Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: privata oangelägenheter Sida 1 av 3

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2012.

Det är numera en tradition att En man med ett skägg sammanfattar sitt gångna år – traditioner bygger som bekant bara på att man gör samma sak år efter år, aldrig reflekterar över varför – och i år görs inget undantag. I vanlig ordning blir det ett navelskådande inlägg med begränsad intressentkrets, och i vanlig ordning behöver man inte läsa om man inte vill.

* Jag gav 2012 ut två böcker: actionkomediromanen Blandfärs (tillsammans med Kringlan Svensson) och skämt-möter-politisk-historia-boken 52 festliga riksdagsledamöter. Utgivningarna ledde bland annat till ett par trevliga möten: Blandfärs förde Kringlan och mig till Trelleborg (bland övriga skåningar föraktfullt kallat ”Trellehulla”), där trehundra litteraturintresserade trotsat en dödligt isande vind för att sitta i församlingshemmet och lyssna på folk som pratade böcker (Göran Rosenberg värmde upp för mig och Kringlan). Ryktet om boklådornas död och det sinande intresset för kultur visade sig vara betydligt överdrivet. Åtminstone i Trelleborg.

52 festliga riksdagsledamöter förde mig till Robban Aschbergs Radio 1-studio i Stockholm, den enda gång jag medverkat i kommersiell radio och irriterande nog den roligaste radiosändning jag varit med om.

* Jag inledde en stimulerande karriär som krönikör i tidningen City, där jag kan härja runt som en annan Johan Hakelius och skriva ner lite vad jag kommit att tänka på sen sist. Den sortens fönster ställer plötsligt krav: på en blogg kan man sitta och grotta ner sig i Karl Gerhards gamla kupletter och prata till andra som bryr sig, i en gratistidning vill man på ett annat sätt kommunicera med en betydligt disparatare massa.

* Jag blev folklig. Folklig i bemärkelsen ”den där rösten som kommer in och stör mellan trafiken, vädret och Abba”, inte i bemärkelsen ”folkkär”. Sen i våras sänder jag morgonradio måndag-torsdag, tillsammans med Matilda Alborn och Ehsan Noroozi, i P4 Malmöhus. Den stora skillnaden mot att göra satir i P3 är a) att människor lyssnar och b) att det här arbetet främst går ut på att bita sig i tungan.

* Jag påbörjade projekten Smutstvätt – uppföljaren till Blandfärs – och 52 fantastiska kommunalpolitiker – uppföljaren till 52 festliga riksdagsledamöter. Dessutom har vi fått en pyts pengar för att utveckla mitt absoluta drömprojekt. Det kommer antagligen inte att bli av, så jag vill inte säga nåt, men det handlar om tevedramatik. Inget är så lustfyllt att skriva som tevemanus, inget är så frustrerande eftersom det så gott som alltid innebär att skriva för byrålådan samt några SVT-människor som säger ”tyvärr”.

* Jag var med och återförenade merparten av min gamla radioredaktion – det vill säga den inre kretsen av Hej domstol!: jag, Valle Westesson och Ola Norén – för en hejarns trevlig scenföreställning på Lunds humorfestival. Drivkraften bakom att jag valde det här ”yrket” har väldigt lite varit att stå i rampljuset – hur trevligt det än känns för egot så ger det mig ångest innan, under tiden samt efteråt – men ibland är det tillfredsställande att höra dem som tar del av ens skämt. Bara för att veta om de över huvud taget uppfattas som skämt.

* I övrigt är jag rädd att det inte hände så himla mycket för min del. Jo, jag började skriva en del för Sydsvenskan. Det är jag enormt stolt över. Kulturjournalistik har alltid varit min favoritgenre; nio gånger av nio nöjer jag mig med att läsa recensionen framför romanen.

Men mestadels har jag genomlevt året i en ständig känsla av att jag kanske borde hämta barnen på dagis.

Intresseklubben antecknar: ett skäggigt 2011.

SPOILER ALERT: merparten av det här inlägget är ren egomani.
Det är, som vanligt, dags att summera året (två gånger är som bekant en vana, en vana är en tradition och en tradition bör man hålla sig till). En vän till mig twittrade att 2011 på det professionella planet varit ”ett mellanår” och på det privata ”piss”. Det gjorde mig ont att läsa, men jag blev desto gladare när jag insåg att andra haft det värre än jag.
Privat vore det illa av mig att beklaga mig, även om gudarna ska veta att jag har velat. Jag blev trebarnsfar i mars – Leonard Cornelis och Samuel Beppe blev storebröder till Julius Fritiof – och har, som den moderne man jag önskar bli, varit föräldraledig på halvtid under hösten. Det har förhoppningsvis gjutit olja på mina barns kommande störtflodsutfall om mitt frånvarande faderskap, men också slagit in en kil mellan mig och datorn. Mer än en gång, när jag just slagit mig ner vid skärmen och väckts av ett barnskrik som kommit tidigare än jag planerat, har jag tänkt ”sånt här behövde fanimej inte Strindberg deala med!”

Professionellt har det väl därför varit just ett mellanår. Det känns som om större delen av yrkesåret har gått ut på att skriva pitchar, programförslag, bokidéer, artikelutkast och halva manus som jag, i bästa fall, aldrig fått svar på. Långa stunder umgicks jag med tanken på att skaffa mig ett riktigt jobb. Sen upptäckte jag hur skönt det är att fortfarande sitta i kalsingar vid lunch och besinnade mig.

Facit för 2011 hade kunnat vara digrare:

* jag gav ut en och en halv bok. Människor som har haft fel får väl räknas som en hel bok, medan den lilla deleted scenes-samlingen Människor som blivit över bara medföljer den Människor-box som vi också gav ut. Hittills har jag hittat två recensioner av Människor som har haft fel, en positiv och en negativ, så i snitt ställer folk sig likgiltiga.

* jag gav ut en ljudbok, vars titel får det att skära i bröstet på trogna värnare av svenska språket: Best of Kalle Lind. Den består av ett urval texter ur just ”Människor”-böckerna, med den lilla extradetaljen att man får dem med autentiska tungrots-r.

* jag gjorde en dokumentärfilm, Jul för nybörjare, vilket var en lustfylld upplevelse från början till slut. Dels fick jag möjlighet att lära känna Erik Engkvist, filmens huvudperson, dels upptäckte jag att man kan göra film utan att kalla in tusen personer för att bära lådor och bygga rekvisita och sy uniformer och flytta strålkastare och stressa på för att hålla inspelningsschemat. Jag älskar egentligen allt det där också, så länge jag själv slipper vara en del av det. Jag föredrar att skriva i ett manus ”tusen cyklister kör in i en bergvägg” framför att behöva iscensätta det.

Dokumentärerfarenheten visade mig att man kan foga ihop rörliga bilder till fungerande film utan att behöva gå omvägar. Förutom jag och Erik fanns bara tre kreativa inblandade (som en gammal cirkusdirektör hade uttryckt det: den formidable fotografen Ivàn Blanco, den klipska klipparen Ulrika Rang och den ljuvlige ljudläggaren Andy Lundgren) och följaktligen blev det möjlighet till samtal istället för olika order. Så tack, SVT:s Patrick Bratt, för möjligheten.

* jag reste runt riket för att göra levande kåserier i SVT:s Sommarkväll och kände mig för ett svindlande ögonblick nästan folklig. Jag menar, jag sjöng Taube, besökte Astrid Lindgrens Näs och åt surströmming – kan det rimligen bli mer insmickrande? Tydligen, eftersom någon pajsare blev så irriterad på inslagen att han var tvungen att berätta det på min Wikipediasida.

* jag skrev för tidningen Aluma, hemlösas tidning i Öresundsregionen, tills den gick i konkurs och jag förlorade min enda fasta inkomst. Sen skrev jag för Faktum, hemlösas nya tidning i Öresundsregionen. De pröjsar sämre, men det kan man ju inte skriva för då låter det som om man vill ta ännu mer pengar från de hemlösa.

* jag gjorde, tillsammans med redan nämnde Andy Lundgren, fyra kortprogram för radio: P3 Sunk. Där presenterade vi den något oformliga och svårdefinierade musikgenren sunkadelica, tidigare spridd främst via den nu nerlagda klubben Sunkit i Stockholm: Frank Anderssons discosingel, Carl-Anders Dexters högerprogg, sånger om meloner och Norrtälje, Beatles på svenska. P3-publiken verkar ha uppskattat det, men P3-ledningen anser målgruppen vara äldre. Någon form av fortsättning ser det därför ut att bli i P4. To be continued.

* jag skrev en halv roman med titeln Blandfärs. Den andra halvan skrev min vän och kollega Kristoffer ”Kringlan” Svensson. Utkommer i april-maj. Jag har redan nu ångest inför mottagandet. Inte en en enda gammal gubbe ur Nöjessverige – jo, okej en fem-sex stycken – nämns vid namn så det är alltså en annan sorts humor som presenteras.

* jag utförde mitt livs största hedersuppdrag och minnestalade vid den årliga Corneliskonserten på Cornelis Vreeswijks dödsdag 12 november. Allra mest hedersamt kändes det att få skaka hand med Lennart Koskinen och Åke Arenhill.

* jag skrev manus till en tecknad serie, som jag hoppas kommer att presenteras för världen under 2012. Jag behövde en tratt för att trycka ner alla gamla Ivar Lo- och Jan Fridegård-skämt som låg i en sprängfylld mapp i hårddisken, och plötsligt uppenbarade sig serieformatet framför mina ögon. Tanken är att låta Asterix möta Bloom County på en svensk leråker. Ingen kan alltså ha invändningar mot ambitionerna.

* jag kurade skymning på Landskrona stadsbibliotek.

Slut på navelskådandet. Fram till nästa nyårsdag kommer den här bloggen åter igen att handla om intressantare gubbar.

Efterhandskonstruktioner om mina barns namn.

Jag har tre söner. Internt går de under namnet Knatte, Fnatte och Tjatte (själv går jag följaktligen som farbror Kalle). I passet heter de Leonard Cornelis, Samuel Beppe och Julius Fritiof. Andranamnen brukar folk sällan fråga så mycket om eftersom de nånstans förklarar sig själva; möjligen undrar man om Fritiof är efter sjömannen eller Piraten (svar: båda). Förstanamnen gör dock folk gärna undrande.

Här kommer så sanningen – även om barnens mor inte helt skriver under på den:

Leonard var också Chico Marx dopnamn (eller omskärelsenamn eller hur det nu fungerar).

Julius var Groucho Marx dopnamn.

Samuel var vad som, åtminstone från början, stod i Billy Wilders pass.

Ovanpå det hette även Lenny Bruce Leonard. Det ska erkännas att detta slog mig först i efterhand, men det känns naturligtvis logiskt att namnge sina söner efter några av nittonhundratalets största komiska genier.

Men, undrar så den anale knappologen – om man nu kan tänka sig att några sådana hittar den här bloggen – hade det inte varit ännu mer perfekt om alla tre sönerna hade namn efter alla de tre berömda bröderna Marx?

Det hade det naturligtvis. Problemet är att Harpo var döpt till Adolph. Efter 1945 ett väldigt ovanligt namn – inte minst i den folkgrupp bröderna Marx tillhörde.

Harpo bytte visserligen till Arthur, men fortfarande föredrar jag Billy Wilders geniala repliker framför Harpos stumheter.

Och så har ju då, på gott och ont, barnens mor ett ord med i laget.

Begåvade människor jag känner del 11: Rikets sal-gänget.


En gång i tiden tog jag och mina radiokollegor Ola Norén och Valle Westesson fram en dummie – nej, vi kände inte till det begreppet innan – till en bok som skulle heta ”Boken om allt”. Dummien landade bland annat hos Rolf Classon på Kartago förlag, som genast svarade att vi skulle göra bok tillsammans. Vi for upp till Stockholm, drack kaffe ur trasiga muggar och pratade framtid. Sen svarade han aldrig på fler mejl. Och sen fick vi barn (om än inte med varandra).

Idén till den där boken var att proppa sidorna med intryck. I varje marginal och bildtext skulle finnas ett skämt. Sidnumreringen skulle vara rolig, ISBN-numret skulle vara helfestligt. Det skulle vara en bok som man aldrig blir riktigt färdig med.

Projektet rann ut i sanden. Vi gjorde andra saker på varsitt håll. Jag plockade in en del av tänket från ”Boken om allt” i mina egna böcker Människor det varit synd om och Människor som gått till överdrift.

För egen del är jag dock lite för mångordig, och lite för angelägen om att alla fakta ska vara korrekta, för att på egen hand åstadkomma den explosion av larv som vi tre en gång sett framför oss.

Valle hookade upp med några andra pajasar istället. Först skapade de sajten riketssal.se – som jag i ett anfall av bristande verklighetsförankring lovade att vara med och uppdatera veckoligen – och nu har de gjort boken Rikets sal.

Det ska inte hymlas med att sextetten bakom boken – även Jesper Rönndahl, Kringlan Svensson, Nanna Johansson, Josefinito Johansson och formgivaren Benny Mårtensson – tillhör min närmsta krets av vänner, grannar och före detta kollegor. Det ska heller inte stickas under nån stol att det är mitt förlag som gett ut den. Jag läser naturligtvis inte den här boken med samma kritiska blick som jag hade läst den om den varit skriven av Hammarsson & Wiking eller andra framgångsrika skämtarkollegor.

Men det är roligt roligt. Inte allt men det mesta. Och det som inte är roligt roligt blir ganska roligt. Det uppstår en effekt när dumheter och osmakligheter och nonsens studsar mot smala referenser och fiffigheter, när ovidkommande bilder samsas med oförklarliga texter, när man får intrycket av att stirra rakt in i en psykos. En kul psykos, ska tilläggas, inte nån sån där som gör att folk mejar ner folk med bil i Gamla stan.

Det är en bok som får en att känna sig smart när man fattar obskyra kopplingar till Agnetha Fältskogs gamla stalker eller överåriga popkritiker i Aftonbladet och som en dålig människa när man fnissar till åt en osmaklighet om Tage Danielssons grav och på det hela taget som sköna hipstrar måste ha känt sig när de läste MAD på sextitalet.

För att fortsätta det tämligen ohöljda kompishissandet så hålls det releasefest för boken på Babel i Malmö nu på lördag (2/4). Då kan man köpa boken och se hur lustiga människorna bakom ser ut i verkligheten (Kringlan brukar t.ex. ha en mycket gles mustasch) och inte minst hur kul de låter (Jesper har en viss överproduktion på saliv, alternativt corned beef instoppat i kinderna).

Men framför allt kan man dricka öl.

Rätta lösningen.


I förra veckan blev jag alltså trebarnsfar. Som den moderne man jag är initierade jag en namndiskussion via de sociala medierna. 87 kommentarer har influtit och nåt som såg ut som vatten har siktats i min ögonvrå. Stort och äkta tack för ert engagemang. Många av förslagen var fantastiska. Gits! Gus! Knas! Peps! Pugh! Loffe! Brasse! Fingal! Och Rulle Lövgren hade jag inte funderat på på säkert ett halvår – tack för påminnelsen!

Till Petter B som ansåg mig vara en dålig förhandlare: jag håller inte med. Jag har för håken fått igenom två skäggiga tjockisar från anno dazumal! Det är knappast nåt min nästanhustru själv hade tagit initiativet till.

Nu har juryn hursomhelst kommit tillbaka från överläggningarna och jag sitter här med kuvertet i handen. Jag kan redan nu hinta att ingen träffade rätt, vilket också beror på att reglerna ändrades lite efterhand. Med längst i diskussionerna var Tage, men det stoppades eftersom risken befanns vara för stor att folk skulle tro att han var döpt efter den värmländske författaren Aurell.

Det namn vi nu kungör för världen är – trumvirvel: Julius Fritiof Månsson.

Julius efter Groucho Marx. Fritiof efter en sjöman och en pirat.

Tyck vad ni vill, men vi är nöjda.

Viktigt kungörande för innersta kretsen.


Idag blev jag far till min tredje son. Detta innebär att jag har lika många söner som Horace Engdahl, dock en färre än Ebba-Witt Brattström. Frågan är nu vem av dem jag rimligen ska tävla med.

Det är dock inte den enda frågan. Våra två första heter i andranamn Cornelis och Beppe. Det var liksom klubbat långt innan nån av dem var en glimt i brevbärarens öga. Jag har turen att vara semigift med en människa som förstår vad som är viktigt för mig.

Det fina med de båda namnen är a) att de suttit på synnerligen begåvade tjockisar från ett svunnet sextital och b) att de är signifikanta. De flesta förstår vilka namnen syftar på. Få frågar om det är en hommage till Cornelius Knöös som en gång grundade Ankeborg eller Ensamma mammans son Beppe.

Nu har småkarten alltså fått en lillebror. Med hans andranamn kommer det att bli knepigare. Betydligt knepigare. Hade det blivit en flicka hade hon självklart fått heta Grynet (Cornelis, Beppe och Grynet gjorde ju dunderfiaskot Dä’ ä’ int’ så otokigt 1969) – om någon hör barnens mor säga annat så tro henne inte. Men nu verkar ju en gång Y-kromosomerna dominera här.

Följande förslag, som nånstans gifter sig med de tidigare, har rejectats av en mor som tycker att det får finnas vissa gränser:

Fred
Sven-Bertil
Jan-Öjvind
Sten-Åke
Carl-Uno
Moltas
Lasse O’
(mina söner heter faktiskt Månsson)
Povel
Hatte
Hasse-Tage

Det här är ju inte en sån blogg där läsarna anmodas att svara på frågan ”vad tycker ni?”. Men vad tycker ni?

(Barnet på bilden är inte mitt barn. Det här är heller inte en sån blogg där bloggarens barn hängs ut hursomhelst. Bara andras.)

På ingens begäran: En man med ett skägg sammanfattar sitt år.


När jag startade den här bloggen inbillade jag mig att den främst skulle kretsa kring min egen karriär och avknoppa små reflektioner från mina vedermödor i kultursfärens yttersta periferi. Jag vet inte riktigt vilka tokiga incidenter jag såg framför mej att jag skulle rapportera om. Nåt särskilt dråpligt felslag på tangentbordet? Nån prillig sak som hänt mej på vägen mellan sovrummet och kontoret?

Ganska snart insåg jag att jag hade mer att säja om andras kulturarbetarkarriärer. Inte för att jag på något vis är ointresserad av mej själv, gud nej, jag kan umgås i timmar med min spegelbild, men jag är alldeles för självmedveten för att erkänna min narcissism för omvärlden.

Hur som helst: trendspanare och samtidsanalytiker älskar att säja att vi lever i självbespeglingens tidevarv. Jag skyller alltså nedanstående vältrande i kallelindtrivia på att jag bara vill vara med min tid. Tidningar och teve och sociala liksom asociala medier har sammanfattat 2010 ur alla tänkbara vinklar. Ändå torde jag vara först med att sammanfatta Kalle Linds 2010. Så här ungefär såg det ut:

* Jag var med och startade upp P3:s satirprogram Tankesmedjan. Jag lämnade det lagom till att tidningar faktiskt började uppmärksamma det. All heder åt de medverkande – Liv Strömquist, Jonatan Unge, Sara Hansson, Nanna Johansson och Simon Svensson – men jag insåg dag ett att jag inte är en administratör.

* Jag skrev en ohygglig mängd frågor om Harry Potter – som jag dittills aldrig läst eller sett – till SVT:s barn-möter-vuxna-quiz Vågmästarna. Uppmärksammat av ingen. Och då var ändå Elisabeth Höglund med.

* Jag skrev tre böcker. ”Människor som gått till överdrift” är del två i en tänkt boktrilogi om människors babbel (i analogi med Bergmans filmtrilogi om Guds tystnad), Proggiga barnböcker är ett försök att skriva en underhållande fackbok och Hej bröder – lyssna nu till min historia! har som ambition att reda ut varför jag lyssnat så sjukt mycket på Cornelis när det bevisligen finns annan musik.

* Jag var gästredaktör för Aluma – hemlösas tidning i Malmö-Lund – och var med och gjorde ett temanummer om humor. Numret följdes upp av en synnerligen lyckad ståuppkväll på Malmöfestivalen, arrangerad av min vän Marcus Johansson, där tjugotalet medelklasslustigkurrar ventilerade sitt dåliga samvete gentemot hemlösa genom att håna dem.

* Jag var på Bokmässan och skakade tass med Fredrik Lindström och Olle Ljungström. Sjuttonåringen i mej kissade ner sej.

* Jag skrev ett filmmanus. Ett projekt som tidigare fastnat i development hell och slungats mellan oseriösa filmproducenter och SVT:s neurotiska policyändringar fick lite luft under vingarna när SFI plötsligt dök upp från vänster och kastade lite pengar på det.

* Jag gjorde ett gäng inslag om halvglömda riksdagsmän för SVT:s satirsatsning Elfte timmen – lett av satirikern Peter Settman från SVT:s satirsuccé Så ska det låta – och har sällan känt mej mer som ett barn i en gottbutik.

* Jag fick ett mycket oväntat samtal från SVT:s dokumentärredaktion som kommer att resultera i en halvtimmes tevedokumentär om Jehovas vittnen, homosexualitet och julfirande.

* Jag läste på nätet att jag är en ”övervintrad maoist” och fick i en BTJ-recension veta att jag ägnar mig åt att håna altruismen. Båda påståendena förbryllade mig.

* Jag såg en son börja skolan, en son börja dagis och en son på ultraljud.

* Jag satt fyrtio timmar i terapi och beklagade mig.

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad ”Tusenkonstnären”, som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten – jag skulle tippa att jag var sex – tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mig en lp med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. Äppelkriget såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: Blommig falukorv, Varför är det så ont om Q?. Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: F – en roman, Rosa rummet.

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, ”tusenkonstnär”. Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen – nåväl, ynglingen – längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi poserar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från typ Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa ”om femti år kanske …”

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som ”17-årige poeten Carl Lind” på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och – åtminstone enligt Maria Küchen – tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mig mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad – vilket händer, tack vare det välsignade nätet – som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

Interiörer från ett skäggigt hem 2.

Det här är en av de finaste presenter jag har fått. Den gjordes av min gode vän Valle Westesson på den tiden när just tiden var oändlig och inga barn/snedsteg stal fokus från det viktiga i livet.

Min mobilkamera är inte top notch. Bilden föreställer alltså en gänglig statsminister och en hysteriskt leende folkhjälte. I bildtexten kan man läsa slutpoängen på statsministerns festliga anekdot från Ransäter: ”Gubbar och käringar, huk er i bänkera, för nu laddar han öm!”

Så här är brickan tänkt att användas i praktiken:

För den som är perverst intresserad av hur det ser ut i ett hem där en alldeles för ung farbror trängs med två barn och låtsasfru finns ytterligare bildbevis här.

Med namns nämnande.

Min redaktör – och ja, jag gillar att hänvisa till min redaktör, mina förläggare eller min urolog, det ger mej en känsla av ägande – Erika Feldt bekände häromsistens att hon gärna hade sett sitt namn användas på en romanfigur. Det lät som samma slags dröm som jaget i ”High fidelity” när, att nämnas i tacklistan på ett skivomslag, helst under ett internt smeknamn.

Själv har jag bränt mej några gånger i just det fältet och har därför inga avsikter att sätta fjutt på de eldarna igen. En gång skapade jag och Valle Westesson en radiofigur som pratade lundensiska (det vill säja skånska med tungspets-r) och representerade en typisk medelklassgymnasistrebell av den typ som tycker att t-tröjan ”Den som har flest prylar när han dör vinner” är spot on och att nycirkus är både fräckt och tänkvärt.

Namnet Kenneth Ahlborn dök upp, trodde vi, från ingenstans: Kenneth lät väl lagom mesigt och Ahlborn heter en väninna till oss.

Först några veckor senare landade min blick på en bok i hyllan. Och sen på en bok till. Och sen på ytterligare en bok. Det visade sej att Kenneth Ahlborn, tillsammans med sin (gissar jag) polare Urban Nilmander, gett ut en handfull titlar med femti- och sextitalspopkulturkuriosa: stockholmsmods, omslag från Wahlströms ungdomsdeckare, Charlie Boods sportserier, Lasse O´Månssons bästa nonsensprosa, Bengt H Malmqvists skivomslagsfoton.

Namnet hade alltså slunkit in i medvetandet bakvägen. Figuren Kenneth Ahlborn har ju ingenting med författaren Ahlborn att göra.

Jag gillar naturligtvis den autentiske Kenneth Ahlborns livsgärning. Jag hör till dem som till och med kallar det han gjort Viktigt. Åtminstone lika Viktigt som vilket annat dokumenterande av mänsklig aktivitet som helst.

Därför smärtade det mig en smula när en P3-chef flera år efter de där tre-fyra Kenneth Ahlborn-sketcherna hörde av sig och undrade om det var okej att hon lät plocka bort dem från nätet. Den riktige Kenneth Ahlborn var nämligen sur. Minns jag saken rätt jobbade han nånstans som lärare och hans elever hade retat honom.

Smärtan hade väl främst sitt upphov i att vi så oavsiktligt retat någon, och dessutom någon som jag uppriktigt respekterade. Så mycket energi som jag har lagt på att avsiktligt reta folk – både sådana jag gillar och såna jag ställer mig helt likgiltig inför – och så träffar man bara rätt när man för ett litet kort miniögonblick kopplar ifrån namnindikatorn i vänster hjärnhalva.

Jag svor en dyr och helig ed den kvällen: att aldrig mer glömma var jag först hört ett namn. Veterligt har jag hittills hållit den.

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén