Etikett: män som heter lars Sida 2 av 7

Sex och samhälle, abort och porr.

den 2014-04-11

Ja, ni vet ju redan att sextiotalet var en härligt frigjord tid. Mamma, och kanske ännu mer pappa, har lyriskt berättat för er om p-pillrets införande. Farbror Klas har fyllt i med historier om fri kärlek och såna där skärgårdsligg som var extra vanliga på sextiotalet.

Eftersom sextiotalet brukar anses vara ett vänsterdecennium så brukar också sexualliberalismen tillskrivas vänstern. Det är inte riktigt sant. Sexualliberalismen var framför allt liberalismens. Som å andra sidan var mer vänster då.

1964 arrangerade Liberala Studentklubben i Stockholm, tillsammans med RFSU, en ”sexkonferens” på Medborgarhuset i Stockholm. Över 600 personer kom till ”Sex och samhälle”. På programmet stod:

* två unga kvinnor som på en mörklagd scen berättade om sina erfarenhet av att inte få abort (den ena hade åkt till Polen, den andra levde som ensamstående mor).

* ett föredrag av Henning Pallesen, som i boken De avvikande samma år hade propagerat för acceptans av homosexuella. Han anklagade Stockholmspolisen för att föra ett homosexregister, vilket Stockholmspolisen blev kränkt av. Idag vet vi att Pallesen hade rätt.

* ett föredrag om brottsbalkens resonemang om sedlighet.

* ett föredrag av Lars Ullerstam om pornografi.

* ett föredrag om sexualitet ur ett sociologiskt perspektiv.

* ett föredrag om skolans undermåliga sexualundervisning av Gabriel Romanus (senare folkpartistisk riksdagsman och Systembolagets vd).

* ett föredrag om den kristna kyrkans moraluppfattning.

* en estraddebatt mellan litteraturprofessor Viktor Svanberg och pornografiförespråkaren Nina Estin om just pornografi.

* visning av pornografisk film, där publiken fick använda mentometerknappar för att deras upphetsning skulle kunna kartläggas. Sociologen Joachim Israel och psykologen Hans Gordon samlade in uppgifterna.

* försäljning av pornografiska magasin, s k boulevardblad.

Debatten fick följande efterverkningar:

* Svenska Dagbladet satte som rubrik på sin ledare: ”Snusk!”

* Expressen rapporterade om konferensens alla upphetsade tonårsflickor.

* Leif Biureborgh, ordförande i Liberala studentklubben, fick tio dagsböter för att det visats pornografisk film, vilket ansågs såra tukt och sedlighet.

* Hans Nestius, medlem i FPU (Folkpartistisk ungdom) och redaktör för Liberal debatt, fick impulsen att arrangera ”abortcharter”: under åren framöver förmedlade han kontakter mellan ofrivilligt gravida svenskor och polska abortläkare. Både han och kvinnorna ansågs skyldiga till brott, men Nestius lämnade aldrig ut namnen på någon av dem han hjälpt.

* året därpå arrangerade Liberala studentklubben i Lund en ”sex-fest”, benämnd som ”sex-spex” i spalterna. Där arrangerades högläsning av pornografisk litteratur, auktioner av pornografiska affischer, en ”sexhappening” där en naken kvinna målades med rödfärg och lindades in i en svensk flagga. Folkpartiets ordförande Sven Wedén underströk att ”den osmakliga pornografiska spekulation som LSK i Lund har anordnat har ingenting att göra med att förbättra samhället”.

I förlängningen blev de två viktigaste punkterna på sexualliberalernas program verklighet: 1) i slutet på 1960-talet släpptes porren fri, 2) 1975 fick Sverige fri abort.

En av de mest profilerade sexliberalerna hette alltså Hans Nestius. Han blev sedermera a) besviken på att porr inte alltid var så varm och mjuk som han tänkt sig, b) ordförande för RFSU 1979-1987. Då antog han parollen ”Död åt pornografin! Leve den erotiska bilden!”

”Jaså, ni är redan här?” eller Grammisgalan 1971.

Av Kalle Lind

den 2014-03-20

i blogg

Jag har kollat igenom Grammisgalan på Berns från 1971. Det kan ni också göra. Det är en hyfsat fascinerande upplevelse om man håller pekaren redo på forward-symbolen.

Blandade iakttagelser:

* Lasse Holmqvist är programledare. Han är också prisutdelare. I någon mån även tacktalare, eftersom ingen som får pris förväntas tacka för det. Cornelis säger visserligen tack (och till och med ”han kan få den här!”) till Björn J:son-Lindh, som han gjort sin prisade Poem, ballader & lite blues-platta ihop med, men det har han tydligen särskilt bett om att få göra.

* Lasse Holmqvist trycker väldigt hårt på att det är grammofonprodukten som får pris. Inte artisten. Inte låtarna. Utan [a:lbumet], som det heter på holmqvistska.

* Juryn består av representanter för musikbranschen, dags- och veckopress samt musiklärarna.

* Gruppen Contact (vinnare av ”årets populärgruppsproduktion”) framträder live. Inte en enda gång under numret ser man sångaren Ted Ström. Bildproducenten hade väl inte tänkt på det.

* Lasse Holmqvist är något fixerad vid vikt. Han introducerar Cornelis som ”en till åtminstone mellanvikt förvandlad Cornelis Vreeswijk”. Och när han nämner gruppen Fläsket brinner får han förstås kommentera sin egen kroppshydda: ”Ja, det är rätt varmt här …”

* Det är lite si och så med förberedelserna. Lasse Holmqvist räddar det nästan med improvisationer. Contact får stå och rådda om på scen: ”Det tar en liten stund det här för det var en dansör som ramlade in i slagverken”. Lill Lindfors sjunger ”en melodi som heter Toda – tror jag”, Lill rättar och säger att den heter ”Till Gammeldansens vänner”, Holmqvist försvarar sig: ”Jag kan väl inte hjälpa om det står nåt annat på min lapp här!”

Vid ett annat tillfälle utbrister Holmqvist: ”Det ändrades nyss, de sa att vi inte ska ha det, sen skulle vi ha det och nu ska vi inte ha det!” När han presenterar Arne Domnérus trio blir det med orden: ”Jaså, ni är redan här?” När Bernt Staf kommer in för ett framträdande frågar Holmqvist: ”Ska du ha stol och sånt?”

* Lasse Holmqvist presenterar Lena Andersson som ”en härligt sjungande skoletös ifrån Halmstad” och jazzsångerskan Doris med ”vi ska få kvinnlig fägring igen”.

* Sven Jerring vinner pris i klassen ”årets dokumentärproduktion” (plattan SR Records) och Eric Sahlström & Gösta Sandström ”årets produktion av folkmusik” (plattan Spelmanslåtar från Uppland). Alla framträder förstås på scen, Jerring med en intervju som tar en stund. Inga mindre publika priser har delats ut innan sändningen börjar.

* Lasse Holmqvist frågar Cornelis, som just flyttat till skånska Vismarlöv: ”Har du lärt dig nån skånska?” Cornelis svarar: ”Nej, men jag har lärt mig en del annat”. Han får omotiverat mycket skratt på det.

* Robban Brobergs The Pling & Plong show är nominerad både som ”årets barnproduktion” och ”årets populärproduktion med manlig artist”. Den vinner barnklassen.

* Tittar man noga kan man se att Cornelis sitter vid samma bord som Carl-Uno Sjöblom.

* Halva publiken är flintskallig. 75 procent bär polisonger.

* Året därpå, 1972, gavs priser till proggplattor som Sånger om kvinnor, Här kommer Ville, Valle & Viktor samt Philemon Arthur & the Dung. Därefter såg proggrörelsen till att galan lades ner fram till 1987.

* Ingenting var bättre förr, men få plattor har mer förtjänat en utmärkelse än Cornelis Poem, ballader & lite blues. (Kanske inte en iakttagelse, utan mer ett faktum.)

Tid för Ted.

Av Kalle Lind

den 2014-01-28

i blogg

Skulle man få välja att vara vem som helst när som helst hade det förstås varit vansinnigt att inte välja Ted Åström typ 1979.

Från 1979 och några, gissar jag, intensiva år framåt prickar Ted Åström bara in klassiker. Han har en Janne Halldoff-rulle i ryggen – Polare – när han inom loppet av två år hänger med i Lasse Åbergs flow – Repmånad, Sällskapsresan och Olyckan i Trazan Apansson – samt gör Kotte i Trolltider och sotaren i Madicken-filmerna.

Och åren därefter kastar han sig från dess breda folkhemspärlor ut i kultträsket: Alexandersson-De Geers Privatdetektiven Kant och jullovsteveprogrammen TV-piraterna.

Det är en så jävla bra tid för Ted. Han får säga ”hej på dej” (fast ibland sa han ”äpple”) och sjunga ”om du vill ha nattklubbsväng/ häng då med i Gabbes gäng”, han får ha Åberg-designad plåsterdräkt och störtkruka och sjunga ”jag älskar när det smäller och det pangar och gnisslar”. Som sotaren får han ta kommandot i en av svensk films mest klassrevanschistisk-ikoniska scener och slita med sig pigan Alva i dans på societetsbalen sen borgmästarinnan sagt åt alla presumtiva kavaljerer att låta henne vara.

Just där och just då är Ted en svensk John Cazale, mannen med filmhistoriens mest odiskutabla cv. Hade Ted Åström också trillat av pinn där och då så hade vi hyllat honom varje år i juletid och gått man ur huse för att sjunga ”jag är en hjälte med svärd i min hand!” och försöka erinra oss vad TV-piraterna egentligen gick ut på (visst var Michael Segerström nån sorts piratjägare?).

Och det spelar faktiskt ingen roll vad som hände sen. 1979-1980 var Ted Åströms år. Jävlar vad han ägde världen. Jävlar vad världen åt ur Teds händer. Ted blåste i flöjten och världen följde honom. Ingen kan ta ifrån honom det. Ingen ska ta ifrån honom det.

Det var ett par hejdundrande år, Ted. Fler än vad de flesta har. Gott jobb.

Kennet Ahlologi del 2 (beroende på hur man räknar): Rävsaxen (1978).

Av Kalle Lind

den 2013-01-17

i blogg

Rävsaxen var den första Kennet Ahl-signerade produkten utan Lasse Strömstedts inblandning. Där de två första romanerna, Grundbulten (74) och Lyftet (77) och filmen Lyftet (78), kretsat helt och hållet kring de kriminellas värld – småbus och storfräsare, fångar och plitar, torskar och råttor – flyttade den nya konstellationen Christer Dahl-Bodil Mårtensson-Anders Lönnbro perspektivet. Till skillnad från Lasse Strömstedt hade de inte spenderat sin ungdom på Långholmen och i diverse geggarkvartar.

Rävsaxen bör nog rubriceras som satir. Den vilar på en jargong präglad av understatements och cyniskt lågmälda konstateranden, bitvis tröttsam, men ändå att föredra framför de mer propagandistiska styckena. Storyn minns jag knappt, det var ett par veckor sen jag läste ut den, men jag tror inte att den var det viktiga. I fonden står i alla fall det sadistiska mordet på en man som gjort sig en förmögenhet på att lägga ner fabriker.

Till formen är det en polisroman. Där de två första – klassiska – Kennet Ahl-romanerna tog fångarnas sympati eller åtminstone gjorde dem mänskliga och begripliga, ställer den här romanen sig kritisk till både offer och förövare. Anledningen är förstås att de alla är kapitalister.

Utredaren däremot, snuten, är förvånansvärt nog en hjälte. Detta trots att han är snut. Och sosse. Och kommunisthatare, efter att ha lyssnat till sin fars och brors testuggande under uppväxten. Detta är förvånansvärt för att det nya Kennet Ahl-gänget var insyltade i kfml(r), ett parti som gjorde sig kända för mycket men inte för sina nyanser. Och allra minst för sin kärlek till sossarna, ”socialfascisterna”. Eller till poliserna, ”kapitalistlakejerna”.

Att hela romanen är en misstroendeförklaring mot den socialfascistiska välfärdsstaten kan exemplifieras med en replik som en stolt cyniker till beg. bilhandlare riktar mot mordutredaren:

– Hur många mord har ni om året? När tusentals människor mördas i cancer bara för att livsmedelsproducenterna vill tjäna sina stålar. Och besprutningarna. Och bilarna. Där finns dom verkliga mördarna, tänk på den saken till nästa gång.

Kan man koderna så märker man här och där av kfml(r)-anknytningen, inte så mycket i världsåskådningen i stort, för den delade de väl med hela avgrundsvänstern, som för några subtila nålstick mot det SKP som partiet en gång brutit sig loss från. Den mördades förtrogne förklarar för utredaren att den mördade planerade ett fascistiskt maktövertagande och dessutom bekostade annonskampanjer mot narkotika:

– Sista gången vi träffades så talade han entusiastiskt om hur han förutsåg hur han och SKP om några år skulle kunna samarbeta om ett svensknationellt, i grunden fascistiskt program, och du vet ju hur Jan Myrdal är när det gäller knark.

(Myrdal stod, som bekant, SKP nära. Och ansågs tydligen vara fascist av dem som ansåg sig stå till vänster om honom.)

Annars slungas släggan lite hit och dit mot samtidens politiska korruption. För att lägga ribban kastas vi redan i första kapitlet in i en burlesk begravning av den mördade kapitalisten, där statsminister Fälldin äntrar talarstolen:

Nyss hade han stått och hänvisat till sin heder och sanningsenlighet i riksdagen och hela tiden tänkt på kärnkraftverk. Nu stod han här och hänvisade till en död mans heder och sanningsenlighet och tänkte hela tiden på kärnkraftverk och minderåriga prostituerade. Var det då att undra på att det rörde sig ännu långsammare än vanligt i huvudet och att han t.o.m. själv hade svårt att få något sammanhang i vad han sa:

– Öh … samhället är skyldigt … öh förlåt oskyldigt … öh skyldigt att försvara sitt … öh förtroendekapital … öh när huliganer … öh förlåt hullisar … öh huliganer ifrågasätter vår … öh värdegemenskap … öh förlåt värdelöshet … öh värdegemenskap.

Som litterärt verk har väl Rävsaxen med tiden tappat de flesta av sina kvaliteter, om där nånsin fanns några. Som tidsdokument, dels över tidens händelser men i synnerhet över den närmast undergångsromantiska pessimism som präglade viss vänster, är den oslagbar.

Grundläggande Ahlologi (formulär 1Ahl).

Av Kalle Lind

den 2013-01-15

i blogg

Få författarbegrepp är så förvirrande som Kennet Ahl. Från början är det en pseudonym för den f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl, som i sjuttiotalets begynnelse slog sig samman för att skriva romanen Grundbulten (1974) utifrån Strömstedts erfarenheter från Hall. Redan här föreligger viss förvirring; Kennet Ahl är också romanens berättare.

Grundbulten blev en försäljningssuccé – på den tiden sålde marxistiskt präglade kriminalvårdsfarser multum – och samma duo slog sig sedan samman för att skriva uppföljaren Lyftet (1977). Succén upprepade sig – och nu förekommer Kennet Ahl i handlingen i tredje person.

Strömstedt bodde hemma hos Dahl och passade på kuppen på att börja ligga med Dahls sambo – hej! det var sjuttiotal! – men det hindrade inte arbetsprocessen. Tvärtom fungerade denna Bodil Mårtensson som informell redaktör och smakråd. Grundbulten är dedicerad ”Till Bodil”.

Mårtensson var skådespelerska och kom snart istället att hooka upp med skådespelaren Anders Lönnbro. Fortfarande hängde hon dock med Strömstedt och Dahl – hej! det var fortfarande sjuttiotal! – och de fyra kom att arbeta tillsammans.

Lyftet (1978) filmatiserades med Dahl som regissör, alla fyra som manusförfattare och Mårtensson och Lönnbro i huvudrollerna. Det vill säga filmen är inte alls, eller åtminstone ytterst lite, byggd på boken. Boken är en mycket brutal fars i nattlig Stockholmsmiljö, filmen är ett socialrealistiskt drama.

Under filmarbetet, där Strömstedt medverkade i rollen som präst och som kriminalvårdsexpert, blev de fyra ovänner. Strömstedt blev irriterad på de andras kfml(r)-retorik – hej! det var sjuttiotal! och de bodde i Göteborg! – och tog sitt pick och pack och stack.

Kvar blev så Christer Dahl, Bodil Mårtensson och Anders Lönnbro, som tillsammans skrev två romaner, gjorde långfilmen Sista budet (1981) och tevefilmen Nya tider (1988) – allt under pseudonymen Kennet Ahl. I satirromanen Rävsaxen (1979) förekommer Kennet Ahl som en bifigur.

I dystopiromanen Slutstationen (1980) är en framtida släkting till honom, Kennet Ahl, en av huvudpersonerna.

I Sista budet heter huvudpersonen, spelad av Anders Lönnbro, dock Roger Ahl.

Det där ursprungliga kåkfarartemat hade nu så sakta tonats bort till förmån för diverse blandad samhällskritik och allmän kverulanskommunism, troligen beroende på att insidertipsaren Strömstedt satt och skrev satiriska kåkfararromaner med en gammal kåkfararkollega som hette Allan Westberg istället.

Förvirrande? Det fortsätter. Så småningom blev Lasse Strömstedt och Christer Dahl kompisar på nytt – Dahl hade flyttat ifrån Göteborg och lämnat kvar några av parollerna på Hisingen – och började på nytt skriva romaner under namnet Kennet Ahl.

I Mordvinnaren (1987) är Kennet Ahl berättare utan att förekomma i storyn. Däremot heter huvudpersonen Lasse Ström. På baksidan berättar författarna att de först var vänner i sju år, sen ovänner i sju år och nu hoppas vara vänner så länge att de hinner skriva några nya romaner tillsammans.

Nästa Kennet Ahl-roman, Hämndemännen – en roman om ett system i upplösning (1991), har en grundidé som ”föddes under en våldsam hjärnstorm mellan Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Lasse Strömstedt är dock ej medförfattare till Hämndemännen.” Därefter skulle Christer Dahl aldrig mer ha med Kennet Ahl att göra.

På omslaget till Högriskbegravning (2006) står sedan ”Kennet Ahl alias Lasse Strömstedt” – vad poängen är med en pseudonym om man anger författarnamnet precis under får nån annan utreda.

Vad skulle då en modern konsult från valfri välfakturerande byrå ha kunnat tipsa det här gänget gamla ärrade r-are om? Jo, att det måste finnas nåt sätt att tydliggöra varumärket.

En man med ett skägg sjösätter härmed en ny serie där vi successivt betar av de Kennet Ahl-romaner som kommer i min väg. De två första är sen länge avhandlade, de resterande poppar upp när andan faller på. Tipsa era barn och barnbarn.

P.S. Förvirringen slutar naturligtvis inte där. Parallellt med att han skrev Kennet Ahl-romaner med Mårtensson och Dahl skrev Anders Lönnbro också romaner ihop med en Lars-Göran Nilsson. Under pseudonymen Bertil Ahl.

P.P.S. Inte utan stolthet har jag själv bidragit till förvirringen. I teveserien Häktet (2005), som jag skrev manus till, förekommer Anders Lönnbro som kåkfararen Kennet Ahl. I rollen som hans son John Ahl sågs Anders Lönnbros son Harald Lönnbro. Samma roll kreerade Harald som nyfödd i långfilmen Lyftet.

Ett teveprogram jag bisarrt nog gärna vill se.

Av Kalle Lind

den 2012-11-22

i blogg

Olle Svenning – mest känd som ledarskribent på Aftonbladet – skrev 1980 en nyckelroman: Inte bli som vi. Den skildrar främst hans tid som en av Erlanders pojkar på kanslihuset. Som många motsvarande romaner är det svårt att dra gränsen var sanningen slutar och hitte-påt tar vid. Erlander kallas konsekvent ”partiordföranden”, Palme ”Palme” och Olle Svenning själv ”Hans Stenberg”. Eftersom följande stycke, om ett teveprogram jag tror mig ha sett brottsstycken av, innehåller idel autentiska namn tar jag det godtroget som ett stycke sanning:

Partiordföranden drabbades plötsligt av den nya tiden. Han ombads göra ett underhållningsprogram för TV. Att neka vore ett direkt hot mot partiets trovärdighet. Följaktligen satt Hans en dag med en TV-producent och en scripta. Jodå, partiordföranden skulle själv få välja sina favoritartister. Det fanns några programledare att välja mellan om partiordföranden inte själv ville presentera sitt önskeprogram.

”Vad sägs om Pekka Langer, han lär vara socialdemokrat.” Pekka Langer blev självklart programledare. […]

Hans hade ett mycket komplicerat förhandlingsarbete att utföra. Till slut meddelade TV att alla artisterna var kontaktade. En viss utvidgning hade ägt rum. Monica Nielsen skulle sjunga. Hon hade just inlett sin karriär som partiets stämma.

Tage Danielsson hade lovat presentera sin monolog om den avhoppade socialdemokraten, fast några svordomar borde utgå. Sådana var önskemålen. Men Danielsson hävdade sin rätt att följa originalet.

En socialdemokratisk teaterpjäs, en smula kontroversiell, hade svårt att få plats. Den skulle kunna demoralisera. […]

Partiets TV-ideolog, Macke Nilsson [tevekritiker på Aftonbladet, bloggarens anm.], kontaktades. Han ville ha mer allvar och större utrymme för partiordföranden. Han tyckte dessutom att det var farligt att förlägga programmet till sommarresidenset [Harpsund, bloggarens anm.]. Det skulle se för vräkigt ut.

Partiordföranden var direkt beredd att förändra allting, avbeställa varje artist och hyra en anspråkslös TV-studio.

Dagen efter ringde partiets kulturideolog, Harry Schein, till Hans. Han hade fått en påstötning från partiordföranden och ville gärna hjälpa till. Film var hans specialitet.

– Jag har tänkt mig en djävligt fin öppning. Partiordföranden gillar ju krocket. Vi sätter en klubba i hans hand och så binder vi en tråd i klotet. Förstår du. Vi visar hur han slår till, sedan drar vi utav helvete i klotet och i nästa scen slår det till mot pinnen. Hole-in-one, som golfspelaren säger. Djävligt kul.

Hans accepterade direkt. Kulturideologen tålde inga invändningar. […]

– Repetition, skrek kulturideologen som nu definitivt tagit ledningen. Partiordföranden slog till krocketbollen; den rubbade sig inte. Snöret var felbundet. Han slog till klotet gång på gång. Ingenting hände.

– Vi måste omedelbart lägga ner hela scenen. Jag kommer att betraktas som en komplett galning. Stryk det omedelbart, Partiordföranden gav upp.

Kulturideologen stannade kvar. Han hade bestämt sig. Scenen fick inte misslyckas. […]

Framåt kvällen var kulturideologen klar. Krocketscenen fungerade. Stämningen steg. Det blev mat, pilsner och brännvin. En trumpetare blåste ett fint stilla tapto. Filmning mot solnedgången.

– Snygg avslutning, sa kulturideologen. Han kunde sådant. Han var kompis med Ingmar Bergman. […]

Allt fungerade perfekt under sändningen. En lysande debut, sa nöjeschefen, Lars Boberg.

– Du borde fortsätta i branschen, sa han oförsiktigt till partiordföranden. Hans lyckades snabbt tysta den tydligt lättade producenten.

Utan att vara fiende till varken public service eller såssarna, så finns det nånting helt bisarrt i den här historien. Statsministern fick ett eget underhållningsprogram? Med en förmodat socialdemokratisk programledare? Och med en partibunden tevekritiker som rådgivare? Tillsammans med chefen för Filminstitutet? Som ville framställa statsministern som krocketsuperhjälte? Och mitt i detta underhöll såssarnas eget valturnéaffischnamn?

Som sagt: jag har sett fragment ur det här programmet – det innehöll också Yngve Gamlin, som i egenskap av president för Republiken Jämtland gjorde statsbesök och stal proppen ur Harpsundsekan – men blir akut intresserad av att se helheten. Fortsättning följer eventuellt.

Ett orimligt långt inlägg om två gamla personpåhopp.

Av Kalle Lind

den 2012-09-11

i blogg

Jag läser i den nyutkomna boken om Blå Tåget om en av proggbandets/ visorkesterns/ konstnärskollektivets/ experimentgruppens egensinniga radiopjäser. När Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Tore Berger, Mats G Bengtsson, Urban Yman, Kjell Westling och de övriga lösa existenserna inte spelade in plattor så ägnade de sig åt allt annat inom fältet kultur och intellektualism.

1969 gjorde gruppen för experimentprogrammet Nattövning pjäsen Det var någonting i görningen på Heartbreak Hotel, Saltsjöbaden. Dramat kretsade kring det, inom vänstern, kontroversiella avtalet mellan LO och SAF på Grand Hotel i Saltsjöbaden 1938: det var då socialdemokraterna sålde sin själ till Djävulen/Kapitalet för lite arbetsrätt och en gnutta anställningstrygghet.

Trummisen, låtskrivaren och historieskrivaren Leif Nylén minns hur inspelningarna tog fart:

De inleddes med att Tore och Torkel tog med sig en bandspelare till Saltsjöbaden, gick runt i gruset framför hotellet rytmiskt gnolande ”Saltsjöbaden, Saltsjöbaden” och kommenterade miljön.

Av detta kan vi utläsa att det var en pjäs med lösa strukturer. Gruppen verkar ha ansett manuskript vara borgerliga, och pjäsen gav antagligen samma förvirrade intryck som Nyléns referat:

[Förhandlingarna mellan LO och SAF] gestaltades främst som måltider med mycket sprit, skratt och bisarra anekdoter – huvudintrycket är att SAF supit LO under bordet. Till tonerna av Elvis Presleys ”Heartbreak Hotel” vaknar en bakfull och ångestfylld August Lindberg (LO-ordföranden) och minns trevande att det visst var något papper han skrev under. […]

Det hela slutar med en drömsk scen utanför Grand Hotel: Lindberg och [Gustaf] Söderlund [SAF-chefen] klär av sig nakna mitt i vintern, fast då blir det plötsligt sommar, de kysser varandra […] och styr ut på Baggensfjärden i en liten båt, Lindberg ror men Söderlund pekar ut kursen.

Nylén konkluderar ödmjukt att ingen direkt brydde sig om den där pjäsen ens när den sändes, men tillägger: ”Annars var det främst August Lindbergs änka som reagerade: vi hade framställt honom som berusad trots att han var absolutist.”

Och här kommer det intressanta: bara några år senare – 1971 – gjorde Fria Proteatern en tevekabaret med titeln Har du hört vad som hänt? Historien upprepade sig då på ett närmast parodiskt sätt: av Fria Pros – förutsätter jag – vilda rallarsvingar mot stat och kapital blev August Lindbergs påstådda fylla den stora snackisen.

I sin föreställning framställde även Fria Pro undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet som resultatet av ett hejdundrande supkalas, där August Lindberg först skriver på notan istället för avtalet. Dåvarande nöjeschef för den kontroversiella nystartade röda TV2, Lasse Boberg, berättar:

Det var en mycket rolig sketch, men den var vid just den här tiden mycket olämplig. TV2:s politiska fiender såg sin chans. Det kom ett verkligt generalanfall. Det bar sig nämligen inte bättre än att denne August Lindberg var en på sin tid mycket känd nykterist vilket inte jag kände till. Jag var ansvarig utgivare och hade godkänt sketchen, som i varje fall jag tyckte var ganska rolig.

Men det kom en hel drös av radionämndsanmälningar från Lindbergs efterlevande familj, diverse politiker, nykterhetsrörelsen och jag vet inte vad. Det blev stora möten och presskonferenser. Alla kom med kraftiga protester och det slutade med att vi blev fällda i Radionämnden.

August Lindberg, LO-ordförande (1936-1947)

En intressant pendang: i sin detaljerade genomgång av svensk radio- och teveunderhållning, Den goda underhållningen (1997), skriver docent Olle Sjögren:

När jag ser om denna scen tjugofem år senare, kan jag spola tillbaka flera gånger med en videobandspelare. Jag ser de övriga aktörerna dricka sprit och spela berusade medan ”Lindberg” bara röker cigarr och talar utan sluddergrimaser. Han ”råkar” dock blanda ihop notan och det avtal som ska skrivas under! Det förefaller mig rimligast att ”tolka” detta grovkorniga farsinslag som överdriven iver under allmänt fyllekaos. Men debatten begravde bilderna under upprörda tal om flagranta övertramp.

Frågor att diskutera:

1) Handlade inte påfallande många pjäser i etermedia skiftet sextio-sjuttiotal om 1938 års Saltsjöbadsavtal?

2) Är det inte märkligt att Lasse Boberg så snabbt går från ”mycket rolig sketch” till ”i varje fall jag tyckte var ganska rolig”?

3) Verkar inte Olle Sjögren ha världens bästa jobb?

Övriga källor: Våra 100 år med radio och teve (Lasse Boberg/ Arne Weise, 2011), Finrummet och lekstugan (Dag Nordmark, 1999).

En sak man kan ligga vaken en hel natt och fundera på.

Av Kalle Lind

den 2012-09-03

i blogg

Lasse Åberg har som bekant aldrig missat en ordvits. Han har inte fått lika mycket spö för det som Robban Broberg och göteborgare, men faktum kvarstår: han har gett filmen Hälsoresan undertiteln En smal film av stor vikt. Och han har ritat Musse Pigg av ingredienserna i en grekisk rätt och gett tavlan namnet Mussaka. Äggplantan har han naturligtvis döpt till Åbergine.

Vidare hade första Trazan Apansson-serien underrubriken Julens konung, vilket dels syftade på att programmen gick på jullovsmorgnar men främst naturligtvis på Tarzan – djurens konung. I Trazanprogrammen lanserade han Electric Banana Band, som lika mycket som ett popband är ett vitsband. Plattorna heter sånt som Nu e’re djur igen, filmen hette EBB – the movie (med underrubriken Djungelns kojigaste rulle!) och låtarna heter Banankontakt av tredje graden.

När Björn J:son Lindh gjorde ett inhopp på orgel på EBB-plattan Livet i regnskogarna (en titel som vi gamla Jularbofans också identifierar som en ordlek) fick han förstås hetta Björn ”Bison” Lindh. Detta i analogi med att övriga bandmedlemmar namngavs enligt principen Peter ”Pantern” Ljung.

Med allt detta i åtanke är det så oerhört märkligt att Janne Schaffer i EBB hette ”Zebran”. För visst ligger Janne Giraffer betydligt närmare till hands?

De erotiska minoriteterna 9: Sexuella reformer.

Av Kalle Lind

den 2012-08-28

i blogg

Sexualdebattören Lars Ullerstam beklagar sig inte bara över samhällets totala oförståelse för tittares, nekrofilers och incestares utsatthet – han har också förslag på åtgärder. Aldrig är väl sextiotalet så synligt som i kapitlet ”Sexuella reformer”, det sextiotal som präglades av framtidstro, optimism, ideologi och utopi. I Ullerstams värld är allting möjligt. Det är bara att göra det. Nu. Med samhällets hjälp.

Bland punkterna i Ullerstams åtgärdsprogram hittar vi följande

1) Satsa på uppfostran och upplysning för att på lång sikt motverka uppkomsten av bigotteri och obscurantism! Föräldrarna bör läras att uppmuntra barnens sexuella nyfikenhet, att glädjas åt deras sexuella aktivitet och att aldrig visa någon avsmak eller förlägenhet, då det sexuella kommer på tal.

3) Inrätta byråer som förmedlar sexuella kontakter! Staten får gärna ha översynen över dessa inrättningar, men verksamheten bör ledas av skolad personal, läkare, psykologer etc. Målet för verksamheten bör vara att sammanföra personer med samstämmiga driftsprofiler. [..] För att en sådan verksamhet skall kunna äga rum måste man först stryka koppleriparagrafen i lagen.

4) Tidningarna bör införa särskilda annonsspalter för ”perversioner”. F.n. finns det möjligheter för homofiler, sadister och masochister att tillkännage sina önskemål i homosexuella tidskrifter. Men den som hyser mer invecklade särintressen har ingen utsikt att formulera en annons, som skulle godkännas.

5) Starta klubbar där exhibitionister får blotta sig inför en utvald publik!

6) Remittera impotenta och frigida människor till kompetenta läkare för att locka fram latenta ”perversioner”.

7) Förbättra samhällets pornografiska service! Skoptofilerna skall inte behöva sitta och plågas i timmar med [Ingmar Bergmans] ”Tystnaden” och andra ledsamheter för att få en skymt av en samlagsscen. […] Filmerna bör visa onani, samlag, lesbiska akter, tidelag, kollektiv sexualitet etc., så att olika smakriktningar tillgodoses. Det vore bra om man kunde ordna så att det i vissa av dessa lokaler fanns möjlighet att masturbera i salongen.

9) Inrätta bordeller! […] Många unga människor av bägge könen skulle med stor glädje söka sig till detta människovårdande yrke. Genom en rationell hantering skulle priset på sexuell konsumtion väsentligt kunna nedbringas. För pojkar i puberteten och medellösa kunde gälla reducerade priser. För den ogifte skulle bordellen innebära en stor tidsvinst, åtminstone vid mer svårartade fall av sexualdrift, och hustrur kunde få lindring genom att skicka männen till dessa glädjehus, och de skulle inte behöva oroa sig för komplikationer. Erotiskt upphetsande partyn och danstillställningar är en umgängesform som vi odlar i vår civilisation; efter dylika förspel vore ett besök på en bordell en naturlig hygienisk åtgärd.

Efter vad jag förstår råder det stor efterfrågan på sadistiska ynglingar bland homofilerna. Eftersom den homosexuelle ofta eftersträvar att försättas i ett hjälplöst skick, t.ex. genom att låta sig bindas, är det uppenbart att risken för rån blir betydande om han tvingas anlita gatuprostitutionen. […]

Vidare skulle finnas ambulerande bordeller, som försörjde kroppssjukhus, sinnessjukhus, sinnesslöanstalter, förlamade hemmaliggande åldringar och sjuklingar samt människor som är alltför skygga för att själva uppsöka dylika inrättningar. Dessa individer skulle vara tacksamma för de allra enklaste åtgärder, såsom masturbation eller en avklädningsscen. Personalen skulle kallas erotiska samariter och åtnjuta stor aktning.

Det blev aldrig riktigt som Ullerstam ville – även om sjuttiotalets stora sexualbrottsutredning under justitieministern/torsken Lennart Geijer (S) föreslog åtgärder som var helt i hans linje. Den klubbades dock aldrig igenom. Veterligt är det bara Alexander Bard som sörjer.

Ullerstam lär senare i livet ha tagit tillbaka det mesta av det som han la fram i De erotiska minoriteterna. Och även om det hela framstår som något naivt – vilket bara understryks av den välformulerade svenskan – så kan man väl inte heller ta ifrån Ullerstam hans goda avsikter. Problemet var väl att han i sin närgranskning av samhällsförhållandena hela tiden råkade blunda med ena ögat.

De erotiska minoriteterna 8: Gerontofili.

Av Kalle Lind

den 2012-08-27

i blogg

Lars Ullerstam heter alltså en man som för snart femtio år sen skrev en synnerligen liberal och välmenande skrift i ämnet sexuella avvikelser. Det är fascinerande läsning för moderna ögon eftersom debatten sen dess har gått både framåt och bakåt och runt i en ring.

I en och samma mening kan Ullerstam framstå som genomskådande och naiv, vidsynt och inskränkt. Varje gång han kritiserar den kristna sexualmoralen håller jag med, varje gång han föreslår en åtgärd kliar jag mig förbryllat i bakhuvudet .

Mellan styckena om tidelag och sexuell kollektivism (”är man road av gruppsexualitet, så är det svårt att få odla denna böjelse i en välfärdsdemokrati”) tar Ullerstam upp gerontofili, kärlek till åldringar:

Detta särintresse, som kan vara heterosexuellt eller homosexuellt betonat, tycks vara särskilt vanligt bland pubertetsynglingar och brukar försvinna med åren. Naturligtvis sammanhänger det med att könsdriften i dessa år är så stark att vilket sexualobjekt som helst kan duga – det är samma åldersgrupp som praktiserar tidelag. […]

Många personer i min umgängeskrets anser att det är snaskigt att gamla människor har könsumgänge, och att man bör avhålla sig från sådant när man kommit upp i ålder. Har den människovårdande inställningen inte kommit längre bland de unga i dagens Sverige, då ter sig framtiden mörk. De gamla grekerna ansåg inte att det var osmakligt med könsumgänge mellan olika generationer, t.ex. ynglingar och gubbar. […]

Men våra jurister tycker att sådant är så vidrigt att de t.o.m. särlagsstiftar mot detta beteende.

Det sista gissar jag syftar på den lagstiftande gränsen för sexualdebut, som redan 1964 var femton år (dock arton för homosexuella!).

I morgon: troligen den sista delen om denna sen decennier tillbaka inaktuella bok. Då handlar det om sexuallagsstiftningen.