kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: modern musik Sida 3 av 5

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 14: försvaret (typ).

Av

den 2010-12-16

i blogg

Det är inte alltid alldeles enkelt att hänga med i de resonemang Ann Ekeberg för i sin fylliga stridsskrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991). I bokens slut kommer hon på nåt vis in på försvaret, som på nåt vis leder henne över till gamla östblocket, som på nåt vis har med rock att göra:

Jag ställer än en gång den väsentliga frågan: Varför frågar sig ingen varför rockmusiken var ’förbjuden’ i östländerna? Rocken hördes naturligtvis över murarna. Förr, när Västberlin hade stor rockkonsert satt den östtyska ungdomen och diggade. Jag tror att militären i östländerna förstod att rocken fördummar och demoraliserar. Pojkarna, de blivande soldaterna, säckar ihop och förlorar försvarsviljan.

Därefter citerar Ekeberg tidningen Värnpliktsnytt, där 50 av 61 tillfrågade popartister berättar att de inte gjort lumpen. Ekeberg: ”De anledningar de uppgav för erhållandet av frisedel, reagerade i varje fall jag mycket starkt på”.

Ovanpå det citerar hon några av de anledningar popartisterna lämnat fram, underförstått de anledningar hon reagerat starkt på.

Jan Peter Borger (Treat): ”Jag har ett öra som inte riktigt fungerar som det ska”.

Peter Grönwall (Sound of music): ”Får ont i huvudet och sover dåligt vid överansträngning”.

Dan Tillberg: ”Sköt upp mönstringen till jag var 21 år. Då hade jag fått en dotter så jag gick bara in och drog upp alla sociala skäl jag kunde komma på. Jag försökte vara så ärlig som möjligt.”

Utifrån dessa utsagor av dessa storstjärnor konkluderar Ekeberg:

Många i de numera fria öststaterna uttrycker sin rädsla över att de kommer att bli överösta av flumkulturen från väst. Jag undrar om vi tillsammans kanske borde börja bygga murar – skyddsmurar!

Visst finns det något motsägelsefullt nånstans i det här resonemanget?

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 13: musik och satanism.

Av

den 2010-12-15

i blogg

Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken Människor som gått till överdrift.

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel ”Musik och satanism” särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[…]

Man kan då undra var denna ’kyrka’ får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro – ’sånt händer inte i Sverige’. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. […]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: – ’HAR NÅGON SETT DETTA BARN?’ eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster ’Jimmy 2 years – missing’ (Jimmy 2 år – saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 12: rockberoendet.

Av

den 2010-12-14

i blogg

Liksom sjuttiotalets tokvänster ibland fick påminna sig om att huvudfienden faktiskt var Kapitalismen, inte f.d. kompisarna i det andra maoistpartiet och inte ens såssarna, får man inte glömma att Ann Ekebergs huvudfiende är Rocken. I sin skrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) är det främst den drogskadade Rocken hon går till angrepp mot.

Hon har många skäl att ge sig på Rocken, men två fenomen verkar sticka henne särskilt i ögonen: Rockens inneboende dödsrytm och ungdomarnas uppenbara beroende av Rock. Det där med rytmen kommer man inte ifrån. Inte ens Springsteen passerar nålsögat:

Hur trevlig han än verkar, multimiljardären i jeans, de amerikanska tonåringarnas största kultfigur, så för han ut fel rytm. Expressen (3 juli 1988) skriver mycket om hans kärlek på scen och privat med Patti Scialfa, trots att alla vet att han är gift. Detta är inget föredöme för våra tonåringar. Även om Bruce tidvis har ett bra budskap t ex patriotism och önskar se en förenad amerikansk ungdom, blir allting fel i och med att rytmen är fel. För tar man ett glas kristallklart vatten och häller i en droppe starkt gift, blir hela glaset förgiftat.

Och så har vi alltså detta med ungdomens direkt fysiska behov av Rocken:

Och förresten varför släpar ungdomar runt på ’bergsprängare’ (jättestora bandspelare) om det inte är för deras beroende av musiken? Ja, lite är det förstås för att synas och lite mode men ändå… Apparaterna är tunga!

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 8: Uppenbarelseboken.

Av

den 2010-12-10

i blogg

Så öppnar vi det kapitel i Ann Ekebergs anti-rock-och-det-mesta-annat-pamflett För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen som, lite oväntat, heter ”Musik och Uppenbarelseboken” (det föregås bl.a. av de braskande kapitelrubrikerna ”Musik och satanism” och ”Musik och sex”).

I det något fragmentariska kapitlet går Ann Ekeberg igenom olika domedagsprofetiska verser ur den hallucinatoriska sista bibelboken och bevisar att Rocken är ett varsel om att Harmagedon är obehagligt nära:

8. ’De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons.’

Här ger Uppenbarelseboken ännu en mycket tydlig indikation om vilka det handlar. Jag tycker det är osmakligt med popvärldens alla välkryllade ’stjärtgossar’ som t ex Europe. De kastar med håret som ’töser’. Flera artister klär dessutom ut sig till kvinnor, plockar ögonbrynen och sminkar sig. Vilket mansideal får våra unga män? […]

Boy George sa när han mottog en Grammy Award: ’Tack Amerika. Du har bra smak, stil och du känner igen en bra drag queen när du ser en.’ Att bära långt hår som kvinnor, ser vi vara snarare en regel än undantag bland rockmusikerna. Och än en gång ser vi att det är The Beatles som tagit initiativet.

Andligt sett och enligt traditionen är det bara den man, som uppnått Gudsgemenskap, som får bära långt hår som kvinnor, t ex Jesus.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 7: den okristna rocken.

Av

den 2010-12-09

i blogg

Jag är tvåbarnsfar och frilansande diversearbetare inom kulturbranschen. Jag har inte tid att skriva något vettigt och insiktsfullt. Det är därför jag ägnar halva december åt att citera Ann Ekeberg istället. Hon hade tid att skriva nåt vettigt och insiktsfullt. Dessvärre tog hon sig inte den.

För nytillkomna läsare är hon alltså tanten bakom den lätt kulturfientliga skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen.

Främst ägnar sej Ekeberg åt att förklara hur genomvidrig Rocken är (som bevis anför hon bl.a. hur svårt det varit för henne att hitta någon som vill följa med på en Ozzy Osbourne-konsert).

Alla hennes argument för Rockens vidrighet är inte övertygande. Om Kiss skriver hon:

Deras fantasi är fantastisk, men knappast inspirerande. Gene Simmons brukar också leka ’eldslukare’ vilket har fått till följd att flera fans har fått brännskador, när de imiterat sin idol.

Hon fortsätter sen, som alltid utan att riktigt hämta andan:

Står läsaren ut med mer? I så fall fortsätter vi med Alice Cooper, den groteske amerikanen från Arizona. Hans riktiga namn är Vincent Furnier. Han har tagit namnet Alice, som ju är ett kvinnonamn, från en 1600-talshäxa, vars inkarnation han säger sig vara.

Alice Cooper kan hänga och halshugga sig på ett mycket naturtroget sätt bl a genom spegeleffekter. Den giljotin han använder är en mycket invecklad mekanisk apparat. Tricket är dock inget nytt. Det har utförts redan för 40-50 år sedan. Som dotter till en ’frilansande’ illusionist, måste jag säga, att det är osmakligt att använda sina färdigheter i magins konst på detta sätt.

Sen kommer Ekeberg till en lång redogörelse för samtal hon tydligen brukar ha med sina elever (det mest skrämmande med den här boken är naturligtvis att Ekeberg verkar ha erhållit lön som lärare). Samtalet Ekeberg-eleverna emellan har tydligen – i en anda från inkvisitionens dagar – handlat om huruvida Alice Cooper är kristen (som han säger) eller satanist (som Ann Ekeberg säger):

Låt oss analysera vad han gör, sjunger och säger. Vi ger honom poäng.

Först får jag då alltid höra: ’Han bär ett kors.’ – ’Det är rättvänt’, tillägger någon.

OK, säger jag, då får han ett poäng för att han är kristen. Jag fortsätter:

– ’Ett av Coopers standardskämt är att tala om att Barnen i svältande länder har sina stora magar, för att de äter så mycket när fotograferna inte ser det. Skulle en kristen säga så? frågar jag. Det tycker ingen. Då får han ett poäng för att han är ondskefull.

Så kan man fortsätta. En gång kom vi fram till att hans mörka sida ’vann’ med 16-1.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 5: elaka känslor.

Av

den 2010-12-07

i blogg

Ni börjar fatta konceptet för den här serien va? Jag saxar lite ur den lätt överhettade skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) av den lätt överhettade specialläraren Ann Ekeberg, och tar åt mig äran för de hånskratt ni upphäver framför skärmarna. Idag ur kapitlet ”Musik och sex”, där Ekeberg ondgör sig över David Bowie:

Hans drogmissbruk har varit (är?) välkänt. David Bowie uttalar sig i Rolling Stone (12 februari 1976):

’Rock and roll har alltid varit djävulens musik. Den kan mycket väl frambringa en mycket elak känsla i väst’.

Ja, David Bowie som är djupt involverad vet vad han talar om. Denna ’elaka känsla’ får vår civilisation på knä. I sången och videon ’It´s time we should be going’ (Det är tid för oss att gå) framställer han sig som en fallen ängel. Det behövs allt värre retningar för att skapa spänning.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 4: Simon & Garfunkel.

Av

den 2010-12-06

i blogg

I en scen i Cameron Crowes lysande Almost famous (43:e bästa filmen nånsin) förklarar mamman till den överbeskyddade huvudpersonen kopplingarna mellan rock och droger. Av alla tänkbara hedonistisk-dekadenta plattor hon skulle kunna plocka fram ur den popfrälsta dotterns samling väljer hon Simon & Garfunkels Bookends. Hon pekar på snälle Arts och rare Pauls ögon och väser: ”Drugs!”

Det var ett skämt för Cameron Crowe. Art och Paul var inte riktigt de som kastade snus i taket på högstadiet. För Ann Ekeberg – Sveriges svar på Tipper Gore, dessbättre utan nåt som helst inflytande – är skämtet långt borta. I sin iver att avfärda allt kulturellt som hon inte förstår, hugger hon i boken För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) också huvudena av mjukrockens fanbärare.

En närläsning av ”Bridge over troubled water” visar sig nämligen vara rena rama knarkpropaganden:

Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen – lyssnaren och knarklangaren. […]

Läsaren kanske tycker det låter absurt, men låt oss uttyda ’I’, som droglangaren, för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut. […]

Det är dock en lång vers mellan vers två och tre – ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta. I sista versen har drogen börjat verka. […]

Han (=I, droglangaren) lovar att finnas där, när trippen är över, med nya droger för att stilla abstinensbesvärens upprörda vatten.

Tycker ni att Ann Ekebergs texter innehåller anglicismer så beror det antagligen på att hon översatt sina åsikter från amerikanska propagandaskrifter. Tycker ni att det hon skriver bitvis är vansinnigt så har det nog också sina orsaker.

(Och som vanligt: vill ni ta del av Ekebergs riktigt märkliga utsagor gör ni bäst i att införskaffa Människor som gått till överdrift.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 3: The Beatles.

Av

den 2010-12-05

i blogg

Den bästa boken i genren människor-som-oroar-sig-för-ungdomskulturens-destruktiva-inflytande-lite-väl-mycket-i-förhållande-till-sin-egen-förståelse-för-densamma-stridsskrifter är, åtminstone på svenska, Ann Ekebergs För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991). (Andra klassiker i genren är för övrigt Allan Rubins antihaschböcker, Thomas Arnroths tokkristna Dina harpors buller och rollspelspamfletten De övergivnas armé.)

De bara ganska saftiga bitarna kör vi här på bloggen, fram till julafton eller fram till att vi inte riktigt pallar mer. Idag ur kapitlet ”Musiken och drogerna”:

Det finns nog ingen som betvivlar the Beatles inflytande på vår civilisation. De var och är världsberömda – till och med adlade. Sanningen är mindre vacker: the Beatles blev de största drogprofeterna genom tiderna och det var de som presenterade och ’legaliserade’ hallucinogena droger bland tonåringar över hela världen. […]

I ’Hey Jude’ kan vi se hur The Beatles föreslår droger som flyktvägen från smärta. ’Jude’ kan här stå för Judas, som förrådde Jesus under förespegling att han var Jesus vän. Här ser vi likheten med heroin som ’Hey Jude’ syftar på. Det kan också se ut som en vän, en hjälp innan det förråder och lurar missbrukaren till kanske livslångt slaveri eller död.

I stroferna ’Go and get her’ (Gå och skaffa henne) och ”Let her into your heart” (Låt henne komma in i hjärtat) står ”her” (henne) för drogen. ’Heart’ är naturligtvis hjärtat som pumpar ut det drogladdade blodet runt i kroppen så ’you can start to make it better’ (du kan börja göra det bättre).

Vi får också lugnande veta ’Don´t be afraid’ (Var inte rädd), ’The moment you let her under your skin, (sic!) you begin to make it better’ (I det ögonblicket du släpper in ’henne’ under ditt skinn börjar du må bättre) talar väl för sig själv. Det handlar om en injicering.

I tredje versen uppmanas lyssnaren att göra om injektionen varje gång man känner smärta, med andra ord när man upplever abstinensbesvärens helvete, ’…anytime you feel the pain, Hey Jude – refrain’ (varje gång du känner smärtan, Hey Jude – ta om det). Vi får också uppmaningen att ta det försiktigt ’don´t take it bad’ (ta det inte dåligt) – en snedtändning bör undvikas.

Mot slutet av sången hör man en röst skrika på ’Mamma!’ ett rop på hjälp från heroinets fasor. I bakgrunden hör vi också ett vansinnesskrik och kören uppmanar ’you gotta break it’ (du måste bryta det), ’you know you can make it’ (du vet att du klarar det) och ’don´t go back’ (gå inte tillbaka) med andra ord. – Håll dig ren! vilket naturligtvis i detta subliminala sammanhang, inte kan ses som någon antidrogpropaganda utan tvärtom!

Göteborgsfittsbibeln.

Av

den 2010-11-22

i blogg


Under några månader i åttiotalets slut hette svensk litteraturs gossen Ruda eller enfant terrible LOB. En tid senare hette han väl nåt annat, Nikanor Teratologen eller Sebaot X eller nåt liknande som lät lagom kätterskt och gudsföraktande. Ibland heter han Magnus Dahlström, för det mesta Stig Larsson.

LOB – Lars-Olof Bengtsson – hade varit en lokalkändis i Göteborg sen sjuttiotalets slut, då han övertalades att vara med i punkcombon Göteborg Sound för att de drack mycket starköl. Mest känd blev den finstämda visan om Björn Borg – med det försynta påståendet ”du har aldrig gjort ett handtag i hela ditt liv” – som lär ha gjort Södertäljes stolthet så gramse att han försökte dra LOB inför skranket.

1979 var det inte helt chic att ha synpunkter på nationalsymboler, oavsett om de skrev sig i skattesmitarparadis eller ej.

LOB – med ett smeknamn som dessutom är synonymt med Lagen om Omhändertagande av Berusad person – var en blandning av The True King of Rock’n’Roll Underground GG Allin och The True King of Fruntimmersvitsar’n’Göteborgsgemyt Sten-Åke Cederhök. Vulgär, oförutsägbar, snabbkäftad, galen, försupen och västkustpatriotisk. Åtminstone ännu 2002 still going bärsärk.

Första gången jag själv hörde talas om karln var i SVT-programmet Stina med Sven, en lamare uppföljare till Nöjesmaskinen (dessutom innehållande programmomentet ”Sven med Åke”, som var en lamare uppföljare till Nöjesmassakern).

LOB intervjuades av Dabrowski och Melander. Vad som sades kommer jag inte ihåg, men jag minns att han plötsligt spottade ut citronläsken SVT bjöd på och plockade upp en starkbock ur bröstfickan på jeansvästen. Sånt gjorde intryck på en trettonåring.

Han skrev alltså en bok, Excelsior (1988), som först bara trycktes upp och spreds bland LOB:s polare (typ Freddie Wadling), men som av nån Komvux-lärare fiskades upp och fick större spridning och kultursidesartiklar och ett par likartade uppföljare.

Det är en skitjobbig bok att läsa. Jag antar att det är medvetet. I botten ligger nån sorts bibelallusion. Boken är redigerad efter samma versprinciper som Den Heliga Skrifti. Verserna är ömsom långa, ömsom korta, alltid stötande, utom i de fall när de bara är billiga vitsar:

– Låt oss sjunga HERRENS lov!
– Jaså, har han semester?

Oftare är det frågan om billiga OCH stötande vitsar:

– Hur kommer det sig, tror du, att folkpartiet kunde lyckas så bra i valet 1985?
– Det berodde på att vi nådde ut med vårt budskap och tog väljarna på rätt sätt!
– Tog väljarna på rätt sätt? Hur då?
– Rätt på fittan!

Men ännu oftare är det BARA stötande:

Doris Lessing
är en hora
som bara skulle må bra
av att bli ihjälslagen
lite oftare

Ytligt sett är boken bara en enda postpubertal Onkel Kånkel-orgie i ”urinwurstar”, ”slaskiga horfittor”, ”blöta smygfjärtar”, grova personpåhopp på stackars Sune Mangs och inte minst ett kvinnohat som man gärna vill tolka ironiskt men inte riktigt kan. Samtidigt är den lite för smart, lite för genomtänkt och lite för rolig på riktigt för att avfärdas.

Mitt i regnet av bruna korvar som kläms ut ur världens rövhål finns en gapig kritik mot samhället i allmänhet och finkulturen i synnerhet där LOB inte riktigt lyckas dölja att han tänkt lite innan han satt sig vid skrivmaskinen:

Fan vad jag är symbolisk när jag bl a skriver: Det snackas ju så jävla mycket i mina dagar om gräsrötter och hur mycket de skall ha att säga till om. Gräsrötter skall väl för fan inte ha någonting att säga till om! De skall bara ha skit, så att de blir tjockare och skönare att trampa på. Men låter de växa sig för stora, då klipper vi av dem, jäms med, allihop. Liar och gräsklippare skär lätt genom skitfödda plantor …

Att kalla det ”tänkvärt” känns märkligt. Jan Berglin är tänkvärd, liksom Tage Danielsson (som intressant nog är en av få offentliga personer LOB nämner utan förnedrande epitet, som Peter ”Skittänderna” Himmelstrand eller Jan-Ove ”Fittdoften” Waldner). Tänkvärt är lika med finurligt är lika med underfundigt är lika med salongsfähigt. LOB vill inte befinna sig i några som helst salonger. Det vill man kanske om man skriver:

Tänk om alla människor vore som jag
Då skulle allt telefonkatalogen se bra löjlig ut

Men det vill man definitivt inte om man några sidor senare skriver:

Christina ”Dyngfittan” Jutterström gick för ett tag sedan på journalisthögskolan, gatan och heroin. Nu har hon slutat på journalisthögskolan.

1988 var det nog inte heller politiskt korrekt att uppdatera gamla skolgårdsvitsar med en krydda nationellt trauma:

– Men snälle Lob! Vet du verkligen inte att Olof Palme är död?
– Nä, jag visste inte att han var sjuk ens …

Excelsior kallas av kritiker gärna ”mastig” eller ”tröttsam” och med all rätt. Man blir mätt och man blir trött, men samtidigt är det som att lyssna på en gammal parkbänksalkis som ibland plötsligt slänger ur sej nån insiktsfull sanning eller blottar ett oväntat kunnande.

För egen del blir jag på ganska gott humör varje gång LOB riktar sina brakskitar mot kulturparnassen:

Somliga tror
att det här med att skalda knäckprosa
bara är att sätta sig ner,
skriva ett par meningar
och bryta av dem på lämpligt ställe
så att det ser ut som en dikt
av Pär Lagerkvist eller så.

Och så är det faktiskt också.

Men intressantast av allt är att, just som jag sitter och stånkar och bläddrar och famlar bland klyschor som ”slår in öppna dörrar” och ”skriker så högt att det inte hörs”, så hittar jag ett citat som omedelbart slungas mot mig:

Man höjer alls icke rösten för att argumenten skulle vara svaga, utan för att alls göra rösten hörd i ett land där megafonerna tillhör de rika!

Och så inser jag att den här boken, till skillnad från sånt jag själv skrivit eller sånt som brukar Augustprisbelönas, faktiskt är skriven för att författaren var tvungen.

Tillägg gällande Himmelstrand.

Av

den 2010-01-22

i blogg


Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan En illbattings trudelutter, där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken.

Och man kan nog säga att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är ”krass”. Och att ett annat är ”vardaglig”. Och ett tredje ”konstig”.

”Det är bara min kropp du vill åt”:

Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ

Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!

Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa

Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng

”Ljudet när du snarkar”:

Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund

Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm

Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna

Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va

Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå

Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt

Här ryms bara en av oss – det är jag
Det är dags för en av oss att dra – det är du
Två som aldrig kan bli en – det är vi
Vakna nakna tjej – vår stund är förbi

Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra

Som gamle musikgurun Lennart Persson en gång skrev i en recension: ”Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund”. Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.

Sida 3 av 5

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén