Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter leif Sida 1 av 2

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

Filip, Fredrik och furiöse Furhammars flipp.

Boken Sex, såpor och svenska krusbär – Television i konkurrens (2006) är, enligt baksidestexten, ”en kvick och allvarlig historia om hur kanaler, genrer och program förändrades” i och med mediemonopolets försvinnande i slutet av åttiotalet. Den är skriven av Leif Furhammar, professor i film och f.d. tevekolumnist i DN och har ett antal år på nacken.

Jag har aldrig riktigt orkat skaffa mig en åsikt om Furhammar. Han verkar inte vara den festligaste killen ens i ett rum fullt med halvfestliga killar, men jag lyckas i alla fall inte beslå honom med några direkta sakfel. Den här boken är främst tänkt som en sorts översiktsverk, där Furhammar går igenom vad som hände i public service och i de kommersiella kanalerna under de första två decennierna med tevekonkurrens.

Furhammar försöker förhålla sig neutral till såpor, dokusåpor, lekprogram och annat som han föraktar. Det funkar sådär. Hans irritation över två människors existens är så gränslös att han aldrig lyckas hålla tillbaka den. Ingenting – krig, svält, den där snuvan som aldrig gav med sig vårvintern 1970 – gör Furhammar så heligt vred som tanken på att Filip Hammar och Fredrik Wikingsson finns.

Det började redan med Ursäkta röran! (2002) på TV4:

De gick ytterligare ett steg längre i vanhedrande skymfligheter mot vanligt folk och tillät sig att överträda alla tidigare normer för mänskligt och komiskt umgänge. […] De utmanade varandra i att utföra vågade fräckheter mot förbipasserande medmänniskor och tillät sig gladeligen att gå runt på offentliga platser och ta folk på könsorganen och samtidigt på avstånd registrera folks ursinne över tilltaget. Det visade sig vara för mycket för anständighetsgränserna på TV4, som lade ner programmet.

Men skymfligheterna tog inte slut där! Därefter tog bekant Kanal 5 över ”det brutalkomiska skandalparet”: i High Chaparall (2003) gjorde de ”solkiga porträtt av före detta kändisar och halvkändisar” som dessutom var ”grundligt förolämpande” och som gjorde att ”den säljbara vulgariteten slog ut i full blom” på Kanal 5.

I evighetsserien 100 höjdare (2004) samlade de ihop de skadegladaste ögonblicken i historien, först med sikte på svenska fadäser, sedan på internationella. De letade sig med beundransvärd nit igenom TV-arkiven på jakt efter inslag där folk gör bort sig och blir förödmjukade eller skandaliserade. Där fanns onekligen en myckenhet av groteska klavertramp att välja på.

Furhammar exemplifierar sedan med Friggebos ”We shall overcome”, kungens ”Kära örebroare!” och andra högt uppburna figurers misstag innan han sammanfattar: ”Här fanns alltså ytterligare 95 liknande skamsna dråpligheter. Hammar och Wikingsson såg till att de inte skulle falla i glömska.”

Vidare får vi, i bisatser och parenteser, veta att ”komikerparet Fredrik Wikingsson och Filip Hammar begick ostraffat flera uppenbara lagöverträdelser inför öppen kamera i skandalserien Ursäkta röran!” och att Emma Andersson ”skandaliserades i ett infamt TV-porträtt av komikerparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson”.

Konstigt nog sätter han inte ”komikerparet” inom citattecken. Det vore annars för en gångs skull adekvat: Wikingsson & Hammar har veterligt aldrig kallat sig komikerpar.

Okej, ni är med? Furhammar gillar inte skandalprogram med förolämpande brutalkomiker som sysslar med skymfligheter. Han är en sån där människa som inte gillar skämt som handlar om misslyckanden, dvs. skämt. Han är till yttermera visso en sån som inte gillar människoförakt. Det är förstås himla fint av Furhammar.

Det kan man kanske acceptera. Ett litet problem i sammanhanget är att Furhammar själv inte lyckas dölja sitt förakt mot de ”kändisar och halvkändisar” som Filip & Fredrik nyfiket och fascinerat besökte i High Chaparall. Det är också han som kallar kungens ”Kära örebroare!”-snedsteg groteskt. Den skandaliserade Emma Andersson (Furhammar syftar på Filip Hammars granskningsnämndsfällda ”SM i nazireferens”-intervju) beskriver han sålunda:

[Hon] utgör det yppersta exempel på ett uteslutande TV-alstrat kändisskap. Hon blev känd som Robinson-Emma i 2001 års omgång av Expedition: Robinson. Hon lanserade sig utan framgång som sångerska med ”Who I am”. […] Hon lät vika ut sig som Månadens dröm-date i Café 2003. År 2004 kom hon tillbaka i televisionens rampljus och vann Expedition: Robinson, med brett folkligt stöd. Hon ansågs därmed kvalificerad att förestå det lyxiga kändismagasinet [La Dolce Vita i Kanal 5, 2004].

Man kan naturligtvis diskutera Filip & Fredrik och chockeffekterna från deras tidiga karriär. Jag är dock inte riktigt säker på att Furhammar är så särskilt öppen för en diskussion.

Sex och samhälle, abort och porr.

Ja, ni vet ju redan att sextiotalet var en härligt frigjord tid. Mamma, och kanske ännu mer pappa, har lyriskt berättat för er om p-pillrets införande. Farbror Klas har fyllt i med historier om fri kärlek och såna där skärgårdsligg som var extra vanliga på sextiotalet.

Eftersom sextiotalet brukar anses vara ett vänsterdecennium så brukar också sexualliberalismen tillskrivas vänstern. Det är inte riktigt sant. Sexualliberalismen var framför allt liberalismens. Som å andra sidan var mer vänster då.

1964 arrangerade Liberala Studentklubben i Stockholm, tillsammans med RFSU, en ”sexkonferens” på Medborgarhuset i Stockholm. Över 600 personer kom till ”Sex och samhälle”. På programmet stod:

* två unga kvinnor som på en mörklagd scen berättade om sina erfarenhet av att inte få abort (den ena hade åkt till Polen, den andra levde som ensamstående mor).

* ett föredrag av Henning Pallesen, som i boken De avvikande samma år hade propagerat för acceptans av homosexuella. Han anklagade Stockholmspolisen för att föra ett homosexregister, vilket Stockholmspolisen blev kränkt av. Idag vet vi att Pallesen hade rätt.

blogg pallesen

* ett föredrag om brottsbalkens resonemang om sedlighet.

* ett föredrag av Lars Ullerstam om pornografi.

* ett föredrag om sexualitet ur ett sociologiskt perspektiv.

* ett föredrag om skolans undermåliga sexualundervisning av Gabriel Romanus (senare folkpartistisk riksdagsman och Systembolagets vd).

* ett föredrag om den kristna kyrkans moraluppfattning.

* en estraddebatt mellan litteraturprofessor Viktor Svanberg och pornografiförespråkaren Nina Estin om just pornografi.

* visning av pornografisk film, där publiken fick använda mentometerknappar för att deras upphetsning skulle kunna kartläggas. Sociologen Joachim Israel och psykologen Hans Gordon samlade in uppgifterna.

* försäljning av pornografiska magasin, s k boulevardblad.

Debatten fick följande efterverkningar:

* Svenska Dagbladet satte som rubrik på sin ledare: ”Snusk!”

* Expressen rapporterade om konferensens alla upphetsade tonårsflickor.

* Leif Biureborgh, ordförande i Liberala studentklubben, fick tio dagsböter för att det visats pornografisk film, vilket ansågs såra tukt och sedlighet.

* Hans Nestius, medlem i FPU (Folkpartistisk ungdom) och redaktör för Liberal debatt, fick impulsen att arrangera ”abortcharter”: under åren framöver förmedlade han kontakter mellan ofrivilligt gravida svenskor och polska abortläkare. Både han och kvinnorna ansågs skyldiga till brott, men Nestius lämnade aldrig ut namnen på någon av dem han hjälpt.

blogg nestius

* året därpå arrangerade Liberala studentklubben i Lund en ”sex-fest”, benämnd som ”sex-spex” i spalterna. Där arrangerades högläsning av pornografisk litteratur, auktioner av pornografiska affischer, en ”sexhappening” där en naken kvinna målades med rödfärg och lindades in i en svensk flagga. Folkpartiets ordförande Sven Wedén underströk att ”den osmakliga pornografiska spekulation som LSK i Lund har anordnat har ingenting att göra med att förbättra samhället”.

