Etikett: minnen från åttitalsteve Sida 2 av 4

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

den 2014-08-04

Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.

Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst […]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

Av Kalle Lind

den 2014-08-02

i blogg

Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.

Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.

Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.

I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.

Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

Kuriosa:
Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Av Kalle Lind

den 2014-06-15

i blogg

Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.

Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).

Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.

Sista vändan med Siewert och Blackie.

Av Kalle Lind

den 2014-03-28

i blogg

Det är trettio år sen Anders Tengner, vid tillfället chefredaktör tidningen Rocket, annars mest känd från Okej, ställdes till svars för vad Blackie Lawless gjort på scen. Det gjordes av Siewert Öholm i SVT-programmet Svar Direkt och har diskuterats i hårdrockskretsar sen dess.

Extra bränsle på debatten gav Hammarsson & Wiking när de listade inslaget som ett av några hundra höjdare för några år sen. Deras klippning kan med fördel jämföras med originalinslaget i sin helhet. Ingetdera kan sägas representera journalistisk hederlighet. Sen kanske det bara kan utkrävas av det ena.

Det är alldeles uppenbart så, när man ser de arton originalminuterna, att Siewert var upprörd. Genom att dirigera en symfoni av motröster – nöjesjournalister, barn, skolöverläkare, Staffan Hildebrand, pensionärer på stan som inte tycker det finns rim eller reson i Wasp – skulle han få Anders Tengner att erkänna att det han gjorde bara var spekulativt.

Det är också alldeles uppenbart så att det Anders Tengner gjorde var spekulativt. Han gjorde en kommersiell popblaska där han mycket medvetet drog på det maxade, det kontroversiella, det blodiga.

Ingen gång klingar han så falskt som när han säger: ”Du ska ha klart för dig att jag tycker inte heller om Wasps image – jag tycker det är att gå för långt. Man behöver inte ha nakna kvinnor och dricka blod på scen. Hårdrock klarar sig utan det och Wasp skulle också klara sig utan det också. De är kompetenta och duktiga musiker.”

Ingen gång klingar han så sant som när han säger: ”Som poptidning har vi faktiskt inget moraliskt ansvar, vi skriver om det som folk vill läsa om.”

Och det är just där det skär sig: 1984 ansåg en förödande del av dem som fick komma till tals i SVT att alla vuxna per automatik hade ett ansvar för barns psykiska hälsa. Skolöverläkaren som är med per länk understryker: ”Pressen måste ha ett ansvar för vad som händer med våra barn.”

De barn som är med i studion verkar dock sådär lagom intresserade av vare sig Wasp eller Siewert Öholm. Jag vet inte vad Öholm hoppades få fram – historier om mardrömmar, satanistiska bekännelser – men uttrycker barnen över huvud taget något så är det en gnutta fascination och en rejäl dos förvåning. Det ena barnet i studion vill inte prata alls, det andra har aldrig hört talas om Wasp.

Anders Tengner har berättat om sin upplevelse av programmet:

Den 23 oktober flög SVT ned mig till Göteborg där jag hämtades av en bil för transport till tv-huset. När jag kom dit slussades jag in i ett väntrum utan att någon berättade någonting om vad som stod på programmet. Jag bad att få tala med producenten men fick bara svepande ursäkter till svar. […]

Jag började bli misstänksam när jag hörde sorlet från barn i korridoren, kikade ut och såg att studion fylldes med ungar i förskoleåldern. […]

Att jag de facto var satt i karantän i det lilla väntrummet begrep jag inte då. Svar Direkt-redaktionen, backad av statstelevisionens muskler, planerade en offentlig avrättning av mig i vad som skulle bli den mest partiska och onyanserade utfrågningen i tv:s historia.
(Access all areas, 2011.)

Han erkänner också tjugosju år efteråt att han naturligtvis ljög när han tyckte att Wasp gick för långt: ”Jag tyckte inte att Wasp hade någon tvivelaktig image. Jag tyckte att den var ball.”

I den nyutkomna pocketupplagan av Rundgång, nitar och nackspärr – skriven av hårdrocksdupondtarna Melker Becker och Mattias Lindeblad – uttalar sig Siewert Öholm i ett förord. Han har uppenbarligen haft några decennier på sig att ställa frågan till sig själv om upplägget då var rimligt:

Anders Tengner fick hur som helst ta stöten. Dramaturgiskt var det ingen lätt uppgift. Han var fortfarande ung. Han sattes på en plattform, ensam i en enkel karmstol. Mitt emot sig fanns en hotande publik med flera invändningar och bredvid stod en något aggressiv programledare. Det var Tengner, och han ensam, som skulle ge svar direkt. Normalt brukade tevetittarnas sympatier hamna hos den utsatte i en sådan situation. Även om han framträdde som en ”svärmorsdröm” med sitt långa hår och sitt leende, var nog ämnet för kontroversiellt för att han skulle vinna matchen.

Öholm försöker uppenbarligen släta över och kanske även ursäkta. Till bilden kan också läggas en mejlintervju från tidningen Nya Upplagan (11/2005), där Öholm tydligare insisterar på att hans ifrågasättande ambitioner var riktiga:

De flesta som överlevde heroinet, cocainet och vulgärsexet verkar ha tagit vara på pengarna och lever goda liv. Manson fortsätter sin samhällskritik, trots det. Vad jag saknar idag är en etisk kritik av subkultursbanden. De har inga organiserade bolag bakom sig, de spelar hårt på sex och droger, ingen vågar säga något för att man är så rädd att stämplas som moralist, eller moralpaniksgeneral. Vad vill dom, vet dom ens vad de gör själva.

Det knasigaste – och mest behånade – momentet i Svar Direkt är avslutningen. Siewert vänder sig plötsligt till en flicka i publiken som han påstår heter Monika Malmgren. Hon reser sig upp och läser, utan förklaringar och sammanhang, en dikt/bön. De mest ökända verserna:

Fula gubbar på en scen
Rått kött käkar de, och ben
Vrålar som besatt om sex
och hur djurets lustar väcks

Men jag fattar inget alls
när svärdet klyver flickans hals
Det står ej i Lukasbrevet
att de har sågklingor i skrevet

I själva verket hette flickan Maria Marmgren, vilket man tycker att Siewert bort känna till eftersom hon var dotter till en redaktionsmedlem på Svar Direkt. Hon berättar själv om sammanhanget här.

Tengner plockar i sin bok en snitsig poäng när han påpekar att det inte står särskilt mycket alls i Lukasbrevet eftersom det inte finns nåt sånt, åtminstone inte i Bibeln. Öholm i sitt förord problematiserar inte alls att det ingenstans i programmet ens antyddes att det hela var ett redaktionellt statement:

[I redaktionen] fanns också en ovanligt skarp verklighetsiakttagare, satirikern och textskrivaren, Bo Maniette. Bo hade en speciell förmåga att med några ord eller meningar sätta lampan på det mest kontroversiella i olika ämnen. Han kunde bokstavligen kasta upp sina satirbollar i luften, och flera av dem var alldeles användbara när de kom ner igen. Så var det med texten som i en medveten dramaturgi avslutade programmet. […]

Klart jag gick igång! En dikt som dessutom var en parafras på den tryggaste av bönetexter [Gud som haver barnen kär, bloggarens anm.] Men skulle den publiceras i programmet måste den ju läsas av en tänkbar W.A.S.P.-konsument. Uppdraget gick till Kerstin Marmgrens dotter, Maria. Hon gjorde en lysande tevedebut, och fortfarande och mestadels hjärtligt, blir hon påmind om sin ”ungdomssynd” med denna medverkan.

Återstår att sammanfatta. SVT fyllde alltså dryga arton minuter teve med en ”debatt” där själva anklagelsepunkten var att barn tar skada av att höra låtar om att ”knulla som ett vilddjur”. SVT hittade dock inga barn som kände till Wasp. För att försvara barnens högst eventuella fördärv flög SVT in en tjugotreårig chefredaktör som fick ge den ansvarslösa journalistiken ett svärmorsdrömsansikte. Som grädde på moset fick en stackars tös läsa en tokdikt under fel namn och förespeglingen att det var hennes egna ord.

Wasp har aldrig varit så populära som i Sverige hösten 1984.

Tacka vet jag mjölk och mackor.

Av Kalle Lind

den 2014-03-24

i blogg

I minnets dyiga slam hittar jag allt utom det väsentliga. 1986 sände SVT fredagsunderhållningen Stjärnklart. Det spelades in inför publik på Kronprinsen, skrytvåningshuset som dåförtiden också innehöll en showrestaurang. Östen Warnerbring skulle vara programledare och hann spela in två program innan han drabbades av nåt. Gösta Linderholm fick ta över. Hans stående uttryck ”Taket lyfter!” när … ja, när han tyckte att taket lyfte … har sen dess ingått i min vokabulär.

I ett hörn av programmet satt Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och blandade mjölkdrinkar. Han brukade ha en gäst. På rak arm minns jag bara skådespelaren Kenneth Milldoff, som kom direkt ifrån att ha spelat i musikalsuccén La Cage aux Folles på dåvarande Malmö stadsteater. Jag minns att han var klädd i drag, uppe i varv (troligen smittad av föreställningens huvudfigur Jan Malmsjö) samt drog en snuskis med slutrepliken ”Du måste komma från Norrlaaaaand!”

Milldoff fick provsmaka en av Hasse Kvinnaböskes mjölkdrinkar. Det var säkert exakt vad han behövde.

Hasse Kvinnaböskes lilla program i programmet avslutades alltid med att han sjöng nån av sina skämtlåtar. För den som inte kan Kvinnaböskes tidiga karriär: på sina fem-sex första plattor avslutade han alltid med ett ”Outro” som kunde vara lite fräckt och lite fyndigt, inte alltid båda.

Från himlen faller regn, från träden faller löv
men hur jag än försöker, så rimmar löv på [PIIIIP]

Och sen avslutades plattan med Hasses uttonade fniss.

Dessa outron sjöng alltså Kvinnaböske i det här programmet. En gång sjöng han också visan ”Tacka vet jag mjölk och mackor”, singeln han vid tillfället var aktuell med. Den var kanske inte lika komisk, men glad och munter och närmast hedonistisk i budskapet:

När jag var påg då åt man för att man var hungrig
Morsan lagade till den och den smakade bra
Nån pommes frites fanns det inte, nej, potatisen var riktig
En gång i veckan åt man fisk för så skulle det va

Nu ska man äta fibrer, margarin har ersatt smöret
och köttet ska va lite torrt och lite magert, ej för mörat
Kaffet ska man dricka utan grädde och socker
och så vatten till maten annars blir man lätt för tjocker

Nej, tacka vet jag mjölk och mackor
Det går inte av för hackor
Brunsås ska det va till söndagssteken
Jag vill ha fett på min kotlett
I kaffet en liden gräddeskvätt
och en extra klick med smör i kagesmeten

Ja, det är sånt som sätter sprätt på livet
Jag är rund om magen, det är givet
Så jag får ut och kuta runt i skogen
Men töserna gillar runda pågar
Det är vi som visar att vi vågar
För breda pågar är nu tiden mogen

Och här finns väl inte så mycket att anmärka på. Hasse ”Kvinnaböske” fick ohämmad exponering i en av landets två tillåtna tevekanaler, vilket folket i stugorna säkert var tacksamma för. Man skulle kanske kunna ha synpunkter på att han vid tillfället var sponsrad av Skånemejerier, som också gav ut singeln ”Tacka vet jag mjölk och mackor”. Skånemejerier var nog inte heller missbelåtna med att det pratades mjölkdrinkar i flera primetime-minuter varje fredagskväll.

Omförutsett.

Av Kalle Lind

den 2014-02-19

i blogg

Oförutsett var ett teveprogram i sex delar som sändes i SVT 1987. Producenten hette Pelle Törnberg och skulle strax därpå sugas upp av Kinnevik och vara en av hjärnorna bakom Aschbergs framgångar. Det förvånar inte när man ser programmet.

Det är väldigt icke-SVT. Wikipedia hävdar att både kritik och publik gav tummen upp, jag minns det som extremt omdiskuterat. En omaka programledartrio, som verkligen ser ut att försöka sitta så långt från varandra som möjligt på respektive stol: Jörn Donner, Kristina Lugn och Bert Karlsson. Kontroversiella gäster: här pratar de med Kjell-Olof Feldt och här med Harry Schein. Jag har sett programmet med det här intervjuobjektet:

Han klarar sig ganska bra, den gode Siewert, men så är inte motståndet så knivskarpt som man kan tro.

Bert Karlsson vill ha svar på olika saker som han läst om Öholm i pressklipp och Öholm avfärdar det mesta som ”ackumulerade lögner”.

Jörn Donner är så bisarrt arrogant att inte ens spriten eller övremedelklassbakgrunden räcker som förklaringsmodell (”Jag skulle gärna vilja veta vilka kvalifaktioner du har, Siewert”).

Kristina Lugn är bäst. Hon överraskar Öholm från flankerna: ”Om man ser massmedia som en statsmakt, ser du dig då som jordbruksminister?” eller ”När du råkar ut för de här sakerna som du råkar ut för ibland, att ingen vill ha dig som chef eller så, går du hem och tröstäter då?”

Det är också hon som då och då påminner de andra att de kanske ska lyssna på svaren innan de ställer nästa fråga. Och så är det hon som beskriver programledartrion:

Bert representerar folkets smak, Jörn den intellektuella eliten och jag den neurotiska medelklasskvinnan. Det är nån typ av lyteskomik inblandad i den här programidén.

Donner lägger ribban redan med att inledningsvis läsa upp en ”fråga” som han just ”har hittat på”: ”Siewert – jag har aldrig sett ett teveprogram med dig. Vilken lycka!”

Han möts av den här blicken:

Öholm själv möts för det mesta av de här blickarna:

Samtalet är märkligt, bitvis surrealistiskt. Öholms kyrklighet kommer på tal. Tydligen har han sagt att SVT borde sända fler högmässor. Öholm förklarar för Donner: ”Vi har de vanligtvis om morgonen klockan nio, jag vet inte om du är vaken då ens …” Ett uttalande från Öholm om att Sverige behöver ett andligt uppvaknande turneras:

Lugn: Att samhället håller på att falla sönder – beror det på att vi inte är tillräckligt högkyrkliga?
Öholm: Nej, det tror jag inte …
Lugn: Nej, du är baptist va?

Donner vill ifrågasätta Öholms bevekelsegrunder: ”Vad är egentligen viktigast? Är det ämnena eller din egen person?” och ”Du är väl ändå så pass mycket exhibitionist att du vill synas i rutan?” Öholm kontrar med att de tre programledarna själva vill nånting annat än att bara synas. Bert Karlsson får kvällens största skratt när han säger: ”Nej, jag vill bara göra reklam för mitt sommarland!”

Karlsson går på om att Öholm, som uttalade sig ganska vidlyftigt i medierna vid tiden, bara klagar på sitt företag: ”Om man läser på om dig så – egentligen är allting väldigt dåligt på teve? Cheferna är dåliga, programmen är dåliga …” Donner skjuter omedelbart in: ”Och programledarna”.

Lugn vill prata om problemet med att teve alltid blir till underhållning: ”Man tänker: ikväll är det ett program om alkoholism, då ska jag köpa en semla och titta på det.” Donner skjuter sticker sävligt in: ”Ikväll är det ett program med Siewert Öholm, då ska jag köpa en avmagringskur.”

Öholm försvarar sitt tevemakande med att han skapar diskussioner som sen fortsätter på arbetsplatsen nästa dag. Donner kontrar:

Om du inte fanns så skulle de ju ändå snacka på arbetsplaten. De kanske hade pratat om nåt viktigare än det som finns i dina program.

Nota bene: detta alltså sagt av någon som inte sett programmen i fråga.

Lugn får in kvällens finaste nålstick när Öholm pratar om programmakarnas roll:

Öholm: Det viktiga är väl att vi som jobbar med teve inte får så stora pekfingrar.
Lugn: Att vi inte blir för uppblåsta?
Öholm: … javisst.

Donner får in kvällens fulaste nålstick:

Lugn: Har du haft nån verkligt stor skönlitterär upplevelse som har förändrat dig?
Öholm: Nej …
Donner: Inte? Du har inte läst nåt?

Donner kallar Öholm upprepade gånger ”predikant” och Öholm replikerar åter med:

Själv är Donner en gås som Öholm fåfängt försöker ösa vatten på:

Öholm: Du är dåligt påläst.
Donner: Påläst? Jag är inte påläst!

Sen ska det sägas att det väl knappast är nån oskyldig lammunge som programledartrojkan fäktas mot. De tar upp ett tidningsbråk mellan Öholm och den påstått koleriske Allan Schulman. Öholm beskriver skeendet med väl inövad sarkasm:

Vad det handlar om var att jag blev ombedd att ta över ett jobb som han påstod att jag inte blev ombedd att ta över. Och det tyckte han var pösigt.

När en halvtimme gått är stämningen något besvärad. Medan slutsignaturen ljuder hör man Lugn: ”Är programmet slut nu?” Därefter vänder hon sig till publiken: ”Kommer ni att prata om det här på era arbetsplatser imorron?”

Bakom kulisserna lär programledarna över huvud taget inte ha pratat med varandra. Den passiva aggressiviteten ligger tung i studion. Den dåliga stämningen är gravt underhållande. Ärligt talat – jag hade gärna sett att Oförutsett pågick för tid och evighet.

Det är en förstås en fåfäng dröm. Men om nu inte den går att uppfylla så önskar man i alla fall att någon på SVT rotar fram det program som aldrig sändes: moderatkvinnan Birgitta Wistrand från organisationen Positiva Sverige! var så arg efter inspelning att SVT lät avsnittet bero. Jag förutsätter att den dåliga stämningen var extra bra den gången.

Tack för påminnelsen: Björn Aidemark.

Tid för Ted.

Av Kalle Lind

den 2014-01-28

i blogg

Skulle man få välja att vara vem som helst när som helst hade det förstås varit vansinnigt att inte välja Ted Åström typ 1979.

Från 1979 och några, gissar jag, intensiva år framåt prickar Ted Åström bara in klassiker. Han har en Janne Halldoff-rulle i ryggen – Polare – när han inom loppet av två år hänger med i Lasse Åbergs flow – Repmånad, Sällskapsresan och Olyckan i Trazan Apansson – samt gör Kotte i Trolltider och sotaren i Madicken-filmerna.

Och åren därefter kastar han sig från dess breda folkhemspärlor ut i kultträsket: Alexandersson-De Geers Privatdetektiven Kant och jullovsteveprogrammen TV-piraterna.

Det är en så jävla bra tid för Ted. Han får säga ”hej på dej” (fast ibland sa han ”äpple”) och sjunga ”om du vill ha nattklubbsväng/ häng då med i Gabbes gäng”, han får ha Åberg-designad plåsterdräkt och störtkruka och sjunga ”jag älskar när det smäller och det pangar och gnisslar”. Som sotaren får han ta kommandot i en av svensk films mest klassrevanschistisk-ikoniska scener och slita med sig pigan Alva i dans på societetsbalen sen borgmästarinnan sagt åt alla presumtiva kavaljerer att låta henne vara.

Just där och just då är Ted en svensk John Cazale, mannen med filmhistoriens mest odiskutabla cv. Hade Ted Åström också trillat av pinn där och då så hade vi hyllat honom varje år i juletid och gått man ur huse för att sjunga ”jag är en hjälte med svärd i min hand!” och försöka erinra oss vad TV-piraterna egentligen gick ut på (visst var Michael Segerström nån sorts piratjägare?).

Och det spelar faktiskt ingen roll vad som hände sen. 1979-1980 var Ted Åströms år. Jävlar vad han ägde världen. Jävlar vad världen åt ur Teds händer. Ted blåste i flöjten och världen följde honom. Ingen kan ta ifrån honom det. Ingen ska ta ifrån honom det.

Det var ett par hejdundrande år, Ted. Fler än vad de flesta har. Gott jobb.

Min ungdoms alla studsande pillesnoppar.

Av Kalle Lind

den 2013-05-02

i blogg

Ett av mina starkaste teveminnen – och därför minnen alla kategorier – är ett avsnitt av Rikets kultur från, troligen, 1988. Sune Nordgren var programledare, temat var antagligen satir. Ett reportage handlade om Teater Sputnik, en ung arg revolutionär teatergrupp som utmanade publikens smak och tänjde på gränserna och på andra sätt inspirerade till klyschor.

Minnena är fragmentariska men kristallklara. En bakåtslickad konferencier berättar om någon som ”krupit upp i sin egen fitta och försvann”. Ett par simulerar de uttråkades samlag, dvs. hon målar naglarna och ringer en kompis medan han bläddrar i en Kalle Anka-pocket. Och i vad jag uppfattade som ett slutnummer dansade två karlar med nakna underliv ut i publiken, sjungande den medryckande ”om alla knullar med alla så måste ju alla knulla med nån”.

Teater Sputnik har då och då korsat mitt huvud sen dess, men jag har aldrig stött på deras namn i några nutida sammanhang. I en gammal Galago från åttiotalets mitt framgår att gruppen underhållit på nån Galagofest och att det dessutom var till dem som Joakim Pirinen skrev pjäsversionen av Socker-Conny och sedermera Familjen Bra. Sputnik bör alltså ha hört till åttiotalets fascinerande Stockholmssubkultur som var så liten att allt – Imperiet, Galago, Teater Galeasen, gaytidningen Reporter, Alexandersson-De Geer, Bistro Bohem, Reeperbahn, ETC – mer eller mindre delade toalett.

I ett nummer av Magazin April – den både subkulturella och subversiva tidskrift som Mats och Unni Drougge började ge ut från Buus gamla skola utanför Hörby – från 1988 finns en intervju med Teater Sputnik. För att ni ska förstå sammanhanget: omslaget till numret pryds av Lädernunnans Jonas Almqvist, Anna-Lena Bergelin (senare Brundin) pratar om Nancy & Carina, Kjartan Slettemark berättar om sitt konstnärliga värv, Nixon-reklambilder och pudelperformance, Johan Johanssons tillfälliga projekt John Lenin ägnas en tramsintervju, en större reportagesektion handlar om svenska myndigheters tvångsomhändertagande av barn och på redaktionell plats hånas kulturvänstern – ”den som på ett museum (hahaha!) i Danmark nyss inlett tjugoårsjubiléet av sextioåttarevolten. Borde det inte ha varit tjugo år sen de firade sextioåtta?”

Där finns också en rapport från Rolling Sputnik Revue -88, troligen samma föreställning som Rikets kultur visade highlights ifrån. Nummer refereras:

Sjöbobonden förklarar för sin dotter varför utlänningar är så äckliga. Han visar arslet för henne. ”Vi har alla ett brunt öga, men vi visar inte det.” Grevinnan Ramel håller inte med, hon hyser invandrare på sitt slott. Hon äääälskar eldiga invandrare.

I intervjun berättas en anekdot om hur Sputnik buats ut på Stockholmsstudenternas Nobeleftersläckning och hur studenterna kastat sockerbitar på dem:

– Vi hann aldrig visa kuken, berättar Sputnik. De drog ner ridån. Och nu får vi nog aldrig ett nytt tillfälle. Vi skulle fan dragit ridån åt sidan och stuckit fram våra snoppar ändå.

2013 ter det sig kanske bara puerilt och effektsökande, men för mig som trettonåring öppnades en glipa till en annan värld, en värld som man knappast hade tillgång till i en småstad med ett bibliotek och SVT som enda vägar in i det utmanande och utlevande. 1988 hade inte ens Lorry, som ganska mycket flyttade fram gränserna för vad tevehumor kunde innehålla, börjat gå. Och vi villaungar hade inte TV3, där Teater Sputnik annars säkert hade kunnat vara välkomna.

På nåt vis utgör Teater Sputnik en milstolpe i min kulturella utveckling, trots att jag bara sett ett tevereportage en gång och långt senare hittade ett baknummer av ett magasin. Ändå verkar de knappt ha lämnat några spår utanför min värld. På nätet kan jag dra slutsatsen att gruppen lade ner när alla medlemmar skaffade barn i slutet på åttiotalet, att det var ett amatörgäng och att både Lena Endre och Gunilla Röör – som ju bägge senare var med just i Lorry – vid olika tillfällen var med i ensemblen.

Ändå borde deras credo vara väl så aktuellt som nånsin:

Vår lägsta ambitionsnivå är den gamla klyschan ”det ska vara roligt att vara revolutionär”. Man behöver inte vara asket. Man kan ha balla kläder och gå på balla diskotek, man kan ha balla politiska diskussioner eller man kan ha balla kläder på balla politiska diskotek. Det är konstigt, men ju smartare en snubbe är desto tråkigare är han.

Solstollen i solstolen.

Av Kalle Lind

den 2012-04-05

i blogg

Ett av mina starkaste åttiotalsteveminnen – och därmed starkaste minnen alla kategorier – rör Ola Ström, Samantha Fox och en nedsutten strandstol. Det var i det med tiden kritiserade och skandalomsusade, i samtiden högst okontroversiella, sommarlovs-och-toplessprogrammet Solstollarna som Ola och hans parhäst Per Dunsö bjöd in korsettpopsdrottningen Samantha Fox för att a) sjunga sin aktuella hitlåt och b) fnissa generat när Ola Ström klädde ut sig till Ulla-Bella.

Jag minns hur tidningen Arbetet – en Malmötidning vars relation till SVT Malmö inte var helt professionell eftersom tidningens nöjeschef jobbade parallellt på Lasse Holmqvists redaktion – ägnade ett mittuppslag åt Per&Olas intervju med Fox. Det var, enligt uppgift, ett jättebra samtal som blev ännu bättre när Ola Ström helst spontant trillade igenom sin solstol och Fox lika spontant fnittrade till.

Sen visade det sig att ljudteknikern inte fått med samtalet på band. Det var så klart omöjligt att göra om. I Arbetet beskrevs det hela som en katastrof. Proportioner var inte nåt som dagspressen sysslade med på åttiotalet heller.

Jag minns också att gänget bakom Solstollarna försökte rädda vad som räddas kunde genom att köra trillagenomstolenögonblicket stumt på de monitorer som fanns här och var i Solstollarna-scenografin. Jag hittar det inte på Youtube, men minns att det inte kändes lika roligt som det hade beskrivits i tidningsartikeln. Men det gör ju sällan samtal utan ljud.

Jag minns också hur min klasskamrat Martin Ripa – jag vet inte om ni har nåt förhållande till honom, han flyttade till Timmernabben sen och sommarjobbade med att binda klubbor på Nordchoklad – satt i matsalen och berättade mycket inlevelsefullt att den där ljudteknikern hade ”blivit friställd”. Jag minns det för att det var första gången jag hörde ordet ”friställd”. Jag förutsätter att en elvaåring som använder ”friställd” snarare är son till nån som friställer än nån som blivit friställd.

Som vuxen har jag blivit lite bekant med anställningskulturen på SVT. Jag har också fått lite inblick i hur tillvaron har framlevts bland SVT-anställda under programbolagets gulddecennium. Med denna insidekunskap i bakhuvudet vågar jag alltså gissa om incidenten i fråga:

1) ljudteknikern var med stor sannolikhet full/bakfull/full och bakfull,

2) han blev troligen inte alls friställd eftersom ingen nånsin blivit friställd från SVT. Eventuellt fick han sitta och sortera gem i ett dunkelt hörn av nån bortglömd korridor, men troligare är att han blev mellanchef.

Får man vara hur ful som helst i TV?

Av Kalle Lind

den 2011-12-15

i blogg

Gunnar Arvidson hör till den där typen av tevepersonligheter som i tio, tjugo, trettio år är en institution i rutan och sen är bortglömd i samma sekund som han pensioneras. Inga minnesprogram ägnas någon som lagt sin tid på Sveriges magasin, Café Sundsvall och Läslustan, tidningarna noterar förstrött hans frånfälle och sen är han lika okänd som de flesta andra människor. Knappt ens Youtube tar sitt ansvar. Runt trettio sekunder Arvidson är vad som bevarats.

Igår satt du limmad på landets alla teveskärmar, idag har du några ynka träffar på Google, imorgon kommer absolut ingen att få impulsen att googla dig.

Kvinnan föder gränsle över en grav, det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen.
(Beckett.)

När jag var liten pratade vuxna omkring mig om Gunnar Arvidson, så som man pratar om folk som varje kväll dyker upp bland begoniorna i vardagsrummet och pratar förtroligt med en. Människor hade åsikter om Gunnar Arvidson, trots att han på klassiskt SVT-manér framstod som harmlösheten själv. Eller kanske just därför. Jag vet inte riktigt vad folk i allmänhet tyckte om honom, de tyckte väl att han var mysig. Han brukade bära hysteriska cardigans, vilket på den tiden konnoterade till mys och inte till ungkarl med lätt antydan till psykos.

Kunde man inte reta sig på nåt annat hos Arvidson, kunde man alltid konstatera att han inte var Adonis. 1977 satte Expressen helsidesrubriken: ”Gunnar Arvidson. En fet, ful, skallig, medelålders kille”. Det har Arvidson själv berättat, i en Röster i Radio/TV-krönika som jag av någon anledning har sparat. Arvidson fortsätter i krönikan:

Samma förnämliga kulturtidning skrev, fast bara över futtiga tre spalter: ”Får man vara så ful i TV som Gunnar Arvidson?” Det skall medges att jag den gången hajade till en aning, det var så att säga en ny vinkel, åtminstone för mig.

Artikeln var skriven av Hemming Sten – jag vill minnas att han kom fram till att det var tillåtet, alla sorter ska visas upp i TV – och om denne man är att säga att han vid sidan av recenserandet födde upp får i Sörmland. Det bör ha gett honom oöverträffad sakkunskap att bedöma folk i TV. Det är, om jag förstår det rätt, samma teknik.

Det var antagligen jobbigt för Arvidson – som inte var vackrast ens bland SVT-gubbar – att Sveriges största tidning ägnade så mycket trycksvärta åt hans dubbelhakor. Med tiden framstår Arvidson ändå som nån sorts vinnare: om Gunnar Arvidson är bortglömd så är Expressens självutnämnda teveombud Hemming Sten in i helvete bortglömd.

Bortglömd, bortglömdare, Gunnar Arvidson. In i helvete bortglömd, in i helvetaste bortglömd, Hemming Sten.

Herre, lär mig inse att jag skall dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig,för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon kring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång skall bli. (Psaltaren 39:7.)