Etikett: män som heter jan Sida 2 av 6

1980 hölls en kalkonfilmsfestival i New York, där filmen Mördartomaterna anfaller (Attack of the Killer Tomatoes, 1978) särskilt uppmärksammades. Apropå det ställde Aftonbladet frågan till en handfull svenska regissörer och recensenter: Vilken är den sämsta film som du har sett?

Filmkrönikans Nils Petter Sundgren var påfallande diplomatisk: ”För att inte såra någon nu levande svensk regissör väljer jag Sound of Music. Den gjorde mig fruktansvärt illamående. Jag lämnade salongen efter en kvart, då hade jag fått nog.”

Av alla filmer Nils Petter NÅGONSIN sett – vi pratar ju ändå om mannen som såg all film som gjordes under flera decenniers tid och köpte in Åsa-Nisse till SVT – intog Sound of Music en särställning.

Sundgrens kollegor kritikerna är inte lika försiktiga, utan uttalar sig mer än gärna om svenska regissörers verk:
film MLDGB 3
Sydsvenskans ökänt hårde Jan Aghed passade på att klämma till Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (född Fuchs, sedermera Ekman):

Den allra sämsta filmen kan jag inte komma på. Men den mest överskattade samtida svenska filmen är utan tvekan Marie-Louise De Geer-Bergenstråhles Barnförbjudet. En rekordartat livlös och dödstråkig historia. Ett cementblock från Svenska Filminstitutet.

De Geer Bergenstråhle å sin sida hade en frapperande värdeliberal syn på filmkonsten:

Jag har nog inte sett någon riktigt dålig film. Däremot finns det förstås en massa likgiltig film, men jag vill inte peka ut någon speciell. Mördartomaterna som fått pris som sämsta film i USA har blivit missbedömd, så vitt jag förstår. Den verkar bra, tycker jag.

Det var hon nog tämligen ensam om att tycka i det svenska kulturklimatet 1980, då amerikansk sci fi-satir metodiskt missuppfattades.

På Aftonbladet satt en annan ökänd hårding, Jurgen Schildt (för övrigt farbror till regissören Peter Schildt och farfars bror till Malik Bendjelloul). Schildt tyckte också att det var svenska filmarbetares inkompetens som borde uppmärksammas:

Att svara är lite som att tömma Atlanten med tesked. Ska man hålla sig till det senaste kan man tänka sig både Torbjörn Axelmans Flygnivå 450 och Janne Halldoffs Lämna mig inte ensam. Men jag går ännu längre tillbaka och väljer Halldoffs Bröllopet. En film utan varken manus, intrig, början, mitt eller slut.

Även regissören Hans Dahlberg, mest (dvs. enbart) känd för Slas-filmatiseringen En vandring i solen med Gösta Ekman, tyckte det var på sin plats att tjyvnypa ett par svenska kollegor:

Jag skulle vilja nämna två filmer, som de sämsta jag någonsin har sett. Janne Halldoffs Stenansiktet och Ingmar Bergmans Viskningar och rop. De är visserligen totala kontraster, men båda utspelar sig i miljöer där ingen människa känner igen sig.

Både Jurgen Schildt och Hans Dahlberg tyckte alltså att det var regissören Janne Halldoff som lämnat ifrån sig de värsta uppkastningarna till filmer. Schildt tyckte rentav att Halldoff stod bakom två av de tre sämsta filmerna någonsin.

Aftonbladet insåg förstås att det var på sin plats att låta Janne Halldoff själv komma till tals. Vilken film skulle han då välja, i kontrast till sina belackares? Hur skulle han väga upp skitstormen som riktats mot honom? Tja, även han valde en film av Janne Halldoff:

Min egen Bröllopet. Den blev som den blev för vi hade så jävla lattjo under inspelningen. Skådisarna var helt enkelt inte kloka. Vi är egentligen skyldiga producenten en massa stålar för att filmen blev så taskig. Men en trevlig sommar hade vi som gjorde den.

Mycket tyder alltså på att Janne Halldoff är den sämste regissören nånsin, i hela världshistorien. Men lika mycket tyder på att han är den mest insiktsfulle.

Det sista inlägget nånsin om ett antal män med degiga lösnäsor.

Av Kalle Lind

den 2013-10-16

i blogg

Jag håller på att gå igenom gamla bloggtexter. Dels för att det retat mig hur fult bilderna förhåller sig till texten när bloggverktygen bytts ut, dels för att jag tänkte norpa lite av mig själv till kommande boken Sverige för idioter.

Det är ett ganska digert arbete att läsa igenom dryga tusentalet texter. Tydligen har jag tyckt mig ha ganska mycket att säga om böcker, filmer och tidskrifter som nog egentligen hade hoppats på att få vila i frid.

En av de företeelser som jag återkommit till med den sinnessjukes monomana envishet är De Geer-Alexandersson-producerade Tårtan, ett barnprogram från 1972 som nånstans definierade mig trots att jag inte ens var påtänkt när det skickades ut i etern första gången.

Och trots att jag skrivit om den gång på gång har jag aldrig citerat följande utsaga från Krister Broberg (Frasse, Doktor Krall, privatdetektiven Kant):

Vi hade någon form av kontroverser och demonstrerade. Vi gick runt bakbordet i nån sorts protestmarsch, framför allt mot manusbristen. Samtidigt var det inte särskilt allvarligt. Vi hade roligt också, men vi vågade inte stå för det så därför tog vi pseudonymer. Jag hittade på det där med att jag skulle heta Allan Fröding.

[Jan Lööf – Janos – kallade sig Åke Zickus. Mats G. Bengtsson – Hilding – kallade sig Bengt Padda. Bloggarens anm.]

Sedan fanns det ett avsnitt som hette ”Mjölstraffet” och som är mycket märkligt. Det är en homosexscen där jag fick ett straff, antagligen för att jag ätit deg. Jag lägger upp röven på bakbordet, så häller de mjöl över baken medan de slår med en brödkavel. Så säger Janos ”Känns det gött?” Det censurerades nog bort. Håkan och Carl Johan insåg väl att det inte gick att visa vare sig för barn eller vuxna.
(Cristel Nyqvist: Om Tårtan och andra verk av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, 1997.)

Det där avsnittet tillhör den svenska smalkulturens heliga graaler. För varje nytt dvd-släpp går ryktet att ”Mjölstraffet” den här gången ska ingå i extramaterialet. Veterligt har det aldrig gjort det. Jag har träffat människor som säger att de har sett det där avsnittet. När man frågar vidare heter det strax att det inte är de själva som gjort det utan en nära vän. Som till slut visar sig vara en kompis som har hört Carl Johan De Geer berätta om det på ett föredrag.

Så med det sättet att räkna har jag också sett det där avsnittet. Flera gånger.

Arja och arga Jan.

Av Kalle Lind

den 2013-09-30

i blogg

Jag antar att ni alla har den här boken i hyllorna:

Jag antar, rentav förutsätter, att ni även har läst kapitlet om Arja Saijonmaa. Efter att ha läst om hennes, onekligen fascinerande, karriär – 35 album på sju olika språk, samarbeten med Mikis Theodorakis, Harry Belafonte och Bert Karlsson – har säkert ni också hajat till inför följande formulering:

Hon har under senare år varit en stark förespråkare för medlemskap i EU och EMU. Vi minns väl alla Arjas version av ”Jag vill leva i Europa”.

Jo, vi minns den. Vi minns också vem som skrev den och just därför tycker vi kanske att det är en lite ful formulering.

”Jag vill leva i Europa” skrevs av Jan Hammarlund, en av proggens mest politiskt konsekventa och genomtänkta singer/songwriters. Sen debut-lp:n Befriade från skolan 1972 – det var väl där han sjöng om att ”bränna erat jävla stjärnbanér”? – till senaste plattan Röda linjen 2007 har han intagit en extremt tydlig vänsterposition.

Det kan man tycka vad man vill om. Men man kan ana att rader som dessa inte skrevs som EU-propaganda:

Långt ute på Tysklands hedar
blev vi hejdade av en transport.
En konvoj av NATO-raketer
på väg mot okänd ort.

Deras tyngd fick marken att skälva
där vi satt i vår bil och såg på.
– Där är döden, sa Lena från Småland,
den är avlång och silvergrå.

– Den ska till bergrum, sa Anders,
och riktas mot Leningrad,
där finns ett torg med små gummor
som säljer rönnbärsmarmelad.

Vår död väntar nog i Sibirien,
eller kanske i Texas, sa jag,
varje stridsspets har ett nummer,
som står för en särskild stad.

Den som bara har hört Saijonmaas version av ”Jag vill leva i Europa” har dock inte hört de stroferna. I Håkan Lahgers bok Proggen: Musikrörelsens uppgång och fall (1999) förklaras varför:

[Hammarlund] skickar snällt över texten till ”Jag vill leva i Europa”. Det första som händer är att hon frågar om texten går att korta. Den är alldeles för lång för Svensktoppen, anser Saijonmaa, för det är ju liksom poängen med att sjunga in den. Att den ska hamna på Svensktoppen.

Hammarlund håller god min i elakt spel och han och Tomas Blom kortar texten. Saijonmaa är snabbt på luren igen och tycker att detta med ”Nato-raketer” kunde man väl ändra till ”silverraketer”. Arja Saijonmaa har nämligen pratat med en kapellmästare i Norge och fått veta att om hon sjöng ”Nato-raketer” skulle hennes karriär vara slut. […]

”Jag sa att det kommer inte på fråga att ta bort något ord ytterligare. Punkt.”

Efter detta besked från Jan Hammarlund uppträder Arja Saijonmaa i en flyktinggala i TV och sjunger ”Jag vill leva i Europa” med ”silverraketer” i texten. Jan Hammarlund ringer upp sångerskan och säger att om hon sjunger den sången med den texten igen i något sammanhang överhuvudtaget så stämmer han henne. Hon slänger på luren och säger att hon inte ska spela in sången.

Därmed borde Jan Hammarlunds och Arja Saijonmaas gemensamma äventyr i schlagerbranschen vara till ända. Men vad händer om inte att Saijonmaa sjunger in ”Jag vill leva i Europa” med ”Natoraketer” i texten. Sången hamnar på Svensktoppen och alla är glada och nöjda, utom Jan Hammarlund som tycker att det är lite olustigt att bli sammankopplad med en artist som han inte tycker är speciellt trovärdig vare sig politiskt eller konstnärligt.

Så därför tycker jag kanske att det där citatet ur litteraturklassikern Stjärnorna på slottet: med alla stjärnrecept är lite fult.

Tuttstriden mellan FiB/Aktuellt och Lektyr.

Av Kalle Lind

den 2013-09-25

i blogg

Ett av proggens kändaste revynummer är Fria Proteaterns ”Bonnieroperan” (1972). Trion Abbe, Lucke och Gerard Bonnier sjunger om sin vurman för det fria ordet (”Vi knäckte AT, vi knäckte MT, vi knäckte ST och sen Ny Tid”), sina redaktörer (”våra papegojor som kraxar det vi lärt dem i kör”) och konkluderar i slutet:

För vad som verkligen lägger grunden
för hela Bonnierdynastin
är ej kulturen eller finessen
Nej, det är rena pornografin

Den göder Abbe, den göder Lucke,
den göder Gerard, den göder Tor,
den göder Johan, den göder Simon,
Carl-Adam, Tomas och Tomas mor

Den göder David, den göder Greta,
den göder Åke, den gödde Gert
Ja, hela klanen den vilar säkert
på fina småflickors fasta stjärt

Bonniers ägde Åhlén & Åkerlund som drev den alltmer pornografiska och extremt inkomstbringande veckotidningen FiB/Aktuellt. Därav påståendet.

Numret har skyllts för att vara antisemitiskt i det att den kritiserar en mediefamilj med judiska rötter. Vara hur det vill med den saken – det semitiska påbråt nämns inte med en stavelse i texten – så är det satir i den mer burleska än finstilta skolan.

I ett talat parti trappar Bonnierbröderna upp striden med Saxon & Lindström-ägda konkurrenten Lektyr:

– Lektyr visade halva bröstvårtan. Kan man inte tänka sig att vi visar hela?
– Lektyr visade halva rumpan. Vi ska visa hela!
– Lektyr hade tagit en bild härifrån. Kan man inte tänka sig att vi tog en bild HÄRIFRÅN?

På en av idolbilderna av Jan Guillou på omslaget till Journalistik 1967-1976 poserar han framför en dörr där hans tidning Folket i Bild/Kulturfront verkar dela tak med just Fria Proteatern. Guillous bok är utgiven av Oktoberförlaget, som drevs av SKP, Sveriges kommunistiska parti. Det brukar heta om både FiB/Kulturfront och Fria Pro att ”de stod SKP nära”.

Mycket riktigt handlar en av Guillous texter om ”Kampen om hemliga sidor”. ”Hemliga sidor” var den icke uppsprättade del av FiB/Aktuellt som innehöll naken- och samlagsbilder, allt mer avancerade för varje nummer. Guillou berättar utifrån en skandalartikel som FiB/Aktuellt publicerade 1974 om ”kungens hemliga kärleksnästen”:

Med utgångspunkt från den i och för sig rimliga teorin att även kungar bedriver knulleri, antog således FiB/Aktuellt att sådant kungligt knulleri kunde tänkas ha gått av stapeln på de platser där kungen befinner sig. Mycket smart uträknat. Alltså blev de platser där kungen befinner sig ”sexnästen”. En sådan artikel ger minst 25 000 kr i vinst till Bonniers.

Lektyr kontrade sen med en artikel om ”kändisars knullerier”. ”Sen”, hävdar Guillou, ”brakade det loss”. Han använder termer som ”lokal konflikt” och ”begränsat krig” när han skildrar hemliga möten där Lektyr-chefen Arne Lemberg föreslog Lucke Bonnier, ”Bonniers chefsdelegat”, ”en ömsesidig nedskärning av strategiska vapen, dvs. att Lektyr skulle skära ned knulleriavdelningen till två sidor per nummer”. Motprestationen var förstås att Bonniers skar ner på sina.

Det kunde dessvärre inte Bonniers gå med på:

De hemliga sidorna i FiB/Aktuellt måste sprättas upp av läsarna, de måste finnas ouppsprättade i tidningen. Nu hade Bonniers redan vikt sig för ett sprättpaket, tekniska leveranser av sprättbara sidor för överskådlig tid framöver. Och man kunde ju inte ha vanliga reportage på sprättsidor. Inför den ekonomiska realiteten reducerades givetvis frågor om journalistik och tryckfrihet till betydelselösheter.

Guillou satt nog inte bara och spekulerade hit och dit: Arne Lemberg var en nära vän till honom till dess han dog på väg ut ur Idi Amins Uganda 1979 (och till dess det visade sig att han redan på sextiotalet angivit Guillou för misstänkt samröre med KGB). Rapporterna om hemliga möten kom troligen från hästens mun.

Inom några år var de båda tidningarna, som en gång mestadels innehållit artiklar, deckarnoveller och tobaksannonser för en tänkt herrpublik, ren porr (men i den senaste Lektyr jag läste nån gång i åttiotalets slut fanns fortfarande Charlie Boods upplysningsserie ”Naturens under” med). Så småningom sålde både Bonniers och Saxon & Lindström sin redan från början pinsamma och kritiserade verksamhet till mindre nogräknade förlag.

Om det var för att värna om sitt goda rykte eller för att porrmagasin blivit mindre lukrativa överlåter jag till Jan Guillou att spekulera i.

Oktoberförlaget, som gav ut även Fria Pro, såldes så småningom till Amigo, som i sin tur såldes till Bonniers. Idag äger sålunda Bonniers rättigheterna till ”Bonnieroperan”.

Omvändelse under guilloutinen.

Av Kalle Lind

den 2013-09-20

i blogg

Trillade över en av Jan Guillous minst spridda skrifter. Varken utgiven av Norstedts eller Piratförlaget, utan av SKP:s bokförlag Oktober. Året är 1976, tre år efter IB och två år efter Långholmen. Det är fascinerande att läsa var Guillou då ansåg sig stå i offentligheten:

Mitt läge var då, 1970, att jag fått sparken från FIB/Aktuellt på grund av Vietnam, blivit utslängd från Se på grund av Mellanöstern och utslängd från Veckojournalen på grund av Tjeckoslovakien. Mina möjligheter att försörja mej som journalist var helt uttömda och jag hade med tunga steg återvänt till universitetet.

Då drämde Per Ahlmark i på Expressens kultursida med att jag var en person som försökte mörda judar. Jag fick då rätt att skriva en replik där jag sa att jag inte var en person som försökte mörda judar och så pågick det ett slag efter normala svenska debattregler. […]

Idag tror jag inte ens att Per Ahlmark skulle kunna ge mej ett handtag. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och den socialdemokratiska pressen är nu, som jag uppfattar det, helt stängda för mitt medarbetarskap. Jag har trots mycket funderande inte kunnat hitta någon okomplicerad förklaring (det kan inte vara IB-reportagen, i så fall skulle Peter Bratt ha varit i samma situation). [Bratt jobbade som bekant på DN, där han bl.a. gjorde misstaget att avslöja att justitieministern låg med horor, bloggarens anm.] […]

Därför är det möjligt att detta urval från mina första tio år som journalist blir en slutgiltig summering.

Utsagan är förstås intressant därför att Guillou några år senare blev programledare i Magazinet/Rekordmagazinet, spionmiljonär, medeltidsmultimiljonär, Fagerhultsgrabb, superkolumnist och förmodligen den kändaste journalist Sverige har haft. Men också för att Guillou redan här börjar skriva Det Riktigt Stora Reportaget: det om Jan Guillou.

Vi som har läst hans memoarer – Ordets makt och vanmakt – har noterat Guillous svaghet för dramaturgiska effekter. Hjälten måste börja på noll för att steget till hundra ska kännas som en rättfärdig seger. Fall ska vara höga, pratar vi om hjältars fall så får det inte bero på nån värre svaghet än oförmåga att hålla käften om sanningen.

Rapporten från den absoluta botten återkommer i memoarerna: längst ner på stegen, utspottad, bespottad, skydd av kommunistkompisar och avskydd av etablissemanget stapplade han sig sen upp till sin välförtjänta topposition. Där han givetvis retade etablissemanget ännu mer, med påföljd att de lade ner Rekord-Magazinet, med påföljd att Jan hade ännu mer tid att skriva spionromaner, med påföljd att han sålde så mycket att ingen kunde tysta honom. Ungefär.

1976 publicerade sig Guillou regelbundet i den ännu existerande FiB/Kulturfront – det skriver han också i det ovan citerade förordet – och långt senare har han börjat sammanfatta tiden från sextiotal till åttiotal så här: ”Först fick jag sparken från FiB/Aktuellt för att jag var för mycket kommunist, sen fick jag sparken från FiB/Kulturfront för att jag var för lite kommunist” (ungefärligt citerat). Den redan tillspetsade historien har komprimerats och vässats ytterligare.

Det råder säkert delade meningar bland de inblandade huruvida Guillou verkligen fick sparken från någondera tidning. De flesta som var med är döda. Få av de andra har Guillous möjlighet att yttra sig. I kraft av sin status trummar Guillou in sina sanningar tills det blivit de enda kända sanningarna.

Jag kan inte säga att det är moraliskt förkastligt: han ser säkert på både världen och livet i dramaturgiska termer och ljuger förmodligen inte. Det är bara fascinerande att se en yrkesman i ständigt arbete.

Boken i fråga kommer vi förstås att ha anledning att återkomma till. Han skriver bland annat om Halv sju, Sveriges första soffprogram.

En arton år försenad rapport.

Av Kalle Lind

den 2013-03-14

i blogg

För första gången i livet har jag läst en av Jan Guillous Hamiltonromaner, för säkerhets skull den sista av de tio ursprungliga (En medborgare höjd över varje misstanke, 1995). Att jag inte gjort det tidigare är inte så underligt som det kan verka; hur förtjust jag än är i svensk efterkrigshistoria, populärlitteratur och manlig självhävdelse så har jag en bakgrund som motvallskärring.

Under min gymnasietid var de vita omslagen med militära medaljer på de enda böcker som stod hemma hos vänner och vänners storebröder, möjligen jämte Körkortsboken och konfirmationsbibeln. Jag insisterade på att läsa nåt annat.

Det som förvånar mig när jag nu läser är inte att jag bitvis är road; där Guillou brister i personteckningar, rapphet, spänning, inlevelse och inre trovärdighet vinner han i satir, sarkasm och ironi. Jag förutsätter också att han vet vad han pratar om när han berättar vilka sopor och sopprötter Säpo är – hittills är det ingen som har stält sig upp och övertygande argumenterat för att Guillou har fel i sak och att Säpo egentligen inte är arabfientligt.

Det som förvånar mig är däremot att detta sålde. Att det sålde så in i helvete. Att det sålde så att Guillou kunde knalla upp med manusbuntarna till de anställda på Norstedts och säga ”här kommer jag med era löner!” Att det sålde så att fyra böcker i serien under en period täckte de fyra förstaplatserna på bokförsäljningstoppen.

I sina memoarer, som jag inte har tillgängliga just nu, beskriver Guillou en Hamiltonroman i dessa ungefärliga ordalag: först kommer en spektakulär våldshandling, sen kommer några hundra sidor politik och till sist en shoot out. Det låter som en patenterad guillousk förenkling, men är en ytterst korrekt analys: i just det här fallet tar den där våldshandlingen (mordet på Hamiltons mamma) trettiotre sidor i anspråk, politiken femundrafyrtiofem och shoot outen inga alls eftersom den ersatts av en fängelseflykt avklarad på tre rader.

Att jag roas är väl en sak. Jag tycker på allvar att det är spännande med chefsturerna på Dagens eko, som tar mycket mer plats i romanen än några våldsamheter. Jag har rätt bra koll på Thomas Hempel, Lisa Söderberg och Staffan Heimerson – autentiska radiojournalister som är inskrivna i handlingen – och fnissar försynt åt guillouska angrepp på moderna chefer som gillar möten och ledord och inte vet ett jota om journalistik.

Men förklaringen till de våldsamma försäljningsframgångarna brukar vara Killarna Som Egentligen Inte Läser: bassarna på luckan, fotbollslirarna, plitarna, snutarna. Orkade de verkligen igenom kompakta textmassor om Olle Wästbergs oduglighet som Expressenredaktör, om Ingvar Carlssons benägenhet att könskvotera och om rysk juridik? Var de med på alla tungan-i-kinden-kommentarerna om Guillous meningsmotståndare i offentligheten, som ligger utspridda som konfetti över boksidorna?

Visst, här och var får man en oerhört detaljerad beskrivning av ett skjutvapen eller en grodmansdräkt. Var grabbarna Grus så svältfödda på text att de stod ut med pedagogiska förklaringar av hur Umeås studentkår är organiserad för att få de där ynka styckena vapenexercis? Eller var det det omdiskuterade Übermensch-idealet, de närmast pornografiska beskrivningarna av Hamiltons vältränade magmuskler, som satte igång saliverandet inte bara hos Guillou utan också hos hans läsare?

Jag förstår ärligt talat inte hur det blev så här. Visst, vapenvård och spionjakt i all ära – Guillou lägger faktiskt mycket mer tid på långa dialogpartier där folk argumenterar för att man inte ska jaga kurder bara för att de är kurder än vad han gör på nåt som tillnärmelsevis liknar spänningsmoment. Hur kunde fem miljoner böcker skeppas iväg på de grunderna?

Det gör mig verkligen ingenting – tvärtom delar jag de flesta av Guillous värderingar, om än inte just beundrandet av magmuskulatur – men det förvånar mig. Storligen och ärligen.

Fredagsläsning: Myrdal och könet.

Av Kalle Lind

den 2013-02-22

i blogg

Jan Myrdal har ju stött sig med varenda käft han haft omkring sig sen barnsben, inkluderat mamma, pappa, två systrar, sina barn samt ”ordfnasket” Göran Rosenberg. De enda han verkar komma överens med är damerna i sitt liv – och det verkar i sin tur helt bero på Myrdals amorösa förmågor.

Låt vara att relationerna har varit stormiga – Andrea Gaytan Myrdal lämnade ju honom där ett tag sen Jan inte stått upp för henne när Henning Mankell kallat henne ”lycksökerska” – men de kommer till slut tillbaka till Jan.

Vad detta beror på har Andrea Gaytan Myrdal inga problem med att sätta fingret på: ”Vi är väldigt olika personer men däremot det rent sexuella … Han är som en 50-åring! Han tillfredsställer mig precis som jag vill.”

Inte heller Jan själv har några svårigheter att ringa in vad som förenar honom och Andrea: ”Vi har en ytterligt stark sexuell bindning som inte går att bortse ifrån. […] Det finns två saker som betyder något för mig: arbetet och könet. Har man en så oerhört stark sexuell gemenskap som vi då blir det möjligt och nödvändigt att lösa det andra.”

Nu noterar jag, kanske i senaste laget, att Andrea Gaytan Myrdal på den här punkten var fullkomligt överens med sin framlidna buksvägerska, Gun Kessle. Om Kessle berättar Nils Petter Sundgren, filmkrönikör och kulturjournalist, i sina memoarer:

Jag hade skrivit om konstnären Torsten Renqvist i Månadsjournalen. Han hade tidigare varit gift med Gun Kessle, som nu var Myrdals hustru. Hon kallades Pinnen. I min intervju citerade jag vad hon hade sagt om att Renqvist var starkare än Myrdal, när de mätte sina krafter en gång i ungdomens dagar.

Nu blev Pinnen rasande och ringde både [chefredaktören för Månadsjournalen] Birgitta Dahl och mig och sade att Jan minsann var den starkare och kunde lyfte Renqvist lätt som en plätt. Dessutom var Myrdal en mycket bättre älskare. Pinnen begärde att få dessa oomkullrunkeliga fakta införda i tidningen. Men så blev det inte. Ingen av de två herrarna hörde av sig i ärendet.

Vilket inte måste betyda att Myrdal tyckte frågan var oviktig, utan bara att han hade några andra strider att föra på annat håll. Som mycket väl kunde ha nånting med älskog att göra de också.

Myrdals ju.

Av Kalle Lind

den 2012-11-09

i blogg

Jag medverkar som krönikör i Malmöupplagan av tidningen Faktum – hemlösas tidning med bas och ursprung i Göteborg. Det finns inte alltid nån logik i vilka av mina texter som hamnar på faktum.nu. Den här hittar jag till exempel inte. Och då är den ändå tämligen högaktuell. Åtminstone för att komma från mig. Jag menar, den här gubben lever i alla fall. Än.

”Redan på sextiotalet när vi diskuterade reklambranschen skrev jag ju att sådana personer som gör reklam mot betalning är andens stjärtgossar om de är män och intellektets horor om de är kvinnor.” Citatet är författaren, krönikören och bråkstaken Jan Myrdals.

Han skrev det på Newsmill vid åttiotvå års ålder. När ni läst det några gånger och konstaterat att provokationslusta inte behöver dämpas med åren, vill jag att ni ska notera det lilla ordet ”ju”. Jan Myrdal älskar ”ju”.

Genom att peta in ett ynkligt litet ord på två pyttebokstäver så gör han sin text så mycket mer uppfordrande. Plötsligt förstår jag som läsare att jag förväntas känna till vad en nästintill bortglömd gubbe skrev tio år innan jag föddes.

I samma text skriver Myrdal: ”Vi har ju alla – Strindberg som jag som andra – skrivit om hur falt följsamma de svenska yrkesintellektuella är.”

Det är en fantastisk mening. Inte bara för att Myrdal ställer sig själv bredvid Sveriges störste författare genom alla tider, utan framför allt för att han åter trycker in detta sitt ”ju”.

Mellan raderna säger Myrdal till oss: ”Det här räknar jag med att ni vet, och gör ni inte det så är ni egentligen för okunniga för att läsa vidare.”

Jan Myrdal är idag ingen särskilt inflytelserik skribent. Han firade sina största triumfer under vänstervindarnas år på sextio- och sjuttiotalen, då han var tio-tjugo år äldre än samtidens unga och därför en lagom gammal auktoritet att hålla i handen för dem som just då ville göra uppror mot sina föräldrar. Han sprutade ur sig texter och böcker i alla upptänkliga ämnen – kommunism, pornografi, mexikansk gatukonst, sig själv – och gör så alltjämt.

Tiderna har förändrats; på sextiotalet var det tusentals som läste och höll med honom, idag är bara Henning Mankell kvar. Och så en del Myrdalfiender som läser honom med masochistisk njutning.

Men det bryr sig Myrdal inte om. Han fortsätter lika magnifikt att presentera sina gamla åsikter som självklarheter. Och inte bara sina åsikter – som läsare förväntar han sig att vi ska känna till allt om honom.

Läser man igenom en handfull av Myrdals memoarböcker (han har förstås skrivit hur många som helst) så ser man att man också förmodas ha koll på vad Myrdal gör på sin fritid: ”Här på landet går jag mest i knickerbockers från höst till vår. Det är bekvämast så. Jag går ju mycket i skogen” (Barndom, 1982).

Jag förväntas vidare ha snappat upp diverse övergripande fakta om Myrdals morfar – ”Han var ju friluftsmänniska och jägare” – och farfar – ”Han var ju självlärd och hade fått gå den långa vägen” – sen gammalt (bägge citaten ur Barndom).

Och inte nog med det! Myrdal tar för givet att jag också är insatt i hans gamla onanivanor: ”Jag hade ju hållit på att runka sedan jag var sex, sju år” (När morgondagarna sjöng, 1994).

Det intressanta med greppet är att det funkar. Jag hade naturligtvis ingen aning om hur gammal Jan Myrdal var när han började leka med Lille-Jan innan jag läste hans memoarer, och jag hade antagligen inte kommit ihåg det nu om inte det där ”ju” hade fått mig att haja till och tänka ”vänta nu – detta kanske är allmänbildning?”

Och nästa gång jag läser nåt som Myrdal skrivit om sitt gamla självbefläckande så kan jag känna mig till de, visserligen högst ofrivilligt, invigda.

Så ett rätt använt ”ju” kan ställa höga krav på sina läsare, krav som läsarna inte sällan känner sig manade att uppfylla. Men det kände ni redan till. Ju.

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Av Kalle Lind

den 2012-11-07

i blogg

Om du börjar läsa Liket i lådan kommer du att sträckläsa den. Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Det tog mig några dagar och när jag tittar ut genom kontorsfönstret är omvärlden intill förväxling lik sig själv. Baksidestexten är m.a.o. inte alldeles tillförlitlig. Frågan är om resten av romanen är det.

Den gavs ut 1991. Författaren avled i hiv i augusti året därpå. Manuset måste ha tillkommit under fysiska smärtor. Det är lite svårt att förstå att någon trotsade en plågsam infektionssjukdom för att pressa fram just den här texten – men samtidigt: nåt ska man sysselsätta sig med också i skuggan av galgen.

Jag känner mig märkligt hemma när jag trevar mig fram genom texten. Det känns som om jag läst det här nån annanstans: det är poliser och ministrar och statssekreterare och palestinier och en hårdkokt ironisk ton som slår mot både lättidentifierade personer ur offentligheten och mot samhällsfenomen i största allmänhet.

Vad påminner det om? Bo Balderson? Ja, tydligen – i en gammal understreckare pekas på många likheter mellan Ebbe Carlsson och den mytomspunna pseudonymen Balderson – men honom har jag skam till sägandes aldrig läst. Jan Guillou? Ja, ironiskt nog påminner ärkefienderna en del om varann, men framför allt representerar Liket i lådan en fascinerande genre: nyckelromaner om sossar skrivna av folk i maktens närhet på ett slängigt-distanserat vis.

Även kallat Grisfesten-genren, efter G W Perssons humörstinna romanuppgörelse med den socialdemokrati som gett honom silkessnöret från rikspolisstyrelsen efter Geijeraffären. (Är du rädd för namn på gubbar och helt utan orientering i de senaste decenniernas politiska skandaler bör du hitta dig en annan blogg.)

Här finns en sorts sossetaktik-satir som känns igen. När några araber skjuter ner varann på Strandvägen får den pålitligt opålitlige gamängen ”utrikesministern” (Sten Anderssons) säga:

– Va bra, vi har inte så många araber som medlemmar i Arbetarkommunen, och för övrigt brukar inte socialdemokratiska araber skjuta på varann när polisen ser på.

Här finns en kokett lek med fiktion och fakta. Somliga verkliga personer har maskerats – ”den kände kriminologen Mikael P O Olovsson” kritiserar polisens bristande kompetens och föreslår en kommission, ”gärna under ledning av honom själv” – medan andra står kvar med originalnamn:

I Dagens Eko, Aktuellt och Kanalen intervjuades Jan Guillou. Guillou förklarade att det inträffade var ännu ett av den stollige polismästarens upprörande övergrepp mot det palestinska folkets rättmätiga kamp.

I just de här fallen blir ju spegeleffekten närmast överväldigande, eftersom både Guillou och G W använt samma grepp när de beskrivit liknande händelser. Det blir som om de allihop rör sig i ett och samma Marveluniversum där olika uppblåsta superegon sticker nålar i varann.

Ebbe Carlsson kan förstås inte heller låta bli att referera till den affär han själv kom att namnge. När några snutar kommit farliga fakta på spåren föreslår en: ”Vi måste få kontakt med någon vettig människa som har kontakter i regeringen.” En annan replikerar då: ”Det är väl en bra idé, bara du inte föreslår Ebbe Carlsson.”

Här finns också en intressant detalj: när författaren Carlsson beskriver en parlamentarisk kommitté med uppdrag att utreda polisen är det som om han i efterhand vill outa en av sina fellow olycksbröder:

Kommittén hade blivit något försenad på grund av att en av sekreterarna plötsligt avlidit i en märklig och dittills okänd virussjukdom.

Sekreteraren namnges med vad jag förutsätter är ett alias – Kalle Nordqvist – men av sammanhanget mer än antyds att påståendet har verklighetsbakgrund.

Ebbe Carlsson skriver om östtyska agenter och Säpo och statsråd och fotpoliser på ett sätt som ska få en att tänka: oj, här har vi en kille som vet vad han skriver om. Inte minst skriver han om välbekanta kompisar till sig – länspolismästare Hans Holmér och ambassadör Carl Lidbom i synnerhet – på ett sätt som ska få en att tänka: oj, vilken orädd kille han är som till och med vågar häckla sina polare.

Det är ingen särskilt bra bok. För att vara gammal tidningsman och förläggare skrev Ebbe Carlsson visserligen underhållande men påfallande rörigt och osammanhängande. Som tidsdokument – och som en av hundratals skärvor från en skrattspegel över nittonhundratalshistorien – har den odiskutabelt värde. Inte minst för att den hellre lägger till än rätar ut frågetecken.

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.

Av Kalle Lind

den 2012-09-05

i blogg

Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.

Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning.

Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.

Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.

Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.

Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i – förvirrande nog – Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.

Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.

Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar – samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som ”byidiot” skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.

Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas.

Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: män som heter jan Sida 2 av 6

Filmerna vi (dvs. andra) tycker (dvs. tyckte) sämst om 1980.

Det sista inlägget nånsin om ett antal män med degiga lösnäsor.

Arja och arga Jan.

Tuttstriden mellan FiB/Aktuellt och Lektyr.

Omvändelse under guilloutinen.

En arton år försenad rapport.

Fredagsläsning: Myrdal och könet.

Myrdals ju.

Sedan blir din bild av omvärlden en annan.

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.