Etikett: män som heter lars Sida 3 av 7

De erotiska minoriteterna 7: Nekrofili.

den 2012-08-24

Ett inte ovanligt önskemål på bordellerna är att beställa en kvinna som är sminkad och utklädd till lik, liggande på en bädd som är flankerad av ljus och blommor. ”Liket” skall sedan under akten förhålla sig viljelöst och apatiskt och får inte röra sig det minsta.

Det är inte alltid alldeles lätt att se vad debattören Lars Ullerstam vill åstadkomma i sin debattskrift De erotiska minoriteterna. Eller rättare sagt: det är alldeles uppenbart att han vill skapa förståelse för de sexuellt avvikande och peka på att de har samma rätt till sitt driftsliv som andra. Men hur han vill att vissa saker ska ordnas rent praktiskt tycker jag ibland att han duckar från att svara på.

Nekrofili till exempel. Ullerstam vill ta bort dårstämpeln från nekrofilerna. Eller åtminstone nyansera bilden: Ullerstams tes är att nekrofili inte behöver vara sjuklig utan bara kan vara en erotisk fixering i mängden. Han har visserligen inga exempel på att människor utan psykiska sjukdomar någonsin har legat med ett lik, men hans tes är att det mycket väl kan vara hur vanligt som helst:

Att säga något om frekvensen av denna böjelse ute i populationen är givetvis vanskligt. I varje fall är det inte orimligt att det går omkring ett stort antal hedervärda personer, som fantiserar om att tillfredsställa sin sexualdrift med hjälp av döda kroppar. Att folk hemlighåller sådana böjelser vid intervjuer av modell Kinsey behöver väl inte särskilt påpekas.

Alltså: det kan vara så att det finns mentalt fullkomligt ostörda nekrofiler, men Ullerstam vet inte, och det gör ingen annan heller. Finns det då nån större poäng att diskutera det hela vidare? Tydligen.

För Ullerstam är det viktigt att tvätta bort abnormitetsstigmat från de eventuellt förekommande helt normala nekrofilerna:

Det är väl troligt att en individ som märker nekrofila böjelser hos sig själv kan ansättas av svåra skuldkänslor för sina böjelsers skull. För att få besked går han sannolikt till den psykiatriska facklitteraturen, ty han vågar inte tala med sin läkare om sin drift. Han får då reda på att han är en ”fara för samhället”, att han är en ”ohyra” och att han bör ”spärras in på dårhus”. Så skriver i varje fall den danske psykologen Poul Thorsen år 1953 (!) i sin bok ”Sexuallivets variationer”. Ingen människa blir hjälpt från sin ångest med sådana invektiv och hotelser.

Okej … Så uppdraget är alltså att ta bort ångesten från nekrofilerna? Gärna för mig, jag kan absolut köpa att det är påfrestande att gå runt och vara nekrofil i ett samhälle som tycker att sexuell fixering vid döden är motbjudande. För Ullerstam är dock boten att vi tar bort själva tabut – slutar bara vi andra att tycka att det är fel att förgripa sig på döda människor så slipper nekrofilerna att känna sig knäppa i huvudet.

Och visst, jag kan försöka vara så vidsynt att jag säger ”var och en blir salig på sin fason” – men hur gör vi i praktiken? Det undviker faktiskt Ullerstam att svara på. Han skriver aldrig uttryckligen att nekrofiler bör få tillgång till våra bårhus. Han avslutar bara sitt korta resonemang om nekrofili med ett kargt konstaterande:

Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.

Jag gissar att Ullerstam tyckte att detta var fel. Jag gissar att ganska många, t.ex. de dödas anhöriga, tyckte att det var rätt.

De erotiska minoriteterna 6: Tidelag.

Av Kalle Lind

den 2012-08-23

i blogg

Könsumgänge med djur, tidelag (zoofili, bestialitet, sodomi) är ett vanligt beteende hos människan och inte bara något som cirkulerar i anekdotfloran kring romerska kejsare och andra historiska personligheter. […]

I USA har [pionjären inom forskningen kring sexualvanor Alfred] Kinsey visat att tidelag är ett vanligt övergångsbeteende bland ynglingar på landet, och 17% av den manliga lantbefolkningen har någon gång upplevt orgasm tillsammans med ett djur. […]

De djur som mest kommer i fråga är kalvar, får, hundar, katter, gäss och hönor. Den vanligaste formen är samlag, därnäst i frekvens kommer att djuret slickar ynglingens penis och analöppning. […]

Att åse tidelag är ett utbrett intresse bland skoptofiler och i vissa storstäder (Kairo) tillhandahåller bordellerna uppvisningar i samlag mellan kvinnor och mulåsnor. […]

Att olika arter kopulerar med varandra är vanligt i djurriket, framför allt kanske hos de högre däggdjuren. Varför skulle då detta beteende anses vara en avart, då det förekommer hos homo sapiens? […]

Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.

Säga vad man vill om läkaren och debattören Lars Ullerstam, men han måste onekligen ha varit djärv när han gav sig in i debatten 1964.

De erotiska minoriteterna 5: Saliromani.

Av Kalle Lind

den 2012-08-22

i blogg

Många människor ställer det kravet på könsumgänge att det skall vara någorlunda tilltalande ur estetisk synpunkt. I varje fall får det inte vara alltför osnyggt. Även i kommentarerna till vår sexuallagstiftning och i pläderingarna vid domstolarna framskymtar dylika tankegångar. Detta är ett slag i ansiktet på de individer, för vilka just det oestetiska eller groteska har blivit den fetisch, kring vilken deras sexualdrift kretsar.

Den sant liberale läkaren och debattören Lars Ullerstam ropar till oss från 1964. I en tid när alla andra minoriteter samlade sig och fann sina talare – Timothy Leary (drogromantikerna), Martin Luther King (de snälla svarta), Bobby Seale (de militanta svarta), Bob Dylan (medelklassen) – skulle också ”de erotiska minoriteterna” ha sin självutnämnde talesperson.

Ullerstam listar noggrant olika former av saliromani, lusten till äckel: de som ”kräver att kvinnan skall ha solkiga underkläder på sig under könsakten” (de sexuellt avvikande är alltid män, mestadeles heterosexuella, hos Ullerstam), ”män som tillfredsställer sig sexuellt genom att smutsa ner klänningar”, män som får orgasm av ”anblicken av sorgkanter på kvinnonaglar”, män som ”njuter mest av samlaget under mens, då det ’slaskar’”.

Man förstår att John Waters – sleazeregissören, libertarianen och queergentlemannen – uttalat sig positivt om den svenska bok som gett honom så mycket kunskap.

Som vanligt hos Ullerstam är sympatin med avvikarna hundraprocentig:

En del onanister specialiserar sig på att söka upp ”fula ord” i skönlitterära verk. Vilhelm Moberg har en gång i tiden förtrytsamt kallat dem ”ordsnokar”, men jag kan inte finna annat än att de utnyttjar en legitim metod att skaffa sig sexuell njutning. En författare borde vara tacksam över att kunna bereda medmänniskor denna glädje. […]

En mera utrerad form av saliromani tillgodoses av de kvinnliga gyttjebrottningarna. Tyvärr måste svenskarna kosta på sig dyrbara resor till Hamburg för att få uppleva denna salighet. […]

Våra gamla tivolinummer, skäggiga damen, damen utan underkropp och jättedamen, som hade en speciell adress till den saliromana voyeurismen, har dessvärre offrats på den mondäna prydhetens altare.

Sen skriver Ullerstam plötsligt nåt som gör att den moderne, lojt liberale och försiktigt frigjorde läsaren hajar till. På något vis drar han in homosexualitet i resonemanget, och homosexualitet är den sexuella variation som Ullerstam irriterar sig mest på. Inte för att han har några synpunkter på samkönade relationer, utan för att han tycker att de homosexuella redan har så många lobbygrupper (1964! Då hade homosexualitet varit avkriminaliserad i tjugo år och klassades fortfarande som psykisk sjukdom).

Och jag tror att man ska ha med sig den, i sammanhanget oväntade, åsikten från Ullerstams sida när man tar del av hans resonemang om analstimuli:

Hos vissa individer är trakten kring anus den känsligaste erogena zonen. Detta är enligt min erfarenhet inte så vanligt. En viktig medicinsk undersökning är att sticka in ett finger i ändtarmen. Jag har väl utfört minst ett hundratal sådana undersökningar, men jag kan inte i ett enda fall påminna mig om att jag har sett någon mera påtaglig sexuell reaktion.

Nu är det troligt att omständigheterna kring ett läkarbesök är sådana, att sexuella retningar starkt inhiberas. [Säger du det, Lars?] Därför kan man naturligtvis inte dra några säkra slutsatser om sådana observationer. För lustupplevelsen hos den passive homosexuelle vid analcoitus spelar nog ändå det psykiska momentet, upplevelsen att vara ”penetrerad”, en större roll än det taktila.

Ja, och sen resonerar Ullerstam lite om en kvinnlig vampyr som han hört talas om, som fick utlopp för sin drift att äta människokött ”genom att utföra anilingus (slicka anus) på gubbar”. Det låter lite på honom som att det bara är att ragga upp några kvinnliga vampyrer och så är problemet med alla gubbar som vill bli stjärtslickade löst.

Sen avslutar Ullerstam med ett resonemang som om inte annat får betraktas som intressant (om ”intressant” också kan betyda ”förvirrat”):

Jag skulle vilja råda många impotenta och frigida människor att ta reda på vilken sexualhandling de finner mest motbjudande och sedan som ett experiment försöka åstadkomma denna. Det kan nämligen tänkas, i varje fall tror djuppsykologerna så, att en intensivt avvisande attityd gentemot en handling ingenting annat är än ett försvar mot alltför starka omedvetna böjelser för denna handling. […]

Vi människor bär många slumrande möjligheter inom oss och det är ofta tillfälligheter, som gör att de manifesteras. Varför inte ta saken i egna händer? För dem som vill ha hjälp att på detta sätt konvertera vill jag rekommendera de stora sexuella genierna till läsning – Chorier, de Sade, de la Bretonne, Gide, Genet, Miller och Annakarin Svedberg.

De erotiska minoriteterna 4: Pedofili.

Av Kalle Lind

den 2012-08-21

i blogg

Man känner knappast till någon annan kultur där barnsexualiteten varit lika strängt tabubelagd som hos oss. Hos många folk invigs barnen från första stund i sexuella hemligheter, och man uppmuntrar dessa erotiska lekar. Från Samoaöarna berättar Margaret Mead att mammorna brukade onanera sina pojkar för att deras könsorgan skulle få det rätta formatet. De gamla grekerna ansåg t.o.m. att det var en äldre mans sociala plikt att etablera erotiska kontakter med gossar.

Ja, det är läkare Lars Ullerstam som anropar från 1964 igen. I kapitlet ”Pedofili” i boken De erotiska minoriteterna tar han sig an Det Fulaste Som Finns, och som så ofta har han rätt i sak (det är säkert så att mammor på Samoa dragit sina söner i struten) men fel i argumentationen (det innebär ju inte att det är en bra idé).

Det ska sägas att Ullerstam knappast uppmuntrar pedofili:

Nu får detta inte tolkas så, att jag hävdar att vuxna män utan vidare skall tillåtas att fingra på barns könsorgan. Mitt ärende är att plädera för rimligare proportioner i vår inställning till detta problem.

En inställning som man kanske ändå kan hysa viss respekt för – även pedofilen är en människa und so weiter. Men så börjar då Ullerstam nyansera den gängse bilden av den fula gubben:

Många pedofiler är ytterst saktmodiga och fridsamma människor, som är oförmögna att ens göra en fluga för när. Det uppstår ofta ett innerligt förhållande med upprepade sexuella kontakter. Barnet får slickepinnar och en kroppslig ömhet som det gått miste om hemma.

Det resonemanget tror jag inte ens man kan hitta på Flashback idag.

Ullerstam medger dock utan större invändningar att ”pedofilklientelet innehåller rätt många våldsmän, av vilka en del är mycket svårartade.” Han kan till och med köpa idén att man spärrar in alla pedofiler: ”Det är omöjligt att veta vilka pedofiler som är potentiellt farliga. Därför finns det ingen annan möjlighet än att skära alla över en kam, även om det kan förefalla onödigt grymt ibland.”

Men! Ullerstam vill ändå inte riktigt släppa resonemanget där. Han vill så innerligt gärna nyansera också den bilden:

Jag vill dock peka på en särskild kategori av ’fula gubbar’, de pedofila åldringarna. Om dessa vet man att de praktiskt taget aldrig gör sig skyldiga till våldshandlingar, de uppträder nästan alltid mycket försynt och beskedligt mot barnet. Skulle det inte med lite god vilja gå att humanisera behandlingen av dessa moraliskt vanligen hedervärda personer, så att de slapp sluta sina liv i tragik?

För nånstans vill Ullerstam tillerkänna också pedofiler inte bara ett människovärde, utan också en rätt till sin sexualitet. Han konstaterar dystert – men ändå så gränslöst utopiskt:

Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till rent praktiskt. […] De ’fula gubbarnas’ sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle.

De erotiska minoriteterna 3: Exhibitionism.

Av Kalle Lind

den 2012-08-16

i blogg

Jag vill vädja till mina läsare: då ni nästa gång får se en blottare i aktion, betrakta honom då som en medmänniska och inte som en spetälsk! Försök att uppfatta det rörande och patetiska i hans beteende! Framför allt, anmäl honom inte för polisen, sådant kan bara göra skada! Vi bör unna våra medmänniskor den hälsosamma magin i den exhibitionistiska riten.

Lars Ullerstam, mannen bakom den extremt liberala skriften De erotiska minoriteterna (1964), har ett särskilt intresse för blottare (exhibitionister) och tittare (skoptofiler). Han hyser en from förhoppning om att ”inrätta klubbar, där blottarna finge exponera sig”:

Jag har framlagt detta förslag för rättspsykiatrisk expertis, men man ställde sig helt avvisande. Ty, har man sagt, vad som gör blottandet attraktivt är att det är förbjudet, och att det överraskar åskådaren. […]

Kanske kunde ändå sådana klubbar bli till hjälp för somliga exhibitionister. Man kunde med olika anordningar göra situationen så autentisk som möjligt, och åskådarna skulle instrueras att reagera på det sättet, som exhibitionisten önskar, t.ex. med hånfulla tillmälen, avsky, skräck, förakt, överraskning, munterhet, upphetsning etc. Eller man kunde uppföra psykodramer, där gärningsmannen grips av en fingerad polis.

Blottare och tittare för osökt Ullerstam över på två av sina (kanske något överraskande) favoritirritationsobjekt – nudister och RFSU. Nudister/naturister betraktar han som ”en bisarr form av neo-puritanismen”:

Om blottaren inte p.g.a. sin erektion blir utkastad av dessa inverterade puritaner, skulle bagatelliseringen av blottandet, för exhibitionisten det högsta livsvärdet, ha en nedslående verkan. Dessutom skulle han anse det meningslöst att exponera sig inför ett avklätt auditorium.

RFSU – som man ju uppfattar som en oerhört progressiv inrättning på sin tid, bildad genom Elise ”Ottar” Ottesen-Jensens, faktiskt, heroiska kamp för preventivmedel och sexualupplysning – tycker Ullerstam är en bigott organisation, hjälplöst klamrande sig fast vid idén om en ren och heterosexuell kärlek. De handböcker som finns menar han hänger upp sig på ”hur man skall variera kropparnas lägen vid coitus för att få en så effektiv retning av könsorganen som möjligt”:

Men om någon vill veta hur man skall variera tekniken vid t.ex. troilism (tre personer inblandade i könsakten) eller tidelag, då skulle jag bestämt vilja avråda denne från att besöka RFSU. De enda som står till tjänst med sådana upplysningar är franska 1700-talsförfattare.

Inte utan syrlighet sammanfattar Ullerstam sina egna toleranta uppfattningar och RFSU:s pryda:

En rimlig lösning vore, tycker man, att sammanföra exhibitionister med skoptofiler. Många anser förmodligen detta vara en hädisk tanke, och den som försökte genomföra denna förträffliga idé skulle nog snabbt skiljas från människovårdande uppgifter, om han inte rentav blev fängslad för koppleri. Det är nog säkrast att göra som RFSU, råda exhibitionisterna att tänka på sin utbildning och att skaffa sig hobbies.

De erotiska minoriteterna 2: Incest.

Av Kalle Lind

den 2012-08-15

i blogg

Läkaren Lars Ullerstams klassiska – och ökända – debattbok De erotiska minoriteterna (1964) utmärker sig än idag för sina extrema ståndpunkter och gränslösa, för att inte säga naiva, öppenhet. I kapitlet ”Incest” petar han glatt och obekymrat på ett av västvärldens – och förmodligen de flesta andra världars – största tabun:

Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn (”tunnelleken”), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande. Tyvärr är jag tvungen att tala om att de föräldrar, som visar barnen denna omsorg, enligt svensk lag gör sig skyldiga till brott, som i svårighetsgrad är jämförliga med dråp och grov misshandel.

Exakt hur tunnelleken – som Ullerstam bara sveper förbi som vore den allom välbekant – går till vågar jag bara gissa. Vid närmare eftertanke vågar jag knappt det. Jag är inte helt säker på att ens det är lagligt.

Ullerstam propagerar lite halvkvädet för ett upphävande av incestförbudet. Den medicinska invändningen – ”att incest skulle medföra en försämring av arvsmassan med degeneration, sjuklighet, idioti och sterilitet som följd” – avvisar han med hänvisning till att det i så fall skulle ”vara mer befogat att kriminalisera könsumgänge med en diabetiker”.

Därefter hänvisar han till en incestundersökning från 1943, där en Inghe Kinberg undersökt hundra fall av kriminell incest mellan 1929 och 1937: ”Inte fullt två tredjedelar utgjordes av fäder, som haft könsumgänge med sina döttrar, resten utgjordes till största delen av manliga systerincestare”.

Av de hundra undersökta fallen tillhörde ”samtliga incestare […] socialt och kulturellt sett ett bottenskikt”:

Medelintelligensen var låg, men dotterincestaren låg signifikant högre än systerincestaren; i gengäld var han också mera neurotisk och disharmonisk och utvecklade sig ofta till en familjetyrann. Intressant är att en femtedel av dotterincestarna och de flesta av systerincestarna var okunniga om att blodskam var brottsligt.

Och visst låter det sen som att Ullerstam – som alltså är liberal på de flesta sätt men vars perspektiv ofrånkomligen är mannens – har all förståelse för vad vi väl ändå måste kalla övergrepp:

Vid brottsdebuten befann sig flertalet av i varje fall dotterincestarna i sexuell nöd, i allmänhet som en följd av att deras fruar helt eller delvis vägrade samlag. Att lösa detta problem på vanligt sätt, dvs. genom otrohet i äktenskapet, tycks ha ställt sig särskilt svårt för detta klientel, delvis till följd av den sociala isoleringen, delvis därför att de ofta var belastade med fysiska och psykiska lyten.

Jag kan läsa det här med illvilliga ögon, men visst ser det ut som om Ullerstam inte ser nåt problem i att döttrar får betala priset för deras fäders byxklåda? Måste döttrar skylla sig själva när deras mödrar hamnar i övergångsåldern?

Han fortsätter sen att understryka att Kinbergs undersökning inte lämnar några klara besked om huruvida fädernas petande på sina döttrar ”destruerar familjerelationer”:

I vissa fall tycks incesten ha medfört att situationen ytterligare förvärrats, i andra fall har den inneburit en lättnad för den sexuellt utsläpade modern. Kinberg beskriver rent älskliga idyller där modern serverar kaffe på sängen, medan fadern och dottern ägnar sig åt masturbation.

Slutsats: incestlagarna är morallagar. Ett upphävande av incestförbudet kommer inte att medföra fler fall av incest, och ”samtliga de fall av incest som samhället kan ha något intresse av att bekämpa kan åtalas som frihetskränkande otukt”.

Imorgon: Ullerstams irritation över RFSU. Det blir roligt.

De erotiska minoriteterna 1: vad nu då?

Av Kalle Lind

den 2012-08-14

i blogg

Jaha, så har man läst sig en bok igen. En sån där gammal sak som flyttar runt på alla föreställningar man har i huvet om Hur Det Var Då. Läkaren Lars Ullerstam (på nätet noterar jag att flera av hans belackare är noga med att understryka ”underläkaren”) släppte 1964 ner en bomb i debatten om sexual- och pornografilagar som fortfarande retar upp folk längs hela höger-vänsterspektrumet. Den hette De erotiska minoriteterna och vädjar till läsarens förståelse för ”de erotiska särlingarna”.

Ullerstam var liberal. Nåt så in i helvete liberal. Han angriper bigotteri, puritanism och kristna sexualneuroser. Det gör han väl för all del rätt i. Problemet uppstår när han hela tiden bortser från att det ofta finns ett offer i andra änden av de sexuella handlingar som riktas mot andra än vuxna och friviliiga. När Ullerstam listar alla – alla! – sexuella avvikelser bredvid varandra – homosexualitet, skoptofili, nekrofili – är han förstås djupt kränkande mot de homosexuella.

Har man lite distans till en snart femtio år gammal debattbok så kan man dock se komik i hans resonemang. Men inte bara: boken är också ett exempel på när någon har så bråttom att, helt legitimt, riva ner en massa blockerande föreställningar att han glömmer effekterna. Mer än en gång kommer jag att tänka på Frances Vestins fantastiska ”Handbok i barnindoktrinering” (1970), som på samma sätt innehåller lika delar insiktsfull analys och vanvettig praktik (mer om den i ”Proggiga barnböcker”).

Låt oss i några inlägg titta närmare på några av Ullerstams utsagor från 1964 och låt oss för ordningens skull börja med förordet. Där presenterar Ullenstam några av bokens ambitioner:

För att häva myten om de ”perversa” njutningarnas låga och tarvliga karaktär skall jag ge några stickprov på de inre upplevelser, som kan förmedlas av ”perversa” handlingar. Ofta ligger dessa på ett sublimt andligt plan. Beteenden som nu kallas sedlighetsförbrytelser kan tillfredsställa samma elementära mänskliga behov som religiösa kulthandlingar.

Trots grymma lagar och trots medmänniskors brist på generositet, har den sexuellt handikappade vissa möjligheter att tillfredsställa sin könsdrift. Jag skall försöka redogöra för de möjligheter som ändå står till buds och de kryphål, som vår sexuallagsstiftning lämnar.

Slutligen hoppas jag att boken skall kunna tillfredsställa olika pornografiska behov.

Det sista är en förhoppning man ser mycket sällan idag, allra minst i debattböcker. Vi ska komma ihåg att detta är innan pornografin frisläpps i Sverige. I Norge har bara några år tidigare författaren Agnar Mykle utkommit med den förmodat pornografiska romanen ”Sången om den röda rubinen”, vilket lett till åtal och kollektiv fördömelse. Ungefär samtidigt som Ullerstam sitter och skriver har censuren stoppat och riksdagen bett att få titta närmare på Vilgot Sjömans långfilm 491. En av riksdagsledamöterna har gett den nyktra beskrivningen:

Ett koncentrat, en intensiv sammanställning av brutalitet och råhet, brott, våld, sadism, perverterad sexualitet, prostitution, våldtäkt, beblandelse med djur, kvalificerad prostitution och brottslig homosexualitet.

”De erotiska minoriteterna” påminner oss om att tiden är i konstant framåtrörelse. Idag känns Ullerstams progressivitet än mer avlägsen än den puritanism han bekämpade. I några kommande inlägg ska vi titta närmare på hur Ullerstam resonerade. Jag kan redan nu hinta om att det är ungefär lika vidsynt som tossigt.

Ett Frankrike på västkusten.

Av Kalle Lind

den 2012-02-11

i blogg

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Avdelningen Omslag jag inte riktigt begriper.

Av Kalle Lind

den 2012-01-19

i blogg

Ja, alla kastade sig väl över Moderaternas gamle partisekreterare Lars Tobissons 550 sidor tjocka redogörelse för sin livsgärning när den kom härom året. Jag ska villigt erkänna att jag bara skummat, men tycker mig ändå finna att det gamla djungelordspråket ”När Tobisson berättar vill man gärna göra något annat” äger sin riktighet.

Det mest spektakulära är väl egentligen det där omslaget. Vi har avhandlat ett par udda omslag här på bloggen tidigare, men det här är trots allt mer förbryllande. Av alla bilder som någonsin tagits på Lars Tobisson – varför väljer han just det?

Jag har som sagt bara skummat, men finner inget i innehållet som ger en vink om bildvalet. På sidan 13 berättar han visserligen om sin förlossning, som delvis fick utföras med tång, vilket medförde att han genom livet gick med en vit fläck i nacken i sitt annars mörka hår. Är det den han pekar på? Utgör nackens vita fläck nån sorts symboliskt ledmotiv i Tobissons liv och levnadssaga?

Någon annan rimlig förklaring finner jag inte, men visst, jag erkänner villigt att jag fick panik när jag nådde rubriken ”Riksbanksreform” och var tvungen att skumma det kapitlet ännu snabbare. Kanske ges någon tydligare hint om omslagsvalet där. Annars är väl den mest plausibla gissningen att Tobisson tillstår vad vänstern alltid anat: att han är den felande länken.

Pionprostitution.

Av Kalle Lind

den 2011-09-01

i blogg

Min vän, typ, Kringlan Svensson kom häromdagen in på min del av vårt gemensamma kontor för att göra mig uppmärksam på ett par versrader av Tage Danielsson. Han – Kringlan alltså – hade suttit och sett Minnenas television (jag är inte den ende i min bekantskapskrets som tar ut min ålderdom i förskott) där Danielsson gästade Lasse Holmqvist i myssoffprogrammet Efter min näbb (1974). Där läste Danielsson sin dikt ”Flower power” ur Samlade dikter 1967-1967, ni vet, den där långa ringlande dikten där alla radslut rimmar på blommor:

I blommor finns en vänlig blomsterpraktmakt,

en skaftkraft

som ger nytt rosenknopphopp

åt gullvivelive.

Flower power.

Enligt Kringlan innehöll dikten en vers om en hora. Jag vägrade tro det. Det var för all del femton-tjugo år sen jag läste dikten sist, men jag inbillade mig att ordet ”hora” skulle ha etsat sig fast i ett minne som sparar på oväsentligheter och stöter bort till exempel barnens personnummer. Vi googlade och hittade dikten – utan hora. Jag tittade nöjt på Kringlan och skrockade självgott. Sen googlade vi igen och hittade hela dikten. Mitt skrock blev nu snarare fascinerat. Och något mindre självgott.

O ljuva olivliv!

Man tar sig en sipptripp

till blomRom,

livnär sig på rosmos

och nejlikadricka.

I färsk legymkostym

kan man på klassisk mark mimosastrosa

till kaprifoliumCapitolium

och kanske akvilejagreja

en bolmörtflört

med någon florahora

som för en blygsam blomstersängpeng

inbjuder en till timotejtjohej.

Sen bör man artigt caribaccatacka.

Jag blev förvånad. Dels för att jag alltså hade förträngt en del av Tage Danielssons produktion, dels för den sorglösa beskrivningen av en slidtransaktion. Det gav mig ytterligare ett bevis i den ständigt pågående processen mot fyrtiotalistuppfattningen om Tage Danielsson som en snäll farbror som aldrig plockade chockpoänger och levde efter den politiska korrekthetens lag.

På något sätt fick jag alltså rätt fast jag hade inåt helvete fel.

En bra dag på kontoret med andra ord.