden, som givetvis också tagit fotot. Detta trots de yttre hinder Håkan Lagher beskriver i boken Proggen – musikrörelsens uppgång och fall:

Om Leif Nyléns trumspel har varit föremål för diskussion genom åren är De Geers trombonspel odiskutabelt. Han kan inte spela. Punkt slut.

I teve: bland sjuttiotalets alla utskällda, kontroversiella och sedermera omhuldade barnprogram står Tårtan i en klass för sej. Det var inte politiskt som Kapten Zoom, inte psykoanalytiskt skrämmande som Staffan Westerberg, inte präktigt som Emma på dagis, inte sexuellt frispråkigt eller kätterskt eller agitatoriskt.

Det provocerade för att det var… konstigt. Och lite äckligt. Frasse hade deg i lösnäsan. Det fanns råttor i mjölet. Frasse beskriver en tårta som vore han konstvetare i ett skitnödigt kulturprogram (vill minnas att kuben av mandelmassa symboliserade ”gott”). En trollkarl dök upp och trollade bort sej. En apa var på rymmen. Janos, Frasse och Hilding pratade gnällbältesdialekt och var lite bakom.

Mannen i apdräkten var för övrigt Carl Johan De Geer. Som tillsammans med Konstfack-kamraten Håkan Alexandersson också stod för manus (eller motsvarande), regi, foto och scenografi. Samt för den uttalade idén att skapa en ”skämtfri humor”.

Paret köpte sedermera upp sej på ett nerlagt gjuteri i centrala Stockholm, där de under åttitalet gjorde konstiga lågbudgetfilmer och -barnserier med kafkaeska framtidsvisioner, pulp-litteratur, Hamlet, Freud, Wittgenstein och Gert Fylking som några av hörnstenarna.

I ett föredrag jag hörde Carl Johan De Geer hålla en gång, framhöll han som sin främsta talang att veta exakt vad Svenska filminstitutet vill höra för att lossa på pungen.

Alexandersson-De Geer gjorde förstås en dygd av att aldrig göra den film vars synopsis dom fått loss pengar för. Så fort finansieringen var i hamn var deras första fråga till varann: ”så okej, vad gör vi för film?”

I serier: som om det inte var nog, är CJ De Geer också seriefigur. I gott sällskap dessutom.

De Geers polare Jan Lööf (Janos i Tårtan) ritade den bisarra serien Ville för KF:s tidning Vi. I en snårig historia med referenser till Jules Verne, James Bond och Arthur C. Clarke, dyker bl.a. kungen och Palme upp i intrigen (Palme sa för övrigt upp sin prenumeration på tidningen när han läste serien).

Den lille pojken som visar sej vara en gammal man som visar sej vara en rymdvarelse är ett tydligt porträtt av – Carl Johan De Geer.

Men först och främst har karln försörjt sig som fotograf och scenograf.

Proggiga barnböcker del 3: Ville & Valle & Viktor. Den mystiske mannen slår till igen!

Av Kalle Lind

den 2007-11-21

i blogg

Ville & Valle & Viktor: Den Mystiske Mannen slår till igen är från 1972, och utgår förstås från teveserien med samma namn från samma år.

Regin stod Gunila Ambjörnsson för, manus skrev hon tillsammans med de tre huvudpersonerna: Jörgen Lantz (Ville, sedermera Björne), Anders Linder (Valle, sedermera Kapten Zoom) och Hans Wigren (Viktor, sedermera Helge i en halv säsong av Rederiet).

Ville och Valle är ambulerande showartister, Viktor är en levande docka. Själva premissen är alltså ganska fantasibejakande. Innehållet är av betydligt gråare art.

Temat för boken – vilket också glider förbi på skivorna – är den stora urbaniseringen i sjuttitalets början, när AMS i samråd med andra statliga/ socialdemokratiska kolosser tvingade folk från glesbygd till förort.

(När Ville kastas i vattnet på en skiva skriker han förstås ”Jag flyt´ int´”, en parafras på den då aktuella parollen ”Vi flytt´ int´”.)

Intrigen i korthet: en Mystisk Man vill massproducera Viktor-dockor för att ersätta arbetarna i hans fabrik (been there, done that). Ville, Valle & Viktor flyr därför till Norrland, där de möts av tomma byar och nerlagda busshållplatser. Inget är som Förr. Allt blev värre när Bolaget kom.

De stannar till vid den dystre bonden Sven Strid:

– Ja man klarar sig väl inte på ett sånt här litet jordbruk, kan jag tro, sa Ville världsvant.

– Nog har vi klarat oss, sa Sven Strid, och nog har folk slitit för att odla upp den här trakten. Men det är inte vi som bestämmer. Det är bolaget som äger både gården och skogen här. Vi ska bort nu, för bolaget vill plantera skog här.

Så småningom hamnar Ville och Valle utanför Sågverket. Genom ett öppet kontorsfönster ser de den Mystiske Mannen:

Den mystiske mannen log förnöjt. Affärerna artade sig bra. Snart skulle arbetsdagen vara slut, han kunde fara hem och koppla av i bastun. Förr hade han ofta fiskat på kvällarna, han tyckte om att fiska. Nu gick det inte längre. Utsläppen från sågverket hade tyvärr tagit död på fisken. Han måste avstå från sina fisketurer. Ett av de offer som hans yrke krävde. Men han gjorde det gärna. Det lönade sig faktiskt.

Ja, och tro det eller ej – men det slutar faktiskt med lite agitation så att de två-tre läsare som inte redan förstått exakt vad upphovsmännen tycker slutar sväva i tvivelsmål:

(Viktor:) Det måste vara människorna själva som bestämmer, om de vill ha små lantbruk eller stora, om de vill bo på landet eller i stan och hur stora städerna får vara, och hur det ska vara i fabrikerna. Det måste vara människorna själva som bestämmer över maskinerna så att de inte förstör utan är till nytta.

Å ena sidan: det är klart att man har en positiv uppskattande syn på barn när man skriver om så avancerade samhälleliga fenomen som utflyttningspolitik och jordbrukscentralisering och räknar med att glina hajar lingon.

Å andra sidan: det är klart att man har en väldigt skev syn på barn när man tror att de ska vara intresserade.

Proggiga barnböcker del 2: När Robert hade barnvakt.

Av Kalle Lind

den 2007-11-20

i blogg

När Robert hade barnvakt är från 1970 och beskriver i korthet hur en förbigången, lillgammal pojke i övre medelklassen blir uppmärksammad och får självförtroende genom att en A-lagare vid namn Kalmar stegar in i hans liv.

På baksidan skriver författaren Margareta Lööf Eriksson (dåförtiden gift med Jan Lööf) om bokens agenda: hon vill att den ska ”ge uppslag för samtal med ert barn om förståelse och kontakt mellan olika individer, barn som vuxna”.

I boken upprättas egentligen bara förståelse mellan pojken och alkoholisten. Övriga vuxen-barn-relationer ekar av tomhet och ointresse:

Mamma är hemma hela dagarna. Hon städar och lagar mat. Sen talar hon mycket i telefon.

Jag har ett eget rum med många leksaker i. Men jag har inte någon att leka med. Jag har bett mamma att leka med mej, men hon har aldrig tid.

Mamman tycker dessutom att grannpojkarna Kjell och Benny är ”för bråkiga” för Robert. Mot slutet straffar pappan sin pojke för att det dyra jakarandabordet använts i lek, genom att inte ge honom den polkagris han köpt i Södertälje (”små pojkar, som ställer till i finrummet medan mamma och pappa är borta, är inte värda några polkagrisar”).

Grannfrun, fröken Prytz, är en östermalmsnucka med hattskrålla, pampuscher och grand danois, som använder Roberts påstådda hundkärlek som förevändning för att lämna in sin hund till honom medan hon går ut på stan (underförstått för att köpa delikatesser på Arvid Nordquist och dricka te med en adlig väninna).

Det är alltså en kärlekslös, svartvit värld som skildras. Pappan säjer åt Kalmar att inte stå och hänga i porten. Robert är förbjuden access till lägenhetens stora rum.

Som tur är dyker då Kalmar upp. Han är schablonbilden av den snälle lodisen, komplett med nätbrynja, tredagarsstubb, lappad kavaj och en mellanöl (klass IIB) i fickan. Han bor på en ”parksoffa” ibland, i en kommunal sandlåda ibland och på polisstationen ibland (”där är det varmt och skönt”). Sina samlade tillhörigheter – en tandborste och ett utgånget körkort – förvarar han i en stubbe.

Kalmar sticker inte under stol med att han ”knycker” för sin överlevnad:

– Jag har knyckt så mycket i mitt liv att jag borde vara stormrik. Jag har rånat banker, gjort inbrott och slagit folk på käften. Jag tror jag har knyckt för en miljon kronor.

– EN MILJON! sa jag. Då måste du vara en stortjuv.

– Just det. Men idag tänkte jag bara knycka en öl om det finns nån, sa gubben och öppnade kylskåpsdörren.

Det är en ganska behjärtansvärd bok. Roberts, från pappan nedärvda, fördomar om A-lagare kommer på skam. Kalmar förlöser den lilla glasögonormen i de fjolliga röda strumporna, uppmuntrar honom att leka skeppsbrott med pappans skrivbord, får honom att ta kommandot över de stora killarna Kjell och Benny.

Vi känner igen det bortglömda barnet som får oväntad påhälsning från Astrid Lindgren (Bertil besöks av Nils Karlsson-Pyssling, Bo Vilhelm blir hämtad av en ande till Landet i Fjärran, Lillebror invaderas av Karlsson på taket) eller Terry Gilliams Time Bandits, där ett gäng småväxta dundrar in genom ett tidshål i pojken Kevins rum medan hans föräldrar apatiglor på teve.

Kalmar är på sitt sätt också en uppdatering av Paradis-Oskar eller målaren i Rännstensungar (en av Cornelis mer förglömliga insatser för det svenska kulturarvet).

Det som förlänar boken sin omisskännliga doft av välmenande sjuttitalsförnumstighet är främst den ensidiga klassanalysen. Rikt = dåligt. Fattigt = bra. Smutsigt = pålitligt. Telefon = självupptaget. Mellanöl = folkligt. Slips och glasögon = kapitalist.

Det är klart att Roberts mamma har pärlcollier och abstrakt konst på väggarna (fast lustigt nog handlar hon på Epa), det är klart att mamman kollar att hennes krukväxter och inte hennes barn mår bra, det är klart att Roberts pappa är upphängd på att jakarandabordet är dyrt.

Och lika självklart är det Kalmar som ser det utsatta barnet och får honom att överskrida gränser och ta kommandot över sin egen lek. Att han antagligen gör livet något snårigare för Robert genom att sno öl av hans pappa, problematiseras aldrig. Inte heller att han utnyttjar en femåring för att hämnas på klassföraktet han utsatts för av Roberts pappa.

Lika självklart är det att boken betraktades som så kulturellt viktig att den faktiskt nyutgavs av det folkrörelse- och TCO-ägda förlaget En bok för alla 1982.

Proggiga barnböcker del 1: Lotta och daghemmet.

Av Kalle Lind

den 2007-11-19

i blogg

Lotta i Hallonby är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).

”Lotta och daghemmet” är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:

1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).

2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).

3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).

4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).

5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: ”Morsan är dum”, ”Ta dig i brasan”, ”Marx”, ”Kuk”, ”Fitta” och ”Farsan super” (300 p.p.).

6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det – till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) – visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).

7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).

(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt ”men det kan vi, herr Eklund!”)

8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).

9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på ”pensionärshem”(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).

10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: ”Stoppa överinskrivningen på daghemmen” (1 miljard p.p.).

11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad ”Aktionsgruppen för fler daghem” (250 000 p.p).

12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor (så många p.p. att det inte är lönt att räkna):

Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.

Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.

Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.

Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.

Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis och göra en ladugård av gamla kartonger, Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.

I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:

Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.

Vaktmästaren har tänderna på tork.

Färgaffären har revor i rappningen.

Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.

Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.

Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mig än kombinationen förort och sjuttiotal). Men är det nåt vi stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?

Vem låg med vem i Tältprojektet?

Av Kalle Lind

den 2007-11-19

i blogg

Ett av de Hej domstol!-inslag jag helst minns är den långa, namnstinna spekulationen om vem som egentligen låg med vem i Tältprojektet. Det är mej en djupt känd glädje att ägna minuter av public service-tid åt toksmala resonemang.

Lärde sej en enda av den förmodade publiken av sjuttonåringar vem den gamle saxofonisten Christer Boustedt är, så kan man t.o.m. beteckna inslaget som infotainment.

Upprinnelsen kom utifrån Marianne Lindberg De Geer-dokumentären Jag tänker på mig själv och vänstern, i vilken hon intervjuade gamla reskamrater från Tältprojektet 1977 om den där Magiska Sommaren då ett gäng fria teatergrupper och lösa frifräsare inom kulturvänstern åkte land och rike runt med en fyra timmars pjäs om den svenska arbetarrörelsens uppgång (=den socialistiska väckelsen på 1880-talet) och fall (=sosserevisionisternas svek mot den sanna socialismen).

Michael Segerström var med och ville gärna minnas ”knullandet”:

Detta var innan AIDS tid. Alla knullade som kaniner med varandra.

Detta späddes sen på med att filmen om Tältprojektet (Tältet – vem tillhör historien?) släpptes på dvd. Som film betraktad värdelös; man önskar en dokumentation av det storslagna musikteaterprojektet och får istället 1977 års samhällsanalys utifrån innehållet i pjäsen. Istället för storslagna körer, dekorer och masscener (som det ju faktiskt rörde sej om), får man tidstypiska bilder på sparkade jobbare i blåställ och fabriker i motljus, som försöker vara en förlängning av dom resonemang som förs i själva föreställningen.

Men Sven Wollter är så klart med i det nyinspelade extramaterialet. Han ville också gärna dra sej köttsvärdsrastandet till minnes:

Sen var det en massa intriger inom kärleksbranschen och man visste ibland inte vem som sov i vilken husvagn och såna saker. Men vad var att vänta?

Utifrån detta försökte vi sen lägga ett pussel. Vi visste att Anki Rahlskog (a.k.a. Gudrun i Kurt Olsson) och Hasse Mosesson (nyss sparkad från På spåret eftersom han är så förknippad med ICA-Stig) var ihop under Nationalteatern-åren.

Och likaså Med Reventberg (Undis i Ronja Rövardotter) och Hans Wiktorsson (Arne hos Kurt Olsson).

Och Sonja Lund – mamma till Regina – dejtade Håkan Wennberg, som sedermera regisserade det mesta Kurt Olsson-relaterat.

I övrigt var fältet fritt för spekulationer. Nog tänds en särskild glimt i Wollters ögon när han pratar om Eva Remaeus? Kan man tänka sej att Totta Näslund gick fram som en jordfräs? Valde han i så fall bland sina egna – göteborgstjejerna i Nationalteatern – eller tog han tillfället i akt att kolla upp vad skånska Musikteatergruppen Oktober eller stockholmska Narren hade att erbjuda?

För säkerhets skull ringde Ola upp Michael Segerström för att dubbelkolla. Denne ville, av skäl vi aldrig får reda på, inte riktigt medverka. Och då gav Ola honom ändå chansen att bara svara med tystnader och harklingar.

Inslaget mynnade i alla fall ut i en sång med text av undertecknad. Valle komponerade, och petade in den vackra moogslingan från föreställningens ”Vi äro tusenden” som mellanspel.
Det här är humor för mej. Pyttepyttesmalt, kvasiakademiskt och helt klart integritetskränkande.

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem kopplade skamgrepp på Björn Granath?
Och för vem gick Totta Näslund ner i spagat?

I varje liten husvagn längs med hela Sveriges land
Låg det några proggare och pillade på varann
I en jättelik härva ifrån Ystad och opp
låg Per Eggers och Johannes Brost med fanan i topp

Michael Segerström såg sej som en kåt kanin på fältet
när han reste upp masten och stagade upp tältet
Ämnet för projektet var arbetarrörelsen
och man arbetade och rörde på sej under förförelsen

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Med vem delade Christer Boustedt den djuriska fröjden?
Och vem tog på Sven Wollter så han rosslade i höjden?

Det kan vara svårt att hålla reda på var amorös intrig
men vi vet att Kurtan-Gudrun ofta låg med ICA-Stig
och Kurtan-Arne hade Ronja-Undis som sin flamma
och han som skrev Kurtan låg med Regina Lunds mamma

Men i övrigt så kan vi faktiskt bara spekulera
med vem som Fem myror-Eva kopulera
Och vi kan bara gissa vem Uffe Dageby
fick att skrika av vällust och stöna och gny

Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem tog på Marianne Lindberg, alltså senare De Geer?
Och på vem gick vem i Nationalteatern ner?

Knutna nävar del 1.

Av Kalle Lind

den 2007-10-07

i blogg

När vi gjorde Hej domstol! insisterade jag flera gånger på att få prata om Knutna nävar. Kulmen kom när vi gjorde specialprogrammet Hej progg! första maj 05, där jag klippte ihop ett inslag på 16 sammanhängande minuter enbart tillägnade några skönsjungande gamla stalinister.

Jag anar att det stred mot flera av de förhållningsregler P3:s musikläggare satt upp för programmakarnas verksamhet. Knutna nävar låter inte riktigt som Evanescence.

Jag är inte ensam om att gång på gång återkomma till Knutna nävar. Peter Birro gör det också.

I Upp till kamp! figurerar en uppenbart Knutna nävar-inspirerad sångkör som får skäll av partiledningen när de sjunger Nationalteaterns ”Ut i kylan” (en låt som idag har en självklar proggstatus, men av ärkerevolutionärerna var flummig och politiskt otydlig).

I Hammarkullen lät Birro skådisen Anders Lönnbro spela en gammal KPML(r):are som döpt sin son till Josef och fortfarande står och säljer Proletären utanför bolaget.

I seriens kanske allra starkaste sekvens sitter r-aren – som naturligtvis hette Frank (efter r:s ordförande Frank Baude) – och tittar på gamla super 8-filmer av sej själv som ung i demonstrationståg, ackompanjerad av Knutna nävars ”Sången om Stalin”.

Vi riktar ett leve
till minnet av Stalin
Den stålhårde kämpen
Vår vän och kamrat

Scenen gavs så klart en extra dimension av att de gamla super 8-filmerna var autentiska. Det var bilder från Lönnbros egen tokröda ungdom som flimrade förbi. Och han hade själv under en period varit med i Knutna nävar. Det är han som sjunger på ”Lär av historien”, den knäppaste låt som spelats in på svenska språket.

Till Creedence ”Proud Mary” sjunger han om hur partiet KFML 1970 splittrades i KFML (senare SKP) och KPML (r). Där tydligen (r) var det bästa av två likadana alternativ.

Nu sedan vi gjort oss kvitt
småborgarna i sosse-KFML
kan vi kommunister börja bygga partiet,
som är vår historiska uppgift och plikt.
Småborgarrevisionister
kan aldrig bygga partiet.
Det lär oss, lär oss, lär oss, lär oss, lär oss historien.

Jag har själv träffat Lönnbro, rentav specialskrivit en roll som kåkfarare i teveserien Häktet åt honom och i en radiointervju försökt förstå den här ilskan i samband med partisplittringen. Partiet var ju inte så fruktansvärt stort; det var en handfull kampkåta göteborgare som tyckte en handfull kampkåta stockholmare var för flummiga och därför bröt sej loss.

Men fortfarande omfattade ju bägge partierna marxismen, leninismen och ordförande Mao Zedongs tänkande.

Det borde vara betydligt mindre skillnad mellan KFML och KFML(r) (senare KPML(r)) än mellan en sosse och en annan sosse.

Så vad var egentligen skillnaden på KFML med (r) och utan (r)?

Lönnbros lakoniska svar: ”Det går egentligen inte att säja idag”.

Men då upprörde det tydligen så till den milda att nybildade KFML(r) gjorde revynumret ”Lär av historien”, kokande av ilska och av hån mot sina förra partikamrater, och sen spelade in skräpet på skiva. Att KPML(r) över huvud taget sysslade med revy är f.ö. symptomatiskt; hur blodröda och järnhårda och stridsberedda de än var, så var dom först och främst göteborgare.

Knutna nävar hade sitt ursprung i Vietnamrörelsen och var alltså starkt förankrade i KPML(r), ett slags partiorkester på samma vis som man har partiledare och partiorgan. Deras uppdrag var att medelst musik ge arbetarna stöd i den förestående revolutionen. Deras uppdrag var absolut inte att sjunga sånger som kunde tänkas spegla någon annan sida av mänskligheten än just revolutionslustan.

Det fascinerande med bandet är hur de lyckas trampa på varenda politisk mina som finns (givetvis sett med ett däst trettiofemårigt perspektiv). De besjöng inte bara Stalin – han som var nästan lika ond som Hitler, världens ondaste man – utan också Albanien (under kalla kriget kanske världens deppigaste land) och Mao.

Fisken behöver vatten
och blommornas rötter jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti
Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner.

Själva grundtonen i Knutna nävars hållning till världen är att de har rätt och att det bara är en tidsfråga innan vi andra ska förstå det. De älskar att beskriva sej – dvs. kommunisterna i allmänhet och (r) i synnerhet – som hatade, fruktade, svärtade, bespottade. De gläds som busungar över att hamna på svarta listor på olika göteborgsvarv och -fabriker, de beskriver gång på gång de som hatar dem som rädda.

Ni är rädda nu,
ni skakar nu,
herrar Volvokapitalister

Det är klart att (r)-arna hamnade på svarta listor. De var ju bråkstakar. De gjorde ju bråket till en livsluft. De såg det som sin rättighet att paja, splittra, förstöra, eftersom deras grundtes var att de hade rätt.

Och det är lika klart att Broströms och Engellaus och Gyllenhammars och de andra göteborgssocietetsfamiljerna inte var det minsta rädda för några skrålande pajsare i snickarbyxor.

På http://www.progg.se/ är Knutna nävar ständigt ett av de tre mest efterfrågade banden, jämte Hoola och Nationalteatern. Deras båda LP trycktes på sin tid i kanske tusen ex, deras singlar (”Hallå där bonde”, ”Rickard Dollarhjärta” m.fl.) ännu färre. Intresset idag är alltså inte proportionerligt mot intresset då (även om intresset på det hela taget får betraktas som marginellt).

Hoola och Nationalteatern låg för fan på Svensktoppen och fick grammisar (innan proggrörelsen stoppade både Svensktoppen och grammisgalan). Medlemmarna har dessutom haft framgångsrika karriärer sen dess.

Knutna nävar har aldrig riktigt varit ett stadionband. Få människor har ens nån koll på vad medlemmarna i Knutna nävar hette. De lät antagligen bli att skriva ut namnen på skivomslagen för att inte spela Säpo i händerna (att de skämdes håller vi som osannolikt).

Ryktet säjer att en av kvinnorna sen dess drivit ett livmoderfeministiskt spa med fittformade bassänger att föda i. I övrigt är det svårt att googla sej till nåt väsentligt.

Jag fascineras av det extrema och det distanslösa. På www.progg.se kan man ta del av diverse diskussioner där somliga sturskt försöker urskulda texterna med de vanliga trötta motiveringarna (det var nödvändigt då, det är ändå bättre än i USA, Ho Chi Minh var faktiskt ingen mördare). För egen del har jag svårt att se nåt annat än det komiska.

Komiskt för att det är så tråkigt.

Hur kan nån ens orka fundera på att ge ut en skiva med titeln Stöd de strejkande hamnarbetarna, hur viktig kampen som sådan än var?

Hur ser det ut i huvet på en människa som ger ut dubbelkassetten 10 års i partiets tjänst?

Hur kan det ha funnits människor som sett nån som helst skönhet, nåt som helst eftertraktansvärt, i kolchoser och rödgardister?

Hur kan nån ha åkt till Kina och sett en miljon människor klädda likadant, läsande samma bok, och känna att precis så där vill jag att det ska vara?

Och hur kan de ha trott på sej själva när de på fullaste allvar pratade om revolutionen som de snart, snart, snart skulle göra?

Det viskas i väster och öster, hör du det inte, Kamrat?
Det är borgarnas skrämda röster, hör du dem inte Kamrat?
[—]

Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti!
En kampstat med ledning som inte förråder,
med hängivna klasskämpar i!
Vår samlade vilja, vår medvetna förtrupp
som leder till seger,
vår väldiga kamp.
Vår stolthet, vår ryggrad, vårt hjärta, vår hjärna,
är arbetarklassens eget parti!