Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: människor som oväntat hänger ihop

Ulla Billquist – ett levnadsöde i skuggan av schlagern och revyn.

I Anna Charlotta Gunnarsons aktuella bok Popmusik rimmar på politik finns en jädra massa belysande exempel och infallsvinklar, ofta från delar av världen där de gängse poparkeologerna inte gräver (Afghanistan, Pakistan, Kim Wilde, Lappland). Det mesta är nyheter för mig som jag girigt slickar i mig. Även när hon rör sig i för mig hyfsat utforskade landskap får jag veta saker jag inte visste.

En dryg boksida handlar om Ulla Billquist. Billquist trodde jag mig ha koll på. Ulla Billquist föddes 1907 i min barn- och ungdomsstad Eslöv, på Kvarngatan 13, ungefär vid Östra skolan, strax jämte Leksaksmuseet. Då hette hon Schönström. Sen gifte hon sig med Fritiof Billquist, den populäre komikern som gjorde korpral Revär i gamla 91:an-filmer. Hennes syster Margareta Schönström gifte sig för övrigt med Thor Modéen, en annan av Sveriges populäraste komiker.

Ulla Billquist själv blev en av Sveriges populäraste schlagerartister nånsin. Under andra världskriget, när hälften av Sveriges unga män låg inkallade i olika tält och lergropar runt Sverige, sjöng hon en sång som gav tröst både åt soldaterna själva och de kärestor, trolovade och fästemöer som satt och oroade sig för dem i torp och stugor:

Hans skor är för stora och hans mössa för trång
hans byxor för smala och hans rock är för lång
men det gör detsamma för han är min soldat
någonstans i Sverige

”Min soldat” var bland annat soundtrack i teveserien Någonstans i Sverige, den där Janne ”Loffe” Carlsson blev just ”Loffe” med hela svenska folket.

Och ska vi knyta ihop säcken så hette rollfiguren Loffe just Loffe efter en annan av trettio-fyrtiotalets populäraste komiker, Elof Ahrle.

Allting hänger ihop. Allting har ett samband.

Trots raden av revystjärnor och rolighetsministrar och ljumsentimentala schlagrar var Ulla Billquists liv ingenting att skratta åt. Hon tog livet av sig. Det har varit känt sen det skedde. Samma dag som hon hade en spelning i Karlstad på kvällen hittades hon död i sin lägenhet i Stockholm. Väskorna var packade och det var som om dådet var gjort på impuls. Gaskranen stod på. Burken med sömntabletter var tom. Inget avskedsbrev efterlämnades. Skälet till självmordet tycktes höljt i dunkel.

Fram tills för några år sen. Då visade det sig att det legat en kudde till på golvet bredvid Ulla Billquist. Där hade hennes älskarinna legat, ytterligare en revystjärna som Ulla Billquist länge haft ett hemligt förhållande med. De båda stjärnorna hade planerat att lämna jordelivet tillsammans. När gasen strömmade ut och Billquist slutat andas fick hennes partner panik och lämnade lägenheten.

Anna Charlotta Gunnarson citerar Ulla Billquists ”Valse Incognito”:

Incognito
Min längtan er ska följa
Incognito
Min kärlek vill jag dölja

TILLÄGG: För den som vill fördjupa sig i hur Ulla Billquists öde troligen blev inspirationsmaterial åt Hasse Ekmans film Flicka och hyacinter – eller helt enkelt bara vill ha mer namndroppande av fyrtiotalsstjärnor – så finns det många matnyttigheter här.

Brunnbergs rättsskräck.

På nåt vis är det fullt logiskt att Ulf Brunnberg, firad farsskådespelare och Lidingöpartiets kändaste ansikte, hade fastighetsaffärer ihop med Torsten Adenby, Snoddas innovative manager och sin tids Brinkenstjärna (på bilden fångad framför sin unika ikonsamling).

På nåt vis är det väl också logiskt att affärerna fick passera både tings- och hovrätt. Adenby fick sex månader av tingsrätten för svartköp av lägenheter. Brunnberg kom lindrigare undan eftersom tingsrätten inte ansåg ”att han yrkesmässigt bedrivit svart lägenhetshandel”.

superman 4

13 mars 1979 rapporterar kvällspressen att varken Adenby eller Brunnberg kunde infinna sig vid hovrättsförhandlingarna. Adenby på grund av ”nervösa besvär”, Brunnberg på grund av ”ångestneurotiska symtom” och dålig nattsömn.

Adenbys intyg skrevs av en fd överläkare på Långholmens rättspsyk. I intyget berättar läkaren bland annat om sitt första möte med patienten: ”Alldeles i början av kontakten försöker han också – genom att lite väl mycket tala om hur han är – dölja verkligt skakad och pressad”.

Han citerar också Adenby: ”- Jag sa till Irene (hustrun) att det är lika bra att ta piller och hoppa i sjön”.

Brunnberg skickade in intyg från tre olika läkare. Aftonbladet beskriver dem: ”rättsläkare”, ”som behandlat bl a Agnetha Fältskog i ABBA” samt ”Damernas Världs bantningsexpert”. Det är rättsläkaren som för ordet nedan:

Den skräck patienten känner inför den kommande huvudförhandlingen är att beteckna som gränslös.

Hovrätten gick med på att skjuta upp rättegången. Hur det sedermera gick har jag inga uppgifter om. Men tidningen var noga med att påpeka att Brunnberg i samma veva som hovrättsförhandlingarna skulle ha gått av stapeln hade succépremiär på Folkanfarsen En man för mycket. Ingen av recensenterna noterade ångestneurotiska symtom eller gränslös skräck.

Kaj på flicka.

Säg mig ditt förnamn och jag ska säga vilken samhällsklass dina föräldrar tillhörde. Ungefär. I Sverige är det nog något svårare än i exempelvis Storbritannien, men heter du Carl-Johan är dina föräldrar ytterst sällan kringresande försäljare av mirakeltrasor och heter du Glenn är chansen att du spelade i IFK Göteborgs A-lag i början av åttiotalet påfallande stor.

Och är du sjuttiotalist och inflyttad lantis som smält ihop och blivit ett med Stockholms medievärld så finns det mycket som tyder på att du heter Fredrik (Virtanen/Strage/Wikingsson).

På samma vis signalerar flicknamnet Kaj/Caj/Cay att du tillhör Stockholms Övre Kulturmedelklass. Och det är ett faktum som sträcker sig över några decennier.

Den kanske mest urtypiska familjen i genren är af Klintbergarna: Bengt (f 1938) blev först Fluxus-poet och sen folklivsforskare, Gunila (f 1941) textilformgivare med efternamnet Axén och Manne (f 1945) clown.

Som om inte den trojkan var spektakulär nog berättar Bengt af Klintberg i sin bok Glitterspray att han dessutom har en syster som heter Caj Tesch och är barnpedagog.

Och är af Klintbergarna typiska för Den Bohemiska Adeln så representerar väl Myrdalarna Den Socialdemokratiska Adeln. Gunnar och Alva gjorde varsin hyfsad karriär (var sitt Nobelpris, ministerposter, ambassadörstjänster, grundare av hela det funkis-socialdemokratiska trettiotalsidealet) och fick tre barn. Ett hette Jan och hatade dem. Ett hette Sissela och gifte sig Bok. Och ett hette Kaj och var en flicka. I efternamn hette hon för övrigt Fölster, liksom hennes son Stefan som blev ekonom hos Svenskt Näringsliv och rimligen familjens svartaste får.

Kaj Beckman föddes 1913. Hon målade bland annat barnböcker; dem om Måns, Mari och en tant som de av oklar anledning bor hos är de mest kända. Utan att riktigt ha rett ut hela genealogin förutsätter jag att Kaj Beckman är släkt med

  • Per Beckman (barnboksförfattare som hon gav ut böcker ihop med),
  • Anders Beckman (grundare av designskolan Beckmans),
  • en annan Anders Beckman (skådespelare, bland annat i Upp till kamp! och Call girl),
  • Staffan Beckman (en gång Palestinavänster och SR-profil),
  • Vanna Beckman (en gång Palestinavänster, sedermera vetenskapsjournalist),
  • Erik Beckman (poet),
  • Åsa Beckman (kritiker på DN),
  • Eva Beckman (numera kulturchef på SVT, enligt ett orimligt antal Flashback-inlägg ”lång”),
  • Mikael Beckman (fotograf och pornograf under namnet Mike Beck, eventuellt är det två – eller flera! – olika).

Och så finns då Cay Bond, född så sent som 1943, och med en sån där härligt flashig karriär som ”trendanalytiker” och ”agent för Promostyl trendibyrå” (enligt Wikipedia). Tidigare svägerska till teveprofilen Karin Falck, numera gift med en Dramatenregissör.

2013 fanns det 28 kvinnor i Sverige med namnet Kaj. Låt oss gissa att samtliga intresserar sig för barnkultur och textilier samt har familjemedlemmar med stort inflytande inom public service.

Här bju’r man på Bjurman.

I tidningen Kapten Stofil 33 (a.k.a. Hans Arnold-numret) finns en notis saxad från Aftonbladet 1968. Den handlar om 54-åriga änkefru Ruth Bjurman som, trots sin så kallat höga ålder, var sekreterare i och grundare av popgruppen Slam Creepers fanclub. Ruth Bjurman drev tydligen en tobaksaffär i Falun och hade en tjugoårig son som lärt känna popbandet från näraliggande Vansbro. Det ena hade gett det andra och plötsligt hade Slam Creepers till och med ägnat henne en lp: Dedicated to Sweet Ruth.

I Aftonbladet/Kapten Stofil-artikeln citeras fru Bjurman med en fråga som med säkerhet var mer tankeväckande då än nu: ”Varför skulle bara tonåringar tycka om pop?” (Idag hade samma fråga ställts utan ”bara”.)

Ja, vad som hände med Slam Creepers vet vi alla: sångaren kom att göra musikalen Spök, långfilmen Strul och cd-samlingen Skifs, resten av bandet gick väl troligen tillbaka till sågverket.

Men frågan som väcks hos mig är istället: kan denna Ruth Bjurman ha nånting med Aftonbladets rockskribent och New York-korre Per Bjurman att göra? Så himla långt är det inte mellan Ruths Falun och Pers Borlänge. Per Bjurman är född 1967 och skulle i princip kunna vara Ruths barnbarn, dock har han brodern Ola, född 1962, vilket skulle betyda att Ruths son fick barn vid fjorton års ålder. Men även Ola Bjurman har vigt sitt liv åt rock och blues – han har gett ut ett antal plattor i eget namn – så det känns inte orimligt att det skulle finnas en släkt av rockmasar och blueskullor.

Det här är förstås bara som jag spekulerar. Något ska man fylla sin tid med.

Avdelningen Människor Man Inte Trodde Träffat Varann.


Ja, han till höger känner ju åtminstone sjuttiotalisterna igen, även om han är mer bekant i Birgitta Dahl-utstyrsel. Han heter Christer Peterson men kallas Kryddan, vilket han säkert var glad för när en annan Christer Pettersson raglade förbi rampljuset.

En gång i tiden var Kryddan en del av Helt Apropå, ett humorgäng med ett antal bejublade tevesäsonger i bagaget, Stellan Sundahl i spetsen, en Montreux-ros i cv:t och ett gäng stötgroggar innanför västen.

Mannen till vänster är inte lika bekant. Han heter Anders Albien och är en grå eminens, en puppet master som sällan ställt sej framför kameran. Han skrev manus till Helt Apropå, var med och startade den ännu existerande rockklubben KB i Malmö och har under de gångna decennierna verkat som privatteaterregissör (kanske ser han Asiat i spa’t som sin fjäder i hatten, vad vet jag).

Men vem är då mannen i mitten? Är det inte … Jo, men visst … Träffade jag inte på honom när jag satt på Spandau … Det är ju för tusan bövlar Albert Speer! Nazi-Tysklands gamle rustningsminister! Arkitekten bakom den tänkta tyska huvudstaden Germania! Mannen med en ännu fylligare meritlista än Kryddan Peterson!

Vad pratar de tre om? Man kan gissa arkitektur, lundaspex, privatteaterfars och utrotande av icke önskade individer – allt i en salig blandning som det anstår en grupp intellektuella.

Kryddan och Albien träffade Speer på hemmaplan 1977 för en så kallad studentafton – en ärevördig lundainstitution som lockat både Kurt Vonnegut, prins Bertil och Åsa Domeij till Akademiska Föreningen.

Aftonen med Speer tog sej dock lite annorlunda uttryck. Där gången normalt ser ut så att celebriteten kommer till Lund och svarar på auditoriets frågor inne på AF-borgen, kom nu istället Kryddan och Albien till Heidelberg och ställde studenternas frågor hemma hos Speer. Säkert spännande för de utsända, mindre effektivt som publikunderhållning i en tid pre-Bambuzer.

Exakt hur Speer-samtalet nådde nyfikna lundensare framgår inte riktigt av mina källor, men jag antar att det alltså inte på nåt vis var fråga om en lajvupplevelse utan mer en klassisk intervju, vars resultat publicerades i tidningen Lundagård.

Varför det torde vara något oegentligt att kalla det studentafton. Visst, de blivande Helt Apropå-stjärnorna var för all del studenter, och samtalet skedde säkert delvis på aftonen, men om det är de enda definitionerna så hålls det ju tusentals studentaftnar varje dag i Lund.

Avdelningen Osannolika Sammanträffanden: Ulf Olsson och Charlie Norman.

2005 greps och dömdes Ulf Olsson för två groteska flickmord begångna 1989. Nog sagt om det. Olsson var en tragisk och direkt bisarr figur, saknad av ingen, vilket inte gör hans liv mindre solkigt.

1993 – det vill säja fyra år efter att morden begåtts och elva år innan de avslöjats – medverkade han i en Tom Alandh-dokumentär, ”Kronofogden kommer”. Där placerade han sej själv under en vägg på vilken han hängt upp två teckningar av lemlästade flickkroppar. Att han, medvetet eller omedvetet, försökte skicka ut en signal behöver man inte vara kvasipsykolog för att ana.

Redan detta är ju en smula märkligt. Inför påslagna kameror lät Olsson – som i dokumentären pratade om sina pengaskulder – antyda att hans påsmjöl var smutsigt och hans händer blodstänkta. Alandh trampade runt med sitt team i det, gissar jag, något ingrodda ungkarlshemmet, fullkomligt oanande att mannen han intervjuade var landets näst mest eftersökte mördare näst Palmes.

2005 häktas alltså Olsson på DNA-bevisning. I samma veva publicerar Aftonbladet den här bilden:

Den är hämtad från Alandhs dokumentär. I tidningen hade den till och med den tidkod referenskassetter man lånar från SVT har.

Samma dag tidningen publiceras ringer telefonen på Hej domstol!-redaktionen på Sveriges Radio i Malmö. En mycket upprörd Tom Alandh söker redaktionsmedlemmen Ola Norén. Alandh gormar länge och väl i telefon innan Ola lyckats utröna vad han egentligen har på hjärtat.

Det visar sig att Ola är den siste som lånat den vhs från SVT som Aftonbladet-bilden av allt att döma är hämtad från. Alandh menar att Ola sålt bilden till kvällstidningen. Han tycker det är oetiskt och oförsvarligt och andra saker som börjar på o.

Eftersom Alandh dessutom är oresonlig avbryts samtalet abrupt. Vi börjar gräva i saken. Inte fan har Ola Norén eller någon annan på redaktionen lånat nån dokumentär om folk som är jagade av kronofogden? Varför i hela fridens namn skulle vi ha gjort det?

Till slut får vi klarhet i saken. På samma kassett – SVT referensbandar tre-fyra timmar i stöten – ligger en Ingela Agardh-intervju med Charlie Norman. Den har Ola förstås lånat! Där har vi det! Att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska intressant dokumentär är otänkbart, att nån av oss skulle ha lånat en troligen ganska ointressant intervju med en bortglömd gubbe är däremot högst tänkbart!

Ola ringer upp Alandh igen. Denne lugnar sej något när han får den, visserligen bisarra men helt sanningsriktiga, förklaringen. Ola tycker Alandh ska be om ursäkt för att han domderat som en furie. Alandh insisterar på att han inte domderat ett dugg. Han hänvisar till dokumentärfilmaren Olle Häger, som tydligen suttit i samma rum när Alandh ringt, och menar att Häger inte heller tycker Alandh brusat upp.

Det är så många gubbar i samma anekdot att jag hade varit helt sprallig om det inte låg en så sjukt obehaglig historia i botten.

Vem som kopierat av Olsson-bilden från Alandhs dokumentär vet jag inte idag heller. Jag är inte heller så intresserad. Jag nöjer mig tillräckligt med det bisarra sambandet mellan Ulf Olsson, Charlie Norman, Ingela Agardh, Tom Alandh och Olle Häger.

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans ”före detta vän”.

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I Videokväll hos Luuk härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet ”En sliten grimma” när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

  1. I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.
  2. Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat ”sin förste nära vän”. Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. ”torra” skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en ”mystisk debatt”.
  3. Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med. Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

 

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén