Etikett: män som heter lars Sida 5 av 7

Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.

den 2009-07-27

Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.

För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim – och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.

Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.

Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.

Numret ”Telefonnumret” i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)

Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter (”det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt”).

De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.

De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa (”J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON”).

De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent (”Kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag”).

Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.

Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka (”EN VECKA!” skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).

Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film Att angöra en brygga, som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:

Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.

Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.

Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.

Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.

Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.

Cash-in på göteborgska.

Av Kalle Lind

den 2009-05-26

i blogg

Jag har skrivit det förr men slutar aldrig fascineras: det går idag inte att föreställa sej hur in-i-fläsket-megastor Kurt Olsson var under några år kring 1990. När han gjort fyra teveserier, en julkalender, två plattor med Siw Malmkvist-låtar, några krogshower, sommarturné och långfilmen Filmen om mitt liv som mej själv låg i pipeline – så kom serietidningen.

Få fenomen blir så stora i Sverige. De enda andra svenska serie-spinoffer jag kan komma på är Jönssonligan och Berts dagbok. Gissningsvis finns det några till, men det är sällan publikintresset bedöms som så stort att man kallar in riktiga tecknare för en avknoppning.

I Sverige blir saker antingen stort på Ingmar Bergman-vis eller Hassan-vis: att väldigt få är intresserade medan det är aktuellt men att alla vill hänga på tåget när historien visat att det var viktigt. Eller så blir det stort på Snoddas– eller Eddie Meduza-vis: att det säljer som fanken och drar fulla folkparker och går hem hos folket (om vi nu väljer att definiera ”folk” som såna som har träskor).

Kurt Olsson var stor på Björn Gustafsson-vis. Alla gillade Kurt Olsson. Journalisterna. Raggarna. Krämarna. Barnfamiljerna. Folket. Ingen provocerades och i botten fanns till och med nåt proggpolitiskt korrekt eftersom Lasse Brandeby varit med i Nationalteatern mot slutet och skänkte ett reklamfilmsgage till miljörörelsen.

Jag tycker att Kurt Olsson var värd all uppskattning. När Brandeby öppnade alla slussar inne i huvudet och lät det välla fram var det komik i sin renaste och svängigaste form. Däremot tror jag ärligt att han skulle ha vunnit på att säga nej ibland. Då hade nog eftermälet blivit än mer positivt.

Dessvärre minns nog fler Kurtan för krimskramset än det genuint geniala.

Högerhittar del 4: Fonderna är skit.

Av Kalle Lind

den 2009-03-06

i blogg

1983 var Löntagarfondernas år. Det var då finansminister Feldt – alltså den högst ansvarige för hela löntagarfondsinförandet – skrev på en fullt synlig papperslapp vid sin riksdagsplats:

Löntagarfonder är ett jävla skit
men nu har vi baxat dem ända hit

Jag har aldrig riktigt förstått vad löntagarfonderna gick ut på. Dyra bilar i början av åttitalet hade bumperstickern ”Löntagarfonder är socialism”, vilket tydligen var argument nog eftersom påståendet följdes av ett moderat-M. Jag gissar att Rudolf Meidner och de andra sossegubbarna som utvecklade systemet inte riktigt sa emot. Jag menar, det var väl själva poängen att det skulle vara.

Tydligen var folk när det begav sej hett engagerade i löntagarfondernas vara och icke-vara – åtminstone om man definierar ”folk” som kverulantiska skivbolagsdirektörer och gamla schlagerrävar.

Billy Butt skrev melodin och Pontus Platin sjöng in den: ”Fonderna är skit”. Det blev en singel som jag tyvärr aldrig har sett omslaget på. B-sidan heter ”Löntagarfonder hustle” och är en instrumental. Jag gissar att den pumpades på maxvolym när SAF var ute och 4:e oktober-demonstrerade.

Texten skrevs av en Lars Nordlander, mest känd för Monica Z:s ”Krama mig och dansa” (sjätte plats i schlager-SM 1972).

Melodin är catchy, kompet syntbaserat och budskapet tydligt:

I fonders dunkel
Skimrar en diktares ton
En vän av versen
Fixar oss rim och reson

Ord som bedömer
Vårt nationella problem
Och det man gömmer
Där bakom fondernas sken

Nu börjar man förstå
Vad de har hittat på
Vad de baxat hit
En liten rikspoet
Har röjt sin hemlighet
Fonderna är skit

Så har en sann profet
Fått spegla vad han vet
På sin lilla pappersbit

På det hela taget en discostänkare som bevisar att satir inte måste vara vänster. Eller rolig.

Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?

Av Kalle Lind

den 2009-02-09

i blogg

Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften Folket har aldrig segrat till fiendens musik försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som ”Vem tjänar Bruce Springsteen”, ”USA-musiken i Sverige är en sjuka”, ”Rocken – den sista grenen på det borgerliga musikträdet” och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter ”lyckas piska upp en allmänt hysterisk ’pundar’-stämning” och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en ”revolt” som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!

Stefan Ringbom – den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern – skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet ”borgerlig” i två av tre meningar. Han hävdar att ”rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken”:

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?

Och nej, svaret ”för att den svänger” gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska ”degenererade” rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat – det är för att den är något lite sexigare.

Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag – gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som ”rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen”, ”man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp” och ”sådan musik är imperialistmusik och den kan inte ’omfunktioneras’ eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna”.

Och i Håkan Laghers bok Proggen berättar Lasse Tennander att samme Johansson ”älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in”.

Du har väl blommiga kalsonger på dej, din jävla lyriker!

Av Kalle Lind

den 2009-01-22

i blogg

Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.

Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mig till Tengha blev det dock ”Ridåöverhalningen”, Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin Lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.

Vardagstjyvpotta!

Där har jag ett bra uppslag: spy!

Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.

Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!

Tappa brallorna och visa talangen!

Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!

Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är ”Ridåöverhalningen” så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.

Det kan vara nån gammal fransk poet – Rimbaud? Baudelaire? – som har sagt att ”du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande”. Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sig själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.

Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i ”Ridåöverhalningen”, hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.

Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna – och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säger – blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.

Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter ”Ridåöverhalningen” några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.

Tjyvromaner.

Av Kalle Lind

den 2009-01-19

i blogg

Det finns en litteraturgenre som jag inte riktigt har grepp om hur stor den är, men som bör ha den ungefärliga beteckningen ”galghumoristiska tjyvromaner skrivna av vänstermän, gärna med akademisk, sociologisk och/eller tjyvbakgrund”.

På det famösa sjuttiotalet gavs det förstås ut ett antal. Först och störst var författarkollektivet Kennet Ahl som skördade exempellösa framgångar med romanerna Grundbulten (1974) och Lyftet (1976).

Kollektivet bestod ursprungligen av den då nyss avpolletterade kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl. Med tiden kompletterades de av Dahls och Strömstedts f.d. flickvän Bodil Mårtensson och hennes nye man Anders Lönnbro (vilket blev för infekterat även under the swinging seventies, varför Strömstedt hoppade av).

Då tippade det också över från insideskildringar av fängelser och Plattan i tröttsam kpml(r)-retorik om alltings förfärlighet.

Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttiotalsamfetaminister. I romanerna grundläggs några av de grepp som blir genremarkörer: tokigt högt tempo, galet många lik, noggrann återgivning av tjyv- och narkomanjargong, karaktärer som heter Blommor-till-mor, Hannibal och Blippe samt sentenser om samhället skrivna på näsan.

Det är vad man kan kalla centralstationstoalettsrealism eller mer realism än vad som efterfrågats. Tonen är hårdkokt, cynisk och författarna hade inte haft nåt emot att jämföras med Raymond Chandler eller Ed McBain:

Att Rolle inte går att knäcka beror på att han fortfarande hatar. Han har gått den långa vägen, omhändertogs för samhällsvård redan i sexårsåldern och har från insidan sett att det enda den vården innebär är att man är kalkad och pantad för ett liv i brottets och knarkets tecken.

