Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter ulf Sida 1 av 4

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

Johnny, vad gör du? Och varför är du så rå? Du är ju symbolen!

Plötsligt slår det en: alla svenska artister har skrivit en låt om Johnny. Eller Jonny. Eller Jånnie.

Pugh Rogefelt sjöng ”Surabaya Johnny” (”Så ta pipan ur käften din hund!”) Något otippat tonsatte Pugh en gammal Brecht-text. Originalet skrev Bertolt Brecht – eller troligare: någon av hans kvinnor – redan 1929 till den föga uppmärksammade musikalen Happy End, mest känd för sin sensmoral: ”Att råna en bank är inget brott jämfört med att grunda en”.

Sedermera gjorde Imperiet en cover på Pughs låt. Thåström och Pugh sjöng den tillsammans, kompade av Eldkvarn, på monumentalkonserten och -lp:n Cirkus Broadway. Där sjunger Eldkvarn också sin egen ”Pojkar, pojkar, pojkar”:

Johnny släcker sin cigarett
och dricker ur sin butelj
När trafikljusen slår till grönt
kan du önska vad du vill

Wilmer X sjöng ”Balladen om Ljugar-Johnny”. Den handlar om Johnny Bode och är med andra ord kongenialt döpt.

Kal P Dal sjöng ”Jonnie, vad gör du?” (”Han var en ängel, en sån ängel”). Det var en ogenerad ripoff på 10cc:s ”Johnny Don’t Do It”. Den arlövske rockkungen gjorde också en översättning av ur-Johnny-låten, Chuck Berrys ”Johnny B Goode”:

Nere vid Hammenhög på Österlen
Där bodde en cool påg vid en stor sten
Han hette John Silver och när vädret var bra
så satt han utanför och spela och var bara gla’
Och bönderna och drängarna som bodde runt omkring
dom kom och klappa takten i en stor ring

Man kan också lägga till att Kalle Pedals ständige gitarrsekundant Janne Knuda från början spelade i bandet Johnny Sox.

Björn Afzelius sjöng om ”Johnny Boy”, som rentav kan vara ett alter ego (”Johnny, tiderna är svåra; Domedagen är på gång. Men ingen köper dina tårar! Vi betalar för din sång.”) Det blev också namnet på hans gamla flamma Marianne Lindberg De Geers pjäs om honom.
johnny afzelius
Stefan Sundström sjunger om Johnny Dunder på ett otal låtar. I Bellmans och Cornelis anda har Sundström byggt upp ett persongalleri av bedagade Söderprofiler – Marguerite, Jan Banan – och mysteriösa gestalter – Sabina, från början direkt inspirerad av Lena Olins karaktär i Varats olidliga lätthet, med tiden alltmer någon som står Sundström nära – där Johnny Dunder är ex-stjärnan som är ”stel i varenda lem utom en”, som ”blev utslängd ut på dagis förstutrappa/ när han hämta barn fast han inte kunde gå”.

En av Dunder-låtarna, pedagogiskt betitlad ”Johnny Dunder”, finns covrad av Ola Magnell.

Ulf Lundell sjöng om ”Jonny, Linnéa och Bart” (”Jonny vill helst av allt dö/ Nånstans på möjligheternas ö/ Där han kan odla hampa fritt/ Och slippa politik”). Jonny är en av huvudpersonerna i Jack, modellerad på Lundells kompis Joakim Strömholm, fotograf och son till Christer Strömholm. Han dyker också upp i ”67, 67”: ”Jonny var där och Mona och Mysan och Ben och alla dom andra med”. Alias kända från Jack blandas med autentiska namn och det är ganska rörigt för den som verkligen bryr sig. (Mona var till exempel det verkliga namnet på romanens och sångernas Linnéa. Vid ett och endast ett tillfälle i boken har Lundell faktiskt råkat skriva ”Mona”, vilket behållits i alla upplagor.)

