I fredags ordnade mina förläggare och min ”käre” ”vän” Valle Westesson släppe-fest för boken Människor det varit synd om och i anslutning till detta en så kallad roast av undertecknad.
Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson (kollega, granne, vän och tönt).
Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).
Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var – vågar jag lite självgott påstå – kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.
”Mobbing-teve” tjuter kvällspressen – kvällspressen! – om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.
Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book, men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det eventuellt av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.
Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (= humor) istället för sånt de kan (= karriärism).
Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.
Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal – en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.
Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.
Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard – inför en publik av adelsmän – kallade överklassen för halvmänniskor?
Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?
Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.
Ironi är måhända inte för alla. Humor – åtminstone den roliga – bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten – de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) – utan sammanhanget.
Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt – förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja ”vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek” – men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban – inte mellancheferna.
Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.