Det är därför han hatar det här förljugna och falska systemet som väljer ut oskyldiga ungar till anstaltshjon och har mage att kalla det för vård. Rolle tror inte på nån förändring, skiten är som den är och som den har varit i tusentals år men själv tänker han aldrig böja sig. (Grundbulten).

Det finns så mycket som står i vägen för en flicka från Tensta eller Hallunda som vill ha lite kul här i livet innan hon lämnar in, och jämfört med hennes tidigare tillvaro levde hon nu ett lyxliv.

Men för de flesta varar det som sagt bara en kort svindlande period. Tids nog måste man ut på gatan och ragga torskar. Till en början inte så ofta dock. Bara när det är ont om storfräsare på grund av att yngre och smidigare kollegor varit framme och snappat bort dem.

Men när tandlossningen sätter in i sjuttonårsåldern blir det hårdare att leva.

(Lyftet).

Inne på en av Centralmuggens toaletter satt Tjacke och kände sig ytterligt väl till mods. Han hade just smällt i sig dagens andra macka. Vera Hanssons morfinbas var av god kvalitet och kostade därefter. (Fähundarna 1977, av journalisten Per Odebrant och min gamle filmlärare Joel Ohlsson).

– Hur mycket vill du ha? Det är fina grejor!
– Ge mej en halv meter.
Bengt drog upp pumpstången och mätte upp en halv milliliter direkt i sprutan.
– Här, sa han och räckte över den till Jan.
Han mätte sen upp samma mängd till sig själv.
– Har vi nånting att lösa det i? sa Jan.
– I guds natur finns allt, sa Bengt och öppnade bildörren.
Han böjde sig ner och tog upp vatten direkt ur en vattenpöl som bilen stod i.
(Fultjack 1986, av Johnny Kalderstam, fil dr i rättssociologi).

Bingo, Lill-Janne, Svenne och de tre, nåja, lammkötten haffade snabbt två taxibilar och drog iväg till en kvart uppe på Söder där telefonen varit avstängd i närmare tre månader, och där innehavaren med största sannolikhet skulle vara glad, ja överförtjust, att låna ut sin lägenhet några dagar mot några kapslar samt pengar att betala telefonräkningen med.

Analysen visade sig vara riktig. Lägenhetsinnehavaren visste inte till sig av glädje. Detta var verkligen manna från himlen, och han lovade att omedelbart betala telefonräkningen. Först skulle han bara ta sig en sil hemma hos någon trevlig flicka i grannkvarteret.

Det finns anledning att misstänka att televerket skulle få vänta ytterligare, men eftersom Bingo och hans sällskap inte avsåg att stanna någon längre tid och eftersom telefonsignaler bara stör när man ligger och knullar så beredde inte telefonen dom några besvär
(Storfräsarna 1979, av f.d. kåkfararna Lasse Strömstedt och Allan Westberg).

Jag ska ärligt säga att jag gillar det, men så är Ett anständigt liv en av mina favoritfilmer och Kentas textrader ”Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod” storartad poesi i mina öron.

Allt som påminner mig om att jag, trots tarmvred och ett hus som läcker, trots allt inte injicerar smutsvatten gör mig tillfreds.

Kurt i rocken.

Av Kalle Lind

den 2009-01-17

i blogg

Under ett antal år arbetade jag med ett humorprogram i P3 som främst gick ut på att säja ofördelaktiga saker om äldre män i nöjessverige. För freudianerna hade det så klart varit mumma att analysera varför ett gäng manliga sjuttitalister så gärna ville underminera fyrtitalistmän. Men freudianer lyssnar antagligen inte på en kanal med seriösa ålderskomplex och en manisk ovilja att säja nåt substantiellt.

Vi gick till botten med Per Eggers sexmissbruk, djupanalyserade en bronkitharkling Oldsberg släppte ifrån sej och räknade ut allt som hann hända medan Tommy Körberg oombedd sjöng hela ”Som en bro” i Så ska det låta. Förargligt ibland, tramsigt ibland. Ranelid ringde och Hobert lär ha blivit sur. Så här i efterhand var det skott mot sittande påfåglar. Men vi var faktiskt först med att håna Tre solar – cirka ett år innan den fanns.

Ett projekt som strandade på researchstadiet var Det Stora Lasse Brandeby-Hånet. Det byggde på det faktum att Brandeby sen dag ett pratat om att nu får det vara bra med Kurt Olsson, och att Brandeby sen dag två har fortsatt göra Kurt Olsson. Redan 1989 sa han i tidningen Prat:

En stor del av mitt liv idag och förhoppningsvis inte allt för lång tid framåt handlar om Kurt Olsson.

Då hade Kurt Olsson som SVT-fenomen ett drygt år på nacken.

Å andra sidan hade han gjort figuren regelbundet i Göteborgs lokalradio och på scen med Nationalteatern sen det tidiga åttitalet, och enligt samma intervju ville han ”ta livet av Kurt Olsson 1984 i lokalradion och mer eller mindre låta honom omkomma i direktsändning”.

Julen 2008 gjorde Kurt Olsson julbordsunderhållning i Öresundsregionen. Brandeby förklarar för Skånskan:

Han har lite tips om hur man kan göra julklappar av sånt som man har liggande i lådorna. Man kan ju till exempel göra en julängel. Eller ge bort den i byggsats.

X antal vhs-kassetter beställdes således ner från SVT för att jag metodiskt skulle kunna klippa ut varenda gång Brandeby sagt att han varit färdig med Kurt Olsson. Detta skulle sen ställas mot varenda gång Brandeby fortsatt att göra Kurt Olsson. Det tänkta resultatet skulle vara Personangrepp (= Humor).

Jag la ner redan efter två-tre genomgångna Brandeby-intervjuer. För första och kanske enda gången tänkte jag: ”Nä, just den här fyrtitalistgubben i nöjessverige förtjänar faktiskt inget extra häckel.”

Det vilade nåt djupt neurotiskt-tragiskt över Brandeby varenda gång han stammande visade sej i rutan. Nånting sa mej att han gett sin figur konstgjord andning inte bara för att han kunnat göra storkovan i sömnen, utan än mer för att han varit tvungen. För att Lasse kanske hellre har varit Kurt än Lasse.

Detta vet jag inget om och har naturligtvis inget med att göra. Men när jag nu ändå har tagit upp detta brännande inaktuella ämne tänkte jag fortsätta dra i tråden.

När jag nu funderar på det slår det mej att tragiken inte tvungetvis ligger i att Brandeby klamrar sig fast vid Kurtan som en binnikemask vid sitt värddjur och kokar soppa på samma spik av blädderblock och stamningar. Snarare i att han själv verkar skämmas för att han gör det.

Samtidigt har modern historieskrivning glömt och/eller förringat honom. Brandeby har blivit ett skämt istället för att dra dem och det är orättvist.

Visserligen var de sista hundratolv säsongerna av Kurt Olssons television, Fådda blommor, julkalendern, långfilmen och serietidningen (som vi väl alla minns) erbarmliga. Arne fick göra Dalarapp (”han är otroooligt bra!”) och det handlade mer om Siw Malmkvist än den aggressive, psykiskt instabile tickande bomben Kurt.

Det hindrar inte att Kurts exalterade rapport från när tåget kommer in på Göteborg C är ett av svensk humorhistorias största ögonblick. Jag gissar att ni alla minns det; jag vill minnas att det fanns med i den allra första säsongen av Kurt Olssons television. Det är storartad underhållning. En man i konstig frisyr står och skriker på perrongen så dreglet sprutar. Det andas ren galenskap. Det är humor så omedelbar att jag varken kan eller vill värja mej.

Hade Brandeby verkat i USA hade han antagligen fått dagliga utmärkelser för life time achievement. Där hyllar man inte bara kreativiteten, utan främst uthålligheten.

Ju fler varv du kuskat runt kontinenten med samma fyrtiminutersakt i bagaget, desto mer respektingivande är du. Blir du lika uråldrig som Victor Borge så prisas du för att ha kommit av dej på exakt samma ställe i Für Elise i sex decennier i följd.

Jag har visserligen aldrig förstått nöjet i att se ett skämt i repris. Tar du bort överraskningen i ett skämt, tar du också bort själva skämtet. Det är fullkomligt obegripligt att folk betalade riktiga pengar för att se Seinfeld stå på Cirkus och dra exakt de one-liners man sett sej epileptisk på under insomniakvällarna framför Femman.

Men det kvittar. Hade Brandeby alltså varit verksam i Staterna hade han kunnat göra exakt samma exalterade tågrapport om och om igen, två år i rad på Las Vegas, sex säsonger på Broadway, och krönt sin levnadsbana med banketter i Vita Huset.

Nu är han inte det. Nu gör han en vända julbord till, långt ifrån mediafokus och långt ifrån det SVT som hjälpte till att skapa Fenomenet Kurt Olsson. Jag hoppas och vill tro att han trivs.

Men jag ska försöka hålla mej för god för att hävda att han gör det för de stora pengarna. Dels för att jag betvivlar att det finns så oerhört stora pengar att hämta, dels för att även Lars Brandeby har all rätt att försörja sej.

La(i)sse på Börsen!

Av Kalle Lind

den 2008-10-14

i blogg

Det är säkert gårdagens nyheter för alla er andra, men för mej dök det alldeles nyss upp som en nyhet. Jag fick äntligen tummen loss att surfa in på Lasse Kronérs hemsida – och döm av min förvåning när jag förstår att Kronér har konstruerat ett brädspel! Och inte vilket brädspel som helst: ett Wall Street-spel! Så kusligt aktuellt i dessa tider!

Kronér skriver själv:

Wall Street recentioner
Spelet fick strålande kritik. 5 av 5 i dom flesta tidningar. Skall hitta dom och scanna in dom så ni kan läsa. Det blev det mest sålda spelet under 2 års tid i Sverige. Jag spelade det igen härom kvällen och måste säga att det är faktiskt riktigt bra.

Vi får hoppas att Lasse är en bättre spelkonstruktör än rättstavare. Vi får också hoppas att min misstanke om att verklighetens aktieklippare faktiskt utgått från Lasse Kronérs gyllene regler, inte stämmer:

* Ge aldrig upp! I Wall Street har du alltid chansen att komma igen!
* Var inte rädd för att köpa aktier, företag och fonder! I Wall Street kan du aldrig äga för mycket, eftersom du alltid får lov att sälja tillbaka till fulla värdet om du behöver kontanter.

Jag är förvirrad, förundrad, förryckt. Jag gled bara in på sidan för att se vad Lasse för tillfället har i sin iPod – och så får jag veta detta! Att Kronér på sin fritid gör brädspel av det tråkigaste som finns.

Finns det fler insikter att komma till där ute på nätet? Gör Göran Rudbo också brädspel? Kanske om att köra singel? Och Ken Wennerholm har kanske konstruerat ett spel om hur man ska bli av med torr hud? Jag måste genast ge mej ut på nätet igen! Vi hörs!

Die Forsselle.

Av Kalle Lind

den 2008-10-09

i blogg

Lars Forssell och hans femtitalsgeneration – Olle Adolphson, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Barbro Hörberg – hade en sympatiskt eklektisk syn på kulturen. Ingen genre var finare än nån annan. Det var lika okej att skriva för barn som för Kulturrådet.

Och Forssell levde som han lärde. Han skrev böcker om Chaplin, dikter om bröderna Marx och var med om att upphöja Evert Taube från lustig viskrumelur till Nationalskald. Han skrev för revyn, schlager-SM, krogshower och den unga Lill-Babs (believe it or not: Lill-Babs har varit ung!)

Det intressanta är att han därmed inte gjorde avkall på poetens rätt att vara litterär. Genom att skriva (någorlunda) litterärt fungerande populärlyrik gav han på en gång status åt Melodifestivalen och uppmärksamhet åt sej själv. Man kan säja att han kunde konsten att äta kakan, ha den kvar och kränga smulorna till hyfsade summor.

Det är inget dåligt hantverk.

Han kom undan med schlagerrader som ”dina bröst är som svalor som häckar” genom att dom lite försiktigt refererade till Bibelns Höga visan (med den erotiskt och animaliskt förvirrade versraden ”din barm är lik ett killingpar, tvillingar av en gasell”).

Hans texter för kabaretscenen var inte alltid en oavbruten skrattfest:

Nu har dom andra knep
än orglar, hjul och rep
för nu så har dom väte,
som sås i koncentrat
och blir miljoners mat
under ett kusligt läte
(”De fattigas piano”)

Inte heller hans övriga lyrik:

Du skar upp´na som man skär upp en gris
Och tog med dej livmodern som bevis
(”Jack Uppskäraren”, insjungen av Cornelis)

Det finns säkert en massa elaka saker att säja om Lars Forssell. Det finns det alltid om gamla fyllon. Han lär ha varit vresig ibland och hade en obehaglig tendens att göra upp med gamla vänner på kultursidorna istället för hemma vid köksbordet.

Ett taskigt påhopp gjorde han på den sköre Beppe Wolgers – som ändå varit den som hållit den fattige Forssell med whisky under femtitalet. Forssell irriterade sej på vännens framgångar i lördags-TV på sextitalet och lät hela världen få veta det:

Låt oss slippa – åtminstone för den här säsongen – hr Wolgers, född playboy med humlor i samvetet.

Artikeln publicerade han (gissningsvis på lyset) i en veckotidning. Några månader senare hade han nyktrat till och bad om ursäkt i ett privat brev.

Men oaktat Forssells lynnighet i det privata så måste man ge honom att han gärna simmade mot strömmen. På sjuttitalet var han visserligen socialist som alla andra, men han envisades med att hela tiden reta upp dom läger där han skulle kunna bli mottagen som en vän. I filmen ”Mr and Mrs Sweden” hånade han ynglingar som bodde i vänsterkollektiv och spolade ner Kalle Anka på muggen.

Samtidigt satt han i Svenska Akademien och skrev:

Vill du väljas till L´Academie Suèdoise,
vill du sjunga skärtorsdagspsalmer,
så ditt liv blir en storm i ett vattenglas
bland vissna 80-talspsalmer
så gör som Johannisson, inte som Lundkvist,
gör som Pär Lagerkvist –
Gör det! Gör det! Gör gärna det!
Ni kommer att trivas bra med varandra.
Men säj aldrig att du är kommunist
som en milliard andra.

Och just den egenskapen, att aldrig bli vänskapskorrupt, att alltid bita den hand som göder en, att aldrig bli någon annans apa och sprattelgubbe, är trots allt värd respekt. Inte för att motvallskärringarna tvungetvis är särskilt sympatiska eller gör nån samhällsnytta, utan för att dom utgör ett alternativ till det lismande och inställsamma.

Tyck om Tyck om TV.

Av Kalle Lind

den 2008-10-02

i blogg

Så har jag då äntligen beställt fram och matat i mej samtliga avsnitt av teveserien Tyck om TV, som SVT sände åtta gånger under 1989. Programledare: Staffan Dopping.

Gissningsvis har han klippt sig sen dess.

Idén med programmet var alltså att folk skulle få tycka vad de ville om de program som sändes i TV, dvs SVT (TV3 hade visserligen satt igång sina sändningar, vilket man mycket smidigt inte låtsas om genom att uppmana tittarna att bara tycka om program ”som alla kan se”).

Tyckandet kunde utföras via brev, telefonsvarare – och Tyck om TV-automater, ett slags fotoatomatliknande bås som sattes upp i fem TV-hus i landet. Redaktionens egen förtjusning i uppfinningen går inte att ta miste på; tre-fem minuter per program läggs på att förklara hur man väntar tills det blir ledigt, sen går in, sätter sej på en ”pall”, trycker på knappen ”spela in” och sen säjer vad man tycker.

Dopping kommenterar bl.a. automaten med fraserna ”det är busenkelt”, ”varsågod och tyck” samt ”visst är det spännande – det första magiska mötet med ett nytt kommunikationsmedel”.

Vad tycker då folk? Till att börja med är de påfallande positiva till allt som visas i teve. Är folk upprörda, så är det främst för att Sköna söndag, Fräcka fredag eller Rekord-magazinet läggs ner. (Värt att notera är att Tyck om TV gjordes av Malmö-TV, liksom de tre nämnda programmen.)

Sköna söndags Catrin Jacobs – som enligt egen utsago var den som införde glamour i Sveriges television – förklarar att hon slutar för att ”jag känner en livslängtan va och en längtan att leva i verkligheten”. Hon ”hoppas kunna komma tillbaka med något ännu bättre”. Hon drar sej inte heller för att recensera sitt eget bemötande av kritiken mot programmets ytlighet: ”Det klarade jag bra tycker jag”.

När även Varuhuset ska läggas ner har en kvinna i Upplands-Väsby den goda smaken att skriva en dikt:

När Varuhuset tog slut
visste jag varken in eller ut
En sorg så stor och svår
att jag faktiskt fällde en tår
Var är dom nu – Sara, Bengt, Margareta?
Jag blir tvungen att efter dem leta
Mina vänner under så lång tid
som ger en skratt och sådan frid
Nej, tillbaka med Varuhuset i Kanal 1
för det var det bästa jag någonsin sett

Det är över huvud taget ett väldigt självgott Sveriges television som visar upp sej. Allan Schulman – idag mest känd för att vara pappa åt två narcissistiska bloggare, en gång Hylands koleriske producent – är visserligen besviken över att SVT inte velat uppmärksamma Hylands sjuttiårsdag med en direktsändning från hans födelsefirande (de sände bara en flera timmar lång dokumentärserie) och flera är upprörda över att SVT sände Streets of San Fransisco (med Michael Douglas och Karl Malden) eftersom den ”är gammal”.

Men annars går Tyck om TV mycket ut på att Jan Guillou får lyssna på beröm på telefonsvararen och sen kommentera det. Det gör han ganska gärna.

Gällande några saker hettar det dock till:

1) Sporten. Ett par åldermän har varsin udda synpunkt – ”låt oss slippa de många kameraväxlingarna i sportevenemangen”, ”sportkommentatorerna är så duktiga att de bör klara sej utan bisittare” – men annars handlar det förstås om sportens utrymme i kanalerna.

En kvinnlig teverecensent ur övre medelklass menar att Wilanders tennismatcher tar ”en arbetsdag” av tevetid och att ”människor har inte – bör inte ha – den tiden”.

2) Bakgrundsmusiken. Detta gäller särskilt programmet Sigma (i Helt Apropås tappning ”Smegma”). För att uttrycka det lika stolpigt som Dopping: ”Det tycks vara många som är intresserade av den populärvetenskapliga blandningen i Sigma” – dock har man lagt störande musik på reportagen.

Redaktören för Sigma får försvara sej och lugnar publiken med att han gått igenom reportagen i säsongens tre avslutande program och det finns ”inte så kraftiga musikeffekter i dem”.

3) Likheten mellan Aktuellt och Rapport. En brevskrivare menar att ”Rapport med Bengt Öste räcker väl, men kunde vara lite längre” (som väl är ett kontradiktivt påstående?).

Och Valrhona-chokladets härförare på jorden, Svenskans dåvarande tevekrönikör Kerstin Hallert, får möta Aktuellts dåvarande chef Lars Weiss (i JÄTTEstort skägg).

Förutom att Hallert konsekvent uttalar Kissinger ”Kiss-Inger” (högst oavsiktligt), så uppstår lite humor när hon börjar tjafsa om hur ”statstelevisionen” behandlar ”fru Thatcher” (högst avsiktligt) och bara intervjuar engelska människor ”i slummen” ”som fått det sämre” istället för att intervjua börsmäklare.

När Weiss försynt påpekar att hon politiserar, svarar Hallert med patenterad jag-har-mer-självförtroende-än-mina-tankar-har-täckning-för-syrlighet: ”Det är JAG som politiserar? DET var intressant!”

Och exakt DÄR avbryter Dopping diskussionen för att förklara hur Tyck om TV-automaterna fungerar.

4) Våldet. Särskilt upprörda är folk över att Läderlappen och Robin sänds på barnvänlig tid. Det har bla. gjort att en brevskrivares son Charlie blivit aggressiv. Dopping gör ett experiment genom att låta barn på Förskolan Kamelen lyssna på signaturen – och genast börjar pojkarna fäktas och brottas.

Trots allt är debatten relativt sansad och belackarna trycker inte på förbud utan på att programmet sänds för tidigt.

5) Drogerna. Här blir det så klart intressantare. En kvinna som jag gissar är frireligiös (hon har åtminstone frireligiösa glasögon) lägger ut texten om SVT:s långfilmer i Tyck om TV-automaten:

Samma fenomen: rollinnehavarna missbrukar droger … Det sniffas kokain och det injiceras heroin eller amfetamin. Hasch är också en av dom droger som visas ofta, ofta … Varför är det inga fler som skriker STOPP till detta vansinne? … Där vi kväll efter kväll får se ett förhärligande av de droger som i verkliga livet bara leder åt ett håll: KÄPPRÄTT ÅT HELVETE!

Filmen hon syftar på är A Star Is Born, där Kris Kristofferson spelar en rejält nerknarkad rockstjärna. Den borde alltså enligt glasögontanten inte visats.

Istället har hon en konkret idé på vad Sveriges television borde göra istället: ägna dagliga 10-15 minuter, på bästa sändningstid, åt att upplysa om narkotikans fördärv.

Kvinnan är inte ensam om att reagera på droger. En tonårstjej i en Tyck om TV-automat tar till orda:

Även i Varuhuset tog dom upp ämnet droger då… Jag tycker serien visade ganska bra hur föräldrar ska hjälpa barn med droger… Och själv tyckte jag Rune och Margareta klarade det ganska bra att hjälpa Sara …

Mest upprörd är den till studion inbjudna folkpartisten – och ”folkhälsoarbetaren” – Barbro Westerholm, som får möta Lars Molin och klaga över att det dricks för mycket sprit i Tre kärlekar. Hon tycker det är beklagligt att sprit ”glorifieras” i serien och att ”man tar fram berusningen som någonting positivt”. Problemet är framför allt att Tre kärlekar ”är så bra”:

Det här ger människor en ursäkt för att inte ändra sitt umgänge med alkoholen.

Molin plirar bak glasögon och säjer på släpig norrländska att han ”sysslar med dramatik” och undrar försynt om ”nästa steg skulle vara att jag tog bort alla fula människor, alla handikappade?”

Och mitt i röran av folk som tycker, folk som tycker det är kul att se sitt namn i teve, folk som tycker Tyck om TV-automaterna verkar fräsiga, folk som tycker det är mödan värt att påpeka att man tycker nåt är bra, folk som upprörs över att film skildrar verklighet, folk som tycker ”det är för mycket innehåll” i Oldsbergs talkshow och ”för mycket elände” i nyheterna, programledare som formulerar sej och är lite för förtjusta i sin Tyck om TV-apparat, jätteful grafik och en irriterande känsla av att alla är så jävla nöjda med saker som uppenbarligen är dåliga, framstår Molin onekligen som The Voice of Reason.

Så var han också en man med ett skägg.