kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: människor på kanten Sida 2 av 4

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 13: musik och satanism.

Av

den 2010-12-15

i blogg

Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken Människor som gått till överdrift.

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel ”Musik och satanism” särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[…]

Man kan då undra var denna ’kyrka’ får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro – ’sånt händer inte i Sverige’. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. […]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: – ’HAR NÅGON SETT DETTA BARN?’ eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster ’Jimmy 2 years – missing’ (Jimmy 2 år – saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 11: Malena Ivarsson.

Av

den 2010-12-13

i blogg

Det kanske bästa kapitlet i Ann Ekebergs moralpredikan För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) heter ”Pornografi” (finns det kapitel i böcker som heter ”Pornografi” är det i regel det bästa).

Här går hon som tydligast från allmänt sipp till högerkristet sipp. Vi tar de smaskigaste styckena. Jag lovar, det spelar ingen roll att jag inte orkar skriva ut allt, det blir inte begripligare om man har hela sammanhanget:

Det ligger en fara i, när en hel nation blir översexuell. Inte minst för demokratin. Om människan förleds att locka fram djuriska egenskaper, kan människans medvetande sänkas till ett djurs. Hon tar inte till demokratiska medel vid problemlösning vid en konflikt etc.

Vi hör ibland uttalande typ: – ’Människan är det farligaste djuret.’ Människan är inget djur, för inom henne bor en Gudomlighet. Vi ser att landets skolsköterskor har rätt att skicka våra tonårsflickor till preventivrådgivning för att få P-piller utskrivna, utan att behöva meddela föräldrarna. Preventivrådgivningen svarar inte heller inför någon. Det är som en satanisk överenskommelse mellan staten och den unga kvinnan i vardande. […]

Fru Inga-Britt Larsson från Hultsfred protesterade kraftigt mot pornografin. Då beslöt myndigheterna att tvångsundersöka henne trots att hon var fullt frisk. Hon dömdes i två omgångar till sammanlagt två månaders fängelse. Vidare dömdes hon till böter i tre omgångar. Allt detta fast hon kämpade i enlighet med lagen. […]

Vi måste vända trenden, men det verkar omöjligt när vi har personer som Malena Ivarsson, som ges obegränsat med tid och uppmärksamhet i TV och andra medier. Jag tycker att hon har tagit på sig ’den stora skökans’ mantel för Sverige och arbetar därefter.

En kvinna får vara observant så att hennes feminitet inte sjunker och ersätts av ett ko-medvetande. Det är just vad som hänt fru Ivarsson, tycker jag.

(Jag vill åter passa på att understryka att det är direktciterat. Hoppa inte på mig bara för att ni anser att ord som ”feminitet” inte ingår i svenska språket. Och nej, jag har inte heller följt upp stackars fru Larssons vidare öden och äventyr.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 8: Uppenbarelseboken.

Av

den 2010-12-10

i blogg

Så öppnar vi det kapitel i Ann Ekebergs anti-rock-och-det-mesta-annat-pamflett För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen som, lite oväntat, heter ”Musik och Uppenbarelseboken” (det föregås bl.a. av de braskande kapitelrubrikerna ”Musik och satanism” och ”Musik och sex”).

I det något fragmentariska kapitlet går Ann Ekeberg igenom olika domedagsprofetiska verser ur den hallucinatoriska sista bibelboken och bevisar att Rocken är ett varsel om att Harmagedon är obehagligt nära:

8. ’De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons.’

Här ger Uppenbarelseboken ännu en mycket tydlig indikation om vilka det handlar. Jag tycker det är osmakligt med popvärldens alla välkryllade ’stjärtgossar’ som t ex Europe. De kastar med håret som ’töser’. Flera artister klär dessutom ut sig till kvinnor, plockar ögonbrynen och sminkar sig. Vilket mansideal får våra unga män? […]

Boy George sa när han mottog en Grammy Award: ’Tack Amerika. Du har bra smak, stil och du känner igen en bra drag queen när du ser en.’ Att bära långt hår som kvinnor, ser vi vara snarare en regel än undantag bland rockmusikerna. Och än en gång ser vi att det är The Beatles som tagit initiativet.

Andligt sett och enligt traditionen är det bara den man, som uppnått Gudsgemenskap, som får bära långt hår som kvinnor, t ex Jesus.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 7: den okristna rocken.

Av

den 2010-12-09

i blogg

Jag är tvåbarnsfar och frilansande diversearbetare inom kulturbranschen. Jag har inte tid att skriva något vettigt och insiktsfullt. Det är därför jag ägnar halva december åt att citera Ann Ekeberg istället. Hon hade tid att skriva nåt vettigt och insiktsfullt. Dessvärre tog hon sig inte den.

För nytillkomna läsare är hon alltså tanten bakom den lätt kulturfientliga skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen.

Främst ägnar sej Ekeberg åt att förklara hur genomvidrig Rocken är (som bevis anför hon bl.a. hur svårt det varit för henne att hitta någon som vill följa med på en Ozzy Osbourne-konsert).

Alla hennes argument för Rockens vidrighet är inte övertygande. Om Kiss skriver hon:

Deras fantasi är fantastisk, men knappast inspirerande. Gene Simmons brukar också leka ’eldslukare’ vilket har fått till följd att flera fans har fått brännskador, när de imiterat sin idol.

Hon fortsätter sen, som alltid utan att riktigt hämta andan:

Står läsaren ut med mer? I så fall fortsätter vi med Alice Cooper, den groteske amerikanen från Arizona. Hans riktiga namn är Vincent Furnier. Han har tagit namnet Alice, som ju är ett kvinnonamn, från en 1600-talshäxa, vars inkarnation han säger sig vara.

Alice Cooper kan hänga och halshugga sig på ett mycket naturtroget sätt bl a genom spegeleffekter. Den giljotin han använder är en mycket invecklad mekanisk apparat. Tricket är dock inget nytt. Det har utförts redan för 40-50 år sedan. Som dotter till en ’frilansande’ illusionist, måste jag säga, att det är osmakligt att använda sina färdigheter i magins konst på detta sätt.

Sen kommer Ekeberg till en lång redogörelse för samtal hon tydligen brukar ha med sina elever (det mest skrämmande med den här boken är naturligtvis att Ekeberg verkar ha erhållit lön som lärare). Samtalet Ekeberg-eleverna emellan har tydligen – i en anda från inkvisitionens dagar – handlat om huruvida Alice Cooper är kristen (som han säger) eller satanist (som Ann Ekeberg säger):

Låt oss analysera vad han gör, sjunger och säger. Vi ger honom poäng.

Först får jag då alltid höra: ’Han bär ett kors.’ – ’Det är rättvänt’, tillägger någon.

OK, säger jag, då får han ett poäng för att han är kristen. Jag fortsätter:

– ’Ett av Coopers standardskämt är att tala om att Barnen i svältande länder har sina stora magar, för att de äter så mycket när fotograferna inte ser det. Skulle en kristen säga så? frågar jag. Det tycker ingen. Då får han ett poäng för att han är ondskefull.

Så kan man fortsätta. En gång kom vi fram till att hans mörka sida ’vann’ med 16-1.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 6: Jesu kamelkiss.

Av

den 2010-12-08

i blogg


1987 års julkalender hette Marias barn. Enligt uppgift var arbetstiteln ”Fader okänd”, vilket av respekt gentemot de troende ändrades. Serien berättade alltså om den lille snickargossen. Det gjordes till tecknade stillbilder.

Det var nog ingen särskilt festlig serie. Ulla Sjöblom läste säkert engagerat, Bengt Arne Runnerströms bilder var säkert vackra, storyn är som bekant den största som nånsin berättats. Ändå minns jag främst frestelsen att gnaga av sej armen och slänga den i bildröret.

Påtryckningarna från kristenheten hade drivit fram projektet. Det är ju ändå för att Jesus (eventuellt) föddes den 25 december som vi firar jul den 24 december! Efter att serien sänts blev påstötarna färre. Inte för att någon fått sitt lystmäte stillat, utan för att den andliga världen slutligen fått bekräftat för sig att SVT var ogudaktiga.

Den lite lätt överreagerande specialläraren Ann Ekeberg tillhörde de som först tryckte på, sen stängde av. I sin, typ, bok För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen förklarar hon varför den hett efterlängtade serien inte fann nåd hos henne:

I flera år har landets kristna bett om en religiös adventskalender. Detta kan knappast upplevas som för mycket begärt, då orsaken till att vi firar jul över huvud taget faktiskt är religiös. Julen 1987 slängde man åt de kristna, vad man tyckte skulle passa dem. Ett obehagligare program får man leta efter.

Dels var det mycket dåligt och tråkigt rent bildmässigt. Meningen var att serien skulle vara både tecknad och verklig. Så ibland, för det mesta, vad (!) det trista bilder som varvades med en levande fot eller en spann sand. De heliga vi läser om i julevangeliet var groteska och fult framställda. Istället för Maria Bebådelse framgick det klart i adventskalendern, att Maria blev våldtagen.

Några vänner berättade, eftersom vi själva fick sluta att titta på programmen, att man badade Jesus i kamelkiss, och att Jesus flirtade med ena ögat, när han hängde på korset o s v. På denna vägen fortsatte skändningen av Jesus och julens budskap ända fram till julafton. Här visade TV-producenterna vad man har för respekt för landets kristna, och vilken syn de själva har på religionen. Det hade varit bättre att visa Barnen några tomtar.

Jag har försökt i arton år att förtränga den där kalendern, men Ekeberg lyckas faktiskt med konststycket att göra mig lite nyfiken (tro det eller ej, men SVT har inte släppt den på dvd). Badar Jesus i kamelkiss? Det verkar ju … intressant.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 5: elaka känslor.

Av

den 2010-12-07

i blogg

Ni börjar fatta konceptet för den här serien va? Jag saxar lite ur den lätt överhettade skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) av den lätt överhettade specialläraren Ann Ekeberg, och tar åt mig äran för de hånskratt ni upphäver framför skärmarna. Idag ur kapitlet ”Musik och sex”, där Ekeberg ondgör sig över David Bowie:

Hans drogmissbruk har varit (är?) välkänt. David Bowie uttalar sig i Rolling Stone (12 februari 1976):

’Rock and roll har alltid varit djävulens musik. Den kan mycket väl frambringa en mycket elak känsla i väst’.

Ja, David Bowie som är djupt involverad vet vad han talar om. Denna ’elaka känsla’ får vår civilisation på knä. I sången och videon ’It´s time we should be going’ (Det är tid för oss att gå) framställer han sig som en fallen ängel. Det behövs allt värre retningar för att skapa spänning.

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 4: Simon & Garfunkel.

Av

den 2010-12-06

i blogg

I en scen i Cameron Crowes lysande Almost famous (43:e bästa filmen nånsin) förklarar mamman till den överbeskyddade huvudpersonen kopplingarna mellan rock och droger. Av alla tänkbara hedonistisk-dekadenta plattor hon skulle kunna plocka fram ur den popfrälsta dotterns samling väljer hon Simon & Garfunkels Bookends. Hon pekar på snälle Arts och rare Pauls ögon och väser: ”Drugs!”

Det var ett skämt för Cameron Crowe. Art och Paul var inte riktigt de som kastade snus i taket på högstadiet. För Ann Ekeberg – Sveriges svar på Tipper Gore, dessbättre utan nåt som helst inflytande – är skämtet långt borta. I sin iver att avfärda allt kulturellt som hon inte förstår, hugger hon i boken För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991) också huvudena av mjukrockens fanbärare.

En närläsning av ”Bridge over troubled water” visar sig nämligen vara rena rama knarkpropaganden:

Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen – lyssnaren och knarklangaren. […]

Läsaren kanske tycker det låter absurt, men låt oss uttyda ’I’, som droglangaren, för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut. […]

Det är dock en lång vers mellan vers två och tre – ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta. I sista versen har drogen börjat verka. […]

Han (=I, droglangaren) lovar att finnas där, när trippen är över, med nya droger för att stilla abstinensbesvärens upprörda vatten.

Tycker ni att Ann Ekebergs texter innehåller anglicismer så beror det antagligen på att hon översatt sina åsikter från amerikanska propagandaskrifter. Tycker ni att det hon skriver bitvis är vansinnigt så har det nog också sina orsaker.

(Och som vanligt: vill ni ta del av Ekebergs riktigt märkliga utsagor gör ni bäst i att införskaffa Människor som gått till överdrift.)

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 3: The Beatles.

Av

den 2010-12-05

i blogg

Den bästa boken i genren människor-som-oroar-sig-för-ungdomskulturens-destruktiva-inflytande-lite-väl-mycket-i-förhållande-till-sin-egen-förståelse-för-densamma-stridsskrifter är, åtminstone på svenska, Ann Ekebergs För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen (1991). (Andra klassiker i genren är för övrigt Allan Rubins antihaschböcker, Thomas Arnroths tokkristna Dina harpors buller och rollspelspamfletten De övergivnas armé.)

De bara ganska saftiga bitarna kör vi här på bloggen, fram till julafton eller fram till att vi inte riktigt pallar mer. Idag ur kapitlet ”Musiken och drogerna”:

Det finns nog ingen som betvivlar the Beatles inflytande på vår civilisation. De var och är världsberömda – till och med adlade. Sanningen är mindre vacker: the Beatles blev de största drogprofeterna genom tiderna och det var de som presenterade och ’legaliserade’ hallucinogena droger bland tonåringar över hela världen. […]

I ’Hey Jude’ kan vi se hur The Beatles föreslår droger som flyktvägen från smärta. ’Jude’ kan här stå för Judas, som förrådde Jesus under förespegling att han var Jesus vän. Här ser vi likheten med heroin som ’Hey Jude’ syftar på. Det kan också se ut som en vän, en hjälp innan det förråder och lurar missbrukaren till kanske livslångt slaveri eller död.

I stroferna ’Go and get her’ (Gå och skaffa henne) och ”Let her into your heart” (Låt henne komma in i hjärtat) står ”her” (henne) för drogen. ’Heart’ är naturligtvis hjärtat som pumpar ut det drogladdade blodet runt i kroppen så ’you can start to make it better’ (du kan börja göra det bättre).

Vi får också lugnande veta ’Don´t be afraid’ (Var inte rädd), ’The moment you let her under your skin, (sic!) you begin to make it better’ (I det ögonblicket du släpper in ’henne’ under ditt skinn börjar du må bättre) talar väl för sig själv. Det handlar om en injicering.

I tredje versen uppmanas lyssnaren att göra om injektionen varje gång man känner smärta, med andra ord när man upplever abstinensbesvärens helvete, ’…anytime you feel the pain, Hey Jude – refrain’ (varje gång du känner smärtan, Hey Jude – ta om det). Vi får också uppmaningen att ta det försiktigt ’don´t take it bad’ (ta det inte dåligt) – en snedtändning bör undvikas.

Mot slutet av sången hör man en röst skrika på ’Mamma!’ ett rop på hjälp från heroinets fasor. I bakgrunden hör vi också ett vansinnesskrik och kören uppmanar ’you gotta break it’ (du måste bryta det), ’you know you can make it’ (du vet att du klarar det) och ’don´t go back’ (gå inte tillbaka) med andra ord. – Håll dig ren! vilket naturligtvis i detta subliminala sammanhang, inte kan ses som någon antidrogpropaganda utan tvärtom!

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 2: musiken.

Av

den 2010-12-04

i blogg

Ann Ekeberg heter en kvinna som säkert vill väl. Ja, vad hon vill idag har jag ingen aning om, men 1991 var hon i alla fall väldigt inne på att förbjuda all form av kultur som inte innehöll symfoniorkestrar och otvetydiga kristna budskap. Då gav hon ut den seriealbumsstora skriften För Sverige – på tiden: en exposé över ungdomskulturen. Det är en udda trycksak.

De allra bästa citaten finns samlade i Människor som gått till överdrift. De näst bästa citaten ges här på bloggen, som luckor i en kalender fram till julafton (eller tills jag tröttnar och får nåt viktigare att göra). Idag ur kapitlet ”Musiken”:

Varje gång jag har talat inför en grupp ungdomar om musik och livsstilar, har jag roat mig med att ställa följande fråga:

– ’Hur skulle vårt samhälle bli/ se ut om det från och med NU bara spelades klassisk musik?’

Först säger de alltid: ’Det skulle aldrig gå!’ Så förklarar jag, att det är ett tankeexperiment och vi låtsas, att det inte finns en enda disharmonisk skiva kvar på planeten. Överallt där man tidigare hört rock och dunkande discomusik, strömmar nu Wagner, Strauss, Beethoven och Skrjabin ut. Varje gång och det slår aldrig fel, säger ungdomarna först att knarket skulle försvinna. Sedan upplyser de mig att misshandel och mobbing skulle upphöra och så fortsätter de att räkna upp den ena positiva saken efter den andra.

En enda gång har jag hört något negativt. Det var en flicka som menade att folk skulle bli snobbiga. Men det visade sig att hon menade välklädda!

– Varför lyssnar ni då på den här musiken, om det blir så positivt utan den? frågar jag.

Då brukar de se ut som fågelholkar i ansiktena – för de har ju själva dragit slutsatsen. Den musik som de manipulerats att tro är deras egen, och som de inte kan leva utan. De börjar förstå och kanske någon utbrister både besviket och förargat: – ’Vi har blivit lurade!’

Lösryckta bitar ur ”För Sverige – på tiden” del 1: ”vidrio”.

Av

den 2010-12-03

i blogg


1991 gav en fritänkare vid namn Ann Ekeberg ut boken För Sverige – på tiden: en exosé över ungdomskulturen, understödd av LaRoucherörelsen. Det är fantastisk läsning för den som gillar felstavade, kulturfientliga och illa underbyggda konspirationsteorier ur högerkristet perspektiv.

Vill man lägga 170 spänn rakt ner i fickan på Ekeberg själv går det bra, annars har jag rekapitulerat det viktigaste i Människor som gått till överdrift.

Eftersom hela Ekebergs bok är en guldgruva blev ett gäng citatklimpar över. Ur kapitlet ”Film och video” (där Ekeberg myntar begreppet ”vidrio”) saxar vi följande:

Vad sägs om en kort rundresa i videoträsket? Här kommer första filmen. Håll i er nu! En man har samlag med tre kvinnor. Den första älskar han med på ’vanligt’ sätt. När det är klart skär han upp henne så att hennes underliv väller ut i en blodig massa. Den andra kvinnan älskar han med bakifrån. Sedan skär han huvudet av henne. Den sista kvinnan dödar han inte, utan skär ut hennes öga och har samlag med henne i ögat. Det hörs inga skrik. Inte ett ljud – utan allt utspelar sig till tonerna av Vivaldi.

Vi talar om och hör mycket talas om miljöförstöring idag. Högsta graden av miljöförstöring och förgiftning av allas våra sinnen, är dessa videofilmer typ ’Den blodsugande gatan’. […]

En film, som spräckte alla tidigare kassasuccéer i Amerika, visade hur man våldtar en treåring. Filmen finns på video i Sverige. Detta är allvarligt, för den som precis blivit instruerad hur man våldtar en treåring, kanske har lust att prova… Politikerna bör ta sitt ansvar i denna fråga. Det är inte Mamma Nilsson eller Pappa Svenssons uppgift att rensa upp i videoträsket. Naturligtvis skall de ta sitt ansvar. Man skall heller inte tro att videoträsket sanerar sig själv… […]

Vi måste ha censur, men inte en ’låtsas-censur’, utan en kraftig och mycket sträng förhandsgranskning innan filmen släpps på marknaden.

(Och för att förekomma besserwissarna: all stavning och interpunktion är direktciterad. Ekeberg jobbade, efter vad jag förstår, som lärare under tiden då boken släpptes. Detta berättat apropå ingenting.)

Sida 2 av 4

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén