Etikett: new hollywood

Nånting har hänt fröken Andersson.

den 2014-06-27

Det kanske mest obskyra jag hittat i min jakt på svenska översättningar av kända anglosaxiska popdängor är ”Fröken Andersson”. På Sveriges radio fanns den bara på typ rullband. Produktionsuppgifterna är knapphändiga: bandet som sjunger heter Hasse & Rune. Rune är Rune Öfwerman. Hasse är okänd.

Rune Öfwerman är en sån där musiker vars pianosolon och arrangemang man garanterat hört men vars namn få av oss lagt på minnet. Han är för övrigt pappa till Clarence Öfwerman, som är en av de viktiga musikanterna i ett popband som heter The Roxettes. Rune Öfwerman är också pappa till Poffi Öfwerman, som verkar vara kompis med Malin Berghagen.

Det som utmärker familjen Öfwerman är att de är musikaliska och gärna har udda förnamn.

Om Rune Öfwerman berättas det bland annat att han var i Brasilien i slutet på sextiotalet. När han gungade runt på stranden hörde han en massa sköna låtar som han plötsligt kände igen. Hans bekant Cornelis Vreeswijk hade spelat in några låtar med exakt samma melodier bara en tid efter att han varit i Brasilien och levt loppan. Vilket sammanträffande! Rune Öfwerman for hem och köpte de svenska rättigheterna till melodierna, vilket Cornelis aldrig hade orkat göra, och sen fick han många sköna royaltykronor varenda gång ”Deirdres samba” spelades nånstans.

Säger ryktet. Det går så mycket rykten i musikbranschen. Vad som däremot är helt sant är att Rune Öfwerman gjorde en översättning av Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson”. Som alltså heter ”Fröken Andersson”.

Jag har låtit hämta upp den från Sveriges Radios grammofonarkiv och hade gärna lagt upp den på ett socialt medium om jag bara listat ut hur man gör. Jag spelade den i P4 Malmöhus typ kvart i åtta på morgonen den 23 maj, men när jag försöker botanisera på nätet hittar jag ingen användbar länk. Men melodin kan ni ju ändå.

Nånting har hänt fröken Andersson
Ulla Andersson i Örebro – whoo oo oo!
Hon är som ny, fröken Andersson
Klär sig som en ung och fräsig tjej
Hej hej hej – hej hej hej!

Man säger runt på stan att hon har setts med en person
I stadshotellet i förgår kväll
Vad som hände är för mig en mystifikation
Men igår kom hon för sent till sitt kontor

Nånting har hänt fröken Andersson …

Knuten bak i nacken har hon inte längre kvar
Kjolen skyler inte längre knäna
Tanterna i gillet tror det rör sig om en karl
För att hon ej ställde upp på julbasarn

Förr hon jobba över flitigt nästan varje kväll
Nu så går hon prick på slaget fem
Jag har inget me’t att göra men det sägs på stan
Att hon köper viner med sig hem

Nånting har hänt fröken Andersson …

Och det är väl inte så mycket att säga om den. Själv blev jag lite förvirrad eftersom det slog mig att jag inte riktigt vet vad ”Mrs Robinson” handlar om. Hon sitter i nån soffa och går på kandidaternas konvent och på nåt vis är den gamle baseballspelaren Joe DiMaggio inblandad.

Eftersom den skrevs för The Graduate/Mandomsprovet (legenden säger att låten hette ”Mrs Roosevelt” tills regissören Mike Nichols fick höra den) har jag inbillat mig att den handlar om en frustrerad hemmafru som prasslar med unge grannpojken, men det sägs nog aldrig rakt ut i låten.

Att den handlar om nackknutar och julbasarer får sägas vara ett utslag av översättarens frihet.

TILLÄGG: Det går att lyssna! På låten alltså:

Based on a story by Per Wahloo and Maj Sjowall.

Av Kalle Lind

den 2012-10-19

i blogg

Det lilla extremt ambitiösa dvd-bolaget Studio S har just gett ut Den skrattande polisen (1973), den amerikanska filmen byggd på den fjärde Beck-boken med samma namn. Det är förstås en kulturgärning. Att filmen sen inte är nåt vidare är ju knappast Studio S fel.

Den skrattande polisen blev Sjöwall-Wahlöös internationella genombrott. En av orsakerna därtill är troligen det spektakulära actionvåldet och sexualskildringarna, fjärran från Maria Langs mysiga tedrickartanter på pensionat i Nora: boken inleds med ett massmord med kulsprutepistol på en buss som krockar, en av de mördade är den unge polismannen Åke Stenström, i motivbilden ingår en kvinna med ”nymfomana” böjelser.

Framgången ledde till att Sjöwall-Wahlöö, som första icke-engelskspråkiga författare nånsin, fick det prestigefyllda Edgarpriset. Att det gjordes en amerikansk filmatisering är alltså inte så underligt. Det underliga är snarare att filmen har så löjligt lite att göra med boken att man inte riktigt förstår varför nån la ut pengar på filmrättigheterna.

Sjöwall-Wahlöös centralfigur heter som bekant Martin Beck. De valde det namnet för att det skulle vara internationellt gångbart. Ändå heter Walter Matthaus centralfigur i filmen Jake Martin. Karaktären Martin Beck utmärks av sin uttryckslöshet, sin melankoliska tystlåtenhet, vanan att låta allt elände han utsätts för sätta sig på magsåret istället för att läcka ut som aggressioner. Walter Matthau gör en utmärkt snut. En aggressiv jag-skiter-i-boken-för-min-lag-står-över-deras-snut. Bortsett från cigaretterna och det stagnerade äktenskapet har han inget gemensamt med Martin Beck. Och just det har han för övrigt gemensamt med alla andra sjuttiotalets filmsnutar.

Så Den skrattande polisen är en film där någon har plockat en titel, en bussmassaker, en nymfoman, namnet Martin och halva namnet Larsson (Gunvald Larsson har blivit Leo Larsen) från en svensk polisroman och sen slängt det in en matberedare med manuset till Dirty Harry. Behållningen är snarast San Francisco-miljöerna och New Hollywood-tidens revolutionerande sed att kasta ut skådisarna på gatorna istället för att låsa in dem i studios.

Att sen boken Den skrattande polisen gör en lätt illa till mods att läsa om idag – nymfomanibegreppet används på fullaste allvar och författarna låter läsarna förstå att kvinnor som ligger för mycket lätt blir dödade – är en annan sak. The laughing policeman är ännu obegripligare som fenomen än Habers Beck, som åtminstone rider på ett inarbetat varunamn. Det kan jag förstå ur ett kommersiellt perspektiv. The laughing policeman har metodiskt plockat bort det mesta av det som bokens succéstatus vilade på.

Men köp den gärna. Studio S behöver pengarna ännu mer än vi behöver Studio S.

Film für Cazale.

Av Kalle Lind

den 2008-08-19

i blogg

John Cazale var fyrtitre år när han dog. Han gjorde fem filmroller. Hans grej var väldigt mycket att se trött ut. Utan att ha tillgång till hans efterlämnade shampoförråd, gissar jag att det var litet. Hans värsta ovän var frisören.

Cazale-kakan var liten men säker. Samtliga fem filmer han gjorde nominerades som Bästa film i den där statytävlingen de har i staterna. Tre av dem vann.

Den första film han gjorde hette Gudfadern. Den var skitbra. Den innebar ett genombrott för Al Pacino, Francis Coppola, Robert Duvall, Diane Keaton och James Caan och en återupprättelse för Marlon Brando, som knullat bort sin Hollywoodstatus under inspelningen av Myteriet på Bounty då han spred dröppel som en löpeld över Tahiti.

Den gav också Robert Evans en position som producent som många har ifrågasatt. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare – när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm Cotton Club – skickade Coppola ett telegram till Evans:

You did nothing on The Godfather other than annoy me and slow it down.

Å andra sidan – för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen – var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete. Willis:

Francis´s attitude is more like, ’I´ll set my clothes on fire – if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular.

Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

John Cazale spelade Fredo. Den misslyckade mellanbocken Corleone. Han som blev skjuten i roddbåten. Cazale var i princip den ende som gick rakt igenom castingprocessen utan att t.ex. bli kallad för ”that little dwarf” (Evans om Pacino). Å andra sidan var hans roll inte den attraktivaste.

Nästa film Cazale gjorde hette The Conversation (Avlyssningen). Gene Hackman gled runt med toknoja i världens coolaste regnrock (varför vi hade likadana i övervakningsavsnittet av Hej rymden!, en föga uppmärksammad hommage i en föga uppmärksammad serie). Cazale var hans stackars assistent.

Sen gjorde Coppola världens bästa uppföljare – Gudfadern 2. Ackompanjerad av ungefär lika många bråk som ettan. Nu var det dags för en annan dedicerad Actors´ studio-student att brejka. Han hette Robert De Niro och var relativt begåvad. John Cazale spelade fortfarande Fredo. Fredo var ännu mer misslyckad än tidigare.

Sen spelade Cazale mot Pacino i Dog Day Afternoon, en av ytterst få öppet homoerotiska male bonding-skildringar i det starkt androcentriska New Hollywood (som vi gillar att kalla den lysande epoken mellan The Graduate 1967 och Jaws 1975). Pacino gick på patenterat övervarv som bankrånaren som ska plundra ihop till en könsbytesoperation, Cazales ögon gick från trötta till nästan döda medan han firade nya triumfer i underspel.

Sen gjorde Cazale en film som hette Deer Hunter. Den innebar genombrottet för en aktris som hette Meryl Streep. Cazale hann även förlova sej med henne. Michael Cimino såg till att lägga alla Cazales scener först under inspelningen, eftersom bencancern redan nästan ätit upp honom. Producenterna blev sneda när de förstod att Cazale var i princip död eftersom de investerat åtskilliga miljoner.

Cazale dog innan filmen fick premiär. Men han hann ju med en del innan dess.

Han var för övrigt också Al Pacinos bästa kompis.

Citaten kommer för övrigt från Peter Bisskinds fantastiska Easy Riders, Raging Bulls, den mest heltäckande boken hittills över mängden centralstimulantia och erotiska aktiviteter som sjuttitalets grandiosa regissörsegon ägnade se åt.

I, Robert.

Av Kalle Lind

den 2008-06-10

i blogg

Jag fascineras av omöjliga intervjupersoner. En packad Lundell som sluddrar om vattumannens tidsålder, en arrogant Wille Craaford i sin glans dagar, som drack konjak till lunch och växlade mellan att hugga på alla journalistens formuleringar och förolämpa kollegor i rublikvänliga ordalag.

Den kanske knepigaste jäveln är Robert De Niro. Tidningen Playboy – som gjort några av världens bästa intervjuer när dom inte försökt återupprätta stenåldern – jobbade i flera år på att få till ett samtal. I intervjun som slutligen kom till skott (återgivet i tidningen Prat 3/89), tittar De Niro på klockan för första gången efter tredje frågan. Det blir otaliga gånger till.

Nio gånger stänger De Niro av intervjuarens bandspelare, ibland för att få ett utbrott, ibland för att berätta poängen på sin historia. Däremellan reser han sej åtta gånger som för att gå.

Saker De Niro inte vill tala om:

* huruvida Rocky kommer att glömmas bort av filmhistorien
* huruvida De Niro tillhört ett street gang
* varför han en gång kallats Bobby Milk (”kanske därför att jag drack mjölk”)
* vem han är och var han kommer ifrån
* vem han är och var han kommer ifrån en gång till (och den här gången blir han arg)
* vilket pris berömmelsen har
* Jane Fondas kvaliteter som skådespelare
* hur han undvek inkallelse till Vietnamkriget
* filmprojektet Stolen Flowers som han vill regissera
* varför han hoppade av filmen The Goodbye Girl
* huruvida han sagt att Deer Hunter är hans största rollprestation
* huruvida han tog heroin med John Belushi
* huruvida han funderat på att skriva en bok
* att han inte gillar Bogart
* att han gillar Stella Adler (berömd dramalärare på Actor´s studio)
* varför han, Brando och Pacino gör bäst ifrån sej mot okända aktriser
* huruvida Clint Eastwood är mer stjärna än aktör
* sin dotter
* sin son
* nånting positivt om sin ex-fru Diahnne Abbot
* huruvida han ska regissera en Whitney Houston-musikal

Till De Niros försvar berättar han också några intressanta saker, bl.a. att han förberedde sig för rollen som Travis Bickle genom att simma under vatten (han föreställde sig nämligen Bickle som en krabba).
… den här texten har en fortsättning. Läs så det ryker i Människor som gått till överdrift.

Forget it, Jake. It´s Chinatown.

Av Kalle Lind

den 2008-02-26

i blogg

Ibland måste jag påminna mej själv om att jag inte bara är intresserad av gamla gubbar ur den svenska nöjeshistorien. Jag är också intresserad av gamla gubbar ur den amerikanska nöjeshistorien.

Ikväll repriserar SVT en dokumentär om Polanski, och häromdan tvingade jag min fiancée att se om Chinatown (plats 18 på min lista över favoritfilmer).

Det är en mäktig film. Trots att solljuset över det uttorkade Los Angeles så när bländar en, är den kolsvart, sotsvart, korpsvart. Ingen försoning, ingen förskoning. Makten är ett kluster av illvilliga skrupulösa män som vill ha allt och tar det: hela LA:s vattenreserv likaväl som sin dotters oskuld.

Jag älskar det. Konspirationsteoretikern i mej dansar salsa.

Det ryser i mig när privatsnoken Jake Gittes (Jack Nicholson) berättar om sin tid som patrullpolis i det korrupta Chinatown:

”What were you doing there?”
”Working for the district attorney.”
”Doing what?”
”As little as possible.”
”The district attorney gives his men advice like that?”
”They do in Chinatown.”

Roman Polanski kom till USA som trettiofemåring som dissident från Polen. Han hade för avsikt att utforska människans ondska på film. Han fick ganska snart möta den i verkligheten.

I Rosemarys baby blir Mia Farrow gravid med Satans barn. I verkligheten sprättade en mänsklig Satan upp Polanskis gravida fru. Den nionde augusti 1969 ramlar Charles Manson och hans LSD-kollektiv in i det sorglösa Hollywood, slaktar sjutton människor och sticker en kniv rakt in i blomsteryran och ändar därmed blomstereran.

I Chinatown gör patriarken och pionjären Noah Cross sin dotter Evelyn med barn. Manusförfattaren Robert Towne – en man med ett skägg – ville att Cross skulle dö i slutscenerna och bli en sensmoral: rättvisan ska segra, ondskan ska förgöras.

Polanski var av en annan åsikt. I hans ögon var världen en smutsig plats och det enda logiska och tillfredsställande slutet var att istället låta Evelyn dö och bana fri väg för Cross att ta sig an sitt incestbarn.

Polanski: ”I thought it was a serious movie, not an adventure story for the kids”.

Towne: ”Roman´s argument was, That´s life. Beautiful blondes die in Los Angeles. Sharon had”.

Jag är egentligen ingen vän av svartsyn, och hade inte fallit som den hundrakiloskoloss jag är om det inte vore för den råbarkade humor som samtidigt pulserar genom filmen. Nicholson sitter med världens största näsbandage efter att ha blivit snittad av en ”midget” (Polanski själv):

”My goodness, what happened to your nose?”
”I cut myself shaving.”
”You ought to be more careful. That must really smart.”
”Only when I breathe.”

Filmens något deprimerande sens moral ligger väl också däri: livet gör bara ont just när vi lever.