Magnus Uggla sjöng om ”Johnny the Rucker”, oftast felskrivet ”Johnny the Rocker” (det skulle vara med u för att rimma på ”fucker”). Sist i Melodifestivalen 1979. Långt senare gjorde Uggla också ”Jånni Balle”, ett något oväntat långfinger mot chockartister à la Svullo och, framför allt, Claes Malmbergs Ronny Jönsson. Oväntat för att det lite var att kacka i eget glasbo.
johnny mora
Mora Träsk sjöng om ”Johnny B. Råttom” (”Skyndar fram igenom stan/Han är stressad/Och har var’t det hela dan”). Den skulle kunna handla om den gamle fotbollsliraren Johnny Ekström, även känd som ”Kallebäcksexpressen” och ”Il Ciclone”. Men det gör den nog inte. Texten rabblar i övrigt upp Barbro S. Larvig, Inga S. Trulig och Arne K. Axig.

Håkan Hellström sjunger om Johnny, som var ”Evas hjärtas låga” och ”solen när det dagas” (vilket nästan rimmar på göteborgska). Markus Krunegård sjunger ”Go go Johnny go!” som ett jublande utrop från en kicktät tillvaro i Kalifornien. Svenne Rubins sjunger om en surfare som heter Johnny, varför låten förstås heter ”Jag ska bräda dig, Johnny!”

Den ende som veterligt inte sjungit om nån Johnny är Peps Persson. Han sjöng istället ”Ronny du e rå”. Fast det var en översättning av The Slickers ”Johnny Too Bad”. Och när Perssons Pack gjorde en cover tog de tillbaka originalnamnet: ”Johnny du är rå”.

Och Hasse Kvinnaböske har nog heller aldrig sjungit om nån Johnny. Å andra sidan heter hans bror Jonny. Det är han som poserar bakom Kalle Pedal på det här omslaget:
jonny kal p dal
Jag gissar att jag har bevisat min tes: alla svenska artister, åtminstone de manliga, har sjungit om Johnny. Vi kan spekulera i vad detta beror på.

Förmodligen har det nånting med det anglosaxiska mytarvet att göra. Bland ikoniska rockartister hittar vi Johnny Cash, Johnny Thunders, Johnny Rotten. Bland klassiska rocksinglar hittar vi ”Johnny B. Goode”, Springsteens ”Johnny 99” och Dire Straits ”Walk of life” om Johnny som sjunger oldies goldies. (För övrigt översatt att Lalla Hansson: ”Där går Johnny nerför Bondegatan/ På väg mot tunnelbanan in mot stan”).

Johnny är tillika ett vanligt namn bland svenska arbetarklasspojkar födda under det femtiotal då USA var som hetast i Sverige. En del av dem gick det illa för. Många rocktexter handlar om folk som det gått illa för.

Så det är väl inte konstigt eller anmärkningsvärt eller märkligt på nåt sätt. Det är bara fascinerande när man väl börjar leta och upptäcker att exemplen aldrig sinar.

Just vad vi väntade på: en ny bok om Cornelis!

Jag räknar till två biografier, varav en tillförlitlig; två vänböcker, båda lagom tillförlitliga; en doktorsavhandling; två böcker med kortessäer med utgångspunkt i hans sångtexter, varav en signerad mig själv; en bok med samlade Ordfront-artiklar; en matig cd-box-booklet samt förstås hans samlade texter i några olika utgåvor. Cornelis-hyllan i mitt bibliotek är satt på ständig jäsning.

Nu har Agneta Brunius sällat sig till oss som vill komplettera bilden av vår störste sångpoet (Taube och Gösta Linderholm får ursäkta). Brunius var en gång SVT-producent, gift med författaren Per Gunnar Evander och tillika bildkonstnär:
blogg brunius cornelis
Det är en kort bok, en serie personliga minnesanteckningar, med tonvikt på det vreeswijkska åttiotalet. Den period som dokumenterades minst medan den pågick, eftersom han ägnade stora delar åt det åt att supa bort det på bakgatekrogar i Kristianshavn.

Min bekant Silas Bäckström, Cornelis tillochfrånimpressario, har länge närt en idé om att låta skriva en bok om Cornelis 600 sista dagar: en svindlande resa från botten tillbaka till toppen, från att vara en föredetting till att vara en före detta föredetting, från att vara uträknad till att resa sig på nio – till att matchen abrupt tog slut. Det här är kanske så nära den boken vi kommer.

Brunius historia med CV börjar redan med ett Brecht-program i början av sjuttiotalet. Cornelis var kontrakterad, men försvann i Köpenhamn, på hemväg från den beryktade resan till Kanarieöarna med vännen och tevestjärnan Ulf Thorén. Enligt Bengt Sändh i hans minnesbok slutade samma resa med att CV och Thorén fick åka ambulans hem från Arlanda. Versionerna går som synes inte ihop och förmodligen spelar det inte nån roll. I Tom Alandhs dokumentär Cornelis kommenterar Ulf Thoréns änka Lill resan lakoniskt: ”De var inte så solbrända när de kom hem”. Det kan nog alla berörda vara överens om.

Brunius gjorde sen ett par teveprogram, dels en upptagning av krogshowen ”Cornelis & Tre damer på Bacchi Wapen” (1978), dels ett ambitiöst porträtt där diktaren Cornelis lyfte fram på bekostnad av koloni- och hönsbesjungaren (1986). I arbetet med den senare tvingade Brunius bland annat Cornelis på en resa till skånska Sandhammaren för att kunna fånga en lång obruten strandpromenad: ”Min idé var att de fyra elementen skulle inrama programmet. Jorden, luften, vattnet – och så elden, som är poeten själv”.

Programmet hade positiva effekter för CV. En ny publik nådde honom: ”Gamla änkenåder stoppar mej på gatan och tackar mej för den fina poesin!”

Arbetet med Cornelis gick ut över Brunius privatliv. Det verkar ha varit så med Cornelis under de där åren: ville man jobba med honom så fick man också vara beredd att ordna en bostad eller återuppliva honom från en diabeteschock, hämta honom, hitta honom, mata honom. Det verkar ha varit värt besväret och där finns den fascinerande paradoxen: folk borde vara bittra men är tacksamma. Ja, det var ett veritabelt helvete men jag vill inte ha det ogjort.

Cornelis Vreeswijk var missbrukare och som alla såna opålitlig, stökig och påfrestande. Till skillnad från de flesta missbrukare var han också en storartad artist och, vid nyktra tillfällen och enligt de som stod honom nära, en ovanligt varm och tilldragande personlighet.

Agneta Brunius Cornelis – en liten bok om vänskap är sympatisk i sin anspråkslöshet. Den säger kanske inget om sin huvudperson som vi inte redan visste, annat än att ge ytterligare doft och stank åt olika passager i hans levnadssaga. Mest fascinerad blir jag egentligen av berättelserna om Brunius eget arbete: hon var fast anställd SVT-producent och fick ägna sin tid åt konstnärligt arbete utan att behöva snegla på vare sig tittarsiffror eller inköpta format. Det låter som en saga men var tydligen en självklarhet för bara trettio år sen.
cornelis bok

Brunnbergs rättsskräck.

På nåt vis är det fullt logiskt att Ulf Brunnberg, firad farsskådespelare och Lidingöpartiets kändaste ansikte, hade fastighetsaffärer ihop med Torsten Adenby, Snoddas innovative manager och sin tids Brinkenstjärna (på bilden fångad framför sin unika ikonsamling).

På nåt vis är det väl också logiskt att affärerna fick passera både tings- och hovrätt. Adenby fick sex månader av tingsrätten för svartköp av lägenheter. Brunnberg kom lindrigare undan eftersom tingsrätten inte ansåg ”att han yrkesmässigt bedrivit svart lägenhetshandel”.

superman 4

13 mars 1979 rapporterar kvällspressen att varken Adenby eller Brunnberg kunde infinna sig vid hovrättsförhandlingarna. Adenby på grund av ”nervösa besvär”, Brunnberg på grund av ”ångestneurotiska symtom” och dålig nattsömn.

Adenbys intyg skrevs av en fd överläkare på Långholmens rättspsyk. I intyget berättar läkaren bland annat om sitt första möte med patienten: ”Alldeles i början av kontakten försöker han också – genom att lite väl mycket tala om hur han är – dölja verkligt skakad och pressad”.

Han citerar också Adenby: ”- Jag sa till Irene (hustrun) att det är lika bra att ta piller och hoppa i sjön”.

Brunnberg skickade in intyg från tre olika läkare. Aftonbladet beskriver dem: ”rättsläkare”, ”som behandlat bl a Agnetha Fältskog i ABBA” samt ”Damernas Världs bantningsexpert”. Det är rättsläkaren som för ordet nedan:

Den skräck patienten känner inför den kommande huvudförhandlingen är att beteckna som gränslös.

Hovrätten gick med på att skjuta upp rättegången. Hur det sedermera gick har jag inga uppgifter om. Men tidningen var noga med att påpeka att Brunnberg i samma veva som hovrättsförhandlingarna skulle ha gått av stapeln hade succépremiär på Folkanfarsen En man för mycket. Ingen av recensenterna noterade ångestneurotiska symtom eller gränslös skräck.

Inspirerad hälsporre.

Ulf Lundell är intervjuad i Café och säger:

Lars Winnerbäck har jag svårt för. Varför ser hans omslag ut som affischen för min sommarturné 2012. Jag känner att han är en stalker, jag har en noja där.

Troligen menar Lundell sin höstturné från 2012, eftersom han inte gjorde nån sommarturné. Den affischen såg hursomhaver ut så här:
lundell lundell
Winnerbäck-plattan som han pratar om ser ut så här:
lundell winnerbäck
Silhuetter av artister, fotograferade i svartvitt. Likheterna är uppenbara. Apropå ingenting alls ser en av Thåströms plattor ut så här:
lundell thåström
Rock är inte alltid en genre vars utövare anstränger sig att uppfinna hjulet på nytt varje gång. Vissa likheter finns mellan olika män som väser om Kärlek och Kvinnan och Sveket. Det är nog Winnerbäck den siste att förneka.

Intressantare är att Lundell av alla människor känner sig imiterad. Den som sållar i ordgyttjan i Måns Ivarssons treboksbiografibox om Lundell – Vill du ha din frihet får du ta den – kan vaska fram några guldkorn till fakta. Bland annat framgår att Lundell då och då låtit sig inspireras av Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Inte bara att han skrivit några låtar med liknande teman, toner, ackord och ordföljder, satt ihop turnéorkestrar enligt E Street Band-sättningen, gjort sin skilsmässoplatta (som Dylans Blood on the tracks) och sin kristna platta (som Dylans Saved). Utan också att han, strax efter att Dylan stått på svensk scen iförd uppdragen grå hoodie och skinnpaj, syntes på svenska scener med uppdragen grå hoodie och skinnpaj.

Och att han under inspelningen av Evangeline släpade med sig en fiolspelande tjej från gatan, precis som Dylan gjorde med Scarlett Rivera inför inspelningen av Desire (producenten Lasse Lindbom: ”Jag märkte ju direkt att hon inte kunde spela något vidare”).

Samt att han, strax efter att det framkommit att Springsteens ideliga stampande med cowboybootsen gett honom hälsporre, skaffade sig hälsporre.

Lundell är absolut en artist av egen rätt med en egen motivvärld, alls inte en epigon. Men känner han sig stalkad av Winnerbäck så borde de där rockgubbarna på andra sidan Atlanten känna att de snart kommer att få benen krossade av Österlen-Annie Wilkes. Bob och Bruce, om ni läser detta: se till att ha prydnadsgrisarna till hands, pojkar.

En Ulf i Baggekläder.

Som kulturarbetare i de lägre divisionerna är det intressant att ta del av rapporter från motsvarande position. Jag hade ett mycket vagt grepp om Ulf Bagge innan jag trillade över hans memoarvolym Trubaduren (2012), men han har varit verksam som vistolkare, kompositör, producent, notskrivare, scenartist, stadsvandringsledare och diverse annat sen sextiotalet.

Han skriver en del om de svårigheter som kulturarbetaryrket medför – pengabrist, oförståelse från myndigheter, oseriösa sponsorer men framför allt större stjärnor med vassare armbågar – men jag kommer raskt på mig själv med att bara vika hundöron på sidorna med skvallerfaktor.

Ulf Bagge har haft en del med jazzmusiker och trubadurer att göra. Det flödar alltså av alkohol över sidorna. Han skriver med empati, men också irritation, om folk som bokstavligt talat pissat ner sina karriärer. De mest spektakulära informationerna utan inbördes ordning:

* Peter Holm (han som gjorde ”Monia”, mest känd för att ha haft ihop det med Joan Collins) gick vid ett tillfälle fram till en kvinna på krogen och kysste henne på munnen. Hon blev förvånad. Det blev också hennes man.

* Olle Adolphson bjöds en gång in till ett jazzprogram för att prata jazz och göra reklam för den föreställning som Ulf Bagge producerat med honom, delvis jazzbaserad. Väl i studion sa Adolphson: ”Jag är ingen jazzälskare och har heller inga jazzfavoriter! Det var ju ni som bad mig att säga att jag gillar jazz, men det gör jag ju inte alls!” Stämningen under resten av sändningstimmen blev något tryckt.

* På folkparksturné med Monica Z passerades Norra begravningsplatsen, varvid Monica Z fällde repliken: ”Där ligger min sista folkpark.” Den glada stämningen försvann hastigt.

* När Ulf Bagge producerade en föreställning med bl.a. sig själv och Beppe Wolgers fick Beppe uppmärksamheten. Inget konstigt i sig, men Beppe lyckades också få det att låta som om han själv var producenten i intervjuer. Så mycket fick han det att låta som om han var spindeln i nätet att Monica Z trodde det. Och Klas Gustafson, som i sin Beppe-biografi nämner föreställningen men inte Bagge. Ulf Bagge är inte alldeles nöjd med den historieskrivningen.

* Margareta Krook gav en gång en ändnypande garderobiär en högerkrok som gjorde skäl för sin bärares namn.

Men det stycke fakta som mer än något annat gjorde genomläsningen mödan värd:

* På sextiotalet kom jugoslaviska maffian in på krogen Kaos för att kräva indrivningspengar. Då dök Peter Harryson upp: ”Peter fick tag i en arm som han utan förskoning knäckte över sitt ena knä. Vad jag vet var detta det enda besöket som den jugoslaviska maffian gjorde på Kaos.”

Ett sällan uppmärksammat faktum om kårhusockupationen 1968.

De gamla kämparna från när det begav sig, åren då världen brann och svensk medelklassungdom ständigt hade brandsläckare tillhanda, tänker gärna på de där tre dagarna då Stockholms studenter vägrade att lämna sitt kårhus.

De minns att stämningen var så revolutionsröd/upptrissad att utbildningsminister Palme faktiskt tog sig till kårhuset för att försöka förklara den där UKAS-reformen som var själva startskottet till ockupationen/vägran att gå hem.

De minns också den energi och den kampglöd som präglade Anders Carlberg, sedermera initiativtagare till Fryshuset, när han höll maoistiska anföranden för församlingen och antydde att den där förlängda eftersitsen var startskottet till en svensk folkrepublik.

De minns gärna att de därefter, när revolutionen nästan var ett faktum, drog ut på stan och att en fraktion, ledd av blivande dramatikern Margareta Garpe, tågade iväg för att på motsvarande sätt ockupera Operan, medan ytterligare några gäng skulle ockupera Stadsteatern, Centralen och Konserthuset.

De glömmer dock ofta att en av studenterna som satt där och häckade hette Carl Bildt. Han var ordförande i kårpartiet Opposition -68 och var förstås egentligen motståndare till den civila olydnaden. På andra dagen steg han upp i talarstolen och talade till massorna med den där humorn som Bildt ibland tillskrivs:

Ni talar väldigt mycket om att ni står på marxistisk grund. Men jag skulle vilja veta vem som står på min blåa täckjacka.

Anders Carlberg har dock inte glömt att Bildt därefter försökte få Carlberg avsatt som mötesordförande. Enligt Carlberg blev Bildt ”nedröstad med ungefär 2000 röster mot sju”.

Bildt själv har inte pratat så himla mycket om sin tid som ofrivillig ockupant. Han har ju, till skillnad från andra närvarande, inte behövt rida på framgångar han nästan skördade i sin ungdom. Få av deltagarna  i kårhuset då, maj 1968, anade väl att det var killen med täckjackeskämtet som en dag skulle bli landets store rorsman.

För övrigt lär också Ulf Adelsohn ha varit närvarande i kårhuset, liksom Jan Guillou. Så man kan så klart förstå att stämningen blev minnesvärd för de inblandade.

Ett Frankrike på västkusten.

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Med vilken rätt?

Några veckor efter att det sista Sommarprogrammet klingat ut är det väl också dags för mig att kommentera årets Sommarpratare. Jag har hört sammanlagt ett (Juholt) och ett halvt (GW) program och blev glad över att Juholt pratade om sin morfars sex meter höga nakenstaty i Påskallavik och att GW inledde med ”De sista ljuva åren”. I övrigt har jag nöjt mig med att läsa efterhandsreaktionerna.

Som serie har Sommar en tendens att snarare bekräfta än överraska. Att Fredrik Gertten gillar Skåne kunde man ana med tanke på att han gjort cirka tjugofem dokumentärer om Malmö och att Ulf Brunnberg är en reaktionär ärkeknöl konstaterade vi redan när han gick med i Lidingöpartiet.

Den stora överraskningen är väl egentligen att både Pia Sundhage och Ann Petrén lär ha spelat Fria Proteaterns ”Med vilken rätt”. En låt från 1977 som skildrar en städerskas känslor när hon lämnar konsulinnans hem efter uträttat förvärv:

Ja adjö då, konsulinnan, jag kommer imorron tolv
Jag hann inte riktigt med hallen – jaså, spelar det ingen roll?
Jaså, kan jag ta det imorron? Ja, det var ju väldigt bra
Jo, pengarna fick jag av konsuln – tack ska konsulinnan ha
Med vilken rätt ska jag göra ett jobb som du och din karl kunde göra själv?
Med vilken rätt tar ni pengar som andra har jobbat ihop och betalar mig?
Jag kommer med morrontåget till grönska och fågelsång
sen jag lämnat ungarna mina bland asfalt och stum betong
Och du kallar mig jämt för ”lilla fru Blom” när du har nåt skit på gång!
De säger att människor är lika värda – men vem är det då som bestämt
att jag städar åt kvinnor utan jobb som inte fyllt fyrtiofem?
Och min egen mamma måste vi skicka till ålderdomshem

Det är naturligtvis en helt inaktuell visa utan någon som helst relevans idag. Idag finns inga städerskor som kallas ”lilla fru Blom”. De kallas ”lilla Banu” i den mån de alls blir tilltalade. Massinvandringen har gjort att det idag är nästan omöjligt att kommunicera ordentligt med sin städerska. Och ”ålderdomshem” har gudskelov försvunnit ur språkbruket. Konsuler och konsulinnor finns troligen kvar, lika oumbärliga nu som då.

Alla är vi överraskade över att fotbollsproggare och kulturmarxister fortfarande kan tycka att detta har nån som helst relevans i ett modernt och perfekt samhälle. Allra mest överraskade är troligen Carsten Palmaer, Margareta Garpe, Gunnar Idering och Anders Forsslund – textförfattare och kompositörer – som i år kommer att få sina första Stimutbetalningar sen Berlinmuren föll.

Nu bor ni i era villor – ska ni bo där länge till?
För ni bor där på vår bekostnad och bara så länge vi vill
Det är bäst ni låser grinden väl och minerar er utegrill
Den var fin, konsulinnans klänning, ja den har ju vi betalt
med att slita oss grå och krokiga så tänk om vi tog den tillbaks?
Äh, behåll din trasa, kärring! Det är inte den vi vill ha!
Nåt mindre aktuellt och relevant är svårt att tänka sig 2011. Texten indikerar ju en småfolkets organisering. Det är naturligtvis omöjligt för dagens städerskor att organisera sig eftersom de alla pratar olika språk.

Vilhelm Mobergs glaspick.

Har tillbringat en lång dag med dålig lufttillförsel i en av mina oaser: Universitetsbibliotekets mikrofilmsarkiv, beläget i en kulvert, draperat med hyllor med lådor med underliga bokstavskombinationer, befolkat av närsynta män. Jag gör research inför den kommande kioskvältaren ”Människor som har haft fel”.

I jakten på sånt som en gång hänt och som alldeles för få har pratat om sen dess – idag stod Sverker Olofssons strid med TV-shop och Ian Wachtmeisters Det nya partiet överst på listan – tvingas man ibland bläddra igenom Expressen månadsvis.

Det är en fröjd. Faktiskt. Saker man minns och saker man försökt glömma och saker man helt har missat rullar förbi ens rödsprängda.

En månad under 1994 är nydemokraten John Bouvin – han som menade att u-hjälpen hindrade lejon från att äta afrikanska barn – en av Expressens huvudpersoner, dessutom jämte sex-sju andra nydemokrater som alla blev politiska vildar och bildade egna partier. Någon som minns Europapartiet? Någon som minns Gunilla Austrup-Persson som i augusti 94 faktiskt var Ny demokratis lagliga partiordförande? Någon som minns intervjuprogrammet ”Wachtmeister & Werner”? Titelfigurerna själva lär ha haft grumliga minnen av det redan medan det pågick.

24 augusti 1998 handlar en hel sida i Expressen om en kuk av glas. Den skänktes tydligen till Vilhelm Moberg i sjuttioårspresent. Kanske tänkt som den nostalgiska kick jag gissar att erektioner är för 70-åriga män. 25 centimeter hög, avsedd att dricka brännvin ur. Tillverkades i okänt antal exemplar av Glasblåsmästarnas mästare, som tydligen heter Bengt Heintze. På Kosta glasbruk, men egentligen utanför det ordinarie sortimentet. Har tilldelats ”samhällets höjdare, kända företagsledare, skådespelare och författare som besökt Glasriket”. I största hemlighet. Och, troligen, under ett särskilt manligt fnittrande.

Moberg fick sin i egenskap av Supersmålänning. Han tackade Heintze i personligt brev och lovade att den alltid skulle pryda hans skrivbord. I artikeln får vi dock veta att den inte alls pryder det skrivbord som står i Mobergs skrivarstuga. Ulf Beijbom, chef för Utvandrarnas hus, kan dock lugna: ”Moberg hade flera skrivbord.”

Exakt var Glaspicken står – för står gör den – visste dock inte Beijbom. Och ingen annan heller. Det är liksom det som är vinkeln på artikeln. Att Mobergs brännvinsdildo eventuellt var borta 1998. Inte det största nyhetsvärdet måhända – Moberg firade sin sjuttioårsdag trettio år tidigare och dog 1973 – men vad fan, det är en massa sidor som ska fyllas med text varje dag och man kan ju inte räkna med att nåt viktigt sker dagligen.

Jag är så klart den siste att gnälla över nyhetsprioriteringen här. Jag aktualiserar ju härmed Expressens aktualisering 1998 av nåt som inte ens var särskilt aktuellt när det kanske skedde.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén