kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: moralpanik Sida 2 av 4

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 6: Jesu kamelkiss.

Av

den 2010-12-08

i blogg


1987 års julkalender hette Marias barn. Enligt uppgift var arbetstiteln ”Fader okänd”, vilket av respekt gentemot de troende ändrades. Serien berättade alltså om den lille snickargossen. Det gjordes till tecknade stillbilder.

Det var nog ingen särskilt festlig serie. Ulla Sjöblom läste säkert engagerat, Bengt Arne Runnerströms bilder var säkert vackra, storyn är som bekant den största som nånsin berättats. Ändå minns jag främst frestelsen att gnaga av sej armen och slänga den i bildröret.

Påtryckningarna från kristenheten hade drivit fram projektet. Det är ju ändå för att Jesus (eventuellt) föddes den 25 december som vi firar jul den 24 december! Efter att serien sänts blev påstötarna färre. Inte för att någon fått sitt lystmäte stillat, utan för att den andliga världen slutligen fått bekräftat för sig att SVT var ogudaktiga.

Den lite lätt överreagerande specialläraren Ann Ekeberg tillhörde de som först tryckte på, sen stängde av. I sin, typ, bok För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen förklarar hon varför den hett efterlängtade serien inte fann nåd hos henne:

I flera år har landets kristna bett om en religiös adventskalender. Detta kan knappast upplevas som för mycket begärt, då orsaken till att vi firar jul över huvud taget faktiskt är religiös. Julen 1987 slängde man åt de kristna, vad man tyckte skulle passa dem. Ett obehagligare program får man leta efter.

Dels var det mycket dåligt och tråkigt rent bildmässigt. Meningen var att serien skulle vara både tecknad och verklig. Så ibland, för det mesta, vad (!) det trista bilder som varvades med en levande fot eller en spann sand. De heliga vi läser om i julevangeliet var groteska och fult framställda. Istället för Maria Bebådelse framgick det klart i adventskalendern, att Maria blev våldtagen.

Några vänner berättade, eftersom vi själva fick sluta att titta på programmen, att man badade Jesus i kamelkiss, och att Jesus flirtade med ena ögat, när han hängde på korset o s v. På denna vägen fortsatte skändningen av Jesus och julens budskap ända fram till julafton. Här visade TV-producenterna vad man har för respekt för landets kristna, och vilken syn de själva har på religionen. Det hade varit bättre att visa Barnen några tomtar.

Jag har försökt i arton år att förtränga den där kalendern, men Ekeberg lyckas faktiskt med konststycket att göra mig lite nyfiken (tro det eller ej, men SVT har inte släppt den på dvd). Badar Jesus i kamelkiss? Det verkar ju … intressant.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 5: elaka känslor.

Av

den 2010-12-07

i blogg

Ni börjar fatta konceptet för den här serien va? Jag saxar lite ur den lätt överhettade skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) av den lätt överhettade specialläraren Ann Ekeberg, och tar åt mig äran för de hånskratt ni upphäver framför skärmarna. Idag ur kapitlet ”Musik och sex”, där Ekeberg ondgör sig över David Bowie:

Hans drogmissbruk har varit (är?) välkänt. David Bowie uttalar sig i Rolling Stone (12 februari 1976):

’Rock and roll har alltid varit djävulens musik. Den kan mycket väl frambringa en mycket elak känsla i väst’.

Ja, David Bowie som är djupt involverad vet vad han talar om. Denna ’elaka känsla’ får vår civilisation på knä. I sången och videon ’It´s time we should be going’ (Det är tid för oss att gå) framställer han sig som en fallen ängel. Det behövs allt värre retningar för att skapa spänning.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 4: Simon & Garfunkel.

Av

den 2010-12-06

i blogg

I en scen i Cameron Crowes lysande Almost famous (43:e bästa filmen nånsin) förklarar mamman till den överbeskyddade huvudpersonen kopplingarna mellan rock och droger. Av alla tänkbara hedonistisk-dekadenta plattor hon skulle kunna plocka fram ur den popfrälsta dotterns samling väljer hon Simon & Garfunkels Bookends. Hon pekar på snälle Arts och rare Pauls ögon och väser: ”Drugs!”

Det var ett skämt för Cameron Crowe. Art och Paul var inte riktigt de som kastade snus i taket på högstadiet. För Ann Ekeberg – Sveriges svar på Tipper Gore, dessbättre utan nåt som helst inflytande – är skämtet långt borta. I sin iver att avfärda allt kulturellt som hon inte förstår, hugger hon i boken För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) också huvudena av mjukrockens fanbärare.

En närläsning av ”Bridge over troubled water” visar sig nämligen vara rena rama knarkpropaganden:

Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen – lyssnaren och knarklangaren. […]

Läsaren kanske tycker det låter absurt, men låt oss uttyda ’I’, som droglangaren, för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut. […]

Det är dock en lång vers mellan vers två och tre – ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta. I sista versen har drogen börjat verka. […]

Han (=I, droglangaren) lovar att finnas där, när trippen är över, med nya droger för att stilla abstinensbesvärens upprörda vatten.

Tycker ni att Ann Ekebergs texter innehåller anglicismer så beror det antagligen på att hon översatt sina åsikter från amerikanska propagandaskrifter. Tycker ni att det hon skriver bitvis är vansinnigt så har det nog också sina orsaker.

(Och som vanligt: vill ni ta del av Ekebergs riktigt märkliga utsagor gör ni bäst i att införskaffa Människor som gått till överdrift.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 3: The Beatles.

Av

den 2010-12-05

i blogg

Den bästa boken i genren människor-som-oroar-sig-för-ungdomskulturens-destruktiva-inflytande-lite-väl-mycket-i-förhållande-till-sin-egen-förståelse-för-densamma-stridsskrifter är, åtminstone på svenska, Ann Ekebergs För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991). (Andra klassiker i genren är för övrigt Allan Rubins antihaschböcker, Thomas Arnroths tokkristna Dina harpors buller och rollspelspamfletten De övergivnas armé.)

De bara ganska saftiga bitarna kör vi här på bloggen, fram till julafton eller fram till att vi inte riktigt pallar mer. Idag ur kapitlet ”Musiken och drogerna”:

Det finns nog ingen som betvivlar the Beatles inflytande på vår civilisation. De var och är världsberömda – till och med adlade. Sanningen är mindre vacker: the Beatles blev de största drogprofeterna genom tiderna och det var de som presenterade och ’legaliserade’ hallucinogena droger bland tonåringar över hela världen. […]

I ’Hey Jude’ kan vi se hur The Beatles föreslår droger som flyktvägen från smärta. ’Jude’ kan här stå för Judas, som förrådde Jesus under förespegling att han var Jesus vän. Här ser vi likheten med heroin som ’Hey Jude’ syftar på. Det kan också se ut som en vän, en hjälp innan det förråder och lurar missbrukaren till kanske livslångt slaveri eller död.

I stroferna ’Go and get her’ (Gå och skaffa henne) och ”Let her into your heart” (Låt henne komma in i hjärtat) står ”her” (henne) för drogen. ’Heart’ är naturligtvis hjärtat som pumpar ut det drogladdade blodet runt i kroppen så ’you can start to make it better’ (du kan börja göra det bättre).

Vi får också lugnande veta ’Don´t be afraid’ (Var inte rädd), ’The moment you let her under your skin, (sic!) you begin to make it better’ (I det ögonblicket du släpper in ’henne’ under ditt skinn börjar du må bättre) talar väl för sig själv. Det handlar om en injicering.

I tredje versen uppmanas lyssnaren att göra om injektionen varje gång man känner smärta, med andra ord när man upplever abstinensbesvärens helvete, ’…anytime you feel the pain, Hey Jude – refrain’ (varje gång du känner smärtan, Hey Jude – ta om det). Vi får också uppmaningen att ta det försiktigt ’don´t take it bad’ (ta det inte dåligt) – en snedtändning bör undvikas.

Mot slutet av sången hör man en röst skrika på ’Mamma!’ ett rop på hjälp från heroinets fasor. I bakgrunden hör vi också ett vansinnesskrik och kören uppmanar ’you gotta break it’ (du måste bryta det), ’you know you can make it’ (du vet att du klarar det) och ’don´t go back’ (gå inte tillbaka) med andra ord. – Håll dig ren! vilket naturligtvis i detta subliminala sammanhang, inte kan ses som någon antidrogpropaganda utan tvärtom!

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 2: musiken.

Av

den 2010-12-04

i blogg

Ann Ekeberg heter en kvinna som säkert vill väl. Ja, vad hon vill idag har jag ingen aning om, men 1991 var hon i alla fall väldigt inne på att förbjuda all form av kultur som inte innehöll symfoniorkestrar och otvetydiga kristna budskap. Då gav hon ut den seriealbumsstora skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen. Det är en udda trycksak.

De allra bästa citaten finns samlade i Människor som gått till överdrift. De näst bästa citaten ges här på bloggen, som luckor i en kalender fram till julafton (eller tills jag tröttnar och får nåt viktigare att göra). Idag ur kapitlet ”Musiken”:

Varje gång jag har talat inför en grupp ungdomar om musik och livsstilar, har jag roat mig med att ställa följande fråga:

– ’Hur skulle vårt samhälle bli/ se ut om det från och med NU bara spelades klassisk musik?’

Först säger de alltid: ’Det skulle aldrig gå!’ Så förklarar jag, att det är ett tankeexperiment och vi låtsas, att det inte finns en enda disharmonisk skiva kvar på planeten. Överallt där man tidigare hört rock och dunkande discomusik, strömmar nu Wagner, Strauss, Beethoven och Skrjabin ut. Varje gång och det slår aldrig fel, säger ungdomarna först att knarket skulle försvinna. Sedan upplyser de mig att misshandel och mobbing skulle upphöra och så fortsätter de att räkna upp den ena positiva saken efter den andra.

En enda gång har jag hört något negativt. Det var en flicka som menade att folk skulle bli snobbiga. Men det visade sig att hon menade välklädda!

– Varför lyssnar ni då på den här musiken, om det blir så positivt utan den? frågar jag.

Då brukar de se ut som fågelholkar i ansiktena – för de har ju själva dragit slutsatsen. Den musik som de manipulerats att tro är deras egen, och som de inte kan leva utan. De börjar förstå och kanske någon utbrister både besviket och förargat: – ’Vi har blivit lurade!’

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 1: ”vidrio”.

Av

den 2010-12-03

i blogg


1991 gav en fritänkare vid namn Ann Ekeberg ut boken För Sverige – på tiden: en exosé över ungdomskulturen, understödd av LaRoucherörelsen. Det är fantastisk läsning för den som gillar felstavade, kulturfientliga och illa underbyggda konspirationsteorier ur högerkristet perspektiv.

Vill man lägga 170 spänn rakt ner i fickan på Ekeberg själv går det bra, annars har jag rekapitulerat det viktigaste i Människor som gått till överdrift.

Eftersom hela Ekebergs bok är en guldgruva blev ett gäng citatklimpar över. Ur kapitlet ”Film och video” (där Ekeberg myntar begreppet ”vidrio”) saxar vi följande:

Vad sägs om en kort rundresa i videoträsket? Här kommer första filmen. Håll i er nu! En man har samlag med tre kvinnor. Den första älskar han med på ’vanligt’ sätt. När det är klart skär han upp henne så att hennes underliv väller ut i en blodig massa. Den andra kvinnan älskar han med bakifrån. Sedan skär han huvudet av henne. Den sista kvinnan dödar han inte, utan skär ut hennes öga och har samlag med henne i ögat. Det hörs inga skrik. Inte ett ljud – utan allt utspelar sig till tonerna av Vivaldi.

Vi talar om och hör mycket talas om miljöförstöring idag. Högsta graden av miljöförstöring och förgiftning av allas våra sinnen, är dessa videofilmer typ ’Den blodsugande gatan’. […]

En film, som spräckte alla tidigare kassasuccéer i Amerika, visade hur man våldtar en treåring. Filmen finns på video i Sverige. Detta är allvarligt, för den som precis blivit instruerad hur man våldtar en treåring, kanske har lust att prova… Politikerna bör ta sitt ansvar i denna fråga. Det är inte Mamma Nilsson eller Pappa Svenssons uppgift att rensa upp i videoträsket. Naturligtvis skall de ta sitt ansvar. Man skall heller inte tro att videoträsket sanerar sig själv… […]

Vi måste ha censur, men inte en ’låtsas-censur’, utan en kraftig och mycket sträng förhandsgranskning innan filmen släpps på marknaden.

(Och för att förekomma besserwissarna: all stavning och interpunktion är direktciterad. Ekeberg jobbade, efter vad jag förstår, som lärare under tiden då boken släpptes. Detta berättat apropå ingenting.)

Soptunneungar.

Av

den 2010-12-02

i blogg


Åttiotalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev – i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna – ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen.

Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken Människor som gått till överdrift).

När hon Ekeberg förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för ”den stora skökan”, ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar ”Barn”, liksom ”Livet”, med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar – ”Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran” – och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.

Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrina, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var – Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus.

Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mig att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säga vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.

Av

den 2009-11-11

i blogg

Snabb recap: Dina harpors buller är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttiotalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken – och världen:

Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.

Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång ”Imagine”.

Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.

Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens ”vida, slappa jeans och för stora tröjor”. Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.

Ett kapitel heter ”Sex & lusta” och handlar ganska mycket om Madonna:

En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.

Ett resonemang man som vanl… sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:

Synd ”smittar” nämligen. Onda andar ”smittar”.

Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?

Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och ”diggar” är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.

Den som upplever Arnroth som en smula konservativ – han är alltså inte fyllda tretti när han sätter ”diggar” inom citattecken – och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:

Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.

Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!

På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Francisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Francisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)

Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och ”landets ’hetaste’ musikalartist, Richard Carlsson”.

Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George – som till och med höll ”på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika”.

Men – menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.

Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger ”homosexualitet en godkännande-stämpel”:

Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.

Arnroth lämnade sedermera högerkristenheten, blev spelfilmsrecensent och självbiografisk serietecknare och kan säkert se att jag inte vill honom något ont, bara det han en gång formulerade.

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Av

den 2009-11-10

i blogg


Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten – nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten – Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade ”drogkultur” kom i åttitalets början (för dig med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften För Sverige – på tiden (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i Dina harpors buller (också 91).

Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen ”De övergivnas armé” (97) av Björn Sjöstedt och Didi Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken Människor som gått till överdrift som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några ”vetenskapsmän” spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins ”Stairway to heaven”) och subliminala drogbudskap (”Lucy in the Sky with Diamonds”).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet – ”nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik” – och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen ”Okey” och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i Ingen kan älska som vi (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism – det är väl en av poängerna med satanism? – eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad ”Scheija”):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även ”Scheija” och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.

Det ska kanske tilläggas att den synnerligen kristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha – jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sedan en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa – men jag har lite svårt att hetsa upp mig.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sig skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons ”My sweet Lord” blandar orden ”Hallelujah” och ”Hare Krishna” ”mycket förrädiskt”) – dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sig åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för – Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba ”materialisera aska” och annat som man lätt ser när man har sovit för lite – men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.

Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta – utan också om homosex!

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Av

den 2009-10-29

i blogg


Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.

Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth – som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka – har enligt baksidestexten skrivit:

Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker ”äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom” uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.

Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.

Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”:

Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.

Och så lägger han till en liten funderare:

Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.

Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget ”ironi” (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):

Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen ”farbror”, utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern – inte Modern.

När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju – ”Gud för mig bara ’är’: i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud” – fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:

En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.

Gruppen The Christians – döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian – begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var ”en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk” och ”den förste hippien”. Arnroth:

För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.

Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:

”Dö, din (svordom) bög! Dö!”

När han börjar diskutera Prince:

Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.

Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:

Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.

Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?

Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.

Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:

Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.

Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sig kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:

I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.

Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, ”rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken”. Easton har i en citerad intervju kallat sig kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag ”för att bli ett med Herren”. Arnroth kontrar:

Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.

Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:

Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibelns Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.

Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit ”Missionary Man” – ”låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!” – och Kay Pollaks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.

Det är en bok som snarare gör en glad och … säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sig på. Istället kan man luta sig tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.

Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.

Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin ”som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld” på försättsbladet.

Sida 2 av 4

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén