Etikett: progg Sida 1 av 9

Aldrig mer! Vi blir fler!

den 2017-11-30

I senaste avsnittet av Snedtänkt, det om country på svenska, kommer jag och Ina Lundström in på låten ”Aldrig mer”. Jag kom vid inspelningstillfället inte på vem som gjort den, men kunde å andra sidan erinra mig refrängen till parafrasen. Inget av det är egentligen att betrakta som country så egentligen var hela diskussionen ett stickspår.

Men låt mig ändå reda ut begreppen. 1971 skriver två italienska killar en låt till Sanremo Music Festival; ”Che sarà”. Den sjungs av José Feliciano, kommer tvåa i tävlingen men blir strax översatt och spridd i stora delar av världen. I Sverige lägger skivbolagsbossen, musikförläggaren och textförfattaren Stikkan Anderson vantarna på den. Han kallar den ”Aldrig mer” och ger den till sitt favoritfynd, de skönlockiga skönsångarna i Hootenanny singers.

Låten blir en svensktoppshit 1971. Den vemodigt nostalgiska texten om en landsbygd som lämnats för att aldrig återvändas till går rakt in i den svenska folksjälen:

Så lämnar jag den by som sett mig födas,
snart sover den en evig törnrossömn
Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar
i denna bygd som en gång blomstrat har

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!
Det finns ingen som kan ändra det som sker
Aldrig mer hörs skratt från ängen, glada röster – ingenting!
Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring

Texten kritiserades av samtidens politiska musikkommissarier för dess uppgivenhet. Måste det vara så? Finns det ingen lösning på problemet? Finns det ingen som kan ändra det som sker? Går det inte att starta en namninsamling eller göra en offentlig manifestation?

Den maoistiskt präglade sång- och teatergruppen Fria Proteatern satte ny text till Hootenannys hit – ”Vi lämnar EJ den trakt som sett oss födas/Vi kräver nu vår rätt att få bo kvar!” – och tryfferade den med proggmarkörer som ”herrarna” och ”pamparna”.

Stikkan Anderson – som var skydd av musikrörelsen men själv skrev texter som absolut är att betrakta som politiska (”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”, ”Mamma är lik sin mamma”) godkände den. Jag hittade den i min mors skivsamling och tydligen skrev den in sig i ryggmärgen.

Märkligt nog finns den inte på Spotify eller Youtube. Så här kommer den:

Fria Proteatern Vi blir fler

Proggiga barnprogram del H17-91 avd C, underkategori 78vf: De hemligas ö.

Av Kalle Lind

den 2017-05-03

i blogg

På Öppet arkiv ligger en teveserie jag drömt om att få se i trettiofem år: De hemligas ö. Naturligtvis levde inte serien upp till trettiofem års förväntningar, men tre timmar framför skärmen var långtifrån bortkastade.

De hemligas ö var från början en ungdomsroman (1966) av Sven Wernström. Han var under 1960- och 1970-talen en extremt flitig leverantör av ungdomsböcker med ett ärende: han ville förklara det fina i marxismen och det fula i kapitalismen. Därför valde han ofta lättillgängliga och barn- och ungdomsanpassade former: sagan, science fiction-romanen, deckaren. De hemligas ö är en robinsonad.

Jämte Trälarna, ett ambitiöst åttaboksepos som börjar lovvärt och engagerande i vikingatid och slutar i surkommunistiskt gnäll i sista bokens samtid, blev De hemligas ö Sven Wernströms mest respekterade projekt. Den översattes till en handfull språk, blev en tecknad serie av Peter Csihas i Kamratposten och en dramaserie för TV2 av Janne Halldoff.

Janne Halldoff lät sig gärna förevigas i Vitabergsparken så att ingen skulle missa att han var hammarbyare.

Storyn är lika enkel som genial: en grupp scouter från Hökarängen (Hökarna) och en grupp sjöscouter (Falkarna) ska medverka i ett ”experiment i gruppsamverkan”, initierat av vuxna socialarbetare. Experimentet blir väldigt påtagligt när ”någon i gänget lattjade med båten” så den sliter sig. De hamnar på en ö, där de först bygger upp en feodal tyranni, därefter gör uppror och just ska till att införa riktig socialism när de dessvärre blir räddade av civilisationen.

De flesta av barnen verkar trots allt glädjas över att få komma hem och byta V-jeans, men de två klokaste ungdomarna känner vemod.

Benka: ”Du kommer ihåg att du berättade för mig att du hade en dröm? Det har jag också. Det är att alla ska kunna leva tillsammans utan att förtrycka varandra. Så har det blivit nu.”
Fia: ”Vad ska vi då åka för?”

Man kan tycka vad man vill om storyns budskap, men som tidsdokument är De hemligas ö oantastligt. Ungarna pratar en stockholmska som skulle göra Kenta och Stoffe gröna av avund – ”vi fick binda dom vid varsitt treeed och där fick dom stå i två dar utan att keeeeka” – och panoreringarna över det primitiva samhället ser ut som en blandning av Woodstock-dokumentären och valfri Timotej-reklam:

I rollerna ser vi bland annat paret som 1970 gjorde succé i Roy Anderssons bitterljuvbittra En kärlekshistoria – Rolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin – och som den Söderromantiker han var har han också castat Stig ”Slas” Claessons ungar Nisse och Dodo:

Sohlman spelar en av huvudrollerna, den brutale Håkan, som med list och tvång och hot bygger upp ett skräcksamhälle. Först låter han andra arbeta åt sig under förevändning att de är polare:

Björn och Rogge: ”Varför ska vi bära sån här skit?”
Håkan: ”Vi är polare va, inte sant?”

Sen stjäl han den livsnödvändiga brandyxan från den rådige Benka, köper arbetskraft, inför äganderätt och bygger en barriär till sina forna kamrater:

Håkan: ”Dom som kommer in här utan mitt tillstånd åker på stryk!”

Därefter inrättar han ett godtyckligt rättssystem med hårda straff åt dem som bryter mot Håkans lagar, dvs. äter mat ur den skog som Håkan proklamerat som sin:

Sen styr han sina undersåtar med hot och tyrannens nyckfullhet:

Håkan: ”Vilken samling kompletta punchbollar alltså!”

Men folket, i form av en samling mellan- och högstadiekids i tajta kläder, gör alltså uppror, bryter sig in i Håkans matförråd och utropar ett rättvist samhälle. Den där biten hastar Halldoff förbi ganska fort eftersom han alldeles uppenbart är mer intresserad av att registrera unga människor som faktiskt rör sig och pratar riktigt naturligt.

Janne Halldoff hade, till skillnad från många generationskamrater som hellre grävde vidare i Bergmans navel, en vilja att skildra världen som den är. De hemligas ö passade säkert hans världsbild inte så mycket för den marxistiska sensmoralen som för att ungarna dessförinnan beter sig illa mot varandra. Året efter De hemligas ö tog han med sig några ur sitt unga cast, och adderade Ted Gärdestad, och gjorde den dystopiska betongstadsskildringen Stenansiktet (1973) där ungarna till slut murar in den människofientlige arkitekt som skapat förorten de bor i.

Iscensättningen är realistisk, närmast dokumentär. Jag förutsätter att den filmades kronologiskt. De små skogssamhällena växer långsamt fram. Barnen blir successivt skitigare. Några år senare (1975) gjorde Leif Krantz en teveversion av Max Lundgrens ungdomsroman Pojken med guldbyxorna (1967) med samma manér. Kontrasten mellan de sagoaktiga historierna och den prosaiska verkligheten är effektiv. Man tror nästan på vad man ser.

Mycket intressant bonuskuriosa: kaptenen på den båt som så småningom fördriver spelas av författaren Arvid Rundberg. Honom minns vi idag främst för att Cornelis Vreeswijk ”lade honom på truten”, dessutom på ett allt annat än gentlemannaaktigt vis, på innekrogen Latona i Gamla stan. Cornelis kommenterade det några år senare med att ”jag känner den där salongsbolsjevikskojaren ganska väl. När han är packad sätter han sig ner och lirar Wagner. Mer än så behöver jag väl inte säga om Arvid Rundberg”.

Deras gemensamma vänner antyder att bråket handlade mindre om Rundbergs eventuella salongsbolsjevism och mer om svartsjuka i kombination med alkohol.

Och med Palmers bakom mig många hundra gröna mil.

Av Kalle Lind

den 2016-10-26

i blogg

En gång blev vi ovänner om Bengt Palmers. Vi skulle göra en sketchföreställning och en av sketcherna handlade om en stackars farao som får usla råd av sina underhuggare. Som en sorts slutpoäng skulle en högtalarröst säga: ”Och vad lär vi oss av den här historien? Jo, att man ska se upp för dåliga rådgivare! Tänk på det – Björn Skifs!” Därefter skulle en bild på Bengt Palmers dyka upp och sen skulle publiken aldrig sluta skratta. Var åtminstone min tanke.

Mina kollegor hävdade däremot att folk i allmänhet inte är så välbekanta med den närmast symbiotiska relationen Skifs-Palmers. Jag menade i min tur att de i sådana fall är kretiner och att jag inte gör faraohumor för kretiner. Successivt kröp det fram att inte heller mina kollegor var så rysligt insatta i vänskapen Palmers-Skifs.

Skifs byttes ut mot Ingvar Oldsberg och Palmers mot Björn Hellberg. Det här är gott och väl tio år sen så de kände folk dåförtiden i alla fall till. Men inte blev det lika roligt inte.

Det blev ingen skräll som fick jordklotet att hicka till och börja snurra åt andra hållet när Bengt Palmers släppte sina memoarer Slumpens skördar: Minnen och funderingar från musikens och filmens märkliga världar för fem år sen. Inte ens jag noterade när de kom.

Ändå är Bengt Palmers en sån där figur som jag är uppriktigt intresserad av, en sån som alltid har befunnit sig där saker har hänt. På sextiotalet var han med i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer och sjöng en egenrimmad kuplett medan en naken Lena Nyman duschades från skabb. På sjuttiotalet producerade han Björn Skifs och Harpos och Merit Hemmingssons megasuccéer. På åttiotalet gjorde han musiken till Sällskapsresan och Skifs-musikalen Spök! På nittiotalet skrev han manus till Skifs-trilogin Strul, Joker och Drömkåken och långserien Rederiet. På nollnolltalet gjorde han dokusåpa med Bert Karlsson och försökte lappa ihop Colin Nutleys lösbladsanteckningar till ett manus åt filmen Gossip.

Med mera.

Han är en mångsidig man, Palmers, som tidigt hamnade i branschen och som tämligen ogenerat har sökt sig till de kommersiella sammanhangen. Han berättar nöjt om topplisteplaceringar och sålda ex och mellan raderna får vi också ett hum om att han blivit en förmögen man – en elvarummare på Lidingö gissar jag kostar en slant – och han har inga invändningar mot något han producerat så länge det har varit pekuniärt framgångsrikt. Han kreddar gärna sina kompisar – inte minst Skifs är fantastisk oavsett vad han tar sig för, men också Björn&Benny och Lasse Hallström är riktigt begåvade – och han blir extra entusiastisk när han berättar om olika dyra pranks och överraskningsfester han varit med och ordnat åt Skifs och Clabbe. Han är genuint nöjd med Spök! och njuter än vid minnet av hur han och Skifs och Clabbe brukade klä ut sig till schejker.

Bortsett från en del personliga tragedier, som givetvis har varit extremt smärtsamma, så har han all anledning att vara tillfreds med sitt liv.

Därför är det så fascinerande att Palmers ändå är så bitter. Det är det där med proggen igen. På sjuttiotalet, vet ni, hade ju varenda kvällstidningsmusikkritiker en Che Guevara-tröja och därför fick inte Palmers det erkännande han förtjänade. Hur många känner till att Skifs Ooogatjacka-låt faktiskt inte var den enda Skifs-låt som låg på Billboard? Samma år, 1974, klättrade också singeln ”Never my love” till Billboards sjunde plats. Varför känner vi inte till detta? Varför pratar vi inte hela tiden om det? Varför står det inte i eldskrift i skolans historieböcker? Jo, för att svenska rockjournalister på 1970-talet bar Che Guevara-tröjor.

Det förklarar i och för sig inte varför vi trots allt känner till hur framgångsrik Ooogatjacka-låten var.

Palmers är också upprörd över att Svensktoppen lades ner under några år på 1980-talet, så upprörd att han måste både upprepa och kursivera:

”13:e oktober (-85) hade Svensktoppen nypremiär efter att inte ha hörts i radion på över tre år. Jag upprepar: i mitten av oktober -85 hade Svensktoppen inte hörts i radio på tre år.

Som tidigare nämnts hade den hårt vänsterorienterade proggrörelsen skandalöst nog fått Sveriges Radio att sluta sända Tio-i-topp -74 och Kvällstoppen -75, men under första halvan av 80-talet fortsatte vänstervindarna blåsa så kraftigt, att Sveriges Radio också slutade sända Svensktoppen. […]

Men Sveriges Radio, det enda företag som då hade laglig rätt att bedriva radiosändningar, ett public service-företag, ett företag i allmänhetens tjänst, sket blankt i vad allmänheten tyckte, en häpnadsväckande arrogant överkörning av folkviljan i en demokrati.”

Vi har alla rätt till vår upprördhet och ingen har väl mandat att säga till nån annan vilka strider som är viktiga och inte. Men med det sagt: jag har lite svårt att relatera till Palmers indignation över att Kent Finell inte fick spela upp femton random svenskspråkiga låtar en timme varje söndagsförmiddag under en treårsperiod trettio år tidigare, särskilt som ju Kent Finell kunde spela ungefär samma låtar i nåt annat program under veckan.

I övrigt får vi veta att Palmers skrivit en bok med tvåhundra allmänbildningsfrågor som sålt bra, en terroristroman (skriven på plats i LA under en fyramånadersperiod) som sålt hyfsat samt arrangerat en piratjakt för gästerna på Ericssons lyxkryssning som varit välbetald.

Vänsterhumor del 3: Doktor Rock.

Av Kalle Lind

den 2015-11-17

i blogg

Tidningen Musikens Makt var musikrörelsens/proggens huvudorgan. Det var till och med där som tidens kulturmakare på vänsterkanten utropade sig själva som ”Den progressiva musikrörelsen” i ett manifest (10/1974). Där skrev man om artister man gillade på riktigt (Rolling Stones), artister man gillade för att de sjöng rätt saker (Blå tåget) och artister man ogillade för att de hade en suspekt agenda (Abba).

Här debatterade Christian Diesen (numera uppburen jurist) för att musikrörelsen behövde ”en klarare skiljelinje mellan vag idealism och klassmedveten propaganda”. Här hävdade journalisten Lars Åberg att punken bestod av folk som ”spökar ut sig i nazistsymboler och sjunger låtar om anarki i Storbritannien”. Över alltihop svävade Tommy Rander, klassmedveten göteborgare som också förestod skivbolaget Nacksving och jobbade på Sveriges Radio.

Det kan ju låta något grått och träigt, men som så mycket som fanns inom proggrörelsen fanns det en charmerande motsägelsefullhet. De Stalintrogna fick trängas med anarkisterna och rebellerna. Lars ”Amba” Esselius hör till de ballare inslagen. Hans Doktor Rock-serie svänger rätt bra, förutsatt att man är med på referenserna till samtidens popkulturella debatter.

Eller så luras jag av att maneret påminner en del om det hos Gilbert Sheldon, som blev ett av de stora namnen inom San Franciscos sextiotalsmotkultur med hippieserien The Fabulous Furry Freak Brothers. Det gör väl också att det känns lite fränare, lite mindre hemmatovat och lite mer edgy.

Låt oss ta en titt på en slumpvis utvald Dr Rock-sida och se om jag har rätt:

Här uppsöks Doktor Rock, seriens Zappa-artade huvudperson, av ett gäng killar som uppenbart vet var skåpet ska stå. Förebilden till Münningen är förstås gruppen Nynningen – Bertil Goldberg (sedermera grundare av Stand Up Comedy-klubben SUCK), Tomas Forssell (sedermera Häjkån Bäjkån och Grys pappa), Totta Näslund, Sam Westerberg, Bengan Blomgren m.fl. – som lär ha avslutat sina konserter med knutna nävar och utropet: ”Med raka rör mot socialismen!” Gruppen, både i serien och verkligheten, var inkarnationen av Det Arga Röda Göteborg.

Doktor Rock undersöker handen och beskriver den på stockholmska som ”krattan”. Münningen är sådär Weiron i ottan-kaxiga och obekymrade om sån kärringskit som smärta och sånt där bögigt akademikertjafs som bandage. De tror mer på att använda hederlig arbetarcement för att staga handen. I förbifarten droppar Amba parodinamnen Ångestmossen och Hammarskallen, syftande på typiska miljonprogramsområden, då tämligen nybyggda men redan svårt baktalade.

Münningen gillar förstås Rolling Stones. Det gjorde man i Göteborg. De var Äkta (= vita britter som spelade afroamerikansk musik).

I nästa ruta ser vi lite referenser till en klassisk Stockholm-Göteborg-dispyt. Göteborgarna i Münningen tycker att det är suspekt att stockholmske Doktor Rock har droger i skåpet. Inom (r) var all form av knarkande klassförrädiskt. Knutna nävar, däremot, var en stolt och vacker symbol för arbetarkamp och revolution, dessutom namnet på den mest (r)-iga av alla Göteborgs bandkonstellationer under sjuttiotalet.

Ja, slutpoängen syftar förstås också på den där eviga konflikten mellan vår första och andra stad. Ljudeffekten ”Thud” var vanligt förekommande i amerikanska serier och även det ursprungliga namnet på vad som senare blev Bild & Bubbla, Seriefrämjandets tidskrift.

För att sammanfatta: jag tycker nog att Doktor Rock känns rätt fräsch fortfarande. Här finns en ord- och språkglädje – dit jag även räknar den fonetiskt skrivna göteborgskan – och schvung i ritstiftet och slutpoängen är inte att socialismen en dag ska komma och frälsa oss. Tvärtom är det en serie som mycket hellre ägnar sig åt att retas med attityder och leka med ord och begrepp och peta lite sådär lagom försmädligt på de subkulturer som utgjorde Musikens Makts läsare.

Veterligt har Doktor Rock aldrig samlats i albumform. Lars Esselius fortsatte teckna serier, under 1980-talet i hippa tidningar som Pox och Schlager.

Trälarnas teve.

Av Kalle Lind

den 2015-01-14

i blogg

Den 11 januari 1980 premiärvisades den danska animerade serien Trälarna på SVT2. Starttid var klockan 18, en tid som visserligen låg efter barnprogramsblocket med start halv sex (”Kom nu då! Vadå? Barnprogram i TV2!”) men som fortfarande indikerade barnvänlighet. Hallåan avade ett lärorikt program om sjöhästar och berättade sen för de yngre barnen:

”Eftersom det kan bli lite kusligt ibland är det bra om små barn har några äldre med sig och tittar.”

Därefter visades grovhuggna akvarellanimationer av vikingar och trälar, trälars blodiga mordfantasier om sina herrar, en hängd träl och en trälkvinna som förklarar för tittarna att hon blivit ”bolad av sju män – fyra trälar och tre fria. Ändå har mitt barn ingen far.”

Vad som däremot inte visades var:

1) ett rituellt samlag där trälarnas ägare Sigsten sätter ”gåken” i en kvinna: ”Först framifrån, det är som plogen i jorden. Sedan bakifrån, det är som tjur och bock på ko och get”,

2) själva offrandet av trälpojken Halte där han läggs på en huggkubb och därefter dekapiteras med yxa.

1980 väckte sånt en viss uppmärksamhet. Inte att SVT visade en marxistisk serie om vår våldsamma historia på barntid – utan att SVT faktiskt klippte bort ett par centrala sekvenser. Det ansågs vara att undanhålla barnen vissa viktiga historiska sanningar. Nu fick de tittande barnen aldrig se hur omänsklig trälägaren var när han först förgriper sig på sin ägodel kvinnan och därefter offrar sin ägodel trälen.

För att ta det hela från början: Trälarna är en svensk bokserie, skriven av Sven Wernström. Wernström har nämnts många gånger i den här bloggen och väl så många i min bok Proggiga barnböcker. Han var – och är – övertygad socialist och tillika övertygad om att barnlitteratur är det bästa sättet att sprida socialistiska sanningar.

De åtta böckerna om trälarna och deras söner och döttrar utkom under 1970-talet och mottog de flesta barnlitteraturpriser som finns. De är inledningsvis riktigt bra, hur mycket Wernströms historiematerialism än lyser igenom och ibland gör gestaltningen något fyrkantig. Mot slutet – den sista volymen Trälarnas framtid utspelar sig 1981 – ballar de ut i den värsta sortens vänstergnälliga dystopi där allting är hopplöst och meningslöst och allt var så mycket bättre på FNL-rörelsens tid (dvs. cirka sex år innan boken gavs ut).

Danskarna gick igång på materialet och bestämde sig att göra tre tecknade långfilmer, Trællene (1978), Trællenes oprør (1979) och Trællenes børn (1980), som sedermera klipptes om till teveserier. De väjde inte ett ögonblick för det myckna våld och de återkommande sexualskildringar som förekommer i Wernströms böcker.

Därför innehöll också avsnitt två av teveserien en två minuter lång sekvens där ynglingarna Ylva och Ingvar ritualälskar på en åker och blandar Ingvars säd med några krossade ägg i en grop. Den scenen klipptes inte när serien visades i Sverige. Vad som klipptes var förstås det som kunde anses vara skadligt för barn att se. 1980 var det fortfarande bara frimicklare som trodde det var farligt för barn att veta hur de blev till.

Å andra sidan var det ganska många som var helt övertygade om att det var farligt för barn – och för vuxna – att se våld. Därför trimmades även vuxenserier: slaven Kunta Kinte fick sin halva fot avhuggen vid ett rymningsförsök i den amerikanska serien Rötter (1977). Det visades aldrig för den svenska publiken, som fick sväva ovetande om varför han haltade.

Hursomhelst: när Trälarna till slut skulle visas i Sverige valde barnredaktionen att ta bort några sekvenser som kunde förväntas skrämma de unga tittarna. Sven Wernström, som aldrig varit rädd för bråk och konflikt, ropade ”Censur!” och så var debatten och förhandsskriverierna igång.

Det intressanta är att ingen eller ytterst få verkar ha hojtat: ”Nämen? Är det inte väldigt mycket våldsamheter och nakenheter kvar i den där serien? De här våldtäktsförsöken i avsnitt 2 – är det så barnvänligt? Och den där sekvensen där sju konkurrerande kungar dödar varann så blodet skvätter?”

Inte för att jag tycker att någon borde ha ropat så, utan mer för att jag tog för givet att folk gick runt och ropade sånt på den tiden.

Men i fallet Trälarna verkar det viktiga politiska innehållet ha överskuggat det grafiska våldet och det explicita gökandet. Barnfilmsrådet rekommenderade serierna och beskrev animationerna, som ger mig stora skälvan nu vid trettionio års ålder, som ”flödande akvarellteknik” där ”personernas ansikten och rörelser är mycket uttrycksfulla”.

Serien gick i repris 1986 och har sen dess aldrig visats. Att den skulle visas idag är fullkomligt uteslutet. Synd på sätt och vis, för det hade varit roligt att ta del av de indignerade reaktionerna från i princip hela den politiska skalan.

(Källa: Tommy Gustafssons Det var en gång – Historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet, 2014.)

Du Sture-tid!

Av Kalle Lind

den 2013-10-01

i blogg

Få svenska konstverk har samma ikoniska status som Sture Johannessons ”Revolution Means Revolutionary Consciousness” a.k.a. ”Friheten på barrikaderna II” a.k.a. ”Haschflickan”:

Parafrasen på Delacroix målning ”Friheten på barrikaderna” från franska revolutionen, haschpipan, Che Guevara-skogen, den oklippta nakenheten – allt sammanfattas i devisen ”Revolution means revolutionary consciousness”. Att tillkomståret var 1968 är så självklart att man inte behöver understryka det (även om det tänkta utställningsåret var 1969).

Legenden har inte minst fått vingar genom historien om affischen: framtagen för en utställning på Lunds konsthall, stoppad av lokalpolitikern Torsten Andrée, skälet till konsthallschefen Folke Edwards avgång och Sture Johannessons eviga gossen Ruda-stämpel.

Johannesson tillhör en av Sveriges minsta subkulturella minoriteter: Göingehippies (övriga två exempel: Peps Persson och dennes bortglömde kompis Ronny Åström). Hans galleri i Malmö – jepp, det hette Galleri Cannabis – var lika mycket coffeeshop som utställningslokal och besöktes av Jefferson Airplanes gitarrist när psykedeliaprofeterna spelade i Köpenhamn.

I sextiotalets slut tog Johannesson glatt på sig rollen som Sveriges ledande THC-förkunnare. ”Alla vet att haschisch är hälsosammare än det absolut rena” skrev han i en debattartikel i Sydsvenskan 1968, vilket inte alla visste på den tiden.

Så sent som 2004 ryckte narkotikapolis ut för att beslagta delar av Johannessons utställning ”Counterclockwise circumambulation”. I ett dygn var utställningens 75 krukor med späda plantor av hampa beslagtagna, men utställningen kunde så småningom slutföras med de torra resterna. Två år senare gjorde Johannesson utställningen ”Reclaim the pot” där han gjorde en stor sak av att ha fått med ”brass” – närmare bestämt brassica, dvs. kål – i de utställda krukorna.

Över huvud taget gillar Johannesson att följa upp sina provokationer. Den där haschflickan som drogs in (”pipan stoppades”) följde han upp med en affisch som jag aldrig helt förstått innebörden av:

Tack vare den nyutkomna boken Affischerna från den svenska alternativrörelsen 1967-1979 kan jag räta ut några frågetecken. Andrée hette alltså ordföranden för Lunds konsthall, tillika ledare för Lunds Drätselkammare (dåtidens kommunstyrelse). Johannesson var förstås snabb med att se kopplingen mellan Andrée och (psykedelisk) luftfärd samt uttyda akronymen för Lunds Stads Drätselkammare.

Torsten Andrée förbjöd haschflickan med motiveringen att den var ”oförfalskad propaganda för haschrökning”. Gycklaren Johannesson svarade i tidningen Se 1968:

Jag ska göra en motanmälan mot en affisch med Lill-Babs, där hon sitter och dricker Gevalia. Hon ser fantastiskt glad ut. Så djävla glad blir man inte av bara kaffe. Hon måste ha renat i kroppen.

Arja och arga Jan.

Av Kalle Lind

den 2013-09-30

i blogg

Jag antar att ni alla har den här boken i hyllorna:

Jag antar, rentav förutsätter, att ni även har läst kapitlet om Arja Saijonmaa. Efter att ha läst om hennes, onekligen fascinerande, karriär – 35 album på sju olika språk, samarbeten med Mikis Theodorakis, Harry Belafonte och Bert Karlsson – har säkert ni också hajat till inför följande formulering:

Hon har under senare år varit en stark förespråkare för medlemskap i EU och EMU. Vi minns väl alla Arjas version av ”Jag vill leva i Europa”.

Jo, vi minns den. Vi minns också vem som skrev den och just därför tycker vi kanske att det är en lite ful formulering.

”Jag vill leva i Europa” skrevs av Jan Hammarlund, en av proggens mest politiskt konsekventa och genomtänkta singer/songwriters. Sen debut-lp:n Befriade från skolan 1972 – det var väl där han sjöng om att ”bränna erat jävla stjärnbanér”? – till senaste plattan Röda linjen 2007 har han intagit en extremt tydlig vänsterposition.

Det kan man tycka vad man vill om. Men man kan ana att rader som dessa inte skrevs som EU-propaganda:

Långt ute på Tysklands hedar
blev vi hejdade av en transport.
En konvoj av NATO-raketer
på väg mot okänd ort.

Deras tyngd fick marken att skälva
där vi satt i vår bil och såg på.
– Där är döden, sa Lena från Småland,
den är avlång och silvergrå.

– Den ska till bergrum, sa Anders,
och riktas mot Leningrad,
där finns ett torg med små gummor
som säljer rönnbärsmarmelad.

Vår död väntar nog i Sibirien,
eller kanske i Texas, sa jag,
varje stridsspets har ett nummer,
som står för en särskild stad.

Den som bara har hört Saijonmaas version av ”Jag vill leva i Europa” har dock inte hört de stroferna. I Håkan Lahgers bok Proggen: Musikrörelsens uppgång och fall (1999) förklaras varför:

[Hammarlund] skickar snällt över texten till ”Jag vill leva i Europa”. Det första som händer är att hon frågar om texten går att korta. Den är alldeles för lång för Svensktoppen, anser Saijonmaa, för det är ju liksom poängen med att sjunga in den. Att den ska hamna på Svensktoppen.

Hammarlund håller god min i elakt spel och han och Tomas Blom kortar texten. Saijonmaa är snabbt på luren igen och tycker att detta med ”Nato-raketer” kunde man väl ändra till ”silverraketer”. Arja Saijonmaa har nämligen pratat med en kapellmästare i Norge och fått veta att om hon sjöng ”Nato-raketer” skulle hennes karriär vara slut. […]

”Jag sa att det kommer inte på fråga att ta bort något ord ytterligare. Punkt.”

Efter detta besked från Jan Hammarlund uppträder Arja Saijonmaa i en flyktinggala i TV och sjunger ”Jag vill leva i Europa” med ”silverraketer” i texten. Jan Hammarlund ringer upp sångerskan och säger att om hon sjunger den sången med den texten igen i något sammanhang överhuvudtaget så stämmer han henne. Hon slänger på luren och säger att hon inte ska spela in sången.

Därmed borde Jan Hammarlunds och Arja Saijonmaas gemensamma äventyr i schlagerbranschen vara till ända. Men vad händer om inte att Saijonmaa sjunger in ”Jag vill leva i Europa” med ”Natoraketer” i texten. Sången hamnar på Svensktoppen och alla är glada och nöjda, utom Jan Hammarlund som tycker att det är lite olustigt att bli sammankopplad med en artist som han inte tycker är speciellt trovärdig vare sig politiskt eller konstnärligt.

Så därför tycker jag kanske att det där citatet ur litteraturklassikern Stjärnorna på slottet: med alla stjärnrecept är lite fult.

Tuttstriden mellan FiB/Aktuellt och Lektyr.

Av Kalle Lind

den 2013-09-25

i blogg

Ett av proggens kändaste revynummer är Fria Proteaterns ”Bonnieroperan” (1972). Trion Abbe, Lucke och Gerard Bonnier sjunger om sin vurman för det fria ordet (”Vi knäckte AT, vi knäckte MT, vi knäckte ST och sen Ny Tid”), sina redaktörer (”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör”) och konkluderar i slutet:

För vad som verkligen lägger grunden
för hela Bonnierdynastin
är ej kulturen eller finessen
Nej, det är rena pornografin

Den göder Abbe, den göder Lucke,
den göder Gerard, den göder Tor,
den göder Johan, den göder Simon,
Carl-Adam, Tomas och Tomas mor

Den göder David, den göder Greta,
den göder Åke, den gödde Gert
Ja, hela klanen den vilar säkert
på fina småflickors fasta stjärt

Bonniers ägde Åhlén & Åkerlund som drev den alltmer pornografiska och extremt inkomstbringande veckotidningen FiB/Aktuellt. Därav påståendet.

Numret har skyllts för att vara antisemitiskt i det att den kritiserar en mediefamilj med judiska rötter. Vara hur det vill med den saken – det semitiska påbråt nämns inte med en stavelse i texten – så är det satir i den mer burleska än finstilta skolan.

I ett talat parti trappar Bonnierbröderna upp striden med Saxon & Lindström-ägda konkurrenten Lektyr:

– Lektyr visade halva bröstvårtan. Kan man inte tänka sig att vi visar hela?
– Lektyr visade halva rumpan. Vi ska visa hela!
– Lektyr hade tagit en bild härifrån. Kan man inte tänka sig att vi tog en bild HÄRIFRÅN?

På en av idolbilderna av Jan Guillou på omslaget till Journalistik 1967-1976 poserar han framför en dörr där hans tidning Folket i Bild/Kulturfront verkar dela tak med just Fria Proteatern. Guillous bok är utgiven av Oktoberförlaget, som drevs av SKP, Sveriges kommunistiska parti. Det brukar heta om både FiB/Kulturfront och Fria Pro att ”de stod SKP nära”.

Mycket riktigt handlar en av Guillous texter om ”Kampen om hemliga sidor”. ”Hemliga sidor” var den icke uppsprättade del av FiB/Aktuellt som innehöll naken- och samlagsbilder, allt mer avancerade för varje nummer. Guillou berättar utifrån en skandalartikel som FiB/Aktuellt publicerade 1974 om ”kungens hemliga kärleksnästen”:

Med utgångspunkt från den i och för sig rimliga teorin att även kungar bedriver knulleri, antog således FiB/Aktuellt att sådant kungligt knulleri kunde tänkas ha gått av stapeln på de platser där kungen befinner sig. Mycket smart uträknat. Alltså blev de platser där kungen befinner sig ”sexnästen”. En sådan artikel ger minst 25 000 kr i vinst till Bonniers.

Lektyr kontrade sen med en artikel om ”kändisars knullerier”. ”Sen”, hävdar Guillou, ”brakade det loss”. Han använder termer som ”lokal konflikt” och ”begränsat krig” när han skildrar hemliga möten där Lektyr-chefen Arne Lemberg föreslog Lucke Bonnier, ”Bonniers chefsdelegat”, ”en ömsesidig nedskärning av strategiska vapen, dvs. att Lektyr skulle skära ned knulleriavdelningen till två sidor per nummer”. Motprestationen var förstås att Bonniers skar ner på sina.

Det kunde dessvärre inte Bonniers gå med på:

De hemliga sidorna i FiB/Aktuellt måste sprättas upp av läsarna, de måste finnas ouppsprättade i tidningen. Nu hade Bonniers redan vikt sig för ett sprättpaket, tekniska leveranser av sprättbara sidor för överskådlig tid framöver. Och man kunde ju inte ha vanliga reportage på sprättsidor. Inför den ekonomiska realiteten reducerades givetvis frågor om journalistik och tryckfrihet till betydelselösheter.

Guillou satt nog inte bara och spekulerade hit och dit: Arne Lemberg var en nära vän till honom till dess han dog på väg ut ur Idi Amins Uganda 1979 (och till dess det visade sig att han redan på sextiotalet angivit Guillou för misstänkt samröre med KGB). Rapporterna om hemliga möten kom troligen från hästens mun.

Inom några år var de båda tidningarna, som en gång mestadels innehållit artiklar, deckarnoveller och tobaksannonser för en tänkt herrpublik, ren porr (men i den senaste Lektyr jag läste nån gång i åttiotalets slut fanns fortfarande Charlie Boods upplysningsserie ”Naturens under” med). Så småningom sålde både Bonniers och Saxon & Lindström sin redan från början pinsamma och kritiserade verksamhet till mindre nogräknade förlag.

Om det var för att värna om sitt goda rykte eller för att porrmagasin blivit mindre lukrativa överlåter jag till Jan Guillou att spekulera i.

Oktoberförlaget, som gav ut även Fria Pro, såldes så småningom till Amigo, som i sin tur såldes till Bonniers. Idag äger sålunda Bonniers rättigheterna till ”Bonnieroperan”.

Så att ingen missar: den handlar om Che Guevara!

Av Kalle Lind

den 2013-05-03

i blogg

För längesen skrev jag en bloggpost om personkultsballaden, en påfallande rik genre inom den politiska proggen. Jag nämnde då Victor Jara, Joe Hill, Ho Chi Minh, Mao Zedong och Josef Stalin bland dem som apostroferats i allvarliga sånger med många naturmetaforer, och gjorde noteringen att Che Guevara påfallande sällan besjungits.

Det påståendet har jag fått äta upp. Givetvis besjöngs – och besjungs – Che av de revolutionsromantiska. Han är ju en tacksam ikon med sitt hipsterskägg och sitt lättrimmade smeknamn, dessutom är han lätt att känna igen från armbandsur och t-shirtar.Danska Röde Mor gjorde till exempel den dramatiska visan med det mycket träffande namnet ”Che Guevara”. Texten har pedagogiska ambitioner: när visan är slut ska ingen kunna gå därifrån utan att ha hört namnet Che Guevara (tack Mikael Borg för tips).

Röde Mor var dansk proggs epicentrum, inte bara bandet Röde Mor rockcirkus utan också bildkollektivet Röde Mor grafikgruppe. I cirkusen ingick bland annat Henrik Strube, som deltog i svenska ANC-galan eftersom han förmodligen kände Mikael Wiehe, och i bildgruppen Dea Trier Mörch, vars träsnitt omedelbart slungar mig tillbaka till en tid i Polarn & Pyret och snickarbyxor. Bokomslag, affischer, flygblad – överallt i det sena sjuttiotalets Lund syntes Dea Trier Mörchs karakteristiska knivdrag.

Det fanns fler Trier i gruppen: Jacob, Troels och Lars. Särskilt gitarristen Lars, som inte ska förväxlas med en neurotisk regissörsnamne med tillagt adelsprefix, spelade flitigt med Cornelis under dennes sejourer i Köpenhamn.

Men om vi lägger danskarna åt sidan, så finns det förstås en betydligt större Che-hit, skapad som sig bör av de tacksamma kubanerna och spridd över världen via västerlänningar som visste kubanernas bästa. ”Hasta Siempre” har odödliggjorts av gamla kämpar som Joan Baez, Wolf Biermann, Buena Vista social club, tusen sinom tusen pårökta studenter på efterfest på Smålands nation och i synnerhet Sven Wollter. Wollter sjöng in den på platta så sent som 2009 (?). Texten har enstaka drag av pekoral:

I vinden hör jag dig svara:

”Jag är här och ska förbliva!”

Din kärlek kan ingen fördriva

Comandante Che Guevara

Och Cornelis ”A Cuba” – i original av Victor Jara – nämnde jag faktiskt redan i den ovan omnämnda bloggposten. Che besjöngs alltså av Victor Jara, som i sin tur besjungits av Cornelis och Mikael Wiehe. Det enda rimliga är förstås att Che Guevara, den dagen han stiger upp ur graven, skriver en hyllningslåt till Mikael Wiehe med många tvärflöjter i.

Proggiga barnprogram.

Av Kalle Lind

den 2013-04-02

i blogg

Det började med att Johan Croneman skrev en överentusiastisk text om barn- och kulturforskaren Margareta Rönnbergs bok Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens. Av någon anledning var Cronemans text bara ute och vände på nätet samma dag den publicerades i DN. Det kan bero på att den innehöll en handfull rena sakfel och missuppfattningar, men jag vet inte när det stoppade en text senast.

Jag blev hursomhelst lite förvånad, dels över att Croneman alls kan uttrycka glädje, dels över att han fått så många uppgifter om bakfoten. Jag gick således till källan och läste Rönnbergs bok i sin helhet, något jag betvivlar att Croneman gjort, eftersom den ettrigt polemiska Rönnberg ägnar en del plats i bokens sista del åt att ifrågasätta – Johan Croneman.

Mina reflektioner utifrån Rönnbergs bok – och i någon mån Cronemans text – finns i dagens Sydsvenskan.