I det första äventyret där Superboy möter sin defekta duplikation Bizarro är det ett förstärkande prefix som återkommer i bubblorna:
Begreppet ”superstyrka” är kanske inte så spektakulärt.
Kanske inte heller ”superlungor”.
Men vid ”superjudo” börjar jag tycka det är liiiite töntigt.
Och vid ”superbuktaleri” börjar jag faktiskt dra åt mig öronen.
Sen börjar det bli direkt tramsigt.
Och till slut tycker jag det är för jävla oseriöst och går därifrån.
MED MASSAN PÅ MÄSSAN – IMPRESSIONER FRÅN BOK- OCH BIBLIOTEKSMÄSSAN 2012Lasse Åberg har som bekant aldrig missat en ordvits. Han har inte fått lika mycket spö för det som Robban Broberg och göteborgare, men faktum kvarstår: han har gett filmen Hälsoresan undertiteln En smal film av stor vikt. Och han har ritat Musse Pigg av ingredienserna i en grekisk rätt och gett tavlan namnet Mussaka. Äggplantan har han naturligtvis döpt till Åbergine.
Vidare hade första Trazan Apansson-serien underrubriken Julens konung, vilket dels syftade på att programmen gick på jullovsmorgnar men främst naturligtvis på Tarzan – djurens konung. I Trazanprogrammen lanserade han Electric Banana Band, som lika mycket som ett popband är ett vitsband. Plattorna heter sånt som Nu e’re djur igen, filmen hette EBB – the movie (med underrubriken Djungelns kojigaste rulle!) och låtarna heter Banankontakt av tredje graden.
När Björn J:son Lindh gjorde ett inhopp på orgel på EBB-plattan Livet i regnskogarna (en titel som vi gamla Jularbofans också identifierar som en ordlek) fick han förstås hetta Björn ”Bison” Lindh. Detta i analogi med att övriga bandmedlemmar namngavs enligt principen Peter ”Pantern” Ljung.
Med allt detta i åtanke är det så oerhört märkligt att Janne Schaffer i EBB hette ”Zebran”. För visst ligger Janne Giraffer betydligt närmare till hands?
Mellan 2003 och 2006 var jag anställd som programmakare på Sveriges Radio. Jag var en av medskaparna till P3-programmet Hej domstol!, ett program som till formen skulle vara en alternativ rättsinstans men som snart blev en avstjälpningsplats för skaparnas allehanda infall. Jag spelade progg, Ola Norén klippte långa filmiska sketcher med Dick Harrison, Valle Westesson skrev låtar om pizza, Jesper Rönndahl pratade med mycket saliv i munnen.
Inte sällan saknar jag radiomediet. Förhållandet verkar inte vara ömsesidigt så jag får väl sitta här och glo bittert på min gamla transistor. Det fina med radio, jämfört med film eller teve, är att det bara är att göra det. Får man en idé så är det bara att verkställa den. Man behöver inte ta hänsyn till andras tid och budget. Man behöver inte fråga en halv miljard mellanchefer om lov. Man behöver inte skicka det till Växjö för att få en fräsch look. Steget från idé till färdig radio kan stundom vara lika kort som en hjärnsynaps.
Förr i tiden var nackdelen med radio en ständig känsla av att skriva i vatten: här satt man trots allt uppe om nätterna och glodde igenom gamla teveintervjuer med Leif Silbersky i förhoppningen att där fanns nåt roligt att klippa ut (det fanns det oftast inte), här hade man blod i avföring inför varje sändning eftersom man kommit på lite för sent att programmet var två timmar långt också idag, här drömde man om nätterna i samma blåfärgade mönster som i klipprogrammet Saw – och sen var det försvunnet ur folks medvetanden sekunden efter att det kablats ut.
Detta var innan podcasten etablerats. Vi började podda Hej domstol! 2005, dvs. att vi efter varje program klippte fram ett specialprogram utan musik (detta pga oklara Stimavtal). Jag fattade inte då varför jag skulle utföra ännu en arbetsuppgift – ändamålet framstod som dunkelt för mig – men när jag nu med en viss regelbundenhet stöter på tjugotreåringar som berättar att de lyssnat igenom alla Hej domstol!-poddar och frågar varför det inte finns fler, så är jag glad att jag lät mig övertalas.
Så ja, nu mer än nånsin känns radio som ett angeläget format. Särskilt tydligt blev det häromdagen när jag förstod att Trafikverket har en informationschef som heter Lennart Hellsing. Hade jag bara haft ett radioprogram att dumpa alla infall i, hade jag genast skrivit ihop en vers ungefär så här:
Sånt har jag ingen anledning att göra nu eftersom jag inte har nåt forum för slikt trams.
Anförande (lördagen 2 april) på släppfesten/hyllningsshowen för Rikets sal-gänget och deras nyss nedkomna bok. Uppdraget var att prata om det som förenade de fem skojarna på scen (Valle Westesson, Jesper Rönndahl, Josefinito Johansson, Nanna Johansson och Kringlan Svensson ), det vill säga humor.
Godafton ungdomar! Kalle Lind heter jag. Jag blev ombedd av kvällens värd att komma hit och resonera kring varför humor är så kul och varför till exempel tristess inte alls är lika roligt.
Eftersom jag är nybliven trebarnsfar och behövde en ursäkt tackade jag gladeligen ja och har därför skrivit ihop ett föredrag som jag för enkelhetens skull har titulerat:
”En historisk översikt av svensk humor, såsom den yttrat sig i bild, text, film, teckning, fotografi, pantomim, kåseri, kuplett, revy, lundaspex, karikatyr, teater, teve, begravningstal, seriestrippar, hejaklacksramsor, pornografi, satir, situationskomedi, ordvitsar, hyperaktuella sketcher, nästan hyperaktuella sketcher, västsvenska dialekter, imitationer, skämt om politikers längd, skämt om politikers fetma, skämt om politikers bristande förstånd, hyperaktuella imitationer på västsvenska av korta, tjocka och dumma politiker, slapstick, lösmustascher, peruker, Buttericksartiklar, festliga raptexter och vanliga hederliga fittskämt under det senaste sklet, sett ur sociologisk, psykologisk, socio-psykologisk, kulturantropologisk, språksociologisk, kulturhistorisk, socialhistorisk samt, i fallet Per Andersson från Grotesco, även frenologisk synvinkel – med särskilt fokus på generationsmotsättningar, inflytande från andra etniciteter, genusperspektiv, politiska trender, ekonomiska paradigmskiften, modekulturella svängningar, demografiska och sociostrukturella förändringar samt det förbryllande faktum att fyrtiotalister fortfarande tycker Tage Danielssons sannolikhetsmonolog är det roligaste som finns trots att det är gott och väl trettio år sen kärnkraftsomröstningen gick av stapeln.”
Med underrubriken: ”Hur långt har svensk humor egentligen kommit från den här bilden –
– till den här?”:
Med den särskilda frågeställningen ”Varför betraktas det här som så mycket fiffigare humor –
– än det här?”:
Nu messade kvällens värd mig dock på eftermiddagen och bad mig att hålla det hela kort. Jag har därför rivit hela manuset och låter istället den här bilden representera allt som någonsin har varit och kommer att bli roligt:
Tack för mig.
Den här bilden ligger på IT-entreprenören och religionskritikern Christer Sturmarks wikipediasida:
Jag inser att han antagligen inte själv tagit den, photoshoppat den eller lagt upp den på internätet, men frågan är ändå oundviklig: är han inte komprometterande lik den amerikanska kristenhetens bild av Jesus?
Det här är sött. Jag ber om ursäkt för den uschliga kvaliteten men det är avfotograferat med mobil i nåt väntrum nånstans. Det är alltså inte ni som blandat Fernet Branca med rödtriangelpiller (alternativt har ni gjort det också – berätta i så fall gärna om effekten är dubbel eller om det tar ut varannat så att ni ser en helt klar bild).
Insändarskribenten vill alltså ha mindre demoner, bland annat med den inte så tuffa motiveringen ”det gillar inte mamma och pappa”. Mammas och pappas motivering är heller inte helt genomtänkt: ”Dom säger att man blir påverkad av det”. Påverkan är som bekant en ofta önskvärd effekt hos den som berättar en historia för nån annan.
Inte heller påståendet att ”det blir mer spännande då” om man inte berättar om ”gudar, demoner och spöken” är helt vattentätt. Jag kan nämna flera författare genom historien som nog tycker sej ha hittat spänning i övernaturliga väsen (bl.a. teamet bakom Bibeln).
Men det som gör mej mest glad är förstås att Member 340 509 efterlyser mindre overklighet – i Fantomen! I rimlighetens namn borde han ha löpt hela linan ut:
Är det inte väldigt overkligt att Fantomen går i spandextrikåer? Var i djungeln hittar man syntetmaterial?
Är det inte väldigt overkligt att Fantomen lyckats hålla sej rasren genom 21 generationer? Hade det inte varit mer verkligt om någon Fantomen någon gång faktiskt förälskat sej i nån av de svarta kvinnor som faktiskt funnits omkring dem?
Är det inte väldigt overkligt att Fantomen har ön Eden där rovdjur och gräsätare lever i harmoni med varann? Och att ett av djuren är ett grottmonster som heter Hzz och ett är en stegosaurus som heter Stegy? Är inte Stegy ett overkligt namn?
Jag inser att det är billigt att ge sig på en tolvåring som skrev en insändare till en serietidning för typ 25 år sen, men ibland måste en man göra vad en man måste göra.
Ibland får jag mejl. Då blir jag glad och känner mej hedrad och sedd. Ibland slås jag dock av misstanken att jag inte är den ende som fått mejlet.
Hej!
Jag heter XX och arbetar med information för bland annat Riksbanken. Jag har läst din blogg och tycker du lyfter fram intressanta samhällsfrågor.
Redan här blir jag lite misstänksam; den enda samhällsfrågan jag lyft fram på den här bloggen är väl kärnkraftsomröstningen 1980? Okej, jag kanske har skrivit nåt om ATP-reformen på femtitalet också.
Därför mailar jag dig om en för vissa glömd nyhet.
Du vet säkert att 50-öringen går i pension den 30 september.
Jodå, visst vet jag det! Här ser ni en som hänger med! Snygg psykologi: hon får mej att känna mej som en kille med tummen direkt mot tidens pulsåder.
På hemsidan http://www.50oringenforsvinner.nu/ kan du läsa om myntets historia och vad som hänt när andra valörer gått ur tiden.
Nån annan får gärna gå in där och rekapitulera det viktigaste; jag föll i koma vid vetskapen att sidan alls existerar.
På hemsidan finns också två filmer om vårt sista öresmynt. Direktlänkar till filmerna på YouTube har du här: http://www.youtube.com/watch?v=IZZx1pLCNQk och http://www.youtube.com/watch?v=RiLITNL3YUA.
Samma sak där: vill du stå upp inför Gud och denna församling och högt och tydligt säja ”ja, min tid är inte mer värd än såhär”, så go ahead.
När den silverfärgade 50-öringen blev ogiltig 2006 försvann ett värde av 125 miljoner kronor eftersom många lät mynten ligga kvar i byrålådan. De 50-öringar som är i omlopp idag är värda 197 miljoner kronor. Enligt en TNS/Sifo-undersökning känner inte ens hälften av alla till vilket datum mynten slutar gälla i handeln.
Med din hjälp kan filmerna spridas till de som inte vet. Posta gärna något av klippen på din blogg så att dina läsare kan sprida påminnelsen om att 50-öringen snart går i pension.
Okej, nu är det gjort. Det känns som om jag gjort nån sorts samhällsnytta. Har jag det? Har jag rätt att känna mej som Peter Himmelstrand måste ha gjort när han skrev ”Håll dig till höger, Svensson!” inför högertrafikomläggningen 1967?
Hör gärna av dig om du har fler frågor.
Ja, här är en: det tog mej tjugo sekunder att läsa det här mejlet och ett par minuter att lägga upp det på min blogg med vidhängande tarvligheter. Finns det nån chans att jag får tillbaka den tiden?
Ni har väl antagligen inte missat det, men i juli hålls alltså för tjugoandra året i rad humorkonferensen vid universitetet i Hongkong. Jag kommer inte att ha tid att åka själv, men om nån drar dit får ni gärna lämna en rapport i kommentarfältet.
Och just det – det är som vanligt doktor Xiaodong Yue som sammankallar. Kul lär det rimligen bli.
I min nyutkomna bok ”Människor som gått till överdrift” finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).
Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.
Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också – har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio – som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.
Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM
Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom
Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE
Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil – miljömedveten
Han är Messias – han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass
Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES
Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: ”Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!”
Vi såg på Frälsarn och tänkte ”This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline – oh holy shit!”
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA
Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat
Nu blandar Jesus en macciato
– en espresso med en latteskvätt –
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotto
på syndarens assiett
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN
När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re
Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén