Etikett: minnen från åttitalsteve Sida 1 av 4

I Lönnåfacket.

den 2016-10-07

Jag fick en bok skickad till mig. Den såg ut så här:

Min vän Johan Johansson hade hittat den i sitt grovsoprum. Där hittar han det mesta. En del av det – bl.a. avhandlingen Gonorrhea in Stockholm – överlåter han med varm hand till mig. Det är inte alltid jag tackar honom med värme. Men en diktsamling av Sundsvalls store mustasch fick gubbmätaren i mig att ticka. Särskilt som den varit osprättad sen den gavs ut 1966.

Kjell Lönnå tillhör den kategori människor som långt in på SVT:s nittiotal hade lättast att få programledarjobb: medelålders män med ett minimum av självkritik och ett maximum av dialekt. Örebro, Falun, Norrköping, Umeå, Karlstad, Sundsvall – alla lokalstationerna skulle producera egna program och alla valde de ungefär samma typ av människa att leda café- och lekprogram. Såna som brukade höras mest på fester. Såna som av omgivningen kunde betecknas som ”en glad skit” och/eller ”en rolig prick”. Såna som i ett parallellt universum hade stått på stormarknader och sålt mirakeldukar med sin evighetssvada. Principen var: tycker han om rampljuset så ställ honom för Guds skull i rampljuset!

Några av de där farbröderna var säkert journalister, fostrade på lokalblaskorna. Andra hamnade på teve som glada amatörer och vinnlade sig om att aldrig bli ett glatt proffs. Alla förklarade de anledningen till sin framgång med att de var sig själva. Flera av dem lär ha varit ena buttra bittra bistra jävlar så fort eftertexterna började rulla.

Kjell Lönnå kom till rampljuset via frikyrkan. Pappa Titus var pastor och unge Kjell började tidigt leda körer. Det lär han göra fortfarande, åttio år gammal. Hur många körer som helst. Förstår jag saken rätt så har en betydande del av Sundsvalls kulturliv de senaste femtiofem åren kretsat kring Kjell Lönnås intresse för att leda massorna i stämsång.

Framgångarna ledde till körteve på sjuttiotalet och i en tid när ett glatt humör räknades som den enda intressanta meriten för programledarjobb så blev Lönnå snart programledare för diverse. Lekande lätt, dvs. barn förklarar vad ord betyder – alltså exakt samma program som Peppe Eng sen gjorde i TV4. Insamlingsgalor – vi minns alla Röda fjädern-galan 1989 då Cyndee Peters auktionerades ut som Lucia och tevekvällen bokstavligt talat aldrig tog slut. Lönnå var överallt och öste sitt sprittande smittande humör över massorna.

Men föga förvånande har han förstås också en grubblande sida. Den kommer till uttryck i den ”ordsamling”, som han ödmjukt kallar sina dikter och som han gav ut vid trettio års ålder. Här kritiserar han, utan att hytta med pekfingret, konsumtionssamhället:

En viss besvikelse över mänskligheten kan anas, tydligast i en serie julvisetravestier. Här möter vi ”julklappsförsedda mänskor” som ”har bråda tider att hinna med allt materiellt”. Julstjärnan strålar vackert men ”symboliseringens innersta kärna blir bara ljus av elektricitet”. Och bortom vår falska trygghet rasar världen:

knatter, splitter och pang utan like
tystnar på slagfält i vietnams rike
men endast en liten, liten stund
sen trycker man åter på hanens rund
ritch ratch filbom bom bom

Lönnås andliga bakgrund sipprar igenom i bokens alla sektioner, som han döpt till ”Grå tankar” och ”Bland valven” och ”Visor”. ”Han” dyker upp lite här och var:

Det gör även Hans ärkefiende:

Jag ska villigt erkänna: när jag fick boken på posten hoppades jag, som man alltid gör, på att ha sprungit på nåt i stil med Ricky Bruchs diktsamling eller Henning Sjöströms många bisarra memoarer. Det gör man dock bara två gånger i livet. Lönnå är ingen monumental och gränslös personlighet, han är en glad skit som grubblar ibland men oftast odlar en besvarad kärlek till körkonsten. Att ingen har pratat om den här boken under det halvsekel den har funnits, har sina skäl.

Lanefeltmanöver.

Av Kalle Lind

den 2016-05-26

i blogg

Jag hittar en kassett och slungas trettio år tillbaka i tiden.

Att det är del 3 indikerar att det alltså fanns två tidigare kassetter med titeln Nya gymping. Eventuellt fanns det innan dess en kassettserie som bara hette Gymping eller så var den titeln copyrightskyddad av SVT. Under första halvan av 1980-talet gav Susanne Lanefelt också ut skivor med titlar som Gymp-Dance och Studs-bandet.

Nån sorts efterfrågan kan vi alltså förutsätta att det fanns på en kassett med följande innehåll:

Träningsledaren Susanne Lanefelt råkade få ögonen på Jane Fondas populära workout-videos och insåg att det där – röra på sig och prata samtidigt – kunde hon också göra. Gymping blev ett teveprogram 1984. Det inspirerade damerna att träna, herrarna att titta och revymakarna att dra olika slippriga skämt kring Lanefelts catchphrase ”kniiiiip”.

Det betraktades i sin samtid som något nytt och fräscht. Rosa Flashdance-benvärmare och tajta tanktops och ständigt exponerade blekta tandrader. I efterhand framstår det mer som en lamt rebootad åttiotalsvariant av Träna med TV, programmet som Bengt Bedrup och Gun Hägglund sjösatte 1963 med den uttryckliga ambitionen att få svenskarna att röra lite mer på sig.

Uppbyggligt. Uppmanande. Uppfordrande.

I ett tidigt Träna med TV-avsnitt intervjuas folk på gatan om det är nödvändigt med kondition. ”Nej, om man kör bil och har ett stillasittande arbete så behöver man väl ingen absolut fysisk kondition”, svarar en av de tillfrågade. Sveriges television insåg att de hade ett ansvar för folkhälsan.

I likhet med Gymping ynglade Träna med TV av sig i merchandise, både instruktionsböcker och fonogram:

Och Träna med TV var i sin tur bara en lite mjukare och vänligare sextiotalsvariant av överste Bertil Ugglas klassiska morgongymnastikövningar i radio. Med myndig stämma befalldes folket att knäböja och bensträcka och tånudda. På sin fritid var han ordförande för Gymnastiska centralinstitutet och författare till böcker som Dagövning för den dagliga hemgymnastiken och Gymnastik, friluftsliv och kamratskap i en gymnastikförening.

Slutet på en lång era av SVT-ledd gymnastik, där tanken var att folket framför apparaterna skulle röra sig efter samma mönster som figurerna i apparaterna, var möjligen Gumping. Det riktade sig till äldre människor och var troligen något av en reaktion på de fräscht svettiga ungdomarna i Gymping. I Gumping riktade Bedrup och Hägglund – radarparet från Träna med TV – in sig på de stillasittande pensionärerna. För att dessa verkligen skulle vara med på noterna kompade Gnesta-Kalle övningarna på dragspel.

Pensionärer älskar som bekant dragspel.

Inte bara titeln Gumping var smakfull. Så var också programmets logga:

En del av det här finns förstås på Youtube. Inget av det kan direkt rekommenderas, om man inte har ett skriande behov av att se folk röra sig okoordinerat. Ett litet smakprov från Lanefelt, för den som känner sig stillasittande och rundnätt och behöver en inspiratör, kan avlyssnas här:

lanefelt

Guillous genombrott.

Av Kalle Lind

den 2015-05-06

i blogg

Den förste november 1981 – efter ett gäng byråkratiska malningar genom SVT-kvarnarna – sändes tevepjäsen Genombrottet. För manus svarade Jan Guillou. Den skildrar hur redaktionen på TV2:s ”Kvällsdax” lite på skoj plockar upp en utlänningshatande taxichaufför – en nertonad Janne ”Loffe Carlsson – som annars mest stått på Sergels torg med ett plakat. Han gör förstås succé – trots att programledarna talar nedlåtande till honom och ställer siffror mot hans känslor. Sändningen slutar i kaos för SVT och succé för Gyttorps populistparti.

Inspirationen var uppenbar: 1971 framträdde den jovialiske lille skattehataren Mogens Glistrup i dansk television och gav festligt enkla lösningar på alla kniviga politiska problem. Det gav honom och Fremskridtspartiet 27 av 179 mandat i folketinget 1973. Glistrup nämns mycket riktigt som ett potentiellt hot i Genombrottet.

Pjäsen skrevs ursprungligen för Stockholms stadsteater. Enligt Guillou avslogs den där ”eftersom teaterns kvinnoutskott ansåg att den var reaktionärt sexistisk (helt riktigt, Herr populisten hade en del mycket enkla synpunkter på förhållandet man-kvinna). Scenarbetarutskottet hade också funnit politiska invändningar”.

Budet gick istället till SVT, där teveteaterns konstnärlige ledare Bengt Lagerkvist blev hookad på materialet. Större delen av handlingen utspelas i Sveriges Televisions korridorer och kanske tyckte Lagerkvist att det kändes bekvämt jämfört med alla hans tidigare strapatsrika teveserier Hemsöborna och Värmlänningarna och Någonstans i Sverige.

SVT:s programråd – man höll sig med ett sådant – var dock skeptiskt. I rådet satt bland annat barntevechefen, som tyckte illa om ord som ”bordell”, samt Lennart Hyland som menade att SVT inte ”ska kacka i eget bo”. Alltså satte man sig på bakhasorna. Guillou skriver i sina memoarer:

Men Bengt Lagerkvist var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Dock fanns det, tro det eller ej, fler människor på statstelevisionen som motsatte sig pjäsen. Pjäsens Erik Gyttorp har två huvudpunkter i sitt program: 1) ut med utlänningarna, 2) politikerna ljuger. Det ansågs känsligt på SVT att göra en pjäs om hur SVT ger plats åt en man med de åsikterna – som dessutom blir en poppis figur. Eventuellt tyckte också någon på någon av SVT:s samhällsredaktioner att porträttet av SVT:s samhällsredaktioner, där en av journalisterna skyltar öppet med sitt socialdemokratiska medlemskap, var elakt/träffande (stryk det som önskas).

Guillou beskriver hur lunchsamtalet såg ut mellan honom och chefen Bo Rehnberg efter att Rehnberg velat stryka just rasismen och politikerföraktet:

Jag torkade mig om munnen, servietten blev röd av scampisåsen, jag reste mig och gick utan ett ord, än en gång övertygad om att somliga inom teatern är idioter.

Notera Jan Guillous exakta minnen för detaljer. Notera också att Jan Guillou så sent som 2009 skriver ”serviett”.

Det blev en pjäs i alla fall. Den ligger nu på tuben (här, här respektive här) och är absolut sevärd. Att det är Guillou som randat märks inte minst på hur offentliga personer droppas och kommenteras i marginalen: Per Ahlmark kan inte komma till tevestudion och debattera för att han ska gå på disco och förverkliga sig själv, Jörn Donner tackar nej för att han hellre vill ha ett eget program i dumburken.

Scenariot känns också, så här trettiofyra år senare, högst trovärdigt. Janne ”Loffe” är en gemytlig pajsare som gillar hockey och kan småprata och som absolut inte ogillar utlänningar, han vill bara inte ha för många av dem. Politikerna är lagom verklighetsfrånvända och börjar käfta sinsemellan om borgarnas ekonomiska haveri under regeringsåren 1976-82 och undviker alla konkreta frågor. Inte minst undviker den socialdemokratiska försvarsministern frågor om sina bordellbesök, folkpartisten frågor om hur hans partikamrat glömt nycklar hos en hora och alla tre frågor om sprit de fått ut från en ”arabambassad”.

Utan att känna till alla konkreta förlagor, har jag en känsla av att Guillou mycket medvetet petade i nertystade infektioner: 1981 var justitieminister Lennart Geijers gamla horaffärer fortfarande inte utredda (det är de för övrigt inte heller riktigt 2015).

Inte minst känns förstås pjäsen trovärdig med tanke på att det var exakt det här som hände tio år senare: två jovialiska populister tog plats i ett SVT-producerat debattprogram och skojade sig in i riksdagen.

Den kopplingen var Jan Guillou förstås själv mycket medveten om. I satirkriminalserien Den vita riddaren, som han skrev med Leif GW Persson 1994, dyker Erik Gyttorp upp igen. Nu som ledare för Ny demokrati.

Nancy & Carina.

Av Kalle Lind

den 2015-03-23

i blogg

Jag var för ung för Daily Live 1987 och för sällan hemma för Barbarella live 1991. Ändå slungar samlings-dvd:n med Nancy & Carina mig omedelbart tillbaka till åren då jag, via SVT, skivbörsar, Galago och paret Drougges Magazin April, fick ett fönster till underground- och queer- och motkultur.

Recap för er som inte minns och inte hängde med: Anna-Lena Bergelin (sedermera Brundin, numera åter Bergelin) från Lund och Lill-Marit Bugge från Norge tillbringade första halvan av åttiotalet i Berlin. Där stod de på diverse källarscener och utvecklade en showsort utifrån lika delar mim, dans, dekadans, musik, chock och extravaganza, knappast opåverkade av punk och postpunk och Tysklands tradition av crossdressing och cabaret. Ett SVT-team åkte till Berlin för att dokumentera stadens undergroundscener och upptäckte två skandinaviskor som var i ropet. Ett par år senare sände de båda live i SVT från klubben Daily News i Kungsträdgården.

Vi ser ett slags åttiotal, ett helt annat popkulturellt åttiotal än det som brukar presenteras när Clabbe af Geijerstam är ciceron. Jacob Dahlin gästar i en stickad tröja som idag känns betydligt extremare än Nancy & Carinas egna kreationer. En smal – men alls icke hälsoosande – Freddie Wadling flimrar förbi jämte en Peter LeMarc med antydan till hår och en Niels Jensen i Adam Ant-jacka. Fläskkvartetten är husband, de spelar elektriskt och brötigt, trummisen har Eat the rich-tröja och knasig hatt.

Redan Johan Hagelbäcks vinjettanimation placerar mig i tiden. Hagelbäcks filmer syntes alltid i SVT på den tiden; barnprogrammen visade hans filmjölksanimationer och vuxenprogrammen visade hans Charles Nonsens (Charles Nonsens spelade till och med mot Måns Herngren i biofilmen I skog och mark).

Och utöver dessa kult- och alternativfigurer paraderar figurer från helt andra hörn av nöjesvärlden förbi: Eva Rydberg, Sven Wollter, Michael Segerström och Martin Ljung.

Martin Ljung-inpasset är särskilt intressant. Som synes viger han Nancy & Carina. Vi pratar alltså ett samkönat äktenskap år 1987. Här kommer vi in på det som Nancy & Carina nog främst ska uppmärksammas för: de var med och förde in en queervärld i SVT och därmed i ett svenskt medvetande. Utöver de allmänt utlevande Nancy & Carina gjorde Bergelin & Bugge en annan duo: de finska kulturflatorna Marja och Agneta som pratar hatiskt om ”mannens missprydande utväxt”, driver den frivilliga kvinnoorganisationen Marjas mussla och läser dikter till blockflöjtskomp:

Hon målar brösten röda
Hon har fjädrar i sitt hår
Hon låter mensen flöda
mellan sina breda lår

Här kan vi prata om ett pionjärskap. Bergelin & Bugge gjorde roliga flator som drev lika mycket med män som med manshat. Dessutom visade de tuttarna, moonade, ramlade, skrevade och gned sig extatiskt mot glansiga stolstyg. I flera filmade sketcher är de aplikt kåta och kastar sig över karlar som tvingas fly undan deras omättliga libido.

Historien om kvinnliga komiker är full av hål. Varje gång nya skämtare med xx-kromosomer dyker upp får man ett intryck av att de skapats ur ett vakuum och att det är fråga om en helt ny gren på ett helt nytt träd. Men innan systrarna Kronlöf sprang nakna i Full patte och innan kåta Gun spann loss i Kvarteret Skatan, till och med innan Ulla Skoog och Suzanne Reuter lyfte Lorry, fanns Nancy & Carina. Det mesta på samlingds-dvd:n är svårbegripligt utan 1980-talsglasögonen på, men pionjärskapet kan ingen gärna ta ifrån Brundin & Bugge.

FOTNOT: Bergelin har sedermera haft en lång och brokig karriär inom show och ståupp, bor numera i Malmö och samarbetar tätt med sambon Jan Sigurd, senast med sextiotalsshowen Anna-Lena med man. Bugge har varit chefredaktör för finerotikmagasinet CupidZero, vilket tonåringen i mig är särskilt tacksam för. 2010 firade de trettioårsjubileum som samarbetspartners med den här dvd:n och romanen om Marja och Agneta.

En glimt Gimtell och ett koger Kåge.

Av Kalle Lind

den 2015-03-12

i blogg

Det här är nog ingen bok som folk i allmänhet kastar sig som utsvultna vargar över. Det är en bok av en man som under trettioåtta års tid producerade omkring 900 program för SVT och sen omskolade sig till spårvagnschaufför och började tro på astrologi (han är Vädur och tycker sig ha de egenskaper som är typiska för väduren). Jag är, föga överraskande, inte helt ointresserad.

Utförligare rapport kommer eventuellt, men jag måste bara få redovisa en passage som jag vågar hävda är ganska typisk för mediemäns memoarer i allmänhet: redogörelsen för en gammal succé som följs upp med redogörelsen för någon annans fiasko. Vi är nu på SVT Malmö i slutet av åttiotalet och Kåge Gimtell producerar programmet Hasses lada:

Det blev en jättesuccé och för mig var det ett av de roligaste programmen man kan göra i en studio. Hasse ”Kvinnaböske” var mycket, mycket lätt att jobba med. Ett proffs. Det blev så bra att vi året efter fick i uppdrag att göra fyra program till.

[Namngiven kollega, utskriven med för- och efternamn], bildproducent på Sydnytt, var min regiassistent. Han var jättebra och kunde ta folk på ett bra sätt.

Sammanlagt gjorde vi åtta program 1988-89. Succén höll i sig och nu ville man ha en tredje omgång. Men då hade jag andra uppdrag på gång och [namngiven kollega, alltjämt utskriven med för- och efternamn] fick producera den sista serien.

Det blev inte bra. [Namngiven kollega, även denna gång utskriven med för- och efternamn] klarade inte av att göra ett underhållningsprogram. Det blev inte som det varit förut, det blev ett annat program. Han hade gjort några ändringar som inte var så lyckade, det kan man nog konstatera. Ingen skugga över honom, han var duktig på nyheterna. Men att göra underhållning är inte så jäkla lätt som man tror. Det krävs en speciell läggning.

Bena gärna upp de olika påståendena och lägg dem jämte varann. Den namngivne kollegan var ”jättebra” och ”kunde ta folk på ett bra sätt” och ”var duktig på nyheterna” – MEN hans program blev ”inte bra” och han ”klarade inte av att göra ett underhållningsprogram”. Notera dock att ingen skugga ska falla över honom för att han förstörde allt fint och bra och vackert som Kåge byggt upp.

Vid tillfälle ska jag göra en bok enkom med försåtliga citat ur mediemäns memoarböcker. Jag är inte säker på att det blir världens roligaste bok, men kanske den bittraste.

Böguggla.

Av Kalle Lind

den 2015-02-25

i blogg

När jag var elva var Magnus Ugglas Den döende dandyn det hottaste vaxet i stan. Vi spelade den på roliga timmen tills en mycket rödkindad mellanstadielärare stängde av och skällde ut oss för att vi skrattade.

Bland låtar om fula gubbar som med den enklaste teknik kan få fjäder på sin skinnspik (”Fula gubbar”), Saigons röda ros och herpes på sin nos (”Passionsfrukt”), otrohetsaffärer som slutar med att prasslet blev på smällen och ”frun blev med djur” (”Staffans matematik”) samt uppmaningen att rulla bort kärringen och skaffa ny (”Mattläggar-Oves hjulsång”) hittar vi också ”Rumpnissar”:

Han är en reko gay, en gummiboss,
en nätt förgätmigej, Kapten Mykonos
Hans vän är arab
Han säger: ”Ställ dig som en Saab!
Så kör vi åh-åh-åh-åh
Kom killar och sitt opp!”

Det är en fascinerande text. Porträttet av Läder-Kent hamnar bredvid skivans andra karikatyrer av gubbsjuke Disco-Kaj, sure servitören Erling och den töntige hårdrockaren Joey Killer/Roine Blom. Det är lätt att se Ugglas text som något homofob.

Samtidigt: skivtiteln och omslaget refererade till en tavla av den förmodat bisexuelle Nils Dardel, föreställande den förmodat bisexuelle Gösta Ekman d.ä. och deras förmodat bisexuella kompisar i teatrala gester. Tavlan från 1918 var då och har sedan dess haft ikonisk status i en föraktad och beundrad kosmopolitisk liberal queerkultur.

Samtidigt: 1986 omnämndes homosexualitet bara i mainstreamkultur som något som orsakade hiv. Uggla visade sig vara väl insatt i en undanskymd och åsidosatt kultur: han droppar homomagasinet Revolt, gayparadiset Mykonos och transgruppen After Dark.

Den enda som ens antytt att den där världen fanns innan var Jacob Dahlin: hans Jacobs stege var en trojansk böghäst i ett tokstraight normmedia. Det sades aldrig rakt ut, men allting som hände i stegen var ju bögkodat: ryska primadonnor med risiga frisyrer, After Dark åter igen, Alexander Bard i transtramsprojektet Barbie, Diana Ross, kitsch och skumpa, opera och boor.

Samtidigt: även Uggla kom till studion när Dahlin kallade. 21 november 1987 stod han i studion dressad som Östermalmsmadame och sjöng Karl Gerhards ”Katt bland hermelinerna”. Mycket queerare än så blir det inte.

Och går vi sen bakåt i tiden, till Ugglas debut Om Bobbo Viking (1974), så rör vi oss verkligen i ett gränsöverskridande könslandskap. Kraftigt Bowie-inspirerad skapade Uggla sin egen Ziggy Stardust, Bobbo Viking: ”Bowie fann han, använder henna/ glitter i pannan, flickans stämma”. Iförd ”omelott” styr han vägen mot nästa bar.

Jag bildgooglade omelott. Det här var det första jag hittade:

Uggla fortsatte att visa sig väl förtrogen med den nattliga skugglika queervärlden. På prettoplattan Livets teater (1975) gör han sitt eget Karl Gerhard-svep över det manierade Östermalm. ”Två små primadonnor” flänger runt på tesalonger i ”bästa frack, skor av lack och chapeau-claque”.

På plastpunkplattan Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt (1977) så gjorde han just Karl Gerhard i pubrocktappning, tillika en av KG:s mest queera kupletter. ”Jazzgossen” har ”tusch på sina ögonlock” och ”på sitt lilla bakverk frossar”.

Och på Vittring-plattan (1978) översatte han ett gammalt Phil Spector-spår, skrivet för flickgrupp och mest känt genom The Crystals. ”Then he kissed me” blev ”Åh, han kysste mej”:

Han bjöd mig en soffa av zebraskinn
och hällde upp ett dricksglas fullt med gin
Jag smalt när han böjde sig mot mej och kysste mig
Nog hade jag blivit kysst,
men aldrig så förut,
jag skrek i hans öra:

”Låt det aldrig ta slut!”
Han ursäktade sig
att han hade burit sig så illa åt
Men vad fan gjorde det,
nu när han hade fått mej så jävla [piiiip]?

Det som jag som politiskt korrekt och medveten ung man tolkade som fördomsfulla bögpåhopp verkar aldrig på något vis ha ifrågasatts av homovärlden.

Ugglas mest famösa gaybetonade insats, porträttet av mustasch-och-hästsvans-klubbägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands G – som i gemenskap, tycker några kanske är att betrakta som en fördomsfull karikatyr. Men det långt utdragna i:et i den mäkta citerade repliken ”Det kunde han tänkt på liiiite tidigare!” måste kanske inte ses som en imitation. Det är så man pratar på Östermalm. Uggla spelade en förhöjning av sig själv. Porträttet godkändes uppenbarligen av den bisexuelle Staffan Hildebrand, som likt Uggla ansåg att det var på tiden att en osynliggjord grupp människor fick en representant på bioduken.

Men ”Bli gay” då? Uggla-låten från 1997? Hur ska den tolkas? Hävdar inte Uggla i den att folk stiger fram som homos för att få uppmärksamhet? Är inte det ett påhopp på alla dem som varje dag gömmer sig i garderoben av rädsla för att förskjutas av familjen och knackas av byns homohatare?

Ooo – bli gay!
Det skänker mycket kredd
och utan tvekan
blir man hörd och sedd
Ingen skulle våga
undra eller fråga
Neeeeeeej
Ja, det är världens grej
att bli gay

Uggla menar själv att den där texten främst riktade sig mot Efva Attling, som han av allt – eller av den här intervjun – att döma har en gammal schism med. Men helt kommer han väl inte undan: är det någon svensk artist som har flirtat med homokulturen utan att ta de stora riskerna så är det väl heterokillen som redan från början sjöng om glitter och platå och kittlade lite lagom med fraser som ”En sån som dej skulle kunna få mig att bli gay” (från Godkänd pirat live, 1981).

Fast, som det påpekas i en gammal RFSL-intervju, det var förstås inte särskilt opportunt att leka bög på sjuttiotalet. Uggla tog nog större risker än vad vi idag kan föreställa oss när han fick hela – hela! – Gröna Lund-publiken i början av åttiotalet att skråla med i ”Åh, han kysste mej”.

Så sammanfattningsvis: det mesta tyder på att Uggla snarare har fört bögrörelsens talan än varit dess häcklare. Det trodde jag faktiskt inte när jag började rota i det igår. Men jag undrar om han fortfarande kör ”Rumpnissar” på livespelningar.

Trälarnas teve.

Av Kalle Lind

den 2015-01-14

i blogg

Den 11 januari 1980 premiärvisades den danska animerade serien Trälarna på SVT2. Starttid var klockan 18, en tid som visserligen låg efter barnprogramsblocket med start halv sex (”Kom nu då! Vadå? Barnprogram i TV2!”) men som fortfarande indikerade barnvänlighet. Hallåan avade ett lärorikt program om sjöhästar och berättade sen för de yngre barnen:

”Eftersom det kan bli lite kusligt ibland är det bra om små barn har några äldre med sig och tittar.”

Därefter visades grovhuggna akvarellanimationer av vikingar och trälar, trälars blodiga mordfantasier om sina herrar, en hängd träl och en trälkvinna som förklarar för tittarna att hon blivit ”bolad av sju män – fyra trälar och tre fria. Ändå har mitt barn ingen far.”

Vad som däremot inte visades var:

1) ett rituellt samlag där trälarnas ägare Sigsten sätter ”gåken” i en kvinna: ”Först framifrån, det är som plogen i jorden. Sedan bakifrån, det är som tjur och bock på ko och get”,

2) själva offrandet av trälpojken Halte där han läggs på en huggkubb och därefter dekapiteras med yxa.

1980 väckte sånt en viss uppmärksamhet. Inte att SVT visade en marxistisk serie om vår våldsamma historia på barntid – utan att SVT faktiskt klippte bort ett par centrala sekvenser. Det ansågs vara att undanhålla barnen vissa viktiga historiska sanningar. Nu fick de tittande barnen aldrig se hur omänsklig trälägaren var när han först förgriper sig på sin ägodel kvinnan och därefter offrar sin ägodel trälen.

För att ta det hela från början: Trälarna är en svensk bokserie, skriven av Sven Wernström. Wernström har nämnts många gånger i den här bloggen och väl så många i min bok Proggiga barnböcker. Han var – och är – övertygad socialist och tillika övertygad om att barnlitteratur är det bästa sättet att sprida socialistiska sanningar.

De åtta böckerna om trälarna och deras söner och döttrar utkom under 1970-talet och mottog de flesta barnlitteraturpriser som finns. De är inledningsvis riktigt bra, hur mycket Wernströms historiematerialism än lyser igenom och ibland gör gestaltningen något fyrkantig. Mot slutet – den sista volymen Trälarnas framtid utspelar sig 1981 – ballar de ut i den värsta sortens vänstergnälliga dystopi där allting är hopplöst och meningslöst och allt var så mycket bättre på FNL-rörelsens tid (dvs. cirka sex år innan boken gavs ut).

Danskarna gick igång på materialet och bestämde sig att göra tre tecknade långfilmer, Trællene (1978), Trællenes oprør (1979) och Trællenes børn (1980), som sedermera klipptes om till teveserier. De väjde inte ett ögonblick för det myckna våld och de återkommande sexualskildringar som förekommer i Wernströms böcker.

Därför innehöll också avsnitt två av teveserien en två minuter lång sekvens där ynglingarna Ylva och Ingvar ritualälskar på en åker och blandar Ingvars säd med några krossade ägg i en grop. Den scenen klipptes inte när serien visades i Sverige. Vad som klipptes var förstås det som kunde anses vara skadligt för barn att se. 1980 var det fortfarande bara frimicklare som trodde det var farligt för barn att veta hur de blev till.

Å andra sidan var det ganska många som var helt övertygade om att det var farligt för barn – och för vuxna – att se våld. Därför trimmades även vuxenserier: slaven Kunta Kinte fick sin halva fot avhuggen vid ett rymningsförsök i den amerikanska serien Rötter (1977). Det visades aldrig för den svenska publiken, som fick sväva ovetande om varför han haltade.

Hursomhelst: när Trälarna till slut skulle visas i Sverige valde barnredaktionen att ta bort några sekvenser som kunde förväntas skrämma de unga tittarna. Sven Wernström, som aldrig varit rädd för bråk och konflikt, ropade ”Censur!” och så var debatten och förhandsskriverierna igång.

Det intressanta är att ingen eller ytterst få verkar ha hojtat: ”Nämen? Är det inte väldigt mycket våldsamheter och nakenheter kvar i den där serien? De här våldtäktsförsöken i avsnitt 2 – är det så barnvänligt? Och den där sekvensen där sju konkurrerande kungar dödar varann så blodet skvätter?”

Inte för att jag tycker att någon borde ha ropat så, utan mer för att jag tog för givet att folk gick runt och ropade sånt på den tiden.

Men i fallet Trälarna verkar det viktiga politiska innehållet ha överskuggat det grafiska våldet och det explicita gökandet. Barnfilmsrådet rekommenderade serierna och beskrev animationerna, som ger mig stora skälvan nu vid trettionio års ålder, som ”flödande akvarellteknik” där ”personernas ansikten och rörelser är mycket uttrycksfulla”.

Serien gick i repris 1986 och har sen dess aldrig visats. Att den skulle visas idag är fullkomligt uteslutet. Synd på sätt och vis, för det hade varit roligt att ta del av de indignerade reaktionerna från i princip hela den politiska skalan.

(Källa: Tommy Gustafssons Det var en gång – Historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet, 2014.)

Här stör vi ditt liv.

Av Kalle Lind

den 2014-10-06

i blogg

En av åttiotalets stora tevesnackisar var Här är ditt liv (1980-91): programmet där känt – och stundom okänt – folk överraskades av en utklädd Lasse Holmqvist en lördagseftermiddag och sen togs till en tevestudio i Malmö och konfronterades med kompisar och skolfröknar från förr.

Det skulle få en renässans med Oldsberg härom året. Oldsberg avstod till och med På spåret för att få vara Götets Lasse Holmqvist, men tevepubliken hade kommit på att det där med att titta på en känd människas gamla lumparpolare hade begränsat underhållningsvärde. Nu gör han Bingolotto. Det konceptet finns det tydligen fortfarande nån sorts intresse för.

En av Här är ditt liv-producenterna hette Bengt Roslund. Han jobbade nära Lasse Holmqvist också i en rad andra teveprogram. Innan dess hade han gjort program om nunnor och senare skapade han Skurt.

I de nyutkomna minnesanteckningarna Skam den som ger sig ger Roslund lite insideinfo. Man inser att det var rätt svettiga manövrar att få ihop en och en halv timme överraskningsteve sex gånger om året.

Bara själva kidnappningen krävde logistik. Olof Buckard skulle fångas in av Frälsningsarmén på Södra Förstadsgatan i Malmö på vägen till en (påhittad) föreställning på Victoriateatern. Väl på väg kom Buckard på att han ville gå via Kungsparken. Det krävdes en del övertalning från hans mullvad att få honom att ändra uppfattning så han kunde styras i armarna på en polisongförsedd Holmqvist.

Och det var ändå ett litet problem jämfört med att få med Ingmar Bergman. Han ställde egentligen aldrig upp på sånt, men hade lovat att vara med om Bibi Andersson var gäst. När det väl var dags började Bergman förstås konstra i telefon från Fårö: han ville inte gå upp för studiotrappan för han var rädd att råka ramla och dessutom var han körig i kistan. Då lovade Roslund spontant att tidigarelägga inspelningen några timmar för att kunna klippa bort om Bergman nu råkade snubbla eller göra på sig.

Efter att han lovat det kom Roslund på att det plötsligt blev en hel massa annan logistik som försköts, bland annat skulle Liv Ullman flygas in från en svindyr inspelning i Hollywood och nu skulle de alltså övertyga en redan upprörd regissör att Liv behövde flyga ytterligare några timmar tidigare. Dessutom surade Lasse Holmqvist över att inte få sända direkt. Lite kunde han trösta sig när han till slut fick dra över programmet med tjugonio minuter.

Ganska många ansträngningar gjordes för att få ihop programmen: doktorer fick duperas att hitta på läkartider, grannar fick luras att väcka en sovande Bibi Andersson under förevändning att få låna kaffe, resebyråer fick mutas att ställa in bokade sista-minuten-resor.

Men ännu intressantare: ganska många av åttiotalets celebriteter verkar egentligen inte ha velat vara med. Nils Poppe blev ombedd att dyka upp i det där Bibi Andersson-avsnittet. Han vägrade inledningsvis eftersom han var rädd att det var en fälla – att han själv skulle dras in som huvudperson. Han insisterade på att bli hämtad av en person i sin bil på SVT:s parkering efter att inspelningen börjat – allt för att vara försäkrad om att inte mötas av en lösskäggig Holmqvist i foajén.

Bengt Grive lyckades man lura från ett stort boxningsevenemang som han alltid brukade kommentera. Grive hade alltid drömt om att få göra ett jazzprogram, varför man hittade på ett internordiskt jazzprogram, tubbade en dansk producent att boka ett möte med Grive, fick Grive att avstå sin årliga boxningstradition och dra till Köpenhamn. Väl där stod då en utstyrslad Holmqvist och tog emot.

Grive tyckte säkert att det hade sin charm att få vara kvällens huvudperson, men det grämde honom säkert att varken jazzen eller boxningen blev av.

Astrid Lindgren skrev ett preventivt brev till Här är ditt liv-redaktionen där hon uttryckligen sa ifrån att om de försökte kidnappa henne skulle hon vägra följa med till studion.

Tage Danielsson fångades på ett vernissage. Han såg besviken ut för han hade tänkt att vara med familjen för första helgen på eviga tider.

Lill Lindfors blev glad men också orolig. Hon hade just brutit upp från en relation med Brasse Brännström och var liksom inte i nån lycklig fas i livet.

Georg Rydeberg var gäst i Viveca Lindfors-programmet och legenden säger att han aldrig riktigt kunde hämta sig för att det inte var han som var huvudpersonen. Efter sändning steg han på fel tåg till Stockholm, fick övernatta i Hässleholm och hittades några veckor senare död och bortglömd i sin lägenhet.

Och Rune Moberg – som nämndes i den här bloggen för några veckor sen – var arbetskollega till Roslund och hade tydligt sagt ifrån att han inte ville vara gäst. När han, efter mycket trix och fix, trots allt fångades in till programmet var det hans uttryckliga önskan att inte behöva sjunga Frälsis-dängan ”De komma från öst och väst”. Han hade fått blandade känslor inför sången efter sin frus begravning.

Dessvärre råkade en Frälsningsorkester stå redo i kulisserna för att spela ”De komma från öst och väst”. Roslund gav dem trots allt grönt ljus.

Detta är så fascinerande: här fanns alltså möjligheten att få visa upp sitt liv, träffa människor man inte sett på årtionden, bli hyllad och rörd, på bästa sändningstid, inför några miljoner svenskar. Och så var det så pass många som inte var intresserade. Kanske var det bara falsk blygsamhet, kanske rörde Holmqvist et consortes faktiskt upp damm som gästen gärna hade haft oupprört.

I sina minnesbok ställer sig Roslund frågan om han skulle göra om samma sak – lura, bedra, fiffla och bryta ingångna löften – och tänker på hur nöjda alla gäster trots allt var efteråt. Rune Moberg sjöng glatt med i ”De komma från öst och väst”, Grive fick en specialskriven låt av Mats Wilander, Bergman slapp tömma tarmen inför rullande kameror.

Men jag tycker mig ändå ana viss tvekan hos Bengt Roslund när han besvarar sin egen fråga med ja.

Högerhumor vi (=främst göteborgare) minns 4: Hagge Geigert.

Av Kalle Lind

den 2014-08-06

i blogg

Mannen som gav sig själv namnen ”Hagge” och ”Geigert” föddes som Harry Johansson och blev med tidens västkustens revy-, kåseri- och teveintervjuarkung. På grund av hans starka Israelkärlek, hans uttalade antikommunism, hans väl så uttalade antinazism och hans benägenhet att vitsa så har jag alltid tänkt mig honom som en typisk GP-liberal.

Göteborgs-Posten och dess legendariska ägarfamilj Hjörne var ju, liksom DN på sin tid, en uttalad megafon åt Folkpartiet. Inget trams om ”oberoende” eller ”obunden” – på den tiden betydde liberal folkpartistisk och särskilt i Göteborg. Harry Hjörne (chefredaktör 1929-69) satt i kommunfullmäktige för Folkpartiet. Enligt elaka tungor gjorde han det främst som kompensation för att han varit undfallande mot tysken under kriget, till skillnad från stadens andre tunge tidningsredaktör, Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Sonen Lars Hjörne och sonsonen Peter har fortsatt driva (numera oberoende) liberal och pro-israelisk opinion in i våra dagar.

I denna landets näst största morgontidning skrev Hagge sina lördagskrönikor under decennier. Där roade han somliga och retade andra, dock sällan dem med den verkliga makten. En Göteborgspotentat som P G Gyllenhammar – vd för Volvo och svåger till GP:s chefredaktör Lars Hjörne – kallas av Hagge i hans memoarer för ”en personlig vän”. Med sådana vänner blev kanske inte satiren varken oberoende eller subversiv.

Att jag i mitt huvud kategoriserat Hagge som folkpartist kan förstås också bero på att han var folkpartist. I sin ungdom. Då bildade han en sektion av Folkpartiets Ungdomsförbund i Uddevalla.

Senare i livet – i höjd med att han skriver sina memoarer 1999 – kategoriserar han sig dock som sosse:

Av journalister har jag under årens lopp ständigt fått frågan: ”Var står du själv politiskt?” Jag brukar värja mig genom att svara: ”Jag tillhör inget parti, men jag är emot flera stycken.” Om jag ska vara uppriktig så står jag socialdemokratin närmast.

Han listar ett antal orsaker till detta: hans egen klassbakgrund, antirasismen inom S – och att ”socialdemokratin idag kan betraktas som ett mittenparti”.

Ytterligare en orsak KAN vara att socialdemokraterna var synonym med Makten. Och Geigert verkar inte ha haft något emot att gnugga rygg med Makten. Han spelar golf med prins Bertil, inackorderar dottern hos prins Lennart i Mainau, hävdar med bestämdhet att han blivit god vän med alla han intervjuat i Gäst hos Hagge (det vill säga de flesta kungligheter, opinionsbildare och ledande politiker, undantaget Carl Bildt).

Med Bildt hade Geigert en personlig beef, som helt verkar ha grundat sig i ett Geigert-skämt som Bildt tog personligt. Apropå att Bildt uttalat sig tvekande om p-piller skrev Geigert att det var tur att Bildts mamma inte hade haft några. Efter det vägrade Bildt till och med vara med när Geigert höll i SVT:s partiledarutfrågningar inför valet 1991 (han vann ju ändå, så de lär inte ha spelat nån större roll).

Om vi så lyfter blicken från den private Hagge och tittar på den humor han faktiskt producerade – han drev Lisebergsteatern i decennier och levererade en årlig revy under en lång räcka år – så tycker jag nog att vi ser spår av en sorts auktoritetstro även där. Revyer är ett smörgåsbord av kommentarer till allehanda aktualiteter, och man ska förstås akta sig för att dra några slutsatser om avsändarens ideologi. (Påfallande många Hagge-sketcher går ut på att tjocka män är utklädda till kvinnor och barn och det vet jag inte ens om man kan placera in i nån erkänd ideologi.)

Icke desto mindre: en sketch som ”Skoldemokrati” har jag svårt att se som annat än tendentiös. Arne Källeruds vänlige gentleman till lärare trycks ner av de oborstade eleverna Sune Mangs, Eva Rydberg och Laila Westersund som med hot om våld ”under demokratiska former” beslutar ”att Oslo ligger i Italien”: ”Hör du det, fascistjävel?”

Och Stefan Ljungkvist i rollen som ”Den siste kommunisten” är ett medvetet nidporträtt av den högljudda vänster som Geigert fört ett personligt krig med under Göteborgs sjuttiotal (Sven Wollter et consortes intog Stadsteatern som Geigert raskt döpte om till ”Pekingoperan”):

Jag ser var ni tänker: Varför åker inte den där långhårige jäveln ner till San Salvador och slåss mot fascisterna? Vet ni vad jag svarar då: ni skulle må då va? Men det skulle fan inte jag.

Ingen ska ta ifrån Geigert hans antinazistiska engagemang – Jan Guillou har ibland försökt göra det genom att antyda att brevbomberna och porren som beställdes i hans namn var en pr-kupp – men det är svårt att se att Geigert nån gång slog särskilt hårt mot etablissemanget (undantaget Bildt då). Det kan förstås inte påstås vara en specifik högerhållning. Det är väl mer sådär allmänkonservativt.

Kuriosa:
Det var Hagge Geigert som presenterade Ian Wachtmeister för en större publik. 1989 framträdde greven och imperieförvaltaren för första gången för en flermiljonhövdad publik. Han klädde ut sig, imiterade Hans Werthén, raljerade över facket och sjöng frispråkiga snapsvisor. Två år senare satt han i riksdagen som partiledare. I sin bok Gäster hos Hagge – skriven och utgiven innan Ny Demokrati var ett faktum – kommenterar Hagge sin gäst: ”En del ville efter programmet göra honom till statsminister, men det är nog att ta i.”

Högerhumor vi (=en ganska liten del av oss) minns 3: Rune Moberg.

Av Kalle Lind

den 2014-08-05

i blogg

Rune Moberg – för tjugosex år sen så välbekant att han fick vara med i Här är ditt liv – har främst gått till historien för två saker:

1) han skapade Lilla Fridolf,

2) han skrev ledarna i den uppkäftiga bildtidningen Se.

I det första fallet framstod han som något konservativ.

I det andra fallet framstod han som en klassiskt liberal retsticka.

Han gjorde förstås fler saker, den gode Moberg. Enormt många faktiskt. Han tillhörde den där journalistgenerationen som verkar ha haft obegränsad tillgång till tid. Han skrev revyn Kris kras filibom åt Ingmar Bergman när denne var chef på Helsingborgs stadsteater. Han hittade på roligheterna åt Gubben i lådan i Hylands hörna. Han skrev radioserierna Dagens revy (med bland annat Harriet Andersson) och Familjen Andersson (med bland annat Lena Nyman). Den sista har jag aldrig hört, men Lena Nyman kommenterar den i en intervju gjord av Jan Guillou 1979:

– Till slut rakade man ihop dom där replikerna på nolltid, det där skulle jag inte göra om. Det var så jävla dåligt, det var Rune Moberg som skrivit det. Fråga mej inte vad jag tycker om Rune Moberg!

– Vad tycker du om Rune Moberg?

– Ja … jag läser ju inte Se, så jag har bara erfarenhet av det han skriver dramatiskt och det tycker jag var av det enklaste slaget med dom självklara knepen och mitt i det tyckande och tänkande som jag inte tycker speciellt mycket om. Man kan säga så här: han tar väl inte precis bort fördomar.

Den där karakteristiken kan kompletteras med en sammanfattning av radio/film/serieserien om Lilla Fridolf:

Berättelserna om kontorschef Fridolf Olsson på Kolonialvarubolaget och hans hustru Selma i Stockholm kretsar nästan alltid på ett eller annat sätt kring deras äktenskapliga bråk och problem. Fridolf styrs med järnhand av Selma och behandlas mycket hårt. Hans idoga och ofta finurliga försök till att trotsa Selmas bestämmelser och ta sig till favoritkrogen Södra Brunn misslyckas oftast och leder istället till en rejäl utskällning och ännu mer hushållsarbete.

Selma drar sig inte heller för att använda fysiskt våld, med hjälp av exempelvis brödkavlar, om hon anser att det är motiverat. Fridolf råkar lätt ut för hård behandling även om han är oskyldig, Selma är ständigt misstänksam gällande otrohet – den där unga sekreteraren på kontoret ser alldeles för bra ut för att hon ska kunna känna sig lugn – och annat förfärligt, och komiska missförstånd uppstår därför lätt, till problem för stackars Fridolf. (Från sajten Rutor och reflektioner.)

Som sketch- och gag- och skojmakare valde Moberg uppenbarligen den okomplicerade vägen. Karlar kan inte kontrollera kvinnor och humor påstås uppstå. Kärringar ägnar sina dagar åt att hitta dyra halsband som de vill ha sina män att köpa så att societetskollegorna kan knäckas. Gubbar ägnar sina dagar åt att smita ut för en okomplicerad öl med vännerna, där en yppig servitris är ett plus men inget krav.

Om man sen till det adderar att Moberg skrev ledare i en tidskrift som, likt FiB/Aktuellt och Lektyr, gick från grabbig men ambitiös reportagetidning till att alltmer handla om antydda könshår – så tonar bilden av en mansgris och en buffel fram.

Men då har man inte läst ledarna. Av sin radikala samtid kritiserades Moberg gärna för att vara vindflöjel (i bästa fall) och ärkereaktionär (i värsta fall). Jag har läst ett urval och de handlar alla om kriminellas rätt till värdiga rättegångar, värdig tillvaro och allmän värdighet. Under hela sextiotalet var Moberg en ivrig påhejare av medborgarrättsrörelsens frammarsch i USA, vilket inte var så okontroversiellt som vi vill tro idag.

Rune Moberg var nog typisk för sin tids Bonnierliberaler: tydlig i sin antirasism, tydlig i sin antikommunism, tydlig i sin tro på rättssamhället, otydlig i sin antiimperialism och oförstående inför begrepp som manschauvinism.