Etikett: människor på kanten Sida 3 av 4

Pang, sa Timander.

den 2010-01-27

En kvinna jag aldrig träffat hörde av sig via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges Radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.

Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sig uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: ”Åhå! Brev från John Holmes!”

Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov – som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt – blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscarsteatern och Solvallajippon.

Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln Strunt i kläder. Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa – kapitlet ”Nakenfotot” handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mig) igen), men nåt nakenfoto nämns inte – och helt dränerad på liv och gestaltning.

Men det liv Timander levt vid 52 års ålder – och fortsatte leva i fyrtio år till! – är i sig fascinerande. Tandläkare på dagen, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally – Wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och revydirektör – Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.

Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.

Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som refuserats, teaterlärare som sagt ”Men ni läspar ju!” och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:

”Den gröna katten” kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!

I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentlig service när hon låg sjuk på ett hotell i New York och upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge ”ytlig vänskap”. Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne – ”jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN” – och känner sig aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.

Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma – men massmedialt inte så uppmärksammade – framgångar i Ludvika-revyn 1947.

Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:

Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog ”10 års kamp”:

Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett ”premiärlejon”, så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.

Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.

Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut ”spralliga kläder” för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.

Inte för att det var särskilt synd om henne – hon fick trots allt betydligt mer än de flesta – men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.

Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om ”en test” som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.

Nog för att hon var knäpp – på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat – men det är gubevars inte förbjudet.

Gläns över Himmelstrand.

Av Kalle Lind

den 2010-01-21

i blogg

Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som ”tragiskt”, men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.

Han skrev – jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till – merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.

Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både Tjejernas fula visor, ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes Bordellmammans visor-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt Folklår. Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som ”Kuken blåser tuba”, ”Å musen å ja” och ”Snoppen e toppen”.

Några år tidigare sammanställde han – tillsammans med Ingela ”Pling” Forsman och sin fru Kerstin Aulén – insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga ”Nu ska vi sjunga”-bok.’

Som sagt: en renässansmänniska.

Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager – ”dang-dang” (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), ”om jag hostar till nån gång så gör hon toddy”, ”spela squash”, ”överfrallor”, ”mister Medelsvensson” – är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som ”Gå och göm dej, Åke Tråk” eller ”Det sa prästen ingenting om” är typiska.

Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit ”Lita inte på tjejer” (med fortsättningen ”Det är farliga grejer”) är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis ”Jasså du man ska bli farsa” (med raderna ”Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart – visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall”). Och så ”Pang sock swish”:

Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy

Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av ”Little green apples”:

Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst

Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad en klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”

Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln ”Det börjar verka kärlek, banne mej” också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.

Och de välbekanta ”En man i byrån” (som inte handlar om en massagestav) och ”Håll dej till höger, Svensson” (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna ”Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig”, ”Aja baja Annamaja” och ”Det är bara min kropp du vill åt”.

Och – inte helt oväntat – ”Blaj bla bla blaj” och ”Jag är knäpp”.

Broberg Circle O Zero un Uma N.E.

Av Kalle Lind

den 2009-11-12

i blogg

Ska man förstå Robban Broberg – och det är vi många som har försökt – tror jag nyckelordet är ”livskris”. Hela Brobergs liv och karriär har byggt på att han hamnat i olika existentiella återvändsgränder, brutit samman och sen ordvitsat sej ur krisen.

Man ser scenariot framför sej. Broberg ligger i spillror och frågar sej själv ”vad är det jag behöver för att komma ur det här? Jo, en mor! Och en rot! Och ro! Men vänta!” – Broberg reser sej ur fosterställningen – ”Det blir ju morot!” – Broberg hoppar upp och börjar vandra uppsluppet fram och tillbaka över ateljén – ”Och som anagram blir det för håken MOTOR!” – Broberg är helt extatisk och springer mellan den gula bandspelaren och den blå gitarren – ”och vänder man på det blir det ’alla vägar bär TO ROM’!”

Och så skriver han en show som naturligtvis heter ”Morot” och så fyller han så småningom Globen.

Det verkar så lätt när man ser det på avstånd.

Ibland gör han det lätt för sej när han går hemma och slentrianvitsar. Då får han syn på ett kastrullock och sätter det på huvet och skapar ”lock´n´roll! Lockrop med Robban Broberg!” Det är inte särskilt inspirerat, men tog troligen honom upp ur just den svackan.

Under ett sammanbrott på sextitalet kom Robban Broberg plötsligt på att han inte skulle heta Robban Broberg längre. Inte ens Robert Broberg. Han skulle heta Robert Karl-Oskar Broberg – hela sitt dopnamn. Det blev så klart något krångligare för skivkonsumenterna att fråga efter.

Och när han på sjuttiotalet gick in i väggen så gick han nog bokstavligen IN i väggen. Då bestämde han sej – med nån sorts logik som bara var hans egen – att han från och med nu skulle heta:

Broberg Circle O Zero on Uma N.E! I Myggans Nöjeslexikon inhämtar vi att ”Circle”, ”O” och ”Zero” står för att Broberg nu började om på noll. ”On Uma” är ”a human” – han var onekligen en människa. ”N” är Nobody, ”E” Everybody. Han var alltså alla och ingen, dock en homo sapiens, som stod på noll.

Inget konstigt med det.

Men om möjligt ännu krångligare för de som ville köpa plattan.

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Av Kalle Lind

den 2009-09-29

i blogg

Populärkulturens galna vetenskapsmän – Frankenstein, Blofeld, Emil Örn – är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett – helt korrekt – att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett – helt korrekt – att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde – mindre korrekt – att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

efter 10 minuter kunde Bier köra en ”tjock nål med skaft” in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse
efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme
efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som ”lyft av ett hudveck” – lossryckning av brösthår gav däremot ”livlig smärta”. ”Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig.”
efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt
efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja – efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: De galna experimentens bok (Reto U. Schneider)

Ekbergfast övertygad och Kirsebergtagen.

Av Kalle Lind

den 2009-05-11

i blogg

På Valborgsmäss hade vi en liten inflyttningsfest i den gamla industrifastighet som min familj jämte fyra andra rustat upp för att kunna bo i. Våra fem lägenheter är alla malmöiters angelägenheter tack vare en artikelserie i Sydsvenskan, den enda tidning någon i Malmö prenumererar på.

När jag och min granne/kollega Valle Westesson jobbade på SVT ville Malmöchefen gärna diskutera byggkostnader med oss. Teveserien vi gjorde nämnde hon aldrig.

Huset ligger på Kirseberg, i folkmun kallat Backarna (i en normalt kuperad stad troligen kallad Vägguppet), och för att ge ett slags bakgrund till alla de gäster som tagit sej från övriga stadsdelar höll jag ett anförande om de kända gubbar och tanter som bott i Kirseberg genom åren.

Som bostadsrättsföreningen gubbansvarige såg jag naturligtvis detta som min plikt.

På femte plats: mördaren i Sjöwall-Wahlöös Polis, polis potatismos, som bor ett kvarter från oss. Nackdel ur kändissynvinkel: har aldrig existerat i verkligheten.

På fjärde plats: Sissela Benn.

På tredje plats: Sissela Benns pappa Kevin Benn. Känd som barnteaterskådespelare och eldsjäl för malmöiter i allmänhet och Kirsebergsbor i synnerhet.

På andra plats: Lars Patrik Ferm, tidigare Lars-Inge Svartenbrandt, tidigare Lars-Inge Andersson. Bara några kvarter från våra ligger riksanstalten Malmö Kirseberg. Där har Ferm bott i flera omgångar och under flera namn.

På första plats: Anita Ekberg.

1953 skapade hon i princip ensam den svenska synden tack vare La Dolce Vita. Sen dess har hon gjort … kanske inget storslaget, men säkert något. Men hon var med i den där filmen och badade i den där fontänen och det är ju mer än de flesta gjort. Hon spelade som en kratta i övrigt men det gör ingenting för i Italien dubbar de ändå alla sina filmer.

Hon växte upp på Östra Fäladsgatan i Kirsebergsstaden, men bor numera på Rivieran där hon ägnar sej åt det hon nog främst ägnat sej åt sen Dolce Vita-tiden: vin.

För att hedra stadsdelen stora dotter hade vi en liten Anita Ekberg-relaterad tävling kallad ”Vad fan sa Anita Ekberg egentligen?” Den gick ut på att vi spelade citat från Ekbergs något fuktiga Sommarprogram 2005 – en intressant mix av konstig svenska, aldrig uppföljda tanketrådar och märkliga utrop typ ”BLUÄÄH!” (apropå ormar) – och så fick publiken gissa ungefär vilka ord som sas.

I pris hade man fått cd:n med Anita Ekberg-citat. Dessvärre var det ingen som alls kunde orientera sej i sluddret. Cd:n finns alltså kvar i min ägo.

Jag ger därför de rätta svaren nu. Det hade så klart varit roligare om man också hörde henne, men ni får föreställa er hur det låter när Ekberg pratar.

CITAT 1: Jag tycker det skulle vara skoj med alla mina avokader – jag menar kiwi! Och mina mandariner! Kan ni tänka er Anita Ekberg sitta på gatan med en stor sån – vadheterdet ähum – vinbär!

CITAT 2: Kärlek till mej är väldigt viktigt. Jag tror det är något väl… (tappar tråden).

För er som eventuellt inbillar er att det nånstans i det här sluddret finns nåt klokt och insiktsfullt – ni har fel. Det första är en lång association kring frukt som Anita Ekberg gillar, det andra är den i Sverige födda Anita Ekberg pratande Refaat El Sayed-grammatik.

Men att hon är en världsstjärna som vuxit upp tre stenkast från vårt hus kan ingen ta ifrån henne. Vad någon borde ta ifrån henne är nog de där dunkarna med frukostvin.

Sammanfattningsvis ligger Kirseberg på kändistäthet-i-Malmö-med-omnejd-listan relativt bra till, något före Limhamn (som har Åke Arenhill) och något efter Burlöv (som har Lukas Moodysson, Robin Paulsson och Sten ”Taxi”).

Denna smutsiga värld.

Av Kalle Lind

den 2008-05-24

i blogg

John Waters har gett ut en dvd där han orerar oavbrutet i en och en halv timme och jag mår som en prins på en racerbana. This Filthy World handlar ganska lite om smutsen i världen men desto mer om John Waters och världens kanske intressantaste filmkarriär. Om än inte världens intressantaste filmer.

Han avverkar dom i ett furiöst tempo och vi får så klart såna anekdoter vi vill ha:

1) Hur regissör Waters tvingade ner sin leading star, den 150 kg tunga transan Divine i grisskit i åtta timmar för att Waters ville ha en bild på Divine bredvid knullande grisar, alltmedan bönderna som ägde stian och som inte var tillfrågade satt livrädda i boningshuset och väntade ut dom.

2) Hur lesbiska grupperingar stoppade visningen av Desperate living i Boston när filmen kom 1977 och hur samma film nu är den lesbiska grupperingar vid olika universitet hetsvisar så fort de behöver likvider.

3) Hur Waters team ordnade statister till samma film: genom att lura ut hemlösa i en skog via en hittepå-loppis. Där fick de hemlösa sen springa nakna i åtta timmar i november utan mat. Waters kommentar: ”I think it was against the union law”.

4) Hur pappa Waters vid 89 års ålder kommenterade sonens senaste film A Dirty Shame: ”It was pretty fun but I hope I´ll never see it again”.

5) Hur Waters gått förbi en gråtande familj på en gata i Baltimore. Barnet: ”Why is mummy crying?” Pappan: ”Because you´re an asshole”.

Och det är bara dom citaten jag på rak arm erinrar mej.

Gillar man Waters kan man antagligen backstoryn, men här är den i korthet: en ung gay man från Baltimore samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som Mondo Trasho (70) och Multiple Maniacs (71). Tiden är det tidiga sjuttitalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmusch-kultur.

Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och – roliga.

Visst är chockeffekterna magstarka – det ÄR lätt motbjudande att se Divine stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i Pink Flamingos (72) (Waters kommentar trettiosex år senare: vi gjorde bara en tagning!), och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i Female trouble (75), och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser samme Divine bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i Multiple Maniacs under flera minuters tid – men det är onekligen ganska festligt.

Waters mest citerade uttalande – ”if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation” – tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor.

Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild (Jungfrukällan).

Det fanns en tid när man var tvungen att lösa medlemskort i olika obskyra föreningar där killar med konstiga T-shirts och förtvinad ryggmärg visade importfilm på laserkanon, för att kunna se Waters tidiga filmer. Idag kan man naturligtvis beställa rubbet från Amazon.

Det förtar kanske det obskyra, känslan av att nästan göra nåt subversivt när man tittar på tjocka män i kvinnokläder, men man slipper å andra sidan doften av armhåla när man tittar.

Och man ska inte beklaga sej. Även om Waters som filmregissör blev betydligt mer ointressant när han började casta Kathleen Turner och Melanie Griffith och slutade casta porrstjärnor och tjocka tonårsflickor, så vinner världen på att människan och estradören John Waters görs tillgänglig.

För världen behöver en man i tangorabatt som åker Amerika runt för att gå på bisarra rättegångar och som tycker tanken på massage – dvs. att en främling tar på en i en ”non-sexual way” – är motbjudande.

En man som skyr alla grupperingar utom den queera, som rör runt i den egna böghögen genom att ropa till folk som kommit ut: ”You should go back in! We don´t want you!”, som drömmer sej tillbaka till tiden när bögar slogs för att slippa behöva gifta sej och skaffa barn.

Världen behöver nån som hela tiden testar, flyttar och ifrågasätter gränserna. Som påminner oss om att det normala är perverterat och det perverterade fantastiskt.

Kalvfilé Oscarsson.

Av Kalle Lind

den 2008-04-19

i blogg

Per Oscarsson får väl rimligen kallas folkkär. Näst Allan Edwall och Björn Gustafsson (alltså den riktige, inte göteborgaren) är han den mest profilerade Astrid Lindgren-aktören (folkkärlekspoäng: 1000) och jämte Birgitta Andersson den meste julkalenderskådisen (folkkärlekspoäng: 1001).

Egentligen är det lika märkligt som när Latin Kings sjunger om att spöa aina och Eldkvarn om att bli fulla för kärlekens skull på Skansens allsångsscen.

Oscarsson inledde sin tid i offentligheten med att spela en nattvakt med fetichistiska böjelser för en vaxdocka (Vaxdockan, 1962), fortsatte med den famösa kalsong-och-sexualupplysningsstrippen hos Hyland och kryddade det med att komma in och säja fula ord så fort nån uppstudsig teveproducent vill hjälpa till att spränga tabugränser.

Oscarsson är vad man kallar en sökare (läs tokstolle). Ömsom militant vegetarian, ömsom fårbonde, ömsom ateist, ömsom Jehovas vittne, ständigt jagande och till synes ständigt jagad. En sån som utan att blinka slängde bort sin pensionsförsäkring på ett jättelikt kostymspektakel tillsammans med exploitionsregissören/rättshaveristen Mats Helge Olsson (Sverige åt svenskarna, 1980).

Den mest bisarra posten i hans cv är dock filmen Ebon Lundin, skriven, regisserad, producerad och agerad av Per Oscarsson.

Det var ett stycke film Oscarsson gjorde på sin fritid ihop med folk i kretsen kring Folkets Bio och Stefan Jarl, och som han själv hann lägga ner flera gånger innan premiären. Få hade blivit lessna om han gjort det.

Jag hör till den klick som faktiskt sett rullen. Som radioanställd hade jag lånekort på SVT:s arkiv och hade o-/turen att den faktiskt fanns bevarad när jag inledde en inslagsserie benämnd ”Våra tokigaste filmer” i radioserien Hej domstol!

En sen natt bänkade jag mej i det gamla multimedia-rummet på SR i Malmö (året var 2003, vilket med tanke på mängden rullbandspelare som stod där inne känns märkligt nära i tiden) och satt igenom en timme och elva minuter ohämmad Per Oscarsson.

Man kan väl säga att för den som till äventyrs går runt med ett jättebehov av Per Oscarssons funderingar och utlevelsebehov, får en skräddarsydd film. För oss andra är det mest underligt. Och aningen långsamt.

I filmens första scen står Per Oscarsson i underkläder och luftdirigerar en orkester på stereon. När han gjort det går han och kissar ljudligt samt plockar fram en skjorta. När allt detta väl är överstökat har det gått sju minuter av filmen.

Resten av filmen skildrar lite punktvisa nedslag under en vanlig dag för karaktären Ebon Lundin, Per Oscarssons alter ego. Vi får se Per Oscarsson gå i demonstrationståg i fyra minuter, på krogen i sju minuter och sen sätta sej lite oväntat i en kyrka för att samtal med Jesus i sex minuter.

Vad pratar så Per och Jesus om? Dels om Gud, som Per inte tror på. Och dels om runka, som han tror desto mer på.

Efter avklarad tupprusksdiskussion med Messias, går Per Oscarsson på krogen och tappar bort sin plånbok lagom till notan. Den gastkramande historien om hur han inte hittar plånboken och till slut tvingas att diska ute i köket berättar Per Oscarsson på inte mindre än elva minuter. Därefter får vi se Per Oscarsson diska i ytterligare några minuter.

Och hittills är det kanske inte särskilt konstigt. Per Oscarsson har gjort en film om Per Oscarssons sökande, och valt en lite långsam och eftertänksam berättarstil. Det riktigt riktigt konstiga, det superkonstiga, sker när det gått nästan en timme av filmen.

Det ligger en hög från en hund på en t-banestation. Hundens ägare har gått. Per Oscarsson tar lite från vänster på sej ansvaret för högen. Han börjar torka upp den med en bit papper han har på sej. Han blir brun och kladdig om fingrarna. En grupp ungdomar ställer sig i en ring runt honom och berättar för honom att det är lite äckligt det han gör. Per Oscarsson reagerar som vi alla säkert skulle göra, förutsatt att vi är kliniskt galna: han smörjer in hela sitt ansikte med hundträck.

Ja, och när detta hänt åker Per Oscarsson ut till en klippa och tar livet av sig.

Lustigt nog har filmen aldrig fått nån uppföljare, trots att den antagligen spelade in de fyrtio spänn den måste kostat att göra och trots att den lämnar kvar flera stora stora stora frågetecken.

Det är lätt att vara raljant, men det här tillhör en typ av filmer som tidens tand ganska fort gnager sönder. Oscarsson hade säkert en tanke, men den drunknar i en provokationshunger som säkert var angelägen då men känns väldigt avlägsen nu. Och hur mycket Oscarsson än ville berätta om människans utsatthet i en kall värld (för nåt i den stilen är nog den tänkta poängen), så har han väldigt svårt att flytta kameralinsen från sitt eget navelludd.

Det var inte precis nån som skrek av glädje när det begav sig heller. Undantaget Vilgot Sjöman, en man som själv gjorde märkligt känslokalla filmer om incest (Syskonbädd), hundsex (491) samt alla andra sexuella avarter (Tabu). Sjöman såg nåt som måste ha klippts bort i den version jag sett:

Vad man än kan säga om Ebon Lundin, men inte är den slapp, töntig, utspridd. Tvärtom. Den är klar i linjen, stark i rörelsen, och till slut så kompromisslös att den hart när sätter krokben för upphovsmannen.

Det sista kan jag möjligen hålla med om.

Mer bruchiana.

Av Kalle Lind

den 2008-04-11

i blogg

Jag har faktiskt inte bara den gamle diskusfantomens poesisamling och hans memoarer.

Jag har så klart även Ronja Rövardotter, där Ricky gör en lysande tolkning som stum storväxt man (f.ö. gick han sen ut i pressen med hur mycket kokain det sniffades under inspelningen – Lill-Klippen?) samt alltså Stefan Jarls dokumentär ”Själen är större än världen”.

Vidare har jag ägt ett ex av Agent 69 Jensen – I Skyttens tecken (den danska gladporrfilm där Ricky i tydligt inklippta bilder fläskvalsar med Ingmar Bergmans dotter Anna) och en inspelning av hans ogenerat chauvinistiska singel ”Mej fångar ingen brud”.

Men framför allt har jag följande textilkonstverk, signerat min kompis Karin Lindgård:

Vi har samma initialer så jag brukar säja till besökare att det är jag som gjort den.

Bruchpennan.

Av Kalle Lind

den 2008-04-08

i blogg

Läser Cyril Hellmans gedigna men taskigt korrlästa (Radiotjänsts gamla kurator hette som bekant Lis Asklund, den obese skådespelaren Benkt-Åke Benktsson stavade så klart med k) intervjubok om Stefan Jarl.

Jag dyrkar Stefan Jarl. Jag lägger mig platt för människor som går runt i nåt slags ständigt koffeinrus, fullkomligt besatta av världens och Svenska Filminstitutets orättvisor, ständigt redo för kamp mot Systemet. Han sprutar ur sig statistik om genmanipulerad majs på samma självklara sätt som han njutningsfullt pratar Charlie Parker och Bob Marley.

Mest glad blir jag så klart över Ricky Bruchs medverkan i boken. Stefan Jarl gjorde ju filmen Själen är större än världen, där Bruch får representera en modern Sisyfos. Man anar att de båda temperamenten kattfajtades och björnkramades om vartannat, särskilt när Jarl under inspelningen blev själaglad över att Bruch inte togs ut till Los Angeles-OS 84. Det skulle nämligen göra Jarls film bättre.

Bruch blev lite arg och slog sönder nån dörr. Jarl hade så klart rätt. I den färdiga filmen sitter Bruch mycket riktigt och gråter när han följer OS-diskusen utan att han själv medverkar. Efter Skalle-Pers död kan scenen vara det mest gripande i svensk filmhistoria.

Har Jarl landets största eld, är Bruch landets mest överhettade jätte.

I Jarl-boken berättar Ricky, på sitt fullkomligt självklara sätt, att han har 36 000 videofilmer. Trettiosextusen! Och dessutom har han sett fyrtiotusen (av alltså bara fyratusen inte var värda att tejpa)! Och som om han verkligen skulle kunna ha en chans att veta vilket lägger han i en bisats till: ”bara Spielberg har sett mer”. Av alla människor? På hela jorden? Sett flest filmer: Steven Spielberg. Sett näst flest filmer: Ricky Bruch. Vem har tillgång till den statistiken?

Jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser och måste rusa lite fram och tillbaka i lägenheten och kolla igenom min bruchiana. Hans memoarer, med den något överlastade titeln Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend, har avhandlats tidigare i dessa spalter.

Via Google trillar jag genast in på klassiska bruchare av typen:

Jag har 3,5 dm skägg som jag sparat sedan jag förlorade min pappa. Och jag behåller det till jag sörjt färdigt. Till jul tar jag nog bort det.

Jag har skrivit på en bok om hjärnan som är praktiskt taget klar. Och jag redigerar film ungefär 4-5 timmar om dagen.

Riktigt Berghagen-glad blir jag förstås när jag hittar Bruchs poesisamling Själ och kropp i bokhyllan, utgiven på det inte överdrivet välrenommerade Kristallförlaget 1975. Då stod Bruch på toppen av en osannolik diskus-och-kula-karriär och tittade ut över ett berg av priser, rekord och tidningsrubriker. Bland damerna, filmerna, tävlingarna och skivinspelningarna hann han tydligen också med att filosofera över livet. Förordet lyder:

I mina dikter vill jag visa att jag inte bara är den store, muskelsvällande Ricky, utan att jag också söker en verklighet utanför mig själv, en töcknig verklighet där kroppens format inte har den minsta betydelse. Men – vad är det då jag söker? Se sid 105.

Och så bläddar man andäktigt fram till sidan 105 – vadärdetRickysöker?vadärdetRickysöker? – och finner:

SANNING
och
LOGIK

Och är det nåt Bruch verkligen ser ut att fattas när man läser, så är det just logik. Engelska och svenska blandas hejvilt, politik och själsliv likaså, många dikter åtföljs av en kommentar som är om möjligt mer svårtolkad än dikten (”-Va? -Jaså”, ”Tvångsabort kan behövas!”).

”Reflexioner inför en uppsats” (med rimparen lust-juste och snorstopp-topp) verkar hämtade från Bruchs läroverksår, ”10 Mån. Militär (´Black out – wipe out´)” är tankar inför en militärtjänstgöring som han påstår sej ha sluppit pga ”ovan dygnsrytm”.

”Kolpilla” lyder i sin helhet:

Vad som syns i bad,
är bubbla,
efter en sjunkande mullvad,
så sluta grubbla,
över stinkande korvspad.

Det händer att jag tänker på Larry Charles.

Av Kalle Lind

den 2008-02-24

i blogg

Det finns vissa gubbar som lyckas vara med överallt där intressanta saker sker. Larry Charles är en av dem.

Han ser ut att just ha rymt från isoleringsavdelningen på rättspsyk, på vägen ha övernattat i en container för giftigt avfall och under ett delirium tremens stött på Ernst Billgren och snott hans glojärn.

Han har varit puppet master i några av de gångna decenniernas nyskapande komiska produktioner. Tillsammans med Jerry Seinfeld och Larry David var det han som utvecklade den serie som mer än någon annan inkarnerade nittitalet. Larry Charles såg sig själv som George Harrison mot Seinfelds McCartney och Davids Lennon, och han var den som mest utvecklade karaktären Kramer.

Där Jerry byggde på den riktige Seinfeld och George på Larry David, fyllde Larry Charles i luckorna i den karaktär som bara var en ytligt skissad prillig granne, gav honom en kompis som hette Bob Saccamano och la på ett lager av svärta och desperation.

När man ser igenom extramaterialet på nio boxar Seinfeld slår det en verkligen att de här manussnubbarna – för det är mest snubbar – har haft tur i oturen. Otur för att de föddes som misfits, tur för att de hittade en frizon.

På ingen annan plats (undantaget Silicon Valley) kan så märkliga män med så märkliga frisyrer – någon har det samlat högst upp på huvet som ett moln, nån verkar ha limmat på lösa bitar på ett äggformat klot – så konstiga röster – en låter som Lord Vader – så udda utseenden – en ser ut som en blandning av Mark Chapman och Bantar-Björn – och så neurotisk framtoning – samtliga issues som visas upp i serien springer förstås ur författarskaran – bli stjärnor.

På ingen annan plats – och då undantar jag de terapisoffor jag förutsätter att de flesta av dem nött sönder – kan de ha blivit så väl mottagna och känt sej så lyssnade på som på Seinfeld-redaktionen. Ingen annanstans kan man stiga in med seriemördarblick och börja berätta om sina nojor och hang-ups – för att sen tjäna tusentals dollar på kuppen.

De borde ha hamnat på psyket och massgraven för självspillningar – nu blev de vad såna som jag vill bli.

Och knäppast av dem alla var Larry Charles. Han lämnade sen Seinfeld-båten för att vara med och utveckla den sorgligt förbisedda Mad about you, ett slags Seinfeld-som-gift som var en gigantisk succé över där och en trött varje-dag-slot på trean här, och teve-versionen av strippserien Dilbert, kontorsnördarnas slutgiltiga revansch.

Men han har haft sina uteliggarfingrar i fler syltburkar.

Han är huvudregissör på Curb your enthusiasm (a.k.a. Simma lugnt, Larry), den logiska utvecklingen på Seinfeld: bort med publikfriare som Kramer, lägg allt krut på neuroserna och skit i tittarsiffrorna.

Han är en av de exekutiva producenterna för Entourage, grabbgrabbarnas grabbmekka, en serie om lyckade skönheter i ett soligt Hollywood som snedseglare som jag borde förakta, men som jag oavlåtligt underhålls av. Mest för att serien inte handlar om Mark Wahlbergs bildsköna alter ego Vinnie Chase, utan om alla dem som är beroende av honom för sin överlevnad: föredettingar som Johnny Drama, losers som Turtle, vapendragare som E och neurotiker som Ari Gold.

Personligheter som snarare kommer ur Larry Charles judiska utanförskap än Mark Wahlbergs otäckt lyckade silikonliv.

Charles regisserade Masked and anonymous, en film ingen av kvinna född hittills har begripit. Larry Charles själv brydde sej antagligen föga varken om sammanhang eller publikens tycke – han fick för fan säja ”cut!” till Bob Dylan. Och kanske i pausen fråga honom om det där vitsminkade clownansiktet på Rolling Thunder Revue-turnén verkligen var så genomtänkt.

Och inte minst stod han för regin när Borat tog det lyckosamma steget från festlig tevefigur till en långfilm som orsakade diplomatisk frost och fick Larry David på premiären att säja att han tagit del av humorns Sergeant Pepper-platta.

Larry Charles är det levande beviset för att även de/vi som stod i hörnet av skolgården och odlade sin excentritet och rotade sig i naveln och förgäves försökte förstå vad alla andra sysslade med, kan berika mänskligheten.

Och han är en av dom som garanterar, om inte kvalitet, så originalitet. En av dem som likriktningskvarnarna inom publiksifferverken och Instituten För Att Ge Folk Vad Folk Vill Ha inte lyckats mala sönder.

Vore jag fjorton skulle jag säga att han är min idol. Nu är jag trettiotvå och tänker det bara.