Etikett: memoarer Sida 3 av 6

Porrkriget fortsatte.

den 2011-10-03

En av proggens satirklassiker är Fria Proteaterns Bonnieroperan. Den utgjorde ett överraskande – och säkert befriande – komiskt inslag i den nävknutet gravallvarliga pjäsen Typerna & draken (1972), ja ni vet, den som handlar om hur grafikerna på Bonniers organiserar sig fackligt. Pjäsen släpptes på platta på Fria Pros eget bolag Folkkultur, och där trängs Bonnieroperan med mer klassiskt proggråa titlar som ”Rationalisering” och ”Vi skyddsombud kräver vetorätt”.

I numret träder tre patriarker – 1972 hette de Albert, Gerard och Lukas och kallades Abbe, Gerard och Lucke, idag heter de väl typ detsamma och kallas nånting liknande – fram och berättar om sin verksamhet. Gerhard lägger ut texten om sitt stora konstintresse och bröderna körar: ”fiffel och båg”. Abbe berättar om hur han värnar om det fria ordet och rabblar sen upp alla tidningar som Bonniers knäckt samt ”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör” – Rune Moberg, Hemming Sten, Per Ahlmark, Peter Himmelstrand, DN, Fantomen, Teknikens värld, Vecko-Journalen, BLM – ”Vem som än är tidningens redaktör så är det Bonniers röst du hör!”

Numrets mest berömda parti skildrar Lukas Bonnier, koncernens veckotidningsmogul och VD för Åhlén & Åkerlund. Hans verksamhet var känslig också inom familjen – enligt ett spritt citat lär hans pappa Tor ha sagt: ”Käre son, vår familj har gett det svenska folket en Strindberg, en Heidenstam, en Lagerlöf … och du vill ge dem Fantomen!”

Lika kritisk var väl inte Tor när Fantomentidningen blev en mångmiljonprodukt, men kluvenheten till Luckes verksamhet bestod inom koncernen. Ja, det var han som drog in kulorna men nej, det var inte den verksamheten Bonniers helst visade upp.

Åhlén & Åkerlund köpte upp folkrörelsens folkbildande folktidning Folket i Bild och slog ihop den med magasinet Aktuellt. Resultatet blev FiB/Aktuellt, en tidning med mycket på sitt samvete: förutom att man på sextiotalet började lägga allt mindre vikt vid reportage och allt mer på flickbröst, så var det där Jan Guillous journalistkarriär tog fart.

Gamla FiB fick hänga med i namnet FiB/Aktuellt år efter år. Man kommer att tänka på forna tiders segerfester efter framgångsrika fälttåg, där de besegrade släpas med som fångar i triumftåget (Rune Moberg, själv chefredaktör på Se, en tidning med en liknande utvecklingskurva som FiB/Aktuellt).

Målet var alltså öppet för Doktor Gormander när han med Fria Proteatern ville visa upp Bonniers som en skara hycklare:

Jag heter Lukas Bonnier

Det är jag som bossar här

För alla näcka brudar

Ja, det är min affär

Jag har en sjyst bordell

Och dess namn är FiB/Aktuellt

Med fortsättningen:

Om du ser en läcker brud

Med en riktigt smaskig kropp

Slå mig en signal

Och se om hon vill ställa opp

Jag heter Lukas Bonnier

De kallar mig Lucke Hallick

men vad gör väl det

när det ändå är jag

som gör hela familjen fet?

I ett talat mellanparti jämför bröderna Bonnier ängsligt sin publikation med den konkurrerande Lektyr (som ägdes av Saxon & Lindström): ”Lektyr visade halva bröstvårtan – kan man inte tänka sig att vi visar hela?” ”Lektyr visade halva rumpan – vi ska visa hela!” ”Lektyr tog en bild härifrån – kan inte vi ta en bild härifrån?”

I den gamle veckotidningsredaktören Björn Vingårds nyutkomna dokumentärroman om Bonniers, Drömfabriken – Bakom kulisserna (2011, lustigt nog på Piratförlaget), bekräftar han att den där parodidiskussionen påminde otäckt mycket om verklighetens tongångar. Lukas Bonnier kallade in tidningsrävarna Sven Broman och Bertil Ströhm, som vänt många upplageras till succéer, och gav dem förhållningsregler:

Vi behöver pengarna, upplagorna på de andra tidningarna går ner och jag vet inte var det ska sluta. Jag vill alltså att vi fortsätter med Fibban, men den måste bli anständigare. Observera att jag inte sa anständig utan anständigare.

Enligt Vingård, som har den där krassa rättframma synen på journalistik som brukar prägla dem som fostrats av de stora tidningsdrakarna, skedde så följande:

Bertil Ströhm och Sven Broman utarbetade så småningom en mycket ambitiös förlagspromemoria om hur långa manslemmar och hur stora bröst Fibban fick visa och i vilka vinklar och i vilken belysning de fick fotograferas. Problemet med dokumentet var bara ett – Lektyr brydde sig naturligtvis inte om det och porrkriget fortsatte.

En motsägelsefull man.

Av Kalle Lind

den 2011-05-12

i blogg

Det är djupt tragiskt att jag, just som bloggen flyttar och allt borde få en nytändning, sitter överlupad med annat arbete. Men som med allt arbete har jag i alla fall vunnit några oanade insikter (när jag jobbade på häktet upptäckte jag till min förvåning att jag visste hur man tar polisgrepp, när jag jobbade i storkök insåg jag att jag inte vill laga mat). Eftersom det arbete jag just nu utför tvingade – ”tvingade” ska nog stå inom citattecken – mig att göra lite research på Jokkmokks-Jokke, så har jag just gjort insikten att Jokkmokks-Jokke var en motsägelsefull man.

Det finns väl redan en motsägelse i att han kallades Jokkmokks-Jokke när han hette Bengt Johansson och var från Djupbäck (som för all del ligger i Jokkmokks kommun). Men ännu mer komplex framstår karln när man bläddrar i hans memoarer, som är en orgie i klassiskt svenskt armod, dessutom tjälfruset:

Det enda invånarna i dessa kåkar var rika på var ungar.

Mor var värd ett bättre öde. Far med förresten. Undergivet böjde de sig inför fattigdomsoket. Strävade utan nämnvärda förhoppningar om att tillvaron skulle bli bättre varken för dem själva eller deras barn.

Det hade blivit fem skolår vilka trots lång skolväg och bristfällig undervisning gett mig så mycket att jag åtminstone kunde läsa, skriva och räkna.

Jag slet fruktansvärt för att hugga tjugofem timmerstockar om dagen, vilket var nödvändigt om jag skulle komma upp i till en dagspenning som det gick att leva på. Arbetet var naturligtvis alldeles för tungt för en tolvåring.

Hur ofta hände det inte att jag grät mig till sömns på kvällarna därför att det värkte i hela kroppen på mig av det alldeles för tunga arbetet.

Så vad heter då denna skildring av elände, elände och elände? ”Helvetet på jorden”? ”Man kan lika gärna dö”? ”Totalt jävla mörker”? Inte då. Då känner ni inte Jokkmokks-Jokke.

En gubbkantad påskhelg 2: Robert Gustafsson.

Av Kalle Lind

den 2011-04-26

i blogg

Påsken för Kalle Lind innebär påskskägg. Medan barnen har slagit varandra och lekt med tapetknivar har jag förkovrat mig i det verkligt viktiga: män som inte förändrat historien ett dugg. Detta är den andra rapporten från en påsk i gubbens tecken.

Jag impulsköpte Robert Gustafsson relativt färska memoarer Från vaggan till deadline på Götes i Brösarp och började läsa med garden uppe. Gustafsson har nuförtiden ingen vidare credd i de humorkretsar där jag stundom rör mig. Han har sålt ut. Han har hostat en gång för mycket. Han har sagt konstiga saker om mäns humorgener i diverse intervjuer. Han har förhandlat sig till lite för kaxigt höga Parlamentetarvoden. Etcetera.

Och det var väl ett tag sen man skrattade åt Gustafssons manér. Det som en gång faktiskt kändes Nytt och Nu har blivit det etablerade, som gjort för unga kaxiga att opponera sig mot.

Men man ska komma ihåg ett par saker – och de ganska välskrivna memoarerna påminner mig om dem. Robert Gustafsson har egentligen aldrig varit hipp. Han var en osedvanligt decicerad skådespelare med rötterna i västgötsk revy som råkade teama upp med Stockholms mest välfriserade hipsters. De gav honom rollnamn som Thurston Moore och Peter Tosh och John Peel. Han gjorde gubbar i sann gammal Martin Ljung-anda. Gustafsson vet antagligen inte heller idag vem John Peel var. Däremot kan han sin Martin Ljung.

Man kan anklaga Robert Gustafsson för en herrans massa saker. Jag får konstant ont i magen över hur ett vansinnigt arbetstempo måste ha gått ut över familjeliv och kan inte låta bli att fundera över hur diskussionerna egentligen låtit hemma vid köksbordet. Det är naturligtvis inget jag har det minsta med att göra, men när han själv berättar om hur han stod i direktsänd sketchteve från Berns nån halvtimme efter att hans första son fötts så har han trots allt väckt frågan i mig.

Hans kall och tävlingsinstinkt fascinerar, oaktat vad jag tycker om det. Uppenbarligen var det så viktigt för honom att dra fyllevitsar med Sune Mangs på Berns att han tog en hetstaxi från KK. Hade han varit statsminister eller president eller Mellanösternmedlare hade vi kanske inte reagerat över att kallet fått gå före livet. Nu handlade det om att hosta.

Jag hade förhoppningsvis gjort andra prioriteringar. Men drivkraften gör lik förbannat intryck.

Vad som framför allt får mig att emellanåt känna ”just det, han är ju faktiskt en av oss” är Gustafssons uppenbara kärlek till humorn, till den teve han växte upp med, till de rundnätta män i fluga som skojade i barndomens ruta, till lösskäggen och dialekterna. Gustafsson må ha utvecklats till en slipad businessman, men han bryr sig om varan, produkten – Sten-Åke-vitsarna, Gösta Ekman-snubblet, Carl-Gustaf-tajmingen, Roffe Bengtsson-fyllan, Stig Järrel-temperamentet och -tempot.

Gång på gång återkommer Gustafsson i memoarerna till hur han erövrat sin ungdoms drömvärld och hookat upp med idolerna, hur han själv tog kontakt med det ännu ohippa Allsång på Skansen för att han närde en kärlek till knätofsarna och barndomens tryggsega alla-ska-med.

Han hyllar folkhemmets sjuttiotal då alla idrottshallar var nya och kommunerna öste pengar och lokaler över alla som ville förkovra sig i en hobby.

Han beskriver den kittlande känslan i magen över att tidigt i karriären få göra dockteve med Jan Lööf och få träffa den mytiske mannen bakom Felix och Tårtan-vinjetten (Gustafsson gör rösten till Skrot-Nisses son Kalle, han som ”inte var bäst i skolan precis” enligt pappan).

Och han avslutar hela boken med att lyfta fram en detalj som jag inte kände till och som han själv uppenbarligen känner lite extra för. Som nyvorden medarbetare i Björnes magasin hängde han på producenten till nån internationell inköpsmässa, där han i ett litet runkbås föll handlöst för en leranimerad film med djur som pratade nonsensspråk. Associationerna löper vilt – öststatsfilmerna som utgjorde halva SVT:s barnblock när det begav sig, det pratliknande mumlet i Farbrorn som inte vill bli stor och Snobben – när han beskriver sin hastigt uppflammade kärlek till det han såg på den lilla skärmen.

Han kastar av sig hörlurarna och springer efter producenten för Björnes magasin: ”Hon var fullt upptagen med annat, men likt ett litet barn släpade jag henne till runkbåset. Det var som när man försökte tvinga mamma att köpa något särskilt fantastiskt man sett i leksaksbutiken.”

Filmfiguren han hittat hette Pingu och var en schweizisk produktion. Bara i vår dvd-hylla står tre filmer. Min tvååring och min sjuåring tittar tillsammans och jag sitter bredvid och skrockar.

Det är en annan Gustafsson än den beräknande vinnarskallen som avslutar sina hågkomster:

Det är mitt livsverk.

Så när det är dags för mig att få plats i historieböckerna hoppas jag verkligen inte att de glömmer av detta bidrag till den svenska kulturhistorien. Utan mig hade det dröjt åratal innan serien tagits in till Sverige. Det hade förstås hänt till slut – det blev en världssuccé. Men det hade inte gått lika snabbt.

På min gravsten får det gärna stå följande ord:

”Det var han som tog in ’Pingu’ till Sverige.”

När jag läser det påminns jag om den gränslösa respekt jag en gång hyste för han som folkifierade Lokkos och Schyfferts coolrätta Reeves & Mortimer-plagiat. Som genom att sätta modsperuk på revyfigurerna var med och gjorde humorn hipp, så att vi gamla Povel Ramel-fans på nytt var med i matchen. Och som visste var en punchline bäst ska sitta.

Ian annan del av världen.

Av Kalle Lind

den 2011-02-27

i blogg

Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar ”historiebok” (troligen syftande på begreppet ”roliga historier”). Den heter Rebellerna och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på ”rebell” än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet ”etablissemang”.

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat ”goda världsmedborgare” (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det ”ingen som helst uppoffring för barnen” att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som ”kategoriskt”.

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

”Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar”, sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång ”Pelikanen” med hela svenska folket, bloggarens anm.]

”Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba”, var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

”Äter ni så där hemma i vedboden?” löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet ”god uppfostran”. Och inte minst på begreppet ”humor”.

Den bästa (eller nja, topp-tio i alla fall) anekdoten (eller kanske inte bästa, utan mest fascinerande) ur Nils Petters memoarer.

Av Kalle Lind

den 2011-01-15

i blogg

Nils Petter Sundgrens memoarer är som väntat: lojt tillbakalutat betraktande med anglosaxisk esprit, som vore de berättade ur mungipan, genomsyrade av en elegans som nästan hela vägen lyckas dölja självgodheten. Som det anstår en gammal Månadsjournalenkolumnist, helt enkelt.

Egentligen är Nils Petter inte självgod så mycket som han är självnöjd. Han har levt ett bra liv, fyllt av det han älskar mest, film, tennis och söta flickor i Cannes, och han verkar nöjd med alla beslut han fattat och alla sammanhang han vistats i. De roligaste kapitlen skildrar TV2:s sjuttital, där Nils Petter beskriver sej som the voice of reason i en hög av självutnämnda diktaturkramande makthungriga världsförbättrare utan sinne eller talang för konst och/eller underhållning.

Den borne liberalen Nils Petter har aldrig gett sej in i polemik – annat än om nöden krävt det, då han naturligtvis varit vältalig och resonabel, nota bene – utan med ett roat leende suttit vid sidan av och skakat lätt på huvudet. Han återger skadeglatt rykten om hur den gamle konstkritikern Kristian Romare byggt ett Lenin-altare eller hur till och med tevecheferna på fyllan kommit ihop sej om vems bakgrund som var proletärast eller hur några unga producenter lämnat in programförslaget ”Knulla med TV2”. Själv har han så klart alltid varit trygg i sin milda liberalism à la övre medelklass.

Jag kommer på mej själv med att betrakta Nils Petter som Nils Petter betraktar omvärlden: med en avmätt tolerans, en attityd av ”jaja, whatever makes you happy”. Det är omöjligt att inte gilla karln, särskilt som han för det mesta har rätt. Hans syn på kultur är fördomsfri – minns att det var han som köpte in de Åsa-Nissefilmer som Harry Schein tidigt sjuttital radionämndsanmälde för att de bröt mot kravet på god underhållning – utan att vara populistisk. Han gillade Bergman och Truffaut men lät sej också fascineras av Jarl Borssén som eregerad kyrkoherde.

Som folkbildande public service-man av den gamla sorten arrangerade han också pedagogiska filmstudioserier i SVT, där han visade franskt trettital eller kinesisk samtid. Fascinerande är storyn om när han beslöt att visa Paul Morriseys Andy Warhol’s Flesh (Warhol var egentligen bara ”producent”, vilket i praktiken betydde att han satte sitt namn intill filmtiteln). Flesh är som bekant en lätt provocerande berättelse om en snubbe som säljer kopiösa mängder sex för att finansiera sin frus flickväns abort:

Någon hade hört att Flesh var grovt osedlig och nu kallades till krismöte med (TV-chef Nils-Erik) Baehrendtz och hela den övriga SVT-toppen. Upphetsade chefsansikten lyste eldröda i biomörkret när Warhols nakne favorit Joe D’Alessandro blev avsugen på vita duken. En av Baehrendtz kvinnliga torpeder, känd för sin sipphet, lämnade hastigt lokalen med tydliga tecken på illamående.

Det hela leder enligt Nils Petter till ett par tevehistoriskt unika beslut: filmen fick visas 1) ”först efter att den häftigaste avsugningen klippts bort”, 2) en timme efter att den ordinare tablån var avslutad och hallåan önskat godnatt, det vill säja efter sexti minuter myrornas krig. Plussat med att presstjänsten noggrant varnat svenska folket för filmens skadeverkningar, blev det – surprise, suprise – ”för den sena timmen sensationellt höga publiksiffror”. Nils Petter ställer diagnos på spektaklet: ”allmän moralisk skidnödighet”.

Och visst, här ligger ju bollen på peggen färdig att slås till. Upplägget är som gjort för några syrligheter om mediemonopol och maktmissbruk och moralpanik. Men filmen visades. Och sågs. Idag visar ingen tevekanal obskyra arthousefilmer om sexuella gränssprängningar.

NOT: som en eftergift till Johan Croneman innehåller inlägget inga som helst referenser till Nils Petter Sundgrens exceptionellt höga ålder.

En skrämmande trend inom memoarbranschen.

Av Kalle Lind

den 2010-05-24

i blogg

Jag läser i Bonnierpressens sydsvenska edition att biografier och memoarer tydligen är populärare än nånsin. I höst kommer bland annat Christina Jutterström ut med sina karriäristminnen, Per Wästberg nedkommer med del tre om sitt tydligen gräsligt intressanta liv och min nemesis Klas Gustafsson fortsätter att sno mina drömjobb genom att – efter Beppe, Cornelis, Tage Danielsson och Monica Zetterlund – skriva en biografi över Gösta Ekman.

Det är således trendigt att grotta ner sej i andras gamla försyndelser. Det gör mej glad och uppspelt. Memoarer och biografier är min favoritgenre; det är det optimala sättet att lära känna folk utan att behöva ta kontakt med dem. Just nu parallelläser jag Jokkmokk-Jokkes ”Tjosan!” och stripplegenden Gunilla af Halmstads extremt fascinerande levnadssaga.

Men – jag noterar en skrämmande utveckling bland höstskördens titlar. I princip ingen är finurlig! Jag trodde det var lagstadgat att folk från artist- och nöjesvärlden måste ha memoartitlar som alluderar på nån gammal hit, nåt gammalt ordspråk eller nåt annat mossigt. Detsamma gäller faktiskt också journalister – jfr Lars-Gunnar Björklunds ”Minnesluckor” – så Juttan får naturligtvis underkänt för ”Uppfostrad av män”. Och Käbi Lareteis ”Toner och passioner” ger mej tråkslag.

Att Torgny Lindgren döper sina minnen till ”Minnen” må väl passera – för akademiledamöter gäller naturligtvis andra regler (där regeln ”var gärna tråkig” kanske är den viktigaste) – men nog hade väl Nils Petter Sundgren kunnat komma upp med nåt klatschigare än ”Inte bara bio”?

Det ser alltså risigt ut på finurlighetsfronten. Den enda som kvalar in från hela höstens utgivning är Siw Malmkvist, som mycket finurligt och helt efter reglerna döper sina minnen till ”Tunna skivor av mej”. Med en tydlig koppling till egen gammal hit och tillika säkert helt sanningsenlig – den typen av artister Siwan är ger alltid ut tunna skrifter – vinner hon 2010 års finurlighetsmedalj.

Öppet brev.

Av Kalle Lind

den 2010-05-04

i blogg

Kära mor och far,

hoppas allt är bra. För egen del är det okej. Prostatan håller sej i schack.

På dagarna är jag med barnen, skriver färdigt min bok om proggiga barnböcker och sammanställer allt material till det där quizprogrammet jag är inblandad i.

På nätterna slåss jag med minstingen, som vill ha mjölk trots att hans mor rest till New York med själva förpackningarna.

På övrig tid har jag nu äntligen tagit tag i Lill-Babs memoarer.

Jag har ju bläddrat i dem förut, som ni kanske minns, men nu läser jag dem för första gången från pärm till pärm. Det är en rätt underlig bok, skriven som i ett medvetandeflöde, där en anekdot glider över i en annan utan att man riktigt fick höra poängen på den första. Mycket riktigt är det Anna Wahlgren som är spökskrivare, så jag förutsätter att alltihop är nertecknat under ett enda långt rödvinsrus.

Anna W väljer förresten att presentera sej med den här bilden på omslaget:

Annars är det mest frapperande hur Lill-Babs gång på gång understryker hur pryd och oskuldsfull hon är, samtidigt som alla hennes anekdoter och resonemang till slut kommer in på det kroppsliga (här kan det ju vara Wahlgren som valt ut snaskigheterna). Hon stannar upp i berättandet bara för att återge en ganska flasig anekdot om tre norrlandsbönder som inte hittar nåt ”horhus” utan istället köper en uppblåsbar Barbara.

Slutpoängen är att den tredje kommer ut ur rummet ”redan efter 20 sekunder”:

– Men vad nu då? sa de andra. Kommer du allaredan?

– Jaa … Jag bet’na i tissen, och då pruttade hon och flög ut genom fönstret!

En annan gång går Lill-Babs till gynekologen och får veta att hon har gonorré. En annan gång åker hon sovkupé med en okänd dam som säjer:

Och så ska du veta att det inte gör någonting om du fiser, för det gör jag också!

Sen kommer lite gnäll på hur svårt det är att anställa en barnflicka i sosse-Sverige och en liten harang mot facket. Den slutar lite oväntat:

Facket i all ära, och jag är den första att prisa de välsignelser fackföreningsarbetet medfört för så oerhört många, som arbetet under omänskliga förhållanden. Men ibland, när jag tycker att facket sätter käppar i hjulen, frågar jag mig vilka det är till för: gatflickorna och deras torskar? Det heter ju FUCKförening!

Då blir jag på det humöret.

Sedan handlar det ganska mycket om hur Lill-Babs, som för att bevisa hur ödmjuk hon är, återger det ena citatet efter det andra från olika prominenta män (Lars Forssell, Quincy Jones, Sven-Bertil Taube) som har sagt åt henne att vara stolt över hur bra hon är. Och väldigt mycket om hur hon städar och tvättar sina manliga medmusikanters kalsingar.

Nä, nu vaknar lillkillen från middagsvilan. Vi ses till pingst som vanligt.

Sonen.

Tjo bönder! Nu bara rasslar det till av finurligheter här! Sitt ner och håll i hatten!

Av Kalle Lind

den 2010-02-08

i blogg

Sigvard Bernadotte var känd för a) sin underbara industridesign och b) att han fråntogs sin prinstitel sen han gick och gängade sig med ofrälse.

Jag gissar att det är den här kampen mellan kunglighet och populas som titeln på ett mycket kvickt sätt vill – hepp! – slå mynt av.

Pang, sa Timander.

Av Kalle Lind

den 2010-01-27

i blogg

En kvinna jag aldrig träffat hörde av sig via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges Radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.

Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sig uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: ”Åhå! Brev från John Holmes!”

Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov – som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt – blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscarsteatern och Solvallajippon.

Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln Strunt i kläder. Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa – kapitlet ”Nakenfotot” handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mig) igen), men nåt nakenfoto nämns inte – och helt dränerad på liv och gestaltning.

Men det liv Timander levt vid 52 års ålder – och fortsatte leva i fyrtio år till! – är i sig fascinerande. Tandläkare på dagen, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally – Wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och revydirektör – Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.

Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.

Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som refuserats, teaterlärare som sagt ”Men ni läspar ju!” och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:

”Den gröna katten” kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!

I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentlig service när hon låg sjuk på ett hotell i New York och upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge ”ytlig vänskap”. Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne – ”jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN” – och känner sig aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.

Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma – men massmedialt inte så uppmärksammade – framgångar i Ludvika-revyn 1947.

Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:

Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog ”10 års kamp”:

Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett ”premiärlejon”, så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.

Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.

Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut ”spralliga kläder” för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.

Inte för att det var särskilt synd om henne – hon fick trots allt betydligt mer än de flesta – men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.

Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om ”en test” som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.

Nog för att hon var knäpp – på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat – men det är gubevars inte förbjudet.

Gulli Noja.

Av Kalle Lind

den 2009-09-14

i blogg

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan ”An oral danger”. Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)

Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst Det stora avslöjandet (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), Ondskan (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen Gudarnas berg (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.

Som häcklare av människor som stött sig med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: ”Ni är alla indvidier”, säger Jesus. ”Inte jag”, säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.

De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte – två gånger beskriven som ”då fortfarande min nära vän” – ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för ”Här är ditt liv”, Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om (”vi” är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt – det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med ”ståuppa” i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var ”ståuppa” reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt ”som minister utan portfölj”. Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs Genombrottet:

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som ”bordell”. Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att ”man ska inte kacka i eget bo”.

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.