kallelind.se

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter jan Sida 4 av 6

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Av

den 2010-12-23

i blogg


Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste – Pelle på planetfärd – till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia.
I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från Tårtan, i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: Skrot-Nisse och hans vänner.

Bertil Enstöring – enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit – sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.

I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock – alkisar i Tomten berättar – eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas (Mutt and Jeff) – alkisar i gamla Bellmanserier – i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.

Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: ”Jag tror att dom håller på med danstävlingar”. Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let’s dance – vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på – men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i Sifferboken och Matildas katter.

Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har Das Kapital i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller Pelle på planetfärd själv.

Rykande inaktuellt.

Av

den 2010-11-09

i blogg

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD – Karl Gerhard passerar i revy – och det är en lika märklig produkt som den föregående, Ett bedårande barn av sin tid (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall – för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-cd:n – där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: ”Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037”.

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar’n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som ”det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn” (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar’ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och ”Ettna”
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Ole Dole Halldoff.

Av

den 2010-06-13

i blogg

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv – femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer – mellan 1965 och 1982 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sig kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är – anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa – och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag – en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunde ta till sig utan att vältra sig för mycket i omotiverad naken hud. (Halldoff hade verkligen inget emot flickbröst, men hans svarta komedi Rötmånad, med nakenstjärnan numero uno Christina Lindberg, har i alla fall ett manus.)

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säga om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns – trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes – relativt moderna.

Firmafesten är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm – en genre jag råkar ha en viss svaghet för – som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är ”helt raspig i roten”, på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att ”svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet”. Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra – ”jag läste att Jesus var astronaut” – och i gryningen säger ”fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två” – samt Lasse Berghagen, som verkar spela sig själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttiotalsmiljön – med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen – gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman – som på sextiotalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet – hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mig som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga ”på sitt hemlands vilda tungomål” och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Av

den 2010-06-01

i blogg


Jag har väntat i tjugosju år på att se om Gräsänklingar, farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén ”Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?” med.

Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe – 1983 års drömduo – som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sig för hennes pappa Nils ”Pom-pom” Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säger att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transvestit. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs. många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextiotalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttiotalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sig lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen Sköna juveler, en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne ”Loffe” är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.

Den gången ansträngde man sig. Och då blev det väldigt roligt.

Barnböcker och mödomshinnor.

Av

den 2010-03-22

i blogg

Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln – refererad till i/kopierad av Aftonbladet – väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.

Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.

Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.

Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.

Tage Danielsson – den stora humanisten – lät bovar bära pistol i sin julkalender ”Herkules Jonssons storverk”. Året var 1969.

Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.

Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.

Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.

Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: ”Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?”

Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings Sjörövarbok, där ”kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt” (bör ses! – 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 – men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.

Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.

I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.

Jan Lööf ändrade två bilder i Örnis bilar efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sig med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sig i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.

Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.

1973 spelade Hasseåtage Glaset i örat på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten ”Efter kaffet”. De första föreställningarna sjöng han:

Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!

Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid ”mödomshinnor” och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten – ”villiga och mulliga och bra små kvinnor” – eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.

Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.

Och samtidigt vill jag – som så ofta i livet – citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: ”De ska fostras!”

Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.

P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna”.

Jag kan gå med på att ”skolkria” inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.

Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: ”Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna”. Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?

Om begreppen ”viktigt” och ”på tiden”.

Av

den 2010-01-07

i blogg


Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mig eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl – det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter Mitt Bullen och är skriven av Kristina ”Gagga” Kamnert. För er som inte genast skriker ”åååh! Just det! Gamla fina Bullen!” eller ”ååh! Just det! Gamla fina Gagga!”: Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtiotalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mig var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddagen och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Michael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen – Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen ”en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad”.

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är ”på tiden” att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttiotalet? Är det inte bara … självklart?

”Viktigt” är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner – ofta såna som inte handlar om medelålders män – som oviktiga.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var ”viktigt” med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtiotalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet ”jätteproppen Orvar”.

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtiotalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så många fyrtiotalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på trettio- eller femtiotalet hade han, enligt sej själv, fått hanka sig fram som ”juridikprofessor eller FN-ambassadör”.)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mig är ju allt oviktigt viktigt.

Jan Guillous konstiga kompisar.

Av

den 2009-12-16

i blogg

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans ”före detta vän”.

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I Videokväll hos Luuk härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet ”En sliten grimma” när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

  1. I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.
  2. Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat ”sin förste nära vän”. Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. ”torra” skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en ”mystisk debatt”.
  3. Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med. Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

 

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Av

den 2009-11-10

i blogg


Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten – nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten – Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade ”drogkultur” kom i åttitalets början (för dig med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften För Sverige – på tiden (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i Dina harpors buller (också 91).

Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen ”De övergivnas armé” (97) av Björn Sjöstedt och Didi Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken Människor som gått till överdrift som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några ”vetenskapsmän” spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins ”Stairway to heaven”) och subliminala drogbudskap (”Lucy in the Sky with Diamonds”).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet – ”nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik” – och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen ”Okey” och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i Ingen kan älska som vi (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism – det är väl en av poängerna med satanism? – eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad ”Scheija”):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även ”Scheija” och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.

Det ska kanske tilläggas att den synnerligen kristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha – jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sedan en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa – men jag har lite svårt att hetsa upp mig.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sig skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons ”My sweet Lord” blandar orden ”Hallelujah” och ”Hare Krishna” ”mycket förrädiskt”) – dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sig åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för – Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba ”materialisera aska” och annat som man lätt ser när man har sovit för lite – men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.

Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta – utan också om homosex!

Ohemult.

Av

den 2009-11-09

i blogg

Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bland annat sa han att ”vi ser också ljuset”, vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

Cornelis Vreeswijk skulle för övrigt ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sig med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck – dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom Super Rebus med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen – till Tove Jansson.

I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sig med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej – Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg – Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sig själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sig – kanske på Muminmammans egen hallonsaft – så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.

(Källa: Christina Björk, Tove Jansson – mycket mer än Mumin 2003.)

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Av

den 2009-10-28

i blogg


Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade – vad trodde ni – i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken Vad händer i Grekland? (”en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd”) och Albanien (”en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien”).

Förlagets trettonde titel hette Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR … ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han – och nu spekulerar jag – ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska Kinavänsters.

Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet ”lillgammal” i min mun – jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring – men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.

Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.

Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:

Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte Vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna ”dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt”):

Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):

Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det? är, kan man säga, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Sida 4 av 6

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén