Med anledning av Stefan Wermelins och Staffan Schöiers nyutkomna, tittvänliga – men kanske något okritiska – kaffebordstegelsten ”Yrke: Povel Ramel” vill jag återge en text jag av någon anledning skrev för tio år sen. Texten finns på min genant eftersatta hemsida, där absolut inget ändrats sen begynnelsen och som jag inte rekommenderar någon att gå in på, och citerades till allas överraskning av Gunilla Brodrej i hennes recension av Ramelboken i Expressen. Jodå. Inget jag vill skryta med, men som ämnet ändå kom på tal så.
Texten är skriven 2001, vilket märks på åtskilliga sätt. Min lillebror är inte längre femton, Lorryrepriserna är inte längre aktuella och jag är inte längre lika nöjd över finurliga skämt om George W Bush.
Ett lustigt kuriosum är att något av de olika Povel Ramelsällskapen för några år sen bad att få publicera den. Jag blev förstås smickrad och sa ja. Dagen därpå fick jag ett glatt uppmuntrande mejl från Mikael Ramel som tyckte jag förstått Povel. Dagen därpå fick jag ett nedslående mejl från Lotta Ramel som ville ta bort den eftersom den innehöll elaka påhopp på hennes kompisar. Huruvida den ligger kvar där idag har jag ingen aning om.
I dagens musik- och komikklimat är Povel Ramel missförstådd. På hemsidan febers nätradio häcklar popskribenterna Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall Andres Lokko för att han tagit emot KaRamelodikt-stipendiet och gnäller över att Povel Ramels ande svävar över svenska raptexter.
Värst i sina angrepp har Peter Wahlbeck varit. Redan i den första intervjun jag läste med honom, i ett specialnummer i gamla – musiktidningen – Slitz om ”provosörer”, kallade han Ramel för ”en gammal artonhundratalsmoderat”. På scen har han gjort sig rolig över ramelska nonsenstexter som inte betyder nåt och i tidningarna har också han haft synpunkter på att Killinggänget inte nobbade hedersutmärkelsen från den komiske nestorn.
Jag är ledsen, Peter, men du har fel. Gud finns inte, kött är nyttigt och Povel Ramel är ett geni.
Vad Povel Ramel gjorde med svensk musik- och scenunderhållning saknar motstycke i svensk underhållningshistoria. Från att revyer varit utdragna spektakel där bara var tredje nummer var roligt, eftersom varje sketch och monolog skulle följas av ett balettnummer och en vansinneslång kuplett med kvinnlig eller – i fallet Karl Gerhard – manlig primadonna, blev de i Ramels varsamma händer ett pärlband av infall, där musiken svängde och humorn var vansinnig, överraskande, oväntad och kemiskt fri från nasalt gnäll på sosseregeringen.
Ramels egen revyform kallade han – liksom sitt företag – Knäppupp. En knäppupp inleddes redan ute i foajén där vaktmästarna bar vitrock och munskydd, och fortsatte sen med publiken in i salongen, där tjuvar sprang runt och jagade poliser, där en jägare med två riktiga labradorhundar gick och sköt ner fasaner som dråsade ner från taket, där en gottflicka gick runt och snaskade godis och vägrade sälja, där bänkarna var preparerade med bandspelare med förolämpningar.
I sin första Knäppupp 1952 – Akta huvet – gjorde Ramel sen entré hängande i en stålvajer, glidande över publikmassan. Efter finalnumret ”Följ mig uti regnet” fick publiken följa med ensemblen – ut i regnet, som brandkåren arrangerade. Allt dessutom gjort med vänlighet. I ett manifest lovade Ramel att hålla sig borta från två saker: politisk satir och slipprighet.
Trots att åren har gått, känns många av Knäppuppnumren fortfarande relevanta, vilket inte kan sägas om t.ex. de aktuella Lorryrepriserna med bara tolv år på nacken. Stefan Sauks ”viktiga” påståenden i ”Tillfälligt avbrott” är fysiskt jobbiga att ta del av i fyraminuterspass, särskilt när han inte ens skämtar utan bara går runt och låter som när Max von Sydow i Det sjunde inseglet, med uppenbar gasmage, vill ha ”vetschkap”. Det blir lätt så när någon, utan att ens anstränga sig om en komisk vinkel, tror sig ”leverera sanningar” (läs: skriker så högt att det inte hörs) och ”öppna publikens ögon” (läs: sparkar in öppna dörrar).
För även om tiden givetvis har sprungit ifrån också stora delar av Povel Ramels produktion, kan man fortfarande smittas av glädjen, lättheten, det opretentiösa anslaget. Ta till exempel visan om Karl Nilsson, där Ramel entonigt berättar om det tristaste av människoöden och i tolv-tretton verser redogör för det omständliga staplandet av brädor, bara för att konstatera i förbifarten att ”sen for jag till Amerika ett tag och hem igen”, är fortfarande rolig genom alla åtta minuterna. Jag spelade den för min femtonåriga lillebror – som gillar Marilyn Manson och Slipknot – och han skrattade i målbrottsfalsett.
Eller ta monologen om ”Ester”. Martin Ljung står nedanför fönstret till vad som visar sig vara en gammal flamma han varken sett eller hört av sig till på många år. Klockan är mitt i natten och han kommer med sin nya stora familj och tycker gott att Ester inte bara kan hysa in dem utan också plocka fram nåt att äta: ”ta vad du har, kyckling eller nåt”. Successivt förstår vi att han inte på något vis meddelat sin ankomst i förväg, och när Ester till slut slår igen fönstret och Martin Ljung fäller den på sin tid berömda repliken ”bannade fläskfia”, har hon publikens fulla stöd.
På något vis är monologen i fråga den ultimata våldgästarhumorn, vad gäller surrealism möjligen toppad av Monty Pythons ohejdade intrång med getter och nerpissade fruntimmer i Eric Idles romantiska middag, men inte i sin exakthet. Den aningslösa självupptagna ta-för-givet-mentaliteten analyseras i sin prydno och vartenda tonfall känner man igen från killen i klassen som alltid skulle bomma cash och försökte betala tillbaka i tomburkar.
Eller ta nonsensvisan ”Lingonben”, den felande länken mellan Alice Tegnér och ”Lucy in the Sky with Diamonds”, där humorn befinner sig på samma abstrakta nivå som när the elephant man plötsligt jazzar in i ”The Young Ones” och sjunger Diana Ross-hits i rutig kostym. Ord staplas på
ord utan mening eller sammanhang, slussarna till Freuds undermedvetna står på vid gavel, Salvador Dalí tolkar Elsa Beskow och bröderna Marx kompar på luftfagott.
Utan att ens hört talas om meskalinkaktus sjunger Martin Ljung om Bluff och Spark och Tork och Kvark, som på något vis lyckas vara sex dvärgar, varav en är ful, en glad och en dum i huvet. Utan de för sammanhang så väsentliga konnektivbindningarna berättas sen om tomtefar som saknar eget hus i sin stora näsa, om slottet Drummeldrimp dit man inte får komma in om man inte behärskar struvbakningskonsten och om Per som är full av tomtar.
Martin Ljung framför den fortfarande på scen, och när han vid ett tillfälle kom av sig fortsatte publiken av tjugonåntings att sjunga åt honom. Visan skrevs 1957.
Även om Ramel många gånger sysslade med en referenshumor där själva referenserna blivit hopplöst inaktuella, står sig t.o.m. många av de numren. Ramel for fram som en furie genom den dammiga svenska underhållningen och gjorde vad ingen annan förstått att man kunde göra. Han slog ihop trist vuxenvals med det sista skriket från New Orleans, boogie woogie, och skapade rytmer som inte borde kunna finnas. Han gjorde blues på svenska innan Peps fått skäggväxt; i ”Gräsänkling blues” transkriberas sydstatseländet till svenska förhållanden och sången rör sig om den förödelse sångens jag själv förorsakat i lägenheten medan frun varit bortrest (problematiken är så knivskarp att Bergman, Ingmar alltså, ville filmatisera låten.
Han gav sig på schlagern, folkmusiken, studentsången, Bellman och idag nästan bortglömda figurer som Snoddas och Birger Sjöberg. Med ett osvikligt öra för språkets valörer silade han fram essensen ur Taubes alla hurtfriska sailorvalser, och destillatet – ”Balladen om Eugen Cork” – låter i ett landkrabbeöra kusligt exakt t.ex. ”Möte i monsunen”. Detta trots att alla sjötermer är ren gibbrish. När Taube själv hörde visan, lär han ha utbrustit ”Den där Ramel är allt en riktig räv!”:
Först segla vi med copra till Marseille
och därifrån med brådska till Bombay.
Vi seglade med byxor från Portland till Madrid
och sen till Babel Mandeb med migrän och tyfoid.
Vi seglade för fyra famnars hals.
Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.
När vakten hyvat tott, signalera han: twi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsaren gå i krås. 
I en show delar av Hassangänget gjorde 96-97, kallad ”Stockholm”, gjorde imitatören Lasse Sundholm en hysteriskt rolig Lundell-pastisch. Istället för den sedvanliga lundellska detaljfascinationen vad gäller geografiska platser, spritsorter, författare och växter, sjöng Sundholm med samma övertygade allvar om smågodis: Tutti-Frutti, Nickel, Fruxo.
Greppet är exakt detsamma som Ramel använde. Humorn ligger i den perfektionistiska analysen av förlagan där varje nyans i originalet får en förvriden motsvarighet i pastischen.
Det ska erkännas att allt Ramel signerat inte är roligt och att allt är långtifrån bra. Mycket är flåshurtigt, mycket är segdraget och under de sista tjugo åren har han på ett motbjudande självgott vis mest ägnat sig åt att leka med sina egna låtar.
Trots detta förtjänar Ramel ett upprättande hos en yngre generation, inte minst hos de som headnoddar till Bo Kaspers orkester på landets alla cappucinohak. Bortsett från några basgångar som plankats från Curtis Mayfield, vilar hela Bo Kaspers låtkatalog på den fjäderlätta, sköngungande och lojt tillbakalutade feel-good-stämningen i Ramels ”Ta av dej skorna”. Deras ständige textleverantör Wille Craaford erkänner öppet sin skuld till Ramel – jag minns en intervju från Just D:s riktigt grungesunkiga och halvalkade period där alla tre medlemmarna plötsligt avbryter reportern för att sjunga med i Ramels och Monica Zetterlunds niominutersduett ”Håll musiken igång” – och tvekade antagligen aldrig att ta emot KaRamelodikt-stipendiet.
Och inte minst borde tonfallet i Ramels produktion vara ständigt aktuellt. Ramel kom fram i ett svenskt femtiotal, präglat av samförståndsanda och framtidstro. Det är ingen slump att en av hans revyer och låtar heter ”De sista entusiasterna”, det är också fullt logiskt att många låttitlar består av optimistiska imperativ som ”Ta av dej skorna”, ”Håll musiken igång”, ”Blås på det onda” och ”Knäppupp – relax – koppla av”.
Det sextiotal som krävde politiskt engagemang av varje kulturarbetare körde så sakteliga över Ramel, och varken i det flummiga sjuttiotalet, det lättvindliga åttiotalet eller det apolitiska nittiotalet fick han den revival som tiderna egentligen borgade för. Faktum är att alla tider är förtjänta av Povel Ramel.
När det autentiska vansinnet alltid framstår som ett djävulsverk – manifesterat i fundamentalistiska terrorister som bin Ladin och George W Bush – behöver vi som människor en varm, mild och omtänksam galenskap som hela tiden pekar på att det är värt att leva och att det finns all anledning att luta sig tillbaka.
Världen mår inte bättre av att jag lider, tvärtom lägger min självömkan bara sten på bördan. Det är djupt tragiskt att oskyldiga dödas, amerikaner såväl som palestinier, men inte hjälper mitt förfasande någon. Jag lägger på några heta vax från tiden då ”crazy” och ”dårpippi” var ledord i tiden, och går till jobbet med ett leende från örsnibb till örsnibb. Jag önskar att bin Ladin och Bush gjorde samma sak.