I förlängningen blev de två viktigaste punkterna på sexualliberalernas program verklighet: 1) i slutet på 1960-talet släpptes porren fri, 2) 1975 fick Sverige fri abort.

En av de mest profilerade sexliberalerna hette alltså Hans Nestius. Han blev sedermera a) besviken på att porr inte alltid var så varm och mjuk som han tänkt sig, b) ordförande för RFSU 1979-1987. Då antog han parollen ”Död åt pornografin! Leve den erotiska bilden!”

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Det tog mig några dagar och när jag tittar ut genom kontorsfönstret är omvärlden intill förväxling lik sig själv. Baksidestexten är m.a.o. inte alldeles tillförlitlig. Frågan är om resten av romanen är det.

Den gavs ut 1991. Författaren avled i hiv i augusti året därpå. Manuset måste ha tillkommit under fysiska smärtor. Det är lite svårt att förstå att någon trotsade en plågsam infektionssjukdom för att pressa fram just den här texten – men samtidigt: nåt ska man sysselsätta sig med också i skuggan av galgen.

Jag känner mig märkligt hemma när jag trevar mig fram genom texten. Det känns som om jag läst det här nån annanstans: det är poliser och ministrar och statssekreterare och palestinier och en hårdkokt ironisk ton som slår mot både lättidentifierade personer ur offentligheten och mot samhällsfenomen i största allmänhet.

Vad påminner det om? Bo Balderson? Ja, tydligen – i en gammal understreckare pekas på många likheter mellan Ebbe Carlsson och den mytomspunna pseudonymen Balderson – men honom har jag skam till sägandes aldrig läst. Jan Guillou? Ja, ironiskt nog påminner ärkefienderna en del om varann, men framför allt representerar Liket i lådan en fascinerande genre: nyckelromaner om sossar skrivna av folk i maktens närhet på ett slängigt-distanserat vis.

Även kallat Grisfesten-genren, efter G W Perssons humörstinna romanuppgörelse med den socialdemokrati som gett honom silkessnöret från rikspolisstyrelsen efter Geijeraffären. (Är du rädd för namn på gubbar och helt utan orientering i  de senaste decenniernas politiska skandaler bör du hitta dig en annan blogg.)

Här finns en sorts sossetaktik-satir som känns igen. När några araber skjuter ner varann på Strandvägen får  den pålitligt opålitlige gamängen ”utrikesministern” (Sten Anderssons) säga:

– Va bra, vi har inte så många araber som medlemmar i Arbetarkommunen, och för övrigt brukar inte socialdemokratiska araber skjuta på varann när polisen ser på.

Här finns en kokett lek med fiktion och fakta. Somliga verkliga personer har maskerats – ”den kände kriminologen Mikael P O Olovsson” kritiserar polisens bristande kompetens och föreslår en kommission, ”gärna under ledning av honom själv” – medan andra står kvar med originalnamn:

I Dagens Eko, Aktuellt och Kanalen intervjuades Jan Guillou. Guillou förklarade att det inträffade var ännu ett av den stollige polismästarens upprörande övergrepp mot det palestinska folkets rättmätiga kamp.

I just de här fallen blir ju spegeleffekten närmast överväldigande, eftersom både Guillou och G W använt samma grepp när de beskrivit liknande händelser. Det blir som om de allihop rör sig i ett och samma Marveluniversum där olika uppblåsta superegon sticker nålar i varann.

Ebbe Carlsson kan förstås inte heller låta bli att referera till den affär han själv kom att namnge. När några snutar kommit farliga fakta på spåren föreslår en: ”Vi måste få kontakt med någon vettig människa som har kontakter i regeringen.” En annan replikerar då: ”Det är väl en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson.”

Här finns också en intressant detalj: när författaren Carlsson beskriver en  parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda polisen är det som om han i efterhand vill outa en av sina fellow olycksbröder:

Kommittén hade blivit något försenad på grund av att en av sekreterarna plötsligt avlidit i en märklig och dittills okänd virussjukdom.

Sekreteraren namnges med vad jag förutsätter är ett alias – Kalle Nordqvist – men av sammanhanget mer än antyds att påståendet har verklighetsbakgrund.

Ebbe Carlsson skriver om östtyska agenter och Säpo och statsråd och fotpoliser på ett sätt som ska få en att tänka: oj, här har vi en kille som vet vad han skriver om. Inte minst skriver han om välbekanta kompisar till sig – länspolismästare Hans Holmér och ambassadör Carl Lidbom i synnerhet – på ett sätt som ska få en att tänka: oj, vilken orädd kille han är som till och med vågar häckla sina polare.

Det är ingen särskilt bra bok. För att vara gammal tidningsman och förläggare skrev Ebbe Carlsson visserligen underhållande men påfallande rörigt och osammanhängande. Som tidsdokument – och som en av hundratals skärvor från en skrattspegel över nittonhundratalshistorien – har den odiskutabelt värde. Inte minst för att den hellre lägger till än rätar ut frågetecken.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

  • i tidens rififi

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

 

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp. 

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

Malmöteve vi minns del 1: 24 karat.

Jag drar åter ihop till mitt bröd och smör på P4 Radio Malmöhus (premiär med ny programledare torsdag om en vecka), där jag också under våren agerade sidekick som en sorts lokalvariant av Anders Timell. Där ägnade jag mycken kraft åt att kuppa in mina specialintressen – gubbar i Nöjessverige – i kanalens folkliga profil. När jag nu på nytt har tillgång till mitt SR-login så passar jag på att lägga ut några av mina inslag i textform. 

24 karat hette ett guldglittrande fredagsfestprogram med en smokingslafsig Harald Treutiger som ciceron. I början av nittiotalet kom det stundom upp i över fem miljoner tittare. Det var alltså fler i Sverige som tittade på 24 karat då än somtittade på Fotbolls-EM i somras. När jag lägger några minuter i lokalradion på att prata 24 karat så talar jag alltså för fler människor än de som under en månads tid pratade fotboll i ALLA kanaler under HELA kvällarna.

Vad var då 24 karat? Harald Treutiger presenterade själv upplägget i säsongen 1994 med en märklig syntax:

Titta. Ett kilo svenskt guld. Åttiotusen pix. Ungefär, mycket välkomna till 24 karat. Igen. Tre lag som vanligt ska tävla om chansen att vinna det här kilot guld. De gör det i lag med artister som Meta Roos. Cayenne. Och Tommy Nilsson. Och så har vi Husmusgänget också i år. Och Dolda kameran. Så klart.

24 karat var alltså vad man kan kalla ett allt-möjligt-program eller pyttipanneprogram: det var lite tävling, lite kändisar – till exempel Cayenne och Meta Roos – lite dolda kameran och lite andra upptåg.

De tre lagen bestående av, som man säger i Stockholms medievärld, vanliga människor, alltså människor utan Cayennes och Meta Roos stjärnstatus, presenterades sen för olika frågeställningar som de skulle gissa ja eller nej på. Den som gissade flest rätt vann ett kilo guld.

Två inslag som lämnat särskilt avtryck i mitt rymliga minne:

1) När redaktionen en gång bjöd in en dansk bartender i studion som fick testa fyra svenska och fyra danska öl. Sen skulle lagen (eventuellt bestående av Cayenne eller Meta Roos) gissa om han kunde pricka dem. Alla lagen trodde att bartendern kunde pricka minst sex av åtta öl.

Han prickade två. Alltså något färre än min treåring rent statistiskt skulle pricka.

2) När Harald Treutigers sidekick, en man som hette Jerker och som jag aldrig har sett i nåt teveprogram efter 24 karat,* gick ut på stan och bjöd på julskinka. Han hade dock satt upp en skylt där det stod – och nu ber jag om ursäkt, men jag citerar bara – ”grisröv”. Och så fick man i ett klipp se en fin dam närma sig Jerker och julskinkan: hon tittade på skinkan, tittade på skylten – och så frös de filmen.

Därefter skulle gängen i studion (ibland innehållande Cayenne och Meta Roos) förstås gissa om hon skulle ta en bit eller ej … Nu blev det här en lite meningslös historia eftersom jag inte minns vad som hände sen, men det ger kanske ändå en fingervisning om vad slags program 24 karat var.

Och till yttermera visso var det ett succéprogram. Harald Treutiger, som innan dess varit reporter på Sydnytt, blev Guld-Harald med svenska folket. Därefter fick han leda en stor dyr satsning som SVT köpt in från England, där ett gäng människor skulle gå och irritera varann på en öde ö.

Programmet hette Expedition: Robinson och var från början en skandal, varför Guld-Harald blev Idiot-Harald med svenska pressen.

Sen blev programmet en succé och samma press utnämnde honom till Succé-Harald.

Och idag har han istället blivit Vemdå?-Harald.

Så kan det vara i tevebranschen: det går upp och det går ner och det går hit och det går dit och det finns ingen logik och rättvisa.

Men vi ska minnas att när han var som störst så var Treutiger så himla stor att han fick spela in en julsingel med Leif ”Loket” Olsson.

24 karat var kanske inget viktigt program, inget nyskapande program, inget program som någon grät om de missade – men det var trots allt ett program som samlade mer än halva svenska folket under ett halvt decennium. Och det, gott folk, tycker jag kan vara skäl nog att resonera om det en stund. Vare sig vi vill det eller inte så är det en del av vår historia. Ungefär som killarna från Löberöd som la krokben för oss i högstadiekorridoren.

* Det där är förstås en överdrift. Jag har ett tydligt minne av att han var med i Treutiger-uppföljaren Rena rama sanningen, det enskilda program som väckt störst ramaskri inom illusionistvärlden. Jerker och Treutiger hade för avsikt att avslöja diverse trollkarlstricks, men chockades av att en viktig del av trollkarlsidentiteten är just att inte avslöja tricks. Som jag minns det fick de inga trollkarlar att ställa upp, vilket förtog något av programmets spänning.

Ett Frankrike på västkusten.

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Holt ruten.

I En man med ett skäggs serie ”Kalle Lind utnyttjar sin föräldraledighet till att se om gammalt SVT-mög” har turen kommit till Anna Holt. Tre serier om denna tuffmjuka spanare gjordes under nittiotalet: Den vite riddaren (som är en science fiction-satir), Anna Holt – polis (som utspelas innan Den vite riddaren fast att den gjordes efter) och Anna Holt (som bara hjälpligt hänger ihop med de två första).

Manus skrevs av Guillou och GW. Fast inte om man tittar noga i eftertexterna till den tredje serien, då bara GW står som författare. Och tittar man riktigt noga så finns det också x antal manusbearbetare, så misstanke föreligger att herrar Jan och Leif inte orkade plita ner vartenda ord själva. De hade säkert en massa annat att göra också.

Efter genomtittning av samtliga 21 avsnitt infinner sig ett antal reflektioner/frågor:

1) Vi rör oss i vanlig ordning i Guillou-GW-universat. Figurer från GW:s romanvärld – kommissarie Jarnebring, spanarna Berg och Borg – möter figurer från Guillous romanvärld – Säpos Stålhandske, den slemme reportern Per Wennström, den orubblige reportern Erik Ponti, den populistiske politikern Erik Gyttorp – och alla möter de så klart Guillou och GW, som sitter på Caféet och levererar salta kommentarer om de ”pederaster, lite narkomaner, småtjuvar, minst en väderflicka och två blivande programledare på ZTV” omkring dem.

Jag gillar verkligen tanken med en sammanhållen fiktiv värld, som ju dessutom får ständig påhälsning från den riktiga världen. Lite oväntat är Jan Guillou Sveriges meste Stan Lee eller Kevin Smith, även om han själv säkert hellre hade tyckt om att jämföras med Balzac.

Problemet är att det på teve blir inkonsekvent. Skådespelare byts ut huller om buller. Den Jarnebring som vi lärt känna som Sven Wollter i Mannen från Mallorca, Profitörerna och I lagens namn; ser nu plötsligt ut som H:son-Larsson i Göta kanal. I Anna Holt – polis möter vi Peter Andersson som korrupt snut, i Anna Holt möter vi Peter Andersson som en annan korrupt snut. I de tidiga avsnitten av Anna Holt spelar Staffan Göthe Kvällspressens Per Wennström, i det sista dyker plötsligt Gert Fylking upp i samma roll. Nu jobbar han plötsligt på en tevekanal. Bengt Blomgren spelar sammanlagt tre olika kluriga äldre gentlemän som på olika vis griper in i handlingen.

En del knas uppstår i ambitionen att binda ihop Anna Holt – polis med Den vite riddaren, som alltså gjordes tidigare men ligger efter i kronologin. Det sista avsnittet av Anna Holt – polis utspelas i princip parallellt med det första av Den vite riddaren, vilket gör att märkligheter uppstår när man ser dem i kronologisk ordning: plötsligt har Anna Holts bästa spanarkollega Carina Olsson (Görel Crona) upplösts i en blå rök under ett toalettbesök, plötsligt har Jarnebring degraderats från att vara spaningsledare till vanlig spanare, plötsligt har Anna Holts relation med den gifte Daniel Kipchoge gått från att vara polishusets mesta snackis till att vara helt okänd för alla.

Och ännu mer halvdant blir det när man sen gjorde ännu en serie som utspelas efter Den vite riddaren. Teamet bakom den tredje serien tänkte antagligen att ingen skulle minnas nånting från de serier som gått några år tidigare, och skaffade därför Anna Holt en ny och mycket sämre lägenhet, bytte ut Görel Crona mot Catherine Hansson och glömde bort alla de relationer som finns runt Anna Holt i den första serien (ex-mannen, mamman, pappan, bästa väninnan Sanna).

Den stora frågan blir då alltså: finns det verkligen inga andra skådisar i Sverige än Peter Andersson och Bengt Blomgren? Och vad i rimlighetens namn gjorde att Görel Crona var upptagen när sista serien skulle göras?

2) I Den vite riddaren dyker alltså Ekot-reportern Erik Ponti upp, känd från böcker som Det stora avslöjandet, Ondskan och Coq Rouge-dekalogin, jägare och lebeman, f.d. aktivist i Palestinarörelsen, känd för sin omutlighet och heder. Här antas han av Säpo vara hjärnan bakom de väl utförda politikermord som utgör storyn och har en sexuell relation med Finlands utrikesminister.

Den stora frågan blir då alltså: eftersom Erik Ponti alldeles uppenbart bygger på Jan Guillou – kan då inte skildringen av honom beskrivas som ”självgod”?

3) Särskilt den första serien (i kronologin!), Anna Holt – polis, handlar påfallande mycket om mänskliga relationer. Anna Holt är frånskild, bråkar med sin f.d. man (Persbrandt), pratar fiskpinnar med sin son, har spända relationer till sina föräldrar, har en bästa väninna, pratar förtroligt med Görel Crona i bilen, inleder ett passionerat prassel med Kelly Tainton, har en sån där typisk tjejkväll med väninnorna då de dricker vin, fnissar och plötsligt börjar dansa.

Den stora frågan blir då: var det Guillou eller GW som helst skrev de relationella bitarna? Vem av dem kunde veta så exakt hur det går till när tre vuxna väninnor träffas och spontandansar hemma?

Svar på frågorna lämnas lämpligen i kommentarsfälten. Råkar du hette Jan Sverre Lucien Henri eller Leif Gustav Willy betraktas svaren som särskilt intressanta.

Jag tittar på GW.

Kvällspressen hette en teveserie i sex delar, signerad Guillou-GW Persson, sänd i SVT 1992, under en period av mitt liv då jag hellre umgicks med folk än såg på teve (a.k.a. De Mörka Åren). Nu ser jag den på dvd och kan konstatera att den är som alla andra Guillou-GW Persson-produkter: en hybrid mellan satir och halvtaskig krimi, placerad i ett parallell-Sverige där Tipstjänsts vd heter Asplund istället för (Lars-Gunnar) Björklund.

Känner man till objekten för driften finns här förstås humor. Särskilt Ingvar Hirdwalls porträtt av chefredaktör Sockander, en studie i inställsamhet och efterkonstruktioner, kalkerad på Jan Guillous gamla ärkefiende Bo Strömstedt. Alla detaljerna finns där: liksom sin verklige förlaga spelar denne ”Sockan” gärna på orgel på sitt rum när det blir stressat och har ett foto av sin fru på hedersplats på skrivbordet (Strömstedts fru heter Margareta, Sockan har helt logiskt ett foto av Ingvar Hirdwalls fru Marika Lindström).

I periferin dyker också Lena Nyman upp som Annalena Fekelius, en karikatyr på Maria-Pia Boëthius och hennes – tydligen – hysteriska feminism där det egna egot hela tiden sätts före sanning och sakfråga. Just här – vad gäller egon alltså – kan vi vara ganska säkra på att Guillou och GW visste vad de pratade om.

För vad som mest slår en är hur ohämmat – och SVT-sanktionerat – Guillou och GW exploaterar myten om sig själva. GW dyker upp i rollen som ”kriminologen”; med ett knubbigt pekfinger i en kastrull undervisar han Gert Fylkings stjärnreporter både i matlagning och i flickmordsstatistik. En spricka i fiktionen rivs upp och dörrarna mellan Det Riktiga Sverige och Guillou-GW:s Skrattspegelsverige står vidöppna.

I ett annat avsnitt blir Hirdwalls chefredaktör inbjuden till ”Jan Guillous magasinsprogram”. På en teveapparat i redaktionslokalen sitter sen Kvällspressenredaktionen och skrattar gott när Jan Guillou, iförd sidbenan från helvetet, skjutjärnsintervjuar chefredaktören och säger saker som ”det där var ett jättebra svar på en fråga som jag inte ställde” och galant vinner diskussionen med sin slipade tunga. 

Exemplen är inte isolerade. GW hasar in och drar några repliker genom näsan redan i Profitörerna (1983), teveserien efter hans bok med samma namn, i en scen som utspelade sig på det polishus där han haft sin befattning också i det civila. Och i Anna Holt – polis (1996) satt sen bägge författarna uthällda i ett hörn på Operakällaren och kommenterade livligt och välformulerat alla uppmärksamhetshoror och kändiswannabees som befolkade bygget.

Jag tar själv del av både Guillou och GW med glädje och behållning. Hur pompösa de än må vara, så är de medvetna om att de är aktörer på en offentlig arena där man måste underhålla.

Metodiskt har de byggt sina varumärken och skapat seriefigurerna Jan Guillou och GW Persson, den skitviktige och den överviktige, den näsvise och den näspratande. Jag vet inte om de är rätt personer att kritisera mediekåthet i allmänhet, men de ser i alla fall till att ha nåt substantiellt att säga när de kommer till tals. Ibland.

Men någonting skaver när jag ser Kvällspressen och möter en verklighet helt silad genom GW-Guillous åsiktsfilter, där araber får stryk av Säpo för att de är araber, där djurrättsaktivister uteslutande är professionella bråkmakare och agent Hamilton dyker upp och lurar skjortan av luttrade kvällspressmurvlar, där allt är karikerat och groteskifierat, och Guillou och GW plötsligt dyker upp som orubbliga auktoriteter på sina respektive områden.

Nånstans finns det väl en gräns för självgodhet. Uppenbarligen har inte Jan och Leif hittat den.

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans ”före detta vän”.

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I Videokväll hos Luuk härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet ”En sliten grimma” när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

  1. I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.
  2. Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat ”sin förste nära vän”. Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. ”torra” skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en ”mystisk debatt”.
  3. Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med. Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

 

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén