Etikett: män som heter bo Sida 1 av 2

Ahh! Bosse Högberg sa det till mej!

den 2018-08-06

En gammal dröm har gått i uppfyllelse: jag har läst Bosse Högbergs memoarer från 1969. Eller, gammal och gammal, jag har haft den på att-läsa-listan sedan jag hörde talas om den för ett halvår sen. Och memoarer och memoarer, det är mer en sorts anteckningar nedtecknade på kåken för att förklara sig och rentvå sig. Och läst och läst, det handlar om 107 sidor i stor stil så det var ganska lättskummat.

Bosse Högberg var ena halvan av sextiotalets svenska skandalpar. Den andra halvan hette Anita Lindblom och framlever idag sina dagar som katthjälperska på franska Rivieran, troligen lika sysselsatt nu som för trettio år sedan med att driva ett mål mot den flyttfirma som slog sönder hennes bohag på åttiotalet.

Högberg var känd för sin orubblighet. Han var boxare och de är kanske sällan kända för att vara väna och finlemmade, men Högberg var på något vis orubbligare än snittboxaren. 1966 slogs han mot fransmannen Yoland Levèque:

I första ronden bommade jag till honom så han stöp på öronen. Han kom igen med en kanonsving som träffade min haka. Jag stöp men kom upp igen fast käken kändes konstig. Mellan första och andra ronden sa jag till mig tränare:

”Käken är avslagen, jag känner det, det måste den vara.”

Jag hade svårt att prata, underkäken var sned och det gjorde helvetes ont.

”Du snackar”, sa min tränare, ”om han slagit av käken så hade du aldrig rest dej upp igen”.

Vet man något om Högbergs boxningskarriär så vet man också upplösningen: givetvis var käken avslagen, men Högberg boxades i fjorton ronder till. Högberg kommenterar det lakoniskt: ”Men jag lägger mig inte i första taget, jag är envis. Inte bara för att jag vill ge publiken valuta, jag är bara sån.”

Efter fjorton ronder med avslagen käke och förlorad EM-titel frågade journalisterna hur det kändes och Högberg svarade: ”Nu är det lätt att hålla käft.”

Sedan tittade en doktor på käken och sa bekymrat: ”Om Högberg fått en smäll till så hade det nog gått illa.” Högberg svarade att han fått tjugo till. Därefter skickades han akut till Karolinska och åt med sugrör i fem veckor.

Högberg tillägger att han också boxats med diskbråck och efter matchen fick opereras:

Sportjournalister är ojusta, en sån sak som diskbråck nämns inte i spalterna. Nej man är i ”dålig form” eller nåt sådant … Även om man, som jag i den där matchen, vann ganska överlägset.

Större delen av boken Söndagsbarn kretsar kring det brott Högberg dömts till åtta månaders fängelse för och dess efterspel: under en vistelse i Sitges ramlade hans sportbil utför ett stup. Svensk rätt hävdade att det var ett försäkringsbedrägeri. Bosse hävdade att det var en olycka. Rätten ansåg sig ha rätt.

Den som tjallat på Bosse och hävdat att han ville åt försäkringsstålarna var Liz Öberg. Hon hade träffat Bosse när hon var sexton och han var tjugosju. När de kilat stadigt i två år fick hon till sin förvåning läsa i tidningarna att han skulle gänga sig med den kända schlager- och revystjärnan Anita Lindblom. Man kan tänka sig att det fanns svartsjuka eller den högst legitima känslan av att offentligt bli bedragen med i bilden.

Högberg skrev alltså boken Söndagsbarn när han fortfarande var gift med Lindblom. Därför hittar vi passager som denna:

Bosse är på det hela taget hård mot Liz i sin bok. Liz verkar på sitt håll ha varit lika hård hon.

Det intressanta är att de sedermera gifte sig. 1976 knöt de hymens band och tog sedan en timeout 1984 – för att sedan återknyta till varandra igen 1989. Då hade Bosse drabbats av afasi. De sista sexton åren av deras relation verkar de ha varit lika mycket vårdare-brukare som man-hustru. Det syntes i Tom Alandhs SVT-dokumentär om de båda, Bosse Högberg – en film om kärlek, sjukdom och feta smällar (2000).

På sextiotalet lär Liz Öberg ha målats upp i medierna ungefär som Lena Skoog eller Christina Lindberg: ärtiga bimbos och tjusiga kuttersmycken och lämpliga liggmaterial för byxklådiga lillprinsar och pugilister i ropet. Utviket i Fibban fick mycket uppmärksamhet på sextiotalet. Doktorsavhandlingen i litteraturhistoria fick inte lika mycket uppmärksamhet på åttiotalet.

Sedan många år ligger filmen om Bosse och Anita, skriven av Peter Birro, med Ola och Noomi Rapace i huvudrollerna, i en isad malpåse. Storyn om skandalparet är en utmärkt historia – försäkringsbedrägerier och fängelsevistelser hann kompletteras med skatteflykt innan de skiljde sig 1970 – men fasen vet om inte historien om Bosse och Liz både är mer gripande och förbryllande.

Bosse Högberg var ett råskinn och knappast Guds bästa barn. Anita Lindblom kommenterade honom torrt i en dokumentär: ”Inget pappamaterial precis”. Men han framstår knappast som osympatisk, bara ett barn av sin tid (1940-talet) och sin plats (Majorna), ett ovanligt hårtslående barn, ett barn som blivit tillsagt av sin mor att inte läsa för mycket (”Du ska inte sluka böcker så där. Ut och lek så du får färg på dej”) och som nog kände att han slog uppåt vart han än slog.

Slutet på Söndagsbarn är skrivet i ett trots som åtminstone jag gärna faller för:

En gubbe jag nog faktiskt aldrig har behandlat här tidigare.

Av Kalle Lind

den 2014-06-15

i blogg

Ibland har jag fått för mig att jag ska försöka närma mig Olof Buckard. Ni som varit med ett tag känner till honom: satiriker, sedermera predikant, den förste som stod som ”estradör” i telefonkatalogen. Han imiterade Sten Broman och Nils-Erik Baehrendtz men kallade sig helst ”impersonator” eller ”personifierare”. På senare år har han kanske varit mest känd för sina tvångssyndrom som han berättat öppenhjärtigt om i intervjuer.

På åttiotalet dök han upp i allehanda underhållningssammanhang. Som barn fascinerades jag en smula av honom: en skämtare som aldrig nånsin var rolig.

Jag har en lp med honom. Det är en upptagning från en kabaret han gjorde 1984: Vinteretik för spretiga röster (finns naturligtvis på Spotify). Underrubriken är: ”Narrerier, parodier, poesier”. Numren heter sån som ”Om andantet och vetgirigheten”, ”Hommage á Sten Broman”, ”Om girigheten” och ”Preludier till evigheten”. Spontant står jag fast vid min åsikt från barndomen: för att vara underhållare är han inte särskilt underhållande.

Jag lyssnar på första numret: ”Här är ert liv”. Buckard gör hyggliga imitationer av Lasse Holmqvist, Thorbjörn Fälldin, Jan-Erik Wickström, Jörn Donner, Sven Stolpe, PG Gyllenhammar och Olof Palme (jag ska ärligt säga att jag egentligen bara vet hur några av de där gubbarna låter via Bosse Parneviks imitationer, men dem är Buckards imitationer i alla fall hyggligt lika).

Numret är TJUGOEN MINUTER OCH TRETTIOFYRA SEKUNDER långt. Publiken skrattar gott när Fälldin inte blir färdig med sina meningar och när utbildningsminister Wickström slänger fram ett karakteristiskt ”Nä!” De skrattar inte lika gott när förlaget Askild & Kärnekull kallas ”Oskuld och stjärnekult”, kanske för att de inte kände till det förlaget så väl. Eller när PG vill byta namn på Volvo till Volvimus. Latinskämt var på utdöende redan på åttiotalet.

På baksidan av lp:n har Buckard skrivit en liten essä med rubriken ”Gycklaren som gisslare”, där han citerar den polske filosofen Leszek Kolakowski. Han skriver bland annat att ”satirens uppgift anser jag vara att ta parti för den förtrampade och förtryckta människan”.

Det är förstås vackert. Och kanske sant. Men inte är det särskilt festligt. Olof Buckard var inte den sortens underhållare som kom hem till barn på deras födelsedagar och drog vitsar. Kom han hem till nåt barn citerade han nog snarare polska filosofer.

Jag inbillar mig att Buckard var rätt stor när det begav sig. I Jan Guillous intervjubok Artister (1979) möter han ”tolv av våra mest folkkära artister”. Bredvid Povel, Hasseåtage, Birgitta Andersson och Jarl Kulle hittar vi Buckard. Han redogör för sin syn på underhållning:

Det värsta jag vet är en amerikansk maxim som lyder ungefär: ”Den bästa show jag vet är en den show där jag inte kommer ihåg ett enda ord bara att jag hade jävligt roligt”. En sån underhållning har berett stora kryphål för lögnen. Det är en humor som smiter. En underhållning som applåderas av alla är inte opinionsväckande på något genomgripande sätt. Sen må hela nationen skratta på sig.

Det är inte direkt Bosse Parnevik som pratar. Eller Mårten Andersson. Eller Eva Rydberg (som Buckard samarbetade med i dubbandet av den första Lucky Luke-filmen – den kanske mest udda punkten i Buckards cv).

Jag ser nu att karln, åttioett år gammal, är aktuell med en ”kulturkväll” på Boulevardteatern i höst. Bland gästerna hittar vi Ingvar Carlsson, Anna Odell och Göran Lambertz. Så det blir nog kul. Buckard har skrivit en ganska lång programförklaring. Jag hoppas ni ursäktar om jag bara citerar valda stycken:

Kan vi hitta en gemensam människosyn? Kommer vi nånsin att bli överens om vad den rimliga poängen med att vara människa är?

Är de i praktiken rådande existentiella grundvärderingarna egentligen fullkomligt vanvettiga?

Hur långt ska den politiska kartan behöva fjärma sig från medborgares samveten?

Vad är friskt, vad är sjukt när det gäller uppfattningar om så kallade psykiska funktionshinder, vad beträffar gudsbilder och kulthandlingar?

Vad innebär det att vara livsduglig?

Hur ser kopplingen mellan kreativitet av format och psykiska funktionshinder ut?

Det finns en galenskapens förförelse som medför en maktgalenskap som inte ges diagnosstämpel. Detta trots att det samhälleliga konsekvenserna är ohyggligt mycket mera fatala än summan av allsköns psykiska trauman. Är det evidensbaserade diagnosmönstret inom psykiatrin rena skämtet? Behandlar vi inte fel människor? Är det rent av de så kallade förtroendevalda och maktens koryféer som borde beläggas med spännbälten?

Hur kan konsten och litteraturen medverka vid politiska vägval? Måste Gud och Bach vara med i Säkerhetsrådet? Bland annat samtal i Dag Hammarskjölds anda.

Jag är förstås glad att Sverige har plats för en sån som Olof Buckard. Att det nånstans bland de lenrimmade publikfriarna har funnits en poet och ifrågasättare. Det gör mig varm i hjärtat att någon alls skrattar åt den där långa Här är ditt liv-pastischen. Att det någon gång har funnits någon som masat sig till en kabaret med den ärkepretentiösa titeln Vinteretik för spretiga röster.

Men jag kommer inte ifrån känslan av att humor ändå mår bättre av humor än av allvar.

Vill ni för övrigt veta allt om Buckards eget liv så berättar han för Lasse Holmqvist här.

Sista vändan med Siewert och Blackie.

Av Kalle Lind

den 2014-03-28

i blogg

Det är trettio år sen Anders Tengner, vid tillfället chefredaktör tidningen Rocket, annars mest känd från Okej, ställdes till svars för vad Blackie Lawless gjort på scen. Det gjordes av Siewert Öholm i SVT-programmet Svar Direkt och har diskuterats i hårdrockskretsar sen dess.

Extra bränsle på debatten gav Hammarsson & Wiking när de listade inslaget som ett av några hundra höjdare för några år sen. Deras klippning kan med fördel jämföras med originalinslaget i sin helhet. Ingetdera kan sägas representera journalistisk hederlighet. Sen kanske det bara kan utkrävas av det ena.

Det är alldeles uppenbart så, när man ser de arton originalminuterna, att Siewert var upprörd. Genom att dirigera en symfoni av motröster – nöjesjournalister, barn, skolöverläkare, Staffan Hildebrand, pensionärer på stan som inte tycker det finns rim eller reson i Wasp – skulle han få Anders Tengner att erkänna att det han gjorde bara var spekulativt.

Det är också alldeles uppenbart så att det Anders Tengner gjorde var spekulativt. Han gjorde en kommersiell popblaska där han mycket medvetet drog på det maxade, det kontroversiella, det blodiga.

Ingen gång klingar han så falskt som när han säger: ”Du ska ha klart för dig att jag tycker inte heller om Wasps image – jag tycker det är att gå för långt. Man behöver inte ha nakna kvinnor och dricka blod på scen. Hårdrock klarar sig utan det och Wasp skulle också klara sig utan det också. De är kompetenta och duktiga musiker.”

Ingen gång klingar han så sant som när han säger: ”Som poptidning har vi faktiskt inget moraliskt ansvar, vi skriver om det som folk vill läsa om.”

Och det är just där det skär sig: 1984 ansåg en förödande del av dem som fick komma till tals i SVT att alla vuxna per automatik hade ett ansvar för barns psykiska hälsa. Skolöverläkaren som är med per länk understryker: ”Pressen måste ha ett ansvar för vad som händer med våra barn.”

De barn som är med i studion verkar dock sådär lagom intresserade av vare sig Wasp eller Siewert Öholm. Jag vet inte vad Öholm hoppades få fram – historier om mardrömmar, satanistiska bekännelser – men uttrycker barnen över huvud taget något så är det en gnutta fascination och en rejäl dos förvåning. Det ena barnet i studion vill inte prata alls, det andra har aldrig hört talas om Wasp.

Anders Tengner har berättat om sin upplevelse av programmet:

Den 23 oktober flög SVT ned mig till Göteborg där jag hämtades av en bil för transport till tv-huset. När jag kom dit slussades jag in i ett väntrum utan att någon berättade någonting om vad som stod på programmet. Jag bad att få tala med producenten men fick bara svepande ursäkter till svar. […]

Jag började bli misstänksam när jag hörde sorlet från barn i korridoren, kikade ut och såg att studion fylldes med ungar i förskoleåldern. […]

Att jag de facto var satt i karantän i det lilla väntrummet begrep jag inte då. Svar Direkt-redaktionen, backad av statstelevisionens muskler, planerade en offentlig avrättning av mig i vad som skulle bli den mest partiska och onyanserade utfrågningen i tv:s historia.
(Access all areas, 2011.)

Han erkänner också tjugosju år efteråt att han naturligtvis ljög när han tyckte att Wasp gick för långt: ”Jag tyckte inte att Wasp hade någon tvivelaktig image. Jag tyckte att den var ball.”

I den nyutkomna pocketupplagan av Rundgång, nitar och nackspärr – skriven av hårdrocksdupondtarna Melker Becker och Mattias Lindeblad – uttalar sig Siewert Öholm i ett förord. Han har uppenbarligen haft några decennier på sig att ställa frågan till sig själv om upplägget då var rimligt:

Anders Tengner fick hur som helst ta stöten. Dramaturgiskt var det ingen lätt uppgift. Han var fortfarande ung. Han sattes på en plattform, ensam i en enkel karmstol. Mitt emot sig fanns en hotande publik med flera invändningar och bredvid stod en något aggressiv programledare. Det var Tengner, och han ensam, som skulle ge svar direkt. Normalt brukade tevetittarnas sympatier hamna hos den utsatte i en sådan situation. Även om han framträdde som en ”svärmorsdröm” med sitt långa hår och sitt leende, var nog ämnet för kontroversiellt för att han skulle vinna matchen.

Öholm försöker uppenbarligen släta över och kanske även ursäkta. Till bilden kan också läggas en mejlintervju från tidningen Nya Upplagan (11/2005), där Öholm tydligare insisterar på att hans ifrågasättande ambitioner var riktiga:

De flesta som överlevde heroinet, cocainet och vulgärsexet verkar ha tagit vara på pengarna och lever goda liv. Manson fortsätter sin samhällskritik, trots det. Vad jag saknar idag är en etisk kritik av subkultursbanden. De har inga organiserade bolag bakom sig, de spelar hårt på sex och droger, ingen vågar säga något för att man är så rädd att stämplas som moralist, eller moralpaniksgeneral. Vad vill dom, vet dom ens vad de gör själva.

Det knasigaste – och mest behånade – momentet i Svar Direkt är avslutningen. Siewert vänder sig plötsligt till en flicka i publiken som han påstår heter Monika Malmgren. Hon reser sig upp och läser, utan förklaringar och sammanhang, en dikt/bön. De mest ökända verserna:

Fula gubbar på en scen
Rått kött käkar de, och ben
Vrålar som besatt om sex
och hur djurets lustar väcks

Men jag fattar inget alls
när svärdet klyver flickans hals
Det står ej i Lukasbrevet
att de har sågklingor i skrevet

I själva verket hette flickan Maria Marmgren, vilket man tycker att Siewert bort känna till eftersom hon var dotter till en redaktionsmedlem på Svar Direkt. Hon berättar själv om sammanhanget här.

Tengner plockar i sin bok en snitsig poäng när han påpekar att det inte står särskilt mycket alls i Lukasbrevet eftersom det inte finns nåt sånt, åtminstone inte i Bibeln. Öholm i sitt förord problematiserar inte alls att det ingenstans i programmet ens antyddes att det hela var ett redaktionellt statement:

[I redaktionen] fanns också en ovanligt skarp verklighetsiakttagare, satirikern och textskrivaren, Bo Maniette. Bo hade en speciell förmåga att med några ord eller meningar sätta lampan på det mest kontroversiella i olika ämnen. Han kunde bokstavligen kasta upp sina satirbollar i luften, och flera av dem var alldeles användbara när de kom ner igen. Så var det med texten som i en medveten dramaturgi avslutade programmet. […]

Klart jag gick igång! En dikt som dessutom var en parafras på den tryggaste av bönetexter [Gud som haver barnen kär, bloggarens anm.] Men skulle den publiceras i programmet måste den ju läsas av en tänkbar W.A.S.P.-konsument. Uppdraget gick till Kerstin Marmgrens dotter, Maria. Hon gjorde en lysande tevedebut, och fortfarande och mestadels hjärtligt, blir hon påmind om sin ”ungdomssynd” med denna medverkan.

Återstår att sammanfatta. SVT fyllde alltså dryga arton minuter teve med en ”debatt” där själva anklagelsepunkten var att barn tar skada av att höra låtar om att ”knulla som ett vilddjur”. SVT hittade dock inga barn som kände till Wasp. För att försvara barnens högst eventuella fördärv flög SVT in en tjugotreårig chefredaktör som fick ge den ansvarslösa journalistiken ett svärmorsdrömsansikte. Som grädde på moset fick en stackars tös läsa en tokdikt under fel namn och förespeglingen att det var hennes egna ord.

Wasp har aldrig varit så populära som i Sverige hösten 1984.

Ett Frankrike på västkusten.

Av Kalle Lind

den 2012-02-11

i blogg

Finge man någon gång tillgång till den där tidsmaskinen och kunde ställa in den på tid och plats, så hade jag antagligen valt att resa till SR Göteborg i sjuttiotalets slut. Det lär ha varit en, som det heter, dynamisk plats.

I ett hörn av lokalen idel rödglödgade göteborgare: Janne Josefsson, Claes Malmberg, Lennart Pehrsson (senare Debatt och Aktuellt), Lasse Brandeby (innan han blev folklig) och, framför allt, proffsbråkmakaren Frank Gunnarsson.

I ett annat hörn av lokalen: sportchefen ”Loket” Olsson.

Samtalstonen måste ibland ha varit offensiv. På ett gemytligt vis naturligtvis.

Faktum är att särskilt Frank Gunnarsson yrde upp så mycket rök och damm där han drog fram och fick så många prickningar av Radionämnden (femton stycken och ett särskilt skarpt utlåtande från nämnden) att ledningen för lokalradion lyfte ut chefen Bo Carlson, sedan denne framhärdat i att låta Gunnarsson härja. Avsättningen ledde till att personalen protesterade och i förlängningen till ”en relativt långvarig stängning av stationen” (= fyra veckor).

Frank Gunnarsson har alltid fascinerat mig. Mest för att jag, från mitt skånska perspektiv, sett så lite av honom. Jag har känt till honom i alla tider och förstått att han varit nåt i hästväg när det gällt att sprida dynga över det reaktionära Sverige.

Han var med i några minuter i första omgången av Släng dig i brunnen och gjorde mest intryck med att ha ALLA knappar uppknäppta i jeansskjortan. Jag vill minnas att han pratade om hur Televerkets nya telefonomkopplingstjänst gav grönt ljus åt alla otrogna kärringar. Sen var han gäst en gång i Måndagsklubben med Claes Malmberg och Lennie Norman, och då pratade han om hur tråkig Jerry Seinfeld var.

Inget av det lät särskilt radikalt eller samhällsomstörtande i mina öron. Fast han lät förstås arg när han sa det.

Frank Gunnarsson – den gamla klyschan om att alla heter Glenn i Göteborg bör justeras; minst lika många heter Frank – lär fortfarande vara verksam med satiriska krönikor i SR Göteborg. Sin storhetstid hade han dock kring skiftet sjuttio-åttiotal. Då gick hans program Café Apropå, samtidigt som han gjorde morgonradio. Bäggedera lär ha orsakat en och annan indignerad stroke hos den göteborgska redarsocieteten.

I en gammal ETC (11/82) hittar jag en transkription av en av de prickade sketcherna. Det bygger på att några göteborgska kommunalpampar varit på studiebesök i Calcutta. En speaker påar: ”Efter en stadig lunch på Hotell Starvation är det då dags för den första studieresan ut till en av Calcuttas många soptippar” Därefter framträder fyra vid tiden välkända göteborgska kommunpolitiker – Sven Hulterström (S), Stig Gunne (M), Werner Wessberg (C) och kyrkoherden Ebbe Hagard (M) – i dialoger av typen:

– Det var nånna magra satar.
– Hårt svinnade typer.
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Öh du, har du sett, dom äter inte bara på soptippen, dom bor här också.
– Nämen är du hungrig, lille stackare?
– Är det inte mat snart?
– HÅLL KÄFTEN HULTERSTRÖM!
– Tänk på att vi är gäster här i landet!
– Har du sett sån jävla benget, va?
– Mmm, men du förstår, att du är hungrig, det är inget annat än en fördelningsfråga.

I slutet sammanfattar den moderate kyrkoherden:

Ja, den himmelske fadern har idag uppenbarat att vi moderater grovt underskattat soptipparnas betydelse när det gäller att försörja de arbetslösa skarorna i Göteborg. Låt oss tacka Gud och leda packet till Tagene-tippe istället för till socialbyrån, det skulle spara miljoner.

Och Sven Hulterström (sedermera kommunikationsminister 1985-89 och sossarnas gruppledare i riksdagen) fyller i:

Ja, om dom arbetslösa göteborgarna på samma föredömliga sätt som Calcuttaindierna åt upp stadens sopor skulle ju också de allvarliga sanitära problemen som sophanteringen utgör, lösas.

Som ni anar: det är inte den där rakbladsvassa nålfina försåtliga Oscar Wilde-satiren. Intrycket man får är snarare en påtänd Ricky Bruch i en kristallbutik. Samtidigt läser jag in en vällustig munterhet i rallarsvingarna.

I ETC-artikeln publiceras också några utlåtanden från Radionämnden, där ytterligare några Frank Gunnarsson-signerade radioinslag beskrivs. Radionämnden refererar inslag om ”moderaterna och deras Führer, utedassittaren Gösta ’Vargtand’ Bohman”, om göteborgska privatskolor där mellanstadieungarna talar om strid för ”vårt ariska folk” och högstadieungarna skanderar ”ein Volk – ein Reich – ein Führer”, och inte minst om en kostym som Ulf Adelsohn låtit sy upp av tretton tekoarbetare (”vidareutveckling av lampskärmstillverkningen i Tyskland under tidigt 40-tal”).

Man kan förstå om somligt folk – särskilt sånt folk som röstade blått – tog illa vid sig.

Om det var en rimlig reaktion av Radionämnden att göra ett särskilt skarpt yttrande, eller av radioledningen att ge silkessnöret till den chef som vägrade tysta Frank Gunnarsson, ska jag däremot låta vara osagt. Särskilt inte som Radionämnden använde sin gamla klausul om att inslagen stred ”mot avtalets krav på god underhållning”.

Att det alls har funnits ett statligt reglerat krav på god underhållning känns så här, några decennier senare, inte alldeles vackert. Särskilt som Lennart Hyland fick hålla på i några decennier utan att nånsin befinnas strida mot kravet.

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

Av Kalle Lind

den 2010-11-28

i blogg

I min bok Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns – mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen Svenska Bilder (och som övervägde att ge filmen Äppelkriget titeln Svenska jord): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn Spader, Madame!

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling Solen lyser på havet blå, ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna.

Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:

* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

– Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)

Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med ”välhängt bakdelskött”.

* Beppe Wolgers Förtrollningar är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i Förtrollningar är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

– Vet du vad ett fängelse är?

– Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

– Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom – inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

– Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn – jag förstår honom.

* De fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv – troligen inspirationskällor till Sven Wernströms Trälarna-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).

* Det kan hända! är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.

* Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, Herkules Jonssons storverk. Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare – Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) – utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna).

Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).

* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis Mummel – en ny människa tar jag upp i Proggiga barnböcker. Jag behöver väl inte argumentera för varför.

* Kalle går ut är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.)

Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).

Storyn – Kalle klär på sej pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply – rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bland annat en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Ådalen 31.

Av Kalle Lind

den 2010-04-24

i blogg

Svensk filmografi tillhörde min ungdoms favoritlektyr. Där kunde man läsa medverkandelistor, produktionsuppgifter, handlingsreferat, kritik i sammandrag och i bästa fall kuriosa om alla svenska filmer som gjorts (alltså även Jag – en kvinna och Fäbodjäntan). Jag satt dreglande och läste. Inte bara om de erotiska filmerna – här fanns ju Fakta att hämta in! Fakta om Onödigheter!

Idag finns den mesta infon samlad på SFI:s databas , dock inte böckernas faktasprängda och akademiskt skitnödiga essäer, signerade gamla kritikerhjältar som Jurgen Schildt.

Framför allt verkar inte nätet ha någon plats över för de märkliga bildtexter som acompanjerar många av bokens texter. Jag har aldrig luskat ut om de är medvetet crazy à la tidningen Pop eller bara så sakliga att de blir ofrivilligt komiska.

DN:s grand old man Mauritz Edström skriver en lång krönika om Widerbergs Ådalen 31, filmen om kampen för rättvisa, frihet och bröd som blev till fem statligt sanktionerade dråp.
Edström analyserar filmen ideologiskt och konstnärligt och texten är nerlusad av begrepp som ”den individuella konflikten”, ”det föga relevanta klassbytesmotivet”, ”den impressionistiska berättartekniken” och ”strukturrationalisering”.

Det är, sammanfattningsvis, en Mycket Seriös Text. Den ledsagas av den här bildtexten:

Är inte det lite oväntat?

Gulli Noja.

Av Kalle Lind

den 2009-09-14

i blogg

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan ”An oral danger”. Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)

Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst Det stora avslöjandet (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), Ondskan (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen Gudarnas berg (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.

Som häcklare av människor som stött sig med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: ”Ni är alla indvidier”, säger Jesus. ”Inte jag”, säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.

De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte – två gånger beskriven som ”då fortfarande min nära vän” – ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för ”Här är ditt liv”, Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om (”vi” är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt – det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med ”ståuppa” i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var ”ståuppa” reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt ”som minister utan portfölj”. Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs Genombrottet:

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som ”bordell”. Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att ”man ska inte kacka i eget bo”.

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

Jag är insmord i fett, Sara.

Av Kalle Lind

den 2009-05-27

i blogg

”Vilgot har ju aldrig kunnat filma”, säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls Liv till varje pris.

Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film Tabu från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.

Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.

På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.

Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sig för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sig naken.

I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)

För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, dotter till Kim.

Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sig att försvara de sexuellt avvikande (”gränspersonerna”). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: ”Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället”. (10 klyschpoäng av 10).

För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sig en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.

Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar – troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter – att testa olika perversiteter på varann.

I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell ”Alfahannen” Bergqvist – och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):

Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.

Föreställ er att Kjell dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)

Sen dyker Halvar Björk – mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm – upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:

Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!

Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Alla balla snubbars Kjelle testar sig fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sig bl.a. med bart underliv i en skog och drar sig i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).

Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttiotalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).

Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sig, ömsom blir oroportionerligt arg (”DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!” gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors – Hollywoodstjärnan – spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transvestiter.

Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.

Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir ”den första sexsamariten” (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en queerparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sig naken.

Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säga. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv – och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.

Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är Tabu outstanding.

Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.

Widerbergman.

Av Kalle Lind

den 2008-12-08

i blogg

Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften Visionen i svensk film 1962, gav han Bergman det berömda epitetet ”vår andes dalahäst i världen”.

I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sig på piedestal – ”till skillnad från andra regissörer” (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera ”du talar förstås om Ingmar Bergman”. Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.

Han ville liksom bara få det sagt.

1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt – fram till slutet.

Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:

Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö.) IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?

Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår uppmärksamhet.

Bergman själv hävdade att ”jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch”.

Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.

N som i Narcissism.

Av Kalle Lind

den 2008-10-03

i blogg

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dem som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka de flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik ”självupptagen”. Troligen är det dock en underdrift.

Gubbröra är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt P som i Parnevik, en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett ”P” – inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

… den här texten har en fortsättning. Läs och lär i Människor som gått till överdrift.