Etikett: pornografi Sida 1 av 4

Hasseextra 11: bajsvallen sprängs!

År 1965 gjorde Hasse Alfredson vad som får räknas till en av hans stora klassiker: skivan som sedermera kom att heta Blommig falukorv (från början bar lp:n den otympliga titeln Hans Alfredson nästan sjunger för barn). Han komponerade melodierna själv. Och illustrerade omslaget. Det blev förstås en bok också, med små medvetandeströmmande noveller. Och egna illustrationer. Livet är ett kärl som måste fyllas.

De flesta av sångerna är åtminstone minor classics. Förutom titellåten anar jag att de som överlevt längst är de tre sånger som från början rubricerades som ”porr för barn”: den om han med pottan, den om han som skrattar åt kiss och bajs och den med den som inga byxor har och som får gå med rumpan bar.

”Porr för barn” låter illa idag. 1965 hade ordet ”porr” helt andra associationer än idag. Då betydde det, för den upplysta medelklassen, gränssprängning eller, för det nybildade KDS, sedernas förfall. 1963 hade Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman och Mai Zetterling i varsin film (Tystnaden, 491 och Älskande par) flyttat gränserna för vad som kunde visas och behandlas på film. Begreppet ”spränga sexvallen” blev strax en del av det allmänna lingot. Två år senare var det uppenbart så i svang att alla förväntades förstå hänsyftningen i ett par tidningsintervjuer.

Hasse Alfredson : En sån där farbror som ritar och berättar

Hasseextra 1: porrkuppen mot Gunnar Wiklund!

Vi fortsätter som om inget hänt. Fast någonting har faktiskt hänt sedan En man med ett skägg sist släppte ifrån sig ett blogginlägg. Bland annat har jag skrivit en biografi över Hans Folke Alfredson. Den bör du förstås införskaffa, pronto, helst förstås från din lokala bok- och pappershökare, men annars här.

Jag satt i några månader och bläddrade i tjocka luntor med utkast till Lådan-revyn, programblad till den danska versionen av Fröken Fleggmans mustasch och kasserade pjäsmanus. Att få ihop 650 sidor biografi har handlat mer om att ta bort än att lägga till.

Somligt av det upphittade har så kuriotiska kvaliteter att jag inte vill undanhålla de stackare som lyckas leta sig hit. Till exempel den här artikeln:

Vi pratar alltså om en klassisk porrkupp av ett sådant slag som bara svenska kvällstidningar känner till. Någon har tagit upp på band när sammetsbarytonen Gunnar Wiklund och sandpapperstenoren Hasse Alfredson, var för sig och vid skilda tillfällen, sjungit en snuskis. Och sedan gett ut på bootleg.

Faktum är att jag borde ha petat in den här detaljen i min framställning. Visan som Hasse sjungit under soundcheck, troligen för att liva upp Tage och/eller sig själv och/eller teknikern och/eller någon som råkade passera på väg till wc, är den bekanta ”Sillsaltarvisan”. Den är faktiskt central i berättelsen om Hasse Alfredson.

Vi som kan vår Folklår – fulviseplattan som Bengt Sändh och Finn Zetterholm gjorde 1977 – har hört dess första vers: ”Förr så jobba vi / på sillasalteri / och vad finge vi för detta? / Jo, sketna kalsönger / löppebitna lår / och inte ett strå på fetta”.

Enligt många legender brukade Hasse Alfredson i uppsluppet tillstånd, kanske i samband med en premiär, hoppa upp på ett bord och sjunga ”alla fjorton” verserna i Sillsaltarvisan. Det är den sortens detaljer som triggar en. Jag hörde sålunda av mig till bland annat Visarkivet och Finn Zetterholm i jakten på de tretton jag aldrig hört. Det fanns förstås inga. Till slut fick jag tag på den resterande första – och veterligt enda – versen, den som Hasse lärde ut till unga studenter att tradera och föra vidare genom decennierna:

Å när som vi kom till Snefittebruk

Så stod där en sme’ å hamra på sin kuk

å fråga om vi skulle gänga.

Å gänga gjorde vi så sängahalmen brann

å lågorna slog upp mot fittefan i blann’

Å kuken den stod mot Ulricehamn

Å fittan mot Falu gruva!

Det är kanske inte Pär Lagerkvist, och absolut inte Bo Setterlind, men det är ett stycke poesi ur folkdjupen som alldeles uppenbart fascinerade herr Alfredson. Sången och melodin, dock aldrig texten, dyker upp lite här och var, som en sorts Hitchcock-markör, i pjäser och böcker. Själv har jag lagt den som biografins motto, jämte Hasse Alfredsons favoritvers ur Bibeln. Jag tyckte de två citaten säger något om hans spännvidd.

Så givetvis borde jag ha fått med att den faktiskt också finns inspelad. På ett superrart och otroligt oauktoriserat privatpiratinspelat band, spritt på porrens svarta börs. Blev den, som artikeln hävdar, ”en porrtopp” så borde det rimligen finnas några ex kvar på någon hylla någonstans. Hittar man den så får man också veta vilken skabrös visa Gunnar Wiklund drog för att roa orkestern.

Snedtänkt #128 – bortglömt om Gunilla!

I senaste avsnittet av Snedtänkt – podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om – träffade jag Gunilla ”af Halmstad” Ekroth, en kvinna med ett minst sagt hisnande cv. Som sextonåring liftade hon till Småland, hängde med ett varietésällskap, somnade i en tågvagn, vaknade i Sundsvall och var därefter nakenposör. Därefter träffade hon under ett gäng år mellanviktsboxaren Bosse Högberg, den danska komedistjärnan Dirch Passer, musikexcentrikern Sten Broman, konstexcentrikern Asta Gustafsson, teveexcentrikern Ulf Thorén, playboyen Vincent Bjurström, impressarion Rolf Inghamn, ormtjuserskan Miss Tonga, Mr Swing – djävulen i den röda slängkappan och de flesta andra.

Så må det då vara oss förlåtet att vi helt glömde att ta upp Gunillas insats i den första och största danska gladporrfilmen: Mazurka på sängkanten. Eller som vi danofiler förstås kallar den:

Mazurka på sängkanten kom 1970 och var den första i en serie -sängkantenfilmer. De kom i rask takt under det tidiga sjuttiotalet och omfattade inspirerade titlar som Sjömannen på sängkanten, Full fräs på sängkanten, Romantik på sängkanten, Rektorn på sängkanten och Det tänder på sängkanten.

Samtliga blev jättesuccér och avlöstes sen av sju teckenfilmer, namngivna efter zodiaken, där kanske framför allt titlarna Agent 69 Jensen – I skyttens tecken och I tjurens tecken bör nämnas. Den förstnämnda förtjänar uppmärksamhet för att rollistan omfattade Ricky Bruch och Ingmar Bergmans dotter Anna. Den sistnämnda förtjänar uppmärksamhet för hur den tullar på astrologin för sina syften: man kan ju inte gärna göra porr med en kastrerad nöthane i titeln.

Samtliga sängkants- och teckenfilmer har Ole Søltoft i huvudrollen. Han var en avhoppad tandläkarstudent som ansågs ha en komisk apparition, vilket i en dansk kontext betyder att han kunde göra lustiga grimaser. Ofta, inte minst i Mazurka på sängkanten, spelade han oskuld. Det ansågs festligt och lite lagom kittlande att sätta en fumlig och närmast asexuell ung man bland en massa ”dejliga piger”, som ju underförstått ingen vettig karl kan närma sig utan att få dåndimpen.

Castingen i övrigt bestod av samtidens stora danska komedinamn: redan i öppningsscenerna av Mazurka på sängkanten känner den Matador-orienterade igen såväl advokat Skjold-Hansen som tjocke konsuln. I filmen Champagnegalopp, gjord enligt samma modell som sängkants- och teckenfilmerna, syns en svensk kollega som Martin Ljung i rollistan.

Storyn i de flesta av dessa filmer är klassiskt lustspel. I Mazurka på sängkanten är Ole Søltoft en älskad lärare som alla anser bör bli rektor på den ärevördiga skolan Kræbesøgaard. Dock föreskriver statuterna att rektorn ska vara gift. Alltså måste skolans alla yppiga damer ställa upp och försöka förföra den tafatte magistern. En av damerna spelas av Gunilla af Halmstad.

Gladporrgenren känns lika typiskt sjuttiotal som typiskt dansk: den är å ena sidan inte främmande för lösmustascher och tjocka farbröder som gapar roligt, å andra sidan inte främmande för ohöljt snusk. De tidiga filmerna får sägas vara ganska kyska, men ganska snart börjar det klippas in ejakul- och penetrationer. Vilket en modern åskådare blir något förvirrad av. Tittar jag på en larvig variant av Jönssonligan eller på Fäbodjäntan?

Där finns också inslag som minner just om varietékulturen, där allsköns spektakulärt blandades friskt: nakenaktriser följdes av fakirer som följdes av farliga djur. I Agent 69 – Jensen förekommer till exempel en sekvens från just en marknadsvarieté: en naken kvinna är bunden vid ett snurrande hjul, en man höjer sin pilbåge och skjuter en – dildo. Som fastnar där den ska. Inte direkt porrigt, inte direkt roligt, utan just spektakulärt.

Man kan, som med precis allt, ha moraliska invändningar mot gladporrfilmen. Själv blir jag glad för dess existens. De påminner mig om att ingen art är så bisarr som min egen.

Bodes bögbitar och Lillemors lesbolåtar.

Johnny Bode – myten och mytomanen – har avhandlats noggrant i det mest fullpackade avsnittet av podden Snedtänkt. Jag och Gustaf Görfelt, ordförande i Johnny Bode-sällskapet, började med en bortskämd spoling i Falköping och slutade med ett trött fyllo i Malmö sjuttio år senare. Längs vägen hann vi nämna stulet bordssilver hos Gösta Ekman d.ä., Karl Gerhard-föreställningar iförd hakkors, tvångssterilisering, omyndighetsförklaring, Jimi Hendrix, stulna porromaner, operettkarriär i Österrike, utvisning ur minst fyra länder, påstått prostituerade hemsamariter, maniska skov iförd leopardpäls samt, förstås, porrplattorna som blev den mycket begåvade kompositören Bodes mest hågkomna bidrag till kulturen.

Ändå skrapade vi bara på ytan av ett späckat liv. Den närmast mytomspunna biografin Jakten på Johnny Bode – stulen på minst två bibliotek och slut på förlaget – är så informationstät att nästan varje mening rymmer ett spektakulärt påstående som man vill gräva vidare i. Nöjesjournalisten Ingmar Norlén gjorde det närmast till en livsuppgift att följa Bode i de kringelikrokiga spåren genom nittonhundratalet. Han hittade en jädra massa. Ändå anar man att det finns en historia till under varje uppgrävd historia.

1968 tog Johnny Bode den lovande kuplettprimadonnan Lillemor Dahlqvist under sina vingars beskydd. Det skadesköt henne så att hennes egen karriär aldrig kom att lyfta, men märkligt nog förlät hon honom flera gånger om. Inte bara sjunger hon på Bordellmammas visor och ett par av uppföljarna; de spelade också in varsin singel med homosexuellt tema och med Bodes låtar.

De båda skivorna verkar ha haft de officiella namnen Visor för homosexuella respektive Visor för lesbiska (ja, jag vet att lesbiska också är homosexuella, men Bode var ingen identitetspolitiskt orienterad människa på det viset). Porrförlaget Rondex, som gav ut en del av Bodes övriga porrvisor (han ställde förstås förlagen mot varandra för att maximera förskotten), gav ut dem. Givetvis också i tysk version (även Bordellmammas visor spelades in på tyska. Samt danska. Och engelska. Och säkert fler språk än så.)

Det första som slår en vid en genomlyssning av Bodes båda bögbidrag – ”Achilles klagan” och ”Vi är inte som andra vi” – är att de är helt befriade från porr. Texterna från Bordellmammas visor och dess uppföljare får ju kinderna att blossa även på en modern lyssnare (”Styrman kommer jämt om hösten/och då har jag alltid trösten/smeka Janssons jättestora kuk/Först jag honom alltid bjuder/provknulla mitt nya luder/Är han nöjd, ja, då tas hon i bruk!”).

De båda bögvisorna, insjungna under Bodes mest etablerade alias Johnny Delgada, är av helt annan art än horvalserna. De är närmast propagandasånger för rätten att leva som man vill. ”Achilles klagan” är för all del ett pekoral, en storslagen dramatisk historia om en förbjuden kärlek som kräver ett offer för att kunna levas ut:

De läppar som en gång så kärleksfullt lett
Snart är kalla men innan detta skett
Jag kysser dem, dina bröst, dina länder
Till dödens ö du en hälsning dig sänder

Vi trotsar den makt som har gjort att vi två
Som döda först evigt varandra få

Men att Bode – den av samhället utstötte, dessutom uppvuxen i ett tjugotal då gamla könsgränser började utmanas – står på de utstöttas sida är uppenbart. Det blir ännu tydligare i det andra spåret, ”Vi är inte som andra vi”:

Gud lär skapat man och kvinna
Evigt för varann
Men också kvinna-kvinna, man och man

Vi får nöja oss med det som är
Var och en ska alltså älska det
Som han och hon har lust att alltid ge

Låter man oss bara vara
Som vi är finns ingen fara
Och vår harmoni består

Och ännu tydligare blir det i singelns baksidestext:

Vid mitt första möte med de homosexuella tyckte jag synd om dem. De betraktades som parias, utstötta från det levande livet. De hade inte ens egna, för dem komponerade sånger. Jag erinrade mig Achilles, hjältarnas hjälte och hans vilda sorg när Patroklos, den älskade vännen fallit för Hektors svärd.

De båda sångerna han skrev till Lillemor Dahlqvist är av liknande slag. ”Vill du bli min väninna” är en ganska ordinär kärlekstext, som får laddning bara genom att den så tydligt sjungs av en kvinna till en kvinna (”Ta mig/jämt som du vill ha mig/Lova att ej bedra mig!”). Det lesbiska temat på ”Följ mej till min dröm-ö” är otvetydigt för den som kan allra minsta antik historia:

Följ mej till min dröm-ö
Du ska bli min drömmö
På Lesbos susar vindens sång

Låt oss därför leva
Eva med sin Eva
På Lesbos liksom förr en gång

Just där
i olivgröna lunder
i kärleksrusstunder
skrev Sapfo sin dikt

Just där
i Egeiska havet
är minnet begravet
av kärlekens bikt

Det är svårt för moderna öron att läsa in något pornografiskt. Tvärtom är det ju storslagna hyllningar till den samkönade kärleken utan ekivoka eller pikanta inslag. 1968 var det så suspekt att plattan uteslutande såldes via pornografiska kanaler: sexshoppar och postorder.

Den som undrar varför ett porrförlag gav ut något så icke-porrigt bör betänka att homosexualitet vid tiden fortfarande var officiellt sjukdomsstämplat och även om det var lagligt var det allt annat än accepterat. Bögar och flator fick alltså snällt söka sig till samma ljusskygga arenor som alla andra som inte fick vad de ville ha inom den accepterade heterosexuella tvåsamheten.

Man ska också komma ihåg att 1968 var en nybyggar- och upptäckarperiod inom pornografin. Allting skulle testas. Bode var först med porr-lp och med visor med uttalat homosexuella teman. Förlaget Rondex gav också ut en singel med två ”erotiska dialoger”: ”Tåg-pipp” och ”Båt-pipp”. På Youtube anges Bode som upphovsman, men enligt Ingmar Norlén är det skådespelarna Gudrun Brost (Johannes mamma) och Ove Stefansson (vars mest bekanta skådespelarinsats torde vara den här) som står för pratandet. Någon egentlig upphovsman har jag inte funnit. Om ”pipp-singeln” konstaterar Norlén lakoniskt: ”Skivan sålde dåligt.”

Jag ber om ursäkt. Det blev ett långt inlägg. Och då är det bara en fotnot i Bodes liv.

Könsumgänge – en introduktion.

På femtiotalet publicerades Alfred Kinseys banbrytande rapporter Sexual Behavior in the Human Male (1948) och Sexual Behavior in the Human Female (1953) i USA. Där antyddes att alls inte alla människor bara tänkte på sexualia under själva samlagsakten, och att denna alls inte alltid utfördes i släckta rum under äktenskapliga sigill. Rubriken på en artikel om Kinsey sammanfattar hans bidrag till det moderna samhället: ”The man who took sex out of the closet”. En annan artikel kompletterar bilden: ”Alfred Kinsey was a pervert and a sex criminal”.

Kinseys betydelse kan inte nog överskattas. Inte bara för forskningen kring sexualvanor, utan också för den sexuella revolutionen som gick genom västvärlden under efterkrigstiden. Gamla puritanska ideal ifrågasattes och en annan syn på sexuella variationer fick plats i opinionen. Ibland kantrade resonemangen (Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna förenar välmenande tolerans med ett enögt manligt perspektiv), ibland var de inte riktigt färdiga innan de presenterades, men överlag handlade diskussionen om att sluta skambelägga och istället bejaka den billigaste och kanske trevligaste vägen till mänsklig njutning.

Givetvis gick det att profitera på snuskandet. En av Sveriges första och största pornografer hette Curt Hson/H:son. Från 1940-talet byggde han upp ett porrimperium med tidningstitlar som Pinup, Kavalkad, Piff, Paff, Raff och Sextas – Kriminaljournalen och Alla tiders seriejournal icke att förglömma. Tidigt i karriären gav han också ut en barnbok vars titel i efterhand ger lite ovälkomna associationer:

Curt H:son hörde förstås till dem som var tacksamma över att sex flyttade från drängstugan till finrummet. Inte bara blev det allt lättare för honom att saluföra sina nakenprodukter – han kunde också antyda att hans verksamhet var strikt altruistisk. Han prånglade ut sina nakenflickor enbart för att dämpa samhällets sexualneuroser. Nästan enbart i alla fall.

En typisk H:son-utgåva var inte bara den mer renodlade porren utan också publikationer som den här:

En bok där det konstigaste hade kunnat vara titeln: Könsumgänge annorlunda. Vad betyder det ens? Man får en viss vägledning till innehållet, men fortfarande en ganska orytmisk svenska, när man läser underrubriken: ”Betydelsefulla sexuella spörsmål ges här en populärvetenskaplig förklaring”.

Jag har ingen aning om vem författaren Jack Jahn var. Jag gissar på någon som inte ville ståta med sitt riktiga namn.

Till vänster på omslaget nämns några av de sexuella variationer och avvikelser som tas upp. Det är en ganska märklig samling ord, där blodskam, djursamlag, hermafroditer, lustmord, tortyrredskap och våldtäkt ställs bredvid dofter, onani och påskseder. Kapitelrubrikerna fördjupar förvirringen:

När fick er fru ett kärt slag sist?
Könslekens narkomaner
Min son vill gå kvinnoklädd
Könsumgänge med djur
Könslek till döds
Kalla kvinnor
Sexig stränghet
Pisk i påsk
Kär i korsett
Kvinna i höga klackar
Redskap för straff och tortyr

Alla sorters drifter behandlas, som synes, i samma tonfall. Mest är det gulligt, ibland är det konstigt. Medicinska fakta blandas med anekdoter utan direkt källhänvisning. Flera av exemplen utgörs av exempel från Söderhavet; många beteendevetare har sökt sig till s.k. ursprungsfolk för att därigenom försöka hitta något grundläggande i människoarten. En anekdot under rubriken ”Dofter och drifter” kan därför låta så här:

Det var en gång en polynesier som kom till Sydney och träffade vackra vita damer. Men han blev inte imponerad. Med förakt vände han sig bort från dem.

– De har ingen lukt, sa han.

Kanske ingen särskilt bra anekdot, men föredömligt kort.

Det kapitel som kanske sticker ut mest är det som behandlar gamla påskritualer, där riset och piskandet haft många sexuella undertoner.

I en framställning från 1703 uppgavs risningsceremoniens uppgift vara ”dem att verkeligen intrycka vår Herre Jesu Kristi pinas svårighet”.

Men seden att slå med ris eller spö har säkert en annan innebörd. Det är ett uttryck i symbolisk form för djupt rotade mänskliga drifter.

När barnen på askonsdagens morgon rusade in och piskade sina föräldrar så var det inte bara för att få en gåva. De kände också en djup glädje över att för en gångs skull ha rätt att ge smärta och inte bara ta emot.

Och när pojkarna spöade flickorna så var det sexuella inslaget i tillfredsställelsen starkast. Spöet, käppen är en symbol för manslemmen. Och slagen var en symbol för samlag och befruktning.

Källa: oklar.

Könsumgänge annorlunda rekommenderas till alla som är intresserade av både hermafroditer, spegelkärlek och lustmord. Framför allt rekommenderas den kanske till de som är intresserade av böcker med en tydlig doft av damm och mögel.

En Kärlekshistoria.

Det här är de två första delarna i sviten Kärlek, ej att förväxla med Theodor Kallifatides roman Kärleken, Stockholms negrers album Kärlek eller Robban Brobergs låt om hans kärleksaksaffär. Som synes finns det inget direkt uppseendeväckande med utsidorna, de är tvärtom nästan parodiskt sobra och intetsägande. Mellan pärmarna var det dock ett jädra snuskande.

Kärlek kom ut med hela fjorton volymer mellan 1965 och 1970. En skara erkända författare, och några som nog mest råkade vara på rätt plats, bidrog med så kallat erotiska noveller. Somliga noveller är så subtila att man knappt hinner uppfatta vad som skulle vara upphetsande, andra är klassiska knullskildringar i knappt skönjbar litterär förklädnad.

Bland författarna i dessa två första delar hittar vi P C Jersild (som jag hoppas inte hade ett lika tråkigt kärleksliv som novellen indikerar), Anderz Harning, Lars Ardelius och Loka Ehnmark. Senare anslöt sig dåtida celebriteter som Maria Scherer, Jonas Cornell, Lasse O’Månsson, Anette Kullenberg, Bertil Schütt och – kanske mest fascinerande – författaren och prästen Rune Pär Olofsson.

Samtliga ville de vara med och spränga de hämmande sexualtabuna, vädra ut den lutherska instängdheten och frigöra den nya människan. Samt kombinera sina intressen för snusk med sina intressen för inkomst.

Mest känd bland novellerna blev ”När det gick för kyrkoherden”, som något senare blev en bisarrbuskis med Jarl Borssén, Cornelis Vreeswijk och Kim Anderzon. Den skrevs av Bengt Anderberg, som också fungerade som redaktör för Kärlek-projektet. Han hade 1948 blivit skandalkändis genom den frispråkiga romanen Kain och i sin egenskap av konstnär/pornograf den perfekta portalfiguren för den vida uppmärksammade Kärlek-serien.

Det är märkliga böcker att läsa. Novellisterna gör vad de kan för att spränga tabun och dra fram det mest förbjudna i ljuset. Det händer att de tar i ganska häftigt.

Loka Ehnmarks ”Med ring i nosen” handlar om ett syskonpar: ”Dom delade rum ganska länge så man kan väl säga att det var ett förståndigt begär de greps av. En incest händer så lätt, skämtade dom på tu man hand sedan de vuxit upp.”

Nine Christine Jönsson beskriver en våldtäkt i en reakö ur förgriparens synvinkel: ”Nu äntligen vet hon sin bestämmelse som hona: att njuta mest med baken och under tvång.”

Annakarin Svedberg gör en porrversion av Rödluvan, där såväl mormor som jägaren blandas in i leken: ”Det ryckte i jägarens kuk. Vargen hade tagit på den.” Det är ännu lite konstigare än vad det låter.

Annars är det mycket ”vårtorna var styva tornspiror och hon hade spetsat upp Björn på tinnarna” och ”hans förnimmelse att han låg på en bädd av blommor” och ”han kände säden tömmas ut, det var som trumpetstötar av triumf, han svävade i rymder av salighet”. Lika mycket som författarna vill visa att de är frigjorda nog att skriva pornografi, lika mycket vill de visa att de kan skriva poesi. Jag vet inte vad de lyckas minst med.

Kärlek-böckerna blev förstås storsäljare. Samtiden rymde hela spektrat av ris och ros. Ute på högerkristenkanten blev man förstås förfärade över sedligheternas slutgiltiga förfall. Inom maoismen såg man hela den sexliberala vågen som spekulation och pikanteri. Jan Guillou beskriver i sin satiriska inifrån-herrtidningsvärlden-skildring Det stora avslöjandet (1974) hur jargongen hos de mer cyniskt lagda karlakarlarna på FiB/Aktuellt gick:

Flera av tjackena är ju vänsterförfattare så det är fortfarande det här tugget om att det är radikalt och fint med knullerierna. Dagens jobb består i att få någon av dom att vika ut sig och så köra ett stycke av brudens porrförfatteri till det. Eller om inte det går så blir det i alla fall intervjuer med bilder på dom och sen allt tugget om frigjordhet och den moderna kvinnan och hela det där larvet.

De ironiska iakttagarna Hasseåtage gjorde sig hellre lustiga över moralpaniken än över det påstått frigörande Kärlek-projektet i sig. I ett nummer betitlat ”Svenska rikets nedgång och fall” lät de Per Myrberg sjunga till sitt fosterland:

Du lärde alla världens folk att inte bete sig som djur
Du skapade åt dem ett välfärdssamhälle med bildning och konst och kultur
och med lag och med rätt …
Men så kom Kärlek I
– och då började det svenska rikets nedgång och fall

Denna skrift va
första droppen
som förgift
samhällskroppen

Vi vet från historieböckerna hurdant det är
Både romare
och greker
egyptier
och azteker
– deras riken föll när de började läsa sånt där
Du starka, friska, svenska folk, du jordens jättelem
fördärvades av Kärlek I, Kärlek II, Kärlek III, Kärlek IV och V

(Åh vilken härlig fred!, 1966)

Det verkar ha varit roligt på sextiotalet. Antingen kunde man sitta i de fina salongerna och läsa porr eller så kunde man gå till de fina teatersalongerna och skratta åt det.

Slumpvisa annonser ur Expressen juli 1974.

Överst på sextiotalets sexualliberalers önskelista stod fri abort och fri pornografi. Det dröjde inte så fasligt länge innan visionerna blev verklighet. 1975 fick Sverige fri abort. Redan i slutet av sextiotalet ”sprängdes sexvallen”, som det alltid heter i översikter: Filmcensuren klippte inte längre bort ”upphetsande” eller ”skadligt upphetsande” scener, bara de som var ”förråande”. Vilket enbart våld och våldsporr ansågs vara.

Att denna sprängda sexvall faktiskt kom att förändra samhället – åtminstone det samhälle som skymtar genom en kvällstidning – kan man se svart på vitt i några slumpvis upplockade Expresser från juli 1974.

Här annonseras det friskt – vi pratar två, tre sidor per nummer – för liveshower, striptease, can-can-show utan trosor, sexfilmsvisning, samlagsfilmsvisning och porno-film.

Tonen är, som synes, ofta skojfrisk. Slippriga vitsar som ”upplev den nakna sanningen” och ”fräck i frack” blandas hejvilt med titlar som ”Småluder i sängen”, ”Slavflickor”, ”I sängen med neger” och ”Mannen med jättelemmen”. Det, enligt egen utsago, ”raffinerade” haket Funny Girl understryker i annonsen att de har luftkonditionering.

På Pussy cat älskar de så de nästan blir i hatten.

Pussy Cat kallar sig också ”Stockholms nya ’hål-i-gångställe'”.

Sexy House satsar uppenbarligen på det mer spektakulära. Där möter utmanaren Lollo regerande mästarinnan Blodiga Mari i nakenboxning.

Det är inte bara sexklubbarna och porrbiograferna som annonserar. Tidningen FiB/Aktuellt, som legitimerade sin existens med reportage av typen ”Bluffen som avslöjade en polischef” och ”Myndigheterna drev honom till självmord”, tar nästan en Expressensida i anspråk för att annonsera:

Notera Svante Foersters närvaro i FiB/Aktuellt. Foerster var en respekterad poet och kulturjournalist, övertygad socialist men i kraft av Israelvän också polare med Per Ahlmark.

Den märkligt experimenterande tidsandan ledde också till att man satsade på renodlat tecknade porrtidningar, fyllda med ”snuskis & buskis”:

Seriefiguren James Fjong är för övrigt ett kapitel för sig, men det har mina kamrater Martin Kristenson och Fredrik af Trampe redan skrivit.

Den gladporriga, hårdexploaterande, naiva och cyniska – allt på samma gång – tonen smittade också av sig på andra sorters produkter. En annons för en kamera illustreras med en naken dam, ironiskt nog tecknad och inte fotograferad:

Och även i tidningar som riktade sig mot kvinnor smög sig pornografins jargong in:

Man förstår varför Björn Afzelius 1976 skaldade: ”Men liberalerna är värst för de tror det jämnas ut / om man för varje brud man visar också viker ut en kuk”.

Och lite grann förstår man nog också fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred:

Inga-Britt Larsson var vid tiden riksbekant för att riva ner löpsedlar med osedligt innehåll. Rubriker som ”Inga-Britt Larsson fortsätter sin kamp: Uppmanade kioskbiträde att bli frälst” i Smålands dagblad (15/8 73) och ”Nu har porrens ﬁende nr 1 slagit till igen: Det här är Guds vilja” i Göteborgstidningen (14/10 73) talar sitt tydliga språk.

Utan att vara varken pryd eller religiös kan jag trots allt känna med den som tyckte att porren i sjuttiotalets början stod en upp i halsen. Eller långt ner i halsen.

Sex och samhälle, abort och porr.

Ja, ni vet ju redan att sextiotalet var en härligt frigjord tid. Mamma, och kanske ännu mer pappa, har lyriskt berättat för er om p-pillrets införande. Farbror Klas har fyllt i med historier om fri kärlek och såna där skärgårdsligg som var extra vanliga på sextiotalet.

Eftersom sextiotalet brukar anses vara ett vänsterdecennium så brukar också sexualliberalismen tillskrivas vänstern. Det är inte riktigt sant. Sexualliberalismen var framför allt liberalismens. Som å andra sidan var mer vänster då.

1964 arrangerade Liberala Studentklubben i Stockholm, tillsammans med RFSU, en ”sexkonferens” på Medborgarhuset i Stockholm. Över 600 personer kom till ”Sex och samhälle”. På programmet stod:

* två unga kvinnor som på en mörklagd scen berättade om sina erfarenhet av att inte få abort (den ena hade åkt till Polen, den andra levde som ensamstående mor).

* ett föredrag av Henning Pallesen, som i boken De avvikande samma år hade propagerat för acceptans av homosexuella. Han anklagade Stockholmspolisen för att föra ett homosexregister, vilket Stockholmspolisen blev kränkt av. Idag vet vi att Pallesen hade rätt.

* ett föredrag om brottsbalkens resonemang om sedlighet.

* ett föredrag av Lars Ullerstam om pornografi.

* ett föredrag om sexualitet ur ett sociologiskt perspektiv.

* ett föredrag om skolans undermåliga sexualundervisning av Gabriel Romanus (senare folkpartistisk riksdagsman och Systembolagets vd).

* ett föredrag om den kristna kyrkans moraluppfattning.

* en estraddebatt mellan litteraturprofessor Viktor Svanberg och pornografiförespråkaren Nina Estin om just pornografi.

* visning av pornografisk film, där publiken fick använda mentometerknappar för att deras upphetsning skulle kunna kartläggas. Sociologen Joachim Israel och psykologen Hans Gordon samlade in uppgifterna.

* försäljning av pornografiska magasin, s k boulevardblad.

Debatten fick följande efterverkningar:

* Svenska Dagbladet satte som rubrik på sin ledare: ”Snusk!”

* Expressen rapporterade om konferensens alla upphetsade tonårsflickor.

* Leif Biureborgh, ordförande i Liberala studentklubben, fick tio dagsböter för att det visats pornografisk film, vilket ansågs såra tukt och sedlighet.

* Hans Nestius, medlem i FPU (Folkpartistisk ungdom) och redaktör för Liberal debatt, fick impulsen att arrangera ”abortcharter”: under åren framöver förmedlade han kontakter mellan ofrivilligt gravida svenskor och polska abortläkare. Både han och kvinnorna ansågs skyldiga till brott, men Nestius lämnade aldrig ut namnen på någon av dem han hjälpt.

* året därpå arrangerade Liberala studentklubben i Lund en ”sex-fest”, benämnd som ”sex-spex” i spalterna. Där arrangerades högläsning av pornografisk litteratur, auktioner av pornografiska affischer, en ”sexhappening” där en naken kvinna målades med rödfärg och lindades in i en svensk flagga. Folkpartiets ordförande Sven Wedén underströk att ”den osmakliga pornografiska spekulation som LSK i Lund har anordnat har ingenting att göra med att förbättra samhället”.

I förlängningen blev de två viktigaste punkterna på sexualliberalernas program verklighet: 1) i slutet på 1960-talet släpptes porren fri, 2) 1975 fick Sverige fri abort.

En av de mest profilerade sexliberalerna hette alltså Hans Nestius. Han blev sedermera a) besviken på att porr inte alltid var så varm och mjuk som han tänkt sig, b) ordförande för RFSU 1979-1987. Då antog han parollen ”Död åt pornografin! Leve den erotiska bilden!”

Sjuttio-sex.

I förra numret av gatutidningen Faktum (Göteborg-Skåne) har jag signerat en artikel med utgångspunkt i sjuttiotalets många sex- och porrklubbar. Den är rätt spännande om man har ett aldrig så litet intresse för nuppandets historia. Publiceras här i originalskick.

1971 hade Malmö 265 000 invånare och sjutton porrbutiker, främst vid Möllevången (idag kulturmedelklassområde), gamla Väster (idag kulturövremedelklassområde) och Lugnet (sedermera rivet, idag totalt anonymt). Somliga var koncentrerade på försäljning av tidningar och smalfilm, andra erbjöd samlag på scen.

Vissa namn försökte associera till det sofistikerade: Pigalle, Arabia Sex Night Club, Röda Rubinen (syftande på den norska skandalboken Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle). Andra namn känns mindre inspirerade, även om man förstås slapp att fundera på vad Pornografispecialisten sysslade med. Och hur gänget som drev Plym-Piraten tänkte när de namngav sitt ställe står för evigt skrivet i stjärnorna.

Mariah Larsson är filmvetare och har kartlagt Malmös sexklubbar och porrbiografer 1971–76. Utifrån småannonserna i Kvällsposten, som på den tiden fyllde en daglig tidningssida, har hon ringat in hur utbudet såg ut. Forskningsarbetet har hon bedrivit inom ämnet sexologi. På filmvetenskapen tyckte en del forskarkollegor att ämnet var något suspekt. Sexologerna var mer luttrade.

Vi knallar runt i de alltmer gentrifierade Möllankvarteren och försöker föreställa oss hur trappuppgångar, som nu hyser barnfamiljer och mediemedelklass, en gång skyltade med ”avancerad sexstrip”.

– Tvärtemot vad många föreställer sig så är det offentliga rummet mindre sexualiserat idag än på sjuttiotalet. Nu finns betydligt mindre porr i butikerna, och aldrig i barnhöjd. Filmuthyrningsställena har inte längre någon vuxenavdelning. Det beror delvis på att porren flyttat in i datorerna, men också på att kvinnor och barn tar plats på ett annat sätt idag och kräver att inte bli kränkta.

Även om många skulle skriva under på att det är en positiv utveckling, så är det ändå lockande att försöka förstå varför det en gång såg ut som det gjorde. Varför blomstrade sexinrättningarna just på sjuttiotalet? Var behovet och efterfrågan större då? Troligen inte. Vår liderlighet har varit tämligen konstant sen hedenhös.

Det börjar på sextiotalet, då en våg av sexualliberalism går genom västvärlden som en del av tidens allmänna ifrågasättande.

P-pillret släpps på marknaden 1964.

Liberala studentföreningar arrangerar ”abortcharter” till Polen där abort ännu är legalt (Sverige fick fri abort först 1975, Polen förbjöd abort på nytt 1993).

Respekterade regissörer som Ingmar Bergman (Jungfrukällan 1960, Tystnaden 1963), Mai Zetterling (Älskande par 1963, Nattlek 1966) och Vilgot Sjöman (491 1963, Jag är nyfiken – gul 1967, Jag är nyfiken – blå 1968) gör filmer som triggar riksdagen att se över sina regler för sexskildringar på film.

Personer som även senare skulle låta tala om sig – Leif Silbersky, Per Gahrton – debatterade för upphävandet av vad de såg som en moraliserande lagstiftning.

I februari 1971 försvinner 11§ i brottsbalkens 16 kapitel, den som förbjuder ”sårande av tukt och sedlighet”. Pornografin blir i princip fri, proppen dras ut och marknaden svämmar över av allsköns nakenaktiviteter. I chica kretsar ses porr som anti-borgerligt och normbrytande. I extrema fall pratar man om ”den goda porren” som ska ”frigöra människan”.

– Jag har hört om studentskivor där man visade porr på 8mm-film på duk för att visa hur okonventionella man var.

Ett av Malmös mer spektakulära ställen, Elsie och Hasse på Amiralsgatan, byggde sin image på lika delar tillkämpad frigjordhet och påstådd elegans. Värdparet Elsie och Hasse förekom själva i annonserna utan en tråd på kroppen, och ryktet säger att Elsie ibland intog också skyltfönstret i bara mässingen, med kännbara följder för stadstrafiken. I deras annonser hittar vi begrepp som ”sober miljö” och ”handplockade artister” för ”quinna och man”. Atmosfären av världsvana och förfining får sig en törn när man inser att alkoholrättigheterna stannade vid folköl.

– En annan förutsättning för att porrbutikerna kunde blomstra, och just runt Möllan, Väster och Lugnet, är att där fanns gott om rivningskåkar. Det innebar låga hyror.

Sjuttiotalet är ”totalsaneringens” tid i Sverige. Stora delar av landets innerstäder jämnas med marken och ger plats för monstruösa betongkvarter och en infrastruktur anpassad till bilar. Innan rivningarna tar fart låter fastighetsägarna husen förfalla, med påföljd att porrentreprenörer, narkomaner och kulturarbetare kan ta centrum i besittning.

I Stockholm drabbas främst Klara, de gamla tidningskvarteren i centrum. Klara Norra Kyrkogata blir i folkmun ”Klara Porra”.

I Göteborg är det de rivningshotade Hagakvarteren som blir porrcentrum. Frikyrkokapellet på Haga Nygata stöps om till stripteaseklubb, innan kvarteren till slut renoveras och Göteborgs Gosskör flyttar in i samma lokal.

Det dröjer inte många år innan sexualliberalismen möter motstånd hos en feminism som anser att pornografi sker på mannens villkor och till kvinnans nackdel. Från sjuttiotalets andra halva är det i hög grad kvinnorörelsen som lobbar för inskränkningar för pornografiindustrin, med de utsatta kvinnornas bästa för ögonen. 1982 förbjuds liveshower, som betraktas som en grogrund till prostitution.

Och nu då? 2013 är klimatet relativt tillåtande mot sex men relativt kritiskt till pornografi. Porr har blivit synonymt med en onaturlig värld där aktörerna rakar sig, svälter sig och fyller sig med plast för att behaga. Därför lyfter nu somliga fram sjuttiotalet som en sund och närmast oskuldsfull tid för porren. Ser Mariah Larsson skäl att romantisera?

– Man pratar om att kvinnorna i sjuttiotalsporren hade naturliga kroppar och könshår – och så var det väl. Men det var också hårdföra entreprenörer bakom sexklubbarna, som många gånger rörde sig i en laglig gråzon. Och det är ju inget att romantisera.

Eftersom sjuttiotalet garanterat aldrig kommer att återuppstå så är det riskfritt, men också rätt meningslöst, att vare sig romantisera eller avfärda det. Däremot kan man gott låta sig fascineras av tidens många motsägelser. Att något på en och samma gång kan framstå som så naivt och så cyniskt. Att något som vill vara så flärdfullt kan kännas så solkigt. Och att en tid som ligger så nära vår kan kännas så avlägsen.

Tuttstriden mellan FiB/Aktuellt och Lektyr.

Ett av proggens kändaste revynummer är Fria Proteaterns ”Bonnieroperan” (1972). Trion Abbe, Lucke och Gerard Bonnier sjunger om sin vurman för det fria ordet (”Vi knäckte AT, vi knäckte MT, vi knäckte ST och sen Ny Tid”), sina redaktörer (”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör”) och konkluderar i slutet:

För vad som verkligen lägger grunden
för hela Bonnierdynastin
är ej kulturen eller finessen
Nej, det är rena pornografin

Den göder Abbe, den göder Lucke,
den göder Gerard, den göder Tor,
den göder Johan, den göder Simon,
Carl-Adam, Tomas och Tomas mor

Den göder David, den göder Greta,
den göder Åke, den gödde Gert
Ja, hela klanen den vilar säkert
på fina småflickors fasta stjärt

Bonniers ägde Åhlén & Åkerlund som drev den alltmer pornografiska och extremt inkomstbringande veckotidningen FiB/Aktuellt. Därav påståendet.

Numret har skyllts för att vara antisemitiskt i det att den kritiserar en mediefamilj med judiska rötter. Vara hur det vill med den saken – det semitiska påbråt nämns inte med en stavelse i texten – så är det satir i den mer burleska än finstilta skolan.

I ett talat parti trappar Bonnierbröderna upp striden med Saxon & Lindström-ägda konkurrenten Lektyr:

– Lektyr visade halva bröstvårtan. Kan man inte tänka sig att vi visar hela?
– Lektyr visade halva rumpan. Vi ska visa hela!
– Lektyr hade tagit en bild härifrån. Kan man inte tänka sig att vi tog en bild HÄRIFRÅN?

På en av idolbilderna av Jan Guillou på omslaget till Journalistik 1967-1976 poserar han framför en dörr där hans tidning Folket i Bild/Kulturfront verkar dela tak med just Fria Proteatern. Guillous bok är utgiven av Oktoberförlaget, som drevs av SKP, Sveriges kommunistiska parti. Det brukar heta om både FiB/Kulturfront och Fria Pro att ”de stod SKP nära”.

Mycket riktigt handlar en av Guillous texter om ”Kampen om hemliga sidor”. ”Hemliga sidor” var den icke uppsprättade del av FiB/Aktuellt som innehöll naken- och samlagsbilder, allt mer avancerade för varje nummer. Guillou berättar utifrån en skandalartikel som FiB/Aktuellt publicerade 1974 om ”kungens hemliga kärleksnästen”:

Med utgångspunkt från den i och för sig rimliga teorin att även kungar bedriver knulleri, antog således FiB/Aktuellt att sådant kungligt knulleri kunde tänkas ha gått av stapeln på de platser där kungen befinner sig. Mycket smart uträknat. Alltså blev de platser där kungen befinner sig ”sexnästen”. En sådan artikel ger minst 25 000 kr i vinst till Bonniers.

Lektyr kontrade sen med en artikel om ”kändisars knullerier”. ”Sen”, hävdar Guillou, ”brakade det loss”. Han använder termer som ”lokal konflikt” och ”begränsat krig” när han skildrar hemliga möten där Lektyr-chefen Arne Lemberg föreslog Lucke Bonnier, ”Bonniers chefsdelegat”, ”en ömsesidig nedskärning av strategiska vapen, dvs. att Lektyr skulle skära ned knulleriavdelningen till två sidor per nummer”. Motprestationen var förstås att Bonniers skar ner på sina.

Det kunde dessvärre inte Bonniers gå med på:

De hemliga sidorna i FiB/Aktuellt måste sprättas upp av läsarna, de måste finnas ouppsprättade i tidningen. Nu hade Bonniers redan vikt sig för ett sprättpaket, tekniska leveranser av sprättbara sidor för överskådlig tid framöver. Och man kunde ju inte ha vanliga reportage på sprättsidor. Inför den ekonomiska realiteten reducerades givetvis frågor om journalistik och tryckfrihet till betydelselösheter.

Guillou satt nog inte bara och spekulerade hit och dit: Arne Lemberg var en nära vän till honom till dess han dog på väg ut ur Idi Amins Uganda 1979 (och till dess det visade sig att han redan på sextiotalet angivit Guillou för misstänkt samröre med KGB). Rapporterna om hemliga möten kom troligen från hästens mun.

Inom några år var de båda tidningarna, som en gång mestadels innehållit artiklar, deckarnoveller och tobaksannonser för en tänkt herrpublik, ren porr (men i den senaste Lektyr jag läste nån gång i åttiotalets slut fanns fortfarande Charlie Boods upplysningsserie ”Naturens under” med). Så småningom sålde både Bonniers och Saxon & Lindström sin redan från början pinsamma och kritiserade verksamhet till mindre nogräknade förlag.

Om det var för att värna om sitt goda rykte eller för att porrmagasin blivit mindre lukrativa överlåter jag till Jan Guillou att spekulera i.

Oktoberförlaget, som gav ut även Fria Pro, såldes så småningom till Amigo, som i sin tur såldes till Bonniers. Idag äger sålunda Bonniers rättigheterna till ”Bonnieroperan”.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén