Etikett: malmöteve vi minns

Vilse i moderkakan.

den 2017-11-07

Jag håller på att gå igenom gamla texter inför färdigställandet av en ny bok. Den här publicerades i en tidning jag inte minns namnet på och anknyter till ett ämne och en man jag nosat på åtskilliga gånger men sällan gått till botten med. Det här är det närmaste jag kommit.

I boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev går jag igenom ett hundratal politiska/pedagogiska/pekpinniga/pornografiska barnböcker från det vänstervridna sjuttiotalet. Tyvärr fick jag inte plats med Vilse i pannkakan (1975). Eftersom det var en teveserie och en LP föll den utanför bokens ramar.

Samtidigt känns det märkligt att skriva om sjuttiotalets barnkultur utan att nämna Staffan Westerberg – mannen bakom barntevetitlar som Ångest-Gunnar, Ankan och Långe mannen. Och nämner man Westerberg bör man även nämna fingerdockan Vilse, den otäcke Storpotäten och inte minst dennes hemska utrop ”putt-putt-putt!”

Serien gjordes i Malmö, vilket inte syns eftersom det mesta utspelas i en pannkaka. Thomas Wiehe, bror till Mikael, spelade signaturmelodin i brokigt virkad väst. Christoffer Barnekow, legendarisk programledare för smala flanörprogram i Köpenhamnsmiljö, producerade. Anna Friberger, Malmöbaserad konstnär, gjorde scenografier och LP-omslag. I en senare serie, Utebänkens sagor, samarbetade Westerberg med blivande solstollarna Per Dunsö och Ola Ström.

Den lågmälde Westerberg är däremot från Luleå. Han blev som bekant en Symbol när sextio- och sjuttiotalisterna fick tillgång till media och kunde börja gnälla om sin barndom. I en studie bland Stockholmsstudenter från 1990-talet slog Westerberg både Hitler och Stalin i omröstningen om ”världshistoriens värsta människa”.

Westerberghatet var väl i hög grad ett skämt som gick för långt. Hur ångestskapande Westerberg än må ha varit så pratar vi bara om en man med en docka på pekfingret. Få sjuttiotalister har lidit av fingerfobi som vuxna.

Dockmakaren själv blev varse om hur laddade hans program varit och gjorde 2002 en pjäs kring samma figurer, avsedd för samma, nu någorlunda vuxna, publik. I inledningsmonologen väste han till oss: ”Har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom!”

När serien sändes 1975 var jag fortfarande under jäsning. Jag ser den på dvd för första gången 2010 och sugs in i Westerbergs hallucinatoriska världsbild. Jag ser en vuxen Staffan Westerberg påstå att han är 5½ år gammal. Jag ser hans pappföräldrar uppmana honom att äta upp hela pannkakan för ”annars är du ett riktigt rötägg”. ”Men pannkakan är för stor!” försöker Staffan. ”Det är du som är för liten!” knipsar pappa av. Jag ser Staffan vända pannkakan upp och ner och fly in i en låtsasvärld av garnkycklingar, brandstationskyrkor och Trashankar.

Jag ser vad som bör ha skrämt men som främst ser jag en man med ett rikt inre liv.

Ryktet har delvis talat om en politisk serie, men det samhällsanknutna är underordnat det freudianska. Westerberg rör sig inte gärna i så futtiga miljöer som Verkligheten. Visst finns här kommentarer till makten. I Rävinge sparbank sitter rävkamrern som absolut kan tolkas som en kapitalistsymbol. Samtidigt är kritiken inte konkretare än i Disneys porträtt av Joakim von Anka, som få har anklagat för att vara vänstervridet.

För mycket mer än politiska schabloner är Storpotäten och räven representanter för De Vuxna, en opålitlig grupp som Westerberg inte känner samhörighet med. De Vuxna består av otäcka föräldrar som säger ”din vilja finns i skogen” och tvingar barn att gå och lägga sig.

Här finns många ironier: å ena sidan identifierar sig Westerberg med det utsatta barnet (på samma sätt som han identifierar sig med näsdukar och vantar) – å andra sidan gör programmets abstraktioner att främst vuxna tar det till sig. Å ena sidan tar Westerberg barnens parti – å andra sidan gav han de unga tittarna mardrömmar.

Hur mycket jag än kan uppskatta fantasivärlden idag så kommer man inte ifrån känslan av att den jättelika pannkakan var Westerbergs offentliga terapeutschäslong. Och man kan väl diskutera om det verkligen var en hoper dagiskids som skulle bearbeta en farbrors trauman.

Saker man kan köpa om man har för mycket pengar 1: NP Möller-merch.

Av Kalle Lind

den 2015-06-03

i blogg

För längesen, långt innan vhs och dvd och HBO gjorde det möjligt att se en film hemma eller en teveserie en gång till, fick man hitta på andra sätt att exploatera en framgång och producera föremål som folk kunde inhandla och ställa i hyllan. Klassiska exempel är förstås de lp-skivor med Disneyfilmer – insprängda dialogsnuttar mellan Bagheeras och musen Roqueforts speakerberättelser – eller Astrid Lindgren-filmer – insprängda dialogsnuttar mellan Astrid Lindgrens speakerberättelser – som alla sjuttiotalister har ett antal av stående i förrådet i föräldrahemmet.

Mer kuriösa uttryck, som givetvis inte dog ut med köpvideon, är bräd- och dataspel. Det går naturligtvis att införskaffa A game of thrones – the board game, Sagan om ringen-Monopol, Walking dead-Risk och Harry Potter-schack. Letar man noga på loppisarna, eller skickar ett personligt mejl till Peter Settman, kan man kanske få tag på Ronny & Ragge-brädspelet:

(Tack till Andreas Kjell för bilden!)

Det här gäller alltså inte bara Hollywood-produktioner. Även inom det ickekommersiella Sveriges Television har merchandise producerats:

Och inte nog med det! Merchandise för barn har producerats! Särskriven merchandise för barn!

Apropå ingenting alls: det krävdes en miljon telefonsamtal och tjugosex kontrakt och löften om att den inte skulle släppas förrän på behörig tid efter julkalendern Skägget i brevlådan innan den här boken kunde nå bokhandlarna:

Motiveringen var att det kunde se illa ut om man skapade en kommersiell produkt för barn i anslutning till julen.

Nåväl – varför vara bitter över att det är skillnad på folk och folk? – detta har inte bara gällt barnproduktioner. Även en ytterst vuxen produktion som N.P. Möller – fastighetsskötare, en lågmäld och sorgsen sitcom om en ensam man och hans hund, fick diverse avknoppningar. Dels skrev en av seriens författare en bok som, likt Star Wars: Knight Errant eller Jedi Apprentice: The Rising Force, berättar lite ytterligare om seriens universum:

Dels gjordes det en musikal. Den sattes veterligt aldrig upp på scen, men sjöngs i alla fall in på skiva. N.P. Möller – i den oefterhärmlige Nils Ahlroths tappning – sjöng sånger om sånt som en fastighetsskötare i sjuttiotalets Malmö hade omkring sig: sin hund, lekande barn, ett mumsigt smörgåsbord. Det låter lite konstigt, och det är för att det är lite konstigt. Men det finns förstås på Youtube.

Världen är en fantastisk plats att leva på. Varje dag bjuder på nya överraskningar för den som har obskyra intressen och tillgång till en internetuppkoppling.

Högerhumor vi (=en del av oss) minns 2: Helt Apropå.

Av Kalle Lind

den 2014-08-04

i blogg

Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och ”comedy first” är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sa själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

Det sena åttiotal som gruppen rörde sig i och kommenterade präglades av ett upptinande kallt krig, sosseregeringar som såg sin ikoniske partiledare mördas och som bearbetade traumat med skandaler och affärer, ett försiktigt uppluckrande av de statliga monopolen (inte minst gällande media), en miljörörelse på frammarsch (Miljöpartiet kallas ”de gröna khmererna”), yuppieera och börsyra.

Helt Apropå kommenterar det mesta, men helst ger de sig på det betongrövade Myndighetssverige:

* SJ är en återkommande slagpåse. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En julskiva med ”SJ:s bankör” har ”råkat ut för en liten försening och beräknas komma fram till påsk”.

I en låt kommenteras det statliga tågbolagets usla förvaltning med en retorik som verkar djupt känd och mer påminner om patosproggens än gisslargycklarnas:

Gör man service till skämt
och höjer femton procent
kan boggievagnen få stå
och mer än femtusen gå

Inte minst vittnar personangreppen på SJ:s generaldirektör Stig Larsson om en djupt känd irritation mot en pamp som slagit sig fram genom Byråkratisverige:

Ja, han är direktör
och värd en miljon
Mera än konduktörn
han är sin egen station

* Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”.

* Systembolaget är ett kärt och återkommande ämne. Justitieminister Laila Freivalds (Lotta Thorell) berättar om den klåfingriga svenska alkoholpolitiken som förbjuder reklambolagen att visa inbjudande kondens på avbildade ölflaskor. ”Vackra droppar” är förbjudna enligt ”Freivalds”, ”men om dropparna är gjorda av mönja eller spyor så går det bra”.

* Inte minst nafsar Helt Apropå glatt i den hand som föder dem: monopolbolaget SVT. I en parodi på tevepejlingsfilmerna som kittade ihop SVT-tablåerna dåförtiden berättar Kryddan Peterson: ”Jag har inte betalat tevelicens på tio år. På så sätt har jag fått ihop till den här fräcka teven. Den fungerar skitbra utan licens.”

Sam Nilsson – legendarisk vd för SVT – påstås ha gått över till TV3. Han berättar, i Fritte Fribergs gestaltning, att han tagit med sig reklamkontot för Röster i radio/TV till uppstickarkanalen. Röster i radio/TV var en kommersiell veckotidning med tablåinfo som gavs ut av SR-koncernen och ogenerat pluggades mellan programblocken i SVT – ett av flera exempel på hur ”statstelevisionen” såg all reklam för de egna produkterna som samhällsinformation som därmed inte föll under reklamreglerna.

Mest känt har Helt Apropå blivit för sina politikerkarikatyrer, främst statsminister Ingvar Carlsson i form av en sko och miljöminister Birgitta Dahl i form av Kryddan Peterson.

Att det företrädesvis var sossar som stod i skottlinjen förklaras förstås delvis av att det faktiskt var de som styrde landet, men jag tror inte att man övertolkar om man läser in en tydlig skepsis gentemot en maktfullkomlig sosseelit i Helt Apropås parodinummer.

LO-bossen Stig Malm (Fritte Friberg) sjunger till Chers ”If I could turn back time” om de gamla goda tiderna när sossepartiet åt ur fackets hand:

Nu minns jag knappast hur det var förut
när LO styrde SAP:s beslut
När Arne Geijer blev tillfrågad först
och Gunnar Nilsson var större än störst […]

Visst var det bättre för
när facket var massivt
och en ljudande Malm kunde dundra
kollektivt?

(Texten är förstås ännu roligare/begripligare om man kan lite fackföreningshistoria.)

Och i interiörerna från regeringssammanträdet sitter utrikesminister Sten Andersson och pratar om sin kompis ”Yassir” – ”ja, Arafat alltså” – medan ex-justitieminister Anna-Greta Leijon säger ”jag ska vara ärlig” och möts av hånskratt runt bordet. När sen den nytillträdda Laila Freivalds frågar om regeringen nånsin diskuterar kompetens möts hon av ett än mer bullrande hånskratt.

Det är så klart fråga om en allmän maktkritik, ett konsekvent ifrågasättande av all slags överhet. En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer han förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget.

Men jag tror inte att någon, inte heller i skrivarkollektivet bakom programmet, skulle säga emot mig om jag hävdar att grundackordet var liberalt subversivt.

Sedermera fortsatte gängets klarast lysande stjärna, Stellan Sundahl, att gissla den politiska makten i panelprogrammet Snacka om nyheter. Där satt han i mitten mellan den norrländskt röde Ronny Eriksson och den stock(holms)konservative Stefan Grudin (vilket osökt pekar framåt mot kommande inslag i den här serien). Ingen skulle väl påstå att Sundahl därigenom positionerade sig som mittenpolitisk, allra minst folkpartist.

Men helt slumpmässigt var det nog inte heller.

Malmöteve vi (inte) minns del 3: Lackalänga.

Av Kalle Lind

den 2012-09-07

i blogg

På Youtube är det enda man kan hitta om Lackalänga – förutom en stum sekvens som någon som staterade i serien lagt ut på sig själv – själva signaturen. Och den ger inte riktigt mersmak.

Lackalänga var en dramaserie-såpopera i folkhögskolemiljö som sändes i SVT 1987. Jag tror att alla som var nånstans mellan tolv och tjugofem när det gick minns att det gick nånting som hette Lackalänga – men att ytterst få av oss minns själva innehållet.

Serien är märkligt utraderad ur rullorna och arkiven. Den finns inte på dvd – idag kan man i princip hitta gamla Anslagstavlan-program på dvd – men Lackalänga har troligen aldrig ens varit aktuell för dvd. Kanske är det ett stående skämt på dvd-bolagen: ”Vad säger ni om att ge ut Lackalänga?” Och så skrattar alla som tosingar, torkar tårarna, harklar sig och bestämmer sig för att ge ut nåt högkvalitativt istället.

På Flashback – där ju inte bara ghb, vikingarock och den statsfeministiska konspirationen utan ALLTING diskuteras – finns för all del en tråd om Lackalänga. Den går dock bara ut på att olika människor sitter och inte minns Lackalänga: ”gick det inte nåt på teve som hette Lackalänga?”, ”jo, jag tror det”, ”handlade inte den om en folkhögskola?”, ”jo, kanske”, ”vad handlade den mer om?”, ”jag vet inte”, och så lägger sig en annan kille i diskussionen och skriver ”jag vet inte heller” och en tredje skriver ”jag vet inte heller, men jag tror inte att det var så bra”.

Ingen minns nånting, men alla minns att det inte var så bra.

Och det var nog inte heller så bra – redan när det gick var kritiker och publik ganska överens om att det här luktade kalkonpiss. Jag minns att Helt Apropå gjorde en fruktansvärt elak parodi på serien i allmänhet och den arga danslärarinnan Sofia i synnerhet – vilket säkert skapade en del irritation i lunchrestaurangen på Malmös tevehus, där ju också Lackalängas skapare jobbade.

Författare till serien var så klart Max Lundgren – vi har redan konstaterat att han skrev allt för SVT Malmö, inkluderat rekvisitalistor, under sjuttio- och åttiotalen – men den här gången blev han så sur på resultatet att han inte skrev nåt mer för dem på nästan tio år. Regissören Rune Formare upptäckte när han filmat några veckor att en av de unga oprövade skådisarna han hittat inte var så bra. Det försökte han sen rädda i klippningen genom att skära ner 25 inspelade avsnitt till 18 – men det måste blivit lite konstigt när man försökte klippa bort en av huvudrollerna i efterhand.

Ingen av de ganska många unga skådisar som castats till serien har fått nån karriär att prata om efteråt: hojta till om det ringer en klocka när jag rabblar Anne Barlind, Ulf Berg, Annika Lunnemark, Kirsten Roth, Maria Stefansson, Carl Carlswärd.

Miljön var inspirerad av Fridhems folkhögskola, där jag tror att Max Lundgrens egen dotter gick (och där jag själv har gått). Handlingen kretsade kring sånt som unga människor förväntas kunna relatera till: revyuppsättningar, attraktion mellan lärare och elever samt knark. Figurerna hette sånt som ungdomar alltid heter i svenska teveserier men mera sällan i verkligheten: Vidde och Myggan.

Och jag tror i och med det att jag har sagt allt – och lite till – som finns att säga om Lackalänga. Det intressanta är att vi som var unga när det gick trots allt minns den här serien trots att ingen verkar ha tittat på den. På åttiotalet var alltså varje enskilt teveprogram en sån händelse att det gjorde intryck även när man inte brydde sig.

Malmöteve vi minns del 2: Skånska mord.

Av Kalle Lind

den 2012-09-05

i blogg

Fem långfilmslånga filmer gjordes 1986. Initiativtagare var SVT Malmös ena husregissör Jan Hemmel (den andre hette Rune Formare), som också regisserade tillsammans med Richard Hobert. Manusförfattare var Max Lundgren som skrev i princip alla Malmöteves dramaserier. Den som man främst la märke till var Ernst-Hugo Järegård.

Ernst-Hugo spelade huvudrollen i tre av filmerna – och att spela huvudrollen betydde för Ernst-Hugo att suga åt sig all lyskraft. När Ernst-Hugo var i bild – och det såg han till att vara – så märkte man inte av några andra skådespelare. De kunde lägga högvis av pengar på tidstrogen scenografi och kostym – det absolut enda som märktes var en bankdirektörson från Ystad med en alldeles enastående utstrålning.

Dessbättre verkar de inte ha lagt så mycket tid och kraft på nåt annat än just Ernst-Hugo. Att till exempel hitta några skådespelare i Malmötrakten som behärskade skånska verkar ha varit fullkomligt omöjligt.

Ernst-Hugo gjorde alltså tre olika roller och alla tre påminde väldigt väldigt mycket om Ernst-Hugo Järegård. Detta gjorde förstås ingenting eftersom ingen frisk människa kan få för mycket Ernst-Hugo Järegård. Att Ingmar Bergman fick för mycket av Ernst-Hugo och aldrig anlitade honom är ytterligare ett symptom på Bergmans galenskap.

Serien byggde alltså på autentiska mordfall som skett runt om på olika platser i Skåne. Jan Hemmel gav för övrigt ut en bok i ämnet 2010 där han tar upp ännu fler gamla märkliga mordfall i Skånetrakten.

Hurvamorden kretsar kring Tore Hedin, som var vikarierande polisman i – förvirrande nog – Tjörnarp på fyrtiotalet. En man med utmärkt gott rykte på bygden som på nätterna mördade folk för pengar samt sin fästmö samt sina föräldrar och på dagarna var med och utredde de mord han själv begått. Som Tore Hedin får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett sakligt sätt: slutscenen där Hedin noggrant redogör för exakt vid vilka klockslag han har tagit folk av daga är en uppvisning i pur känslokyla.

Esarparn hette Nils Andersson och var mjölnare i just Esarp utanför Dalby utanför Lund. Han hade ihop det med pigan och dömdes för att ha dränkt sin fru. Sedermera fick han resning efter att ha suttit femton år på Långholmen och snickrat fågelholkar. Som Nils Andersson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett pilskt vis: ingen kunde gå upp i så ynklig kåtfalsett som han.

Och så har vi den otäckaste av dem alla: Veberödsmannen Martin Svensson – kvarnägare som utan att darra på slokhattsbrättet brände upp sina konkurrenters kvarnar – samt konkurrenterna. Till slut tog han även sin hushållerska Emma av daga, varpå hans synnerligen förtryckte son Emil tog mod till sig och berättade för polisen. Som Martin Svensson får Ernst-Hugo fullt utlopp för sin förmåga att vara otäck på ett otäckt vis: scenen där han frankt hänger ut sin grabb som ”byidiot” skär i bröstet på de som är föräldrar och/eller barn.

Det gjordes alltså sammanlagt fem filmer i serien Skånska mord, men de två sista – Bessingemordet och Yngsjömordet – saknar en ganska viktig komponent. Även om det är spännande mordhistorier om incest och religiös fanatism så finns det ju inte en mordhistoria i världen som är mer spännande än Ernst-Hugo Järegård. Det är filmer som lider av fantomsmärtor: det är konsekvent något som saknas.

Malmöteve vi minns del 1: 24 karat.

Av Kalle Lind

den 2012-09-04

i blogg

Jag drar åter ihop till mitt bröd och smör på P4 Radio Malmöhus (premiär med ny programledare torsdag om en vecka), där jag också under våren agerade sidekick som en sorts lokalvariant av Anders Timell. Där ägnade jag mycken kraft åt att kuppa in mina specialintressen – gubbar i Nöjessverige – i kanalens folkliga profil. När jag nu på nytt har tillgång till mitt SR-login så passar jag på att lägga ut några av mina inslag i textform.

24 karat hette ett guldglittrande fredagsfestprogram med en smokingslafsig Harald Treutiger som ciceron. I början av nittiotalet kom det stundom upp i över fem miljoner tittare. Det var alltså fler i Sverige som tittade på 24 karat då än somtittade på Fotbolls-EM i somras. När jag lägger några minuter i lokalradion på att prata 24 karat så talar jag alltså för fler människor än de som under en månads tid pratade fotboll i ALLA kanaler under HELA kvällarna.

Vad var då 24 karat? Harald Treutiger presenterade själv upplägget i säsongen 1994 med en märklig syntax:

Titta. Ett kilo svenskt guld. Åttiotusen pix. Ungefär, mycket välkomna till 24 karat. Igen. Tre lag som vanligt ska tävla om chansen att vinna det här kilot guld. De gör det i lag med artister som Meta Roos. Cayenne. Och Tommy Nilsson. Och så har vi Husmusgänget också i år. Och Dolda kameran. Så klart.

24 karat var alltså vad man kan kalla ett allt-möjligt-program eller pyttipanneprogram: det var lite tävling, lite kändisar – till exempel Cayenne och Meta Roos – lite dolda kameran och lite andra upptåg.

De tre lagen bestående av, som man säger i Stockholms medievärld, vanliga människor, alltså människor utan Cayennes och Meta Roos stjärnstatus, presenterades sen för olika frågeställningar som de skulle gissa ja eller nej på. Den som gissade flest rätt vann ett kilo guld.

Två inslag som lämnat särskilt avtryck i mitt rymliga minne:

1) När redaktionen en gång bjöd in en dansk bartender i studion som fick testa fyra svenska och fyra danska öl. Sen skulle lagen (eventuellt bestående av Cayenne eller Meta Roos) gissa om han kunde pricka dem. Alla lagen trodde att bartendern kunde pricka minst sex av åtta öl.

Han prickade två. Alltså något färre än min treåring rent statistiskt skulle pricka.

2) När Harald Treutigers sidekick, en man som hette Jerker och som jag aldrig har sett i nåt teveprogram efter 24 karat,* gick ut på stan och bjöd på julskinka. Han hade dock satt upp en skylt där det stod – och nu ber jag om ursäkt, men jag citerar bara – ”grisröv”. Och så fick man i ett klipp se en fin dam närma sig Jerker och julskinkan: hon tittade på skinkan, tittade på skylten – och så frös de filmen.

Därefter skulle gängen i studion (ibland innehållande Cayenne och Meta Roos) förstås gissa om hon skulle ta en bit eller ej … Nu blev det här en lite meningslös historia eftersom jag inte minns vad som hände sen, men det ger kanske ändå en fingervisning om vad slags program 24 karat var.

Och till yttermera visso var det ett succéprogram. Harald Treutiger, som innan dess varit reporter på Sydnytt, blev Guld-Harald med svenska folket. Därefter fick han leda en stor dyr satsning som SVT köpt in från England, där ett gäng människor skulle gå och irritera varann på en öde ö.

Programmet hette Expedition: Robinson och var från början en skandal, varför Guld-Harald blev Idiot-Harald med svenska pressen.

Sen blev programmet en succé och samma press utnämnde honom till Succé-Harald.

Och idag har han istället blivit Vemdå?-Harald.

Så kan det vara i tevebranschen: det går upp och det går ner och det går hit och det går dit och det finns ingen logik och rättvisa.

Men vi ska minnas att när han var som störst så var Treutiger så himla stor att han fick spela in en julsingel med Leif ”Loket” Olsson.

24 karat var kanske inget viktigt program, inget nyskapande program, inget program som någon grät om de missade – men det var trots allt ett program som samlade mer än halva svenska folket under ett halvt decennium. Och det, gott folk, tycker jag kan vara skäl nog att resonera om det en stund. Vare sig vi vill det eller inte så är det en del av vår historia. Ungefär som killarna från Löberöd som la krokben för oss i högstadiekorridoren.

* Det där är förstås en överdrift. Jag har ett tydligt minne av att han var med i Treutiger-uppföljaren Rena rama sanningen, det enskilda program som väckt störst ramaskri inom illusionistvärlden. Jerker och Treutiger hade för avsikt att avslöja diverse trollkarlstricks, men chockades av att en viktig del av trollkarlsidentiteten är just att inte avslöja tricks. Som jag minns det fick de inga trollkarlar att ställa upp, vilket förtog något av programmets spänning.