Om Kalle Lind och andra gubbar

Etikett: lustiga namn Sida 3 av 4

Thant utan U.

I Hej domstol! gjorde vi en gång en vetenskaplig jämförelse vilka som egentligen har prilligast namn: medlemmarna i Dag Vag eller FN:s generalsekreterare genom tiderna.

Dag Vags grej var ju att vara lite sådär skönt lojt flummigt tillbakalutade. Dom gjorde covers på Thore Skogman och Evert Taube när dom inte döpte plattor till Palsternacka sativa, Scebuddism och 7 lyckliga elefanter. De är för övrigt på turné igen. Deras sammanlagda ålder är nu uppe i över åttitusen år.

Medlemmarna kallade sej Stig Vig, Tage Z. Dirty, Beno Zeno, Bumpaberra, Zilverzurfarn, Per Cussion, Kopp Te och – Olsson (som enligt legenden hoppade av pga uppmärksamheten, men som rimligen var sur för att han inte fick ett lika festligt artistnamn som dom andra). Nytillskottet på turnén heter Teka Pukk.

Generalsekreterarna heter – i urval – Gladwyn Jebb, Pérez de Cuéllar, Boutros Boutros-Ghali och Kofi Annan. Den klarast lysande stjärnan hette dock U Thant.

Vi lät generalsekreterarna vinna med motiveringen att dom faktiskt heter det dom heter, medan Stig Vig heter Per-Åke och Beno Zeno heter Kenny. Att Bumpaberra egentligen heter Brynn Settels och alltså inte hade behövt bry sej om att alls ta ett knasigt artistnamn, är regeln som bekräftar undantaget.

Jag har ibland legat sömnlös och funderat på om vi verkligen utsåg rätt vinnare. Visst, Kofi är ett knasigt namn, men å andra sidan har andra generalsekreterare hetat Kurt Waldheim och Dag Hammarskjöld och det är inte konstigt.

Därför blir jag oerhört glad när jag nås av nyheten (typ) att U Thant faktiskt inte hette U Thant. Han hette bara Thant! Thant var hans hela namn!

Det visar sej nämligen att U är en burmesisk artighetstitel och betyder typ ”herr”. ”U Thant” betyder alltså ”herr Thant”. Halleluja! Herr Thant! Sällan har jag blivit så upplivad!

Vill man ha överkursen så är Thants fulla tilltalsnamn Pantanaw Maha Thray Sithu U Thant, vilket så klart inte gör mej mindre glad. Då står ”Pantanaw” för orten han kommer ifrån och ”Maha Thray Sithu” ungefär för kommendör (av hög burmesisk orden).


Mitt eget fulla namn skulle enligt samma princip vara Eslöv Mottagare av K-Laz Bloggstipendium Herr Karl Johan Åke Lind. Det låter av olika orsaker varken lika pampigt.

En man som kallas Peje och ändå får gå fri på gatorna.

Alla ni som är maniskt intresserade av Carl Bildts gamla ungdomsgäng vet ju redan att Peje Emilsson – ”Peje” är Per-Magnus på infantilmoderatska – grundade högerpropagandabyrån Kreab. På CV:t finns x antal moderata valkampanjer och påtryckningar som gjorde Maria Borelius till minister.

I oktober 2006 firade Peje och hans fru – lustigt nog inte ”Guje” eller ”Gulle” eller ”Guggu” utan bara Gunilla – fyrtioårig bröllopsdag.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade om en glad och uppsluppen stämning: festen firades ända fram till halv ett i Spegelsalen på Grand och med tre generationer högerledare – Adelsohn, Bildt, Reinfeldt – bland gästerna. Reinfeldt kommenterade tillställningen på det där extra spirituella viset som är hans specialitet:

Det var jättetrevligt.

Det mest bisarra i den här två år gamla artikeln är en passus där det berättas att Peje överraskat Gunilla med en ”morgongåva”. En anonym festdeltagare berättar:

Peje köpte en bokbuss som morgongåva till sin fru och hon och gästerna överraskades med en film om bussen. Det var mycket romantiskt.

Det här lämnade mig ingen ro när jag läste det. Artikelförfattaren bara sveper förbi det helt BISARRA faktum att en man har gett sin fru en buss i morgongåva – utan att ställa en enda följdfråga.

Körde bussen alltså in i sovrummet? Hur löjligt stort dörrhål har i så fall Emilssons?

Eller var det bara så att Peje lät sin fru gå ombord på en vanlig bokbuss och låna så många böcker hon ville? För det får ju alla göra? Och hur romantiskt är det?

Och den där filmen? Stod alltså Adelsohn och grabbarna och glodde på en film om en bokbuss?

Frågor, frågor, frågor.

En gissning var att Gunilla är uppväxt ute på landet och tyckte det var jobbigt när bokbussen kom att hon aldrig riktigt hann bestämma sej, och så sa hon till sej själv att ”en dag, när jag fått en man som tjänar löjligt mycket pengar på att få folk att rösta på en man som kallas Totto, då ska jag minsann ha min egen bokbuss i mitt sovrum, en bokbuss som bara jag får låna av!”

Det som talar emot den teorin är ju att bokbussen är en typisk gammal sosseinstitution av precis den sorten alla moderater med självaktning hatar. Är det inte konstigt att Bildts bästa kompis köper en socialdemokratisk ikon och ger till sin fru?

Det kan ju ha varit så att det var en hatpresent. Som nåt slags voododocka. Peje köpte det värsta han och Gunilla visste, och sen ägnade dom sej bägge åt att spotta och pissa och slå på den där bussen. Under rituella former. Medan Adelsohn och Reinfeldt stod i ring runt omkring och gjorde raketen.

Var det en sån ritual som vår regeringschef tyckte var ”jättetrevlig”?

Det lät ju orimligt, minst sagt.

När jag nu försöker reda ut den härvan genom att googla på ”peje bokbuss”, förstår jag en smula bättre. Peje är inte bara propagandachef, han sitter också i styrelsen för nåt som heter Kunskapsskolan och verkar vara ett pionjärprojekt för friskolor. Gunilla visar sej vara bibliotekarie och båda ”älskar kultur”.

Och bokbussen ÄR på riktigt en bokbuss. En buss med böcker. Alltså en sån som alla stadsbibliotek höll sej med när jag var liten. Fast den här är alltså privat (alltså per definition lite bättre). Tanken är att den ska användas helt altruistiskt. Idén är att alla elever som går på Kunskapsskolan med dess filialer ska få tillgång till bussen, där de kan låna ett gäng böcker som Peje, Gunilla och Horace Engdahl bestämt kan vara lämpliga.

Det är alltså samma princip som tillämpas på just stadsbibliotek, med den skillnaden att de här böckerna inte ger bakterier från barn i lägre socialgrupper. Och att man slipper skänka nån form av tacksamhet till ett samhälle som engagerar sej i en. Istället får man buga inför en man som kallas Peje och som tvingar sina bröllopsgäster att titta på en film om en buss.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.


Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 – för övrigt samma år som Galago hostade igång – och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sig) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för ”Mannen med dom stora kalsongerna”, ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.

Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:

Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.

Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:

Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):
Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:
Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):
Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck… ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):
Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

Didi and the don´t-don´ts.

Inledningsvis ett kungörande: jag är ingen gammal rollspelare. Det känns viktigt för mej att få säja. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass – men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt.

Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja ”ave” till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Med detta sagt: 1997 skrev dramapedagogen Didi Örnstedt (och nej, inget tyder på att namnet är ett tryckfel) och kulturpedagogen Björn Sjöstedt en bok med titeln De övergivnas armé. Det är en bok som a) försöker förklara ”rollspelshobbyn” som fenomen, och b) försöker förklara varför rollspel är dåligt.

En viss typ av resonemang känns igen från t.ex. Allan Rubins tokerier, t.ex. sättet att få varje negativ aspekt eller baksida att överskugga hela fenomenet. Didi och Björn hänger upp sej på att det ibland ligger skräp på marken efter att folk lekt svartalfer i skogen och på att det finns vissa tematiska kopplingar mellan rollspel och nazism (=intresse för asatron).

Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker de ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden:

Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg. Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna ”vampyrer”? Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga.

Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om ”bomber”, som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter ”attentatsmännen” och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn. Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om.

Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon. Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Är J.D. Salinger skyldig till mordet på John Lennon?

De övergivnas armé är inte bara en bok som pekar finger åt en kultur. Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter – bl.a. kan rollspelande ha en pedagogisk effekt i ”yrkesutbildning för militär, polis och näringsliv” – men framför allt kommer de med ett konkret motförslag: alla ni som uppenbarligen brinner för det ni gör – kan ni inte göra nåt annat istället? Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt – spela amaörteater istället vetja!

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

Pugh Pugh store hövding.

Pugh har släppt ny platta ihop med den klassiska sättningen Jojje Wadenius och Loffe Carlsson – Supertrion a.k.a. Lustiga smeknamns-trion. Samma trio gjorde 1969 Ja, dä ä dä, enligt legenden den första rockskivan på svenska. Därefter tog deras karriärer lite skiftande vändningar.

Jojje åkte till USA, lirade med Blood, Sweat & Tears och i husbandet till Saturday Night Live.

Loffe hoppade mellan att spela direktör för en kåtshow i Slas-filmen Henrietta och att hänga medwurst runt halsen på sina gäster på Cirkus.

Pugh bildade en ”supergrupp” ihop med Micke Rickfors och Magnus Lindberg och basisten i Tages.

Under sjuttiotalet var Pugh ett sittande byte för de dogmatiker inom proggrörelsen som gillade att sålla får från getter. I tidningen Musikens Makt gick ayatollah Tommy Rander – idag nåt slags speedway-legend, dåförtiden skivbolagsägare, SR-producent, GP-journalist OCH musiktidningsredaktör – till angrepp mot killen med det knasiga namnet. Pugh var Kommersiell, dvs. han gjorde plattor med avsikten att folk skulle spisa dem.

Bevismaterial A: han låg på det Kommersiella bolaget Metronome, Anders Burmans etikett som tagit fram så fasansfullt Kommersiella namn som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Ola Magnell, Bernt Staf, Marie Bergman och Telefon Paisa (med Bukowski– och Burroughs-översättaren Einar Heckscher på ”sång”).

Bevismaterial B: han var politiskt otydlig. Lyssnade man på plattor som Pughish och Pugh on the rocks och Bolla och rulla kunde man omöjligt lista ut vilken politisk gruppering Pugh var knuten till. Var han SKP:are? Var han såsse (”socialfascist”)? Var han CUF:are (”Åsa Nisse-marxist”)? Var han rentav en högeravvikare?

På sjuttiotalet kunde det räcka för skandalskriverier.

En av många lustiga faktorer, sett i backspegeln, är ju att Pugh inte bara var politiskt otydlig. Han är över huvud taget så jävla otydlig att det är fullkomligt omöjligt att få sammanhang i det han sjunger. Olika näsljud blandas, till synes på måfå, enligt en modell från den LSD-påverkade brittisk-amerikanska psykedelian, där man ju gärna mixade marmeladhimlar och gamla barnkammarramsor.

Redan Pughs första singel hette ”Haru vart på cirkus?” och gjordes som cover av Alice Babs och hennes dotter Titti. En av de första svenskspråkiga popsinglarna nånsin innehöll således rader som ”Ta påre nåt du trivs i/ Inge rysch, inge pysch/ Vi ska gå på Cirkus/ tolv å trettifem”.

Och ”Bä bä vita lamm” är så skruvad att man gissar att varenda färgglatt frimärke i hela jämrans Västerås gått åt under skrivprocessen:

Bu, bu kära ren har du någon rock?
Ja, ja skära ben ända från Jokkmokk.
Å brudar från Brazil, medaljer och därtill,
å två par fynd åt lilla, lilla Burman.

Snö, snö lilla vår har du någon häst?
Tja, tja Jonnysson arton kilo jäst.
Kärleken é fin, å jorden den é rund,
å låten platt men krig å de é dumt.

Snor, snor kommunist har du något visst?
Snut, snut fula Rut, Olles onkel Knut,
söp ihop med Far, de é väl själva Mor,
mens jag var full på handrockande Scotch.

Grön, grön röda älg har du någon arm?
Kvar visst dokument som bevisar att,
tänt av prövningen, lånar bjällerklang,
men vi tant Sune han som äter buss.

Vad är det karln försöker berätta för oss? Det hänger ju inte ens grammatiskt ihop! Pratade man så här på sjuttiotalet?

Det är klart att Pugh var politiskt otydlig. Humorn ligger ju i att, av allt man rimligen kunde klandra mannen bakom raden ”tja tja Jonnyson, arton kilo jäst” för, så var det den bristande politiska insikten man angrep.

Man kunde ju nöjt sig med att anklaga honom för att prata gibbrish.

It´s been a Jard day´s night.

Det finns en frikyrklig artist som heter Jard. Vissa skulle säja att det är ingenting konstigt med det. Andra skulle genast säga emot. Jard är ett väldigt udda namn. Till min stora förvåning påstår Statistiska Centralbyrån att det finns 74 personer i landet som heter så. Jag vill inte riktigt tro på det. Statistik är ju ingen tillförlitlig vetenskap.

Ännu konstigare blir det av att Jards tre storebröder hette Kjell, Rolf och Olle, betydligt vanligare namn på män födda på fyrti-femtitalet.

Tillsammans utgjorde dessa fyra Bröderna Samuelsson, en grupp som sålde platina på sjuttitalet och av somliga – mindre vetande – kallades ”frikyrkornas Abba”. Dessvärre gick ett par av bröderna bort i halvgamla år, och nuförtiden gör Jard musikalisk karriär tillsammans med sin hustru Carina.

Till skillnad från många i musikbranschen, drev bröderna Samuelsson en frikyrklig camping jämte sångkarriären. Löttorps camping på Öland drar än i dessa dagar tusentals frimicklare till sej, som fyller tält efter tält för att se Jard ömsom brista ut i country & western, ömsom i fri bön.

Som Jard själv så träffande har beskrivit det:

Lite ”drag” behövs ju även i kyrkan och därför åker dragspelet på när dom gamla läsarsångerna framförs.

Jag har själv haft nöjet att se Jard in action. Tillbringande en vecka på Öland med svärföräldrar och familj kunde man inte undvika affischer på en maniskt leende man med blonderad hockeyfrilla och de fyra, till synes osammanhängande, bokstäverna J-A-R-D. Jag blev besatt. Min grabb, som vid tillfället var dryga två, lärde sej tämligen omgående att säja ”Jard”.

Till slut tvingade jag dit svärfamiljen. De fick lyssna på Jards fräscha blandning av country, western, dragspel, fruntimmersvitsar och gammal hederlig förljugen familjepolitik. Efteråt kunde man bl.a. gå in i ett förtält för att läsa personliga böner eller köpa en bok av frikyrkomaestro Stanley Sjöberg om varför bögar är så äckliga (svar: för att de är så bögiga).

Jag vet inte riktigt varför jag berättar detta. Antagligen för att frikyrkan fascinerar mej. Den är ju hur stor som helst, massor av människor köper Mia-Marianne och Per-Filips samlingsplatta (den låg på topplistan förra året!) och ger stora summor pengar till olika demonpastorer med bländvita leenden och psykopatblick.

I en annan tid, i ett annat liv, besökte jag pingstkyrkan i Landskrona (där f.ö. en man med jeans och slips bad för mej). I förrummet kunde man köpa en kassett med Lasse PP Nylén (f.ö. ordförande i Levande familjer – en organisation som arbetar mot skilsmässor) där han rappar:

När Jesus kom till jorden blev man jätteglad
och somliga de följde honom sen varenda dag
De gick hit, de gick dit
De gick runt en liten bit
Till det onda sa han ”Stick!”
Då försvann det på ett kick!
Jesus, han är bra, Jesus, han är bra,
Jesus, han är bra, ja, han är JÄTTEBRA!

På samma kassett – köpt för svenska pengar inne i en kyrka – berättar Lasse PP om hur Jesus körde ut månglarna ur templet.

Allt värt att veta om Ulf Adelsohn.

Har läst det mesta ur gamle högerledaren Adelsohns Ulf Adelsohn. Partiledare. Dagbok 1981-1986 (en titel som inte kvalificerar sej under rubriken finurliga memoartitlar).

Det mest spännande i sammandrag:

På sidan 17 berättar han att han har en vän som heter Patte (Fredell).
På sidan 79 berättar han att han har en vän som heter Pille (Olin).
På sidan 91 berättar han att har en väninna som heter Kisse (efternamn okänt).
På samma sida antyder han också att han skällt ut en ”käring” på stan som ställt för närgångna frågor om hans hälsa och hans glasögon.
Detta hände 2 oktober 1982. Nån som minns mer? Nån som rentav känner käringen? Exakt vad frågade hon om glasögonen som gjorde Adelsohn upprörd? Var dioptriantalet känsligt? Antydde hon att han har brytningsfel? Alla tips emottages tacksamt.
I övrigt kan man nog leva utan just den här boken

Roman om ett brott och många lustiga namn.

Vår stackars uppväxande ungdom växer antagligen upp i tron att Beck började med Haber, Persbrandt och taskiga manuskopior från B-serier från Hollywoods bakgård. Det gör inte bara att dom missar Mannen på taket, denna svensk films lysande svar på French connection, utan också den mäktiga romandekalogin Roman om ett brott.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev 1965-75 tio romaner om poliskollektivet runt Martin Beck. Jag brukar – mest för att jag gillar att vara drastisk – hävda att det är den bästa romansvit som skrivits på svenska näst Mumintrollen.

Men den har givetvis sina märkligheter. För varje bok blir serien alltmer politisk, alltmer bitter, alltmer farsartad. Detta gör att sviten når sin pik nånstans på mitten – den fjärde och femte boken, Den skrattande polisen och Brandbilen som försvann, är tveklöst bäst – och på slutet slår över i ren parodi.

En svårt sjuk Per Wahlöö, hängiven vpk-medlem, levererade en alltmer borderline-aktigt svartvit Sverigebild, där Martin Beck inte kan landa på Sturup utan att författarna ägnar tre sidors utgjutelser över hur ful flygplatsbyggnaden är och hur korrupta beslutsfattarna var. Säkert sant, men lika säkert barkbrödsartad litteratur.

Ett intressant faktum är att, i takt med att romanbygget kantrar, romanfigurerna efterhand får allt bisarrare egennamn. Det känns nästan som om det ligger en tanke bakom detta.

I begynnelsen heter folk sånt som folk plägar heta och hette 1965: Martin Beck, Lennart Kollberg, Åke Stenström, Åsa Torell. 1967 får de sällskap av Gunvald Larsson, en första fingervisning om vad som komma skulle.

För där nånstans sätter den igång: Lustiga Namn-Invasionen. Plötsligt kan inte en bifigur introduceras utan att heta typ Hugold. De figurer vi redan lärt känna och andra som råkar heta nåt neutralt, får udda andranamn: Einar Rönn visar sej heta Valentino i mellannamn, konstapel Harald Hult heter också Palmon.

Poliskonstaplarna med de allittererande namnen Karl Kristiansson och Kurt Kvant dyker upp i Mannen på balkongen, samtidigt med Gunvald Larsson. Kvant dör några år senare och ersätts med den likaledes allitererande Kenneth Kvastmo. Vilket gör att de mer påminner om knattarna än en enda polis som nånsin levt.

Nya idioter till fotpoliser introduceras. De heter Ullholm och Aldor Gustafsson.

Mördaren i den tredje sista boken, Det slutna rummet, heter naturligtvis inte Monika eller Anita utan Monita. Där träffar Beck också sin nya kvinna, den kommunistiska ärkeängeln Rhea Nielsen. Som jämförelse heter Becks första fru Inga.

I näst sista romanen Polismördaren åker Beck till Anderslöv och träffar den lokale polisen Herrgott Nöjd.

Och i sista verket Terroristerna har allt slutligen gått överstyr. Advokat Hedobald ”Braket” Braxén beter sej lika avvikande som namnet påbjuder. Han kallar f.ö. en kvinna med namnet Hedy-Mari som vittne.

Sjöwall-Wahlöö brukar rättmätigt apostroferas för att ha infört realismen i svensk kriminallitteratur. Att Guillou och Marklund antagligen inte skulle funnits dem förutan, är inget vi kan lasta Maj Sjöwall för.

Men realism är ett svävande begrepp i Beck-sviten. Hur noggrant det polisiära arbetet än beskrivs, hur många insiderkällor som kontrollerade sakuppgifterna de än hade, så blir Martin Becks Sverige alltmer ett Sverige i en skrattspegel: groteskt, förvridet, uppförstorat.

Det är inget sant Sverige som beskrivs. Det är ett samhälle där säpo-agenter är Helan & Halvan-enfaldiga, där samtliga dugliga poliser är uttalade socialister och där folk ostraffat går runt och heter Herrgott.

Så lika mycket som Sjöwall-Wahlöö injicerade realism i den svenska deckaren, var det de som gav carte blanche åt kverulans och clownifiering. Och jag är rädd att det snarare är det sista deras epigoner tagit till sej.

Människor med lustiga namn.

Min farfar Åke Wijkmark var en gång landsfiskal, sedermera chefsåklagare och ingen klassisk lustigkurre. Därför förvånade det mig när jag en gång erhöll ett mejl med följande sirliga formuleringar och udda innehåll:

Här följer några verkliga namn som jag tyckte var lite annorlunda vid granskning av kommunalskattelängden i mitt arbete på landsfiskalskontor i Floby i Västergötland år 1941.

Botterfille Gebsen Karlsson
Unga Norra Tomt Andersson
Valdus Optodatus Sameo Boström
Decius Tiodoff Ryden
Nils Viktor Emanuel Garibaldi Söderberg
Viktorinus Eukarius Nyström
Helias Pausanias Hilarion Strandberg
Adur Valicia Olsson
Herval Hesecius Bengtsson
Halis Egron Johansson
Karl Ragnar Lodbrok Andersson
Isidor Hilarion Teofron Gegerfelt
som var min hyresvärd

Det fanns fler namn som jag inte kan tyda ordentligt efter så många år då pappret gulnat. Jag tog med efternamnen för att visa att det var svenskar från början. Det fanns inga invandrare på den tiden; åtminstone inte där.

Min stora fråga är huruvida Tomt är ett efternamn, eller bara ytterligare ett i raden av Unga Norras förnamn.

Proggiga barnböcker del 1: Lotta och daghemmet.


Lotta i Hallonby är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).

”Lotta och daghemmet” är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:

1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).

2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).

3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).

4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).

5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: ”Morsan är dum”, ”Ta dig i brasan”, ”Marx”, ”Kuk”, ”Fitta” och ”Farsan super” (300 p.p.).

6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det – till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) – visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).

7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).

(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt ”men det kan vi, herr Eklund!”)

8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).

9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på ”pensionärshem”(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).

10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: ”Stoppa överinskrivningen på daghemmen” (1 miljard p.p.).

11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad ”Aktionsgruppen för fler daghem” (250 000 p.p).

12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor (så många p.p. att det inte är lönt att räkna):

Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.

Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.

Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.

Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.

Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis och göra en ladugård av gamla kartonger, Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.

I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:

Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.

Vaktmästaren har tänderna på tork.

Färgaffären har revor i rappningen.

Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.

Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.

Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mig än kombinationen förort och sjuttiotal). Men är det nåt vi stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?

Sida 3 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén