Etikett: progg Sida 7 av 9

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

den 2008-06-13

Avdelningen ”män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv” håller aldrig stängt.

1993 gav Björn Afzelius ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sig själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez ”Sång till friheten”.

Storyn i korthet: en ”mulatta” – romanens kanske mest frekventa ord – blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn – som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sig själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.

På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af… förlåt, Johnny Ceder:

Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

”Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna.”

Mercedes svarar då:

”Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan”.

Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

”Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej”.

”Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi”.

Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sig själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):

Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

”Kom Johnny, kom till mej nu”.

Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.

Tja, det om det.

Proggiga barnböcker del 23: Hela långa dagen.

Av Kalle Lind

den 2008-06-11

i blogg

Sjuttiotalet var inte bara tråkigt på det politiskt testuggande marxmässande rödgardistuniformkonforma viset. Det var också tråkigt på det socialrealistiska viset.

Hela långa dagen (1973) visar vad som händer när olika fyrkantiga föreställningsvärldar nöts mot varann. Dvs när först en såssepolitruk bestämmer att folk helst vill bo i stora mögelkuber av pissgul tegel eller avgasgrå betong, när sedan arkitekter utan yrkesheder ritar husen och när sen en tant bestämmer sej för att skriva en bok om hur det är att bo där. Trist+trist+trist=triss i tristess.

Det här är pre-Ebba Grön och pre-Noice. Det är uttråkade tonårsgäng som terrar Kärringen i tunnelbanan, kolkar whisky hemma hos klassens enda radhusbarn, smetar tipskupongstrycksvärta på varann och driver runt på stan och snattar.

Jag vet inget om författaren Gun Jacobsson, men när jag tittar på henne på baksidesbilden ser jag att hon verkligen vet vad hon pratar om när hon beskriver en håglös tonårstillvaro:

Och när jag sen dyker ner i några meningar på måfå så kan jag konstatera att detta är skrivet av en människa med örat tätt mot asfalten och tummen direkt mot ungdomens pulsåder:

– Vilket hålligång vi hade, va inte undra på att Risslans farsa höll på att få dåndimpen.

– Äh håll käften, kärringdjävul, svarar Pingo och flinar fräckt.

– Men o´kay då, kryp ner här, men jag varnar dej för att sparkas, för då sparkar jag iväg dej dit pepparn växer.

Detta är ingen dålig bok. Den skildrar ömsint förhållandet mellan trettonårige Pingo och hans fyraårige lillebror Tobben, som i likhet med alla andra barn på sjuttitalet har en ensamstående alkoholiserad mamma. Den manar också till förståelse och innehåller ett par väl gestaltade scener när Pingo fastnar i en hiss med Kärringen från t-banan utan gänget.

Men det är tonen jag reagerar på. Jag får som läsare absolut inte lov att dra några egna slutsatser. Redan baksidestexten upplyser oss pedagogiskt:

Egentligen är Pingo välanpassad till den miljö han växer upp i. [—]

Det är inget fel på Pingo, det är den miljö han växer upp i det är fel på. Där finns ingen plats för Pingo och hans jämnåriga, ingenting konstruktivt de kan företa sig, och för att ändå ge tillvaron lite spänning och innehåll busar de. I de flesta vuxnas ögon är de ligister, men Pingo är en känslig fantasifull grabb, skapad av sin miljö i sovstaden.

Tack för det, Gun! Och varför ska jag nu läsa boken? Och by the way: tyckte du och förlaget verkligen att detta var en insäljande baksidestext, perfekt anpassad för den tänkta trettonåriga målgruppen? Jag är trettitre och ganska härdad men somnade trots det några gånger under läsningen.

En annan sak som fascinerar – liksom när man läser Sjöwall-Wahlöö – är hur omhändertagande det samhälle som beskrivs och kritiseras ändå var. Pingo och hans gäng har trots allt tillgång till både fritidsgård och kvällsöppet bibliotek med engagerad bibliotekarie. Det har ju inte dom kids som bebor samma sovstäder – som står där dom står utan nämnvärd upprustning – idag.

Jag tror Gun Jacobsson ville väl. Hennes solidaritet med dem hon beskriver är total och det ska hon ha all kredd för. Att hon sen skrev en bok snarare för progressiva bibliotekarier än för just tonåringar får vi väl se som mindre lyckat.

Proggiga barnböcker del 22: Kamrat Jesus

Av Kalle Lind

den 2008-06-03

i blogg

Sven Wernström var under sjuttiotalet en aktiv ungdomsförfattare. Han gav sej fanken på att ge kidsen en alternativ historieskrivning, en alternativ spänningslitteratur och ö.h.t. en alternativ syn på underhållning. Ur ett tydligt socialistiskt perspektiv skrev han om trälar i dåtid och nutid, skolpolitik, arbetsmiljöfrågor och annat svängigt.

I Kamrat Jesus (1971) skriver han en avsiktsdeklaration (som också är en väldigt lång mening):

Eftersom många andra har tagit sig före att avfatta berättelser om snickaren Jesus och hans märkliga väg från ett lugnt liv i Nasaret till en skymflig dödsdom i Jerusalem, så har också jag, sedan jag tämligen grundligt efterforskat allt, beslutat skriva därom, så att våra barn kan inse hur tillförlitliga de stycken är, i vilka ingen undgår att bli undervisad.

Wernströms Jesushistoria följer i stora stycken Den Heliga Skriftis. Varje detalj hålls dock upp i ljuset så att strålarna kan falla in från ett annat håll.

Jesus är (så klart) revolutionsledare. Eller rättare sagt: från början är han snickare i skuggan av en galopperande arbetslöshet. Men övertalad av sin bror Jakob, som var ”tillsammans med olika gäng som slogs på riktigt mot romerska soldater”, bestämmer han sej för att uppsöka gerillan runt Johannes Döpare för att krossa det imperialistiska romerska väldet.

Eftersom han har en retorisk gåva – och en marxistisk samhällsanalys – tyr sej landets kringvandrande upprorsmakare långsamt kring honom:

”Vi vill kämpa för att landet ska bli fritt från romarna. Vi vill kämpa för rättvisa åt alla som är fattiga, alla som har sorger och bekymmer, alla som är hungriga och förtryckta, alla som är förföljda av romarna och de rika.”

Jesus och hans kamrater hade ett kommunistiskt sätt att leva. Där fanns inga fattiga och inga rika. Alla hade lika mycket.

Han är också ytterst mänsklig. Tydligast märks det i stycket där han försöker predika i Nasaret och blir utskrattad och inte vill erkänna att det gått dåligt inför resten av upprorsmakarna.

Eller i passagen där han och Petrus ”kissade i kors som goda kamrater”.

Johannes Döpare är en revolutionär. Han står och agiterar vid Jordanfloden och kallar Herodes för ”en gammal bock” och hojtar upproriskt ”ingen stoppar folkets flodvåg” (dvs. han förekommer Mao med nästan tvåtusen år) innan han dödas av de romerska ockupanterna.

Maria Magdalena är Jesu flickvän. Hon hänger glatt på när en revolutionsarmé börjar formas runt snickaren. Ibland lägger sej hon och Jesus och ”kramar om varandra” enligt en påtagligt modern sexualmoral.

Petrus och Andreas är Jesu språkrör. De får i uppdrag att gå på eget håll och samla massorna. Samtidigt är det hos dem vi hittar de småborgerliga tendenser som förgiftar varje god revolution:

”Vi var de första som lämnade allt och följde dej. Vad ska vi få för det?”

Jahve är en perifer företeelse, en gud bland andra ”andar och gudar och troll och spöken”, dock osynlig eftersom Israels folk varit nomader och därför aldrig kunnat släpa med sej några avbilder. ”Jesus trodde också att det fanns en osynlig gud, för det hade han fått lära sig av sin mamma”. Han är dock inte så naiv att han sätter sin tilltro till nåt så abstrakt.

Judas är revolutionsgruppens kassör. Och som alla vet gör kontakten med pengar människan girig:

Och när han väl hade börjat tänka på pengar, kunde han inte sluta. Pengar! Mycket pengar! Runda härliga silverpengar! Man kunde köpa vad som helst för dem. Han kunde bli rik!

Ergo förråder han Jesus. Översteprästen Kaifas släpar den stolte revolutionsledaren – påfallande lik en viss Ernesto Guevara – till Cesarea där historien slutar i ovisshet:

Där blev det krångligt. Romarna talade latin, Pilatus talade grekiska. Folk i allmänhet förstod inte så svåra språk.

Därför vet man inte riktigt vad som hände, när Jesus träffade Pilatus.

Bibeln är ett hopkok av överdrifter, uppförstoringar och hjältesagor:

På den tiden fanns det många magiker och trollkarlar som hade varit i Indien och lärt sig en massa tricks. De påstod att de kunde bota sjuka och gå på vattnet och göra alla möjliga trollkonster.

Och då fick inte Jesus vara sämre. I alla Jesus-klubbar började man berätta likadana historier om Jesus Chrestos.

Den kristna historien är ”ganska sorglig”:

Kristendomen blev Roms enda religion. Berättelserna om Jesus samlades i en bok tillsammans med Israels historia och några andra skrifter. Alltihop kallades för bibeln.

Där fanns en präst som ansåg sig vara efterföljare till Petrus. Han blev överstepräst och kallades påve.

Kristendomen blev mäktig och spred sig över världen. Alla som inte trodde på sagorna om Jesus och den osynlige guden blev straffade.

Men såna otäcka saker ska vi inte berätta här – de får du säkert höra talas om i skolan, när du börjar läsa religion och historia.

Proggiga barnböcker del 21: smått och gott från Verdandi.

Av Kalle Lind

den 2008-04-16

i blogg

Bokförlaget Verdandi är en fullkomlig skatt för den som vill ha välmenande litteratur som undervisar istället för underhåller och där varje ord är skrivet på näsan. Trots att förlaget bara gav ut tjugo barnböcker är det rena guldgruvan.

Vi har gått igenom en handfull titlar tidigare och här kommer så ännu en skvätt för komplettisterna:

Givetvis tog förlaget upp Den Etniska Frågan. Ni som jag minns säkert Bamse-serien om Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvet.

För den som eventuellt tyckte den var för subtil och svårbegriplig (den svarta igelkotten skulle alltså föreställa en invandrare) kontrade Verdandi med Filip blir utlänning. I huvudrollen femåringen Filip (känd från Filip frågar).

Förståelse över ras- och nationsgränser var en behjärtansvärd issue från gänget på Verdandiförlaget. Bland övriga titlar under samma tak hittar vi – så klart – också En by i Sydamerika, Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika, Hej sa Yang Mei, Ihsans barn” och Zozan – en kurdisk flicka.

Alternativ historieskrivning stod också på sjuttitalets agenda.

Lena Andersson och Christina Björk – den dynamiska duo som skapat barnen Linus och Linnéa, upphängda på matlagning, krasseodling och fransk impressionism – gav sej på den amerikanska historien ur urinvånarnas perspektiv.

Det mest påfallande med Luddes indianbok är författarens förtjusning i kursiveringar:

”Man kan inte äga mark, men man får använda marken för att kunna leva”.

”Vi är inte okunniga, sa Pappa. Men vi kan andra saker än ni. Vi tycker ni är okunniga när ni skjuter för många bufflar”.

”Med att integreras menar du alltså att vi ska anpassa oss efter er, inte tvärtom.”

”Men vad som är viktigt det är att indianerna själva nu har förstått att det inte är nån idé att vänta på dom vitas alla utredningar”.

”Men egentligen kan inte sagan sluta nu.”

”Men idag kan jag inte berätta mera om indianerna, sa Lena.”

”Men vad vi vet, det är att Röda Molnet är stolt över att vara indian, och att han kommer att kämpa tillsammans med dom andra indianerna (och kanske några vita också) för att få det bättre i framtiden för sitt folk”.

”- Men ända tills det blir rättvisa för oss, kommer vi indianer att ha amerikanska flaggan upp och ned, säger Röda Molnet. Det är ett sätt att visa att vi protesterar”.

Det är en bok som är skriven som Stefan Jarl pratar: med ständig emfas på varje viktig sak.

Min favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk Janne Halldoff och Lära för livet): När polisen kom …

Min absoluta favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som allra allra mest osar av sjuttiotalets socialrealism (tänk heroindöde Stoffe): Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse.

Jag blir inte lessen när jag dessutom ser att den är skriven av Kerstin Thorvall.

Proggiga barnböcker del 20: Mordet på Lillan.

Av Kalle Lind

den 2008-04-15

i blogg

Nöjesmassakern – som till alla sjuttiotalisters skräckblandade förtjusning nu släpps på dvd – gjorde en sketch som höjde sig över Werner&Werners matvitsar och Rulles trollvitsar och Jon Skolmens fylleimproviserade trumsolon: Sven Melanders utskällning av en dagisflicka som vill ha en cykel istället för fred i världen.

Det var sublim humor. I den korta sketchen glänser det av genialitet bak Melanders glojärn.

När 3/4-delar av Nöjesmassakern (Jon Skolmen var märkligt nog upptagen) försökte upprepa succén i serien Tack för kaffet gjorde man samma sketch en gång till, men vände på steken så att flickan nu önskar sig fred och frihet medan Melanders reporter vill visa upp henne självisk och girig.

Det var naturligtvis inte en lika rolig sketch, särskilt inte som man anar slutpoängen några minuter innan den kommer. Men i en replik glänser det till – när den lilla flickan oväntat säger att hon, efter fred och fin miljö önskar sej ”mer pengar till de fria teatergrupperna”.

Det är ett exempel på hur accentuerad frågan om de fria teatergrupperna har varit. (Det är också ett exempel på ogenerad upprepning och fantasilöshet, men det hör inte hit.)

Fria teatergrupper uppstod, i den form vi tänker på dem, vid sextitalets mitt. Suzanne Osten gjorde skolteater med Fickteatern, Björn Granath gjorde Dario Fo med Narren-gruppen, Musikteatergruppen Oktober gjorde Sven Klangs kvintett (sedermera också som film), Nationalteatern gjorde pjäser om ungdomsbrottslingar på Gbg:s fritidsgårdar, Fria Pro-teatern gjorde pjäser om tryckeriarbetarna på DN och järnarbetarna i Norrbotten, Michael Segerström gjorde satir med sin bror Tomas – och ibland ihop med Hoola Bandoola – i Tidningsteatern, Lasse Strömstedt for till Gotland för att spela pjäser om kolonialism med Paxteatern.

”Fria teatergrupper” var således lika med vänsterpolitiska teatergrupper. De ville spela om och för arbetare, ungdomar, trashankar, you name it. Stundom lyckades de också. Det var dock svårt att få ekonomi i det, varför kulturbidrag blev att önska.

När såna inte anslogs – ofta säkert av politiska skäl, ibland lika säkert av ekonomiska eller konstnärliga – blev de fria teatergrupperna arga. Eftersom de hade tillgång till en hel del mediala kanaler – och inte minst vänsterrörelsernas egna tidningar – lyckades de göra sin fråga till samhällets fråga.

Och inget fel däri. Ett samhälle måste ha råd med kultur, inte minst ifrågasättande motkultur. Att sen varje enskild kulturarbetare naturligtvis tycker att just hennes pjäs om stenlunga och skurgumsknän tolkade ur en marxist-leninistisk synvinkel bör få extra mycket understöd gör ju frågan något mer komplicerad.

Men hur viktig frågan om fria teatergrupper nånsin har varit, så räcker den tammefan inte som underlag för en ungdomsbok. Inte ens om man försöker peta in en mordmisstanke i intrigen.

Tommy och Barbro går på högstadiet och ska skriva ett specialarbete om stadens alternativa teatergrupp Lillan. De inser då att det drivs en kampanj mot gruppen; stadens tygfabriksägare och deras egen moderata svensklärarinna har skrivit hätska insändare i stans borgerliga dagblad.

Mordet i titeln syftar alltså på nedläggningen av teatergruppen. Författaren – jepp, det är Sven Wernström igen – mer än antyder att gruppen krossats av politiska skäl; de har spelat Brecht och tänker nu göra en belysande pjäs om den förestående nedläggningen av tygfabriken.

Barbro och Tommy ger sig ut på mopeder att undersöka saken, och färden tar dem mellan trivsamma storfamiljer och inspicienter som säljer Vietnam-Bulletinen. De stöter på Demokratisk Allians, en autentisk högerrörelse som verkade för Vietnamkriget och tydligen var klädda i dyra kostymer, och de inser att De Borgerliga har makten över medierna och dagordningen.

På vägen dit hinner de också vara med och ytterst brådmoget ifrågasätta den moderata svensklärarinnan som just lärt dem orden ”dupera” och ”eufemism”:

– Det betyder förskönande omskrivning. Om man till exempel säjer fyllig istället för fet. Då är det en eufemism.

– Och om man säjer friställd istället för arbetslös? sa Benka.

– Ja, det kan hända. Vi kan ju prata en stund om eufemismer, om ni tycker det är roligt. Man kan till exempel säja gå bort istället för att dö. Kan ni hitta på fler exempel?

– Jo, sa Benka. Om dom rika har makten och man kallar det en demokrati, då är det väl en eufemism?

– Nu ska vi inte prata politik, sa fröken Molin.

– Eller om man säjer moderat istället för höger?

– Ingen politik! sa fröken Molin lite mera bestämt.[—]

– Men fröken är ju moderat va? sa Benka.[—]

– Nej vet du vad! sa hon. Min politiska inställning är verkligen min privatsak.[—]

– Är det fult med politik? sa [Barbro]. Är det nåt man ska skämmas för?

– Nej, men det är vars och ens privatsak … som sagt.

– Inte när man är lärare, sa Benka. Då borde det väl inte vara nån privatsak. Det angår väl oss vad vi får i oss här i plugget. Annars kan man ju riskera att bli alldeles duperad ju.

Mordet på Lillan får alldeles obegränsat med proggpoäng. Bortsett från att ämnet i sig inte är alldeles vansinnigt sexigt, så är boken så präktigt självgod och rättänkande att man läser ömsom gapande, ömsom leende.

Sanningar levereras på träfat, färdigtuggade och orubbliga. Världen ter sig så sagolikt enkel: om man bara får bort stans tre-fyra moderater så kan arbetarna få den Brecht-spelande fria teatergrupp de önskar sig över allt annat. Och på kuppen får de behålla sina jobb.

Jag önskar att terrängen kunde rätta sig efter kartan. Men jag betvivlar det.

Proggiga barnböcker del 19: knullskola för koltbyxåldern.

Av Kalle Lind

den 2008-04-13

i blogg

Karin Levander och Gunilla Kvarnström gjorde Filip frågar 1972 (del 11 i Verdandis barnboksserie). Grethe Fagerström och Gunilla Hansson gjorde Per, Ida & Minimum 1977.

Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. ”Filip frågar” läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om ”kóndom” och ”péssar” – något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.

Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.

Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:

Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextiotalet en revolutionär handling, och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, så lär ingen ha traumatiserats.

Men det är klart att ett åttiotal med aids, ett nittiotal med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mig och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mig över de lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvudet när jag läser om Filips frågor.

Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.

Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i Filip frågar associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:

Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från.

Filip frågar och Per, Ida & Minimum har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.

Att det är sjuttiotal går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. ”Per, Ida & Minimum” innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:

Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:

Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttiotalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade de alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sig att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick de antagligen till sjukhusets rökrum.

Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.

Jag skriver inte detta för att säga att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sig.

Hursomhelst – min tes är att sjuttiotalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:

Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I Filip frågar får vi lära oss att penisen kan kallas ”pillesnoppen, pitten, kuken” och att skötet kallas ”vagina, fitta, hål och många andra namn”. Givetvis får vi se pessar och spiral – fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus – och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.

Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:

Jag är ärligt glad att jag växte upp med de här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mig ner mellan lakanen.

Pugh Pugh store hövding.

Av Kalle Lind

den 2008-04-08

i blogg

Pugh har släppt ny platta ihop med den klassiska sättningen Jojje Wadenius och Loffe Carlsson – Supertrion a.k.a. Lustiga smeknamns-trion. Samma trio gjorde 1969 Ja, dä ä dä, enligt legenden den första rockskivan på svenska. Därefter tog deras karriärer lite skiftande vändningar.

Jojje åkte till USA, lirade med Blood, Sweat & Tears och i husbandet till Saturday Night Live.

Loffe hoppade mellan att spela direktör för en kåtshow i Slas-filmen Henrietta och att hänga medwurst runt halsen på sina gäster på Cirkus.

Pugh bildade en ”supergrupp” ihop med Micke Rickfors och Magnus Lindberg och basisten i Tages.

Under sjuttiotalet var Pugh ett sittande byte för de dogmatiker inom proggrörelsen som gillade att sålla får från getter. I tidningen Musikens Makt gick ayatollah Tommy Rander – idag nåt slags speedway-legend, dåförtiden skivbolagsägare, SR-producent, GP-journalist OCH musiktidningsredaktör – till angrepp mot killen med det knasiga namnet. Pugh var Kommersiell, dvs. han gjorde plattor med avsikten att folk skulle spisa dem.

Bevismaterial A: han låg på det Kommersiella bolaget Metronome, Anders Burmans etikett som tagit fram så fasansfullt Kommersiella namn som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Ola Magnell, Bernt Staf, Marie Bergman och Telefon Paisa (med Bukowski– och Burroughs-översättaren Einar Heckscher på ”sång”).

Bevismaterial B: han var politiskt otydlig. Lyssnade man på plattor som Pughish och Pugh on the rocks och Bolla och rulla kunde man omöjligt lista ut vilken politisk gruppering Pugh var knuten till. Var han SKP:are? Var han såsse (”socialfascist”)? Var han CUF:are (”Åsa Nisse-marxist”)? Var han rentav en högeravvikare?

På sjuttiotalet kunde det räcka för skandalskriverier.

En av många lustiga faktorer, sett i backspegeln, är ju att Pugh inte bara var politiskt otydlig. Han är över huvud taget så jävla otydlig att det är fullkomligt omöjligt att få sammanhang i det han sjunger. Olika näsljud blandas, till synes på måfå, enligt en modell från den LSD-påverkade brittisk-amerikanska psykedelian, där man ju gärna mixade marmeladhimlar och gamla barnkammarramsor.

Redan Pughs första singel hette ”Haru vart på cirkus?” och gjordes som cover av Alice Babs och hennes dotter Titti. En av de första svenskspråkiga popsinglarna nånsin innehöll således rader som ”Ta påre nåt du trivs i/ Inge rysch, inge pysch/ Vi ska gå på Cirkus/ tolv å trettifem”.

Och ”Bä bä vita lamm” är så skruvad att man gissar att varenda färgglatt frimärke i hela jämrans Västerås gått åt under skrivprocessen:

Bu, bu kära ren har du någon rock?
Ja, ja skära ben ända från Jokkmokk.
Å brudar från Brazil, medaljer och därtill,
å två par fynd åt lilla, lilla Burman.

Snö, snö lilla vår har du någon häst?
Tja, tja Jonnysson arton kilo jäst.
Kärleken é fin, å jorden den é rund,
å låten platt men krig å de é dumt.

Snor, snor kommunist har du något visst?
Snut, snut fula Rut, Olles onkel Knut,
söp ihop med Far, de é väl själva Mor,
mens jag var full på handrockande Scotch.

Grön, grön röda älg har du någon arm?
Kvar visst dokument som bevisar att,
tänt av prövningen, lånar bjällerklang,
men vi tant Sune han som äter buss.

Vad är det karln försöker berätta för oss? Det hänger ju inte ens grammatiskt ihop! Pratade man så här på sjuttiotalet?

Det är klart att Pugh var politiskt otydlig. Humorn ligger ju i att, av allt man rimligen kunde klandra mannen bakom raden ”tja tja Jonnyson, arton kilo jäst” för, så var det den bristande politiska insikten man angrep.

Man kunde ju nöjt sig med att anklaga honom för att prata gibbrish.

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

Av Kalle Lind

den 2008-04-07

i blogg

Jag är lessen. Ni som med tungorna vid naveln sitter och suktar efter fler inlägg om gamla sportjournalister och revyrävar får ge er till tåls. Jag sitter med högar med osminkad revolutionspropaganda för blöjbarn framför mej, och jag kan inte slita mej. Man öppnar pärmarna och en omisskännlig doft av timotejshampo, hemmaodlad haschisch och tron på att allt är möjligt slår emot en.

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander – en man med ett skägg – och hans dåvarande fru Helena Henschen har nämnts under Proggiga barnböcker-rubriken tidigare, då med boken När barnen gick i strejk.

1969 skrev och ritade de en bok om hur en skara barn på daghemmet Kanonen tar makten över leksakerna (läs produktionsmedlen), omvänder fröknarna och bygger ett nytt revolutionärt minisamhälle. Baksidan sammanfattar effektivt handling och ideologi:

Jag är övertygad om att Gunnar Ohrlander trodde på vartenda ord han skrev. Boken skälver av förändringsiver. Barnen och Ohrlander korsbefruktar varann med naivitet och politisk retorik.

”När barnen tog makten” är en revolutionsromantikers för tidiga utlösning. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om innehållet:

Grötgerillan slår till
Upproret
Krigsrådet
Första anfallet
Andra anfallet
Tredje anfallet
Fjärde anfallet
Femte anfallet
Kungen flyr till Schweiz
Den stora segern

I korthet: barnen är trötta på meningslösa sagor och tråkiga leksaker. De bildar en snubbelpatrull och en vaktpatrull, binder de elaka fröknarna och besprutar dem med ketchup och filmjölk. De tar kommandot över matbeställningarna och begär in glass, hallonbåtar och nötkola av grossisten.

Och så bestämmer de att låta fröknarna leva som barn för att förstå hur barn har det. Därav denna vällustiga badscen; genom tvagning och tvångslek ska fröknarna rent fysiskt sätta sej in i barnens situation.

– Vi vill inte ha morötter, sa fröknarna. Vi vill ha kaffe och bullar och wienerbröd. Och sen vill vi röka en cigarett.

– Fy, sa barnen. Kaffe är inte bra för magen. Bullar och wienerbröd är farligt för tänderna. Ni som är fröknar borde väl ha hört talas om alla tandtroll som borrar hål i tänderna om man äter för mycket wienerbröd. Och det här med cigaretter vill vi inte höra talas om.

Ohrlanders föreställning om vad barn egentligen tycker är festligt kontrasterar starkt mot vad jag upplevt (som barn och som förälder). Idén är att barn egentligen hatar Rödluvan och egentligen vill höra mer om utmärglade barn i u-länder:

– Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

– Det vill vi också egentligen, sa barnen. Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.

Man kan kalla det hela en idealiserad, för att inte säja romantiserad bild av barn. Och av uppror.

Det här är en bok som aldrig hade skrivits 2008. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs.

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinskjutsen efter kårhusockupationer och parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sej själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror, innan folk började bråka om hur man gjorde rätt uppror.

Det är ärligt talat ganska uppfriskande att läsa. Men mest så klart skrattretande.

Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl. Hur kunde kan gå i såna här uppenbara revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och alla smutsiga trashankar goda? För givetvis dyker en lodis upp på barnens sida, och givetvis är han den ende vuxne som går att lita på.

Svaret är antagligen: för att alla, varenda jävel, i Ohrlanders omedelbara närhet var precis lika övertygade om att det var möjligt. Det var bara en tidsfråga. Revolutionen knackade på dörren.

Och i samma tid som Beatles gjorde världshittar med barnlåtar om gula undervattningsbåtar och valrossar, när den lekande människan – homo ludens – var ett slags tidens påtända ideal, ankom det förstås på barnen att ta det första steget i det stora språnget.

Det är naturligtvis att ha väldigt höga tankar om barn. Men kanske också att lägga väldigt tunga bördor på dem.

Proggiga barnböcker del 15: Lottas ”akvarium”.

Av Kalle Lind

den 2008-04-04

i blogg

Det är med blandade känslor vi i och med detta tar farväl av den femochetthalvtåriga Lotta i den fiktiva – men alls icke förskönade – förorten Hallonby. (Vi har tidigare följt hennes vedermödor på skrotupplaget, pensionärshemmet och daghemmet.)

Den dynamiska duon Ulf & Behnn för sitt projekt i mål med sin kanske minst inspirerade historia. I korthet får Lotta och Anders hjälp av en vaktmästare med hästtänder att skaffa några grodyngel och därefter hjälp av en bibliotekarie (alternativt gam) att hitta en bok om grodor. Sen är boken slut.

På vägen dit får vi en alldeles ny definition på begreppet ”mysigt”:

Vi får också ta del av ett av de där neurotiska föräldrautbrotten som var praxis på sjuttiotalet, då alla mammor var ensamstående och såg sina barn som olycksfall i tillvaron:

Det kanske inte behöver påpekas, men tonen är ganska realistisk i den här boksviten. ”Akvarium” står inom citattecken i titeln, så att man inte ska få för sig att Lottas grodyngellåda är ett riktigt akvarium.

Därför förvånar det en smula när ett parti som – med lite god vilja – gränsar till det fantasifulla, dyker upp. Anders drömmer om att vara dykarstatyetten i sitt akvarium:

Den politiskt intressantaste detaljen i den här boken (jfr Lottas sovrumsaffisch på Karl Marx) är en sekvens från det muggiga biblioteket. När Lotta tar ner en bok på måfå visar hon ett uppslag med den ryske författaren Leonid Andrejev (som i Gorkijs anda skrev pjäsen Konung Svält, romanen Det röda skrattet och anarkistdramat Savva) och den danske kommunistiske författaren Hans Scherfig.

En ren slump? Eller försökte författarna skicka ett subliminalt budskap till de små fröna?

Hursomhelst: efter mötet med kondoren/bibliotekarien kan Lotta och Anders rädda sina grodyngel och fortsätta mysa i mögelmörkret vid miljonprogramsförråden. Och som vanligt avslutar Ulf & Behnn med en serie heta debattfrågor åt dagiskidsen:

Där tar det tyvärr slut. Lotta i Hallonby fick aldrig nån fortsättning. Vi som hoppades få se Lotta växa upp och tampas med socialassistenter och syokonsulenter, sket kollektivt i det blå skåpet. En skrotcykel, en dagisdemonstration, ett pensionärshem och ett förortsbibliotek – sen var det färdigt.

Ulf har sedermera gjort karriär som filmare och har – så klart – gjort dokumentärer om latinamerikanska gatubarn, nicaraguanska kaffearbetare och svenska gjutare. Nu senast gjorde han Svarta nejlikan om den svenske chileambassadören Harald Edelstam (Micke Nyqvist).

Behnn är rektor på Ölands folkhögskola.

Båda gör säkert sina jobb oklanderligt.

Ytterst lite tyder på att de ibland slår ihop sina grå celler för att fila på en uppföljare.

Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.

Av Kalle Lind

den 2008-04-03

i blogg

Doktor Gormander – född Gunnar Ohrlander – skrev tills alldeles nyss krönikör från vänster i kulturtidskriften Aftonbladet. Man kan med andra ord inte anklaga just honom för att ha gjort höger om marsch när vindarna började blåsa i nya riktningar under det förhatliga åttitalet.

En gång i tiden skrev han för SKP-maoistiska tidskriften Gnistan (och delade parti med nuvarande Stenbeck-lakejerna Aschberg, Jörgen Widsell och Peppe Engberg) och var en av hovförfattarna åt den maoistiskt anstrukna Fria Proteatern (där Tomas Bolme var ledarkamraten).

Fria Pro startade ursprungligen som ett projekt på Dramaten där ett gäng skådisar, tillsammans med popbandet Mascots, bland annat gjorde en föreställning om Norrbottens Järnverk, NJA.

Man hette då NJA-gruppen och gav bl.a. ut skivan Hör upp allt folk med lite ohrlanderskt finstämd folklyrik:

Jag ska skära strupen av dej din jävel
Jag ska släppa luften ur dej din fan
(”Balladen om Olsson”)

Det var antagligen i samband med sin research för den pjäsen som Ohrlander kom upp med den lysande idén att också omsätta sina iakttagelser från det pyrande norrländska missnöjet i en barnbok.

Mah Jong-grundaren Helena Henschen illustrerade. Hon har dykt upp förr under den här rubriken. Hon var dessutom gift med Ohrlander.

Boken utspelas i Gruvbyn, där alla män är gruvarbetare och alla gruvarbetare goda. Den nye disponenten för Gruvbolaget vägrar att betala sina jobbare ordentligt och ge dem en hälsosam arbetsmiljö. Disponenten är ”tjock som en boll”, medan disponentfrun ”var ung och smal och hade långa läderstövlar”.

När bokens huvudpersoner, de nioåriga gruvarbetarsönerna Lasse och Göran, närmar sej disponentfamiljens limousin sker följande:

Disponentfrun höjde sin spetsiga näsa och sa till chauffören:
– Karl-Alfred, kör bort dom där otäcka barnen. Dom stör utsikten.

Boken bygger alltså på den gammelsocialistiska föreställningen att Arbetare är goda och solidariska, medan Di Höge Herrarna är fullblodspsykopater och Di Höge Herrarnas Fruar är nedlåtande, dumdryga, utseendefixerade och världsfrånvända.

Trots att man skrev sjuttiotal ser disponenten dessutom fortfarande ut som Thor Modéen och är ungefär lika respektingivande:

Den nye disponenten kom springande från sitt hus. Hans ben gick som trumpinnar under den stora magen. Han var alldeles röd i ansiktet och han hoppade upp på en sten invid grinden.
– Ni måste arbeta, tjöt han. Jag är den nye disponenten. Ni måste lyda mig.

Till och med disponentens egen dotter vänder sig, med barnets naturliga känsla för det goda, ifrån sin pappa. Likt senare Patricia Hearst solidariserar hon sig med de strejkande arbetarna och deras barn.

Lasses goda arbetarmamma låter disponentdottern lägga undan sin larviga klänning – köpt utomlands och ”hemskt dyr” – och bära blåjeans och gummistövlar. På så vis kan hon vara med när barnen en natt i gruvan avslöjar att disponenten kallat in två ”fula typer” med stålbatong: strejkbrytare!

Ledaren för strejkbrytarna – som består av ihopskrapat folk från kusterna och gamla kåkfarare – har läderjacka, en andedräkt som ”en kommunal sopstation” och ler mot barnen med ”en huggorms småleende mot en liten skogsmus”.

Tack vare en gammal historia den ohyggligt vänlige gamle farfar (och ja, han är gammal gruvarbetare) berättat, kan de listiga barnen (och ja, de drömmer om att bli gruvarbetare) lura hela klanen av strejkbrytare ut i myrmarken där dessa blir sjöblöta.

Och så slutar historien som alla klassiska sagor: att en by anordnar ett demonstrationståg.

Bevakade av reportrar från Aftonsnaskan och Extrapressen tågar byborna, ”tysta och sammanbitna”, upp till disponenthuset.

Annas mamma (dvs disponentfrun) som stått och provat nya kläder och sminkat sig hela dagen svimmade. Eller snarare låtsades svimma. För hon tyckte det gjorde sig bra att svimma just då. Särskilt till dom nya kläderna.

Anna själv, disponentdottern, tågar däremot i täten av demonstrationståget.

Facklorna svängde och sången tonade mjukt från tåget i skymningen.
– En sån vacker sång, viskade Anna. Vad heter den.
– Det är Internationalen, viskade Lasse tillbaka. Det är arbetarnas egen sång.

Men upplösingen är alltså lycklig: barnen får vara med i strejkkommittén och Anna förskjuter sin pappa. Snipp snapp snut.

I ett stickspår som aldrig får nån uppföljning får vi också en interiör från Rosenbad, där statsministern sitter bland ”flera kilo gottpåsar, klubbor och kola” och får beskedet om strejken i Gruvbyn. Han blir så chockad av detta bud att han sätter sin chokladklubba i halsen och inte får loss den fast han sprattlar ”med sina spinkiga ben”.

Till slut får hans medarbetare ut klubban ”med ett plopp” och statsministern får disponenten på tråden:

– Dom måste genast börja arbeta igen, grymtade statsministern.
– Dom vill inte, sa disponenten.
– Jamen då får jag ju inga pengar längre, tjöt statsministern. Och då kan jag inte köpa snask längre.

Den groteska statsministerkarikatyren, pengakåt och infantil (jfr snaskfixeringen med Walt Disneys Prins John och hans tumsugande), bör när boken gavs ut 1971 ha byggt på en man som hette Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering.